MODELL AV ATMOSFÄRISK ÅNGMASKIN

Transkript

1 ÅNGMASKINER

2 MODELL AV ATMOSFÄRISK ÅNGMASKIN DANNEMORA GRUVA 1728 Modellen visar Sveriges första ångmaskin, kallad Eld- och Luftmachin, byggd av Mårten Triewald vid Dannemora gruvor. Den uppfördes under åren Ångmaskinen skulle länspumpa Silverbergsgruvan från inträngande grundvatten och ersätta både ett otillräckligt pumpverk som drevs via en stånggång från ett 1,5 km avlägset vattenfall och ett alternativt pumpverk som drevs av ett system av hästvandringar. Triewald övertygade sina finansiärer, att ångmaskinen, bemannad med tre man, skulle ersätta den underhållskrävande stånggången och hela den stora organisationen kring hästvandringarna. Originalet var uti et starkt och fast Stenhus wähl betäckt förwarad, men idag är hela maskinen borta, endast stenhuset finns kvar. Beskrivningen här nedan gäller originalet, inte den lilla modellen i museets maskinhall. med en slaglängd av ca 1,8 m. Den gjorde 12 à 14 slag per minut och uppfordrade ca liter/timme. ETT MISSLYCKAT FÖRSÖK Efter stora svårigheter kom maskinen i gång Det visade sig dock, att den inte svarade mot förväntningarna. Ideliga driftstopp inträffade. Detta var mycket störande, eftersom Dannemoragruvan var en s.k. andelsgruva, där bruksägarna i trakten var och en hade rätt att bryta malm en kort tid för att sedan lämna över till näste man. Den som drabbades av ett maskinhaveri, och därför på grund av inträngande vatten inte kunde utnyttja sin brytningsrätt, blev säkert förgrymmad. En annan nackdel var, att maskinen slukade stora kvantiteter ved i konkurrens med masugnarna som krävde ved för kolning och andra ändamål. Ved fick hämtas allt längre ifrån. I England, där maskiner av denna typ användes vid kolgruvor, hade man inte detta problem. Maskinen krävde endast en mindre del av det upphämtade kolet. Vidare ställde de stränga vintrarna i Sverige till med besvär som inte hade någon motsvarighet under de milda vintrarna i England. Det hela ledde till, att bruksägarna öppnade skadeståndsprocess mot Mårten Triewald som dömds till ett kraftigt skadestånd. Maskinen kom allt mer ur bruk, och 1732 upphörde driften. Mårten Triewald ansåg dock inte att projektet varit misslyckat utgav han en Kort Beskrivning om Eld- och Luftmachin KONSTRUKTION OCH FUNKTION Maskinen var en s.k. atmosfärisk ångmaskin som uppfanns av Thomas Newcomen. Den fungerade så att ånga, som kokade av från vattnet i pannan, steg upp till cylindern via en ventil. Pumpstängerna utanför husväggen var tunga nog att dra upp kolven i cylindern. Utrymmet under kolven fylldes då med ånga. Först kondenserades ångan mot cylinderväggen. Efter ett par sekunder var denna emellertid så varm, att kondensationen i stort sett upphörde. I detta läge stängdes ångventilen, och kallt vatten sprutades in i cylindern. Ångan därinne kondenserades då snabbt, och ett vacuum bildades under kolven. Trycket där kom att understiga atmosfärstrycket i omgivningen, varför detta, som även påverkade kolvens ovansida, nu förmådde pressa ned kolven. Maskinen gjorde då ett arbetsslag. Då lyftes pumpstängerna och en volym vatten pumpades upp ur gruvan. I detta läge stoppades vatteninsprutningen, och ångventilen öppnades igen. Maskinen hade en cylinderdiameter (kolvdiameter) av 893 mm och arbetade 2

3 Maskinhuset är bevarat. Foto omkring wid Dannemora Grufvor. Han börjar med sin motivering till att författa denna beskrivning och fortsätter sedan i optimistiska ordalag om Machinens förnämliga egenskaper. UPPFINNAREN THOMAS NEWCOMEN Engelsmannen Thomas Newcomen ( ) uppfann den atmosfäriska ångmaskinen som efter honom även benämnes Newcomenmaskin. Det första exemplaret uppfördes Newcomen var egentligen järnhandlare i Dartmouth, och handlade med gruvutrustning som släggor, spett, borrstänger m.m. I detta arbete kom han i kontakt med problemet med vatten i gruvorna. Eftersom han dessutom var en ganska studerad karl, kände han till tidigare försök att fordra upp vatten med hjälp av ånga. För att få ett sakkunnigutlåtande om sin idé, vände han sig till Robert Hook som var sekreterare i Royal Society (den engelska vetenskapsakademien). Denne utdömde dock hela idén som omöjlig. Trots detta gick Newcomen vidare. MÅRTEN TRIEWALD Mårten Triewald var son till en smed som invandrat från Tyskland och bosatt sig i Stockholm. Fadern hade efter avlagt prov för mästartiteln gjort karriär inom smedernas gille, där han slutligen blev ålderman. Mårten sattes i Tyska skolan (där bl.a. Christopher Polhem hade varit elev), men därmed slutar Mårtens formella skolgång. Efter vad som troligen kan kallas en bokhållarbefattning i ett handelshus, for Mårten på vinst och förlust till London. Här bedrev han till en början självstudier, varunder han fick smak för naturvetenskap och ingenjörskonst. Han kom senare i kontakt med Londons lärda kretsar vilket ledde till, att han fick undervisning av John Theophilus Desaguliers, som var intendent vid Royal Society. Där träffade han även Isaac Newton. När Mårten sedan tog anställning hos en kolgruveägare och affärsidkare vid namn Ridley, kom han vintern till Newcastle. Där var Thomas Newcomen i färd med att uppföra en av sina tidigaste fire-engines. Det var nu som Mårten lärde sig konsten, som han sedan utövade i Sverige. Efter olika verksamheter i England återvände han hem Triewald, Mårten, Kort Beskrifning,... faksimilutgåva, Stockholm Lindqvist, Svante,Technolog on Trial: The Introduction of Steam Power Technology into Sweden, , Uppsala Se även utställningskatalogen: Dag Celsings artikel om Triewalds ångmaskin i Dannemora, och C-G Nilson om Svenska uppfinnare i Maskinhallen. RITNINGAR: En mängd originalritningar finns i TM's arkiv. TM

4 BALANSÅNGMASKIN 1832 SAMUEL OWEN'S VERKSTÄDER, STOCKHOLM Den stora balansångmaskinen är det centrala föremålet i Maskinhallen. Maskinen visar i sina grunddrag James Watt's utveckling av Thomas Newcomen's atmosfäriska ångmaskin (se sid 2). Den stora förbättringen bestod i införandet av den separata kondensorn. Maskinen visar även en annan av James Watt's uppfinningar, parallellogramstyrningen av kolvstångens övre ände. Den separata kondensorn och den tillhörande vacuumpumpen med sin kolvstång ser man intill cylindern nere i gropen, där de står i en låda som under drift ständigt genomströmmades av kallvatten. Parallellogramstyrningen kan man beundra när maskinen körs. I balansbommens andra ände ser man de pumpstänger som gick upp och ned i gruvschaktet och pumpade upp grundvatten. ANVÄNDES VID HÖGANÄS STENKOLSGRUVA Ångmaskinen är den ena av två som byggdes vid Samuel Owen's verkstäder på Kungsholmen i Stockholm för Höganäs Billesholms AB De användes till att pumpa vatten ur Ryds schakt vid stenkolsgruvan i Höganäs. Museets exemplar var i drift fram till 1904 då den ersattes av elektriska pumpar. Maskinen stod sedan kvar till 1932 då den skänktes till museet. sin första undervisning av modern. Hans far var skeppsbyggare som även hade en mindre verkstad där unge James gärna höll till. James arbetade hos honom tills han vid 18 års ålder skickades till Glasgow för vidare utbildning. Han kom att intressera sig för instrumentmakaryrket och efter några år i Glasgow och i London fick han 1757 anställning som instrumentmakare vid The College of Glasgow där han etablerade en liten verkstad. Efter ett par år skaffade han en partner och flyttade sin verkstad till Glasgow's centrum där de båda byggde och reparerade vetenskapliga instrument och andra finmekaniska ting fick Watt uppdraget att reparera en modell av en Newcomenmaskin som användes i undervisningen vid Glasgow College. När den var reparerad provkörde han den varvid hans observationer och funderingar ledde honom in på förbättringar av den sedan ett halvt sekel oförändrade atmosfäriska ångmaskinen. WATTS FÖRBÄTTRINGAR Watt insåg att den största svagheten hos Newcomens maskin var att den stora cylindern för varje arbetsslag först måste värmas tills den blev så varm att tillförd ånga ej kondenserades mot cylinderväggen, och sedan, när den var fylld med ånga, åter kylas så att ett vacuum uppstod på kolvens TEKNISKA DATA Ångmaskinen: Cylinderdiameter: 1,625 m Kolvarea: 2.1 m2 Slaglängd: 2.45 m Slaghastighet: 12 slag/minut Ångtryck: 1.3 bar (=0,3 atmosfärer övertryck ) Pumpen: Lyfthöjd: 73 m Kapacitet: 5.3 m 3 vid 12 slag/minut Effekt: Maskinen uppges vara levererad för 150 hk (110 kw) men effekten motsvarar snarare 86 hk (63 kw). JAMES WATT Skotten James Watt föddes Han fick Owens ångmaskin placerad i Maskinhallens mitt är något av museets signum. 4

5 undersida. Den värme (energi) som var lagrad i det varma cylindergodset gick då förlorad. Genom experiment visade han då att ångan inte nödvändigtvis måste kondenseras i cylindern. Kondensationen kunde i stället ske i ett slutet kärl, utanför cylindern, som kyldes med vatten. Om man när kolven var i topp satte cylindern i förbindelse med kärlet så skedde kondensationen i detta och vacuum bildades. Cylindern hölls hela tiden varm, den omgavs t.o.m. med en ångmantel. Kondenseringskärlet eller kondensorn, kombinerades med en luftpump för utsugning av den luft som annars skulle hindra att ett effektivt vacuum uppstod. Patent uttogs 1765 på denna första av James Watt's stora uppfinningar. Maskinerna gjordes till en början enkelverkande d.v.s ångan leddes endast in på undersidan av kolven. Det ligger dock nära till hands att göra maskinen dubbelverkande, d.v.s. ånga leds in växelvis på bägge sidor av kolven. Då är det inte längre vikten av pumpstängerna som drar upp kolven, utan kolvstången som skjuter upp sin ände av balansbommen. Kolvstångens övre ände måste då styras i sin rörelse så att den går rakt. Detta problem ledde till att Watt uppfann den av länkstänger bestående parallellogrammekanism som förbinder kolvstången med balansbommen. Trots att denna uppfinning inte på långt när fick samma betydelse för ångmaskinstekniken som den separata kondensorn rankade Watt den som sin förnämsta uppfinning. Watt slog sig samman med Matthew Boulton, en verkstadsidkare i Birmingham. Partnerskapet medförde stora marknadsframgångar. Maskinerna hyrdes ut, eller med en modern term, de leasades till kunderna. Den ersättning som Boulton & Watt tog ut var 1/3 av inbesparingen i bränslekostnad när man jämförde maskinen med en Newcomenmaskin. Så småningom ledde detta till behovet av klara definitioner och enheten hästkraft kom till. SAMUEL OWEN Ångmaskinhuset med intilliggande hus för ångpannor. Foto: fick cancelirådet A.N. Edelcrantz den svenska regeringens uppdrag att för kronans räkning inköpa två ångmaskiner från England. Han hade även planer för egen räkning varför antalet maskiner blev fyra. Eftersom det i Sverige saknades kunniga maskinuppsättare utverkade Edelcrantz att tillverkaren skulle låta Samuel Owen följa med till Sverige för att sätta upp maskinerna. Owen var född 1774 och hade efter en skiftande bana gått i ångmaskinslära hos James Watt. Det var alltså en mycket skicklig maskinuppsättare som följde med maskinerna till Sverige. Efter att arbetet avslutats återvände han till England Efter en tid köpte Edelcrantz ännu en maskin och kallade därför åter på Owen för att sätta upp även denna maskin. Genom ett missförstånd hade emellertid leverantören sänt en annan montör med maskinen och Owen tog i stället anställning som förste verkmästare vid Bergsunds verkstäder. Owen visade sig vara mycket skicklig i att konstruera och bygga ångmaskiner, valsverk m m startade Owen ett eget företag. Han köpte mark på Kungsholmen där han utvecklade ett gjuteri och mekanisk verkstad med en mycket mångsidig produktion. CYLINDER I TVÅ HALVOR Museets maskin är enkelverkande men dess parallellogrammekanismer visar att den är förberedd för att byggas om till dubbelverkande funktion. Maskinens cylinder är gjuten i två halvor. Av gjuteritekniska skäl måste en sådan cylinder gjutas stående. Cylinderns höjd och andra skäl gjorde att formen måste byggas i en grop som man grävde i gjuterigolvet. De fick då grundvatteninträngning i formgropen. Man gjöt därför två lägre cylindrar som inte krävde så djupa formgropar. Det bar sig emellertid inte bättre än att den övre cylinderhalvan fick 5 mm större diameter än den nedre. Detta gav efter cylinderhalvornas sammanfogning en runt cylindern gående kant som medförde att kolvringen (hamprep infettat med talg) skalades bort på nolltid. Owen rekommenderade då att den skarpa kanten skulle mejslas bort, vilket också skedde. Åtgärden hade god effekt men dessutom så utjämnades cylinderloppet mer och mer genom slitage under de följande årens drift. Vid en maskinrenovering efter några tiotal år konstaterades en klar förbättring eftersom man när maskinen var ny kunde sticka ner hela flata handen mellan kolven och cylinderväggen medan man numera endast kunde få in ett tvådalersstycke. KÄLLOR Law, R.O., The Steam Engine, London Strandh, Sigvard, Maskinen genom tiderna, Göteborg Schütz, Fredrik, Samuel Owen, i Daedalus Ritningar finns i TM's arkiv och i Jernkontorets arkiv. Se även utställningskatalogen C-G Nilsons artikel, Svenska uppfinnare i Maskinhallen. TM

6 ÅNGLOKOMOBIL 1861 MUNKTELLS MEKANISKA VERKSTAD, ESKILSTUNA När ångmaskinen utvecklades från att ha varit en stor och tung pjäs började den komma in på nya användningsområden. Undan för undan upptäcktes fördelarna med ångdrift framför hästvandringar, vattenhjul och vindturbiner. Snart upptäckte man, att en flyttbar ångmaskin, i form av en komplett enhet med panna och allt, var mycket användbar. Så föddes ånglokomobilen. En pådrivande faktor var den framväxande rationaliseringen av jordbruket. Bl.a. blev ånglokomobilen ett överlägset alternativ till hästvandringen, då den gamla handtröskningen ersattes av maskintröskning. Bönderna, som oftast arrenderade sina gårdar, kunde inte var och en skaffa tröskverk och lokomobil. Det ankom på herrgården att göra. Likaså uppträdde nu lokomobildrivna sågverk. Dessa försågs så småningom med egna, stationära ångmaskiner, som påminde om de flyttbara lokomobilerna. Visserligen fick pannan ett omgivande murverk, men cylindern/cylindrarna var monterade på ångpannan. Ångmaskinstypen kom därför att kallas lokomobilmaskin. Dessa så småningom allt större maskiner ledde till begreppet ångsåg. Man fick nu frihet att anlägga sågverk, även där vatten saknades som drivkraft. Lokomobilens föregångare, den flyttbara ångmaskinen (med sin ångpanna), konstruerades redan 1812 av engelsmannen Richard Trevithick. Det dröjde dock ända till 1840-talet innan bruket av lokomobiler började sprida sig. Munktells i Eskilstuna blev den ledande tillverkaren i Sverige, men därutöver tog ca 25 mekaniska verkstäder upp tillverkning av lokomobiler men då endast i begränsad omfattning. Under perioden tillverkade Munktells lokomobiler av olika modeller. Konkurrensen blev sedan för svår, dels från förbränningsmotordrivna lokomobiler, dels från den allt mera utbredda elektriska driften. KONSTRUKTION OCH FUNKTION Lokomobilen har fyra hjul, och den är avsedd att dras av parhästar. Den har en lokomotivpanna, d.v.s en panna med fyrbox i ena änden och liggande rökgastuber. Tuberna sträcker sig från fyrboxen till sotskåpet i pannans andra ände. Härifrån går rökgaserna upp genom skorstenen, som är fällbar och försedd med en s.k. gnistsläckare. Under pannan finns en stor, lådformad matarvattentank. Före start fylls pannan till rätt nivå, vilken kan avläsas på ett vattenståndsrör på panngaveln. När vattennivån sjunker under drift, matas pannan med hjälp av en ånginjektor (en pump som saknar rörliga delar och drivs av pannans egen ånga). Ångmaskinen är av encylindrig, dubbelverkande typ. Cylindern är monterad på pannans ena sida. Kolvstången saknar tvärstycke men går genom en yttre stödlagerhylsa. Mellan denna och cylindergaveln har kolvstången en tärning med ledtappar för vevstakens gaffelformade ände. Dess andra ände arbetar på en vevtapp som sitter på en förstärkt eker i maskinens remskiva. Ytterligare en vev, som sitter på vevtappens fria ände, ger sliden dess fram- och återgående rörelse. Maskinen har en remdriven centrifugalregulator som håller maskinens varvtal konstant vid varierande belastning. På vevaxelns andra ände sitter svänghjulet innanför transporthjulet för att inte vara till hinder under förflyttning. Ångan tas ut i en dom på pannans överdel, detta för att vara så långt från den bubblande vattenytan som möjligt och därigenom så vattenfri som möjligt. Utblåsningen av ångan sker genom en rörslinga i matarvattentanken, vars innehåll därigenom blir förvärmt. Ångan går därefter till sotskåpet och ut genom skorstenen. Den förbättrar på så sätt skorstensdraget. Lokomobilen ger 8 hk vid ångtrycket 4,5 bar. MUSEETS LOKOMOBIL Lokomobilens förste ägare är okänd, likaså om den bytt ägare flera gånger. Den användes t.o.m och kom sedan tillbaka till tillverkaren. Munktells Mek. Verkstad slogs f.ö. samman med Bolinders Mek Verkstäder 1932 och fortsatte som en del av företaget Bolinder-Munktell. Företaget heter idag Volvo Construction Equipment. B-M skänkte 1937 lokomobilen till Tekniska museet. Blom, Tore, Lokomobiler från Munktells Mekaniska Verkstads AB, Skara Se även utställningskatalogen: C. Bengt Ohlins artikel Munktells var Sveriges första och största tillverkare av lokomobiler och C.G. Nilson Svenska uppfinnare i Maskinhallen. TM

7 ÅNGBRANDSPRUTA 1878 NICHOLS & CO, BURLINGTON, VERMONT, USA I början av 1800-talet hade ångmaskinen utvecklats från att ha varit jättestora, klumpiga maskiner till att bli ganska små och inte alltför tunga. Dessutom ökade deras effekt. De kom därför till användning inom allt fler områden. Ett av dessa var brandskyddet, som dittills varit helt beroende av handsprutor. Dessa var praktiskt taget identiska med de brandsprutor, som använts i ett par tusen år. Man fick nu möjligheten att konstruera brandsprutor, vars pumpar drevs av ångmaskiner. Än så länge behöll man dock hästen som dragare. Ångsprutan revolutionerade brandkårsväsendet, när den introducerades omkring Den första ångsprutan i Sverige inköptes till Göteborg MUSEETS ÅNGSPRUTA Museets spruta tillverkades av Nichols & Co, Burlington, Vermont, USA och inköptes omkring 1878 av Ljusne Mekaniska Verkstad i Hälsingland. På ett underrede för anspänning med två (eller fyra) hästar är ett aggregat uppbyggt som består av ångpanna, dubbelverkande ångmaskin och pump. Ångcylinderns och pumpcylinderns kolvstänger förenas i en rektangulär ram, i vilken en tärning som sitter på balanshjulsaxelns vev löper. Både ångcylindern och pumpen är dubbelverkade. Pumpen suger in vatten via en sugslang och lämnar tryckvatten, via en tryckstötsutjämnande luftklocka, till ett kopplingsstycke, till vilket en brandslang kan kopplas. Pannan är stående med eldstad i botten och rökavgång genom en skorsten på toppen. Den är utrustad med manometer -ångtrycksmätare- och annan armatur. Sprutan har baktill en plattform för den medföljande eldaren. Framför panna och pumpaggregatets luftklocka finns brandkuskens säte. På brandsprutans sidor hänger sugslangar i klykor. Den har en pumpkapacitet av 1800 l/min, vattenstrålen når en höjd av 50 m. p.g.a. brandväsendets konservativa inställning. T.ex. konstruerade svensken John Ericsson redan omkring 1830 i England en brandspruta, men den fick ingen större uppskattning. Så småningom togs konstruktion och tillverkning upp på olika håll i flera länder bl.a. vid John Braithwaite's maskinverkstad i London och även i Tyskland. I Sverige startades tillverkning 1878 vid Ljusne Mekaniska Verkstad, där man kopierade amerikanska sprutor. Museets brandspruta köptes in för detta ändamål. Tillverkningen övertogs 1883 av Ludwigsbergs Mekaniska Verkstad i Stockholm, som kom att tillhöra de internationellt ledande företagen i branschen. Naturligtvis var brandbekämpning ångsprutornas främsta användningsområde, men de visade sig även vara användbara vid katastroflänspumpning i olika sammanhang. Inte förrän på 1930-talet undanträngdes ångbrandsprutorna av motorsprutorna och då hade under perioden tusentals ångsprutor tillverkats. De levde alltså kvar ännu ganska länge efter brandkårens avhästning. Church, W. C., The life of John Ericsson, London Bilaga till TM (Tekniska museets arkiv). TM Utryckning med ångbrandspruta. Illustration ur tysk katalog från Ludwigsbergs Mekaniska Verkstad, UTVECKLING OCH SLUT Utvecklingen av brandsprutan gick trögt 7

8 ÅNGMASKIN FÖR HUSHÅLLSBRUK OMKRING 1880 TYSON, USA Mot slutet av 1880-talet började man i enstaka förmögna hem att använda små ångmaskiner, för att driva de fåtaliga hushållsmaskiner som fanns. Det rörde sig om symaskiner, tvättrummor m.m. Museets exemplar består av en ångpanna på en gjuten trefot med svängda ben och en encylindring ångmaskin med oscillerande cylinder. Ångmaskinen och den apparat som skulle drivas ställdes upp bredvid varandra. Kraften överfördes sedan med en rem, typ rundsnöre av läder. Pannan eldades med en blästerlampa. Maskinen hade troligen en effekt av ca 0,15 hk (100 W). Dessa små maskiner blev knappast någon större försäljningsframgång och detta av tre skäl: 1) Maskinen var ganska svår att sköta, och den blåste ut ånga i rummet där den stod. Detta gav en oangenäm atmosfär i rummet, imma på fönstren och en fuktbeläggning på möblerna. 2) På marknaden fanns ett flertal tillverkare av små varmluftsmaskiner som var betydligt enklare att sköta. 3) Hushållens elektrifiering stod för dörren. Tillverkningen upphörde vid sekelskiftet. MUSEETS EXEMPLAR Första kända ägare var ingenjör Alfred Dahlgren i Karlstad. Sista ägare var fru Helfrid Severin, Karlstad. Den första ägaren hade en mängd originella anordningar. Han lär ha velat driva en svarv med denna ångmaskin. Strandh, Sigvard, Maskinen genom tiderna, Göteborg 1979, s 130. TM Amerikanskt reklamblad för The Tyson small motor. 8

9 ÅNGMASKIN COLIBRI MED UNDERELDAD TUBPANNA 1877 GÖRANSSONS MEKANISKA VERKSTAD, STOCKHOLM Vid 1800-talets mitt började ångslupar att användas för närtransporter av gods och människor. I Stockholm utvecklades en livlig sluptrafik, där både Saltsjön och Mälaren kunde utnyttjas. Till en början användes roddslupar som fördes fram av de beryktade roddarmadammerna. En konkurrent till dessa var vevsluparna, framdrivna av skovelhjul som vevades av passagerarna. Slutligen gjorde ångsluparna entré. I dåtidens Stockholm före spårvagnarnas tillkomst med ett bristfälligt gatunät, var sluptrafiken av stor betydelse och omfattning. Även det välbärgade borgerskapets begynnande intresse för naturupplevelser spelade roll för tillkomsten av ångslupen. I och med ångsluparnas inträde öppnades en ny värld utanför staden, där snart sommarvillorna markerade en ny livsstil. MUSEETS COLIBRIMASKIN Maskinen konstruerades av C. Hagelin och tillverkades 1877 av Göranssons Mek. Verkstad i Stockholm. Det allmänna användningsområdet för sådana små maskiner var som propellermaskin i mindre ångslupar. Museets maskin användes i en slup hemmahörande i Mariefred. Den har alltså gått på Mälaren och varit förskonad från saltvattnets svårare rostangrepp. Det är en 2-cylindrig s.k. tvillingmaskin (två identiskt lika cylindrar) med trunkkolvar (vevstakens övre ände är lagrad på en kolvtapp, som i nutida förbränningsmotorer). Den är försedd med rundslid samt anordning för omkastning av rotationsriktningen. Vevhuset är slutet. Smörjsystemet för vevaxel och vevstakslager (övre och nedre) är av typ plasksmörjning, medan cylindern och sliden smörjs med hjälp av en lubrikator (en smörjapparat som drivs av maskinen). Ångpannan är en undereldad rökrörspanna med 14 tuber, varav några är stagtuber som bidrar till att pannans gavlar ej buktar ut under inverkan av det inre trycket. Pannan har en slags ångdom som är gjuten och sitter på en lucka. Denna skruvas fast över manhålet på pannans rygg. Pannan är vidare försedd med vattenståndsglas, manometer (ångtrycksmätare) och renspluggar. Säkerhetsventil saknas, likaså utblåsningskran. Pannan ligger på ett fundament av plåt som inrymmer eldstad med roster och askrum. Ovanför eldstadsluckan finns ett sotskåp samt rökupptag. Maskinen utvecklade enligt givaren ca 4 hk (3kW). UTKONKURRERADES AV FÖRBRÄNNINGSMOTORER Vid och strax efter sekelskiftet började de mindre ångmaskinerna att utkonkurreras av förbränningsmotorer. Dessförinnan kom dock Colibrimaskiner att tillverkas vid många verkstäder och i ganska stort antal under perioden SISTE ÄGAREN Den som sist ägde maskinen var en hr G. Lundin som hade tryckeri och pappershandel i Mariefred sålde han maskinen till museet för 75 kronor. Han hade tänkt sig att få 125 kronor men gick med på det lägre beloppet. I korrespondens med museet i samband med överlämnandet skrev ägaren: Hela maskineriet var väl fint i flydda tider, men om man komme med det nu, skulle det säkert väcka munterhet. Teknisk Tidskrift årgång Olsson, CeGe och Ekström, Gert, Alla våra ångslupar, Stockholm Bilaga till TM (Tekniska museets arkiv). TM Ångslupen Putte byggdes 1883 av Härnösands Mekaniska Verkstad. Bilden togs en sommarkväll då länsman var på besök, på 1910-talet. 9