Undersökning rörande flytt och jakt på varg; delredovisning från Leverantör 4 på uppdrag av Naturvårdsverket (dnr )

Transkript

1 Undersökning rörande flytt och jakt på varg; delredovisning från Leverantör 4 på uppdrag av Naturvårdsverket (dnr ) Leverantör 4: Dr. Mikael Åkesson, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Riddarhyttan Prof. Staffan Bensch, Biologiska institutionen, Lunds Universitet, Lund Förutom uppdraget att förse övriga leverantörer med nödvändigt underlag har Leverantör 4 uppdraget att: 1. Ta fram ett komplett släktträd av den skandinaviska vargstammen så långt detta är möjligt utifrån tillgängliga resultat av DNA-analyser. Släktträdet ska för varje nu existerande revir med stationär vargförekomst i Norge och Sverige åtminstone ange hanens och honans härkomst och deras släktskapsgrad. 2. Utreda från vilken ursprungspopulation de vargar härstammar som identifierades som invandrare i Norge och Sverige under åren 2009 och Material och metoder Båda frågeställningarna i uppdraget bygger på den genetiska information som samlats in från vargar i Skandinavien sedan Totalt rör det sig 317 prover som tagits direkt från döda eller fångade vargar samt ca 1500 prover av annat material (varav > 90 % spillningar) som samlats in i fält med misstanke om att det rör sig om varg. Dessutom har ett antal jämförelseprover analyserats, varav 64 är från kända finska vargar och 28 från ryska (karelska) vargar. DNA har extraherats och renats från proven med beprövade metoder (; för mer information se Liberg m.fl. 2005). För att bestämma individ, ursprung och föräldraskap har vi använt oss av 32 mikrosatellitmarkörer (Liberg m.fl. 2005; Bensch m.fl. 2006). En mikrosatellit utgörs av repeterade korta (1-6 baser) DNA-sekvenser i följd som ofta, på grund av sin höga mutationsfrekvens och låga fitnesspåverkan, visar hög variation i en population (se bilaga 1). Variationen i en mikrosatellit utgörs av skillnader i antalet repetitioner och kan alltså visualiseras genom uppskattning av markörens längd. Detta sker genom att amplifiera markören med hjälp av PCR följt av separering av olika längdvarianter (s.k. alleler) med hjälp av elektrofores. Vargar är i likhet med alla däggdjur diploida och varje individ bär därför på två uppsättningar av varje autosomal mikrosatellit. Ifall en individ bär på två alleler av samma längd sägs den vara homozygot. Ifall allelerna är av olika längd sägs individen vara heterozygot. Alleluppsättningen på en markör utgör tillsammans med andra markörer en genotyp vilken avslöjar vargens identitet och kan användas för att härleda föräldrar samt geografiska ursprung. Varje genotyp har jämförts och testats mot vår databas över redan tillgängliga genotyper från den skandinaviska populationen med programmet CERVUS v3.0 (Kalinowski m.fl.2007). 1

2 Släktträd över den skandinaviska vargstammen Föräldraskap (och därmed släktträdet) har bestämts manuellt utifrån den genetiska informationen från mikrosatelliterna samt annan insamlad information (såsom insamlingsdatum, geografisk plats, revirstatus) kopplat till proverna. DNA-prover som legat ute i fält utsätts i varierande grad för miljöfaktorer som försämrar DNAkvaliteten (t.ex. Santini m.fl. 2007). I och med detta löper man risken för allelbortfall, vilket innebär att provet, för en viss mikrosatellit, visar en homozygot genotyp (d.v.s. förekomsten av endast en allel) trots att individen ifråga är heterozygot (d.v.s. bär på två olika alleler). Detta försvårar både individ- och föräldraskapsbestämning avsevärt. För att undvika allelbortfall replikerades PCR för varje prov och markör fyra gånger. En individ bedöms som homozygot för en mikrosatellit då genotypen replikerats tre gånger och ingen annan allel observeras i något av replikaten. Kriteriet för en heterozygot genotyp är att varje allel observeras i minst två av replikaten. Trots denna åtgärd förekommer allelbortfall, om än i begränsad utsträckning. Enstaka fall av potentiellt allelbortfall har accepterats vid rekonstruktionen av släktträdet. Besläktade individer bär på arvsanlag som kommer från en gemensam anfader (eller anfäder). Avkomman till besläktade föräldrar förväntas därför ärva arvsanlag med identiskt ursprung. Ju mer besläktade föräldrarna är desto större del av avkommans arvsanlag förväntas ha identiskt ursprung. Inavelskoefficienten F är ett mått på en individs inavelsgrad och varierar mellan noll (; föräldrarna är obesläktade) och ett (; föräldrarna är genetiskt identiska). En individs F är alltså andelen av arvsanlag som har identiskt ursprung. Inavelskoefficienterna som rapporteras har beräknats med CFC v1.0 (Sargolzaei et al 2006) utifrån det framtagna släktträdet. Bestämning av immigranters ursprungspopulation Den skandinaviska vargpopulationen har grundats av fem individer, varav en tik och fyra hannar. Genetiskt material har insamlats från tre grundare. Två av dessa koloniserade Skandinavien nyligen: Galvenhannen; påträffades första gången i december 2007 och bildade ett nytt revir norr om Bollnäs i Gävlebors län tillsammans med en avkomma från Voxna. Paret har hittills ynglat åren Senaste årets föryngring är bekräftad genom upphittad lya och valpspillning i anslutning till denna. DNA-prov från Galvenhannen togs i samband med fångst Kynnahannen; påträffades första gången i januari 2007 och bildade par med en alfatik i Kynnareviret i Hedmarks fylke, Norge. Paret har hittills ynglat åren DNAprov från Kynnahannen togs i samband med fångst För att bestämma dessa individers ursprung har vi använt den genetiska informationen från 27 av ovan nämnda mikrosatelliter. Fem markörer valdes bort eftersom informationen från tre av dem saknas bland hela eller delar av jämförelsematerialet samt att två markörer visade indikation på förekomst av nollalleler, vilket påverkar uppskattningen av allelfrekvenser. Individernas ursprung har utvärderats med hjälp av grupperingstest, vilket bygger på den generella principen att det är mer sannolikt att en individ härstammar från en population där 2

3 allelerna som individen bär på är vanligt förkommande bland andra individer i populationen. Den samlade sannolikheten (L i ) att en individ bär på en viss uppsättning alleler baseras på allfrekvenserna i respektive ursprungspopulation i. Allelfrekvenserna uppskattas från ett urval av vargar i populationerna. Jämförelsematerialet i denna studie utgjordes av genotyperna från 203 skandinaviska vargar, 64 finska vargar samt 28 vargar från ryska Karelen. Förutsatt att allelfrekvenserna skiljer sig mellan de olika populationerna kommer därmed populationen i med högst L i utgöra den mest sannolika ursprungspopulationen. Alla analyser gjordes i GeneClass2 (Piry m.fl. 2004) med uträkning av L i i enlighet med Rannala and Mountain (1997). Notera att vi med denna metod endast tar reda på med vilken population en genotyp passar bäst bland de inbördes jämförda populationerna. Det utesluter därmed inte att individen härstammar från en population varifrån prover saknas i jämförelsematerialet. För att kunna utesluta populationstillhörighet användes ett permuteringstest (Paetkau m.fl. 2004), vilket innebär att genotyper simulerades fram i respektive population, efterföljt av uträknandet av L i för varje simulerad genotyp. Genotyper vars L i ligger utanför 95 procent av den simulerade fördelningen av L i - värden kan med signifikant sannolikhet sägas inte tillhöra populationen i fråga. För att utföra grupperingstest krävs det att allelfrekvenserna skiljer sig åt i de olika populationerna. Den genetiska differentieringen mellan populationer uppskattades med F ST (Weir and Cockerham 1984) i programmet FSTAT (Goudet 2001). F ST varierar mellan noll och ett, där F ST = 0 innebär total panmixi och F ST = 1 innebär att populationerna är totalt isolerade från varandra. Statistisk test av F ST skedde genom randomisering av data i FSTAT. För att undersöka huruvida en varg härstammar från en blandad stam mellan populationerna i studien utfördes en modellbaserad (Bayesiansk) grupperingsmetod (Anderson och Thompson 2001). Denna metod beräknar inbördes sannolikheter för att individen är en förstagenerations korsning (hybrid) mellan två populationer eller ett resultat av en återkorsning mellan en hybrid och en individ från någon av de skilda populationerna. Notera att sannolikheterna endast går att jämföra inbördes i det paret av populationer som undersöks. De 203 skandinaviska, 64 finska samt 28 karelska vargarna användes som inlärningsprov för att representera rena populationer. För att uppskatta de inbördes sannolikheterna användes en simuleringsmetod (Markov chain Monte Carlo), med inkörningspermuteringar efterföljt av permuteringar. Resultat Släktträd över den skandinaviska vargstammen Totalt har vi identifierat 478 individer med känt föräldraursprung bland 91 bekräftade föräldrapar som hittills reproducerat. Totalt har 67 par koppling till den ynglande population 2009 (Figur 2). Vissa föräldrapar har okänt släktskap (t.ex. Atnedalen, Fulufjället, Linneklappen, Rotna 2) och vissa har ett rekonstruerat släktskap. De föräldrapar som har rekonstruerat släktskap är Nyskoga2-5, Uttersberg och Lövsjön 2 (Figur 1). I samtliga fall rör det sig om att en eller båda individerna i paret har obestämt föräldraskap. Rekonstruktionen av Nyskoga2-5 beskrivs detaljerat i Liberg m.fl. (2005; Supplementary material) och kommer därför inte att redogöras här. Vissa förändringar har dock gjorts i Nyskoga-komplexet. Vid undersökning av familjen i Nyskoga 4 (vilket antas ha bestått av en dotter till det ursprungliga reviret Nyskoga 1 samt en son till denna tik) finns det utifrån segregationen på ett flertal markörer indikationer på att detta revir 3

4 inte var en helsyskonfamilj. I och med detta har vi antagit att flera av avkommorna i Nyskoga 4 i själva verket är avkommor till ytterligare ett föräldrapar, förslagsvis fadern i Nyskoga 4 tillsammans med en syster från Nyskoga 2. I reviren Uttersberg och Lövsjön2 har hannarna okänt föräldraskap. Vi har analyserat dessa hannars föräldraursprung under antagandet de är helsyskon eftersom de påträffades under samma tidsperiod och i geografiskt närbelägna områden. På detta sätt har vi lyckats utesluta de flesta potentiella parkonstellationerna och mest sannolikt är att hannarnas föräldrar utgörs av en avkomma från Filipstadsparet respektive en avkomma från Fredriksbergsparet (Figur 2). Antalet reproducerande par 2009 har hittills registrerats till 26 stycken, varav släktskapen är kända i 23 av fallen (Tabell 1). Ytterligare 24 par som revirmarkerade 2009 par har registrerats, varav släktskapet är känt i 17 av dem. Den genomsnittliga inavelskoefficienten för de reproducerande parens avkommor (utan hänsyn till avkommornas antal) är 0,27. Tillsammans med året dessförinnan utgör detta en svag minskning i den genomsnittliga inaveln (Figur 1). Två av paren (Galven och Kynna 2) består av hannar med finsk-ryskt ursprung (Figur 2, Tabell 1). Eftersom föräldrarna i dessa revir med största sannolikhet är obesläktade är avkommorna inte inavlade (d.v.s. F = 0). Utan dessa två revir blir den genomsnittliga inavelskoefficienten därför högre (F = 0,30). I jämförelse med 2007 (; året innan immigranterna reproducerade sig) är inavelskoefficienten förra året 6,1 % lägre. 0,4 Inavelskoefficient (medel) 0,35 0,3 0,25 0,2 0,15 0,1 0, Figur 1. Den genomsnittliga inavelskoefficienten bland avkommor från reproducerande revir (utan hänsyn till antalet avkommor) för åren 1983 till

5 5 1) Ack = Acksjön, Amu = Amungen, Amä = Aamäck, Bgr = Bograngen, Bre = Bredfjäll, DE = Dals Ed, Dju = Djurskog, Eds = Edsleskog, Fil = Filipstad, Fre = Fredriksberg, Ful = Fulufjället, Fur = Furudal, Gal = Galven, Gh = Gillhov, Gla = Glaskogen, Gran = Grangärde, Grav = Gravendal, Grå = Gråfjell, Grä = Gräsmark, Gör = Görsjön, Hag = Hagfors, Hlg = Halgån, Jan = Jangen, Jul = Julussa, Kil = Kilsbergen, Klo = Kloten, Kop = Koppang, Krp = Kroppefjäll, Kyf = Kynnefjäll, Kyn = Kynna, Le = Leksand, Lin = Linnekleppen, Lok = Loka, Lån = Långsjön, Löv = Lövsjön, Mos = Moss, Ny = Nyskoga, Ock = Ockelbo, Osd = Osdalen, Rot = Rotna, Sil = Siljansringen, Skrä = Skrälldalen, Snd = Sandsjön, Sta = Stadra, Sång = Sången, Ulr = Ulriksberg, Utt = Uttersberg, Vox = Voxna, Årj = Årjäng, Äpp = Äppelbo 1 Släktträd och över föräldrapar 1) med koppling till reproducerande par Vissa par saknar koppling till reproducerande Figur 1. par 2009, men består då av en individ som är kopplad via en senare parkonstellation. Paren är visualiserade från vänster till höger i ordning efter året för första bekräftade reproduktion. Under varje parbeteckning (t.ex. Ny1) anges inavelskoefficienten för parets avkommor. IM representerar individer med ett ursprung utanför den Skandinaviska populationen. Härkomsten för hannarna i Uttersberg och Lövsjön 2 redogörs i texten. texten

6 Tabell 1. Förteckning över aktiva föräldrapar i Skandinavien under Hanens och tikens identitet anges tillsammans med inavelskoefficienten F för avkommorna, beräknat utifrån släktskapet mellan parmedlemmarna Parbeteckning Hane Hona F (avkomma) Reproducerande par Acksjön M G ,31 Amungen 2 D ) M ) 0,26 Aamäck M M ,27 Dals Ed 5 G28-07 G1-08 0,26 Galven M M ,00 Glaskogen 2 G26-09 G7-09 0,30 Görsjön M G ,28 Jangen 4 D ) M ,43 Kloten M M ,30 Kroppefjäll 3 D ) G3-09 0,33 Kynnefjäll G30-08 G5-09 0,30 Loka G4-07 G ,27 Långsjön 3 G21-07 G ,41 Lövsjön 2 M ) G4-05 0,27 Siljansringen G9-05 D ) 0,23 Skrälldalen 2 G31-08 G ,47 Sandsjön 2 M G9-09 0,29 Sången G5-08 G4-08 0,30 Ulriksberg 2 M M ,21 Äppelbo G39-07 G ,27 Rotna 2?? - Bredfjäll 2 G53-10 G ,26 Fulufjället M ) M ) Kynna 2 M M ,00 Osdalen 2 M M ,28 Linnekleppen?? - Revirmarkerande par Färna M M ,30 Gimmen G54-10? - Gräsmark 2 G13-10 M ,27 Halgån 3 D ) M ,25 Haverö G19-07 G ,33 Hedbyn M M ,47 Julussa 6?? - Juvberget M M ,24 Koppang 4?? - Korsån 2 G24-10 M ,24 Mangskog (Bogen) G23-08 G ,28 Nyskoga 6 M M ,27 Ockelbo 2 M D ) 0,35 Riala M M ,14 Skugghöjden G47-10 G ,25 Slättås?? - Stöllet G13-08 G9-09 0,30 Tandsjön? M Tansen?? - Tennån 2 G40-08 G ,30 Tenskog 2 G22-08 M ,25 Trång G10-10 G ,30 Varåa-Höljes? M Våmhus 2 G21-05 G ,31 1) Registrerad som död under ; 2) Födelserevir är okänt 6

7 Utredning om immigranters ursprung Den genetiska skillnaden F ST mellan den skandinaviska och finska populationen uppskattades till 0,184 (p<0.01). Skillnaden mellan den skandinaviska och karelska var jämförbar (F ST = 0,153, p<0.01). Dessa F ST värden är relativt höga med tanke på att det endast gått 30 år sedan den skandinaviska populationen grundades av individer från någon av dessa eller närliggande populationer. Förklaringen till den relativt hastiga genetiska differentieringen är sannolikt att de tre vargar som grundade den skandinaviska populationen endast fick med sig en liten andel av den genetiska variation som fanns i ursprungspopulationen. Finska och karelska vargar skiljer sig också genetiskt(f ST = 0,032, p<0.01), dock avsevärt mindre än med Skandinaviska vargar. Detta indikerar att flertalet vargar rör sig över finsk-karelska gränsen varje generation. Tabell 3. Sannolikheten (log(l i ) att genotypen för Galvenhannen respektive Kynnahannen härstammar från skandinaviska, finska respektive karelska vargpopulationen. Det minst negativa värdet utgör gruppen med inbördes mest sannolika ursprung. Genom simuleringen av L i -värden från respektive population testas ifall de observerade värdena L i ligger utanför fördelningen av simulerade värden. Signifikans (* = p<0,05, ** = p<0,01, *** = p<0,001) indikerar att det är osannolikt att individ härstammar direkt från populationen. Skandinavien Finland Karelen Galvenhannen -67,5 *** -40,4** -43,4* Kynnahannen -56,0*** -30,3-29,6 Vid grupperingsanalysen av immigranterna, d.v.s. Galvenhannen och Kynnahannen, visar båda en mycket liten sannolikhet (p<0,001) att vara födda i den skandinaviska vargpopulationen. Skandinaviskt ursprung är till och med uteslutet eftersom båda vargarna bär på flera alleler som inte påträffats bland skandinaviska vargar tidigare. Kynnahannen visar en större sannolikhet att härstamma från Karelen än Finland. Skillnaden i sannolikhet är dock relativt liten och det går inte att med statistisk säkerhet säga vilken av populationerna denna varg härstammar. Galvenhannen ger en mer sannolik gruppering med Finland. Simuleringsanalyser ifrågasätter dock om Galvenhannen härstammar från någon av dessa populationer. Detta kan förklaras av att 1) indelningen av finska och ryska vargar inte reflekterar den verkliga genetiska strukturen ibland finska och karelska vargar, 2) Galvenhannen har blandat genetiskt ursprung eller 3) populationen som Galvenhannen kommer ifrån inte är representerad i vårt jämförelsematerial. Tidigare studier av den genetiska strukturen i Finland och Ryssland (se se Dnr Nv) har visat att den biologiska gränsen mellan finska och ryska vargar inte helt sammanfaller med den politiska landsgränsen. Med programmet STRUCTURE v2.2 (Pritchard m.fl. 2000) fann vi att flertalet finska vargar i själva verket tenderar att gruppera tillsammans med karelska vargar (Grupp 1) samtidigt som en grupp finska vargar bildar en genetiskt distinkt grupp (Grupp 2). Den genetiska skillnaden mellan dessa grupper är dock fortfarande låg (F ST <0,09; p<0,001). Vid en grupperingstest av Galvenhannen till den gruppering som simulerades fram tidigare i STRUCTURE v2.2 kvarstår dock den låga sannolikheten att han härstammar från någon av populationerna (Grupp 1: p = 0,047, Grupp 2: p < 0.001). Detta, tillsammans med en osignifikant Wahlund-effekt (d.v.s. ett underskott av heterozygoter som orsakas av genetiska populationsstrukturer) inom finska och ryska vargpopulationen, indikerar att olika indelningar av finska och ryska vargar har en begränsad effekt på resultatet från grupperingsanalysen. 7

8 Den andra förklaringen är till att Galvenhannen inte grupperar med någon av jämförelsepopulationerna är att genotypen han bär på har blandat genetiskt ursprung, d.v.s. att Galvenhannen skulle ha anfäder från flera populationer. En svag indikation på att detta skulle kunna vara fallet är Galvenhannens relativt höga observerade heterozygotigrad (H obs = 0,83) i jämförelse med vargar från Skandinavien (0,57 ± 0,10; medel ± standardavvikelse), Finland (0,66 ± 0,11) och Karelen (0.69 ± 0,16). För att analysera detta vidare användes en metod för att beräkna inbördes sannolikheten att Galvenhannen grupperar med följande korsningar mellan två av jämförelsepopulationerna: 1) F1; en avkomma mellan två av jämförelsepopulationerna, 2) F2; en avkomma till föräldrar som är F1, 3) F1x1; en återkorsning av en F1-förälder och en förälder från population 1, 4) F1x2; en återkorsning av en F1-förälder och en förälder från population 2. Sannolikheten att gruppera till genetiska klasser 1 0,9 0,8 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 Skandinavien (1) Finland (2) Skandinavien (1) Karelen (2) Finland (1) Karelen (2) Figur 3. Inbördes sannolikhet att Galvenhannens genotyp kommer från någon av två jämförelsepopulationer (1 eller 2) eller fyra olika korsningar mellan de två populationerna där F1 är en avkomma mellan två av populationerna, F2 är en avkomma till föräldrar som är F1, F1x1 är en återkorsning av en F1-förälder och en förälder från population 1 samt F1x2 är en återkorsning av en F1-förälder och en förälder från population 2 Vid beräkningen av sannolikheterna att gruppera med hela eller korsningar mellan skandinaviska vargar och finska vargar, fann vi relativt låga sannolikheter (givet att de två populationerna är de enda som finns tillgängliga) för att Galvenhannen grupperade till samtliga grupper (Figur 3). Mest sannolik bland de olika alternativen är att Galvenhannen är en återkorsning av en F1 och en finsk varg (P = 0,55). I likhet med tidigare analyser grupperar provet med relativt låg sannolikhet med de båda rena populationerna. Dessutom är det osannolikt att genotypen utgör en F1 eller återkorsning av F1 till skandinaviska populationen. Vid beräkningen av sannolikheterna att gruppera med hela eller korsningar mellan skandinaviska vargar och karelska vargar fann vi liknande resultat, med högst sannolikhet att Galvenhannen är en återkorsning av en F1 och en karelsk varg (P = 0,59). Vid beräkningarna med finska och karelska jämförelsepopulationerna fann vi att Galvenhannen grupperade med högst sannolikhet till F1 (P = 0,52) och F2 (P = 0,37). Återigen var grupperingen inte överväldigande för någon individuell grupp. Ingen av jämförelserna med Skandinavien och de två andra populationerna gav entydiga resultat, med avseende på Galvenhannens genetiska ursprung. Detta är en indikation på att Galvenhannen inte (åtminstone två generationer tillbaka) har något ursprung i den skandinaviska populationen. F1x2 F1x1 F2 F1 Population 2 Population 1 8

9 Den tredje förklaringen till Galvenhannens dåliga gruppering till de undersökta populationerna är att han kommer från ett geografiskt område som vi saknar eller har dåligt med referensdata över. En indikation på att detta är fallet är Galvenhannens relativt höga andel alleler som är ovanliga i både Finland och Karelen. Galvenhannens genotyp utgörs till 40 % av alleler som bärs av färre än en tjugondel av alla finska och karelska vargar. Detta kan jämföras med att 24 % (standardavvikelse; ± 8 %) av finska och karelska vargars genotyp utgörs av ovanliga alleler. Vi bedömer dock att referensmaterialet för Finland är relativt heltäckande. Även södra Karelen (kring Onegasjön och Ladogasjön) är relativt välrepresenterad (N=24), medan norra och centrala Karelen är dåligt representerad (N=4). Jämförelsedata från Kolahalvön saknas helt bland vårt referensmaterial. Slutsats Utifrån våra tillgängliga jämförelsedata över skandinaviska, finska och karelska vargar har vi undersökt Galvenhannens och Kynnahannens genetiska ursprung. Vi kan med statistisk säkerhet utesluta att hannarna är sprungna ur den Skandinaviska vargpopulationen, eller utgör en F1- korsning mellan en skandinavisk varg och en finsk-karelsk varg. Kynnahannen grupperar väl med både de finska och ryska vargarna. Det går dock inte att dra några säkra slutsatser om vilken av de östliga populationerna Kynnahannen kommer ifrån. Intressant nog grupperar Galvenhannen dåligt med alla populationer i vår studie. Undersökningar för att utreda möjligheten att Galvenhannen har ett blandat genetiskt ursprung gav inga entydiga resultat. Alternativet är att Galvenhannen härstammar från en population, som vi saknar jämförelsematerial ifrån, förslagsvis norra Karelen och Kolahalvön. Referenser Anderson, E.C. och Thompson, E.A A model-based method for identifying species hybrids using multilocus genetic data. - Genetics 160: Bensch, S., Andrén, H., Hansson, B., Pedersen, H. C., Sand, H., Sejberg, D., Wabakken, P., Åkesson, M. and Liberg, O Selection for heterozygosity gives hope to a wild population of inbred wolves. - PLoS ONE 1: e72 Goudet, J Fstat version 1.2: a computer program to calculate Fstatistics. - Journal of Heredity. 86(6): Kalinowski ST, Taper ML & Marshall TC Revising how the computer program CERVUS accommodates genotyping error increases success in paternity assignment.- Molecular Ecology Liberg, O., Andrén, H., Pedersen, H. C., Sand, H., Sejberg, D., Wabakken, P., Åkesson, M. and Bensch, S Severe inbreeding depression in a wild wolf (Canis lupus) population. - Biology Letters 1: Paetkau, D., Slade, R., Burden, M., Estoup, A Direct, real-time estimation of migration rate using assignment methods: a simulation-based exploration of accuracy and power. Molecular Ecology 13: Piry, S., Alapetite, A., Cornuet, J.M., Paetkau, D., Baudouin, L., Estoup, A GeneClass2: A Software for Genetic Assignment and First-Generation Migrant Detection. Journal of Heredity 95:

10 Pritchard, J. K., Stephens, M. and Donnelly, P Inference of Population Structure Using Multilocus Genotype Data. - Genetics 155: Rannala, B., Mountain, J.L Detecting immigration by using multilocus genotypes. Proceedings of the National Academy of Sciences USA 94: Santini, A., Lucchini, V., Fabbri, E. ocu Randi E. Ageing and environmental factors affect PCR success in wolf (Canis lupus) excremental DNA samples. Molecular Ecology Notes 7: Sargolzaei, M., H. Iwaisaki and J.J. Colleau CFC: A tool for monitoring genetic diversity. Proc. 8th World Congr. Genet. Appl. Livest. Prod., CD-ROM Communication Belo Horizonte, Brazil, Aug , Weir, B. S. and Cockerham, C. C Estimating F-statistics for the analysis of population structure. - Evolution 38:

11 Bilaga 1 Tabell. Genetisk diversitet (heterozygoti) och antal alleler (angivet inom parantes) bland vargar som levde i Skandinavien från 1985 till 2010 (N=287), Finland (N=64) och Karelen (N=28). Värdena är beräknade i FSTAT (Goudet 2001). Skandinavien Finland Karelen 20 0,622 (5) 0,738 (7) 0,8 (8) 109 0,326 (2) 0,688 (5) 0,701 (8) 123 0,528 (4) 0,659 (6) 0,744 (6) 173 0,336 (3) 0,611 (8) 0,687 (5) 204 0,66 (3) 0,669 (3) 0,714 (6) 225 0,499 (4) 0,668 (3) 0,61 (4) 250 0,687 (5) 0,754 (5) 0,731 (6) ,365 (5) 0,673 (6) 0,762 (6) ,668 (5) 0,673 (5) 0,62 (5) ,665 (4) 0,69 (6) 0,729 (6) ,665 (6) 0,71 (8) 0,851 (8) ,788 (6) 0,871 (12) 0,858 (10) ,498 (5) 0,781 (11) 0,863 (11) ,591 (6) 0,871 (10) 0,844 (14) ,672 (6) 0,88 (17) 0,915 (14) AHT002 0,73 (4) 0,757 (7) 0,817 (8) AHT004 0,545 (3) 0,668 (4) 0,684 (4) AHT101 0,538 (5) 0,837 (9) 0,897 (10) AHT103 0,572 (5) 0,829 (7) 0,81 (7) AHT106 0,503 (3) 0,771 (5) 0,702 (4) AHT119 0,484 (6) 0,562 (8) 0,768 (8) AHT121 0,776 (7) 0,809 (10) 0,847 (11) AHT124 0,5 (2) 0,016 (2) 0,036 (2) AHT125 0,591 (3) 0,807 (8) 0,793 (8) AHT133 0,077 (3) 0,634 (4) 0,655 (4) AHT138 0,542 (5) 0,79 (6) 0,849 (8) vwf 0,727 (8) 0,764 (8) 0,814 (8)