Montering av havs/-båtspöet

Transkript

1 Montering av havs/-båtspöet Monteringsinstruktion 1. Montera den fasta rullen för saltvatten på spöet. 2. Kontrollera att rullen sitter på rätt plats och och sitter säkert fast på spöet. 3. Öppna rullens linfångarm. 4. Dra linan genom spöets alla linlöpringar. 5. Fäst den tunga havsskruven vid slutet av linan med en halv kontrad blodknut. 6. Kontrollera att denna knut sitter korrekt och är fast genom att dra åt den. 7. Häng fast en ögla av makrilltafsen i skruvens öppna karbinhake. 8. Tillslut skruvens karbinhake. 9. Ordna och sträck makrilltafsen. 10. För in den andra havsskruven i makrilltafsens fria ögla. 11. Kontrollera makrilltafsens forbindningar genom ett dragprov. 12. Häng fast en tung blyklump eller en pilk i den öppna karbinhaken vid tafsändan. 13. Stäng skruvens karbinhakedel. 14. Stäng linfångarmen 1) Öglan förs genom skruvens öga Skruvmontering med ögla 2) Skruven förs genom öglan Skruvmontering Sätt fast skruven med en halv kontrad blodknut 1. För linan genom skruvens öga 2. Lägg den minst 5 lindningar runt huvudlinan 15. Ställ in den fasta rullens broms i förhållande till linans tjocklek 16. Ta med följande tillbehör: a) bedövningsapparat b) kniv c) krokfrigöringstång d) mätapparat e) uppdragningshjälpmedel 3) Öglan belastas med ett kraftigt drag och man kontrollerar förbindningen 4) Fastsättning av saltvattenskruven i makrilltafsens undre ögla 3. För linans ända genom ögat mellan skruven och lindningarna samt kontra 4.Fukta linan något (med tungspetsen) och dra åt knuten Montering av kastblyklump eller av pilk Häng fast blyklumpens eller pilkens ögla i karbinhaken till skruven och stäng denna OBS! Låt inte barn och husdjur få åtkomst till krokar och små delar. Dessa artiklar får endast användas under instruktion från vuxen personal. Rullmontering Fast rullsko Skjut in rullfoten i rullskorna Skruvrullhållare med kontramutter Rörlig rullsko Mutter Kontramutter Fixera rullskon med muttern och säkra den med en kontramutter Eftertryck och publicering som utdrag endast med tillåtelse av HoSpo-Verlag DE Wiehl - TYSKLAND -

2 Att fiska med havs/-båtspö Detta är det fiskesätt som är mest känt på haven från en drivande båt. På detta sätt fiskar man makrill, sill, torsk och andra havsfiskarter. Utrustning Den grundläggande förutsättningen är ett kraftigt spö med en kastvikt på gram. Likaså är en stor fast rulle nödvändig som är lämpad för fiske i saltvatten. Linan skall ha en diameter på minst 0,5 mm och en bärkraft på minst 13 kilo. Spöet skall vara avsevärt mycket längre än tafsen. Om spöet är för kort kan man inte lyfta makrillen med ett drag över relingen. Fisken kan kastas mot fartygssidan eller skaka sig fri. Lämpliga är spön med en längd på 2,40 till 2,70 m. Bete Som bete använder man en makrilltafs som har en längd på en till två meter och som är utrustad med flera krokar. En standardmakrilltafs är 1,75 m lång och har upp till 6 krokar. Vid dessa krokar binder man fast konstgjorda beten, för det mesta färgade fjädrar, men även aluminiumfolie, julgransglitter eller plastikimitationer av kräftor, fiskar och bläckfiskar. makrilltafs Det spelar ingen större roll vilken form det konstgjorda betet har. I stim reagerar fiskarna på allt som har storleken av ett byte. Tafsen har en ögla vid vardera ände. Med den ena öglan sätter man fast tafsen vid huvudlinans karbinhake och med den andra öglan fäster man vikten, en kastblyklump eller en pilk. Fiske Om båten har kommit till ett område som lovar god fångst stoppar man och fisket kan börja. Linfångarmen läggs på och man kastar ut linan med makrilltafsen och kastvikten med hjälp av ett underarmskast. Ofta är fiskekuttrarna fulla med folk och det är därför mycket viktigt att man tar hänsyn till varandra. Vid kast över huvudet utsätter man både sig själv och andra för fara en alltför låg vikt driver in makrilltafsen i fiskekamraternas linor. Kasta ut makrillsystemet med ett underarmskast Man låter linan löpa av spolen tills kastvikten har fått kontakt med havsbottnen. Därefter stänger man linfångarmen och vevar upp vikten ca. 1 m. För att ge det konstgjorda betet liv lyfter och sänker man spöspetsen något. Om ingen fisk nappar inom en minut vevar man upp linan 2-3 m och upprepar samma sak på ett annat vattendjup. Man upprepar denna procedur tills kastvikten åter når vattenytan. Därefter kastar man ut den på nytt. Eftersom båten driver under fisket, och alltså inte ligger för ankar, fiskar man om och om igen inom ett nytt område. Pilka på det öppna havet Om en fisk nappar märker man det genom ett häftigt ryck. Erfarna fiskare drar dock inte upp en enstaka fisk ut vattnet. De väntar i stället tills ytterligare fiskar har nappat på de krokar som fortfarande är lediga. Först därefter vevar de in linan. Därför är det viktigt att man räknar vevvarven. Med detta lilla trick fastställer man på vilket vattendjup stimmet vistas. Makrillar förhalas inte. Härför är de för lätta i förhållande till linans tjocklek. Den krokade makrillen tas inte heller upp i båten med hjälp av ett uppdragningshjälpmedel utan lyfts helt enkelt ut ur vattnet. Det starka spöet och den tjocka linan gör detta möjligt. När man har lossat och tagit hand om fiskarna kopplar man från återloppsspärren på rullen och släpper ned betet i vattnet genom att veva tillbaka veven, det kastas alltså inte ut. Antalet varv med veven motsvarar det antal med vilket vi tidigare har hämtat upp fiskarna från vattnet. På detta sätt når betet det djup på vilket makrillen vistas. Man rensar och rengör fiskarna redan ombord på båten. Man bör se till att det inte blir några blodfläckar på kläderna. Det är mycket svårt att avlägsna fiskblod. När man har rensat fiskarna packas de ner i de kylväskor som man har tagit med sig. Det är inte lämpligt att förvara kylklampar för nedkylning i kylväskorna i synnerhet inte under varma sommardagar -. Mera lämpligt är torris som håller fiskarna färska under 24 timmar. När man fiskar med ett makrillspö fångar man även torsk, gråsej, horngädda, taggmakrill och pollack, i synnerhet om man använder sig av en pilk som kastvikt. När man lösgör taggmakrillen från kroken måste man vara särskilt försiktig. Fisken har stora spetsiga ryggtaggar som man lätt kan skada sig på. Slutligen vill vi hänvisa till en särskild egenskap hos makrillen. Makrillen hör till familjen tonfiskar och har därför en kroppstemperatur som ligger något högre än det omgivande vattnet. Det är en av orsakerna till deras otroliga temperament. En makrill har en storlek på cm och väger 400 till 500 gr. Det hittills tyngsta exemplaret fångades av en amerikan. Vikt: gr. Den tyska rekordmakrillen vägde dock endast gr. Pilka med ett havsspö När man har vevat in eventuellt lös lina kan man påbörja pilkrörelserna. Rörelsen skall accelerera medan man lyfter spöspetsen och avta när man sänker spetsen. Eftersom man vid varje pilkrörelse drar in lös lina för man pilken över havsbottnen tills linan löper nästan parallellt med båten. Därefter hämtar man fösiktigt in pilken för ett Betets vikt ca. 100 g nytt kast. När man pilkar vid havsbottnen får inte betet / kroken driva in under båten eftersom den i så fall kan fastna i fiskarnas redskap på andra sidan av båten. Att en fisk nappar även på stora djup känner man genom ett tydligt motstånd. Genom att det knackar i spöet märker man att det inte rör sig om en upphängning (att pilken har hakat fast vid havsbottnen). Man måste ställa in rullbromsen på så sätt att fisken kan ge sig av med en dragkraft som ligger under linans hållfasthet. Man halar upp fisken genom att pumpa (lyfta spöet och vrida upp linan medan man samtidigt sänker spöets spets). Spöets spets sänks så lågt att avståndet till vattenytan uppgår till 1m. Mindre fiskar som är ordentligt fastkrokade lyfts med en jämn svängning upp ombord över relingen. När det gäller större fiskar måste en granne hjälpa till med ett uppdragningsredskap. Man får inte lyfta upp tunga fiskar över vattenytan eftersom det i så fall finns risk för att linan går sönder eller att fisken hoppar av kroken. Fiskar som ej uppnått korrekt storlek skall lossas försiktigt från kroken och kastas tillbaka försiktigt i vattnet. Stora fiskar bedövas och först därefter lossar man kroken och dödar fisken. Havsfiske vind- och strömriktning Betets vikt ca. 200 g Skepparknut (till makrilltafs) Sväng framåt Pilka med havs/-båtrev på havsbottnen Sväng tillbaka Frige linan vid den andra svängningen framåt

3 Monteringsinstruktion till gädd-/gösspöet 1. Den stationära spörullen monteras vid spöet. 2. Kontrollera att spörullen är korrekt placerad och sitter säkert fast vid spöet. 3. Öppna spörullens revfångarm. 4. Dra reven genom spöets samtliga ringar utgående från spörullen. 5. Montera den första stopparen. 6. Trä på glaspärlan. 7. Skjut på ett löpflöte med en bärkraft på mellan 20 och 50 gram. 8. Trä på ett löplod som är tillräckligt för att tarera flötet. 9. Montera den andra stopparen. 10. Fäst den stora virveln med en halv kontrad blodknut vid huvudreven. 11. Kontrollera att knuten sitter korrekt och fast och gör ett dragprov. 12. Skjut på den andra stopparen (se punkt 10) fram till virvelns halva blodknut. 13. Häng i minst en 45 cm lång ståltafs med ögla och krok i virvelns öppna karbinhake. 14. Stäng virvelns karbinhake. 15. Ståltafsens tjocklek måste ligga under huvudrevens tjocklek. 16. Kontrollera ståltafsens fästdelar genom ett dragprov. 17. Stäng spörullens revfångarm. 18. Ställ in den stationära spörullens broms. 19. Medför föjande tillbehör a) fiskehåv / gaffel b) mätapparat c) bedövningsapparat d) kniv e) kroklossartång f) fiskgapspärr De fiskarter som fångas oftast med denna fiskemetod är gös, gädda, mal och stora laxfiskar (insjööring). Spänn reven Upprepa proceduren Montering av stopparen För reven genom flötets gummi (ventilgummi) Glaspärla Kullöplod Montering av löpflötet (engelsk metod) Montering av virveln Fäst virveln med en halv kontrad blodknut 1. Dra reven genom virvelns ögla 2. Lägg den minst 5 varv runt huvudreven 3. För in revens ända genom ögat mellan virvel och varv samt kontra. Tafsen måste vara tunnare än huvudreven 4. Fukta reven något (med tungspetsen) och dra ihop den till en knut OBS! Låt inte barn och husdjur få åtkomst till krokar och små delar. Dessa artiklar får endast användas under instruktion från vuxen personal. Montering av ståltafsen Häng i ståltafsen med en drilling eller med en alternativ separat krok i virvelns karbinhake och stäng denna Eftertryck och publicering som utdrag endast med tillåtelse av HoSpo-Verlag DE Wiehl - TYSKLAND -

4 Fiske med gädd- / gösspöet Stora rovfiskar belastar våra vattendrag. De omsätter det intagna fodret knappast i egen vikt. Gäddan t.ex. utnyttjar fodret enormt väl under sina första levnadsår. Ett och ett halvt kilo foder omsätter gäddan till ett halvt kilo egenvikt. Men detta förhållande 3:1 gäller inte längre när gäddan har blivit 7 till 7,5 kilo tung. Vad gäller stora och granna gäddor försämras förhållandet mellan foder och viktökning till 50:1. Denna kraftiga belastning av fiskbestånden i våra vattendrag måste man motverka med viltvårdande åtgärder. Inom rovfiskens positionsområde fiskar man målinriktat. Utrustningen Rovfiskspöet är minst 2,70 m långt eftersom det ofta är nödvändigt att göra lyftet över en lång distans. En jämn och kraftig parabol aktion tröttar snabbare ut de stora rovfiskarna under drillen. Goda kast-, nedslags- och drillegenskaper garanteras bäst av kolfiberspöet. Detta är att föredra gentemot glasfiberspöet. Spöet måste på grund av det tunga betet uppvisa en kastvikt på upp till 100 gram. Reven bör ha en diameter på minst 0,40 mm och spörullen omfatta minst 175 m rev. Denna revlängd är nödvändig eftersom rovfisken ofta fiskas på en lång distans. Vinkelspärr Fiskgapspärr (halvöppnad) Till utrustningen hör förutom måttbandet, bedövningsapparaten, kniven och haklossartången ett stort, stabilt uppdragningshjälpmedel som t.ex. en rymlig håv eller en lätthanterlig gaffel. En absolut nödvändighet för att kunna avlägsna kroken är en fiskgapspärr. Skyddsspärren skadar inte fisken. Spärrens vinkelspärr ställs in i överensstämmelse med den fångade fiskens storlek. Betena Om man inte har framgång med de konstgjorda betena fångar man fisken med en död eller levande betesfisk. Endast för absolut viltvårdande åtgärder är det tillåtet att använda en levande fisk som betesfisk. Allt annat är oförenligt med djurskyddslagen. Man måste ansöka hos fiskerimyndigheten om att få fiska med en levande betesfisk samt få tillstånd från denna myndighet härtill. Som fiskart väljer man de fiskar som förekommer mest frekvent i det berörda vattendraget som mört, sarv eller färna. Rovfiskarna är norminställda på de foderdjur som förekommer i deras vattendrag. Förutom döda fiskar använder man även fiskbitar som bete. Betet får inte vara för litet. En mört med t.ex. 20 cm.s längd har rätt storlek. Många fiskare använder för små beten. FELAKTIG agning i broskmunnen Fisket För att agera så fiskemässigt som möjligt skall man använda sig av separatkrokmontering och broskmunsagning. Det är felaktigt att montera kroken utgående från fiskgapet. Detta leder mycket ofta till ett missat napp eftersom kroken drivs längre in i betet när fisken sväljer ner betet och det lyft som fiskaren påbörjat endast träffar betet. Det är korrekt att skjuta kroken in i svalget över näshålan samt ut genom gapet. Därigenom undviker man att missa ett napp. Före kastet ställer man in bromsen på mjukbroms eftersom vridmomentet ökar efter utkastet genom att den uppspolade revens längd minskar och bromsen uppnår en högre effekt. Om man t.ex. vid en full spole (180 m, KORREKT broskmunsagning 0,40 rev) ställer in bromsen på halva revens bärkraft och om betet vid nedslaget är 90 m (alltså hälften av förrådet av rev) längre bort har bromskraften fördubblats genom den minskade längd rev som fortfarande befinner sig i spolen. Vid en häftig flykt överbelastas reven och går sönder. Med en levande betesfisk gör man inga långa kast. Fisken släpps försiktigt ner i vattnet. Därtill väljer man ett ställe där man genom att man har iakttagit det under en lång tid vet att en rovfisk har sin vistelseort. Med en död betesfisk har man också framgång. Man fiskar med denna som ställfisk (alltså på stället) eller som ett dött spinnbete med olika system. Det är viktigt att man använder en lång ståltafs med en längd upp till 1 m. Orsaken därtill är uppenbar: Magsäcken befinner sig i fiskens mitt. Om en rovfisk som är 1,20 m lång sväljer betet har fisken samtidigt svalt en 60 cm lång ståltafs. Om tafsen är för kort kommer rovfiskens tänder in i den monofila huvudreven. Om tafsen är för kort kan dessutom löplodet slå mot fiskens sidor och rovfisken kan spotta ut det svalda betet igen. Rovfiskens napp kvitteras omedelbart med ett anslag. A t t vänta tills fisken också verkligen har svalt hela betet är inte nödvändigt och stämmer inte heller överens med en fiskevårdande inställning. Ett fördröjt anslag är endast berättigat vid betesfiskar som är mer än 20 cm långa. Rovfiskens sinnesorgan: 1. Hörselsinnet 2. Känsel- och beröringssinnet Kroksystem för en död betesfisk Kroksystem 1 för spinnfiske med en död betesfisk Eftersom det är en av de svåraste fiskemetoderna att handskas med ett rovfiskspö råder vi Er att Ni har med Er en erfaren kollega som rådgivare när Ni fiskar rovfisk för första gången. Kroksystem 2 för spinnfiske med en död betesfisk 3. Luktsinnet 4. Ljussinnet (se och identifiera) 5. Smaksinnet

5 M o n t e r i n g s i n s t ru k t i o n till brä n n i n g s s p ö e t M o n t e r i n g s i n s t ru k t i o n 1. Den stationära saltv attenspörullen monteras vid spöet. 2. Kontrollera att spörullen är korrekt placerad och sitter säkert fast vid s p ö e t. 3. Öppna spörullens r e v f å n g a r m. Montering av chocktafsen Chocktafsen förbinds med huvudreven med hjälp av den avbildade blodknuten 4. Dra reven genom spöets samtliga revlöpringar utgående från spörullen. 5. Därefter förbinder man huvudreven och chocktafsen med en blodknut och kontrollerar denna med ett dragprov 6. Havsvirveln fästs vid revens ända med en halv kontrad blodknut. 7. Man kontrollerar att denna knut sitter fast och håller genom ett d r a g p r o v. 8. Kastlodets ögla och tafsens slinga hängs in i virvelns öppna k a r b i n h a k e. 9. Stäng virvelns k a r b i n h a k e. Montering av virveln Fäst virveln med en halv kontrad blodknutot 1 0. Testa tafsens och krokens knutar genom ett dragprov. 11, Stäng spörullens r e v f å n g a r m Den stationära spörullens broms skall blockeras helt Medför föjande tillbehör a) m ä t a p p a r a t b) b e d ö v n i n g s a p p a r a t c) k n i v d) kroklossare eller k r o k l o s s a r t å n g. De fiskarter som fångas oftast med denna fiskemetod är torsk, plattfisk och ål 1. Dra reven genom virvelns ögla 2. Lägg den minst 5 varv runt huvudreven 3. För in revens ända genom ögat mellan virvel och varv samt kontra Montering av tafs och kastlod Häng i tafsslingan och kastlodöglan i virvelns karbinhake och stäng denna 4. Fukta reven något (med tungspetsen) och dra ihop den till en knut OBS! Låt inte barn och husdjur få åtkomst till krokar och små delar. Dessa artiklar får endast användas under instruktion från vuxen personal. Montering av spörullen Fast rullsko ISkjut in rullfoten i rullskon Rörlig rullsko Mutter Stoppmutter Skruvrullhållare med stoppmutter Fixera rullskon med muttern ooch säkra med stoppmuttern Eftertryck och publicering som utdrag endast med tillåtelse av HoSpo-Verlag DE Wiehl - TYSKLAND -

6 Fiske med b rä n n i n g s s p ö e t Vid havskusterna finns det under hela året utmärkta möjigheter att fånga havsfiskar från stranden. Förutsättningarna för bränningsfiske är förutom att man innehar ett giltigt årsfiskekort att man känner till och iakttar föreskrifterna i förordningarna gällande kustfiske i det berörda landet. I särskilda skyddsområden är det förbjudet att fiska och man måste beakta fridlysningstider och fridlysningsmått för särskilda fiskarter. Utrustning Fiskeutrustningen bestäms av strandens b e s k a ffenhet (till övervägande del sandstrand) samt av huvudfiskarterna (torsk och plattfisk). Självklart fångas även andra arter av havsfisk som tånglake, ål och havsskorpion. Spöna skall vara så lätta och tunna som möjligt och ha en kastvikt på 150 till 200 gramm samt en längd på 3,5 till 4,5 meter. Man använder större stationära spörullar vars spolar är helt fyllda med monofil huvudrev (diameter 0,35 0,45 mm). Huvudlampa Eftersom man ofta fiskar i mörker krävs en ficklampa, ännu bättre en huvudlampa. En huvudlampa gör det möjligt att sätta på bete och behandla den fångade fisken med båda händerna som är fria Små ljusknäckstavar som fästs med tejp vid spöets spets gör det möjligt att lätt identifiera napp i mörker. Beten De bästa betena för bränningsfiske är strandmask och havsringmask men man kan även Strandmask överlista fenbärarna med r ä k o r, kräftor, 1. musselkött och Masknål 2. andra sorters beten. pande vatten samt tiden för skymmningen fram till kort före midnatt. Under dessa förhållanden samt under denna tid kommer talrika fiskar in till närheten av stranden för att här finna näring. Det gäller som regel att kasta långt ut för att betet skall hamna på djupt vatten. Av säkerhetsskäl skall man emellertid endast göra kast över huvudet. De kastlod som används har en vikt på mellan 100 och 180 gramm. Vid en kraftig bränning och strömning i sidled Spindelbenslod Förbindningsknut mellan kastreven och huvudreven Vanlig krokmontering vid bränningsfiske använder man sig av spindelbenslod för att hålla kvar betet på fångstplatsen. Loden bör ha en aerodynamiskt fördelaktig droppform. En ogynnsam form eller ett fladdrande kastlod förkortar kastlängden. För att förhindra att lod och bete rivs av knyter man fast ett kastrev med en längd på minst den dubbla spölängden plus 1,5 m och en diameter på minst 0,55 m med en säker knut framför huvudreven. Vid ändan av kastreven knyter man fast en stabil karbinhakevirvel. I denna virvel hänger man i den egentliga tafsen, dvs exempelvis ytterligare en bit rev med en diameter på 0,5 till 0,6 mm och en längd på ca 0,8 m med dess övre slinga. Vid tafsens undre ända placerar man ytterligare en karbinvirvel. I denna undre karbinvirvel hänger man fast kastlodet. Vidare hänger man fast två så kallade läpprevar med deras öglor både i karbinvirveln vid tafsen och i karbinvirveln vid kastreven. Läpprevarna har i allmänhet en längd på 30 cm samt en diameter på ca 0,35 mm och är förbundna med krokar med långa skänklar. Storleken är beroende av den fiskart som man huvudsakligen tänker fånga. Under de senaste åren har bränningsfisket förbättrats enormt på grund av att man använder nya system (se monteringsinstruktionen). Bränningsfisket utövas huvudsakligen med två spön som har två krokar vardera. För att förflytta bottenlodet och för att förhindra att växter som driver på ytan fastnar behöver man långa hållare till bränningsfiskespöna. Hållarna består av vinkeljärn som är tillspetsade nedtill och som är utrustade med en ring och en fastsvetsad stoppare uppe för placering av spöhandtaget. Med hjälp av spöhållaren håller man reven över de inlöpande vågorna. Spöhållarna förankras fast i marken. Kastet görs i en vinkel på ca 45 grader. När lodet och betet har sänkts ned i vattnet hämtar man in reven löst och placerar spöet i hållaren. vågorna är höga. Fångstresultaten är jämförbara med resultaten vid fiske från en fiskekutter. Det sportiga med denna fiskeart, de långa, kraftfulla kasten och drillen med ett långt spö begeistrar allt fler havsfiskare. Grundposition Låt kastvikten pendla ut Påbörja accelerationsförloppet Accelerationsfas 1 Accelerationsfas 2 Ge reven fri i det starkaste momentet under accelerationen Maskbeten skjuts bäst på kroken med hjälp av en betesnål för att hålla fast maskarna så oskadade som möjligt och för att man skall kunna använda dem länge på kroken. Användning av masknålen Masknålen för bränningsfiske består av ett metallrör med 2 3 mm:s diameter. Den har en längd på 25 cm. Den är tillspetsad på en sida. När masken befinner sig på betesnålen stoppar man in krokspetsen i rörets öppning och skjuter masken från nålen och på kroken. Krok för flundror Retningspärlor Lyftpärlor Avståndshållare Lyspärlor Komplett monterat nytt bränningssystem Fiskaren märker ett napp genom att spöspetsen skakar kraftigt samt genom att reven plötsligt hänger ned. Vid bränningsfiske är det inte nödvändigt att slå emot kraftigt. Spörullens broms är fast inställd och fisken rycks upp på land så snabbt som möjligt. Om fisken befinner sig i närheten av stranden går fiskaren några steg bakåt och drar fisken över vattenytan till stranden. Bränningsfiske är alltid möjligt oberoende av fiskekuttrarnas avgångstider och är särskilt framgångsrikt när Vanlig spöhållare för bränningsfiske Tripod Bränningsspöhållare Maskarna skall förvaras svalt och torrt, bäst invecklade i tidningspapper. Strandmaskar är mycket känsliga för regnvatten. Man skall ständigt växla beten. Även om ingen fisk har nappat drar man upp strandmaskarna efter ca 20 minuter och ersätter dem med färska maskar eftersom den utströmmande vätskan lockar fram fiskarna och man inte har framgång med gamla maskar. Fisket De bästa förutsättningarna för ett framgångsrikt fiske är en stark bränning, motlandsvind, inlö- Spöhållare för bränningsfiske under användning

7 Tips och trick rörande fiske Nyttiga informationer om revar, krokar, flöten och lod Revar Förr i tiden använde man sig av preparerade djurta r m a r, senare av hästtagel och ännu senare av flätat sidensnöre som metmev men idag fiskar man med en monifil rev av nylon och med en multifil Dyneemarev. Den monofila nylonreven har många fördelar: 1. Den har en stor bärkraft men är tunn. 2. Den sträcks föga vid stor belastning. 3. Den håller relativt länge om den sköts väl. Monofila revar måste behandlas korrekt. Redan när man spolar upp reven skall man se till att man inte överför någon tvinning. Korrekt upprullning Det är bäst att av reven till spolen leda reven från den köpta revspolen genom sidorna i en tjock bok över till spörullen. Monofila industrigarn erbjuds i ca 70 olika färger och i 30 olika kvaliteter. Spolarnas minsta fattningsförmåga uppgår till 25 m. Dessa kallas även tafsspolar eftersom man huvudsakligen gör tafsar av de 25 m långa revarna. De längder som oftast köps är 200 till 300 m bonusspolar. Monofila revar kan man köpa i olika diametrar och i olika färger. Som grundregel gäller: Ju finare och lättare spöet och spörullen är desto tunnare och svagare skall reven vara. Ju tjockare spöet och rullen är desto tjockare måste reven vara. I tvivelsfall ger man den tjockare reven företräde. Även om de monofila revarna har många fördelar så har de även nackdelar. Reven är ytterst värmeoch (UV-)ljuskänslig. Om reven på sommaren exempelvis ligger i flera dagar på hyllan i baksätet så förlorar den upp till 90 % av sin bärkraft. Lika känsliga är de monofila revarna mot att rivas upp på ytan. Tom mycket små sprickor blir snabbt större och förstör hela reven. Därför måste alla ställen som kommer i beröring med reven (revfångstbygel, revlöprulle, spolkant och alla ringar) alltid vara helt släta och utan skador. Efter fisket och i synnerhet alltid efter bottenfiske bör man kontrollera revens främre del. Om denna är avskavd måste man skära av en bit. Den avskurna biten skall man linda om handen när man har kommit hem och därefter skall man skära sönder den i flera delar. Om biten blir liggande ute i terrängen kan djur eller människor fastna och skadas, ja tom dö. Korrekt sönderdelning av den använda reven Efter fiske i saltvatten måste man skölja av reven ordentligt med sötvatten. Saltkristallerna förstör annars reven. Man bör därför börja en ny fiskesäsong med en ny rev. Tafsen som även kallas förrev är förbindelsen mellan huvudrev och krok. Tafsen måste alltid ha en mindre bärkraft än huvudreven. Därigenom garanteras att alltid endast tafsen och inte huvudreven går sönder vid en för stark belastning. Att fiska med tafs är miljövänligt och fiskevårdande. Det är miljövänligt efter som det endast stannar kvar en liten bit nylon i naturen om tafsen skulle gå sönder och det är fiskevårdande eftersom den krokade fisken är utsatt för minst fara med en liten bit av reven. Tafsar erbjuds i handeln i olika utföranden och i olika längder. De normala monfila tafsar vid vilka man knyter den enstaka kroken vid fångst av fredliga fiskar har en längd på 40 till 70 cm. Tafsar för rovfiskfångst är för det mesta gjorda av fina plastklädda ståltrådar vilka fisken inte kan skada eller bita a v. Dessa ståltafsar kan köpas i längder på 15 cm till 1 m. För fiske av hajar använder man ståltafsar med en längd på upp till 9,65 m. Alla förbindelser gör man med hjälp av knutar eller en SIMPL (Easy). Knuten är den svagaste leden i kedjan eftersom en enkel knut i reven minskar bärkraften med upp till 50 %. Man skiljer mellan fyra olika sorts knutar: 1. Knutar för kompakt förbindning av två revändar med varandra. En av dessa knutar kallas dubbel blodknut. Fastän denna knut minskar dragkraften med 10 till 15 procent är den än idag den bästa knuten för förbindning av två revar. Den dubbla blodknuten används ofta vid bränningsfiske när huvudreven förbinds med chocktafsen Huvudrev 5. Krok Dubbel blodknut Virvel Tafs Man förbinder ofta ögla med rev genom en halv kontrad blodknut. Denna knut minskar bärkraften med 15 procent. En säker förbindelse utan förlust av bärkraft skapar de båda knutar som är visade på ritningen. Båda knutarna uppvisade inte några bärkraftsförluster; vid tester gick reven alltid endast sönder i den fria delen. Ögleknut med en säkerhetsögla Normal ögleknut 3. Knut till att binda en ögla med. Ju fler varv en ögla har desto större är bärkraften, vid 5 varv nästan 100 procent. Sannolikheten för ett brott är då precis lika stor i revens fria del som vid knuten Knut för förbindning av reven med ett skaft och / eller en bladkrok Bilderna visar den idealiska skaftknuten för att binda fast en plattkrok. Med denna knut minskar bärkraften endast med 5 procent. Detta är ett acceptabelt värde. Ytterligare en enkel hjälp för att förbinda revar med krokar, virvlar eller dessa med varandra är SIMPL. Förutom att den är enkel att handskas med har SIMPL den egenskapen att den upprätthåller knutens bärkraft till 100 % eftersom man inte fäster en knut i vanlig mening. Krokar I många länder fiskar man än idag utan spö och spörulle eller annat tillbehör. Rev och krok är emellertid oumbärliga. De första metkrokarna så kallade spärrkrokar eller knävringskrokar tillverkades redan för flera årtusenden sedan. Spärrkroken avlöstes av en böjd metkrok. Denna krok använder vi än idag. Reven kan fästas vid en ögla eller vid en platta med olika sorts knutar eller med SIMPL, vid en öglekrok med en halv kontrad blodknut, vid en plattkrok med en speciell krokknut. Limerickkrok Rundbågekrok Blixtkrok / skonkrok Spärrhake Beroende av fiskemetod finns det krokar i olika storlekar och former. Storleksskalan räcker från 10/0 till 28. För sötvatten gäller : Ju högre kroknumret är desto mindre är krok. Däremot blir kroken vid högre nummer större om det står /0 bakom numret (4/0 är större än 3/0). Vad gäller krokarnas former görs följande skillnader: Mest bekant är Limerickformen och rundbågekroken. Varianter av den enkla metkroken är skonkroken utan hulling och blixtkroken som används till att fiska fredliga fiskar. Trillingskrok Dessutom finns det tvillingsoch trillingskrokar samt fyrdubbla krokar. Dessa får inte användas till att fiska fredliga fiskar utan används framför allt tillsammans med konstgjorda beten samt vid fiske av rovfiskar. För att krokspetsen alltid skall vara skarp bör man slipa den regelbundet med en slipsten. Metkrokar tillverkas idag av fint stål och är därigenom speciellt tunna. Som skydd mot rost bruneras, förnicklas eller förgylls kroken. Särskilt exklusiva krokar tillverkas idag av så kallat karbonstål. För att spetsarna skall vara särskilt fina och skarpa görs snittet med laser vid tillverkning av dessa krokar. Därvid härdas kroken inte som vid de vanliga förfarandena endast genom upphettning och härdning. Dessa krokar härdas dessutom i kemiska bad. Genom påverkan av ljus, luft, vatten och genom belastning av kastet och drillen samt av sträckning slits reven. För det mesta har reven efter ett genomsnittligt fiskeår förlorat 50 % av sin kvalitet. Spolfyllning 2. Knut för säker förbindning av reven med en ögla, som virvel, konstgjord fluga och öglekrok. Halv kontrad blodknut Tafs 2. Krokspets 3. Hulling 4. Platta / ögla 5. Krokskänkel 6. Krokbåge För mycket För litet Korrekt 4 5 6

8 Tips och trick rörande fiske Nyttiga informationer om revar, krokar, flöten och lod Flöten Nappindikatorn gör det möjligt för fiskaren att höra och se att en fisk nappar. Den väl mest bekanta nappindikatorn är en flottör, även kallad flöte. Förutom den funktionen att den indikerar nappet tjänar flötet ofta till att hålla betet på ett lämpligt vattendjup. Standardflottören består av kropp, antenn, löpringar eller flötesgummin samt av en så kallad pilot. Konstruktion och antennkropp bestäms av vattendragets karakteristik och av den fiskart som man önskar fiska. Kropp Kil Pilot Antenn Genomgåend e ögla Det material som flötena tillverkas av är mycket skiftande. Det sträcker sig från kork, balsaträ eller piggsvinsborst till plast. För montering av flötet vid reven finns det två möjligheter: den fastsittande eller den glidande monteringen. Vid den fastsittande monteringen fästs flötet med så kallade flötesgummin vid reven. Det är emellertid fortfarande möjligt att förskjuta flötet på reven. För doppfiske måste man tarera flötet på motsvarande sätt. Man fäster så mycket hagel- eller olivlod vid reven att från flöten med pilot endast piloten samt från flöten med antenn endast den övre delen av antennen är synlig. Vid en fastsittande montering kan man på sin höjd fiska så djupt som spöet är långt. Den glidande metoden gör det däremot möjligt att fiska på varje vattendjup. Vid den glidande metoden förflyttas flötet fritt på 1. Klassisk metod Flöte för stillastående vattendrag Fastsittande montering 2. Genomgående metod Flöte för strömmande vattendrag 3. Engelsk metod (waggler) reven endast förbundet med ringar. Flötet stoppas i riktning mot spöet av en stoppare och i riktning mot kroken allra sist av virveln. Med felaktigt lod Med korrekt lod Ett viktigt tillbehör för flöten som är glidande monterade är pärlor av glas eller av plast samt olika sorts stoppare. Mellan flöte och stoppare bör man alltid montera en glaspärla. Denna förhindrar tillförlitligt att stopparen kläms fast i flötets löpring. Man kan själv göra stopparknuten eller använda sig av de textil- och gummistoppare som säljs i handeln och som fyller sin uppgift perfekt. Eftersom textilstopparna är mycket fina kan man dra på flera stykken samtidigt; vid förslitning kan man byta ut den gamla stopparen utan demontering av flötet. Vid den glidande metoden skiljer man mellan: 1. Den klassiska metoden 2. Den genomgående metoden 3. Den engelska metoden. Metoderna nummer 2 och 3 har etablerat sig bäst. Vid dessa metoder är det uteslutet att reven slås över runt antennen. En intressant utveckling på flötesmarknaden är lysflödet som är utrustat med en lysdiod vilken har fått många vänner i synnerhet bland nattfiskarna (ål, gös, mal, karp etc.). Till lysflötena hör även knäckljuset. Härvid förbinds två kemikalier med varandra geniom att man knäkker en plastkropp. Därigenom börjar knäckljuset lysa. Knäckljuset monteras vid flötesantennen eller vid spöspetsen. Lod Ett lod är nödvändigt för att: 1. Tarera flötet 2. Hålla betet på önskat ställe 3. Öka kastvikten så att betet kan kastas längre ut. Vid fiske används olika sorters lod. Hagellod / klämlod Detta lod som finns i viktklasserna 0,05 till 2,5 gram används huvudsakligen till att tarera flöten med upp till 10 grams bärkraft. Eftersom ett bra hagellod är mycket mjukt kan man klämma fast det på reven med fingrarna. Särskilt mjuka lod kommer från Storbritannien. Britterna har sina egna beteckningar för hagellodens olika storlekar. Lindningslod Lindningslod är små blyplattor av ett pappers tjocklek vilka skärs till önskad storlek och därefter kläms fast på reven. För tarering av även mycket små flöten är detta lod särskilt lämpligt. Missade napp förekommer inte vid dessa långsmala, tunna lod. Däremot förväxlar fisken ibland det fastklämda hagellodet med ett hampakorn. Dropplod Detta lod är liksom alla följande lod ett löplod, dvs. lodet kan löpa fritt på reven fram till stopparpunkten (virvel eller knut). Det används, liksom hagellodet, till att tarera flöten. Dropplodet förekommer i vikter mellan 0,25 och 8 gram. Vid pådragning skall man se till att den tunga delen alltid visar i riktning mot kroken eftersom det i annat fall vid kastet förekommer överslag vilka kan sno reven. Oliv- och kullod Dessa löplod vilka har en oliv- eller kulformad utformning används till tarereing av särskilt tunga flöten men man använder dem också vid bottenfiske. För att skydda knuten bör löplod som väger mer än 10 gram alltid monteras tillsammans med en stoppare eller en pärla. Kistlod Dessa lod som har en form ungefär som en likkista förekommer i viktklasserna 15 till 150 gram. Kistbly fungerar väl vid bottenfiske då det gäller att hålla betet säkert fast på en viss plats. Den stora avläggningsytan förhindrar att lodet sjunker ned i bottnen. Stift- eller Catherinenlod Med detta lod är det möjligt att i efterhand använda olika vikter. Vid montering läggs reven först in i stiftets springa och därefter i lodets springa. Därefter sätter man samman stift och lod och vrider delarna några få grader mot varandra. Det är viktigt att det koniska stiftets breda del visar i riktning mot virveln. Om monteringen görs i den andra riktningen slås stiftet redan efter några få kast ut ur lodet. Stiftlodets kropp har formen av en oliv eller en likkista. Kastbly Kastblyet med sin päronform och en igjuten virvel eller trådögla vid blykroppens ända är det lod som används mest vid bottenfiske, både i sötvatten och i saltvatten,. Kastlod har en mycket god aerodynamik. Ännu en fördel: trådens eller virvelns stora ögla som utan hinder låter reven löpa igenom efter ett napp om man använder det som löplod. För att lodet inte skall klämmas fast på knuten förmonterar man en glaspärla. Spindelbenslod Denna variant av ett kastlod används vid bränningsfiske. I kustvattendragens sandiga vatten håller spindelbenen säkert fast betet på plats även vid starka strömningar. Därvid är benen så böjliga att det åter kan böjas ut när fisken dragits upp. Stålod När man fiskar i stillastående vattendrag har detta och andra lod med stigningskroppar visat sig vara beprövade medel. Lodet förhindrar att betet dras ner i den slammiga bottnen. Även om lodet sjunker ner i slammet kan reven fortfarande löpa fritt igenom. Dessa lod är även idealiska för fiske i starkt strömmande vattendrag. Betet kan förflytta sig precis över bottnen i strömningen. Karp- / antitanglelod Ytterligare ett, mycket omtyckt, lod som tillförlitligt förhindrar att tafsen rullar runt är karp-/antitanglelodet. Det långa förmonterade löpröret förhindrar på ett tillförlitligt sätt att kroken eller tafsen hakar fast i huvudreven under kastfasen. Små klockor, aluminiumfolie En lika enkel som meningsfull nappindikator vid bottenfiske utan flöte är en liten klocka som fästs vid spöspetsen eller vid reven. När fisken rycker litet i betet hörs en signal från klockan. Ännu enklare och lika effektiv är en remsa av aluminiumfolie som lindas mellan spöets första och andra ring runt reven. När fisken drar i reven drar den samtidigt i remsorna. OBS! Krokar och smådelar skall förvaras oåtkomligt för barn och husdjur. Dessa artiklar får endast användas vid instruktion från vuxna personer. Eftertryck och publicering som utdrag endast med tillstånd från HoSpo-Verlag DE Wiehl - TYSKLAND -

9 Monteringsinstruktion till forell-/aborrspöet Monteringsinstruktion 1. Den lilla stationära spörullen monteras vid spöet. 2. Kontrollera att spörullen är korrekt placerad och sitter säkert fast vid spöet. 3. Öppna spörullens revfångarm. 4. Dra reven genom spöets Huvudrev samtliga revlöpringar utgående från spörullen. 5. Montera stopparen. 6. Trä på den lilla glaspärlan. 7. Skjut på ett litet löpflöte med en bärkraft på max. 5 gram. 8. Kläm fast hagelsänkloden.. Montering av stopparen För reven genom flötesgummit (ventilgummit) Upprepa proceduren 9. Fäst den lilla virveln med en halv kontrad blodknut. 10. Kontrollera att knuten sitter korrekt och fast och gör ett dragprov. 11. Häng i tafsen med en krok med storleken 12 eller mindre i virvelns öppna karbinhake. 12. Stäng virvelns karbinhake. 13. Tafsen får absolut inte vara tjockare än huvudreven. 14. Kontrollera tafsens knut genom ett dragprov. 15. Stäng spörullens revfångarm. 16. Ställ in den stationära spörullens broms. 17. Medför föjande tillbehör a) fiskehåv b) mätapparat c) bedövningsapparat d) kniv e) kroklossare De fiskarter som fångas oftast med denna fiskemetod är mört, sarv, braxen, forell, id och andra fiskarter. Montering av hagelsänklodet Reven läggs in i lodets springa och kläms fast Spänn reven Montering av löpflötet Montering av virveln Fäst virveln med en halv kontrad blodknut 1. Dra reven genom virvelns ögla Montering av tafsen Häng i tafsen med en krok av storleken 12 eller mindre i virvelns karbinhake och stäng denna Fast rullsko 2. Lägg den minst 5 varv runt huvudreven Montering av spörullen Skjut in rullfoten i rullskon 3. För in revens ända genom ögat mellan virvel och varv samt kontra 4. Fukta reven något (med tungspetsen) och dra ihop den till en knut Tafsen måste vara tunnare än huvudreven OBS! Låt inte barn och husdjur få åtkomst till krokar och små delar. Dessa artiklar får endast användas under instruktion från vuxen personal. Skruvrullhållare med stoppmutter Rörlig rullsko Mutter Stoppmutter Fixera rullskon med muttern ooch säkra med stoppmuttern Krokstorlek 12 eller större Eftertryck och publicering som utdrag endast med tillåtelse av HoSpo-Verlag DE Wiehl - TYSKLAND -

10 Tips och tricks för en framgångsrik fångst Vid doppfiske fiskar man med ett naturligt bete med hjälp av ett flöte i fritt vatten. De beten som används vid vattenytan behöver inte någon nappindikator eftersom man identifierar nappet genom ögonkontakt. Om betet berör bottnen talar man om bottenmete (bottenfiske). Utrustningen För lätt doppmete upp till 8 grams bärkraft för flötet är spön med en kastvikt upp till 60 gram idealiska. Ett kort spö är mera lätthanterligt, ett långt spö gör det möjligt att leda betet bättre samt möjliggör ett snabbare lyft. Spöets ideallängd rättar sig efter arten av vattendrag. Genom en spetsaktion med spöet möjliggörs ett exakt lyft, snabba kast samt en god kontroll av fisken i drillen. För det tunga doppfisket upp till 20 gram:s bärkraft för flötet skall man föredra spön med en högre kastvikt upp till 80 gram. Eftersom man då ofta använder stora mjuka beten bör spöet genomföra en snarare semiparabolisk aktion. Mjärde med yttre spännringar Betena De beten som väl är mest omtyckta vid doppfiske är naturliga beten som larvar eller maskar. Men även vegetabiliska beten som spannmål, bröd och deg används. De enda konstgjorda beten som man känner till vid denna fiskemetod är hegener för fångst av fjällröding och sik samt mormischka för fångst av de flesta karpfiskar. Fisket Med det ringförsedda doppspöet fiskar man för det mesta cyprinider. Eftersom dessa fiskar söker sin näring i närheten av bottnen är det nödvändigt att exakt bestämma vattendjupet med hjälp av en bottensökare. Liftmetod Montering för stillastående vatten Montering för rinnande vatten För stillastående vatten använder man sig av pärlmontering. Vid denna tareringsmetod fördelar man den vikt som skall bäras av flötet så vitt det är möjligt på hela revens längd under flottören. Betet sjunker långsamt och naturligt ned i närheten av bottnen och ger därmed fiskarna en impuls till att nappa. tiskt på grund av vattenmotståndet. Lyftet rättar sig efter betets storlek. På grund av reglerna för fiske och skogsvård är ett för tidigt lyft att föredra gentemot ett för sent lyft. Som grundregel gäller: Ju mindre betet är desto mera direkt är lyftet. Endast om det rör sig om ett större bete är det tillåtet att fördröja lyftet på ett motsvarande sätt. Vid lyft och drill måste man ta hänsyn till prestanda för det spö och den rev som används. När fisken dras upp belastas spö och rev allra mest. Om man använder ett för långt spö med en för kort håv kan spöet brytas av. Om man fiskar regelbundet på samma plats är det att rekommendera att man markerar vattendjupet vid spöet. För detta ändamål skall man haka i kroken i spöets sluthylsa vid korrekt inställt flöte och bestämma flötets respektive stopparens position med hjälp av en gummiring vid spöets plåt. Korrekt Korrekt och för stark belastning av spöet vid en korrekt och en för kort håv Felaktigt Som spörullar skall man använda stationära spörullar av mindre till mellanstorlek. Beroeende av storleken fylls spörullarnas spolar med 0,20mm till 0,35mm: s diameter med syntetisk fiberrev. Stoppare, glaspärlor, tillhörande flöten samt blykula, virvel och krokar av olika storlekar kompletterar utrustningen. Nödvändigt tillbehör är en håv som motsvarar spöets längd och den fiskstorlek som är att vänta, en exakt mätapparat, en bedövningsapparat samt kniv, kroklossare eller kroklossartång. Om man kanske inte har mätapparaten med sig kan man använda sig av penningsedlar. En 5-eurosedel har en längd på 12 cm och en 10- eurosedel har en längd på 12,7 cm. Kniven bör ha en fin spets så att den inte glider åt sidan vid sticket i hjärtat. Ett böjligt knivblad gör det En fällbar bottensökare är den moderna formen av bottensökare. Bottensökare är alldeles för tunga för flötet som redan är försett med ett lod. Flötet eller stopparen skjuts fram och tillbaka på reven tills man kan se dem efter ikastet med bottensökaren precis under eller över vattenytan. Genom att man kastar i bottensökaren flera gånger Fällbar bottensökare med krokbehållare Bottensökare som går att sticka in i kroken En förfining av pärlmonteringen är liftmetoden. Vi d denna metod använder man sig av en flottör med en särskilt lång antenn. Antennens bärkraft fastställs med ett enda lod. Detta lod fästs på två fingerbredds höjd över kroken. När fisken tar betet tas lodet med upp och avlastar flötet. Därigenom stiger antennen upp ur vattnet och man märker att fisken har nappat. Monteringens känslighet beror på följande faktorer: rev, flöte, lod, virvel och tafs. Ju tunnare reven är och ju finare flötet är desto lägre är den lodvikt som måste tareras. En mycket fin tafs och krokar med tunna trådar minskar fiskens misstänksamhet vid nappet. Som grundregel rekommenderar vi: Ju större fisken är och ju mera problematiskt vattendraget är en desto mera robust monteringsform skall man välja. Kastlängden har visat sig vara problematisk vid fina monteringar: Ju finare monteringen är desto svårare blir det att kasta tillräckligt långt. Härvid hjälper ett litet trick: Ett sista tips: För att undvika att reven blir uppsliten och för att alltid veta vilken diameter reven har kan man skriva upp revens tjocklek samt datum för inköpet på en hushållsetikett och klistra fast denna i spolens inre del. uppstår det oro på metplatsen. Med följande trick behöver man endast kasta i bottensökaren en gång: Man fäster en eller flera bitar bitsocker i tafsen med hjälp av en trollknut. lättare att filéa fisken. Tricket med sedlarna Det finns kroklossare i många olika utföranden. Väl beprövade är de kroklossare som förhindrar att kroken hakar fast en andra gång. När man väljer spöhållare bör man se till att det finns Man skjuter ut flötet eller stopparen långt utöver det förmodade vattendjupet. Därefter tar man en vinkork och trycker in ett gem som man har böjt till en ögla i korkens övre del samt ett i korkens undre del. Genom dessa öglor löper reven. Om man släpper reven efter Stopparknut utkastet på motsvarande sätt löper reven på grund av bottensökaren friktionsfritt genom de båda öglorna. När reven stoppas dvs. bottensökaren har nått sitt mål spänner man reven. Nu lägger sig reven spänt runt korken och man lyfter denna, utan att den glider vidare, upp från vattenytan när man hämtar in reven. Eftersom varje bit socker väger ca 5 gram uppnår man tom vid känsliga flöten som bär endast små lod stora kastlängder. Sockret upplöses snart efter beröringen med vattnet och faller ut ur öglan som dras upp utan några rester. Ibland är det nödvändigt att behandla reven ovanför flötet. När det exempelvis är vindstilla eller endast föga vind respektive om vattenströmningen är ringa smörjer man in reven lätt så att den simmar på vattenytan. Härtill är flugspray på silikonbas mycket lämpligt. Om vädret eller vattendraget skulle göra det omöjligt Trollknut Kroklossare ett insnitt för reven samt att reven inte hindras från att rulla av och att den inte nöter mot skarpa kanter. Spöhållare Om det blir nödvändigt att använda mjärdar av viltvårdande skäl bör man beakta den nya generationen av mjärdar vilka är speciellt hållbara genom de yttre spännringarna. Dessa ringar förhindrar att nätet nöts sönder snabbt. Nätmaterialet bör inte ha några k n u t a r, diametern bör uppgå till minst 45 cm och den totala längden bör inte underskrida ca 3 m. Därmed har man bestämt det exakta vattendjupet genom en engångslodning. Därefter skjuter man endast flötet eller stopparen till korkens plats. Genom att dra ut öglorna tar man bort korken och man behöver inte ta av flötet. Det finns olika möjligheter att förse flötet med lod. Montering av korken i syfte att fastställa vattendjupet För vattendrag med rinnande vatten använder man ett flöte med en droppformad eller kulformad kropp så att strömningen möter föga motstånd. Därefter tarerar man flötet med ett enda lod (stav-, oliv- eller Catherinen -lod). Bitsocker att göra denna preparering evlägsnar man den silikon som man dess forinnan har påfört med en liten trasa som har fuktats med diskmedel. Nu sjunker reven genast och bjuder vinden betydligt mindre motstånd. Man kan placera betet på exakt önskad plats. En nakkdel med denna metod är att nedslaget är problema-

11 M o n t e r i n g s i n s t ru k t i o n till karp s p ö e t 1. Den mellersta stationära metspörullen monteras vid s p ö e t. 2. Kontrollera att metspörullen är korrekt placerad och sitter säkert fast vid spöet. 3. Öppna metspörullens r e v f å n g a r m. 4. Dra revet genom spöets samtliga revlöpringar. 5. Montera stopparen. 6. Trä på pärlan. 7. Skjut på ett löpflöte med en bärkraft på max. 20 gram. 8. Kläm fast ett sänklod eller skjut på en blykula eller en blyoliv beroende av flötets bärkraft. 9. Om man använder en blykula eller en blyoliv måste man som skydd för knuten vid virveln placera ytterligare en stoppare d ä r. 10. Fäst den mellersta virveln med en halv kontrad blodknut 11. Kontrollera att knuten sitter korrekt och gör ett dragprov Om man använder ett löplod måste man skjuta på den tidigare monterade stopparen (se punkt 9) på knuten så att denna skyddas mot att blyet a n l ö p e r Häng i tafsen med en krok med storleken 2 till 8 i virvelns k a r b i n h a k e Stäng virvelns karbinhake Tafsen får absolut inte vara tjockare än huvudreven Kontrollera tafsens knut genom ett dragprov Stäng metspörullens r e v f å n g a r m Ställ in den stationära metspörullens broms. 1. Dra reven genom virvelns ögla 2. Lägg den minst 5 varv runt huvudreven Montering av virveln Fäst virveln med en halv kontrad blodknut Montering av stopparen För reven genom flötets gummi (ventilgummi) Upprepa proceduren Spänn reven Glaspärla 19. Medför föjande tillbehör a) f i s k e h å v b) m ä t a p p a r a t c) b e d ö v n i n g s a p p a r a t d) k n i v e) kroklossare eller kroklossartång De fiskarter som fångas oftast med denna fiskemetod är karp, sutare, aborre, forell, färna och andra större s ö t v a t t e n s f i s k a r 3. För in revens ända genom ögat mellan virvel och varv samt kontra Montering av löpflötet (genomgångsmetod) 4. Fukta reven något (med tungspetsen) och dra ihop den till en knut Den större delen av det koniska stiftet vis ar i riktning mot virvelknuten Stiftblymontering Montering av tafsen Häng i tafsen med en krok av storleken 2 8 i virvelns karbinhake och stäng denna OBS! Låt inte barn och husdjur få åtkomst till krokar och små delar. Dessa artiklar får endast användas under instruktion från vuxen personal. Huvudreven läggs in i stiftets och olivens springa Stiftet stoppas in i olivblyets hål och vrids därvid runt Eftertryck och publicering som utdrag endast med tillåtelse av HoSpo-Verlag DE Wiehl - TYSKLAND -