Juli 1980 Damaskus, Syrien

Transkript

1 Juli 1980 Damaskus, Syrien Varje gång jag håller dig är sista gången jag håller dig. Jag har vetat det sedan första gången. Och när du kom tillbaka, och jag tog barnet i mina sömnlösa armar, så var allt jag kunde tänka att det här är sista gången jag håller i det. Du ser på mig, ögon renande som löften om regn, och jag vet att du vet. Att du har vetat lika länge som jag. Mitt svek. Nu, i detta ögonblick, så nära att vi båda känner dess stinkande andedräkt, dess bultande, oregelbundna hjärtrytm. Barnet gnyr i vaggan och du reser dig men jag hinner före fram och lyfter upp det. Håller det mot mitt bröst. Känner dess andetag, dess rusande hjärta, genom den tunna ljusblå filten din mamma har stickat. Dess hjärta är mitt hjärta. Det finns ingenting som rättfärdigar övergivandet av sitt eget blod. Det finns inga ursäkter eller skäl. Bara olika förklädnader att anta. Bara varierande nivåer av lögn. Båda något jag om någon behärskar. Staden är bortom het. Efter två månaders mördande torka glöder den som lava. När kvällen väl kommer är staden inte längre grå eller beige, utan genomskinlig, utmattad, uttorkad, dallrande som gelé. Ingen tänker klart här. Allting luktar sopor. Sopor, avgaser, vitlök och kummin. Men jag känner bara doften av barnet. Jag blundar och drar långa andetag med min näsa tryckt mot dess 7

2 nästan hårlösa hjässa. Och barnet är fortfarande varmt. Alldeles för varmt. Febern ger inte med sig. Du säger att det är den tredje dagen. Jag hör hur du rotar i lådorna efter aspirin eller vad som helst. Den här hettan. Den gör oss galna. Vi vet båda att jag inte har någonting sådant här, i min lägenhet, mitt bländverk. Varför är vi ens här? Ge mig bilnycklarna, säger du. Viftar med handen, som försäljarna i basarerna när de ber om pengar. Och när jag tvekar: Ge mig de förbannade, jävla nycklarna. Rösten en oktav högre, en nyans mer desperat. Men, du, vänta. Är det inte bättre om jag, börjar jag. Barnet alldeles stilla mot min axel. Andningen så tunn, så nästan omöjlig att urskilja. Och hur fan ska du komma in på ambassaden? Va? Du kan väl se själv att vi behöver febernedsättande? Motvilligt greppar jag knippan i byxorna. Balanserande med barnet mot mitt bröst tappar jag taget om den och den landar med ett dovt klirrande på marmorgolvet i tamburen. Hettan dämpar till och med ljud, tänker jag. Försenar dem, bromsar dem. Vi böjer oss samtidigt ned för att plocka upp nycklarna. För ett ögonblick nuddar våra fingrar varandras, våra ögon. Sedan rycker du åt dig knippan och reser dig upp, försvinner ut i det ekande trapphuset. Lämnar bara det dämpade ljudet av dörren som slår igen bakom dig. Jag står med barnet i den minimala skuggan på balkongen ut mot gatan. Minnet av en bris drar över mitt ansikte. Hettan gör det svårt att andas. I luften bara stanken av den glödande staden. Vad hände med jasmin? En gång luktade staden jasmin. Berlocken du gav mig innan allt blev hetta, feber och flykt bränner till mot mitt bröst. Den som tillhört din mormor, din mor. Jag tänker att jag ska lämna den här, att jag ska lägga den på sidobordet i hallen, det med intarsia av pärlemor och rosenträ som vi köpte 8

3 tillsammans i basaren när det var mindre än en vecka sedan banden börjat växa. Jag tänker att jag inte har rätt att ta med berlocken. Att den inte tillhör mig längre. Om den någonsin gjorde det. Jag vet allt om hur man överlever. I staden kan jag varje gata, varje café. Jag känner varje mustaschprydd antikaffärsägare med tvivelaktiga affärskontakter, de skvallrande mattförsäljarna, pojken som säljer te ur den meterhöga samovaren han bär på ryggen. Jag har druckit importerad whisky med presidenten i rökiga rum, tillsammans med ledare för organisationer han officiellt förkastar. Presidenten känner mitt namn. Ett av mina namn. Jag har hållit i pengarna. Sett till att de hamnat i de händer som bäst gagnar de intressen jag är skickad att tjäna. Om ni möter mig talar jag era språk bättre än ni. Samtidigt: Flytta mig någon annanstans. Släpp mig i djungeln, på stäppen, i lobbyn på Savoy. Ge mig en minut. Jag blir en ödla, ett gulnat grässtrå, en kritstrecksrandig ung banker med lite för långt hår och ett brokigt men privilegierat förflutet. Jag känner era vänner från universitetet vagt, genom andra. De minns aldrig mig. Ni vet det inte, men jag är så oerhört mycket bättre än ni. Jag ändrar mig snabbare. Anpassar mig bättre. Har lösare konturer och en hårdare kärna. Jag håller mina band korta. Växer de så klipper jag dem. Och nu? Nu tappade jag koncentrationen och lät dem växa, lät dem förhärdas. Blodsband. Spelet är evigt, men det här partiet är över. Jag håller barnet hårdare mot bröstet, trampar otåligt med fötterna mot betongen. När bilderna av död sveper genom mina synapser kniper jag ihop ögonen och skakar på huvudet. Viskar omedvetet till mig själv. Nej, nej, nej Det svullna ansiktet i den öppna kloaken ute vid autostradan mot flygplatsen. De uppspärrade ögonen. Flugorna i hettan. Flugorna. Nej, nej, nej Varför lät jag inte honom vara? Jag visste redan allt. Varför övertalade jag Firas till ännu ett möte när spåret redan var glödhett, 9

4 självlysande? Men det var för motsägelsefullt, för svårt att tro på. Jag var tvungen att höra det en gång till. Se in i Firas nervösa ögon en gång till för att se om någonting gömde sig därinne. Se om en skugga drog över hans ansikte när han motvilligt upprepade detaljerna en sista gång. Se om hans nervösa tics eskalerat eller försvunnit helt. Alla de där tecknen. Alla de små nyanserna. Allt det som utgör den nästan omärkliga gränsen mellan sanning och lögn, liv och död. Jag kniper ihop ögonen, skakar på huvudet, medan ångesten, skulden, sköljer genom mig. Jag borde ha vetat bättre. Och nu finns ingen tid att spilla. Bilen är hyrd av en av mina kontakter och parkerad runt hörnet. Ryggsäcken med kläder, pengar, nya pass väntar i bakluckan. Flyktvägen är aktiverad, skriven med osynligt bläck på insidan av mina ögonlock. Det är den enda lösningen nu. Att bli dimma och sedan bara luft. Att bli en del av kummin, vitlök, sopor, avgaser. På en bra dag kanske jasmin. Jag håller upp barnet framför mig. Det gör mig lättad att det har dina ögon. Det blir enklare så. Vad är det för en människa som lämnar sitt eget barn? Även om det är för att skydda det. Svek efter svek. Lögn efter lögn. Hur länge räddar relativiteten en människas själ? Ljuden från gatan. Långsammare, håglösare i hettan. Konturer av trötta röster som knappt når mig på tredje våningen. Bilar som kryper fram, uttorkade, plågade, över den skållheta betongen. Och så hackandet från en bil där tändningen inte biter. En nyckel som vrids om men tändstiften reagerar inte. En gång: Aaaaannnnnananananananan. Jag rör mig ut i solen på balkongen, skylande barnet, fram mot balkongräcket. Det är som att glida ned i ett alldeles för hett bad, svetten rinner nedför min kind, mina armhålor, min rygg och mitt bröst är redan alldeles genomblöta. Jag böjer mig över räcket, låter blicken finna den rostiga, gamla gröna Renaulten. Tvärs över gatan. Tankar som far genom mitt huvud. Att jag var nöjd med att hitta just den parkeringsplatsen. Att jag tänkte att den kommer att stå 10

5 där i veckor, månader. Att du kanske till sist skulle hitta nycklarna och flytta den. Att varför skulle du bry dig om bilen? Solkatter blixtrar i glaset på förarsidan. Men när jag kisar ser jag dig. Ditt vackra, blonda hår, platt och stripigt av sömnlösa nätter, vattenbrist. Framåtböjd, ansiktet förvridet av irritation, huvudvärk, alla tankar som far, all oro. Jag tänker att du är det vackraste jag någonsin har sett. Att det är sista gången jag ser dig. Kniven som vrids, varv efter varv, i mitt hjärta. Du vrider runt tändningsnyckeln igen: Aaaaannnnnananananananan. Det är tecknet. Ett av tecknen. Ett av de tusentals tecken jag har lärt mig känna igen för min överlevnad. Och jag vet att det är för sent, alldeles för sent. Insikten far genom mig. Dödsskräcken, hopplösheten, skulden, skulden, skulden. Allt inom loppet av tiden det tar för en nerv att reagera på smärta. När explosionen trasar sönder mina trumhinnor ligger jag redan på balkonggolvet. Explosionen är inte dov, inte dämpad av hettan. Den är fruktansvärd, majestätisk. Den är ett helt fältslag komprimerat till ett ögonblick. Jag känner tusentals små, alldeles lätta, alldeles vassa partiklar täcka mig som aska. Glas och vad som kanske är bitar av betongfasaden, bitar av metall. Efteråt är det fullkomligt tyst. Jag verkar ligga under ett täcke av glas, ett täcke av billig betong, rostigt stål. Jag tänker att jag måste blöda. Jag tänker att om jag tänker så måste jag leva. Jag tänker att armarna är här någonstans, att jag känner dem under betongen. Jag tänker att vad är det jag håller i, vad är det jag ligger på? Jag lyckas rulla ett halvt varv. Betong och glas som klirrar, rasslar runt mig. Försiktigt rör jag mig uppåt, reser mig på en armbåge som verkar svara på min ryggrads signaler. Under mig ligger barnet, med mina händer hårt pressade mot sina öron. Barnet blinkar mot mig, andas tunt, febrigt. Inte ens en glasskärva har nått det. 11

6 8 december 2013 Uppsala Mahmoud Shammosh var egentligen inte paranoid. Tvärtom. Skulle någon fråga, skulle han beskriva sig som raka motsatsen. Rationell. Akademisk. Och mer än någonting annat: Målmedveten. Mahmoud hade aldrig trott på utanförskapet eller konspirationerna. Det var för tonåringar, jihadister och foliehattar. Han hade inte kämpat sig ut ur förortsbetongen och hopplösheten, genom allt det han varit med om, ända fram till en doktorandtjänst i Uppsala genom att leta ursäkter. Var det något han var säker på så var det att den enklaste lösningen i nio fall av tio var den riktiga. Paranoia var för losers. Med en liten knyck fick han loss sin rostiga Crescent från cykelstället utanför Carolina Rediviva. En gång för mycket länge sedan hade den nog varit ljust blå. Det var bara förstaårsstudenterna som hade fina cyklar i Uppsala. Veteranerna visste att de blev snodda första veckan. Mahmouds cykel såg ut att balansera på den hårfina gränsen mellan perfekt kamouflage och fullständig obrukbarhet. Han tog ett par kraftiga tramptag och lät sedan backen ned mot staden göra sitt. Efter snart sju år i Uppsala älskade han fortfarande att forsa nedför Drottninggatan med vinden i ansiktet. Kylan som is mot knogarna. Mot sin vilja slängde han en blick över axeln. Elljusen i backen upp mot biblioteket glödde ensamma och vemodiga i det tidiga decembermörkret. Ingen följde efter honom. 12

7 Receptionen på Juridiska fakulteten på Gamla torget glittrade av julpynt. Julgranen och adventsljusstakarna var tända trots att det var söndag men korridoren på tredje våningen var mörk och tyst. Han låste upp dörren till sitt lilla belamrade tjänsterum. Han gick in i rummet, tände skrivbordslampan och satte igång datorn. Med ryggen mot fönstret satte han sig på sin stol och lyfte undan två böcker om privatisering av statsfunktioner och mänskliga rättig heter. Snart, om allt gick enligt planerna, skulle han själv vara stolt författare till en bok på samma tema. The Privatization of War. Det var titeln på hans doktorandprojekt. Boken var färdig till kanske hälften. Det han hade skrivit så här långt var väl egentligen ganska traditionellt. Kanske innehöll den mer fältarbete än vad som var vanligt i doktorsavhandlingar i juridik. Men det var tanken. Det var modernt, tvärvetenskapligt. Han hade intervjuat ett femtiotal anställda inom olika amerikanska och brittiska företag i Irak och Afghanistan. Företag som utförde samma funktioner som hittills bara utförts av arméer, allt från transporter och försörjning till olika varianter av vakttjänst och till och med renodlad strid. Till en början hade han hoppats på ett scoop, ett Abu Ghraib eller ett My Lai. Akademikern som avslöjar de stora, fruktansvärda brotten. Och hans bakgrund hade varit en fördel, det visste han. Men han hade inte upptäckt någonting spektakulärt. Bara varit tillräckligt bra på att kartlägga och katalogisera företagen och reglerna för att publicera en artikel i European Journal of International Law och ett sammandrag i DN. Och på det följde en oväntad intervju med CNN i Kabul. Det hade lett till att han plötsligt blivit inbjuden till internationella konferenser och symposium. Det var inte ett scoop, men det var den söta, söta smaken av nära förestående framgång. Tills meddelandet kom, vill säga. Med en suck lyfte Mahmoud upp en femtio sidor tjock pappersbunt från sitt skrivbord. Det senaste kapitlet av hans avhandling. 13

8 Redan den första sidan var fullklottrad med kommentarer i rött. Hans gamla reservofficer till handledare såg igenom varje försök till genvägar han försökte ta med sitt material. Han kände hur hans hjärta sjönk i bröstet och han lade ned bunten. Först mejlen. Den gamla datorn brummade till när Mahmoud försökte öppna e-postprogrammet, som om den försökte protestera mot att tvingas arbeta på en söndag. Fakultetens hårdvara var långt ifrån ny. Det var en statusmarkör. Du kom inte till den här fakulteten för de moderna faciliteterna utan för deras motsats: femhundra år av traditioner. Mahmoud sneglade ut i decembermörkret utanför fönstret. Hans kontor var kanske litet, men det hade Uppsalas bästa utsikt. I förgrunden Fyrisån och det där huset som Ingmar Bergman använde i Fanny och Alexander. Vad hette det? Akademikvarnen? Där bakom domkyrkan och slottet, nästan spöklikt upplysta i all sin fläckfria, akademiska högborgerlighet. Mahmoud tänkte nästan aldrig på det längre, men det var långt ifrån utsikten mot den lilla lekparken och den flagnande betongen där han vuxit upp. Till sist gav datorn med sig och lät Mahmoud komma åt sina meddelanden. Bara ett nytt, utan titel. Inte så konstigt, han hade kollat mejlen för en kvart sedan på biblioteket. Han skulle just radera det som spam, när han reagerade på avsändaradressen. Jagare00@hotmail.com. Han kände pulsen öka. Det var det andra meddelandet han fått från den adressen. Det första kom just när han kommit tillbaka efter sin senaste resa till Afghanistan och var anledningen till de senaste veckornas motvilliga paranoia. Meddelandet hade varit kortfattat, på svenska och uppenbarligen skickat av någon som var på plats i Afghanistan: Shammosh, Jag såg dig bli intervjuad på CNN för ett par dagar sedan. Du verkar ha blivit jävligt seriös. Finns det någon möjlighet för oss att träffas i Kabul de närmaste dagarna? Jag har information som berör 14

9 något vi båda är intresserade av. Var försiktig, det finns de som håller dig under uppsikt. Vilja, mod och uthållighet. Den familjära tonen. Vilja, mod och uthållighet. Välbekanta ord från en annan tid. Det var uppenbarligen någon som kände honom. Och så slutet. Det finns de som håller dig under uppsikt. Mahmoud hade avfärdat det. Skrattat till. Det var såklart en kompis. Någon som skämtade. Snart skulle han få ett nytt meddelande med ett LOL! Gottya!. Delar av hans bakgrund var unika i de sociala cirklar han numera rörde sig i och var en källa till skämt från hans nya vänner. Men ingenting mer kom. Och han började långsamt se sig om. Bara för att vara på den säkra sidan. Bara för att, ja, varför inte? Och redan samma kväll hade han sett den. En vanlig Volvo V70. Byråkratgrå. Under en släckt gatlykta utanför hans lilla etta i Luthagen. Och senare samma vecka såg han den igen när han kom ut från Studenthälsan efter sin veckoliga basketträning. Han memorerade registreringsnumret. Och sedan hade han sett den överallt. Mahmoud rös till. Kanske var det en slump. Kanske inte. Han vred sig mot datorn och klickade på det nya meddelandet. Kanske skulle skämtet avslöjas nu? Han skulle aldrig erkänna för skämtaren att han delvis gått på det. Texten var på svenska: Shammosh, Jag kontaktar dig i Bryssel. Vi måste träffas. Vilja, mod och uthållighet. Mahmoud kände pulsen öka ytterligare. Hur kunde den här personen veta att han skulle till Bryssel senare i veckan? Såvitt han kände till var det bara hans handläggare som visste att han accepterat 15

10 en inbjudan att tala på en konferens anordnad av International Crisis Group på torsdag. Mahmoud kände hur han fick gåshud, hur en ilning smög sig längs hans ryggrad. Kanske var det ändå ett skämt? Volvon bara inbillning? Samtidigt Någonstans en känsla av spänning, en liten dos adrenalin. Han skakade på huvudet. Kanske var det bara att vänta och se om någon sökte upp honom i Bryssel. Men han hade en sak kvar att göra innan han lämnade kontoret. Ett meddelande han var tvungen att skriva. En kontakt som väntat länge på att återupptas. Klara Walldéen hade kommit plötsligt, från ett alldeles oväntat håll. En dag var hon bara där med sina armar runt honom, med sitt huvud mot hans axel, med sina händer i hans allt längre hår. Det hade varit en så omvälvande period i hans liv. Han var tom och förvirrad, utmattad och sömnlös. Alldeles, alldeles ensam. Och så en dag stod hon bara där i dörren till hans kala, omöblerade lilla lägenhet. Jag har sett dig på föreläsningarna, sa hon. Du är den ende som ser ensammare ut än jag känner mig. Så jag följde efter dig. Sjukt va? Sedan klev hon lugnt över hans tröskel och lade sin ensamhet bredvid hans utan att säga någonting mer. Och Mahmoud lät sin ensamhet ligga, tills ensamheterna närmade sig varandra av sig själva, tills de växte ihop. Det var en befrielse att de ofta inte behövde prata med varandra. Att de bara kunde ligga där på hans spartanska madrass eller på Klaras smala, hårda säng på Rackarberget med någon av hennes loppisinköpta, knastriga soulsinglar på den slitna resegrammofonen. Det gick fortfarande inte en dag utan att han tänkte på det. På hur de andades så tunt de kunde, för att inte repa den sköra hinnan som omslöt dem där, på hur deras hjärtslag harmoniserade med rytmen i Prince Phillip Mitchells I m So Happy. Ändå hade han vetat från början att det inte skulle gå. Att det 16

11 fanns någonting inom honom som inte räckte till, någonting som var oförenligt med det som han och Klara hade skapat. Något som han höll för sig själv, längst inne i den allra mest undanskymda delen av sitt hjärta. När Klara hade blivit antagen till London School of Economics i slutet av juridikstudierna hade de svurit heligt på att de skulle pendla, att de skulle få det att funka, att avstånd var irrelevant för ett förhållande som var så starkt som deras. Men inom sig visste Mahmoud att det var slutet. Inom honom flammade ljuset, som han så länge kämpat med att kväva, upp med en ny, målmedveten låga. Han skulle aldrig glömma Klaras ögon när de stod på Arlanda och han stammade sig igenom sin utantilläxa. Hur det kanske var bra med en paus. Hur de inte skulle vara belastningar för varandra. Hur de inte skulle se på det som ett slut, utan som en ny möjlighet. Allt det där som var orsaker men inte sanningen. Hon sa ingenting. Inte ett enda ord. Och hon släppte honom inte med blicken. När han var färdig, eller när orden till sist svek honom, hade all kärlek, all ömhet lämnat hennes ögon. Hon såg på honom med ett förakt som var så obarmhärtigt att tårarna började falla nedför hans kinder. Sedan lyfte hon upp sina väskor och gick till incheckningen utan att vända sig om. Det var tre år sedan. Han hade inte pratat med henne sedan dess. Mahmoud böjde sig fram över datorn och öppnade ett nytt meddelande. Han trummade på tangenterna. Det var det enda han hade tänkt på sedan han blivit inbjuden till konferensen i Bryssel, att han skulle ta kontakt med Klara. Men det hade inte gått. Han hade inte kunnat förmå sig att skriva till henne. Kom igen nu! sa han högt för sig själv. Kom igen! Det tog honom nära en halvtimme att författa ett meddelande som till sist inte var längre än fem rader. Det tog ytterligare en kvart att radera vad som kunde uppfattas som dubbeltydigheter, desperation, referenser till en historia som han inte längre hade tillgång till. Till sist tog han ett djupt andetag och tryckte på skicka. 17

12 När han tjugo minuter senare lämnade fakulteten var den grå Volvon det första han såg. På en parkeringsplats i mörkret nere vid ån. När han låste upp sin cykel hörde han hur motorn startades, såg hur framljusen vaknade till, en spöklik ljuskon som lyste upp det gamla metallräcket ut mot Fyrisån. För första gången på mycket länge kände han sig genuint rädd. 18

13 8 december 2013 Sankt Annas skärgård Tystnaden efteråt var nästan lika förlamande som hagelgevärets två öronbedövande knallar hade varit. Det enda som hördes var några änder som kväkte på väg bort över fjärden och hunden som stretade i halsbandet och gnydde svagt. Ivrigt. Allt var grått. Klippor och hav. Kala träd och snår. Vinden rörde sig prasslande i den bleka vassen i vattenbrynet. Du missade, sa den gamle mannen med kikaren. Inte en chans, svarade den unga kvinnan vid hans sida. Hon höll fortfarande hagelgeväret mot sin axel. Kolvens körsbärsträ kändes svalt mot hennes kind. Kanske med den första salvan men inte en chans att jag missade den andra, sa hon. Släpp lös Albert så får vi se. Den äldre mannen böjde sig fram och gjorde loss kopplet från spanielns halsband. Hunden kastade sig gällt skällande iväg, ut genom vassen och uppför klipporna i gevärets riktning. Du missade båda. Tro mig. Du har legat av dig, Klara. Han skakade besviket på huvudet. Skuggan av ett leende rörde sig över den unga kvinnans läppar. Det säger du varje gång vi är här ute, morfar. Att jag missade. Att jag legat av mig. Hon härmade den gamle mannens bekymrade min. Och varje gång kommer Albert tillbaka med söndagsmiddagen i munnen. 19

14 Mannen skakade på huvudet. Jag säger bara vad jag ser i kikaren, det är allt, muttrade han. Ur den nötta ryggsäcken som stod lutad mot en sten vid hans fötter tog han fram en termos och två koppar. En kopp kaffe och sen får vi åka hem och väcka mormor, sa han. Nere vid strandkanten hördes ett kort skall följt av ett vilt plaskande. Klara log brett och klappade sin morfar på kinden. Legat av mig, va? Var det så du sa? Mannen blinkade med ett av sina isblå ögon mot henne och hällde upp en kopp kaffe som han sträckte till henne. Med den andra handen fumlade han fram en liten plunta ur en gömd ficka. Ska du ha dig en kask, storviltsjägaren? För att fira din triumf, sa han. Va? Har du med dig sprit? Vet du vad klockan är? Det här rapporterar jag tillbaka till mormor, det ska du veta. Klara skakade allvarligt på huvudet men lät morfar hälla en liten slatt hembränt i hennes kopp. Innan hon hann ta sig en klunk ringde hennes telefon någonstans långt nere i en av oljerockens djupa fickor. Klara suckade och gav koppen till sin morfar. Du kan inte gömma dig från djävulen, sa morfar med ett litet leende. Klara fick fatt på sin Blackberry. Hon var inte förvånad över att se namnet Eva-Karin blinkande på displayen. Chefen. Den socialdemokratiska dinosaurien och ledamoten av Europaparlamentet Eva-Karin Boman. Åh, stönade hon innan hon tryckte på svara. Hej Eva-Karin, sa hon med en röst som var en oktav högre och betydligt hurtigare än hennes vanliga. Klara, gumman, vilken tur att jag fick tag på dig! Nu har det verkligen kört ihop sig, förstår du. Glennys ringde mig just och frågade om vår position vad gäller it-säkerhetsrapporten. Och jag har inte ens hunnit öppna den än, vet du. Det har varit så mycket med 20

15 Rösten försvann för ett ögonblick. Klara slängde en snabb blick på sin klocka. Strax innan nio. Eva-Karin var sannolikt på väg ut till Arlanda med expresståget. Hon svepte med blicken över de grå, vindpinade klipporna. Det var så absurt att prata med Eva-Karin här ute i skärgården. Eva-Karins röst kändes som en inkräktare i hennes enda fristad. så om du har klart en sammanfattning till mig innan vad ska vi säga? Innan fem ikväll, okej? Så att jag kan gå igenom den innan mötet imorgon? Det hinner du väl, eller hur? Du är en ängel, gumman. Visst, sa Klara. Alltså, Eva-Karin, du kanske inte minns, men jag är i Sverige och flyger inte ned till Bryssel förrän vid två i eftermiddag. Jag vet inte om jag hinner till klockan fem. Klara, jag vet mycket väl att du är i Sverige, avbröt Eva-Karin med en röst som inte öppnade för vidare diskussion. Men du kan väl jobba under resan? Jag menar, herregud, du har ju haft hela helgen ledig, inte sant? Klara satte sig på huk i den blöta mossan och lutade huvudet i händerna. Det var söndag morgon. Hon hade haft en ledig lördag. Det var som om hennes livslust höll på att sugas ur henne. Klara? Klara? Är du kvar? hördes Eva-Karins röst i hennes öra. Klara harklade sig och ruskade på huvudet. Tog ett djupt andetag och spände rösten, tvingade den att låta pigg, framåt, villig att tjäna. Absolut, Eva-Karin, sa hon. Inga problem. Jag mejlar över sammanfattningen innan klockan fem ikväll. En halvtimme senare var Klara Walldéen tillbaka i rummet där hon vuxit upp, omgiven av de rosa tapeterna med blomsterbård hon tjatat sig till i tioårsåldern. De släta, blanknötta golvtiljorna under hennes bara fötter. Utanför fönsterkupan skymtade Östersjön genom de kala träden. Det var gäss på vågorna. Innan dagen var över skulle stormen vara här. De fick skynda sig på. Hennes 21

16 barndomsvän Bosse Bengtsson som bodde längre in i viken skulle skjutsa in henne till Norrköping med båt och bil. Sedan tåget till Arlanda och flyget ned till det vanliga livet i Bryssel. Hon drog den noppiga Helly Hansen-tröjan över sina taniga axlar, och ersatte den med en ljus, tight topp och en asymmetrisk cardigan. Jeans i japansk denim istället för de slitna manchesterbyxorna som egentligen tillhörde hennes mormor. På fötterna ett par limiterade Nike istället för de fodrade gummistövlarna hon burit under morgonens jakt. Lite sotigt smink runt ögonen. Ett par drag med borsten genom det kolsvarta håret. I spegeln på det vita lilla sminkbordet var hon en annan människa. Golvbrädorna knakade när hon rörde sig. Klara reste sig från stolen och öppnade dörren till den lilla kattvinden. Försiktigt, vant, böjde hon sig in i mörkret och drog fram en sliten gammal skokartong, ur vilken hon tog upp en bunt fotografier. Hon spred ut dem på golvet och satte sig på golvet framför dem. Sitter du här med de där gamla bilderna igen, Klara? Klara vände sig om. I det bleka ljuset från den lilla vindskupan såg hennes mormor nästan genomskinlig ut. Hennes kropp så spröd och skör. Hade man inte sett det själv kunde man inte tro att hon fortfarande svingade sig upp till toppen av de knotiga äppelträden för att lura fåglarna på den sista frukten. Samma isblå ögon som morfar. De hade kunnat vara syskon. Men det var ingenting man skojade om här ute i skärgården. Hennes ansikte hade några fåror men inga rynkor. Aldrig smink, bara sol, skratt och saltvatten, brukade hon säga. Hon såg inte ut att vara en dag över sextio men hon skulle fylla sjuttiofem om ett par månader. Jag ville bara ta mig en titt, du vet, svarade Klara. Varför tar du inte med dem ned till Bryssel? Det har jag aldrig förstått. Vad ska de stå här för? Mormor skakade på huvudet. Någonting sorgset, ensamt, glittrade till i allt det blå i hennes ögon. För ett ögonblick såg det ut som om hon skulle säga något mer men ångrade sig. 22

17 Jag vet inte, sa Klara. Det är bara så det ska vara. De hör hemma här. Hur var det nu, fanns det några lussekatter, eller? Hon samlade ihop fotografierna och lade försiktigt ned dem i skolådan, innan hon följde efter sin mormor nedför de knarrande trapporna. Jaså, där ä hon! Med stadsklädera på å allt! Bosse Bengtsson stod nere på bryggan och väntade på Klara när hon kom gående ned längs stigen från hans föräldrars skamfilade skärgårdshemman. Som så många gånger förr. Det var som om hennes fötter hittade själva här. Som om hennes hjärna eller ryggrad inte var inblandade i att undvika rötter, stenar, pölar. Lägg av, Bosse. Du låter som morfar, sa Klara. De kramade klumpigt om varandra. Bosse var ett par år äldre än hon och de hade mer eller mindre vuxit upp tillsammans ute på ön. Han var som hennes bror. Två syskon med inverterade utseenden och personligheter. De var ett udda par. Klara som var liten och tunn, bäst i klassen, och så bra på fotboll att hon ett tag spelat med Östervikings pojklag. Bosse som gillade att fiska och när han blev lite äldre jaga, supa och slåss. Hon som alltid var på väg bort. Han som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att lämna skärgården. Men dag in och dag ut hade de åkt tillsammans till skolan. På sommarhalvåret med skolbåten och på vintern med svävaren. Sådant skapar förtroenden som är starkare än det mesta. Klara hoppade ombord och lyfte i de skamfilade fendrarna i Bosses gamla arbetshäst till båt medan han manövrerade ut dem från bryggan. När hon var färdig gjorde hon honom sällskap i den lilla styrhytten. Utanför de smutsiga ventilerna hade vågorna ökat, deras toppar vita och målmedvetna. Det blir storm ikväll, sa Bosse. De säger det, svarade Klara. 23

18 17 december 2013 Bryssel, Belgien Den lilla parken utanför George Lööws panoramafönster på sjunde våningen i världens största pr-firma Merchant & Taylors kontorsbyggnad vid Square de Meeus i Bryssel såg kal, frostig och jävlig ut. George Lööw hatade december. Framförallt hatade han julen. Han kunde se juldekorationerna längs med Rue Luxembourg, ned mot Europaparlamentet och de fyllde honom med irritation. Det hjälpte inte ens att december till sist tog slut, de lata jävla kommunarbetarna lät skiten hänga kvar långt in i februari. Bara någon vecka till, sedan skulle han tvingas åka hem till åttarummaren på Rådmansgatan och avlägga den årliga livsrapporten. Lägenheten skulle vara pyntad med Elsa Beskow-granen och de levande ljusen. De smakfulla julstjärnorna skulle vara tända och farsgubbens gottebord skulle digna av marsipan, hans nya fru Ellens knäck och den svindyra choklad som George tog med sig från Bryssel varje år och som de pliktskyldigast och något generade ställde där också. Släkten skulle sitta utspridd i Svenskt Tenn-sofforna, mätta och stinna med rykande koppar av den hemgjorda glöggen i händerna. Fulla av sitt patos och sin jävla skenhelighet skulle de utbyta malliga blickar när de bad George berätta om sitt jobb som lobbyist, ett ord de uttalade som exkrement eller uppkomling. Jävla fittor, väste George till sitt tomma kontor. 24

19 Den lilla kaffemaskinen brummade till och fyllde hans Nespressokopp halvvägs. Det var hans tredje espresso och klockan var knappt tio än. Han var okarakteristiskt nervös inför sitt morgonmöte med den nya klienten som kallade sig Digital Solutions. Georges chef, den amerikanska Europa-vd:n, Richard Appleby, hade sagt att de särskilt ville ha George. Det var ju gött i och för sig. Ryktet om honom hade tydligen börjat gå. Ryktet om att han fick saker gjorda i Bryssel. Att han kunde ändra vädret. Men det var för jävla obehagligt att han inte visste någonting om dem. Det fanns ju för fan tusen firmor som hette Digital Solutions. Omöjligt att veta vad de här var för några. Det gick inte att förbereda sånt. Bara att slå på charmen och köra. Så länge de pröjsade det väl tilltagna arvodet så var det inget att bråka om. Merchant & Taylor hade inga skrupler. You pay you play var det inofficiella mottot. Kemikalier, vapen, tobak. Kör på bara. Hade inte Appleby till och med representerat Nordkorea en gång i början på nittiotalet? Eller var det bara en myt? Skitsamma. Men George föredrog att veta vad fan det var för någon han hade mitt emot sig innan mötet började. Han eftersvettades fortfarande från sitt tidiga squash-pass på gymmet. Den ljusblå Turnbull & Asser-skjortan klibbade mot ryggen. Fan vad ofräscht. Hoppas det slutar innan mötet, tänkte han. Kaffet lär väl inte hjälpa. Med en grimas hällde han i sig den lilla espresson i ett svep. George drack kaffet som en italienare. Bara en kort espresso på stående fot. Sofistikerat. Stilsäkert. Även när han stod själv inne på sitt kontor. Det var viktigt att inte släppa attityden. Du är vad du ser ut som. Fem i tio. Han samlade ihop en bunt papper, ett block och en penna. Pappren hade inget med Digital Solutions att göra. Men det visste inte klienten. Han kunde ju inte se ut som en jävla praktikant och komma med bara en penna till mötet. 25

20 George hade älskat mötesrummet i hörnet på våning sju sedan han började på Merchant & Taylor och han bokade det alltid när det var ledigt. Hörnrummet hade två glasväggar ut mot kontorslandskapet där George själv en gång börjat sin karriär. Genom att trycka på en knapp bredvid strömbrytaren innanför dörren kunde man få båda glasväggarna att omedelbart frostas, att bli ogenomskinliga som tjock is. De första veckorna på jobbet, när George suttit framför sin dator och gjort ointressanta omvärldsanalyser åt kunder i sockerbranschen, bilbranschen, polymerbranschen, whatever, och skrivit hjärndöda nyhetsbrev var glasväggarna det coolaste han hade sett. Han älskade att se de mer erfarna konsulterna komma smygande över trägolvet i sina handgjorda italienska skinnskor och försvinna in i iskuben. Så jävla mäktigt. Nuförtiden var det George själv som gled fram över golvet på väg mot iskuben. Han kände blickarna. Liknande blickar som han själv kastat när han suttit där på golvet. Många av dem han börjat jobba med satt fortfarande kvar. Alla hade inte gjort samma raketkarriär som George, och allas blickar var kanske inte odelat beundrande. Men alla höll god min. Vinkade. Log. Spelade spelet. Det var ändå ett jävla flyt att han lyckats landa det här jobbet efter att han sagt upp sig på den svenska advokatfirman Gottlieb för tre år sedan. Redan det faktum att han på Gottlieb hade jobbat med något så taffligt som bolagsrätt och företagsöverlåtanden hade varit svårt för farsgubben att acceptera. Var man advokat i privat praktik så var det straffrätt man sysslade med i familjen Lööw. Stora principer, rätt och orätt. Inget så smutsigt som affärsuppgörelser och pengar. Det var för uppkomlingar eller arrivister utan anor, vanor eller vett som farsgubben brukade säga. Det var väl tur att han åtminstone inte kände till de egentliga omständigheterna som omgärdade Georges uppsägning. I och för sig hade farsgubben varit något blidkad när George efter sin sejour på advokatfirman kom in på en av de prestigefyllda 26