GREYHOUND. Standarden med kommentarer inför SvVK konferens 2007

Transkript

1 1 GREYHOUND Standarden med kommentarer inför SvVK konferens 2007

2 Utmärkta! - olika uppvisningsteknik ger olika bilder. 2

3 3 THE PERFECT GREYHOUND Dame Julia deberners-1481 Headed like a snake, Necked like a drake, Backed like a beam, Sided like a bream, Taylored like a rat, and Footed like a cat. Detta kompendium är en redigering och omarbetning av det kompendium som utarbetades till SvVk domarkonferens november Omarbetningen är gjord av Göran Bodegård i januari 2007 som också gjorde den ursprungliga sammanställningen. Mellan första utgåvan och den föreliggande har standardtexten omarbetats på en del punkter, vilket uppmärksammas i texten. Kompendiets formella ägare är upphovsmannen och det publiceras ej i kommersiellt syfte. Eftertryck och citeringar tillåtes om källan återge på sedvanligt sätt! Sammanställningen är gjord av Göran Bodegård på uppdrag av Svenska Greyhoundklubben vilken har full förfoganderätt till kompendiet; SKK och SvVK förfogar över kompendiet i domarutbildningssyfte. Texten får ej ändras utan upphovsmannens tillstånd. Texten är omfattande och kompendiet lämpar sig därför ej som "snabbmanual". - Texten kan komma att kompletteras med beslut och kommentarer gjorda vid konferensen oktober Innehållet i kommentarerna till standardtexten speglar författarens personliga erfarenheter och åsikter. Observera att det alltid är standardens lydelse som är det man skall rätta sig efter om det föreligger skillnader mellan standardtexten och kommentarerna. Standardtexten återges i fet stil och kommentarerna med normal stil och kursiv stil. Kompendiet från 1992 har ej kunnat reproduceras i ursprungligt skick då originalexemplaret gått förlorat och bildernas kvalitet är sådan att reproduktion via scanning inte leder till ett gott nog resultat. I det ursprungliga kompendiet - som har en äldre standardöversättning - finns rikligt bildmaterial som illustrerar felaktiga och dåliga varianter av greyhoundens olika anatomiska konstruktioner och den intresserade kan erhålla en kopia (med sämre bildkvalitet) av det kompendiet från SKK:s utbildningsavdelning. - Det äldre kompendiet har int standardtexten uppdaterad. I det här presenterade kompendiet så illustrerar bildmaterialet utmärkta hundar och hundar som bör diskuteras. Bildmaterialet är anonymt så till vida att hundarna ej namnges. Bilder har ställts till förfogande av Bitte Ahrens (Sobers), Annalena Almgren och Johan Rosengren (Epic) och Yvonne Karlsson (Another Story); urvalet är gjort av Göran Bodegård. Ett par foton är av Per Undén. Göran Bodegård Varvsgatan Stockholm goran.bodegard@comhem.se

4 4 GREYHOUND Grupp 10 FCI rasnummer 158 Originalstandard FCI-Standard ; engelska SKK Standardkommitté STANDARD FÖR GREYHOUND (Greyhound) Ursprungsland/hemland Storbritannien Användningsområde Vinthund (borde kanske i stället angetts som hetsjakthund även om denna jaktform inte längre accepteras i de flesta länder) BAKGRUND/ ÄNDAMÅL: Greyhound är en urgammal ras med sin bakgrund i Orienten. Den kom till England med romarna på 40-talet e. Kr. och har förblivit konstant i typen sedan dess. Greyhound användes huvudsakligen som jakthund på hjort och hare, där dess snabbhet och styrka kom väl till pass. I våra dagar är greyhound kapplöpningshunden framför andra, särskilt i de anglosachsiska länderna. Den är också uppskattad som sällskaps- och familjehund. Här nedan skall ges detaljerade kommentarer rörande de finesser och fel, som inte enkelt kan utläsas direkt ur standardtexten. Greyhoundsstandarden är påtagligt kort och rätt allmänt hållen (det gäller såväl ursprungsstandarden från England som översättningen och också de variationer av standarden som finns i en del länder utanför FCI). Att rasens standard är kort, syns dock inte ha hindrat eller försvårat rasens utveckling, och exteriör/avelsarbetet i många länder visar ett framgångsrikt resultat; reyhounds är förhållandevis mycket ofta topplacerade på utställningarna. En kort standard med allmän formulering kan alltså delvis ses som en generositet men är bitvis otillräcklig vägledning och hjälp for den som önskar tydligare anvisningar för att kunna avgränsa de rastypiska detaljerna från näraliggande raser. Greyhounden brukar anses vara prototypen i vinthundsfamiljen. Ibland hör man att vinthundsgruppen är så enhetlig, att raserna mest särskiljes genom olika storlekar och hårlag. Denna generalisering är långt ifrån riktig och det är avsikten med nedanstående kommentarer att hjälpa till att förklara varför en bra greyhound inte är en mycket stor whippet eller italiensk vinthund. Förhoppningsvis framgår också varför greyhounden inte är en kortharig variant av hjorthunden eller borzoi. Kommentarerna är grupperade runt rubrikerna i standarden, men en del rubriker har flyttats jämfört med dispositionen i standarden. Illustrationerna visar dels olika utmärkta accepterbara "lösningar" av standardens krav dels framhålles också skillnader och kontraster till näraliggande raser. Det finns också en del bilder på felaktiga och mindre önskvärda detaljer och helheter.

5 5 HELHETSINTRYCK: Greyhound är en starkt byggd, reslig hund med generösa proportioner, muskulös och med välbalanserad helhet. Den skall ha ett långt huvud, lång hals, torra och val tillbakalagda skuldror, djup bröstkorg, rymlig kropp, välvt ländparti, kraftfullt bakställ, kraftiga och sunda ben och tassar, vilkas smidighet understryker hundens speciella typ och egenskaper mycket påtagligt. (Några formuleringar är utbytta från en tidigare översättningen: "Starkt byggd" hette förut "kraftigt byggd", "välbalanserad helhet" hette tidigare "symmetriska linjer", "kraftfullt bakställ" hette tidigare "starka bakben" - Ändringarna ger en riktigare bild och är korrektare översättningar av den engelska standarden) Den svenska standardöversättningens illustration till vänster - en tecknad hund - visar en stilig hund med vackra linjer och väldefinierad atletisk utstrålning- men väl brant överarm och armbågen inte "well under"; vidare aningen "sickle hocked" = hasen aningen övervinklad. Den fotograferade hunden är bättre i det mesta. Hon har genomgående vackrare S-kurvor. Överlinjen mindre fallande - fronten fint tillbakalagd och väl vinklad, vilket ger en bättre profillinje av förbröst och front. Den tecknade hunden har något bredare underben vilket är bättre. UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Greyhound är anmärkningsvärtstark och uthållig. Den är intelligent, vänlig och tillgiven med stabilt temperament. MANKHÖJD: Idealhöjd hanhund cm, tik cm

6 6 Den engelska standardens lydelse kan vara till hjälp i oöversatt skick: CHARACTERISTICS - The Greyhound possesses remarkable stamina and endurance. Its straight through long reaching movement enables it to cover ground at great speed. GENERAL APPEARANCE - The general appearance of the typical Greyhound is that of a strongly built upstanding dog of generous proportions muscular power and symmetrical formation with a long head and neck, clean well-laid shoulders. Deep chest capacious body, arched loin, powerful quarters, sound legs and feet and a suppleness of limb which emphasize in a marked degree its distinctive type and quality. Height - Ideal height: Dogs, 71-76cm (28"-30"); Bitches cm (27"-28"). Den amerikanska standarden har behållit poänggraderingen för att understryka vikten av olika detaljer - Det är inte självklart att alla auktoriteter delar den amerikanska synen på poängfördelning, alltså hur olika delar skall värderas inbördes.. SCALE OF POINTS General symmetry and quality 10 Head and neck 20 Chest and shoulder 20 Back 10 Quarters 20 Legs and feet 20 TOTAL 100 Weight-Dogs, 65 to 70 pounds; bitches, 60 to 65 pounds. Kommentarer till HELHETSINTRYCK Anmärkningsvärt nog har greyhoundsstandarden länge varit utan storleksangivelse (i stället har tidigare idealvikter angivits). Detta har alltså inte varit till men för rasens bevarande eller utveckling. De storleksangivelser som nu finns torde vara generellt accepterade av utställningsgreyhoundens auktoriteter (se nedan angående den andra varianten av rasen alltså kapplöpningsgreyhound). Utan vidare kan man säga att många greyhounds är något större än max-måtten utan att förlora i kvalitet eller korrekt typ. Storleksfel uppåt bör alltså bedömas med försiktighet, när hunden likväl är av utmärkt typ - Man måste dock varna för "imponerande" drag och tyngd i stället för styrka och elegans - om hunden mer för tanken till tanken till grand danois än vinthund så är det fel! En greyhound skall inte stampa och dundra fram som en häst (och en grand danois..). Greyhounds som är mindre än den angivna minimistorleken har mera sällan rasens aristokratiska utstrålning och blir av den anledningen sällan vinnare i ringen - En greyhound som ter sig obetydlig skall inte premieras högt även om den är anatomiskt felfri. Bristande könsprägel är som regel inte något större problem f n, men får inte accepteras - särskilt inte i kombination med inkorrekt storlek. I rasbeskrivningar från olika länder framhålls den frapperande kombinationen av stil, elegans med styrka och generositet. (Man skall bli förvånad över volymen i ben, muskler och kropp när man kommer nära - på avstånd ser greyhounden så smäcker ut) En av rasens stora auktoriteter sa en gång att om du tittar efter den starkaste hunden och den vackraste hunden och det är ett och samma djur, så är den hunden säkert den bästa greyhounden i ringen. Man skall alltså inte preferera styrka som ter sig grov; å andra sidan inte heller elegans som ger ett finlemmat "porslinsintryck" (vanligast förekommande med mycket vackra profillinjer men mycket flat i sidan och tunn och platt och klen i benstommen och små runda tassar). Den rätta kombinationen av substans och elegans är alltid mycket svår att beskriva i ord. - Är

7 7 hunden inte " starkt byggd" så är det inte någon riktigt bra greyhound även om linjerna är mycket vackra - En starkt byggd hund utan vackra linjer är heller inte någon riktigt bra greyhound. (Kanske ingen av de två skall ha ck!!) Greyhoundens väsentliga typkaraktäristika sitter i linjeföringen mycket mer än i sammansättningen av enskilda rastypiska detaljer! En greyhound skall uppvisa vackert mjuka linjer i konturerna och det skall aldrig finnas abrupta knyckiga avbrott i linjeföringen. Det rätta intrycket uppstår genom hundens faktiska anatomiska byggnad i kombination med långa starka välutvecklade men aldrig "bulliga" muskler och en tunn underhudsfettfattig hud, som för tanken till kvalitén hos en rashäst. Den mjuka linjeföringen skall inte bero på konturgivande fett på för mjuka muskler. En mycket muskulös hund med tydlig definiering p g a mycket litet underhudsfett är bättre än en mjuk och soft hund. Linjeföringen hos en verkligt bra greyhound uppvisar ett flertal tydliga S-kurvor, vilka vackert övergår i varandra. Den bästa överlinjen är en markerad men svag S-kurva som framåt mjukt övergår i nackens eleganta linje (också en svag s-kurva) och bakåt i svansens långa harmoniskt anslutande s-form. Underlinjen hos hunden med den välformade bröstkorgen och korrekt uppdragna midjan beskriver också ett s, som harmoniskt övergår i lårets framsidas, underbenets och hasens följande S-linjer. Balansen hos en greyhound med utmärkta proportioner finns där halsen ger ett långt intryck och där halslängden i stort motsvarar ländens längd som är av samma längd som låret. Hunden måste ha bra benhöjd utan att te sig högställd. Kroppens generositet skall ge intryck av djup men detta skall inte skapas skenbart genom att hunden är låg på benen - eller för lång eller genom en platt överlinje och rygg. Det finns också hundar där bröstdjupet är överdrivet vilket stör balans (och funktion). En bra greyhound utvecklas under lång tid och blir bara bättre. Här är samma hund vid 1 år och 7 år, då han har blivit så bra en greyhound kan vara.

8 8 Denna hund har exakt den generositet, kurvering och proportioner som man önskar. Detta i kombination med perfekt anatomi och "star quality" gör honom till en bild av idealet. Ung tik -härliga linjer Fullvuxen tik med fantastiska linjer - ej färdig i förbröstet. proportioner Rörelser: Rörelserna skall vara fria och parallella med lågt och långt steg som täcker mycket mark i hög hastighet, varvid bakbenen förs långt in under kroppen och ger mycket gott påskjut.

9 9 Greyhoundens rörelser kan och skall helst vara imponerande vägvinnande vid hög hastighet, och man skall alltsåminnas att greyhoundens naturliga arbetsgångart är galopp och den inte låter sig bedömas i utställningsringen. Greyhounden är inte en travare vilket gör att ett fantastiskt trav i utställningsringen kan vittna om en kroppsbyggnad som faktiskt inte efterfrågas hos en utmärkt galoppör, som inte skall vara för lång och lågställd). Man kan påpeka att den greyhound som i det sträckta momentet i travet fortfarande behåller vinklar såväl i knä som hasled har fina reserver kvar till galoppen där hunden maximalsträcker alla bakbenslederna. Den som sträcker helt i trav och visar "fotsulan" kan ha lärt sig - tränats - att visa sig med extra frånskjut (Best in show kvaliteter ) eller har helt enkelt knappa vinklar eller och är hunden mera en "travare". Standarden frågar efter "straight" stride som har översatts med parallella rörelser - Greyhounds uppvisar två typer av trav (single tracking och parallel tracking) och "single track" är den mest önskvärda då parallelltravet kan tendera att ge bredbenta bakbensrörelser, Greyhounden skall vara "reslig" vilket betyder att huvudet skall bäras stiligt men dock mycket mera uppåt-framåt än t ex afghanen som skall ha en högre resning. Travet skall vara långsträckt med good reach - det skall finnas vinklar kvar i bakbenen även i travets stäckta fas. Huvudet skall bara framåt uppåt - aldrig högt - Överlinjen skall behålla sin kurvering - Svansen skall fullborda överlinjen. Greyhoundens mentalitet präglas, liksom övriga vinthundsraserders temperament, av att rasen är en sighthound, d v s hundens syn spelar förhållandevis mycket större roll i arbete och sociala kontakter jämfört med många andra hundraser. Greyhounden är, liksom de andra brittiska vinthundsraserna, tillgänglig och positiv - med en viss högdragen värdighet som dock ej får bli för reserverad eller blyg. Det är inte typiskt. Den kan om den kontaktas fel stillsamt visa att den inte uppskattar kontakten och man måste ha respekt för greyhoundens behov att "syna" folk som kontaktar. Sådan respekt brukar leda till ömsesidig uppskattning. Greyhounden tycker om att beröringen är mild och tydlig men inte brysk - en del greyhounds är faktiskt mycket kittliga (och detta skall inte missförstås som att hunden drar sig undan)!

10 10 Kapplöpningsgreyhound är en variant av rasen, vilken avlats på urvalsprincipen snabbhet på kapplöpningsbana. Det är inte korrekt att jämställa kapplöpning på bana med ett bruksprov - Coursingen speglar mycket mer ett naturligt arbetssätt för rasen. Det hävdas ibland att den variant som utvecklats på basen av sina kapplöpningsegenskaper bäst motsvarar rasens ursprungsfunktion. Detta stämmer alltså inte, vilket framgår tydligt när man ser hundarnas olika arbeten på kapplöpningsbanan och vid coursing. Trackracing greyhounds är exteriört mycket olika sina utställningssläktingar - De är genomgående lättare och med betydligt mindre vinkling i såväl front som bakställ och ofta med mycket stor muskelmassa som utseendemässigt balanserar illa till den tunnare benstommen. De har betydligt grundare bröstkorg med mer rundade bröstkorgssidor och en bredare front. Ofta en betydligt flatare rygg och kortare hals. - Således har en kapphund oftast inte alls de mjuka S- kurvorna. Inte sällan saknar huvudet helt elegans och skönhet. I praktiken försvarar en kapplöpningsgreyhound ytterst sällan ett 1:a pris i kvalitetsbedömning. - En bra och lagom utställningsgreyhound är å andra sidan som regel mycket snabb och kapabel till hetsjakt (inte sällan med olyckliga resultat ute i verkligheten..). Utställningshunden skördar inga framgångar på kappbanan men förvisso i lure-coursing tävlingar. Det är givetvis en smula anmärkningsvärt att rasens numerärt största del (kapphundarna) inte avlas efter eller motsvarar den aktuella rasstandarden. Detta är emellertid ett faktum som blir mycket tydligt när en kapplöpningsgreyhound presenteras i utställningsringen tillsammans med hundar vars exteriör avlats efter standarden. Situationen speglar ett problem och lösningen kan måhända bli att kapplöpningsgreyhounden får bilda en egen ras. - Det har sedan många år rått ett stillsamt neutralt avståndstagande mellan de två lägren - detta störs bara när någon ny entusiast eller renlärig kynolog med bristande sakkunskap om rasen vill missionera och råda bot på den här uppdelningen att det finns två helt olika typer under samma rasbenämning. Man torde kunna påstå att det är först då som problemen uppstår. - Situationen med stark typuppdelning baserad på efterfrågande funktions och bruksegenskaper kan återfinnas i en hel del andra raser. Kapplöpningsgreyhound

11 11 HUVUD: Huvudet skall vara långt och måttligt brett Skallparti: hjässan skall vara flat Stop: Stopet skall vara föga markerat Nosparti: Käkarna skall vara kraftiga och väl utmejslade Käkar/tänder: Käkarna skall vara starka med ett regelbundet och komplett saxbett. Ögon: Ögonen skall vara klara, ovala och snedställda med ett intelligent uttryck. Mörka ögon önskvärt. Öronen: Öronen skall vara små och tunna rosenören. Hals: Halsen skall vara lång muskulös och elegant välvd med en harmonisk övergång i skulderpartiet Vackra tikhuvuden

12 12 Hanhund och tik Nedan tik och hanhund.

13 Hanhund 13

14 Kommentarer till huvud Som ovan nämnts, så sitter en greyhounds raskaraktaristika mera i linjeföringen än i detaljerna och praxis brukar vara att tacksamt ta emot ett vackert huvud som en present - men inte diktatoriskt kräva det (vilket den amerikanska standarden gör!). Hur som helst måste huvudets allmänna storlek och "tyngd" balansera hundens övriga proportioner och bara när huvudstorleken väsentligen bryter balansen och därmed stör typen, måste man slå ner allvarligt på det. Ett obetydligt men väl markerat stop liksom parallella plan ger en bra huvudtyp, speciellt om den är kombinerad med kraftiga käkar och markerad, men inte överdriven underkäkslinje (haka). Nospartiet får inte vara för kort eller tunt eller grunt. Nospartiets längd skall vara densamma som avståndet från stop till nackknöl. En för bred skalle tenderar ha ögonen sittande brett, och en för tunn skall har för tätt sittande ögon - båda dessa fel ger dåligt uttryck. 14

15 15 Standarden prefererar mörka ögon, men man måste då komma ihåg att standarden accepterar "diluted" färgvarianter blue, blue fawn, blue brindle o s v, vilka obligat följs av ljusare ögon pigment. Ljusa ögon på hundar med diluted färger ger inte nödvändigtvis alls dåligt uttryck om ögat är välformat och fint inramat Om en hund med diluted färg har ett mörkt maskanlag så kan hunden ha mörka ögon och svart nospigment - annars är alltså ögonen ljusare och nospigmentet blått, grått eller brunt. De utspädda färgvarianterna är tillåtna men detta innebär inte att man accepterar pigmentlöshet - bara en annan färg på läpp och ögonrandspigmenten. - En del engelska auktoriteter uppskattar inte lever eller fawn men detta är då en smaksak och kan inte motiveras i standardtexten när avblekata färger alls accepteras. Man ser ibland tunna nospartier, vilka också är korta kombinat med oädel skalle och runda ögon. Det är ett kardinalfel för alla vinthundsraser att ha nosen kortare en skallen! Det lilla, tunna vackra rosenörat är förhållandevis högt ansatt och livligt i mimiken. Mera sällan ses det som tidigare omnämndes i standarden, att örat vid lystring blir ett ståndöra med övertippande topp. Stora öron, hårda öron och ståndöron förekommer men är f n inget stort problem dock tenderar framför allt äldre hanhundar få hårdare öronbrosk med åldern och kan då få ståndöron när de blir uppmärksamma. Ståndöron förändrar väsentligen inte bara uttrycket utan också greyhoundens helhetsintryck och måste således bedömas därefter. - Kapplöpningsgreyhounds har inte sällan ståndöron utöver brist på kvalitet för övrigt i huvudet. Svaga, tunna underkäkar är inget stort problem i rasen for närvarande men finns liksom också viss tendens till överbett, även om detta inte alls är så vanligt som i en del andra vinthundsraser (t ex för närvarande whippet). Det förekommer en ärftlig form av svåra överbett - hajbett - vilket är en allvarlig defekt och inte bara ett exteriört fel! Tunga, stora konturgivande läppar är förhållandevis ovanligt och kan vara del i en allmän brist på kvalitet som inte sällan ses som just tjock oädel hud.

16 Den långa starka halsen är ett av rasens viktigaste karaktäristika och den mjuka ansättningen och övergången i överlinjen skall ge ett mycket linjeskönt intryck - Övergången mellan nacklinje och manke får inte vara abrupt och ha en vinkel - Stuppartiet för inte vara för kraftigt och ge en hjorthals - Ansättningen skall inte vara för hög och huvudet skall inte bäras alltför högt och stolt (det är rastypiskt för andra vinthundar men inte greyhounden!) - en vinkel mellan halsens centrallinje och horisontalplanet skall vara omkring 50 grader, alltså helst skall halsen lyfta huvudet högt men tydligt framåt Halsen får inte vara för tunn! i någon dimension - överlånga tunna halsar ses där djupet i skallen är större än halsens bredd och djup - det är en svag hals. En mycket bra greyhoundhals är från sidan tydligt stark och elegant med en vacker mycket svag S- kurva i nacklinjen - och sedd framifrån så är halsen bred och kraftigare än bredden i huvudet (se bild). En mycket lång hals kan ge en skenbar lågbenthet (och har alltså stört balansen). 16

17 17 Foto Per Undén

18 18

19 19 Kropp: Ryggen skall vara tämligen lång, bred och stadig Ländpartiet skall vara kraftfullt och lätt välvt Bröstkorgen skall vara djup och rymlig med gott om plats för hjärtat. -Revbenen skall vara väl välvda och nå långt bakåt. Underlinjen - buklinjen skall vara väl uppdragen Svansen skall vara lång, ganska lågt ansatt, kraftig vid roten och avsmalnande mot spetsen och svagt böjd. Kommentarer rörande KROPP (bröst, rygg och länd) Greyhoundens kropp skall vara förhållandevis lång (jämfört med t ex whippet och borzoi, vilka har mer kvadratisk prägel) Längden skall återfinnas såväl i bröstryggen som i ländryggen (som inte får vara för lång!) och det långa korset. Den djupa bröstkorgen måste ha ett långt bröstben och välutvecklade bakre revben, vilka ger den vackra s-kurvade underlinjen. - Är bröstbenet för kort så blir de bakre revbenen korta och underlinjen blir mer ett Z:a än ett S, vilket är ett förhållandevis vanligt fel ÖVERLINJEN är en mycket viktig och typgivande del av helheten. en skall vara generöst tilltagen, det vill saga tämligen lang (rather long) och med ovan nämnda mjuka s-kurvering - En välbyggd greyhound som är bra och korrekt framvisad har alltid en nästan horisontell linje mellan skulderbladstoppar och höftbensknölar. Dessa punkter skall alltså ligga i nästan samma plan! En bra greyhound skall inte ha en C-formad överlinje med fallande länd och kors och där höftbensknölarna ligger på ett mycket lägre plan än manken. Det är en typmässig överdrift! Det är ännu mer fel om hunden är överbyggd dvs höftbensknölarna ligger högre än manken eller om hunden är svankryggig - detta är otypiskt. Överlinjen är mycket känslig för hur hunden visas! I en naturlig ledig ställning ser man om hunden har den korrekta överlinjen och underlinjen och framställets vinkling och bakställets generositet. Överambitiösa handlers sam tenderar att vilja få hunden att täcka maximalt med mark sträcker ut bakstället och ödelägger överlinjen. (en sådan hunds överlinje får lov att granskas i rörelse i stället ). Man kan förvisso acceptera rätt stora variationer i både rygglängd och kurvighet, så länge som överlinjen är hyggligt horisontell och unden ar balanserade proportioner och injeföringen är mjuk och övergången mellan nacke och rygg är mjuk och harmonisk. Ländens lätta välvning skall betingas av muskulaturen mycket mer än karp p g a skelettets utformning! En mycket kraftigt musklad hund kan få en oskön ländpuckel och en fet hund blir ofta bakhög, platt i rygglinjen och korset ser brant ut. En överlinje utan kurvering är inte det bästa, me är ryggen stark och stadig och del i en för övrigt sund anatomi och har vacker övergång till nacken, å är den raka överlinjen att föredraga framför en överdriven båglinje med kort länd och brant kors (oftast tillsammans med underställda hukande bakben) - även om detta svarar mot en "vulgäruppfattning" av en typisk vinthundsrygg. - En platt och svag rygg är det sämsta. Inte sällan ser man den bästa överlinjen hos hundar som är utmärkt konstruerade i front och bakställ och som står välbalanserat på alla sina fyra ben. Förhållandevis sällan ser man grunda bröstkorgar hos fullvuxna djur, däremot kan förbröstet vara fattigt och tunt, något som är mycket tydligt när man ser hunden framifrån. Den välutvecklade bröstkorgen ger ett vackert förbröst (som ger profillinjen) och skapar en fin utfyllnad mellan frambenen. Den tunnbröstade hunden har inte sällan också en dåligt tillbakalagd front och branta

20 20 skulderblad och överarmar - armbågen är ej placerad tillräckligt mycket under hunden. Den typen av bröstkorg och front förstör linjeflödet i frampartiet och ger abrupt övergång mellan nacke o rygg (och stjäl också av halslängden). Volymen i bröstkorgen skall tas mer ut på djupet än bredden, men revbensvälvningen måste vara tydlig (och ökande mot de bakre revbenen) - revbensvälvningen hos greyhounden är mycket tydligare än hos borzoien - men man ser inte sällan högställda och platta hundar med mycket djupa och platta bröstkorgar av mer borzoi-typ. - - Det förekommer också bröstkorgar som är väl generösa och där den djupast punkten når nedanför armbågarna och ger en skenbar bild av att hunden är låg på benen. - Detta är givetvis ett mindre allvarligt fel än de tunna platta bröstkorgarna och de där bröstbenet är kort och uppbrutet (skapande en kil och bakre revbenen är korta och gör hela bröstkorgen kort (och underlinjens s-kurva överdriven. De tunnformade, grunda rymliga bröstkorgarna hos en del kapplöpningshundar är mycket annorlunda och ger en helt annan (och inte korrekt) kroppstyp. Kroppens djup och rymd skall vara resultatet av den djupa långa bröstkorgen med god revbensvälvning - Kroppsdjupet får inte vara skenbart och uppstå som ej konsekvens av lågbenthet eller sänkning i ryggen. Djupet måste framhävas av den uppdragna buklinjen. Buklinjen kan vara alltför uppdragen och vittna om otillräckligt utvecklade flanker. En veritabel getingmidja kan också ses hos mycket vältränade kapphundar. Underlinjen stör då balansen. För mycket ljumskskinn som sänker buklinjen är relativt ovanligt - vanligare är då en bristande stramhet i buklinjen som ger en s k "Plain underline" och en "tube-like body". Greyhoundsvansens längd, ansättning och svansföring måste skapa en balanserad och vacker, vacker avslutning på hundens generösa svepande linjer. Korta svansar - särskilt om de är högt ansatta är fel och mycket störande om de stolt visar upp detta i rörelse: detta även om standarden inte anger något om svansföringen. En lång och typisk grehoundsvans löper stor risk att skadas. Det finns svanspiskande hundar som med åren får allt kortare svans pga amputationer till följd av pisksår som inte läker. Äldre hundar med knaggliga ärrbildningar i svansens nedre del talar helt enkelt om att hunden lever ett aktivt och rörligt liv och skall ej bestraffas eller förväxlas (vilket är lätt gjort!) med olika varianter av genetisk betingade medfödda kroksvanser (som förekommer och är ett allvarligt fel särskilt när svansen fria rörlighet begränsas.) Bilden nedan visar hur man från denna synvinkel (snett bakifrån ) fint kan se hundens kropp, bröstkorg (linjer och volym - notera revbensvälvningen) rygglinje och halsansättning, svansens ansättning och längd - och givetvis hur konstruktionen är såväl i skuldra överarm som bakställ. - Denna hund visar mycket fördelaktiga detaljer i alla dessa hänseenden (och man skall inte falla för frestelsen att genast undra hur hennes huvud egentligen ser ut... Det är viktigast att genast se generositeten i linjer, proportioner stomme och extremitetskonstruktion!)

21 Foto C K- Madsen 21

22 Utmärkta hundar som visar linjerna och kurvorna - och variationer! 22

23 23 Extremiteter Framställ Frambenen skall vara långa och raka. Benstommen skall ha god substans men inte sakna elegans. Armbågar, mellanhänder och tassar skall varken vara inåt eller utåtvridna. Skulderbladen skall vara snedställda och väl tillbakalagda. De skall vara muskulösa utan att vara tunga. Skulderbladspetsarna skall vara tätt placerade och tydligt markerade. Armbågarna skall vara fria och välansatta under skuldrorna. Mellanhänderna skall vara måttligt långa och lätt fjädrande. Framtassarna skall vara måttligt långa med kompakta väl välvda tår och starka trampdynor. Kommentarer Den vällagda skuldran poängterar halsens och överlinjens mjuka flöde och halsen harmoniska ansättning. Skuldran väl lagd tillbaka gör också att halsens underlinje och övergång i bröstkorgen blir synlig. Den framskjutna och raka skuldran förstör linjespelet och gör halsen kort och kantigt instucken En framskjuten välvinklad skuldra och överarm förekommer och ger fronten ett kantigt och tungt intryck då halsens undre ansättning inte syns. Korta och raka överarmar finns inte sällan och avslöjas bäst genom att man ser att armbågen inte är "well under" Den trånga smala fronten utan volym i förbröstet har kommenterats ovan - detta fel är inte sällan kombinerat med tendens till fransysk frambensställning. Ett vanligt fel för närvarande är att mellanhanden är för lång och har för mycket vinkel till underarmen. Detta inte sällan kombinerat med en alltför liten och knuten tass. - Mellanhanden kan ibland var mycket kort och brant utan vinkel alls i handloven - det blir en stum och dålig funktion. Muskelutvecklingen tar tid hos greyhounden och den unga hunden kan ha "bulliga" muskler som ger en tung skuldra vilket kan rätta till sig när musklerna blir långa och välutvecklade Ett bekymmer för närvarande är ekot av det klassiska "footed like a cat" - Greyhounden skall inte ha en kattfot utan något längre mellersta tår och får som helhet inte vara för liten. Man ser inte sällan mycket små knutna tassar där den stora trampdynan inte har markkontakt alls - Detta är