nummer Fem 2007 vision och tradition

Transkript

1 Nummer FEM 2007 vision och tradition

2 IKONER i n n e h å l l Ledare Biblioteket en oase i Las Vegas Casper Hvenegaard Rasmussen och Henrik Jochumsen Med andra ord inte andras Daniel Hjorth Rader fulla av solljus Om Vilhelm Ekelund som läsare Jonas Ellerström Varför gick det inte att samarbeta? Folkbibliotek-folkbildning, en komplicerad historia Karin Löfdahl och Margareta Törngren En akademis Handlingar Ingemar Oscarsson När fyrtiotalisterna fick sitta med vid bordet Hans-Erik Ströander Diktaren i biblioteket Jenny Westerström Det Europeiska Digitala Biblioteket (EDL) förenklad beskrivning av ett komplicerat företag Kjell Nilsson Nordens Hus en blåglacerad valfena sticker upp i Reykjavik Lars Rydquist Island, ett hem för världens språk Maria Tapaninen Estland på Bok- och Bibliotek Dodo Parikas Dresden återuppstånden kulturhuvudstad Bo Gentili Kurt Persson en legendarisk journalist Jean Bolinder Bad & Bibliotek i Romarriket Sara Griberg Ansv. utg. Göran Eliasson Lars Portmark Joel Sommerfeldt Anders Persson Sophie Persson Omslagsfoto: Mathias Thinsz Jag har alltid tyckt att bibliotek, mitt eget eller sådana jag delar med en större läsande allmänhet, är vansinniga på ett angenämt sätt, och så länge jag kan minnas har jag förtrollats av deras labyrintiska logik, som tyder på att förnuftet (om inte konsten) härskar över ett kako foniskt arrangemang av böcker. Jag fylls av ett äventyrsdoftande välbehag när jag vandrar på måfå bland hyllorna som trängs med varandra och är vidskepligt säker på att någon etablerad hierarki av bokstäver eller siffror en dag kommer att föra mig till en utlovad destination. Alberto Manguel i Nattens bibliotek (2007) Samtliga nummer med undantag av de tre närmast före gående finns som pdf-filer att tillgå på Framtidsfilen Långt hemifrån och nära Sven Nilsson Nästa nummer skickas den 10 december. Manusstopp den 17 november. 2 5/2007 Årgång 10 IKONER vision och tradition Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Oberoende publikation utgiven av BTJ Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Ansvarig utgivare: Sophie Persson PRENUMERERA! BTJ Prenumerationsservice Lund 046/ , fax 046/ , e-post: service.pren@btj.se ISSN Grahns Tryckeri AB, Lund

3 B iblioteket stärker åsiktspluralismen i samhället, kan man få sig till livs. Det är i så fall en uppgift som heter duga i det som annars ibland kan kännas som en värld onödigt insulär och intern. Allting tar alldeles för lång tid för att få lov att kallas utveckling. Det är nu mer än tio år sedan jag i BBL skrev om det nödvändiga i att torpedera de då vattentäta skott som skiktade biblioteksmarknaden i olika smådelar. Strax efter planerade jag en konferens om ett biblioteksnationellt advisory board, men fick inte med mig alla nödvändiga bibliotekspotentater som av säkert självstrategiska skäl inte ville ha några fingrar i den syltburken. Då. På hemvägen från en Halmstadkonferens hade jag tänkt ut rubriken, den som sedan blev titeln på Bjarne Sjöquists bok Är det på efterkälken Sverige åker? Nu har vi en enda i stället för flera biblioteksorganisationer. Det är bra även om intrycket är att man fortfarande helst dansar med varann sektorsvis. Idag syns återkommande propåer om en nationell bibliotekspolitik. Inte för den minsta sekund att jag skulle inbilla mig ha haft någon inverkan på hur solen senare haft sin gång, men som ett exempel på viss tröghet må det kanske få framstå. I en konkurrenssituation som den idag är det knappast fin i kanten man ska vara. Utan påstridig intill burdus för att med vassa armbågar tränga sig fram genom makternas korridorer. Skärpa tonen, vässa argumenten, bekriga de allt oftare uppdykande konkurrenterna. Det viktiga nuförtiden är inte att vara till lags utan till olags, att embarkera barrikaderna i stället för att gömma sig bakom dem, slå på stora trumman hellre än att försöka få ljud i den försynta piccolaflöjten. Det är inte med huvudet djupt nerstucket i sanden som man har den bästa utsikten, hör eller hörs bäst. Det går inte bara att sitta och sura och tjura. Att väcka förargelse är inte någon moralisk defekt om det gynnar sina seriösa syften. Men då behövs mer än BBL:s internirritationer och atlestamare i BiS. Ikoner slipps ju, och har f.ö. inte på långliga tider trott sig vara en hörbar röst ens i den tunna biblioteksdebatten. Inte heller, vad så angår, sett sig som en renodlad bibliotekstidskrift utan som mer kulturgenerell än så. Men etiketteringar är svåra att bli av med, uppenbarligen. Den optimala försäljningsframgången är att anfalla kunden utan att denne känner sig anfallen. Men då gäller det att våga sticka ut hakan även med risk att få en smäll på den. Visa upp sig, höras av också på oväntade, överraskande och rent av spektakulära sätt och ställen. Inte skygga för kanske sällan prövade marknadsföringsmetoder och opinionsskapande, som rent av lobbying, sponsring och entreprenörskap. När skryter biblioteket om sig på bussen, tåget, flyget, i reklam-tv? När får vi se söndagens helsidesannons i den stora riksdraken? En sådan har inget bibliotek råd med. Nej men om 300 bibliotek bidrog med 1000 spänn var skulle det kanske gå. Eller tillsammans med någon som besitter de riktigt rejäla resurserna. Fast kanske är det inte lönt därför att det ändå inte skulle ge något resultat även om att ge upp före är tveksamt som tillämpad metodik. Eller därför att bibblan inte vill ha fler besökare än man redan dras med. Sponsring behöver å andra sidan inte bara vara att vänta in den avsevärda kosingen. Det kan vara något också i det lilla. Att biblioteket någon gång bjuder kunderna på bullar pröjsar säkert bagaren för om han får tala om att det är han som har bakat dem. Ett bibliotek ska vara öppet mer än bara i termer av öppettider, vilket hittills varit liktydigt med att konsekvent vara stängt när vi som representerar det arbetande folket har tid att gå dit. Det ska också vara öppet utåt mot samhället och då även i ett slags överförd bemärkelse finnas där medborgarna finns, rör sig och trivs. Inte enbart ett högtidligt mausoleum dit man får ta sig på egna villkor och där den beordrade tystnaden bara bryts av gonggongslagets stängningsbudskap. RFID kan komma att ta över mycket tråkträlande. Använd då nya tider till att leende titta kunden i ögonen med ännu vänligare tilltal. Inte till fler sammanträden, detta ok som är till för att maskera bristande kreativitet. Inte mer inre tjänst, en skyddad verkstad som fanns också i den gamla lumpen och innebar att putsa en redan välputsad bajonett. Ett martialiskt attribut till föga nytta allra minst mot lede fi. Inte ytterligare nätverk som än många fler då kommer att fastna i. Ett bibliotek ska vara öppet för oss som vill utnyttja det och kanske ännu bättre än nu anpassa sig till detta allmänna behov. För att det inte ska gå det som när Stig Ahlgren för snart 60 år sedan om någon skrev i salig Veckojournalen: Med renare instrument har ingen skurit halsen av sig själv. Sedan har ju biblioteksmänniskan sitt att dras med. Uppdraget är väsentligt, ansvarsfullt, angeläget, uppskattat och omvittnat arbetsintensivt, men har hittills dåligt lönat sig vid den månatliga titten i lönekuvertet. Det är säkert en osannfärdig historia den som berättats, Ikoner 5/2007 3

4 den konventionella och traditionsuppbundna bilden av en bibliotekarie. Ni vet hur den låter för den har ni tvingats avlyssna i många herrans år, bibliotekarievalsen, falsk och framförd av tondöva. Sockenbiblioteket blev folkskollärarens revir. Han var i regel en han och efterföljdes av borgmästardöttrar. Det var de som införde giftskåpet och likt utsvultna vargar bevakade det. Därpå halvtidstjänstgörande hemmafruar som säkert var de som skapade myten om hårknuten och de korviga yllestrumporna. Chefen var en heltida herre med bättre betalt. Sedan kom då den moderna epoken med professionell personal och med så pass god lön i alla fall så den räckte till Gudrun Sjödeen-kollektionen. Nu är det huruvida med tatuering eller piecering. Givetvis är allt det här fördomsfullt och lögnaktigt. Ändå ser man spår av historieskrivningen ända in i sena tider. Så sena som för bara få år sedan. Bibliotekarier är en yrkesgrupp som kan betecknas som en semiprofession. Vilket skulle betyda en strävan efter att bli en profession genom att försvara position och ställning. De odlar en egen yrkeskultur och beskrivs ofta som besjälade av sitt yrke och sin uppgift. Det leder till en uppgiftsorienterad organisationskultur med avståndstagande från strategiska och ekonomiska överväganden. Med sådana egenskaper följer svårigheter både att hävda sig själv och att marknadsföra den egna verksamheten. I beskrivningarna av bibliotekarier betonas det passiva och inåtvända. Att det sedan också fanns positiva omdömen i det besjälade, i kärleken till biblioteket ligger en stark kraft är bra men en annan sak. För är detta sant är det hög tid att göra något åt det. Är det inte sant är det hög tid att göra något åt det genom den eftertryckliga dementin. Återigen, stick ut hakan! Biblioteksdebatten är försynt intill osynlig. När biblioteksideologerna (biblioteksvisionärerna om de gärna vill) hörs av är det för det mesta fantasifattigt och repetitivt. Drastisk och praktisk är inte styrkan, skådandet in i framtiden förutsägbart. Ta t.ex. det här med bibliotekslagen. Vid varje tillfälle som bjuds hackar man på den, skäller den för tandlös, spretig, diffus och allt vad det nu är. Men det vet vi ju! Och det har vi tyckt allihop sedan den kom Så det är ju inte mycket till insats att upprepa detta i parti och minut. Gör något i stället! Pres(en)tera en skugg (biblioteks)lag som är precis så som alla vill ha den. Konkret, distinkt, tydlig och välutvecklad! Gärna innan moderaten Schulte har konfiskerat den. Tvinga sedan överbestämmaren, vem han eller hon eller vilka det är, att läsa och begripa. Begrips inte så finns förklaring att få. Kräv kommentar och debatt. Gillra fällan, gräv en fallgrop, kasta ut fångstnätet, aptera handfängsel och fotbojor. Det är inte böckerna som ska tjudras fast i biblioteket, det är beslutsfattaren. Kräv att han (om det är en han, det är inte nödvändigt) att stanna kvar, lyssna, delta, diskutera. I stället för som nu komma försenad in till en konferens med mobilen för örat, titta på klockan och riva av ett oengagerat utan-ståndpunkt-föredrag. Titta på klockan, sätta mobilen till örat och lämna lokalen med långa kliv. Acceptera inte att han sticker, inte lyssnar, inte tar ställning eller fattar för att fatta beslut. Mobba honom, hota med mobbens vedergällning. Han sitter ju kvar när kungen kallat. Ja, men kalla kungen då! Övergivna sitter de som är engagerade kvar och tvingas debattera med varann utan något mandat att fatta sådana beslut som hade behövts. Något de gjort i evigheter för det är alltid samma gäng i alla sådana här sammanhang. Hjalmar Söderberg: Ett litet folk och en liten stad, tänkte han. Vi äro alla ett litet fåtal figurer, som sprattla på scenen, alltid desamma. Vid ett besök i Sverige härförleden slog Microsofts koncernchef Steve Ballmer vad med Dagens Industri om att inom tio år ska alla tryckta tidningar vara försvunna. DI satte 1000 dollar emot, ett bud som Ballmer var beredd att höja rejält eftersom han tycktes han tycka har råd. How about the book in the library? Jan-Eric Malmquist Foto: Eva Ingvarsson 4 Ikoner 5/2007

5 Las Vegas en oase i ørkenen Biblioteket en oase i Las Vegas Casper Hvenegaard Rasmussen och Henrik Jochumsen Manchet: Når vi her i Norden tænker på Las Vegas, er det sandsynligvis kun på det udsnit af byen, der udgør The Strip de ca. 7 kilometer af Las Vegas Boulevard, hvor casinoer, kæmpehoteller og glamourøse shows hvert år tiltrækker over 35 millioner turister. Men for byens mere end en halv million indbyggere er Las Vegas andet og mere end The Strip. Det er samtidig boligkvarterer rundt om centrum, hvor hverdagen leves i lighed med mange andre steder i USA. Og i dette hverdagsliv spiller bibliotekerne en vigtig rolle for mange af byens indbyggere. Bibliotekerne er nemlig de eneste kulturinstitutioner i Las Vegas. Library of the year I 2003 valgte Library Journal bibliotekerne i Las Vegas til Library of the year. Baggrunden for den ærefulde titel var, at bibliotekerne over en treårig periode havde hævet udlånstallet med 65 procent og vel og mærke uden at budgettet tilsvarende blev hævet. Ifølge lederen af bibliotekerne, Daniel L. Walters, blev alle bibliotekernes samlinger kigget grundigt efter i sømmene: Vi syntes selv, at vi havde nogle fantastiske samlinger, men der var ingen i byen, der elskede dem mere end os selv. Det er det ældste problem i vores erhverv. Og vi måtte erkende, at vi har nogle fantastiske bygninger, men at de i realiteten fungerede lagerhaller. Som en konsekvens af dette søsatte ledelsen en storstilet brugerundersøgelse, der skulle afdække lokalbefolkningens behov. Resultatet af de tusindvis af spørgeskemaer, fokusgruppemøder og høringer blandt både personalet og lokalbefolkningen var, skåret ind til benet, at bibliotekets materialer skulle have en mere populær profil, ligesom materialer på andre sprog end engelsk skulle opprioriteres kraftigt. Det er hverken den prestigefulde pris eller det systematiske arbejde med at tilpasse samlingerne til brugerne, der primært har fået os til at besøge bibliotekerne i Las Vegas, selvom det i sig selv er et studie værd. Til at begynde med var det mere det faktum, at bibliotekssystemet i Las Vegas ikke har noget hovedbibliotek, men i stedet har valgt at satse på filialerne. Set fra et dansk perspektiv er det umiddelbart interessant, da vi i Danmark er vidne til den mod Ikoner 5/2007 5

6 6 Ikoner 5/2007 The Strip by night.

7 satrettede tendens at flere og flere filialer lukker. Men vel ankommet til Las Vegas viste det sig hurtigt, at fravalget af et hovedbibliotek ikke var et resultat at en bevidst satsning på en decentral lokal struktur. Derimod havde det manglende hovedbibliotek en naturlig økonomisk forklaring at grundpriserne i centrum af byen er astronomisk høje. F.eks. blev det hotel vi boede på The Frontier, der er indbegrebet af det klassiske Las Vegas fra 1950 erne, solgt mens vi var i byen til den nette sum af 1,2 milliarder dollars. Det er et hotel, der har kendt bedre dage, hvorfor køberen vil rive det ned og bygge et nyt og større. De høje grundpriser har medført, at der ikke findes nogle offentlige institutioner i centrum af Las Vegas, der udelukkende ejes af casinoindustrien. The Entertainment Capital of the World Set i bakspejlet er det netop forhold som disse, der gør bibliotekerne i Las Vegas interessante. I den løbende debat om folkebibliotekerne i Norden fremhæves det ofte, at bibliotekerne mere og mere er kommet i en øget konkurrencesituation med andre kultur- og oplevelsestilbud. Men uanset hvor man peger hen i Norden, vil det aldrig være sat så meget på spidsen, som det er tilfældet i Las Vegas. Som europæere er vi samtidigt præget af en lang tradition for, at oplysning og underholdning er hinandens modsætninger. Og man skal ikke lang tid tilbage før store dele af den kulturelle elite, uanset politisk tilhørsforhold, så massekulturen og den tiltagende amerikanisering som oplysningens hovedfjende. Meget er sket siden dengang. Men findes der enkelte distingverede og dannede europæere, der stadigvæk ser USA som overfladisk og profitbegærligt, så bør de tage til Las Vegas, hvis de vil bekræftes i deres fordomme. Byen er fuldbyrdelsen af gamle europæiske fordomme om USA eller som Las Vegas selv ønsker at brande sig: The Entertainment Capital of the World. Det interessante for os har derfor primært været, hvilken rolle bibliotekerne Filialen Las Vegas Library. Ikoner 5/2007 7

8 spiller i en så ekstrem by som Las Vegas. Men inden vi kommer til bibliotekerne, må vi først tilnærmelsesvist forsøge at beskrive den by, bibliotekerne er en del af. Fra mormon Outpost til spilleby Det er en sen fredag eftermiddag, og vi er på vej til Las Vegas fra Los Angeles. Trafikken snegler sig af sted. Vi er åbenbart ikke de eneste, der skal tilbringe en weekend i USA s hurtigst voksende by. Men det giver god tid til at betragte naturen. Vi kører gennem en ørken, der består af sten, udtørrede buske og stedvise små forblæste palmer. Rundt i horisonten kan vi se bjerge, der skifter mellem farvenuancerne rosa, rust og grå. Som vi nærmer os byen, bliver der flere og flere store billboards, der reklamerer for alt lige fra casinoer og bordeller til kristne radiostationer. Egentlig burde vi være ankommet senere på dagen. Efter sigende skulle det være et smukt syn at køre gennem ørkenen i mørket og pludselig ane de mange lys fra byen, der har et kolossalt energiforbrug. Set ud fra såvel et økologisk som rationelt synspunkt er byen det rene galimatias, da den er placeret i en ugæstfri natur langt fra andre større byer. Derfor produceres der stort set ingen vare i Las Vegas, og alle fornødenheder transporteres langvejs fra. De barske klimatiske forhold byen er underlagt, kan også aflæses i dens historie. På spansk betyder Las Vegas græsningsarealer, og henviser de få naturlige grønne pletter der var rundt om kilderne i området. Helt frem til midten af 18-tallet var indianerne de eneste, der opholdt sig i længere tid i området, mens den første bebyggelse blev rejst i Her bygger mormonerne et fort, der skulle tjene som Outpost for rejsende mormoner mellem Salt Lake City og mormon kolonien i San Bernadino, Californien. I 1905, den officielle dato for byens grundlæggelse, indvies jernbanen mellem Salt Lake City og Los Angles med stop i Las Vegas. Dette bliver startskuddet til en mindre vækstperiode for byen, men i takt med at der bygges nye jernbanelinier mister byen betydning. Det er først med legaliseringen af spil om penge i 1931, at byen for Mormonernes Outpost fra 1885 den første bygning i Las Vegas. 8 Ikoner 5/2007

9 alvor begynder at vokse. På daværende tidspunkt boede der omkring 5000 indbyggere, og siden da har byen i grove træk fordoblet indbyggertallet hvert 10. år. I dag bor der op mod mennesker i Las Vegas, og de lever alle direkte eller indirekte af de penge, som turisterne lægger på The Strip. The Strip massekulturens hovedstrøg Det er tidlig aften og vi befinder os på The Strip. Det er ved at blive mørkt, og de store neonreklamer tændes en efter en. Der er tykt af mennesker, og med få meters mellemrum antastes vi lavtlønnede mexicanere, der deler kort med telefonnumre på prostituerede ud. Efter at have gået et lille stykke passerer vi hotellet Treasure Island, hvor der tre gange efter solnedgang opføres Sirenerne fra Ti. Det er en sørøverinspireret musical med vægt på spektakulære effekter f.eks. fyrværkeri, ild og en afsluttende kanonade, der sænker et sørøverskib i næsten fuld størrelse. Vi bevæger os lidt længere ned af gaden, og kommer til La Mirage, hvis trækplaster er en kunstig vulkan, der på præcise klokkeslag går i udbrud. Og sådan går det slag i slag ned af massekulturens hovedstrøg. Her har hvert hotel deres tema som f.eks: Circus, New York, Paris, Venedig. Vi vælger at gå ind på Caesars Palace. I lighed med de andre hoteller er casinoet hjertet i det gigantiske bygningsværk, der bl.a. rummer 3400 værelser. Uanset om man skal ud eller ind, ned og spise morgenmad eller shoppe i en af hotellets hundredvis butikker er man nødsaget til at bevæge sig gennem casinoet. I Europa forbinder vi normalt casinoer med en vis elegance a la Monte Carlo. Men her sidder hr. og fru. Amerika i korte bukser, med en cola eller Budweiser indenfor rækkevidde, og spiller. Bliver man træt af det, er der mange andre muligheder for at bruge penge. Der er shows med Elton John, Wellness-rum og en labyrintisk mall bygget op som en kopi af det antikke Rom. Da der, som nævnt, er tale om et enormt kompleks, kræver det en vis skiltning. Den er også udmærket, men exitskiltene mangler, og det er ikke tilfældigt. For alle hotellerne forsøger at tiltrække så mange turister som muligt, og når vi så er lokket indenfor af billige værelser og rejecocktails og øl til under en dollar, så gælder det om at holde på os så længe som muligt. Mens vi retningsløst forsøger at finde udgang, kommer vi begge til at tænke på den sidste linie i Hotel California: You can check out anytime you like but you can never leave. Casper Hvenegaard Rasmussen (t.v.) och Henrik Jochumsen är lärare och forskare vid Danmarks Biblioteksskole i Köpenhamn. Detta är den andra artikeln av två. Mange andre turiststeder har lidt under, at de besøgende ikke blot har holdt sig indenfor turistområdet. I flere tilfælde har det afstedkommet både økologiske og økonomiske problemer for de fastboende. Men dette er ikke et problem man kender til i Las Vegas. Her er der ikke noget af interesse for turisterne udenfor The Strip, og de forsøg der har været på at bygge en park eller et kunstmuseum er blevet forpurret af den magtfulde casinoindustri, som byen Ikoner 5/2007 9

10 lever af. Resultatet er blevet, at turister pligtskyldigt holder sig til The Strip byens frontstage. Her ligger de beskrevne store temahoteller i byens sydlige del, mens de fleste casinoer tidligere lå i den nordlige del af Las Vegas Boulevard. Midt mellem disse to turistområder ligger et besynderligt område. Det er her de fleste af byens wedding chapels ligger, hvor man mod en passende betaling kan blive gift på alverdens måder f.eks. af en genopstanden Elvis eller med Star Trek som tema. Mellem de mange små kapeller ligger næsten ligeså mange pantelånere og kautionsforretninger. I lighed med mange andre områder, som f.eks. fast food, er konceptet med kædeforretninger også slået igennem her. En af de mest succesfulde kæder er Bad Boys Bail Bond, hvor uheldige kriminelle hele døgnet har mulighed for at låne til kautionen. Villakvartererne byens backstage Bevæger man sig bare nogle få meter ned ad nogle af sidegaderne til Las Vegas Boulevard, ændrer byen fuldstændig karakter. Væk er de mange neonskilte og de massive menneskemængder. Tæt på Las Vegas Boulevard er det forskellige backupfunktioner, som f.eks. vaskerier og grovkøkkener, der fylder mest. Her er det som at bevæge sig på bagsiden af en kulisse. Lidt længere væk begynder den endeløse række af villakvarterer, der omkredser centrum. Som følge af byens vokseværk er mange af kvartererne relativt nybyggede, og over en bred kam må det betegnes som gedigent byggeri. Ikke overraskende er der nemlig forholdsvist mange penge mellem hænderne på byens indbyggere. Derudover er indbyggerne kendetegnet ved et relativt lavt uddannelsesniveau, da de store casinohoteller har behov meget ufaglært arbejdskraft til forskellige servicefunktioner. Samtidig er Las Vegas skattemæssigt en attraktiv by, da der ikke skal betales indkomstskat og ejendomsskatterne er lave. Alt i alt har disse demografiske forhold ført til, at mange tilflyttere søger til byen, hvilket særligt har været tilfældet for latinamerikanere og det grå guld, der her kan få pensionen til at strække lidt længere. Et ungt bibliotekssystem Som tidligere beskrevet er det i disse villakvarterer, at biblioteksfilialerne er placeret. Det drejer sig om 13 større biblioteksfilialer, der ligger i en ring rundt om centrum, og 11 mindre filialer i de små forstæder til byen. Bibliotekssystemet i Las Vegas er relativt nyt. Det var først i 1989, at byens forskellige biblioteker, med hver deres finansiering og organisering, slås sammen til et samlet system. I tiden efter sammenlægningen arbejdede den daværende leder på at rejse penge til ombygninger at de eksisterende biblioteker, samt nybygninger af flere filialer. Som følge af det uensartede tilbud de forskellige bydele imellem og den kraftige vækst i befolkningstallet var behovet åbenlyst. Det lykkedes derfor at få tilsagn om 100 millioner dollars fra bystyret, og den følgende årrække gik meget af personalets tid derfor med udbygningen af et samlet bibliotekstilbud. I USA er finansieringen af de enkelte bibliotekssystemer meget forskellig fra sted til sted. Men overordnet er der to typer, der ofte går igen. Enten tildeles bibliotekerne et beløb, som reguleres fra til år til år, eller også får bibliotekerne en fast procentdel af en eller flere af de inddrevne skatter. I Las Vegas tilfælde har man valgt den sidstnævnte model til biblioteksdirektøren Daniel L. Walters tilfredshed. Denne model giver nemlig bibliotekerne en relativ stabil økonomi, da det ikke er så nemt for politikkerne at ændre en allerede fast tildeling. Og man skal ikke tale med Daniel L. Walters særlig længe, før man får en tydelig fornemmelse af, at han ikke render politikkerne på dørene. Igen og igen kommer han med udsagn som: Vi skal være synlige og holde os fri af problemer. eller: Vi skal ikke give dem dårlige nyheder, så lader de os være i fred. Da vi lidt naivt spørger om politikkerne ikke interesserer sig for bibliotekerne, kigger Daniel L. Walters først lidt desorienteret på os, men efter et stykke tid lyser han op i et drilsk smil: Dette er Vesten Det Vilde Vesten. Og her tænker politikkerne på helt andre og større ting end at gå på biblioteket. Indenfor det seneste år er tre lokale politikere kommet i fængsel i forbindelse med korruptionssager typisk spilletilladelser. To fulfill the customers needs Men når det kommer til bibliotekernes forhold til borgerne i byen, bliver talen mere engageret. I lighed med mange andre amerikanske biblioteksfolk giver Daniel L. Walters, og de andre ansatte vi taler med, udtryk for et miks af benhård markedstænkning og bløde idealer for lokalsamfundets ve og vel. Men på grund af byens særlige karakter er denne dobbelthed dog mere udtalt her i Las Vegas, hvor bibliotekerne på en gang både er en refleksion af kassetænkningen på The Strip og et alternativ til denne. Symptomatisk for markedsorienteringen kalder Daniel L. Walters konsekvent brugerne for kunder, hvis behov skal opfyldes. Konkret har dette, 10 Ikoner 5/2007

11 Filialen Sahara West Library. som tidligere nævnt, udmøntet sig i, at materialevalget er udpræget brugerorienteret. F.eks. er der købt mange flere materialer på spansk til de mange latinamerikanske tilflyttere, og som det f. eks. er tilfældet i Danmark, er det ikke overordnet gjort ud fra en betragtning om at integrere denne befolkningsgruppe. Latinamerikanerne er derimod kunder i butikken på linie med andre brugergrupper. Ligeledes er markedstanken afspejlet i bibliotekernes åbningstider, hvor filialerne i byområderne har åbent længe alle ugens dage: på hverdage fra 9 til 21 og i weekenden mellem 10 og 18. Materialer på andre sprog end engelsk er blevet opprioriteret Ikoner 5/

12 Interiør fra Sahara West Library. A place to call home De omkring 35 millioner turister som hvert år besøger byen, gør biblioteket, trods den udprægede markedstænkning, ikke noget forsøg på at betjene. Dels kommer turisterne ikke i de områder, som bibliotekerne ligger i, og dels fortæller mellemlederen Robb Morss: The Strip hverken kan eller skal vi konkurrere med. Det er et sted for turisterne, det er her i lægger jeres penge, så vi andre kan leve godt. Bibliotekerne, de er derimod for borgerne. Eller som Daniel L. Walters tilføjer: Biblioteket skal være med til at understøtte en fornemmelse af at høre til her i byen. Dette forklarer han dels med, at byen, som tidligere nævnt, har mange nye tilflyttere, og dels findes der ikke andre offentlige kulturtilbud i byen, hvor folk kan mødes. Ligesom i andre amerikanske byer er der selvfølgelig mange forskellige kirkelige samfund, skoler og idrætsforeninger, hvor det sociale liv udenfor hjem og arbejde udfoldes. Men indtil videre har casinoindustrien modsat sig, hver gang der har været forslag fremme om nye kulturelle tiltag, der på den mindste måde kunne tænkes at konkurrere med casinoerne. Men bibliotekerne har casinoindustrien tilsyneladende ikke haft noget imod med det resultat, at bibliotekerne spiller en mere markant og udvidet rolle i Las Vegas end det er tilfældet i mange andre større amerikanske byer. F.eks. har flere af de større filialer i byområderne karakter af egentlige kulturhuse. Således har bibliotekerne fire teatersale, hvor der både produceres lokalt amatørteater og vises professionelt opsatte forestillinger. Samtidig er der tilknyttet et kunstmuseum og et galleri til bibliotekerne. Ligesom en af filialerne huser et børnemuseum, der formidler naturvidenskaben. Alt sammen tiltag, der ikke er traditionelle opgaver for biblioteker, men som de har påtaget sig i erkendel 12 Ikoner 5/2007

13 sen af, at der ikke findes andre lignende tilbud i byen. Read for the Dogs Forskellige arrangementer er der også rigtig mange af på bibliotekerne i Las Vegas. Det er også aktiviteter vi kender til i de nordiske folkebiblioteker, hvor der afholdes forfatteraftener og lignende arrangementer med jævne mellemrum. Men generelt er dette et langt mere udviklet aktivitetsområde i USA, som understøttes af den udbredte tradition for at bruge frivillig arbejdskraft. En illustrativ forskel er her, at vi f.eks. i Danmark ser en gryende interesse for at oprette læsekredse på bibliotekerne, mens de fleste større folkebiblioteker i USA længe har haft mange læseklubber, der forvaltes af frivillig arbejdskraft. I Las Vegas kan man således frekventerer mere end 15 forskellige læseklubber: Der er f. eks. Breakfast Book Club for de morgenduelige, og mulighed for at kombinere bogdiskussioner og aftensmad i Book Lovers Bistro. Ligesom der er læseklubber om nyere skønlitteratur, science fiction, om afroamerikansk litteratur og særlige tilbud til bog interesserede singler. Og har man ikke lært at læse endnu, er der også workshops, der understøtter udviklingen af læsefærdighederne. Et af de ærkeamerikanske eksempler for børn er her Read for the Dogs, hvor et par meget tålmodige hunde lægger øre til børns oplæsning. Men det er ikke kun litterære arrangementer, der finder sted på bibliotekerne i Las Vegas. Indenfor det næste halve år er der, indtil videre, planlagt mere end 1400 forskellige arrangementer på bibliotekerne i byen, der spænder lige fra computer- og sprogundervisning over hjælp til udfyldning af skattepapirer og workshops om quilt fra Nevada eller Falun Gong meditation. Alle disse mange og liberalt udvalgte arrangementer er ligeledes en bevidst reaktion på, at det øvrige Las Vegas om ikke er en kulturel udørk så i alle fald er blevet kulturelt ensporet af casinoindustrien. Og det paradoksale er, at det netop er The Strip s gennemsyrede kommercialisme og casinoindustriens ud prægede magt, der har placeret byens biblioteker i situation, hvor de ikke er i konkurrence med andre kultur- og oplevelsestilbud. Derfor er bibliotekerne blevet lokalbefolkningens kulturelle oaser i Las Vegas, hvor mangfoldigheden blomstre. E-post: hjo@db.dk ; chr@db.dk Ørkenlandskab fra Las Vegas omegn. Ikoner 5/

14 Med andra ord inte andras Daniel Hjorth Den 23 juni 1916 hålls för ett klassiskt datum i modernismens historia. Då framträdde Hugo Ball med sina Lautgedichte på dadaistiska Cabaret Voltaire i Zürich. Han hade uppfunnit en egen genre verser utan ord med privata kombinationer av vanliga bokstäver och ansåg sig vara den förste som kastat beroendet av språkets konventionella ord över bord och på detta sätt löst problemet att inte vara påverkad av någon tidigare diktare. Men Ball var långt ifrån så originell som han trodde. I Tyskland hade sedan ett tjugotal år tillbaka lyriker presenterat ljuddikter av samma slag som hans. Redan 1897 trycktes poemet Kikakokú! Ekoralaps! i Ich liebe Dich en järnvägsroman med 66 intermezzon: Wiso kollipánda opolôsa. Ipasátta îh fûo. Kikakokú proklínthe petêh. Nikifilí mopaléxio intipáschi benakáffro própsa pî! própsa pî! Jasóllu nosaressa flípsei. Aukarótto passakrússar Kikakokú. Núpsa púsch? Kikakokú bulurú? Futupúkke própsa pî! Jasóllu Författaren som hette Paul Scheerbart ( ) kom från Danzig (Gdansk) och var ett original i berlinska bohemkretsar. Han var vän med Ola Hansson och hävde en sejdel ibland på Zum Schwarzen Ferkel, Strindbergs stamhak. Han hade skrivit flera fantastiska romaner och även drivit ett förlag för genren. Dock Paul Scheerbart. med föga framgång och böckerna har väckt uppmärksamhet först i de yttersta dagarna. Mest ihågkommen lär han ha blivit genom sin propaganda för glasarkitekturens överlägsenhet. Scheerbart skrev flera dikter av samma slag och även om inte Ball kände till honom kom andra dadaister att betrakta honom som en föregångare: Den förryckta mastodontens monolog Zépke! Zépke! Mekkimápsi muschibróps. Okosôni! Mamimûne.. Epakróllu róndima sêka, inti.windi.nakki; pakki salône hepperéppe hepperéppe!! Lakku Zakku Wakku Quakku --- muschbróps. Mamimûne lesebesebímbera roxróx roxróx!!! Qilliwaûke? Lesebesebímbera surû huhû.. 14 Ikoner 5/2007

15 Men han var snart inte ensam i genren. Christian Morgenstern hade hört till samma gäng som Scheerbart en tid och parodierade älskvärt 1897 sådana dikter om okända djur som var en av dennes specialiteter: Det var en gång en skimmel, som var så vit att den ej sågs. En dag stod skimmeln vid ett äppelträd och kliade sin hals emot dess stam. Äppelträdet nära nog blev galet; då det ingen såg som kliade på det och kände dock att det var så. Och det begynte att förståndet mista och sina äpplen med. Men skimmeln blev så skrämd av äpplena som plötsligt regnade, så att den utslag fick som äpplen härmade. Sen dess finns apelkastade. Det är möjligt att Morgenstern influerades av Scheerbart till Das große Lalulã publicerad i Galgenlieder 1905: Kroklokwafzi? Sememi! Seiokronto prafriplo: Bifzi, bafzi; hulalemi; quasti basti, bo Lalu lalu lalu lalu la! Hontraruru miromente zasku zes rü rü? Entepente, leiolente klekwapufzi lü? Lalu lalu lalu lalu la! Simarar kos malzipempu silzuzankunkrei (;)! Marjomar dos: Quempu Lempu Siri Suri Sei [ ]! Lalu lalu lalu lalu la! Christian Morgenstern Morgenstern lät senare den chrounschoughige kommentatorn av galgvisorna dr Jeremias Mueller hävda att dikten underskattats. Den var inte alls nonsens utan i själva verket ett slutspel i schack. Kroklokwafsi=K a 5=(vit) kung a 5. Frågetecknet betyder: Om inte kungens ställning kunde vara starkare på en annan ruta? Men vi får se. Eller kos malzipempu silzuzankunkrei. (Mycket intressant!) = K a 4 eller 6 = kung (svart kung) a 4 eller a 6. Men detta är omöjligt enligt schackreglerna, då den vita kungen står på a 5. Föreligger här sålunda ett fel? Knappast. Semikolonet inom parentes bevisar att författaren är väl medveten om det skenbara felet. Likväl säger han genom utropstecknet: Låt honom ändå stå. Nåväl, vi litar på honom, om ock skakande på huvudet. Morgenstern hade roligt och ville roa. Han avsåg knappast att nå toppen av originalitet eller att omstörta litteraturen. Likväl gjorde han det genom att löpa linan ut i Fiskens nattsång där orden utbytts mot metriska tecken. Den djupaste tyska dikten enligt Muellers för en gångs skull träffande karakteristik. Undervattensläget till trots har den tonsatts av den finlandssvenske kompositören Erik Bergman. Åter till Spiegelgasse i Zürich. Där uppehöll sig förutom Ball och andra dadaister den likaledes landsflyktige Lenin vid denna tid. På den Fiskens nattsång. här gatstumpen i gökurslandet planerades revolution både i konsten och i samhället. Experimentlystna rådbråkade oförsynt konventionellt språk och accepterade former. Richard Huelsenbeck, som kallats dadas trumslagare, gav 1916 ut rörelsens första lyriksamling Fantastiska böner, som finns översatt till svenska. Något problem skapade därvid inte hans Chorus sanctus: a a o a e i i i i o i i u u o u u e u i e a a i ha dzk drr en obn br buss bum ha ha ha hi hi hi lilili leiomen Verket framfördes av en talkvartett vilken åstadkom en ljudblandning som hade samma grad av distinkt begriplighet som inslag i den katolska mässans latinska liturgi. Även andra dadaister hade laborerat med okända bokstavskombinationer innan Hugo Ball var redo att framföra sina dikter utan ord. För ändamålet hade han konstruerat en egen kostym. Mina ben stod i en rund pelare av glänsande blå Ikoner 5/

16 kartong som räckte mig upp över höfterna, så att jag så långt som möjligt såg ut som en obelisk. Över denna bar jag en jättelik mantelkrage, utskuren i papp och på insidan scharlakansröd, på utsidan guldfärgad. Vid halsen var den hopsatt så att jag genom att höja och sänka armbågarna kunde få den att röra sig som vingar. Till detta bar jag en hög cylinderformad blå-vitrandig schamanhatt Eftersom jag inte kunde gå med pelaren lät jag mig bäras upp på scenen i mörkret. På stafflier hade Ball ställt upp tre ljuddikter som han skulle läsa. Snart blev han nervös då han märkte att uttrycksmedlen, om han skulle hålla sig allvarlig och det ville han, inte var vuxna pompan i min iscensättning. Stämman hamnade slutligen i en mässande sångstil som om den ropat ut sin veklagan genom öster- och västerlandets katolska kyrkor. Han räddades genom att ljuset släcktes på hans befallning. Svettdrypande bars han ner från estraden. I en programförklaring hävdade Ball att han eftersträvade största möjliga frihet från föregångare och andra språkanvändare. Han strävan efter originalitet var total: Med dessa klangdikter tar man helt och hållet avstånd från det språk journalistiken förstört och gjort omöjligt. Man drar sig tillbaka till ordens innersta alkemi, man prisger också ordet och bevarar därmed diktens sista heliga mark. Man vägrar att dikta i andra hand: det vill säga överta ord (meningar skall vi tala tyst om) som man inte har uppfunnit splitter nya för eget bruk. Man vill inte längre nå poetisk effekt med metoder som slutligen inte är någonting annat än reflekterande ingivelser eller arrangemang av förstulet erbjuden andlig, nej bildlig, rikedom. Balls förhoppning om en fullkomlig verbal frihet motsägs delvis av de helt konventionella och begripliga titlarna. De styr läsarens associationer. Ljuddikter uppges ofta handla om existerande eller fantiserade djur. Scheerbarts gör det. Exempelvis när han i den ovan citerade dikten avslöjar flodhästens innersta tankar. Även Ball uppehåller sig gärna i den zoologiska zonen. Katters och påfåglars, sjöhästars och flygfiskars utseende och beteende torde han ha velat inkarnera verbalt. Karawane återger uppenbart en sådan elefantmarsch som ofta sågs när cirkus kom till stan. Det är lockande att läsa in djurens klumpiga klampande i inledningsradens jolifanto bambla ô falli bambla och skötarnas pådrivande rop i hollaka hollala. Ännu tydligare verkar det bli i diktens första tryckta version vars typografi, som inte gjordes av Ball, ännu mer visualiserar ljuden och djuren. Till djurimitatörerna sällar sig också vår egen revolutionär: August Strindberg som hyste uppfattningen att fåglars sång påverkas av människors dialekt. I Trefaldighetsnatten ur Ordalek och småkonst 1905, gjorde han en transkription av en skånsk, dock inte malmöitisk, näktergals tonkaskader så som en samojedisk tullförvaltare lärt sig av sin dadda: 16 Ikoner 5/2007

17 utropande: Pusjkin, Dostojevskij, Tolstoj etc. etc. måste vräkas överbord från samtidens Ångbåt Från skyskrapornas höjd blickar vi ner på deras obetydlighet! De fordrade att författarnas rätt respekterades. Överst på listan ställdes kravet Att vidga ordförrådet med fritt uppfunna ord. Följden blev konstruktionen av ett nytt eget språk kallat zaum = äkta. Bokstäverna kombineras oberoende av hävdvunnet system. Resultatet kom att likna dadaisternas senare försök som i Alexej Krutjonychs Det är kanske inte alltför ansvarslöst att spekulera i att Strindberg på sitt clairvoyanta sätt skulle ansett sig som en föregångare till dadaisterna då han avslutar med dadda aitsch. Hugo Ball, som inte fortsatte med sina verser utan ord, skall måhända inte klandras för bristande kännedom om föregångarna. De kunde dock knappast varit okända för en kabaretist. Men exemplet visar hur svårt det är att vara originell även när man tror att man med ett skarpt hugg skär av traditionen. Och faktiskt är en försenad utlöpare av ett litterärt mode. Även dadaistkolleger förargades över hans originalitetsanspråk. Både före och efter honom experimenterade de med genren. Raoul Hausmann konstruerade den optofonetiska dikten där skriftens växlande svärta reglerar luftströmmens intensitet. Den utgör enligt upphovsmannen det första steget till en fullkomligt ickeobjektbunden, abstrakt diktning. Men tidigare ändå hade man varit ute i S:t Petersburg. Inspirerade av de italienska futuristerna utdelade poeter med Majakovskij i spetsen 1912 En örfil åt den allmänna smaken. De begabbade den rådande kulturen och litteraturen Dyr bul sjtjyl ubesjtjur skum vy so bu r l ez Dikten förhånades men innehöll enligt futuristerna mer av den ryska folksjälen än hela Pusjkins lyrik. Andra poeter var inte lika konsekventa utan blandade endast in passager med zaum i sina för övrigt regelrätta strofer. Dada spreds. Berlin blev ny huvudstad. Inre strider mellan renläriga och utbrytare uppstod oavbrutet. Kurt Schwitters från Hannover, som presenterade sig som en konstnär vilken spikade ihop sina tavlor, vägrades medlemskap i Berlins Club Dada. Men strunt i det. Han drev sin egen variant kallad Merz, en utbrytning ur Kommerz som betyder detsamma på svenska. Både som ord- och bildkonstnär var han betydande. Hans dikt Till Anna Blume är i dag lika klassisk som hans collage av spårvagnsbiljetter, kuvert, cigarrmaggördlar och liknande pappersavfall. I Potsdam, kejsarnas militära centrum, höll han en uppläsningsafton som en närvarande berättar om: Schwitters stod lång och rak med sina två meter på podiet och började Ur-Sonaten med viskande, rytande och galande inför en publik, som var fullkomligt oerfaren av allt modernt. Först var den alldeles konsternerad. Men efter två minuter släppte chocken. För den närmaste halva minuten höll respekten för värdinnans anständiga hem varje slags protester i schack. Men denna återhållsamhet ackumulerade bara den inre spänningen. Jag såg med förtjusning hur två generaler framför mig med alla krafter pressade samman läpparna för att inte skratta, hur deras ansikten ovanför de höga fadermördarna först blev röda, sedan svagt blåa. Och då hände plötsligt det som de inte längre kunde bestämma över: de sprack av skratt, och hela publiken, befriad från trycket som Ikoner 5/

18 Kurt Schwitters. hade samlats i den, exploderade i en skrattorgie. De förnäma gamla damerna, de stela generalerna skrek, snappande efter luft, av skratt, slog sig på låren, hostade. Schwitters fortsatte med röstvolymen uppskruvad till maximum. Skrattsalvorna fungerade som passande ackompanjemang. När han läst färdigt stormade damer och generaler podiet för att tacka för att de fått uppleva en stor glädje. Något hade lossnat i dem. Reaktionen bör ha varit typisk för en ovan publik. Dadaisterna ville utmana brackorna och använde sig gärna av komiska grepp. För Schwitters skulle gränserna mellan konstarterna utplånas: Jag klistrade ihop ord och meningar till dikter som bildar en rytmiskt anlagd bild. Jag vände på steken och klistrade upp bilder och teckningar, på vilka finns ord som skall läsas. Jag slog spik i tavlor för att skapa en plastisk reliefverkan vid sidan av det måleriska. Enkelt och spirituellt formar han typografiskt rökarens embonpoint i Cigarren (elementärt), där ordet byter skepnad, spjälkas upp, sträcks ut och krymper medan den välmående middagsätarens kontur växer fram. Ett utdrag ur Ursonate. En konsonanträcka inspirerade Schwitters till hans Ursonate, ljuddiktens mäktigaste verk, som tar bortåt halvtimman att framföra. Den är uppbyggd i fyra satser enligt klassiskt mönster, en kakofoni som tänjer människorösten till det yttersta i glidningar från diskant till bas, som fordrar tungakrobatik för att få textens torra bokstäver att låta som duetter mellan ångbåtsvisslor, lok som stånkar igång tills de får upp farten, smattrande kulsprutor och hydrauliska borr, rullande r och läppsmällande b, rapningar och rop, gurglingar och tjut Schwitters inspirerade den unge Gunnar Ekelöf både genom kortare dikter och Ursonate, som han arbetade på ett tiotal år. Den blev genrens grande finale. Dada var i stort sett överspelat när dess metoder blossade upp i det finlandssvenska modernistgänget. I dess tidskrift Quosego (Jag ska minsann. Ett handlingskraftigt citat ur Æneiden) levererade Rabbe Enckell denna karakteristik: 18 Ikoner 5/2007

19 Dada är mössens gång på spegelglas. Dada är vargarnas strykande på Berlins gator. Dada är Moppe hos moster och den stela dockan med vadd i benen. Dada är blodfläcken och det hemska skenet kring ett brott som dagas. Dada är daggmaskens vindling i fågelnäbben och frön och stenar för matsmältningen. Dada är gammal skönhet och näktergalssång, som Jorinda sjöng Joringel: t i r i l i t i r i l i t i r i l i. Daniel Hjorth är fil.lic, tidigare BLM-redaktör och förlags chef på Bonniers. Han är ordförande i Hjalmar Gullberg-sällskapet pg , red. är detsamma i Frans G. Bengtssonsällskapet pg Men den ivrigaste proselyten var Gunnar Björling som fyllde trettio stora sidor i inledningshäftet med 4711 Universalistisk dada-individualism. Han hade tidigare hållits för egendomlig av kulturetablissemanget men efter dessa dikter och aforismer betraktades han som galen. I god dada-anda finns i eau-de-cologne-ackumulationen även en ljuddikt. Den tillhör kanske kvitterarten även om den kallas Min nya saklighet: Tschili tschili-tschau! tschili tschili tschau-tschau! tschili tschili tschili-tschi! tschili-tschau! tschili tschiliman dja-dja-dja! tschili tschili tschautschi! tschiliman tschiliman tschiliman tschilimandja! tschi-tscha-tschi! tschili-li-li-li! tschili tschili tschili tschiliman tschilimandjaro! Gunnar Björling. Teckning av Harald Hagelstam. Det har gissats att det i själva verket rör sig om en transkription av taltrastsång. Men Björling har också erbjudit en mänsklig översättning, graciös och intagande: (Ovanstående med andra ord. Sjung livet sjung sjung sjung livet, ditt liv, sjung sjung sjung ditt liv! Sjung livet livet! li li livet! Sjung sjung sjung sjung sjung! livet.) 1937 flydde Schwitters som entarteter konstnär till Norge och 1940 till England där han dog. Sådan här meningslös poesi passade inte längre. Den överröstades av Heilvrål och stampet av järnskodda stövlar. Under det vakuum som skapades av de tolv nazistiska åren glömdes epokerna då tyska diktare spelat en ledande roll i den moderna litteraturens utveckling. Först efter 1945 återupptäcktes insatserna i expressionism och dadaism när nya generationer orienterade sig i seklets förflutna och ville göra något av ett skändat språk. Allehanda attacker riktades mot rikstyskan inte minst av österrikiska poeter. Ljuddikten kom väl till pass bland bilddikter, dialektpoem och ordvrängningar, allt som inte kunde förväxlas med det tidigare knäsatta. Wienaren Ernst Jandl lät bokstäver snöa över sidan, sträckte ut orden på bredden till långa rader eller på höjden till enstaviga eller enbokstaviga staplar. Som i rapport över malmö, där de fem bokstäverna skakas om och spritsas ut under varandra ensamma eller i oförmodade kombinationer som aldrig överstiger fyra tecken. Många av hans dikter verkar vara ljuddikter. Men förrädiskt döljer sig ett ord i dem Ikoner 5/

20 när överflödiga konsonanter sållats bort. Till de renare hör förhoppningsvis: settket ekk settket ekk kee ekko kee ekko settket ekk settket ekk kee ekko kee ekko settket ekk settket ekk e klees ekko e klees ekko keeeeets keeeeets etts keets etts keets kooooots kooooots ett kett koots ett kett koots e koots ekko e soo e koots ekko sootl koots Carl Fredrik Reuterswärd: Prix Nobel. Hugo Ball kallade sina försök att vara absolut originell för verser utan ord. Han ville inte använda andras ord utan fick ta till andra, egna som mest var ljud. Christian Morgenstern gick längre och transkriberade fiskens ohörbara sång till metriska tecken. Den lika sprirituelle poeten Carl Fredrik Reuterswärd tog bort orden när han tyckte sig ha uttömt möjligheterna att jonglera med dem. Kvar i Prix Nobel blev skiljetecknen textens stumma men oumbärliga tjänare, mellanrummets, tystnadens härskare. Det effektivaste sättet att demonstrera retorikens tomhet. Därmed är slutpunkten nådd i denna kavalkad av något annat. Inget kan sätta bättre punkt än Kurt Schwitters Nysningens raseri: Tesch Haisch Tschiiaa Haisch Tschiiaa Haisch Happaisch Happapeppaisch Happapeppaisch Happapeppaisch Happapeppaisch HAPPA PEPPE TSCHA! Ernst Jandl. E-post: daniel.hjorth@bolina.hsb.se 20 Ikoner 5/2007