ATT ANMÄLA ELLER INTE ANMÄLA

Transkript

1 ATT ANMÄLA ELLER INTE ANMÄLA EN KVALITATIV STUDIE OM REDOGÖRELSER FÖR UPPLEVELSER AV ATT GÖRA ANMÄLAN ENLIGT 14 KAP. 1 SOCIALTJÄNSTLAGEN. LINA MÅRTENSSON JESSICA OLSSON Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola 15 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet Malmö Juni 2015

2 ATT ANMÄLA ELLER INTE ANMÄLA EN KVALITATIV STUDIE OM REDOGÖRELSER FÖR UPPLEVELSER AV ATT GÖRA ANMÄLAN ENLIGT 14 KAP. 1 SOCIALTJÄNSTLAGEN. LINA MÅRTENSSON JESSICA OLSSON Mårtensson, L & Olsson, J. Att göra eller inte göra en anmälan. En kvalitativ studie om redogörelser för upplevelser av att göra anmälan enligt 14 kap. 1 socialtjänstlagen. Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, Syfte med vår uppsats var att nå ökad förståelse och kunskap om anmälningsplikten i 14 kap. 1 socialtjänstlagen och hur plikten sägs upplevas av professionella som omfattas av den. Vi har använt oss av en kvalitativ ansats med semistrukturerad intervjuform och intervjuat fem stycken behandlare inom barnoch ungdomspsykiatrin. Genom att använda oss av en kvalitativ ansats fick vi möjligheten att ta del av personalens redogörelser för hur de upplever, tänker och resonerar kring anmälningsplikten. Resultaten visar att personalen ser en betydelse med anmälningsplikten och att det finns faktorer som både kan underlätta och försvåra förhållandena vid en eventuell anmälan. Resultaten visar också att det finns en rad påverkansfaktorer som i vissa fall kan ha inverkan i personalens val av att göra eller inte göra en anmälan. Nyckelord: anmälningsplikt, barnmisshandel, barn som far illa, barn- och ungdomspsykiatrin, organisationer. 1

3 TO NOTIFY OR NOT TO NOTIFY A QUALITATIVE STUDY ABOUT REVIEWS OF EXPERIENCES OF MAKING A NOTIFICATION PURSUANT TO CHAPTER 14 1 SOCIAL SERVICES ACT. LINA MÅRTENSSON JESSICA OLSSON Mårtensson, L & Olsson, J. To notify or not to notify. A qualitative study about reviews of experiences of making a notification pursuant to Chapter 14 1 Social Services Act. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, The purpose of our study was to achieve greater understanding and knowledge of the notification requirements in Chapter 14 1 Social Services Act and how the duty is said to be experienced by professionals covered by it. We have used a qualitative approach with a semi- structured interview form and interviewed five professionals in child and adolescent psychiatry. By using a qualitative approach, we had the opportunity to take part of the personnel s reviews of what they say that they feel, think and reason about the notification requirements. The results show that the personnel sees a meaning with the notification requirements and that there are factors that can both facilitate and complicate the situation in the event of a notification. The results also show that there are a number of influencing factors, which in some cases can impact the personnel s choice to do or not to make a notification. Keywords: child abuse, child and adolescent psychiatry, child maltreatment mandatory report, organizations. 2

4 FÖRORD Vi vill tacka våra intervjupersoner för deras medverkan och redogörelser av sina upplevelser vad gäller anmälningspliktens olika sidor. Vi vill även rikta ett stort tack till vår handledare Lars-Gösta Eriksson som genom sin positiva inställning och goda råd väglett oss under vår studie. 3

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 6 Syfte och frågeställningar 7 Avgränsning 7 DISPOSITION 8 BAKGRUND 8 Förkortningar 8 Upplevelse 8 Barn 9 Barnets rättigheter och föräldrarnas ansvar 9 Samhällets ansvar 9 Barn som far illa 9 Fysisk misshandel 10 Psykisk misshandel 10 Sexuella övergrepp 10 Omsorgssvikt och försummelse 11 Eget beteende 11 Anmälningsplikt 11 TIDIGARE FORSKNING 12 Sammanfattning 15 TEORI 15 Kulturperspektivet 15 För- och nackdelar med kulturperspektivet 17 METOD Forskningsintresse 18 Kvalitativ ansats 18 Semistrukturerad intervjuform 19 Urval 19 Bortfall 20 Arbetsfördelning och tillvägagångssätt 20 Arbetsfördelning 20 Inför intervjuerna 20 Under intervjuerna 21 Efter intervjuerna 21 Kodning 21 Inklusions- och exklusionskriterier 22 Reliabilitet och validitet 22 Forskarrollen 22 För- och nackdelar med metoden 22 Att besöka fältet 22 Att göra intervjuer 23 ETISKA ÖVERVÄGANDEN 24 EMPIRI 25 4

6 Presentation 25 Anmälningsplikten 26 Resonerande och/eller formellt förhållningssätt 27 Redogörelser för upplevelser av att anmäla 28 Påverkansfaktorer inför en anmälan 29 Organisationens betydelse 32 Diskussioner kring anmälningsplikten 33 Faktorer som bidrar till att anmälningar görs 33 Faktorer som bidrar till att anmälningar inte görs 33 ANALYS OCH RESULTAT 34 Vad tycker intervjupersonerna om anmälningsplikten? 34 Personalens redogörelser för sina upplevelser av att anmäla 35 Två förhållningssätt 37 Organisationens påverkan 39 Andra påverkansfaktorer 40 Faktorer som underlättar och/eller försvårar 41 DISKUSSION 44 Sammanfattning 46 FRAMÅTBLICK 46 Framtida forskning 46 REFERENSER 48 BILAGA 50 5

7 INLEDNING I FN:s konvention om barnets rättigheter artikel 19 står det att Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som tar hand om barnet (unicef.se). I Sverige är det samhällets ansvar att skydda barn från att fara illa och sedan 1979 har det varit förbjudet för vuxna att utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (SFS 1949:381). Om en vuxen har misstankar om eller vet att ett barn far illa, kan och har de möjligheten att agera och göra anmälan till socialtjänsten även om det är för enskilda privatpersoner inte är någon skyldighet. Däremot finns det de yrkesgrupper och professionella som faktiskt alltid är skyldiga att rapportera till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa (SFS 2001:453). En grupp professionella som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 socialtjänstlagen är de som är verksamma inom barn- och ungdomspsykiatrin (SFS 2001:453). Den psykiska ohälsan bland barn och unga i Sverige har haft en ständig ökning sedan 1990-talet och 2011 fick flickor och pojkar upp till 17 år någon slags vård eller läkemedelsbehandling för psykisk ohälsa flickor och pojkar fick specialiserad öppenvård hos barn- och ungdomspsykiatrin vilket utgör 3 % respektive 4 % av flickorna och pojkarna mellan 0-17 år i befolkningen. Den ökade andelen av psykisk ohälsa innebär också Socialstyrelsen att allt fler barn och unga söker hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin och det är troligt att de i många fall kanske är de enda vuxna som kan uppmärksamma och veta hur barnet mår och har det hemma (Socialstyrelsen, 2013). Både innan och under vår socionomutbildningar har vi tagit del av ett flertal artiklar i media som cirkulerar i ämnet anmälningsplikt i förhållande till barn som far illa. Artiklarna har handlat om alltifrån sexuella övergrepp i förskolor till att barn har mist sitt liv på grund av att anmälningar inte har gjorts eller har missats eller sorterats bort av socialtjänsten. Den mediala bilden är inte skonsam och den stora frågan för oss är hur det kan bli på detta sätt. Utifrån våra erfarenheter är vi av uppfattningen att anmälningsplikten kan vara problematisk ute på arbetsplatserna, då lagstiftaren lämnar stort utrymme för de professionella att tolka. Lagstiftningen är vag i sin beskrivning av när en anmälan ska göras och använder sig av begreppet oro som ett riktmärke för de professionella. Vi tror att många professionella tycker det är svårt att grunda och fatta sina beslut utifrån begreppet oro på grund av dess vaghet och subjektivitet, vilket vi vidare tror leder till att personal gärna vill kunna styrka att barnet far illa innan en anmälan görs. Varje barn har rätt till en säker uppväxt utan någon form av våld, övergrepp, försummelse eller utnyttjande (SFS 1949:381; unicef.se). Trots detta, trots lagar och konventioner, finns det barn som far väldigt illa och lever i farliga och utsatta situationer vilket gör det än mer viktigt att de vuxna som finns runt barnet är uppmärksamma och agerar vid misstanke och oro för att barnet far illa. Det är de vuxna i samhället som har ansvaret för att varje barn lever under trygga förhållanden. Det är därför också viktigt för oss som socionomstudenter att få ta del av de positiva delarna som gör att professionella anmäler och vilka förutsättningar som underlättar. 14 kap. 1 i SoL är en öppen paragraf som ger rum för tolkning av begreppet oro och det är först genom att lyssna på 6

8 professionella som arbetar med barn som vi kan få del av deras redogörelser för vilka upplevelser de har av att anmäla. Vi vill inför vårt kommande yrke och arbetsliv försöka bilda oss en uppfattning av vilka upplevelser professionella säger att de har av att göra en anmälan för att veta vad som kan komma att påverka oss när vi som utbildade socionomer troligen omfattas av anmälningsplikten. Förståelsen av hur professionella säger sig uppleva anmälningsplikten och anmälningsprocessen kan även vara till hjälp om vi i framtiden jobbar inom socialtjänsten och tar emot anmälningar från andra yrkesgrupper och professioner. Till hjälp i den mening att vi har en grundförståelse för hur det är för professionella att genomföra och lämna en anmälan om misstanke eller kännedom om barn som far illa och då förhoppningsvis kunna finnas som stöd och hjälp i dessa situationer. Syfte och frågeställningar Syftet med vårt arbete är att redogöra för personalens upplevelse av att göra en anmälan. Personalen ska arbeta inom en verksamhet som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 i socialtjänstlagen. Vi vill även undersöka om personalen kan redogöra för om det finns faktorer som kan påverka vägen till att göra en anmälan och om det finns faktorer som kan göra valet lättare eller svårare. Vår frågeställning är följande: Hur redogör personalen för sina upplevelser av att göra en anmälan? Finns det något som kan påverka personalen i valet av att göra eller inte göra en anmälan? Finns det faktorer som kan underlätta respektive försvåra processen när en anmälan ska göras? Avgränsning För att svara på vår frågeställning inom den tidsram vi haft för vårt arbete valde vi att avgränsa oss till två verksamheter som har daglig kontakt med barn och ungdomar som är upp till 18 år gamla. Verksamheterna vi har valt att rikta in oss på arbetar med barns och ungdomars psykiska hälsa under Region Skåne. Den första verksamheten riktar sig till svår psykisk problematik medan den andra riktar sig till lätt till medelsvår psykisk problematik. De båda verksamheterna har nära samarbete med varandra och har samma chef. Personalen är utbildade och yrkesverksamma psykologer, sjuksköterskor och socionomer och vi var och är av uppfattningen att de har mycket att bidra med till vårt examensarbete eftersom de arbetar med barn och ungdomar varje dag och ibland även har andra familjemedlemmar med på samtal. Om barn- och ungdomspsykiatrin Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) riktar sig till alla barn och unga under 18 år samt deras föräldrar och finns för att förebygga men även bedöma och behandla psykisk ohälsa hos unga. Den problematik som omfattas under BUPs område är psykotiska tillstånd, affektiva tillstånd och depressioner med/utan suicidalitet, allvarliga kristillstånd och PTSD, ätbeteendestörningar, ångesttillstånd med/utan självskadebeteende, identitetsstörningar, beteendestörningar med trots, aggressivitet och/eller asocialitet, svåra relationsstörningar i familjen, neuropsykiatriska handikapp samt missbruksproblematik (Eklind, 2014). Inom BUP finns även spädbarnsverksamhet vars syfte är att hjälpa föräldrar i sin relation till barnet. Det kan innebära stöd och vägledning för föräldrarna att förstå 7

9 barnet, samspelsbehandling, kombinerad samspel- och samtalsbehandling, hembaserad behandling, parsamtal, familjeterapeutiska samtal, rådgivning, medicinering samt individuella samtal (Norlund, 2015). Om Första linjen Första linjen riktar sig till barn och unga från 6 till 18 år med lätt till medelsvår psykisk problematik samt deras föräldrar. Grundtanken med Första linjen är att barn och unga som mår psykiskt dåligt ska ha möjligheten att söka och få hjälp snabbt. Den problematik Första linjen kan hjälpa till med är ängslan och oro, separationsproblem, nedstämdhet, problematik kring mat, sömn eller stress, beteende- och uppförandeproblem, kriser, familjeproblematik eller i situationer där det finns en oklar problematik och där den unga eller familjen behöver hjälp att hitta rätt aktör (Psykiatri Skåne, 2014). DISPOSITION I bakgrundskapitlet ger vi förklaringar över förkortningar och begrepp som vi anser bidra till en grundförståelse inför efterföljande kapitel. Härefter följer ett avsnitt om tidigare forskning i ämnet följt av ett teorikapitel som presenterar vår teoretiska utgångspunkt. Nästa kapitel är metodkapitlet, som redogör för vår metod och tillvägagångssätt under studiens gång. Kapitlet avslutas med de föroch nackdelar vi ser med den valda ansatsen. Därefter följer kapitlet Etiska överväganden, som lyfter fram de etiska aspekter som följts under arbetets gång, innan vårt empiriska material presenteras under rubriken Empiri. Efter empiriavsnittet vävs tidigare forskning, teori och empiri samman under kapitlet Analys och resultat och sedan avslutas arbetet med ett diskussionskapitel och ett kapitel som heter Framåtblick, som bland annat lyfter förslag till framtida forskning. BAKGRUND Nedan följer förtydligande och preciseringar av de förkortningar och begrepp som är centrala för vår uppsats för att undvika missuppfattning och upprepning i uppsatsen. Förkortningar FB - Föräldrabalken OSL - Offentlighets- och sekretesslagen SoL - Socialtjänstlagen BUP - Barn- och ungdomspsykiatri Upplevelse Den definition av begreppet upplevelse som vi huvudsakligen kommer att utgå från i denna uppsats är tagen från Bonniers ordbok. Där definieras ordet upplevelse på följande vis: uppleva, att vara med om, pröva på; känna, reagera, uppfatta (Sjögren, 2010). Det är däremot inte helt oproblematiskt att försöka nå insikt i någon annans upplevelser och det finns en viss problematik i att försöka definiera begreppet. En upplevelse är alltid den enskildas känsla och tolkning för något som den varit med om vilket kan vara svårt att kommunicera vidare. Det 8

10 kan finnas brister i kommunikationen på grund av att ord och begrepp kan betyda olika saker för olika personer och mottagaren gör även sin egen tolkning av vad som berättas för hen. Viktiga detaljer kan också falla bort i kommuniceringen som gör att mottagaren aldrig kan ta del av hela upplevelsen, vilket i slutändan inne bär att det endast är den enskilda personen som upplevt något som verkligen vet vad upplevelsen var. Det enda en annan kan göra i sökandet efter någons upplevelse av något, är att ta del av personens redogörelse av sin upplevelse och göra en tolkning utifrån det personen berättar. Barn I denna uppsats används socialtjänstlagens definition av barn som, enligt 1 kap. 2 SoL, är att alla som är under 18 år anses vara barn (SFS 2001:453). Barnets rättigheter och föräldrarnas ansvar Enligt 6 kap. 1 FB har alla barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn får inte utsättas för fysisk bestraffning eller annat som är kränkande (SFS 1949:381). För barnet innebär detta en rätt till att både materiella och psykiska behov blir tillgodosedda. Det innebär också att barnet har rätt till att leva under säkra och trygga förhållanden samt att bli accepterad som person och få möjlighet att utforska världen och utvecklas som person. Det är i första hand barnets vårdnadshavare som har ansvaret för att barnets behov i 6 kap. 1 FB respekteras och blir tillgodosedda. Om vårdnadshavarna inte kan uppfylla sina skyldigheter gentemot barnet är det däremot socialnämnden som ansvarar för att se till att barnets är tryggt och säkert (Socialstyrelsen, 2014; SFS 1949:381). Barnets rättigheter stärks även genom barnkonventionen och grunden finns i främst fyra artiklar: förbud mot diskriminering [artikel 2], barnets bästa [artikel 3], barnets rätt till liv och utveckling [artikel 6] och barnets rätt att uttrycka sina åsikter [artikel 12] (OHCHR; Socialstyrelsen, 2014). Samhällets ansvar I 5 kap. 1 SoL framgår det att om barnets föräldrar inte förmår att tillgodose barnets behov under en kortare eller längre period är det samhället som har det yttersta ansvaret för barnets välmående och utveckling (SFS 2001:453). I första hand innebär det att stödja föräldrarna i sin föräldraroll men också att bidra med olika insatser där föräldraförmågan inte räcker till. De gånger förebyggande insatser och stöd till föräldrarna inte är tillräckliga kan samhället tvingas ingripa på ett djupare plan för att kunna skydda och tillgodose barnets behov (prop. 2012/13:10). Barn som far illa Begreppet barn som far illa är svårt att definiera eftersom det är ett stipulativt begrepp, vilket innebär att det finns många olika tolkningar av vilka benämningar och begrepp som ska räknas in i frasen barn som far illa. Vi har i vårt arbete valt att utgå från nedanstående begrepp och definitioner. I propositionen (2012/13:10) Stärkt skydd för barn och unga nämns det att en definition av eller exempel på vad barn som far illa kan innebära eller vara har varit önskvärt av yrkesverksamma som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 SoL för att minska osäkerheten för när en anmälan ska göras. Motargumenten i propositionen är att en sådan definition inte finns att ge och att det troligen skulle göra större skada än gott utifrån barnets perspektiv (prop. 2012/13:20). För att ge 9

11 någon härledning över vad barn som far illa kan innebära har vi valt att utgå från World Health Organizations [WHO] definition av det engelska ordet för barnmisshandel, det vill säga child maltreatment. WHO definierar child maltreatment (prop. 2012/13:10) på följande sätt: Child maltreatment, sometimes referred to as child abuse and neglect, includes all forms of physical and emotional ill-treatment, sexual abuse, neglect, and exploitation that results in actual or potential harm to the child s health, development or dignity. Within this broad definition, five subtypes can be distinguished physical abuse; sexual abuse; neglect and negligent treatment; emotional abuse; and exploitation (WHO). Utifrån WHOs definition finner vi att alla former av misshandel, övergrepp och kränkningar som leder till att barnet skadas eller kan skadas kan tillföras beskrivningen för barn som far illa. Vi har valt att fokusera på och utgå från de fem undergrupper av begreppet child maltreatment som nämns ovan och vi har även valt att lyfta fram barnets eget beteende som en undergrupp. Nedan följer korta och övergripande definitioner av fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, omsorgssvikt och försummelse samt eget beteende för att tydliggöra vad en anmälan enligt 14 kap. 1 SoL kan grunda sig i. Fysisk misshandel Med fysisk misshandel menas att barnet utsätts för en kroppskada som är orsakad av någon. All form av kroppslig skada mot barnet är fysiskt våld. Fysik misshandel definieras som när en annan person slår barnet med eller utan tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, luggar, river eller biter barnet, trampar eller stampar på det eller tvingar in föremål i barnets mun. Det är också fysiskt våld och övergrepp att förgifta, bränna, skålla riva, försöka dränka eller kväva barnet (prop. 2002/03_53, s. 47). Till fysisk misshandel räknas också förbudet att utsätta barn för sjukdomar. Ett exempel på detta är Münchhausen by Proxy, där någon person gör barnet sjuk och uppsöker läkarvård fast det inte behövs. Det kan även innebära att någon förgiftar barnet (a a). Psykisk misshandel Med psykisk misshandel menas det att ett barn regelbundet och ibland över tid blir behandlad på ett nedvärderande sätt. Detta är en form av våld som orsakar lidande för barnet. Barnet kan utsättas för orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav, påtvingad isolering från sociala kontakter och åldersanpassade aktiviteter eller konstant vägran att lyssna till barnets synpunkter (prop. 2002/03:53 s. 47) Psykisk misshandel kan även innebära att barnet i sin miljö får se någon annan anhörig bli utsatt för våld. Även kränkningar av barnet är förbjudet varpå att förnedra eller förolämpa barnet ingår och kan ske både verbalt och genom handling. Fysisk och psykisk misshandel och även sexuella övergrepp anses alltid vara en kränkning mot barnet (prop. 2002/03:53). Sexuella övergrepp Sexuella övergrepp innebär att ett barn utsätts för eller tvingas att utföra någon form av sexuella handlingar av eller med någon annan. Begreppet omfattar alla sorters sexuella handlingar, från icke-fysisk kontakt, så som blottning till smekningar eller samlag (prop. 2002/03:53). 10

12 Omsorgssvikt och försummelse Omsorgssvikt innebär att en eller flera bitar av vad som räknas till ett barns fysiska välmående brister. I propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer (prop. 2002/03:53) innefattar detta hygien, kost och omvårdnad, årstidsanpassade kläder, möjlighet till vila och sömn, skydd och husrum, tillsyn, förebyggande hälsovård, medicinsk vård inklusive tandvård samt skydd mot olycksrisker eller skadlig exponering. Till skadlig exponering räknas exempelvis att återkommande vara utsatt för skadligt hög bullernivå, att vistas i miljöer med droganvändning eller i miljöer med hög alkoholkonsumtion (a a, s. 48). Försummelse innebär att barnets vårdnadshavare inte tillgodoser barnets fysiska och/eller psykiska välmående och framväxt. Med fysisk försummelse menas att barnets behov av god fysisk omsorg inte blir tillgodosett medan psykisk försummelse innebär brister i exempelvis fostran, vägledning och stimulans. Det kan även innebära att vårdnadshavaren inte kan möta barnets behov av uppmärksamhet, tillhörighet, vägledning och utveckling (prop. 2002/03:53). Eget beteende Att fara illa på grund av sitt eget beteende riktar sig vanligtvis mot de barn som missbrukar, är kriminella och/eller har ett annat självdestruktivt beteende. Det kan även vara att det i barnets sociala umgänge sker övergrepp av olika slag (prop. 2002/03:53). Anmälningsplikt Begreppet anmälningsplikt i denna uppsats syftar till 14 kap. 1 SoL och innebär att vissa myndigheter och yrkesverksamma omfattas av en skyldighet att genast anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. De myndigheter och yrkesverksamma som omfattas av anmälningsplikten är de som på ett eller annat sätt arbetar med barn och ungdomar och även de som arbetar under hälso- och sjukvården, rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Särskilda bestämmelser gällande anmälningsplikten gäller yrkespersoner inom familjerådgivning och för de som befattas som Barnombudsman (SFS 2001:453). Anmälningsplikten träder i kraft direkt när någon som omfattas av 14 kap. 1 SoL har fått kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Detta innebär att en anmälan ska göras med en gång till socialförvaltningen och att det i sin tur är socialförvaltningen som ska utreda situationen vidare. Det är inte upp till myndigheterna, verksamheterna eller de enskilda yrkesverksamma att utreda situationen eller händelsen vidare utan det är socialförvaltningens uppgift (Socialstyrelsen, 2014; SFS 2001:453). Anmälningsplikten är gällande trots kännedom om att andra anmälningar gjorts och trots kännedom om att det finns en pågående utredning hos socialförvaltningen eller om att insatser och åtgärder har vidtagits. Anmälningsplikten gör sig även fortsatt gällande om en bestående oro för barnet finns (Socialstyrelsen, 2014). En anmälan går inte heller att delegera till någon annan och även om chefen för en organisation eller verksamhet avstår och säger nej till en anmälan, är anmälningsplikten fortsatt gällande för varje enskild yrkesverksam (Sundell & Colbiörnsen, 1999). En anmälan innebär inte att en utredning inleds (prop. 2012/13:10) men skulle en utredning inledas har de som omfattas av anmälningsplikten en skyldighet att ge all viktig information till socialförvaltningen vid en anmälan innebär även att sekretessen mellan 11

13 verksamheten och socialförvaltningen bryts. Detta sker med stöd av 10 kap. 28 OSL (Socialstyrelsen, 2014; SFS 2009:400). Den 1 januari 2013 började en ny lagändring i 14 kap. 1 SoL att gälla. Lagändringen gick från att Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd (prop. 2012/23:10 s. 17) till att gälla både vid kännedom om men framförallt vid misstanke om att ett barn far illa. Den nya formuleringen är ett försök att underlätta för de som omfattas av anmälningsplikten att veta när en anmälan ska göras och formuleringen hänvisar numer därför till anmälarens subjektiva uppfattning och oro för barnet. Som tidigare nämnt är det inte möjligt att ge en självklar definition av barn som far illa och i propositionen för lagförändringen framgår bedömningen att det inte heller är möjligt att i lagstiftningen ange vad som räknas som misstankar eller oro, utan det är personen med anmälningsplikt som måste fatta beslutet och agera på sin oro. Vid tveksamhet gällande en eventuell anmälan kan anmälaren alltid kontakta socialnämnden för rådgivning (prop. 2012/13:10). TIDIGARE FORSKNING Vi har valt fem artiklar och böcker för att kunna belysa det kunskapsläge som finns och berör vårt valda område. Litteraturen lyfter fram vad vi anser vara viktiga beståndsdelar för att kunna skapa en grundförståelse kring fenomenet anmälningsplikt och har även gett oss inspiration till att utveckla och undersöka fenomenet vidare. I sin artikel Who suspects and reports child maltreatment to Social Service in Sweden? Is there a reliable mandatory reporting process? lyfter Cocozza m fl (2007) fram och analyserar tre delar av anmälningsplikten gällande barn som far illa. De tre delar studien undersöker handlar om vem det är som anmäler, vad som anmäls och vad resultatet av anmälningarna visat sig bli. Studien grundar sig i de anmälningar som under året 1998 inkom till socialförvaltningen samt i en uppföljning som gjordes 2003 gällande de anmälningar som 1998 inte resulterade i utredning. Detta för att se hur vida socialförvaltningens bedömning angående att inleda eller inte inleda utredning varit korrekt i den mening att barn som tidigare varit grunden för anmälan inte återkommit till socialförvaltningen som föremål för ytterligare anmälan eller anmälningar. Resultatet av studien visade att den grupp som flest anmälningar kom från 1998 är polisen med 35 % följt av de professionella med 33 % av anmälningarna varav 29 % kom från skolpersonal. Studien visade även att 46 % av barnen som var en del av de anmälningar som gjordes under året inte blev vidare utredda, men att 34 stycken av dessa barn hade eller hade tidigare haft en kontakt med socialförvaltningen. Resultatet av Cocozzas m fl (2007) uppföljning 2003 visade att 45 % av de anmälningar som inte blev föremål för utredning 1998, åter blivit aktuella fem år senare. Detta, menar Cocozza m fl (2007) kan ses som ett tecken på att systemet krackelerar och förlorar sitt syfte, det vill säga att skydda barnet. Att det finns en återkommande eller en bestående oro för 45 % av barnen som redan lämnats till 12

14 socialförvaltningen visar att bedömningarna hos socialförvaltningen i många fall är felaktiga (a a). I sin studie Child-care personnel's failure to report child maltreatment: some swedish evidence undersöker Sundell (1997) det faktum att aktörer, som arbetar med barn och som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 SoL om barn som far illa, många gånger inte gör anmälningar när de egentligen är skyldiga att göra det. Sundell (1997) utgår från 341 barnomsorgs verksamheter i Stockholm och syftet med studien är att undersöka personalens rapporteringsbenägenhet. Det är enligt Sundell (1997) välkänt att professionella grupper som jobbar med barn ofta upplever svårigheter med anmälningsplikten och att rapportera misstankar om att ett barn far illa till socialförvaltningen. Sundell (1997) tar i sin studie upp tre förklaringar till varför antalet anmälningar om barn som far illa inte är fler. Den första förklaringen han ger är avsaknaden av kunskap och förståelse av anmälningsplikten. Mindre än hälften av rektorerna i Sundells (1997) studie var medvetna om att de enligt lag är skyldiga att göra en anmälan till socialförvaltningen om de misstänker att ett barn far illa. Bristen på kunskap och förståelse visade sig i Sundells (1997) studie leda till att förskolorna inte agerade trots oro, framförallt i hopp om att föräldrarna eller någon annan skulle hantera problemet men också med tankarna att de inte var säkra på att barnet for illa. En annan förklaring till att antalet anmälningar varit låga är enligt Sundell (1997) att socialförvaltningen sållar bort många anmälningar efter att ha gjort utvärderingar av anmälningarna. En tredje och sista förklaring är att de som omfattas av anmälningsplikten väljer att inte genomföra en anmälan trots att de är fullt medvetna om sin skyldighet enligt lag. Varför förskolepersonal i vissa fall väljer att inte göra anmälningar trots sin oro beror på det faktum att de har en nära relation till barnet och barnets familj och att då genomföra en anmälan angående barnets välmående ses som en kränkande handling gentemot föräldrarna, som också grundar sig i igenkänning, skuld, skam och sympati. Det kan även enligt Sundell (1997) handla om ett konsekvenstänkande hos personalen, det vill säga att de överväger vad konsekvenserna av en anmälan skulle bli innan de bestämmer hur de ska agera med sina misstankar. Sundell (1997) beskriver också att dålig erfarenhet från socialtjänsten spelar in vid avgörande om att anmäla eller inte. Socialtjänsten beskrivs som dåliga på att återkoppla till personen som anmält och därför får personalen ingen vetskap om en utredning startas eller inte. Den anmälningsskyldiga personalen kan då känna att det är onödigt att anmäla eftersom att de upplever att det inte leder till någonting. I de verksamheter som undersöks i studien tar det hela 14 månader från det att någon personal vid ett första tillfälle känner oro för ett barn tills de anmäler det till socialtjänsten. Förutom ovan nämnda orsaker finns det fler faktorer som påverkar den professionella vid beslutet om att anmäla ett barn som misstänks fara illa. Killen (1999) beskriver att den professionella ofta blir subjektiva i sin bedömning, där ångest hos den professionella inför konsekvenserna av beslut kring att anmäla eller inte anmäla tar stor del och fokus blir inte fullt ut på barnet utan på vad som händer med föräldrarna och hur de ska uppleva anmälningen. På det känslomässiga planet blir den professionella väldigt lätt påverkad av sina tidigare erfarenheter och även hur de själva som föräldrar skulle reagera och känna om de själv blev anmälda och misstänkta för att deras eget barn far illa. Killen (1999) beskriver även ett begrepp som kallas överidentifikation. Med överidentifikation 13

15 menar författaren att den professionella tillskriver föräldrar sina egna känslor och attityder och mer resurser än vad de egentligen har. Den omsorgssvikt som den professionella har misstänkt, ursäktas med tankar om att det nog ska lösa sig. Barnets behov hamnar inte i centrum utan föräldrarnas förmåga att se till sina barns behov överdrivs. Detta gör att signaler som både barn och föräldrar kan sända ut, om att vissa saker inom familjen inte fungerar, missas. Överidentifikationen kan resultera i att de professionella ställer alldeles för höga krav på föräldrarna för att de professionella kan ha svårt att se att föräldrarna inte klarar av att ta sitt ansvar och ta hand om sina barn på ett sätt som enligt lag är tillräckligt. Det kan vara svårt för de professionella att förstå att föräldrarna inte alltid ser till sitt barns bästa och att de inte kan tillgodose barnens behov (Killen, 1999). Enligt Killen (1999) förekommer även ibland överidentifikation med barnet. Med detta menas att professionella kan hysa arga och obehaglig känslor mot föräldrarna som utsätter sitt barn för omsorgssvikt men har svårt att förstå att barnet fortfarande kan ha positiva känslor till sina föräldrar och vill vara med dem även om de professionella anser att det inte är barnets bästa. Killen (1999) beskriver det som att den professionella kan bagatellisera barnets problem. Barnen kan ofta ha en ångestfull situation kring de känslor de bär där de både vill vara med sina föräldrar och samtidigt vill därifrån på grund av allt barnet utsatts för. Oavsett om överidentifikationen sker mot föräldrarna eller barnet är det barnet som kommer i kläm och inte får den hjälp som det har rätt till (a a). I en artikel från Rädda Barnen (Backlund m fl, 2012) belyses tre olika faktorer som på olika sätt kan påverka anmälningar kring barn som far illa. En tydlig faktor är att det anmäls betydligt fler barn där det tydligt märks att barnet har varit utsatt för fysiskt våld, exempelvis misshandel, i jämförelse med annan problematik. Den andra delen som kan påverka en anmälan är attityderna kring vad personen tycker ska anmälas eller inte. Den tredje delen är kring organisationen som personen arbetar i, med andra ord vad organisationen har för utbildningar i ämnet och om det finns en vana att samarbeta med socialtjänsten. Det sistnämnda är även kopplat till inställningen som hela organisationen har kring anmälningar och vilket stöd personal kan få när de gör en anmälan om ett barn som de misstänker far illa. Personalen som intervjuades i denna artikel pratade oftast med föräldrarna i samband med att en anmälan gjordes och gav dem information om varför en anmälan gjorts (a a). I artikeln (Backlund m fl, 2012) beskrivs även två olika förhållningssätt kring att göra en anmälan. Den ena är formellt förhållningssätt som innebär att personalen anmäler så fort barnet på något vis visar eller gör något som ger misstanke om att barnet far illa. Personalen känner inte att bevis måste tas fram utan lämnar över utredningen kring hur barnet har det till socialtjänsten. Det andra förhållningssättet är resonerande. Det innebär att personalen gör övervägande, det vill säga att de funderar över om de behöver ta fram mer bevis eller om en anmälan kommer att förändra något. Enligt författarna vill personalen själva ofta försöka lösa situationen och inte blanda in socialtjänsten förrän de vet med säkerhet att barnet far illa. Ett resonerande förhållningssätt kan enligt denna artikel bero på tidigare erfarenheter från anmälningar till socialtjänsten som är dålig (a a). 14

16 Ett fungerande samarbete och samverkan är enligt Backlund m fl (2012) nyckeln till att få en välfungerande anmälningsplikt. Det är av vikt att det finns ömsesidig tilltro mellan de berörda verksamheterna och i lagen står att finna att socialtjänsten ska samverka med andra instanser som arbetar med barnen. Det kan även vara bra med gemensamma möten för att prata om anmälningsplikten, framförallt för att det kan utformas en förståelse för varandras verksamheter. Artikeln visar även att det finns brister i utbildning för personal kring anmälningsplikten och att det rutinerna för hur en anmälan ska göras är många gånger bristfälliga. Även socialtjänsten kan brista i sina uppgifter, framförallt framkommer det i artikeln att socialtjänsten ibland inte ger återkoppling till den som anmält vilket många professionella anser vara viktigt när de gjort en anmälan (a a). Sammanfattning 45 % av anmälningarna leder inte till utredning men blir inom 5 år utredningsmaterial. Det visar på stora missbedömningar inom socialtjänsten och att fler anmälningar borde leda till utredning. Dålig återkoppling vid tidigare anmälningar påverkar beslut om att anmäla senare. Bristande samarbete mellan organisationen och socialtjänsten påverkar beslutet att göra en anmälan. Information och kunskap om anmälningsskyldigheten är otillräcklig. Lagen är för otydlig och lämnar personal att själva tolka när de ska anmäla. Oro kring konsekvenserna vid en anmälan och att det ska bli sämre för barnet påverkar beslut om att anmäla. Personal kan ha en övertro på föräldrarnas förmåga att vara tillräckliga för barnet. Personal kan ha ett resonerande förhållningssätt, de vill kunna styrka att barnet verkligen far illa innan de anmäler. Personal kan ha ett formellt förhållningssätt, att de anmäler direkt när de misstänker att ett barn far illa. TEORI I detta kapitel presenteras vår organisationsteoretiska utgångspunkt som utgör grunden för analysen av vårt empiriska material. Vi har utgått från kulturperspektivet för att kunna undersöka organisationens påverkan på den enskilda medlemmen samtidigt som perspektivet hjälper oss att se individen i den kontext som är aktuell i förhållande till anmälningsplikten. Kulturperspektivet Kulturperspektivet lyfter fram de informella normer och värderingar som finns inom en organisation (Christensen m fl, 2005). De informella normerna och värderingarna ingår i organisationens egen kultur, vilken växer fram genom det dagliga arbetet som ständigt påverkas av inre och yttre krav. De inre kraven kommer från medlemmarna själva och vad de tar med sig in i organisationen, så som tidigare erfarenheter och utbildningar, medan de yttre kraven kommer från organisationens omgivning, det vill säga från andra organisationer som det finns en nära koppling till men även samhället i sig (a a; Hatch, 2002). De normer som växer fram inom organisationen kan vara normer för vad som är bra eller dåligt 15

17 arbete, rätt eller fel och blir tillslut något som medlemmarna tar för givet och något som faller sig naturligt för dem, kulturen sitter i väggarna (Christensen m fl, 2005, s. 53; Keyton, 2011). Det finns även formella normer inom alla organisationer, som innefattar de uppsatta riktlinjer och mål som organisationens ledning har satt upp. Vad som anses vara ett lämpligt beteende inom organisationen är en anpassning och ett samspel av de formella och informella normerna och värderingarna, som också utgör grunden till organisationens handlande och beslutsfattande (Christensen m fl, 2005). Organisationskulturen påverkas i hög grad av under vilken tidsepok organisationen startats i men kan också sägas uppstå genom organisationens grundare. De personer som startar och bygger upp organisationen skapar också en grundkultur som utgår från deras tidigare erfarenheter och liv. Grundarna till organisationen är även de som styr, åtminstone de första, anställningarna och som beslutar vem eller vilka som passar in i deras organisation, vilken typ av anställda de vill ha. Att anställa personer som anses passa in i kulturen är även ett sätt för organisationen att upprätthålla den kultur som råder. Grundarna och ledningen har även en fortsatt betydande roll under hela organisationens existens eftersom det är dem som tar de övergripande besluten, vilket också skapar fler normer som efter hans etablerar sig inom organisationen och bland medlemmarna (Abrahamsson & Andersen, 2000; Christensen m fl, 2005). Organisationskulturen kan även påverkas av de lagar och regler som finns i samhället och som organisationen måste följa. Även de normer och värderingar som finns i samhället kan ha inverkan på organisationskulturen, eftersom organisationen aldrig är helt fristående från samhället och andra aktörer. Även politiska beslut och olika reformer kan påverka organisationskulturen och kan tvinga organisationen till förändring. Däremot är det inte alltid förändringarna accepteras av medlemmarna inom organisationen, vilket gör att medlemmarnas protester fungerar som bromsklossar och hindrar och fördröjer etableringen av de förändringar som kommit utifrån (Christensen m fl, 2005; Hatch, 2002). Det kan för utomstående ta tid att socialiseras in i och förstå kulturen trots att socialiseringen börjar redan vid första mötet, så som vid en anställningsintervju. Nya medlemmar får genom hela sin anställning lära sig vad som är rätt beteende och vilka normer som finns inom organisationen och tar del av kulturen genom främst sina kollegor och organisationsmöten. Genom att följa de normer som finns inom organisationen blir den enskilda medlem accepterad av de andra, vilket kan bidra till en sammanhållning i gruppen samtidigt som det innebär att medlemmar, som inte tar till sig de rådande normerna, riskerar att bli utstötta eller mobbade (Abrahamsson & Andersen, 2000; Corvellec, 2010). Detta illustreras i följande citat: Med begreppet kultur avses alltså främst de meningsmässiga, symboliska och moraliska aspekter av samverkan och samförstånd inom en grupp. Inom organisationsteori syftar kulturbegreppet på de uppfattningar och värderingar som används inom en grupp eller en organisation för att skilja mellan vad som är rätt och fel, bra och dåligt, gott och ont (Corvellec, 2010, s. 98). Organisationskultur kan definieras som den grupp uppfattningar, vanor, kunskap och praxis som utgör det mest allmänna, mest 16

18 acceptabla beteendet i organisationen (Abrahamsson & Andersen, 2000, s. 272). Den kultur som en organisation har kan ses som en slags livsstil för organisationen och kan även skapa gemenskap bland medlemmarna (Christensen m fl, 2005; Hatch, 2002). Kulturen består av både likheter och olikheter mellan medlemmarna och alla medlemmar bidrar med olika erfarenheter och åsikter som blir en del av organisationskulturen (Hatch, 2002). Organisationens normer kan sägas vara grunden till medlemmarnas handlande och beslutsfattande och kan jämföras med en uppsättning regler. När medlemmarna ska fatta beslut gör de det med grund i igenkänning, identitet och handlingsregler de gör så kallade matchningar. Det innebär att de ser till situationen och söker efter kopplingar till tidigare erfarenheter som kan vara till hjälp i den specifika situationen. Därefter ser medlemmarna till organisationen i stort och vad som är viktigt för organisationen innan de slutligen reflekterar över vad organisationen tror sig förväntas göra av omgivningen (Christensen m fl, 2005). De matchningar som nämns ovan kan ses i samband med att medlemmarna i en organisation utifrån sin erfarenhet vet vad som förväntas av dem i olika situationer och [ ] man vet i vilka situationer man skall aktivera olika regler (Christensen m fl, 2005, 2. 56). Det kan även ses i samband med kategorisering, vilket innebär att de kulturella normer och värderingar som finns används som riktlinjer för vad som anses vara viktigast i olika situationer. Det är alltså med utgångspunkt i kulturen och i sina erfarenheter medlemmarna finner vad som anses vara rätt och riktigt agerande. Att grunda sitt handlande i kulturella normer och värderingar faller sig mer naturligt för medlemmar som varit verksamma i organisationen en längre period medan nya medlemmar, som tidigare nämnts, inte känner till alla informella normer inom organisationen (Christensen m fl, 2005). Det kan också inom organisationen finnas olika grupperingar (Corvellec, 2010) som kan kallas för subkulturer eller subgrupp. Subkulturer är vanligast i större organisationer som består av flera olika avdelningar och många medlemmar men kan också bildas i mindre organisationer utifrån arbetsförhållande eller utbildning. Subkulturer kan bildas genom att några medlemmar känner gemenskap och samhörighet över något (Abrahamsson & Andersen, 2000). Det kan också bildas utifrån utbildning, arbetsuppgifter eller hierarkisk nivå. Desto mer medlemmarna arbetar tillsammans desto större chans eller risk är det att de dras mer och mer till varandra och bildar en subkultur eller subgrupp (Hatch, 2002). Sammanfattningsvis handlar organisationskulturen om hur medlemmar i en organisation genom en socialiseringsprocess upplever omgivningarna utifrån den kultur som råder på arbetsplatsen och kan beskrivas som Den komplexa helhet, som omfattar kunskap, tro, konst, moral, lagar, seder och bruk, och alla andra former för förmåga och vanor som en människa tillägnar sig som samhällsmedborgare (Bakka, 2006, s. 156). För- och nackdelar med kulturperspektivet Utifrån vår teoretiska utgångspunkt fångar vi upp organisationsmedlemmarnas redogörelse av sina upplevelser utifrån ett organisatoriskt perspektiv, det vill säga hur medlemmarnas upplevelser och ståndpunkter påverkas av den kultur som finns inom organisationen och mellan medlemmarna. Det kulturperspektivet däremot inte fångar upp på samma sätt är medlemmarnas upplevelser och tankar 17

19 som fristående individer, med tankar och känslor utanför sin tillhörighet i organisationen. Detta gör det därmed inte möjligt för oss att undersöka medlemmarna som individer frånkopplat från organisationen utan vi får endast ta del av deras upplevelser och tankar som medlemmar i ett större sammanhang. Anledningen till att vi valt att fokusera på ett organisationsperspektiv är därför att vi valt att intervjua personal som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 SoL och därmed följer att de är en del av en organisation. Vi anser att därför att det är av vikt att se till intervjupersonernas kontext och i vilken roll de omfattas av anmälningsplikten. Att använda en mer subjektiv teori hade enligt oss varit mer aktuell om vi valt att undersöka privatpersoners uppfattning och upplevelser av att anmäla misstanke om barn som far illa och som därmed inte är kopplat till en organisation som omfattas av anmälningsplikten. En fördel med att utgå från kulturperspektivet är att det fokuserar på många olika delar som berör den enskilda medlemmen. Perspektivet tar upp allt från tidigare erfarenheter till socialiseringen i den nuvarande organisationen och ser också till vad som finns ute i samhället som omger och styr organisationen. Det gör det möjligt för oss att se till flera aspekter som kan påverka den enskilda medlemmen och som därmed också kan påverka medlemmen i frågor som rör anmälningsplikten, vilket är av vikt för vår frågeställning. Däremot sker deras tolkning av anmälningsplikten utifrån den rådande kulturen och behöver inte nödvändigtvis överensstämma med lagstiftningen. En nackdel med kulturperspektivet är att det inte till fullo fångar upp förändringar inom organisationen och vad som kan få organisationen att ändra riktning och det finns i perspektivet en viss avsaknad för vilken inverkan yttre faktorer faktiskt kan ha på organisationens inre liv och hur de yttre kraven kan påverka organisationens riktning. Kulturperspektivet utgår även från ett konsensusperspektiv som inte lämnar utrymme för konflikter, mer än genom bildandet av subkulturer eller subgrupper. METOD I detta kapitel redogör vi för vårt forskningsintresse och hur vi gått tillväga i insamlingen och bearbetningen av vårt material samt hur vår arbetsfördelning sett ut. Forskningsintresse Vi har genom tidigare erfarenheter och vår utbildning viss kunskap kring själva anmälningsplikten men saknar däremot en djupare förståelse av hur anmälningsplikten upplevs av personal som omfattas av den och vilka faktorer som kan ha inverkan på personalens bedömningar och beslut. Eftersom vi ville undersöka personalens redogörelser av sina upplevelser och tankar kring anmälningsplikten har vi utgått från ett utforskande forskningsintresse, även kallat för en explorativ ansats. Det innebär att vi sökt kunskap och förståelse genom att utforska och upptäcka fenomenet anmälningsplikt (Aspers, 2007), vilket vi har gjort genom att använda oss av en kvalitativ ansats med semistrukturerad intervjuform. Kvalitativ ansats 18

20 För att kunna svara på vår frågeställning där vi efterfrågar redogörelser av personalens upplevelser av olika aspekter kring anmälningsplikten valde vi att göra en kvalitativ studie. Utgångspunkten för kvalitativa studier är att verkligheten kan se olika ut för olika människor och att det inte finns en absolut sanning. Istället för att göra en kvantitativ studie med fokus på siffror och en större mängd data, ville vi lägga fokus på ord och beskrivningar för att kunna bilda oss en uppfattning över varför personal inom det valda fältet resonerar och agerar på ett visst sätt i förhållande till anmälningsplikten. Detta innebär att vi har ett litet antal respondenter men att vi kunnat gå in mer på djupet i ämnet (Aspers, 2007; Rosengren & Arvidsson, 2007). Semistrukturerad intervjuform Ett verktyg vi använt oss av i vår undersökning är semistrukturerade intervjuer, vilket enligt Aspers (2007) innebär att intervjumaterialet består av en del frågeområden som utgår från intervjuarens intresse samtidigt som det finns utrymme för följdfrågor och vidareutveckling av frågorna och intervjupersonens svar. Syftet med semistrukturerade intervjuer är att intervjupersonerna ska ges utrymme för att göra det möjligt för intervjuaren att bilda sig en uppfattning av intervjupersonernas verklighet. Vi valde semistrukturerad intervjuform för att på något sätt försäkra oss om att vi undersökte det vår studie syftar till. Att använda sig av en mer öppen intervjuform minskar också risken för att studien endast präglas av våra förutfattade meningar och förväntningar på intervjupersonernas svar på frågorna (a a). Urval Med en kvalitativ ansats på vår forskning valde vi att använda oss av ett målinriktat urval. Detta innebär att vi sökte efter att intervjua personer inom en organisation som kunde besvara de forskningsfrågor som är grunden till vårt examensarbete (Bryman, 2011). Vi ville alltså nå de respondenter som kunde medföra mest till vår studie med utgångspunkt i syfte och frågeställning (Rosengren och Arvidsson, 2002). Som tidigare nämnt var vi tvungna att avgränsa oss i antalet verksamheter på grund av vår tidsram för arbetet och valde BUP och Första linjen för att vi inte hittat mycket tidigare forskning kring personal i detta arbetsfält och för att vi själva är intresserade av det arbete som görs inom fältet. Vi valde även att komplettera vårt målinriktade urval med vad Bryman (2011) kallar för bekvämlighetsurval. Detta är av vikt eftersom vi aldrig hade kunnat styra vilka respondenter som ville eller kunde vara med i vår undersökning. Bekvämlighetsurval innebär att vi fick välja respondenter utifrån deras intresse att delta. Enkelt förklarat fick vi ta de respondenter som fanns tillgängliga (a a). Detta kan ha gjort att endast de som har lätt för att uttrycka sig, känner sig trygga att prata inför andra och är bekväma med att prata om anmälningsplikten presenteras i vårt material. Det innebär att vi inte kan säkerställa hur vårt material hade blivit om vi intervjuat andra behandlare eller all personal inom de två verksamheterna. Vi bestämde oss till en början för att genomföra sex stycken intervjuer då det viktigaste för oss var att få ett tillräckligt stort material för att kunna svara på frågeställningen (Aspers, 2007). Vid valet av sex intervjuer gjorde vi en bedömning över vad som kändes rimligt med tanke på vår erfarenhet av att intervjua och den tidsbegränsning vi hade för vår studie. Nackdelen med detta är att vi inte kan dra några generella slutsatser för all personal inom barn- och ungdomspsykiatrin men det ger oss en bild av hur personal med anmälningsplikt 19