Så om ni har svårt att förstå dem så behöver problemet inte ligga hos er. Jag vill relatera det postmoderna till det som är modernt och förmodernt.

Transkript

1 Föreläsning om postmodernism, Jonas (s och i Thompson & McHugh) Upplägg: 1 Bakgrund 2 På väg mot postmodernism 3 Postmodernism - Baudrillard - Foucault - Bauman (?) 1. En första sak att kommentera gäller ordval: både postmodernism och poststrukturalism förekommer i sammanhanget. Ni kan räkna med de begreppen som synonymer. Om man går in på detaljer så är poststrukturalism det mer specifika begreppet av de två, men det behöver vi inte fördjupa oss i. Jag kommer att använda postmodernism-ordet. En annan viktig sak att säga i början: många upplever att postmoderna teorier är särskilt svåra att få grepp om. Men då är det viktigt att tänka att de mer eller mindre är skapade för att vara svåra och undanglidande. Teorierna försöker fånga det fragmentariska, osammanhängande och kaotiska i världen och därför präglas teorierna själva av att vara fragmentariska och lite kaotiska. Så om ni har svårt att förstå dem så behöver problemet inte ligga hos er. Jag vill relatera det postmoderna till det som är modernt och förmodernt. För att begripa det postmoderna behöver man ha grepp om det moderna och det förmoderna också. Man kan se dessa tre fenomen som ett slags världsbilder och alltså inte först och främst som epoker. I och med att vi tänker oss dem som världsbilder kan vi tänka att de kan existera samtidigt. Även om någon av dem naturligtvis kan dominera över de andra. Som spekulativt förslag: kanske består vår epok av 60 procent modernitet, 30 procent postmodernitet samt 10 procent förmodernitet. Som världsbilder tänker jag mig att de kan ha något slags fundament eller grund, och då tänker jag mig det så här: Världsbild: Förmodernitet; fundament: Gud, religion, tradition

2 Världsbild: Modernitet; fundament: människans förnuft Världsbild: postmodernitet; fundament: - Postmodernitet kan ses som utan ett fast fundament. Jag tror att de flesta av oss har lite prägel av alla tre. Vi är förmoderna i och med att vi oftast lever efter vissa traditioner (till exempel firar vi jul, midsommar osv) utan att förnuftsmässigt tänka över det. Vi är moderna på så sätt att vi tror på förnuftets roll, utbildningens roll osv; Vi är nog också postmoderna eftersom vi rätt ofta känner av en stor osäkerhet, vi känner rätt ofta att marken kan rämna under våra fötter både som privatpersoner och som medborgare. Man kan ju fundera på om det är någon poäng att överhuvudtaget skapa teorier om man inte tror på förnuftet som fast fundament. Men man kan kanske tro på förnuftet som något svagare. Som kan leda till små sanningar. Om man i det moderna ser förnuftet som en sol som lyser upp och klargör allt, kanske förnuftet inom postmodernism kan ses som en ficklampa som ger ett begränsat ljus bland allt kaotiskt. Ett begränsat ljus som också belyser väldigt olika saker beroende på hur förnuftet riktas. En teoretiker vid namn Lyotard har definierat postmodernism som de stora berättelsernas död. Berättelser kan användas synonymt med sammanhang. I det moderna fanns en stark tro på stora sammanhang som var stabila. Detta gällde både kollektivt och individuellt. På kollektivt plan: stark tro på välfärdssamhället, Folkhemmet, att det skulle bli bättre i samhället, tro på att teknologin skulle lösa problem, osv osv. Människor kände sig ofta som del i ett större sammanhang. På individuellt plan: en tydlig rak linje genom livet. Tydlig karriär kanske. Man visste hur livet skulle gestalta sig när man gick ut ur skolan. Utbildning, familjeskapande, karriär, sedan pension osv. Idag är mycket av det här annorlunda och det kan ses som postmodernistiskt. Vi lever mer fragmentariskt både kollektivt och individuellt. På kollektivt plan: osäkrare välfärdssystem, mindre kollektiv sammanhållning på nationellt plan. På individuellt plan: Inte utstakade livsbanor på samma sätt. Mer individuella lösningar på hur livet skall levas. Och mer osäkerheter. 2. På väg mot postmoderniteten. Jag tycker vi ser hur det blir mer och mer betoning av osäkerhet i en hel rad av teorier som inte är postmoderna, men som i viss mån ligger nära. En betoning på människans begränsning, svårigheten att planera osv. Vi kan se det i beslutsteorin med talet om bounded rationality. Fokus på människans begränsade förnuft.

3 Vi kan se det Contingency theory, där omöjligheten till generella rationella organisationslösningar fokuseras. Vi kan se det i institutionell teori där vanor, och det irrationella, fokuseras och förnuftets roll ses som mer undanskymd. Vi kan se det i kritisk teori där det farliga i rationaliteten lyfts fram. Förnuftets användning leder till förtingligande osv. Detta är ju teorier som skiljer sig mycket från typiskt moderna teorier som Scientific management, byråkratin, Human relations osv där det fanns stark tro på förnuftets stora roll, och en tro på att man hade hittat den stora lösningen på organisatoriska problem. 3 Postmodernism som alltså har funnits sedan 1970-talet ungefär. Och man kan lista några saker som är typiska för postmodernismen. - Frånvaron av fast fundament som jag redan har tagit upp. - Fragmentarisering världen ses som kaotisk och fragmentarisk. Både individuellt och kollektivt. Vi kan tänka oss vår användning av tiden som exempel på fragmentarisering. För de flesta människor är tiden uppdelad i fragment. Jobbar, pratar i mobil, kollar Facebook, hämtar barn från dagis, tittar på tv, ofta gör man flera saker parallellt dessutom. Det fragmentariska är påtagligt särskilt i jämförelse med äldre livsstilar. - Av-differentiering. Detta innebär upplösning av högt och lågt. Upplösning av kvalitetsskillnader. Särskilt tydligt mellan finkultur och populärkultur. Tänk på Dagens Nyheter som nu har en bilaga som heter Kultur & nöje. Detta hade varit otänkbart på 50-talet. Då var kultur en sak, nöje en helt annan. Kultur var fint, nöje mindre fint. Idag finns inte denna skillnad på samma sätt. TV-serier, t ex, kan betraktas som avancerad kultur. - hyper-verklighet/hyperrealitet Sammansmältning av fakta och fiktion. Skall gå in på detta senare. - Bakåtblickande snarare än framåtblickande. Överhuvudtaget är det nog vanligt att postmodernister inte tänker ut alternativa lösningar på problem alls. Men om postmodernister letar efter alternativ till rådande system, så tittar man snarare bakåt i historien än framåt. Man är tvärt emot de moderna, som ofta har en stark tro på framtiden. Ett exempel på bakåtblickande kan vara när man blickar tillbaka mot det förmoderna, och kanske börjar fokusera på Gud och religion återigen. - Pluralism/mångfald som syftar på att det är en självklarhet för oss att räkna med en mångfald av livsstilar, livsmöjligheter, sanningar. Detta kontrasterar mot det moderna, där det ofta var en stor lösning, till exempel scientific management, som man trodde på. Baudrillard Jag skall nu gå över till en postmodern teoretiker som heter Jean Baudrillard. Fransman. Levde Han var en extremt pessimistisk tänkare som menade att katastrofen redan hade inträffat. Vi lever i ett samhälle där människor är totalt förtingligade (förvandlade till ting), och det kan inte fungera på sikt. Menade Baudrillard.

4 Han myntade begreppet hyperverklighet eller hyperrealitet. Med detta menas att vi i och med mediasamhället lever i ett överflöd av bilder, föreställningar och tolkningar. Tänk på Internets alla bilder, budskap osv. Denna mångfald gör att vår förmåga att granska dessa bilder, texter, budskap etc bryter samman. Vi hamnar i ett tillstånd då vi inte kan skilja mellan fakta och fiktion, vi kan inte skilja mellan påhittat och verkligt. Ett typiskt exempel på hyperverklighet är dokusåpan. Vad är sant, falskt där? Eller när vi leker med olika identiteter på internet? Vad är vår verkliga identitet i det sammanhanget? Om vi går över till arbetslivet så tycker jag detta med varumärken och branding (varumärkesskapande) är ett bra exempel på hyperverklighet. Vad är sant och falskt i ett varumärke? Man konstruerar en bild av vad företaget är (varumärket), presenterar den, sedan bedömer kunderna företaget utifrån detta varumärke. Vad är sant och falskt i en sådan situation? På individuell nivå kan vi se CV:t, och anställningsintervjusituationen, som exempel på hyperverklighet. Vi vet ju att vi verkligen anstränger oss för att presentera oss på bästa sätt när vi skriver cv och är på jobbintervju. Vad är sant och vad är fiktion i detta sammanhang? Svårt att avgöra och det är det som Baudrillard benämner hyperverklighet. Fakta och fiktion flyter samman. Övergår till Michel Foucault. Michel Foucault Foucault, fransman, idéhistoriker, filosof, levde mycket viktig postmodern tänkare. Liv och arbete sammansmälter i hög grad hos honom personligen. Han levde experimentellt och utmanande t ex på det sexuella planet - och tänkte experimentellt och utmanande. Han fick känna på hur det är att vara avvikare. Och normalitet och avvikelse är ett viktigt tema hos honom. I och med det postmoderna hos hans tänkande finner han inte någon fast punkt som avgör vad som är normalt och vad som är avvikelse. Det varierar istället mycket genom historien. Normalitet avgörs i hög grad av olika maktkamper. Makt är ett stort tema hos Foucault. Ofta ser man makt som något med ett klart centrum, något som är kopplat till en viss plats, som riksdagshuset, eller till en person, som till exempel Fredrik Reinfeldt. Men Foucault har en helt annan syn på makt. Han har en decentrerad syn på makt, makt är något som finns överallt. Man kan se makt som något som flyter omkring. Det kan till exempel finnas makt inuti människor. Makt ses som flödande in och ut ur människor.

5 Foucault talar om disciplinering. Han problematiserar detta faktum att vi faktiskt är väldigt skötsamma de flesta av oss. Vi passar tider osv, vi flippar inte så ofta ur. Varför sköter vi oss? Det är ingen som har disciplinerat oss med någon piska. Vi sköter oss ändå. Foucault menar att vi sköter oss för att makten har flyttat in i oss. Vi övervakar och disciplinerar oss själva, så andra slipper göra det. Det är effektiv maktutövning att få människor att övervaka sig själva, så behöver man inte kolla dom. Exempel: folk som jobbar hemma. Man skulle ju kunna tro att såna skulle slöa till, inte jobba så hårt som folk på arbetsplatser. Ingen kollar ju vad som uträttas. Men undersökningar visar att folk har större risk att slita ut sig, bli utbrända osv vid jobb hemma. Vi övervakar och disciplinerar oss bra själva, någon annan behöver inte ha uppsikt över oss. Foucault menar att makten utövas genom språket. Diskurs är ett centralt begrepp. Diskurs är strukturerade ordnade samtal om någonting. Samtal tolkas vitt, det kan handla om böcker, tidningsartiklar, filmer, inte bara att folk pratar i vardagliga livet. Diskurs måste dock handla om något bestämt. Det finns till exempel diskurser om arbete. Benämningarna vi gör i språket har stor makt. Språket skapar oss människor till stor del, menar Foucault. I och med att Foucault som andra postmodernister framhåller frånvaron av fast fundament, framhålls också frånvaron av något fast mänskligt. Människan har alltså ingen kärna utan kan formas och omformas genom språkanvändning. Detta kallas subjektifiering. Så som vi benämner varandra, så blir vi i hög grad. Foucault studerade hur man har sett på galenskap, psykisk sjukdom genom tiderna. Språket har oerhört stor betydelse. De som benämns galna, blir egentligen galna. Ett mer aktuellt exempel. Tänk på hur man har pratat om utbrändhet. När man började prata om att detta var ett fenomen som kunde drabba vem som helst, så blev det också ett fenomen som drabbade väldigt många. Skulle det ha blivit så om man i allmänhet hade benämnt sjukdomen utmattningsdepression? Kanske ligger det något avgörande i att sjukdomen benämns på ett så icke-psykiatriskt sätt. Folk kan då lättare etikettera sina upplevelser, och koppla sina erfarenheter till detta begrepp. Angående användning av Foucaults tankar: man kan använda hans tankar som maktkritik, så tänkte han ju själv om sina idéer. Men hans tankar kan ju också användas som ett manipulationsinstrument t ex i olika ledningsfilosofier. Man får ett grepp om hur makten fungerar genom att läsa Foucault, och sedan kan man använda detta praktiskt men detta är ju ett sätt att använda Foucaults idéer som han själv skulle tycka väldigt illa om. Bauman (?) Zygmunt Bauman, mycket viktig nutida sociolog, polsk-engelsk, född 1925.

6 Frågetecken efter hans namn finns med här eftersom det är ett gränsfall om han skall räknas in bland postmodernister. Tidigare var han mer benägen att räkna sig som postmodern. På senare tid talar han hellre om flytande modernitet. Kanske har han ryggat tillbaka inför de extrema teoretiker som kallar sig för postmoderna t ex Baudrillard. Bauman är intressant utifrån organisationsteorin på grund av hans väldigt hårda kritik mot webersk byråkrati. Han har skrivit en klassisk bok Auschwitz och det moderna samhället i vilken han menar att byråkratin var helt avgörande för att Förintelsen skulle kunna äga rum. Framför allt lyfter han fram att byråkratin hindrar människor från att ta moraliskt ansvar. Man hindras från att ta konkret ansvar för andra människor och deras situation. Bauman går vidare i resonemanget och menar att byråkratin hindrar våra spontana, moraliska impulser. Vi har t ex en spontan moralisk impuls att gripa in och hjälpa om vi ser någon hastigt falla ihop ute på gatan. Vi kanske inte handlar utifrån denna impuls, men vi får ofta dåligt samvete om vi inte handlar i ett sådant sammanhang. Det är sådana här spontana impulser som byråkratin hindrar, enligt Bauman. Den moraliska impulsen är beroende av närhet mellan människa och människa, medan byråkratin förutsätter distans. Ett kännetecken i det postmoderna, som jag tidigare nämnde, var bakåtblickande. Detta blir tydligt hos Bauman. I sitt skrivande om etik, moralisk impuls osv så kopplar han till vissa religiösa tänkare från kristen och judisk tradition. Det skall också tilläggas att en tydlig kluvenhet blir tydlig hos Bauman en kluvenhet som kanske gör att han ryggar tillbaka från postmodernist-beteckningen. Han menar nämligen, trots sin byråkratikritik, att regler, strukturer och procedurer som byråkratin ger oss är något vi inte klarar hos utan. Vi måste ha sådant för att samhället skall fungera. Men vi måste ha en tydlig medvetenhet om de faror som finns i dessa regler, strukturer och procedurer. Angående Bauman och arbetslivet titta gärna i hans bok om arbetslivet som kom för några år sedan: Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen.