Svenska Rovdjursföreningen om förvaltningsmärkning

Transkript

1 Viltskadecenter Inga Ängsteg Grimsö Forskningsstation Riddarhyttan Svenska Rovdjursföreningen om förvaltningsmärkning Senska Rovdjursföreningen (SRF) har mottagit Viltskadecenters (VSC) dokument som belyser de viktigaste aspekterna på märkning av stora rovdjur i förvaltningssyfte, främst varg daterad , samt komplettering därtill. Vi tolkar VSC:s uppdrag samt remissförfarandet så att våra synpunkter önskas på vad vi anser om förvaltningsmärkning över huvud taget, vilka skäl som kan anses vara giltiga härför och vilka för- och nackdelar som finns med märkning i sådant syfte. Vi begränsar oss till att ge synpunkter enbart beträffande förvaltningsmärkning av arten varg. 1) Allmänna synpunkter på förvaltningsmärkning Rent allmänt anser SRF att förvaltningsmärkning av stora rovdjur i allmänhet och varg i synnerhet bör användas ytterst sparsamt, samt att förfarandet bör fasas ut på sikt. Vi kan inte se en omedelbar koppling mellan förvaltningsmärkning och minskade konflikter. Dessutom är det dyrbart, etiskt tveksamt och kan på sikt leda till en situation med ständiga krav på märkning som om detta vore normalfallet. Märkning bör endast ske i undantagsfall, tillfälligtvis och motiveras av starka skäl, samt beslutas av Naturvårdsverket. Märkning skall endast kunna ske på uppdrag av myndighet och inte av privata uppdragsgivare. Dessutom bör förvaltningsmärkning kopplas till en omfattande bevakning av märkta djur. Sekretess Eftersom vargen är en så kontroversiell art menar vi att det är synnerligen angeläget att överväga vilka sekretessaspekter som bör iakttas i samband med en eventuell förvaltningsmärkning av varg. Detta på grund av att pejlingsdata kan missbrukas för brottsliga syften. I brist på annan adekvat benämning kallar vi fortsättningsvis all information om vargars positionering via sändare för pejlingsdata, även om informationen numera mestadels tankas hem via datorer. Som högsta ansvarig myndighet för förvaltningen bör Naturvårdsverket göra en översyn av vilka sekretessaspekter som bör gälla och utforma tydliga rutiner för pejling och rapportering om förvaltningsmärkta djur. Det är också viktigt att tänka på vilken typ av information som skall delges vem över huvud taget när det gäller varg. Vi ser det som viktigt att Naturvårdsverket är den myndighet som anger de allmänna riktlinjerna för en eventuell förvaltningsmärkning av varg. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel/fax: , tel Box 144 e-post: info@rovdjur.se S LEKSAND org.nr bankgiro: , postgiro:

2 Pejlingsdata bör vara strängt sekretessbelagda och förbehållas en strängt begränsad krets av personer, som lyder under någon form av myndighetsansvar och sekretessplikt. Att företrädare för näringar, som kan ha intresse av att skjuta varg som uppehåller sig i närheten av tamdjur får tillgång till pejlingsdata ser vi som uteslutet. Att rapportering skall ske under yngelperioden ser vi också som uteslutet av andra skäl än sådana som syftar till att sätta in eventuell bevakning av lyorna och valparna under den tid de är som mest sårbara. Inte bara information om rendez-vous platser och lyor är dock strategiskt känslig när det gäller varg. Det kan även finnas anledning att begränsa mer exakta uppgifter om vargarnas positioner vid olika tidpunkter, liksom uppgifter som röjer djurens invanda rörelsemönster inom reviren. I fallet med rovfåglar tillämpar tex Länsstyrelserna sträng sekretess när det gäller örnbon och det borde vara en lika stor självklarhet när det gäller vargars mer exakta positionering överhuvud taget. Information om bon och lyor omfattas av Sekretesslagen, men det kan finnas anledning att stationära vargars mer exakta positioner inom reviren även bör göra det. Se vidare under avsnitt 4) och avsnitt 7). 2) Konsekvenser av, samt för- och nackdelar med förvaltningsmärkning I slutet av VSC:s dokument tar man upp för- och nackdelar med förvaltningsmärkning, vilka vi funnit anledning att kommentera redan inledningsvis. Av de uppgivna nackdelarna med förvaltningsmärkning av varg menar vi att samtliga är adekvata. Vi instämmer i de nordamerikanska vargforskarnas invändningar mot förvaltningsmärkning och menar dessutom att det inte kan bli en vana att märka vargar, vilket människor sedan kan komma att betrakta som en rättighet. Det blir dyrt och ger mycket egendomliga signaler som verkar i motsatt riktning mot de åtgärder som syftar till att vargstammen på sikt skall bli en naturlig del av den svenska faunan. Att ge signaler om att människan måste ha sådan kontroll över vargstammen att man märker varje flock eller till och med en majoritet av djuren är kontraproduktivt och antyder att varg utgör en så allvarlig risk att mer eller mindre total kontroll är nödvändig. En alltför generös förvaltningsmärkning kan högst sannolikt, precis som VSC förutser, leda till ökade krav på rapportering, avlivning och ersättningar, vilket icke är önskvärt. Konsekvensen kan lätt bli att vargar verkligen uppfattas som svårhanterliga djur som till varje pris måste bevakas varje ögonblick för att undvika skador på tamdjur vilket i sin tur kan ge upphov till krav, som för vilken annan djurart eller annan typ av olägenhet eller risk som helst skulle te sig orimliga. 3) Syften med förvaltningsmärkning VSC uppger ett antal möjliga syften för förvaltningsmärkning som vi kommenterar nedan. 3.1) Förvaltningsmärkning som förebyggande åtgärd Det står inte helt klart för oss på vilket sätt märkning kan fungera som förebyggande åtgärd så till vida att man skulle kunna undvika angrepp på tamdjur? Är avsikten att man flyttar eller bevakar tamdjuren mer intensivt om man via radiopejling kan upptäcka att en märkt vargindivid befinner sig i närhet av tamdjur i fäboddriften? I enstaka fall om särskilt besvärliga situationer uppstår skulle vi kunna tänka oss detta som en möjlighet, men rent generellt tror vi det inte kan vara en hållbar metod på sikt och som kan tillämpas i någon större omfattning. Information om märkta individer kan onekligen ge en viss möjlighet till beredskap för tillämpning av 28, samt kan även ge upphov till krav på ekonomisk kompensation för extra bevakning. En förvaltningsmärkning som skulle syfta till att näringsidkare kan utöva en mer eller mindre total kontroll över rovdjur med hjälp av pejling ser vi som ytterst oönskad. Istället måsta andra typer av förebyggande åtgärder och anpassningar göras från näringarnas sida. 2

3 3.2) Förvaltningsmärkning för att kunna tillhandahålla tjänsten vargtelefon Enligt en utvärdering av vargtelefoner som presenteras i VSCs årsrapport 2001/2002 tycks telefonerna ha en viss preventiv effekt på vargangrepp på hundar. Utvärderingen är dock gjord på ett relativt begränsat underlag (34 angrepp i 7 vargrevir under 4 jaktsäsonger), och resultaten i form av färre angrepp i de revir där vargtelefon varit i bruk, har ej kunnat säkerställas statistiskt (Håkan Sand, Jens Karlsson, muntligt 2004). Den preventiva effekten är givetvis av stor betydelse för huruvida det finns skäl att ha vargtelefoner eller inte, varför det är av intresse att fortsatt följa de preventiva effekterna av vargtelefoner. Om denna efterhand visar sig vara ringa kan vargtelefonerna istället ge en bedräglig känsla av säkerhet och sålunda motverka sitt syfte. Som SRF ser det kan det finnas skäl till att tillhandahålla vargtelefoner för att minska osäkerheten och öka acceptansen för varg hos jägarkåren som jagar i vargrevir där forskningen inte märker vargar. Behovet av vargtelefoner måste dock vägas mot såväl risker för vargarna som behov av fler och kompletterande åtgärder när det gäller att minska risker för jakthundar i vargrevir. Det finns följaktligen framförallt två skäl till att man bör vara restriktiv med vargtelefoner, det ena är risken för illegal jakt och det andra är att förekomst av vargtelefoner inte får ses som den enda åtgärd som kan och bör vidtas för att minska riskerna för jakthundar. Alla andra till buds stående anpassningar och förebyggande åtgärder bör tillämpas och utvecklas samtidigt med vargtelefonerna, som kan finnas i en övergångsfas, men bör fasas ut på sikt. Risk för illegal jakt Hur frekvent och i vilken utsträckning vargtelefoner bör tillhandahållas måste alltså, enligt vår mening, vägas mot den risk vargtelefonen utgör för att underlätta illegal jakt på varg. SRF menar att man inte kan bortse från att uppgifterna från vargtelefonerna utgör en första grovkalibrering av vargarnas position och därmed självklart kan användas för illegala syften av kriminella element i och utanför jägarkåren. Eftersom mycket tyder på att omfattningen av illegal jakt på varg ökat i oacceptabel omfattning under senare år (särskilt i Dalarna) menar vi att detta är ett så pass allvarligt problem att man inte kan bortse från att vargtelefonerna här kan spela en negativ roll. Därför bör denna aspekt noga vägas in på så vis att vargtelefoner inte utgör en självklar rättighet för jägarkåren utan behovsprövas. Dessutom bör telefonen stängas av om det finns tecken på illegal jakt på varg i ett område med telefon för att tydliggöra en koppling mellan jaktbrott och avsaknad av vargtelefoner. Själva pejlingen bör endast utföras av länsstyrelsepersonal och de exakta uppgifterna vara sekretessbelagda. Andra åtgärder som bör prövas parallellt med vargtelefoner Det är mycket viktigt att följa upp och utvärdera effekterna av vargtelefoner, dels som preventiv åtgärd och dels hur de inverkar på attityder. Dessa effekter bör sedan vägas mot effekterna av andra, kompletterande åtgärder. I sammanhanget är det av intresse att väga in slutresultaten från den pågående forskningen som syftar till att undersöka om jakthundar aktivt söker upp vargar och i så fall kan göras vargrena. Om detta visar sig vara en vanlig företeelse och hundar kan göras vargrena, bör det utformas som ett krav för hundförare i vargrevir. Om hundar aktivt söker upp vargar torde detta i sig innebära ett problem även rent juridiskt eftersom viltet, enligt Jaktlagens 5, inte får ofredas och heller inte förföljas annat än vid jakt och jakt på varg rent generellt inte är tillåtet. Jägarna måste acceptera att utvecklingen av löshundsjakt i Sverige bygger på en i allt väsentligt onormal faunasituation med en tidigare avsaknad av stora rovdjur. Demokratiska beslut finns att Sverige åter skall ha stora rovdjur och jägarkårens centrala förespråkare säger sig, i policies och annat, acceptera detta. Därför måste detta även innebära att jägarna är inställda på att successivt vänja sig vid den nya situationen och även själva anpassa jakten därefter. Det är tex ingen omöjlighet att jaga med hund i band vid vissa typer av jakt och sådan jakt bör övervägas och tillämpas vid varje tillfälle det överhuvudtaget är möjligt. Jaktens utövande bör successivt anpassas från en situation utan stora rovdjur i skogarna till en situation med stora rovdjur, varför behovet av vargtelefoner på sikt torde minska. 3

4 Eftersom förvaltningsmärkning och pejling för uppgifter till vargtelefon är dyrbart och jägarorganisationerna erhåller betydande belopp av staten via den sk. Viltvårdsfonden (i storleksordningen 50 miljoner kronor) bör alla kostnader som är förknippade med vargtelefoner debiteras jägarkåren från viltvårdsanslaget. Det är inte rimligt att utgifter för vargtelefoner skall tas från andra statliga medel som går till förvaltningen. Ett sådant förfarande skulle även ge incitament till att tillämpa andra metoder än enbart vargtelefoner, som rovdjursanpassad jakt till exempel. 3.3) Förvaltningsmärkning för att ha kontroll på särskilda problemindivider som inte kan avlivas direkt. Avsikten här förefaller vara att via märkningen lättare kunna identifiera huruvida en problemindivid är av särskilt genetiskt värde, eftersom sådana individer i förekommande fall inte bör avlivas. Eftersom vargstammen är extremt genetiskt sårbar i nuläget och det är av högsta prioritet att inte avliva särskilt värdefulla djur, ser vi detta som ett lovvärt syfte, men det kan eventuellt finnas svårigheter med hur många vargar som måste märkas för att kunna uppnå detta syfte? Själva syftet verkar innebära att väldigt många vargar måste märkas och DNA-testas, såvida man inte har möjlighet att särskilja och märka enbart just särskilt genetiskt, värdefulla individer. Problemet är väl att identifiera och urskilja just dessa för märkning, vad vi förstår. Se även avsnitt 3.4) nedan. 3.4) Förvaltningsmärkning för att skydda genetiskt viktiga vargindivider Om tanken med detta är att det är lättare att bevaka vargar som är märkta ser vi det som ett av de mest adekvata skälen för förvaltningsmärkning. I fallet med Laponiavargen tycks märkningen och den därtill kopplade intensiva bevakningen ha förlängt vargens livslängd i renbetesområdet. Det kan dock inte uteslutas att det faktum att även renskötare hade tillgång till alla pejlingsdata om vargen (enligt Länsstyrelsen Norrbottens märkningspolicy) kan ha medverkat till att vargen trots märkning och bevakning ändå försvann under vårvintern när pejlingspersonalen var ledig över helgen. Se vidare under avsnitt 9) om förvaltningsmärkning i renbetesområdet. I de fall man misstänker att vissa vargindivider (såväl i, som utanför renbetesområdet) är särskilt genetiskt värdefulla är det en fullt rimlig säkerhets- och övervakningsåtgärd att förvaltningsmärka dessa. Svårigheten ligger väl i, som antytts ovan, att fånga upp just dessa individer, särskilt om de befinner sig längre söderut, utan att för den skull behöva märka alla vargar. Det finns dock starka skäl för att just dessa individer bör förvaltningsmärkas, samt även ha extra intensiv bevakning så gott som kontinuerligt. 3.5) Förvaltningsmärkning för att få kunskap om vargrevirens utbredning och kärnområden. Syftet skulle, enligt VSC, bl.a vara att beräkna jaktuttag i relation till vargarnas predation, vilket vi känner oss tveksamma till. Att det finns ett etablerat vargrevir i ett område torde vara allmänt känt även om ingen varg är märkt och sålunda kan predationen uppskattas ungefärligt på basis av redan tillgängliga forskningsuppgifter om vargars predationsuttag. Se även under punkt 3.6). 3.6) Förvaltningsmärkning för att underlätta uppskattningar av vargstammens storlek. Innan vargstammen hunnit växa till sig kan det eventuellt finnas anledning att ha något alfadjur märkt i nya revir för att översiktligt att kunna följa utvecklingen av såväl vargstammen som av enskilda revir, och deras respektive utbredning. Syftet skulle i så fall primärt vara bevarandebiologiskt. Vargstammen är i dagsläget hårt inavlad och inavelsgraden tilltar i ett läge där allt dessutom tyder på att stammen i praktiken är starkt isolerad från de finsk-ryska vargarna. I detta läge kan det vara strategiskt viktigt att känna till vargarnas inbördes släktskap så väl som hur tillväxten i stammen framskrider. Syftet skulle i sammanhanget även kunna vara att bevaka och skydda vargpar i nya revir, samt inhämta information som kan ligga till underlag för rekommendationer om stängsling. Som en bieffekt kan märkning också underlätta uppskattningar av den illegala jakten. 4

5 4) Ansvar, uppföljning och insamlande av data Ansvar NVs förslag i åtgärdsprogrammet för varg att VSC ansvarar för tillstånd och utförande av själva märkningen är bra Förslaget (även detta NVs i åtgärdsprogram) att Länsstyrelserna ansvarar för, planlägger och följer upp förvaltningsmärkningen är bra, men SRF anser bestämt att Naturvårdsverket skall vara beslutsfattande instans om förvaltningsmärkning skall ske och i så fall vilka djur som skall förvaltningsmärkas. För varg ser vi det som en nödvändighet. Naturvårdsverket kan på så vis ha en översikt på nationell nivå över antal förvaltningsmärkta djur och göra rimliga avvägningar mellan önskemål och andra viktiga aspekter om huruvida märkning är lämplig eller inte. Länsstyrelserna bör alltså, enligt SRFs mening, göra motiverade ansökningar till Naturvårdsverket om behov/önskemål av förvaltningsmärkning finns i ett län. Rapportering om märkta individer Rapportering om märkta individer måste kontinuerligt ske till ett antal aktörer enligt VSCs underlag. Exakt vilken typ av rapportering som avses, och till vem, framgår dock inte. Vi tillåter oss därför att spekulera och menar att all form av rapportering om eventuellt förvaltningsmärkta djur bör vara av väsensskilt slag beroende på vilka aktörer det gäller. Myndigheter, liksom forskningsprojekten bör givetvis ha full tillgång till information om pejlingsdata, men behörighet bör i respektive fall begränsas till ett fåtal personer som omfattas av sekretessansvar. Information om förvaltningsmärkta djur till övriga aktörer måste vara av betydligt mer selektiv karaktär av skäl som relaterar till risker för vargarna. Vad som avses med berörda organisationer är något oklart, men SRF tar avstånd från att någon annan information än högst översiktlig sådan tillhandahålls andra än myndighetspersoner, annat än i undantagsfall. Med undantagsfall avser vi sådant som kan ha med extraordinära händelser av olika slag att göra och som i så fall bör delges representanter i fältgrupperna. Att tillhandahålla en högst allmän rapportering om vargarna och deras liv och leverne i reviren, finner vi befogat, men närmare pejlingsdata och rörelsemönster bör inte delges personer utanför ansvarig myndighet. Vargtelefonerna utgör ju här ett undantag, men bör enligt vår mening fasas ut på sikt. Se vidare avsnitt 7). 5) Handlingsplan Att Länsstyrelserna i förväg upprättar handlingsplaner för att ha en handlingsberedskap inför eventuell förvaltningsmärkning förefaller bra. Av planen bör viktiga aspekter på hantering och uppföljning av märkningen som framkommer av detta remissförfarande tas med, som t.ex. restriktivitet med märkning, etik, sekretess mm. 6) Kostnader När det gäller olika typer av sändare verkar det rimligt att i olika fall göra en bedömning vilken typ som är mest kostnadseffektiv med hänsyn till syftet för märkningen dock menar vi att säkerhets- och djurskyddsaspekter måste väga tungt i valet av sändare. Lång livslängd och låg vikt är också något vi ser som önskvärt. Att positionerna anges på hemsida innebär också att sådana hemsidor måste skyddas för dataintrång och att endast ett fåtal personer bör ha tillgång till denna information. Vi ser det som uteslutet att förvaltningen använder sändare som det kan finnas anledning att tro att privatpersoner kan använda för att positionera varg. Om en sändartyp som används visar sig kunna användas på detta sätt bör de omedelbart tas ur bruk och eventuellt ersättas om så befinns nödvändigt. Märkningskostnader SRF konstaterar att det är betydliga kostnader förenade med att märka en varg, drygt 120,000 kr per djur inklusive moms. Detta är ytterligare en anledning att vara ytterst restriktiv med att märka rovdjur av rena förvaltningsskäl. I de fall någon avnämare annat än myndigheter och näringsutövares får 5

6 önskemål om märkning för egna syften beviljade bör samtliga kostnader påföras denne. Att påföra förvaltningen av de stora rovdjuren mycket stora kostnader på grund av en omfattande förvaltningsmärkning, som tas av skattemedel, ter sig inte gångbart och kan sannolikt även påverka opinionen negativt. 7) Uppföljning och vidareförmedling av märkta individer Att Länsstyrelserna är huvudman och ansvarar för de märkta djuren är bra. Vi ställer oss dock tveksamma till att annan personal än myndighetspersonal/personer som arbetar under myndighets ansvar utför de delar av det operativa arbetet som är kopplat till själva pejlingen och vargarnas exakta positioner och rörelsemönster. Intresseorganisationer bör inte kunna utse lämpliga personer för just detta ändamål eftersom vi ånyo vill trycka på att det är oerhört viktigt att all närmare kännedom om vargarnas positioner bör vara strängt sekretessbelagd. Fältgrupper är dock mycket bra och kan med fördel knyta till sig personer från intresseorganisationer som tillsammans med fältgruppen kan ha och utföra de funktioner som anges i VSC:s dokument. Men analogt med resonemanget ovan bör endast myndighetspersonal som omfattas av sekretessplikt utföra själva pejlingen och ha tillgång till exakta pejlingsdata. Detta bör, enligt vår mening, inte motverka syftet med lokal förankring i fältgrupperna, och vi tror inte att medverkan i dessa står och faller med tillgång till exakta pejlingspositioner. 8) Etiska frågor kring förvaltningsmärkning Vargarna påverkas sannolikt negativt av märkning i någon bemärkelse och en diskussion bör föras om hur många sövningar maximalt som är lämpliga för en och samma individ. Av djurskyddskäl bör en individ inte märkas om ett obegränsat antal gånger. I princip anser SRF att fler än en eller högst två, sövningar endast i undantagsfall bör ske på samma individ. Följaktligen bör en varg inte heller ha sändare hela livet och utveckling av en drop-off funktion bör högprioriteras. SRF anser det i princip vara mer tveksamt att märka varg i förvaltningssyfte än i forskningssyfte annat än när det gäller sådan märkning som syftar till rent bevarandebiologiska aspekter på vargstammen. När det gäller sådana syften kan de i viss mån sammanfalla med forskningens syften. Inte så att forskningen syftar till att bevara vargen, men den syftar i vissa fall till att ta reda på sådan information om vargen som är av användning när det gäller att bevara vargstammen, som tex DNA-analyser, släktskapsförhållanden, rörelsemönster, parbildningar, förväntade föryngringar etc. 9) Förvaltningsmärkning i renskötselområdet I renbetesområdet finns det större skäl för förvaltningsmärkning av varg än i övriga delar av landet. Dels för att man bör skydda varje vargindivid som befinner sig i området, såväl om de invandrat söderifrån som om de är riktiga invandrare från Finland. Många tycks anse det angeläget att märka och bevaka invandrare från Finland. SRF finner det emellertid lika angeläget att förvaltningsmärka vargindivider söderifrån som uppehåller sig i renbetesområdet, helt enkelt för att skydda dessa. Det är viktigt att beakta att även dessa individer är värdefulla ur ett genetiskt perspektiv eftersom genetisk kontakt kan uppstå även inom renbetesområdet och inte bara i södra Sverige. Ett annat skäl att märka vargar i renbetesområdet är att länsstyrelserna kan inhämta värdefull information om interaktioner mellan varg och ren. Det saknas i stort erfarenheter av hur man hanterar varg i renbetesområdet idag, och sådan kunskap är av fundamental betydelse för att kunna utforma en mer realistiskt baserad vargpolitik i området än vad som är fallet idag. Genom ett väl avvägt samspel mellan förvaltningen och rennäringen kan den senare beredas möjligheter att anpassa sig och arbeta med förebyggande åtgärder mot vargpredation på ren. Bättre kunskaper kan leda till insikter om huruvida större bevakningsinsatser bör sättas in, som tex vid kalvningslanden om våren. Märkta vargar i renskötselområdet bör hårdbevakas i princip dygnet runt och detaljinformationen vara strängt sekretessbelagd för alla och envar utom länsstyrelsens personal, dvs även för renskötare. Dock 6

7 bör polisen definitivt få ta del av pejlingsinformation som är av sådan karaktär att den kan vara dem behjälplig i att arbeta med faunakriminalitet i området. Leksand den 13 mars 2004 SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN Björn Ljunggren Styrelseordförande Ann Dahlerus Vice Ordförande 7