4ARTIKEL > Nora Hämäläinen: 8ARTIKEL > Mari Lindman: ÅTERKOMMANDE Ledare > 2 Nykänens aforismer > 121 Poesi > 36

Transkript

1 4ARTIKEL > Nora Hämäläinen: Himanengate och konkurrenskulturen 12 ESSÄ> Jerrold Freitag: Finns det ett liv bortom konkurrensen? ARTIKEL > Pär Segerdahl: Vanornas outtalade samtycke 3 KÅSERI > Erik Hallstensson: Temat utan gränser 7 AXPLOCK > Tom Kettunen: Varningsbrev ledde till att science-fraud.org dukade under ARTIKEL > Mari Lindman: Staternas kamp om företagen Om konkurrenstänkandets skeva logik 24 INTERVJU > Sara Nyman / Freja Högback, Barbro Nordling, Katarina Jungar: Att knyta aktivism till akademin Är det möjligt? ARTIKEL > Solveig Arle: Alla har rätt att läsa AXPLOCK > Hannes Nykänen & Annika Tidström: Konkurrens utan entydighet 17 RECENSION > Jonas Hammarbäck: En ocean utan hajar och blindskär 20 RECENSION > Cecilia McMullen: Människan i sitt bävande tillstånd 22 AXPLOCK > Hugo Strandberg: Kan vetenskapen befria oss? 28 RECENSION > Salla Peltonen: Toril Moi om uppmärksamhet, kärlek och språk 30 RECENSION > Erik Hallstensson: Mångfasetterad antologi för filosofiska pedagoger Nyutkommen antologi vill fånga filosofiundervisningens frågor INTERVJU > Erik Hallstensson / Dan Lolax: Många undrar över vetenskap och vetande ÅTERKOMMANDE Ledare > 2 Nykänens aforismer > 121 Poesi > IKAROS 1

2 LEDARE Sara Nyman Ny på konkurrensfri redaktion Än en gång blåser förändringens friska vindar här på Ikarosredaktionen. Du håller i årets första Ikaros, ett nummer som är extra spännande för mig som ny på Ikaros. Jag, Sara Nyman, är helt ny här och har fått äran att axla redaktörskapet tillsammans med Erik Hallstensson. Erik, som för första gången och helt själv rodde i land senaste nummer, har i sin nya roll avancerat till tidningsveteran och mentor. Så kan det gå karriärmöjligheterna hos oss kan alltså betecknas som ypperliga. En tidskrift som med jämna mellanrum byter redaktörer skall inte glömma sitt förflutna. Då jag nu har en inblick i hur arbetet med Ikaros går till inser jag betydelsen av en vaken och rutinerad redaktion som följer med aktuella diskussioner och snappar upp intressanta frågeställningar. Vi har en ovärderlig redaktion och en drös, precis lika ovärderliga, ex-redaktörer till hjälp då det kommer till att hålla någorlunda rätt kurs på Svenskfinlands enda populärvetenskapliga tidskrift. Tillsammans med Ikaros redaktionsråd fattades det tidigt ett samstämt beslut om att i detta nummer ge extra mycket utrymme åt röster som diskuterar, problematiserar och framför allt klargör olika frågeställningar kring konkurrens. Konkurrens och kravet på att stärka sin konkurrenskraft är en återkommande utgångspunkt, ibland uttalat och andra gånger underförstått, i de mest varierande sammanhang. Tjänster konkurrensutsätts och inte bara företag utan också länder och människor förväntas spänna sina muskler i en slags kamp om de samhälleliga godbitarna arbetsplatserna, pengarna, välfärden och framtiden. Här kan du bland annat läsa Nora Hämäläinens text om konkurrens och forskning, Mari Lindmans essä om staternas konkurrens om företagen och Jerrold Freitags meditation om konkurrensen och livet. Vad är det frågan om, vart är vi på väg? Att stanna upp och reflektera kring olika sätt att tala om konkurrens är angeläget och för oss ett uppriktigt försök att ta pulsen på vår samtid en vilja att förstå för att kunna förändra. I detta myller av röster hoppas vi synliggöra diskurser inom vilka idén om konkurrens är central, och kanske väcka frågor om alternativa lösningar och inbjuda till andra sätt att tänka. Inbjuder till andra perspektiv det gör Nina Björk i Lyckliga I alla sina dagar då hon beskriver den ständigt konkurrerande människan som, måhända framgångsrik, men framför allt ensam och utsatt. Björk riktar släggan mot en dominerande diskurs det visar sig bland annat i svårigheten att tala om solidaritet och godhet utan att verka löjligt naiv eller, i värsta fall, förväxlas med en välgörenhetsvurmare. OM IKAROS Ikaros är en politiskt oberoende tidskrift om människan och vetenskapen. Ikaros ger utrymme för en öppen diskussion om vetenskapens roll i samhället. Tipsa dina vetgiriga vänner om Ikaros. Och kom ihåg att du stöder oss bäst genom att prenumerera. Tidskriften utkommer i år med fyra nummer. Dessa och många artiklar ur tidskriften, kan också läsas på Ikaros hemsida Respektive skribent ansvarar själv för artiklar publicerade i Ikaros. Åsikter framförda i signerade artiklar eller i intervjuer delas inte nödvändigtvis av redaktionen. Vi förbehåller oss rätten att redigera texter. Skribenten anses medge publicering såväl i tryck som digitalt. IMPRESSUM Postadress: FBF c/o Ikaros, Hagsgatan 12, Åbo, Finland Tfn: (Erik Hallstensson) E-post: ikaros@abo.fi Webbsida: ISSN Chefredaktör och ansvarig utgivare: Erik Hallstensson Redaktionen: Sara Nyman, Jonas Ahlskog, Mari Lindman,Lars Hertzberg, Hugo Strandberg, Göran Torrkulla Layout: Esko Schmitz Title foto: kallejipp / photocase.com Tryckeri: Waasa Graphics Oy, Prenumeration: helår 29 e / fortlöpande 24 e (studerande och arbetslösa -50%) Ikaros konto: Sampo FI BIC/SWIFT: DABAFIHH Ange namn och adress i meddelandefältet på bankgiroblanketten! Annonspriser: Kontakta redaktionen Ikaros är en del av Folkets Bildningsförbunds verksamhet, Sara Nyman är redaktör för Ikaros 2 IKAROS 1.13

3 KÅSERI Temat utan gränser Det är hög tid att uppmärksamma konkurrensens roll i allt flera sammanhang. Men vart är sprinterloppet egentligen på väg? Erik Hallstensson botaniserar bland detta nummers texter. Text: Erik Hallstensson Konkurrerandets resultat har inte varit särskilt uppmuntrande. Detta nummers tema, konkurrens, inbjöd synbarligen alla medverkande till att kritisera konkurrens som fenomen, som Jerrold Freitag gör, eller konkurrensens olika effekter. Det är inte så förvånande. Sedan åtminstone 1990-talet har konkurrensutsättning varit den mest synliga politiska och institutionella reaktionen på de knipor som många viktiga samhällssystem ansetts befinna sig i. Privata vårdinstitutioner konkurrerar med varandra och med den offentligt finansierade och drivna vården. Universiteten konkurrerar om den svåröverskådliga kaka forskningspengar som ska räcka till att hålla Finland i kunskapsproduktionens framkant. Som Mari Lindman noterar konkurrerar stater också med varandra om att företag ska etablera sig och dröja kvar inom den egna skattegränsen. Konkurrensutsättningen har på bred front rört sig över stora delar av det som kallas det allmänna livet. Skribenterna tillhör alla de generationer för vilka detta har påverkat vardagen och varit något självklart att förhålla sig till. Konkurrerandets resultat har inte varit särskilt uppmuntrande, åtminstone enligt detta nummers analyser. Vetenskaparna och vetenskapandet utgör som sagt inget undantag från de stora samhällsrörelserna. Nora Hämäläinen ger en överblick över hur det dagliga arbetet för humanioraforskare påverkas av konkurrensen på flera nivåer: forskare konkurrerar med varandra, institutioner konkurrerar om forskningspengar och universitet gör upp planer för att bättre konkurrera om studenter och forskare. Att vara forskare innebär att under långa perioder inte vara nyttig för någon. Ansökningar, projektplaner och annan administration tar mycket tid i anspråk och arbetslösa perioder mellan finansieringstillfällena gör högutbildade experter sysslolösa. Hämäläinen efterlyser ett sätt att bättre ta till vara på akademikernas kunskaper än utbetalning av arbetslöshetsersättningar. Hur skulle något sådant kunna gå till? Den hårda arbetsdelning som präglar kvalificerade arbeten idag bidrar till svårigheterna. Formellt sett rätt yrkesutbildning är inte nödvändigt för att göra ett bra jobb som en slags tillfällig akademikerkonsult i olika branscher, privata som offentliga. Det gäller också det mer handgripliga: en humanist är också en utmärkt arkivarie, sekreterare eller lärare (i de flesta fall). Akademiker ratas ofta som snuttjobbare under frivilliga eller ofrivilliga ledigheter från akademierna eftersom de betraktas som generalister utan värdefulla kunskaper. En lockande tanke är att i högre grad använda doktorer och licentiater i någon slags kunskapsbank för det offentliga samhälle som betalat för utbildningen, alltså för politiker och tjänstemän. Istället för utredningar som den Pekka Himanen skriver på i Los Angeles kunde myndigheter sätta i system att för en betydligt billigare penning ta del av akademikernas kunskaper i en slags miniutredningar eller rådfrågningar. Vad behöver en begynnande karriärpolitiker eller nyutnämnd tjänsteman veta? Mer än någonsin, är det uppenbara svaret. Medel för att fråga akademiker om saken kunde vara ett sätt att använda utbildad kunskap på och undvika några månaders pappersväxling med Folkpensionsanstalten. Den akademiska konkurrensens effekter kort sagt korridorpolitiken önskar sig Hämäläinen ett trollspö för att bli av med. Det visar så gått som något hur svår den är att bli av med. Det som tidigare handlade om lärostrider blir en fråga om finansiering: klickar sluter sig samman för att finansiera sig. Alla skribenter tycks ense om att konkurrens innebär ett slitage på mänskliga relationer. Jerrold Freitag visar inte någon väg ut ur konkurrensen och kampviljan men insisterar på dess omedelbara närvaro i stort som smått. Jonas Hammarbäck visar i sin bokrecension att omvandlandet av allt större delar av livet till arenor för ekonomisk konkurrens är en strategisk trend i affärslivet. Det som saknas i detta nummer om konkurrens är hur de fält där konkurrensen nu är den viktigaste organiserande principen skulle kunna fungera annorlunda. Konkurrens är framför allt sättet på vilket den materiella välfärden fördelas och distribueras. Plötsligt dyker enorma frågor upp kring ett begrepp. I bästa fall har det här numret något att säga om en del av dessa frågor. Redan påpekandet av ett tankebehov är inte så illa. Erik Hallstensson är redaktör för Ikaros 1.13 IKAROS 3

4 Foto: rebealk / photocase.com 4 IKAROS 1.13

5 ARTIKEL Himanengate och konkurrenskulturen Till hur hög grad kan forskning konkurrensutsättas? Vad får det för konsekvenser för forskningens kvalitet och för forskarens liv? Nora Hämäläinen reflekterar över forskarens villkor i konkurrenskulturen, ett samhälle som misslyckats med att stödja och ta till vara den akademiska expertis som finns. Text: Nora Hämäläinen som lett upp till beställningen av värsta sortens bäste broder-fasoner, där frågor om kvalitet och kompetens helt förbigåtts. För det tredje har projektet bekostats med forskningsmedel från bland annat Finlands Akademi, trots att slutresultatet egentligen inte är forskning. Forskarförbundets ordförande Markku Salonen uttrycker detta mycket klart i en intervju i Savon Sanomat: Om det forskningsmässiga innehållet och kvaliteten i Himanens verk måste man konstatera att de inte skulle passera de kriterier som finns för forskningspublikationer, utan snarast hör till kategorin samhälleliga pamfletter. Dock skulle de i den senare kategorin inte heller representera särskilt innovativt eller nytt tänkande. För det fjärde har det visat sig att även finansiärerna upplevt sig överkörda i beslutsprocessen. Och så vidare. Det är förstås positivt att det uppstår debatt kring oegentligheter i bruket av offentliga medel. För forskarsamfundet har det här varit ett ypperligt tillfälle att föra fram hur kvalitativ forskning kräver sina egna processer: framför allt sakkunniggranskning och relativ frihet från politisk styrning. I bästa fall kan debatten kring fallet Himanen öka förståelsen för forskningens särart och integritet i ett politiskt klimat där forskningen och universitetsväsendet i allt högre grad förväntas vara direkt instrumentella till nationella tillväxt- och sysselsättningsmål. Foto: rebealk / photocase.com Den sista veckan i februari har i år präglats av en lite överraskande debatt om konkurrensutsättning av forskningsmedel i Finland. Grunden för debatten är de klagomål som justitiekanslern fått ta emot angående den framtidsutredning som statsrådet har beställt för euro av filosofiedoktorn och konsulten Pekka Himanen. Bland filosofkolleger har det förstås både muttrats och skämtats om Himanens frikostiga ersättning för något som både fackfilosofer och andra forskare ser som en tafflig pamflett, men åtminstone jag hade inte väntat mig ett bredare intresse för frågan. Problemen med beställningen är flera. För det första anser man att ett forskningsprojekt i den budgetklassen rent formellt borde ha konkurrensutsatts. För det andra präglas processen Vi har en situation där konkurrensen är nödvändig för att trygga forskningens kvalitet samtidigt som den på flera olika sätt kan vara skadlig för forskningen. Samtidigt kan man ändå fundera över vad debatten berättar om forskningssamfundets och forskningsfinansieringens uppbyggnad idag. Det blir väldigt tydligt att forskning i hög grad är något som görs i form av projekt, med medel som forskarna själva eller deras arbetsgivare tävlar om med andra forskare och forskningsinstitutioner. Många fast anställda professorer och lektorer som jag har talat med vittnar om ett krympande utrymme för forskning inom tjänsten, då administrationen har ökat och resurserna för timlärare minskar. Ska man forska, så måste man tävla. De goda sidorna med det här systemet är ganska uppenbara, på sätt som även kommer fram i Himanen-kontroversen. Med välgjorda ansökningar som granskas av nationell och internationell expertis kan man gallra bort oseriösa aktörer och höja den allmänna kravnivån. För att få pengar måste man vara bland de bästa och även många av de bästa blir utan. Systemet är inte ofelbart och forskningsfinansiering innebär alltid en viss typ av risk: man vet inte och ska inte veta på förhand vad man får. Men i huvuddrag säkrar konkurrensen att pengarna inte går till helt fel personer eller ogenomtänkta projekt. Det negativa med systemet är att det konstanta tävlandet också verkar nedbrytande på forskarna, forskningsmiljöerna, forskningsinnehållen och, paradoxalt nog, även själva kvalitetsgranskningen. Forskarna: Av alla karriärer som en högt utbildad person kan ge sig in på är forskarkarriären, näst efter konstnärsbanan, kanske den osäkraste. Man satsar år och årtionden på att skaffa sig ett kunnande som man i vissa fall är ensam om i hela landet, kanske till och med i hela världen. En stor del 1.13 IKAROS 5

6 av arbetet görs med tidsbegränsade, ofta korta arbetskontrakt, varvade med stipendieperioder och arbetslöshet. En fast anställning kan man börja hoppas på i fyrtioårsåldern, men faktum är att en stor del av forskarna förr eller senare blir tvungna att söka andra jobb på en arbetsmarknad där det finns relativt lite intresse eller respekt för deras kunskaper. Kort sagt: samhället skapar en pool av experter som den sedan tvingar till inbördes konkurrens. Det finns ingen plan för hur man ska ta vara på de experter och det kunnande Kvalitativ forskning kräver sina egna processer: framför allt sakkunniggranskning och relativ frihet från politisk styrning. som inte vinner forskningsmedel eller fasta tjänster. Det ena året är du framgångsrik och prisbelönt, det andra året går du och stämplar, även om det arbete du gör skulle hålla precis samma jämna goda standard. Många forskare lägger av för att de upplever tävlandet och den ekonomiska osäkerheten som psykiskt nedbrytande. Kollegialiteten: En konstant konkurrens försämrar kollegiala relationer. Man nätverkar med dem som man kan ha gemensamma projekt med, men ignorerar eller svartmålar dem som man inte kan samarbeta med. Representanter för andra forskningstraditioner eller inriktningar inom det egna facket kan till och med rökas ut från universitet och forskningsinstitutioner plattformar som är nödvändiga för att konkurrera om forskningsmedel. I stället för att lära av varandra idkar man inte sällan aggressiv forskningspolitik i korridorerna. Innehållet och granskningen: Den hårda konkurrensen mellan forskare och forskargrupper leder lätt till en politisering av utvärderingsprocesserna. För att ta ett exempel från mitt eget fack: inom filosofin är det idag viktigt att man publicerar artiklar i internationella tidskrifter, allra helst i rätt tidskrifter. Inte dem som är rätt för ens forskningsområde, utan dem som är högst skattade i internationella tidskriftsrankningar. De högst rankade tidskrifterna är i regel sådana som endast publicerar analytisk filosofi och utesluter andra traditioner. Och hur kommer rankningarna till? Det är ingen som har satt sig ner och jämfört forskningens kvalitet med andra tidskrifter eller böcker, utan man har granskat hur ofta de citeras, frågat professorer vilka tidskrifter de läser och uppskattar, o.s.v. Det fungerar som en typ av majoritetens diktatur, där man egentligen inte behöver ta reda på vad som händer utanför de privilegierade forumen, eftersom det enligt systemets regler per definition är sämre. Som kvalitetsmått är rankningarna opålitliga, men som politiska styrinstrument är de effektiva. Många av de unga forskare som klarar sig bra i dagens akademiska filosofi anpassar medvetet sitt arbete efter vad som klarar sig på tidskriftsmarknaden. I vissa fall sker det på bekostnad av intellektuell integritet: man lär sig systemet och gör det som krävs för att ta sig uppåt. Vidare: för att vinna forskningsmedel måste man vara nytänkande, men man kan inte vara hur nytänkande som helst. Det är lättare att skriva en bra ansökan och få finansiering på ett forskningsområde som är väl etablerat, med en infallsvinkel som externa sakkunniggranskare sannolikt förstår och kan ta till sig. Men många av de forskargärningar som vi beundrar skulle inte ha kunnat komma till i en projektekonomi, eftersom de har sprungit ur stor osäkerhet, oklarhet, trevanden och slump. En hårt konkurrerad projektekonomi kanske ger mer förutsägbara och säkrare resultat, men många typer av forskning förutsätter att en dedikerad, fast anställd forskare, lektor eller professor själv disponerar över sin forskningstid i flera årtionden. Vi har alltså en situation där konkurrensen är nödvändig för att trygga forskningens kvalitet samtidigt som den på flera olika sätt kan vara skadlig för forskningen. Som barn av projektakademin, projektkulturen och projektekonomin har jag svårt att se att allt skulle ha varit bättre på den tiden då professorns assistent ofta omsider blev professorns efterträdare. Men man borde också ha en forskningspolitisk strategi för att motarbeta konkurrenskulturens negativa verkningar. Den skulle bland annat innefatta: En strategi för hur samhället ska ta vara på den expertis man har skapat genom forskarutbildning och forskningsfinansiering. En forskarutbildning som främjar nyfikenhet, respekt och breda intressen utanför den egna specialiseringen. En större andel tillsvidareanställningar inom forskning och högre utbildning. En kritisk hållning gentemot kvantitativa mått och rankningar. Ett trollspö som man kan vifta med för att avlägsna destruktiv korridorpolitik. Åtminstone borde det finnas en bredare diskussion om systemets avigsidor, och om hur tävlandet och osäkerheten påverkar forskarnas förutsättningar att tänka kreativt och kritiskt. Det är bra att forskarsamfundet orkar protestera när forskningsmedel används för att bekosta medelmåttiga konsultrapporter. Men att just konkurrensutsättningen lyfts fram som garant för den forskningsmässiga kvaliteten kunde mana till eftertanke. Är du nyfiken på att lära dig mer om denna problematik? Ta då en titt i vårt arkiv och läs Hugo Strandbergs artikel Kommersiella förslag ett hot mot vetenskapens väsen (Ikaros 2009: 1, Nora Hämäläinen är filosof och akademisk snuttjobbare 6 IKAROS 1.13

7 AXPLOCK TOM KETTUNEN Varningsbrev ledde till att science-fraud.org dukade under En av forskningsvärldens främsta whistleblowinghemsidor, science-fraud. org, har lagt ned sin verksamhet efter att en forskare, vars artiklar kritiserats av hemsidans skapare Paul Brookes, sände science-fraud.org ett hot om stämning via sina advokater. Sciencefraud.org hade kritiskt diskuterat en rad artiklar av brasilianske forskaren Rui Curi från universitetet i Sao Paulo. Science-fraud.org anklagade Curi för att ha återanvänt samma bilder i olika artiklar för att illustrera olika saker. I sin personliga blogg berättar Paul Brookes att han grundade Sciencefraud.org sommaren 2012 på grund av frustration: det fanns inga fungerande kanaler för att diskutera vetenskaplig oärlighet. Science-fraud.org koncentrerade sig främst på att analysera användningen av bilder i vetenskapliga publikationer. Brookes skriver att han tidigt kom att ångra namnet på hemsidan och nämner att någonting i stil med questionable-science-images.org kunde ha uppfattats som mer välvilligt. Science-fraud.org kritiserades ofta för sitt tungfotade språk. Kritiken som hemsidan drog på sig handlade inte bara om bilders integritet, utan ofta ifrågasattes även forskarnas integritet, och vissa forskare anklagades till exempel för att vara bedragare. Analyserna i science-fraud.org ledde ändå till en mängd tillbakadragningar och rättelser. Under sin halvåriga existens dokumenterade hemsidan mer än 500 problematiska bilder i över 300 publikationer. I efterhand verkar den nedlagda hemsidan så småningom få rätt i sin kritik av Rui Curis forskning. Nu har en artikel skriven av Rui Curi och medförfattare dragits tillbaka av Journal of Lipid Research och åtminstone tre artiklar där Curi är medförfattare, publicerade i Journal of Endocrinology, Journal of Cellular Physiology och Life Science, har fått rättelser på grund av felaktigheter gällande just användningen av bilder. Tom Kettunen är redaktör för Nordisk tidskrift för alkohol- och drogforskning 1.13 IKAROS 7

8 Foto: Yunioshi / photocase.com 8 IKAROS 1.13

9 ARTIKEL Staternas kamp om företagen // Om konkurrenstänkandets skeva logik // Att stater konkurrerar om företagens gunst ses som en självklarhet, ett nödvändigt drag i en ekonomi som på ett grundläggande sätt är global, och det tar sig uttryck på ett flertal sätt. I den avreglerade ekonomins kölvatten visar Mari Lindman hur fri konkurrens har blivit en sanning med modifikation. Foto: Yunioshi / photocase.com Text: Mari Lindman Att länder konkurrerar sinsemellan om företag och företagens investeringar blir ett lika viktigt drag i det globala ekonomiska livet som att företag konkurrerar med varandra. För staten anses det vara en utmaning att skapa så goda och företagsvänliga villkor som möjligt så att de inhemska företagen stannar i landet och så att utländska företags investeringar lockas dit. I synnerhet präglar detta skattepolitiken som har som mål att få så mycket kapital att strömma till landet som möjligt: hur skapar man en lycklig ekvation där staten får inkomster? I den diskussionen mellan staten och företagen uppfattas en produktionslogik som bygger på billigast möjliga arbetskraft i andra hörn av världen som en given faktor i företags rörelsemönster. Denna måste hanteras så att nationens egna intressen maximeras. Det gäller alltså för ett land som Finland ett land med dyr arbetskraft men högt utbildad befolkning att hålla sig på god fot med de mest betydande, inhemska som utländska, företagen så att statskassan kan fortsätta att växa. Företagen antas vara landets viktigaste resurs och inkomstkälla så det gäller att skapa en politik som gynnar i synnerhet dessa samhällsbärande aktörer: storföretagen ses som samhällets och välfärdsstatens grundförutsättning. En av de viktigaste frågorna blir därför hur finska företag ska kunna konkurrera med företag i nya tillväxtekonomier eller hur Finland ska hitta sin egen nisch inom vilken företagen inte snabbt slinker iväg till Bangladesh. Man vädjar till samförstånd; samförstånd mellan fack och arbetsgivare, samförstånd mellan handelspolitik och skattepolitik, samförstånd mellan politiska partier det viktiga är det nationella konkurrensprojektet, som självklart antas främja alla landets medborgare i form av arbetstillfällen och den välfärd staten kan erbjuda om företagen betalar skatt i landet. Politikernas mantra: utan tillväxt skapas ingen hållbar statlig välfärd. För att trygga välfärdssamhället krävs således en expansiv och smart företags-, industri- och handelspolitik. Utgångspunkten, som verkar synnerligen problematisk, är att olika intressen sammanfaller: företag får ut något av att befinna sig i ett visst land, och landet ifråga behöver företagen. Konkurrens för given här, så också de globala orättvisor som konkurrensen skapar och upprätthåller, men här uppstår också frågan om vad konkurrens egentligen är. Att länder konkurrerar sinsemellan om företag och företagens investeringar blir ett lika viktigt drag i det globala ekonomiska livet som att företag konkurrerar med varandra. Den grundläggande frågan som politiker anser sig tvingade att hitta ett svar på blir därför: hur kan finska företag vara konkurrenskraftiga och hur kan staten bäst stödja företagen? Indirekt finns det mycket att påverka när det gäller företagens inbördes konkurrens. Det man kan göra är att skapa ett företagsvänligt klimat med låg samfunds- och kapitalskatt. EK har under en tid pressat på för en sänkning av samfundsskatten. Detta har nu blivit verklighet genom regeringens beslut. Av politiker har denna skatteförändring berättigats med hänvisning till att sysselsättningen härigenom kommer att gynnas, även om man inte går in på vilka jobb som skulle skapas. Det förutsätts att Finland helt enkelt måste hävda sig i det som nu blivit en allmänt utbredd skattekonkurrens där flera länder nyligen gått samma väg som Finland IKAROS 9

10 Staten har också skapat mekanismer som stöder företags utvecklingsmöjligheter och till på köpet stora och inflytelserika institutioner som TEKES och FINNVERA som är statens sätt att stöda en expansiv exportindustri. I dagens Finland är det självklart att staten stöder företag genom en mängd olika former av exportstöd. Att ett företag lyckas blir därför också ett gemensamt nationellt politiskt projekt. Att företag stannar i Finland väljer att stanna i Finland - ses därför som ett tecken på en lyckad politik och när företag flyttar sin verksamhet ses det som ett nationellt misslyckande, som man noga ska tänka igenom för att i framtiden undvika liknande händelser. Här uppstår frågor om sund och osund konkurrens och gällande detta finns det meningsskiljaktigheter och dunkla områden. Att statsminister Jyrki Katainen i samband med turerna kring Åbovarvet STX förhandlingar om att ro iland ett beställningsarbete på en lyxkryssare sade att det är problematiskt att Sydkorea och vissa europeiska länder går in och stöder varvsindustrin det snedvrider konkurrensen, hävdade Katainen är intressant. Hur stora risker vågar staten ta på skattebetalarnas bekostnad, undrade statsministern. Affärens alla vindlingar föranledde en diskussion om transparens i hur stater garanterar exportstöd men också i vilken mån staten ska gå in och stöda företag med lån. Vad kan man säga om allt detta? Tja, att påståendet att det råder fri konkurrens i marknadsekonomin nog är en sanning med modifikation vid närmare granskning verkar konkurrensen inte vara särskilt fri. Bakom denna så kallade fria konkurrens finns alltså ett helt statsmaskineri som byggs upp för att skapa konkurrensfördelar. En diskussion om transparens och skev konkurrens har uppstått i samband med skattekonkurrens, ett fenomen som Bakom denna så kallade fria konkurrens finns alltså ett helt statsmaskineri som byggs upp för att skapa konkurrensfördelar. bygger på en allt större internationell rörlighet för såväl företagens som förmögna privatpersoners kapital. Ett faktum som de flesta är överens om är att den ökade rörligheten hos företag och kapital gör beskattning svårare att genomföra och övervaka. Oenigheterna rör beskattningens funktion. Är det bra att stater genom skattepolitik, till exempel genom plattskatt, nollbeskattning eller mindre skatt för vissa branscher, konkurrerar sinsemellan? Vad leder det till på en global nivå, vilka blir följderna för ländernas invånare och hur påverkas välfärden? Förespråkare för skattekonkurrens (jag ögnar igenom en rapport utgiven av tankesmedjan Timbro i grannlandet Sverige) menar att den leder till en god process där stater disciplinerar sin beskattning och att en sådan konkurrens bidrar till sunt och innovativt lärande länder emellan. Tesen är att staten har en naturlig tendens till excesser i beskattningen. Kritiker av vilka många är tungt vägande ekonomiska institutioner som till exempel OECD och EU menar att skattekonkurrens skapar snedvridning, att kapitalflöden blir svåröverskådliga och framför allt att skattebördan förs över på arbete och konsumtion. Beskattning av företag anses därför inte vara ett lands ensak, eller en regions ensak som i fallet Åland, där ökad skatteautonomi kunde utvecklas till en form av skattekonkurrens. Skattekonkurrens har kritiserats och tagits upp i olika ekonomiska forum publicerade OECD en rapport, Harmful Tax Competition, där fenomenet skärskådades och där krav ställdes på medlemmarnas agerande i skattefrågor. Problemet är dock hur man kan påverka ett suveränt lands skattepolitik. Skatteparadisens verksamhet har bekämpats både av OECD och EU. De nordiska länderna har ingått avtal med många av de så kallade skatteparadisen för att få tillgång till information om kapitalflöden. Den krassa slutsatsen av allt detta är att när kapitalismen på detta sätt blir ett nationellt samförståndsprojekt undermineras grundläggande former av internationell solidaritet. Politikens yttersta mål blir att sätta in olika sporrande insatser som ska göra att landets näringsliv kan hävda sig i den internationella konkurrensen. Att lönerna är relativt höga i Finland och att arbetet är billigare på andra håll behandlas som en given utgångspunkt i en global värld där finska politiker ska manövrera på ett sätt som kan förenas med landets intressen, och där välfärdssamhället som bäst utgör en konkurrensfördel (men en annan möjlighet är att se välfärdssamhället som ett hinder för konkurrensen). Utifrån det här perspektivet är det inte förvånande att finska och svenska politiker klappar sig själva på axeln för att ha hanterat konkurrenssituationen klokt och samtidigt värnat om landets välfärd. När politiker talar om de nya tillväxtekonomierna sker det därför ofta med ett visst ambivalent tonfall: visst är det bra att de här länderna har klarat sig så bra, men vi måste hålla oss framme i den stentuffa internationella konkurrensen. Ofta nöjer man sig med en retorik om de nordiska länderna som i och med sin konkurrenskraft där ett bra utbildningssystem är grundbulten visar vägen, och lämnar de mera obehagliga aspekterna därhän. Lyckas man bra i konkurrensen är det givet att det är en framgångssaga för välfärdssamhället välfärdssamhället har visat sig tåligt och konkurrenskraftigt. Följden av detta är ett ekonomiskt perspektiv på samhällets grundläggande institutioner och relationer. En annan krass slutsats är att resultatet av denna konkurrens som framför allt sker genom gynnsam beskattning av företag och kapital skyfflar över det ekonomiska ansvaret för statens inkomster på andra än företag vilket drabbar de fattigaste. Detta upprätthåller alltså en motsättning mellan föreställningen om att företagens skatter är den viktigaste källan till välfärd och att man samtidigt tar det som en självklarhet att beskattningen av arbete och konsumtion är så absolut avgörande för ett lands inkomster att till exempel minskad arbetstid framstår som en omöjlighet hur skulle statens välfärd då byggas? Alternativa beskattningsmodeller som går ut på att beskatta företag och kapital strängare tycks 10 IKAROS 1.13

11 uteslutna. I praktiken är det nu så att konsumtionsskatter (mervärdesskatter osv.) utgör en avgörande del av skatteintäkterna. På samma gång sänker man skatten på förvärvsinkomster för att, som det brukar heta, göra det lönsamt att arbeta, vilket i sin tur ökar trycket på att höja konsumtionsskatten ytterligare. Men att länder konkurrerar sinsemellan om företag, så att välfärd eller avsaknaden av samhällelig välfärd blir en fördel eller nackdel, visar ett drag av kapitalismen som system, en oro i systemet som inte bara kan tillskrivas missbruk av fair play. De frågor som den här typen av konkurrenstänkande väcker berör bland annat frågor om hur ekonomi ska beskrivas. Det är frestande att beskriva ekonomi utifrån det enskilda landets eller regionens intressen. Sådana beskrivningar har naturligtvis sin poäng. Men att länder konkurrerar sinsemellan om företag, så att välfärd - eller avsaknaden av samhällelig välfärd blir en fördel eller nackdel, visar ett drag av kapitalismen som system, en oro i systemet som inte bara kan tillskrivas missbruk av fair play. Den statsunderstödda konkurrensen väcker som sagt frågor om distinktionen mellan vad som tillhör den globala kapitalismens grunddrag och vad som utgör ett oegentligt tillvägagångssätt som man genom olika lagstiftningsformer och regleringar kan gå till botten med. Kan en sådan distinktion upprätthållas i det här fallet? Med andra ord: hur ser distinktionen mellan hälsosamma former av konkurrens och skadlig konkurrens ut? Hur beskriver man den hälsosamma formen av konkurrens? Ur vilket perspektiv beskrivs den? Det är viktigt att notera att den situation vi idag befinner oss i, en situation med en avreglerad ekonomi, avreglering av internationella kapitalrörelser, ställer frågorna på sin spets. Avregleringarna inleddes på 1970-talet och fullbordades i stort sett i början av 1990-talet. Då ekonomin var reglerad i en högre grad än den är nu kunde man i någon bemärkelse tala om att enskilda länders företag konkurrerar på en världsmarknad, även om de redan då erhöll stöd av sina hemländers regeringar. Men det som var mindre möjligt då var att utan vidare flytta produktionen till andra länder, vilket tvingade företagen att acceptera ett visst mått av socialt ansvar. I den situation som råder idag, där enskilda länder konkurrerar om multinationella företags investeringar och där de obehindrat kan flytta sin verksamhet dit de vill, finns det få effektiva sätt att tvinga företagen att ta något socialt ansvar. Mari Lindman är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi 1.13 IKAROS 11

12 12 IKAROS 1.13

13 ESSÄ Finns det ett liv bortom konkurrensen? Vad handlar konkurrens om? Vad gör den med oss? Hur skulle ett annat liv se ut? Jerrold Freitag reflekterar. Text: Jerrold Freitag Konkurrens är en primitiv frånvaro av egenskaper. Det är rusning och tävling. I dess mest uthärdliga, lätt roande form är det ett spel där civiliserade människor släpper lös sina kampviljor. Konkurrens ger tillfällig styrsel och konstgjord säkerhet åt liv som ängslas över den verkliga finalen, döden. Konkurrens är meningsfull för att det måste vara förfärligt att sakna mening. Konkurrensen påstår att det finns ett syfte innan något finns. Att dagligen öva sig i konkurrens distraherar och lindrar. Konkurrens är personligt hållbara, egoistiska syften. Förutom själva konkurrensens neuroser finns där något att avnjuta i slutet för att göra tävlingen uthärdlig och mödan värd. Även om tävlingsprocessen är livfull handlar den om det där i slutet. Sportslighet finns inte utan tävlingar. Rättvisa förutsätter en chans att inte vara rättvis. Ett konkurrenskraftigt sinne fokuserar på att vinna. Att vinna det där i slutet är inte att vinna något som sedan finns till hands, om det vore så skulle vi inte tävla om det igen och igen. Eller skulle vi det? En ordentlig dust, ett vad, en duell eller ett returmöte mellan rivaler är underhållande ventiler för att understryka att vi står på rätt sida om djurparkens galler. Barthes wrestlingtittande var en övning. Gott så, men vi har valt vår egen körhäst i våra göranden med andra: konkurrens. Vi stiftar lagar, vi håller oss till god affärssed så gott vi kan, vi fostrar till medlidande och är verkligen goda men vi har valt en hård springare att tygla. Vi valde inte rättvisa. Vi valde inte delaktighet. Vi valde inte naturen. Vi försöker enbart hävda dessa som värden medan vi konkurrerar. På väg mot triumfen hyllar konkurrensen sportsligheten. Hur mycket tävlandet än vältrar sig i dessa goda saker så finns inget verkligt behov av rättvisan själv. Konkurrens grundas på godtycke. Vi konkurrerar om mer av något. När det väl har börjat är loppet kört. Om konkurrens är det vi valt som samhällets motor, som vår grund för samhörighet, rätt och lycka så måste vi godta att valet innebär förlorare. Smärta tillkommer dessa förlorare. Smärta tillkommer också den som inte ens tävlar, som inte kan tävla. De som inte kände till att det var en tävling eller vad det tävlades om. Finns det en vilja att bryta med kampviljan emellan oss? Var skulle den börja? En kur mot konkurrensen kunde börja med andning och stretchning. Låt oss istället för att stretcha våra kroppar stretcha våra förtroenden. Om du läst så här långt litar du på något, redaktörerna, skribenten, ämnet. Låt oss belåna det förtroendet och köpa mer av det genom att påminna om att många vänliga och intelligenta själar tänker, skriver och bekymrar sig enbart av det skälet att det är rätt att göra så. Att sätta in världens sällsynta medmänsklighet i kommersiella ekvationer för att kritisera den är dock lika betänkligt som mina fraser om att belåna och köpa förtroende. Trots att vi spelar ett ödesdigert spel med våra liv, våra sinnen och med biosfären, vänder vi oss inte till de ödmjukhetens och medlidandets filosofer som sedan länge varnat oss. Inkännande ser vi bara tillbaka på deras charm. De hade nerver starka nog att säga oss att vi inte samtidigt kan förebygga och förbereda krig. Men det är det vi gör. Vi verkar inom ett system för konkurrens och gränslös tillväxt och vet att det är omöjligt. Vi läser våra kapitel, fäster inspiration på kylskåpen och vidarebefordrar e-post som salva på blåsorna medan vi lägger Vi läser våra kapitel, fäster inspiration på kylskåpen och vidarebefordrar e-post. bränsle på elden. Om filosofi fortfarande är det som ska leda oss till det goda livet så hånar vi den alltmer ju mer vi vet. I försöket att bryta oss loss från vinnandet, att hylla förlorandet eller ödmjukt hoppas att den andre tappar andan så att vi får chansen kommer humor att vara avgörande. Camus berättade att Sisyfos log varje gång stenen rullade ned från berget och hjälpte på så sätt nybörjarexistensialisterna. Men det är ingen lek. Det är inte på skoj. Det är ett svettigt arbete vi bara kan utföra om vi bryter spänningens is mellan oss. Galghumor är att rekommendera. Oartiga och snuskiga skämt gör huden tjockare. Vi kommer aldrig att hitta rätt. Vi kommer aldrig att lösa det. Vi kommer att såra varandra. Någon gång måste vi anta att den andre också försöker. Annars går det inte. För den milt elitistiska läsaren med god matsmältning är filosofens roll att fortsätta insistera på det goda livet genom att uppmana oss att leva det där vi kan, att hjälpa andra att leva sina liv så långsamt som möjligt och så frånkopplat från någons klocka och resultattavla som möjligt IKAROS 13

14 Heidegger kom nära en slags västerländsk buddism som stirrar ned tiden genom att breda ut varat. Hellre än att bjuda in hans problem hämtar den här essän infallsvinklar från Paulo Virilio och Hartmut Rosa. Likt Heidegger undrar de vad konkurrensens kärna, ekvationen hastighet och tid, gör med våra institutioner, våra barn och med oss själva. Tiden är hävstången i konkurrensdiskussionen. Den är den tickande klockan talet födde minutvisaren, för på timmen när räckte inte längre till. Både Virilios och Rosas pedagogiker är beundransvärda. De bryr sig om lärandet. Diskussioner om konkurrensens neuroser har länge varit en angelägenhet för den första världen, men båda filosoferna är tillmötesgående nog att inte dröja vid den. Det är en genomtänkt artighet. För den som fastnat i ett tankeproblem är svårigheten just att se att man har det. Vi vet också att vi ser med våra känslor. Att stigmatisera trångsyntheten för att knäcka rasismen har motsatt effekt. Virilio och Rosa går in bakom kapitalismen genom att arbeta med de hittills nämnda grunderna: tid och hastighet, vars legering är konkurrens. Ibland är det krig, ibland järnvägar, ibland imperialistiskt rofferi efter gruvor, ibland mediefrosseri och drev. Inget förenklas, inget undviks. Båda stiger ut ur sina gelikars institutionella kodspråk och efterfrågar ett tålamod som är en del av tillnyktringen från beroendet av den rusning som konkurrensen utgör. Förutom deras kärlek till grundfrågor finns mycket lite pop i deras slutsatser. Konkurrens stressar omdömet antingen till fördel för den aggressives hastighet eller till fördel för dem som arrangerat tävlingen för att mäta deltagarnas konkurrenskraft. Vore vi inte tidsfixerade skulle vi inte kunna konkurrera, förutom med kvantitet. Den enklaste filosofi medför reflektion. Reflektion är skilt från det gjorda och skilt från det som kommer att göras. Reflektion är handling. Den är nuet. Ju mindre nu man har, ju mindre reflekterande blir omdömet. Att vi behöver skynda på vidare med dagen med vad som helst är en överenskommelse med någon, med något. Vansinnigt många beslut tog oss hit. Vilka var det? Vilka kommer nu? Är det för övermäktigt att erkänna att man aldrig behöver få något gjort? Pressen på presens är den sakens kärna som här lyfts från Virilio och Rosa. Ögonblicket förstörs inte bara av hastigheten utan också med dess snabbhet. Virilio utropar (inspirerad av Paz) vår närvaros obeboelighet. Rosa är mer undrande. Både Virilio och Rosa anklagar hastigheten för två villfarelser. Den ena är känslosurrogaten tillverkade som reaktioner på mediala händelser. Krigsreportage, marknadsundersökningar, event och katastrofer sliter på hjärnan som filter. Konsekvenserna är att vi dechiffrerar gåtor eller struntar i det eftersom vårt nu inte rapporteras. Det är en massa andra nu som vi kan ordna och prioritera som vi tycker. En ryggmärgsrädsla aktiverar vårt psykologiska immunförsvar för att undvika depression. Eftersom det är konstant rycker vi aktivt eller passivt på axlarna. Den andra villfarelsen är informationens tillgänglighet. Två saker händer med de kvantiteter av information som är den moderna människans främsta men dock trubbiga redskap. Ett fenomen liknar det ovanstående och handlar om mängden, och att informationen når oss snabbare och snabbare. Förhoppningarna om en demokratiserande effekt kommer på skam och det visar sig snarare vara ett fängelse, eller en ny hopplöshet och avtrubbning. Ett andra fenomen är att inbillningen att vi redan vet ökar med ökad tillgänglighet. Om jag vet att jag alltid kan få veta genom att knacka in något i datorn devalverar jag långsamt min kunskap till bekvämligheten i att kunna veta något om jag vill. Om jag tror att mitt intellektuella kylskåp är fullt, varför besvära sig med tankar om hunger? Jag borde oroa mig mer över att för mycket mat ramlar in i munnen när jag öppnar skåpdörren och letar efter lampknappen. Att säga att här har författaren helt fel är det vi måste tro för att kunna leva varje dag på någon annans bekostnad, det vill säga för att kunna tro att konkurrens är sakernas naturliga ordning. Men civilisation är att blir bättre med varandra. Det är dock svårt när företaget jag jobbar för vill ha mer än företaget du jobbar för. Att bara tro att konkurrens är människans natur och att djurparkens galler är intellektuellt tveksamma är cynikerns utgångspunkt. Det är att resignera till en hållbarhetsstrategi för att kunna leva så länge och så snabbt vi kan. Hur mycket tål miljöer biologiska och psykologiska innan vi har Att Bastiljen är ett museum är lika sönder dem? Det är om sådana frågor intressant som att Alamo är det. hållbarhet handlar. Filosofier som hyr ut sig till ideologier lockar fram revolutioner för hur kan det massiva och självgående systemet som driver oss och sig självt annars störtas? Med revolutionens motsats, är ett svar. Varje ny generation väljer vad den vill ta över från den förra i en lugn marsch mot hållbarhet. Hållbarhet den aktuella kompromissen med miljön är den språkliga reaktionen på det ohållbara. Framstegets matematik går inte ihop. Nedgången tar visserligen tid, men det som inte fungerar leder alltid dit. De banala kompromisser med efterföljande munter berusning som idén om hållbarhet innebär är dock det första riktiga hacket i konkurrensens skiva. För vilka revolutioner har fungerat? Upprörda studentgenerationer blir lika uttråkade över sig själva som pengamarknaderna blir över dem så länge de klagar. Unga protester är en väl avgränsad pubertet i konkurrenssamhället. Det är bra att få ut det ur systemet medan någon annan betalar hyran. Att Bastiljen är ett museum är lika intressant som att Alamo är det. Mellankrigstidens poeter, författare och filosofer är förtjusande i sin övertygelse om att något kommer att göras som förhindrar något så fruktansvärt som en upprepning av skyttegravskriget. Är vi så misstänksamma mot oss själva att vi verkligen inte har något annat fungerande än konkurrensen? Är vi så rädda och ångestladdade att vi glömt att vi är mer lika än olika? Vårt beteende visar att vi inte kollektivt kan tänka oss ut trots att vi alla individuellt vet att vi kan. Att byta ett bildäck är en passande bild, men bilen rusar på längs motorvägen. Hållbarhet redan gjord till vara är strukturellt samma överenskommelse om undfallenhet som kyrkan gjorde, där kyrkan satte in sig själv som själavårdare och som förmyndare över begäret. Vi gör det mellan begäret och miljön. Kyrkan håller själen levande och fysiskt som gisslan. Våra parker och naturguider stängslar in naturen för att skydda den. Det mest besjälade och därmed osjälviska den enskilde kan göra är så lite som möjligt. Att göra ingenting garanterar skadeslöshet. 14 IKAROS 1.13

15 I större städer med många migranter kan de flesta kvällar ägnas åt skillnadsfester. En sista undfallenhetsstrategi som konkurrensandan förhandlat fram för att förhindra dåligt uppförande är hyllandet av skillnader. Liksom hållbarhet är skillnadsfirandet de sammansatta resterna av konkurrensen. Vi har samlat oss i korporativa stater för att överleva, går i flock och gör reklam för våra vanor. Vi har i vår hets efter resurser gått från varandra till den grad att jag har mer gemensamt med en ateistisk skrivbordsfilosof i New Delhi än med konstnärerna i mitt hyreshus i Berlin. Att hylla skillnader är ett försök att bli av med inskränkthet. Festivaler, provsmakningar av mat, dans och uppläsningar hämtas från en del av befolkningen som antas vara annorlunda. I större städer med många migranter kan de flesta kvällar ägnas åt skillnadsfester. Vad är detta om inte en hyllning av det vi inte har gemensamt? Var finns det som för oss samman? Vi vet att försummandet av vår andlighet vad det nu ska betyda inte är bra. Den sekulära galaxen med psykologiska, psykiatriska och farmakologiska planeter är åtminstone en bekännelse av detta. Den kyrkas existens som började med hjärtat på rätt ställe ger årtusendens eftertryck åt att vi önskade att vi kunde vara goda mot varandra. Vi önskar oss något att vända oss till när våra rädslor blir till fult beteende mot varandra. Men hur ligger det till? Vår mjuka, sympatiska sida är inte gripbar och massor har aldrig gjort sig kända för gott omdöme, så till den dag då vi kan se våra själar är det helt enkelt förlåtligt och acceptabelt att vi lever med sjuka sådana. Världsorganismens samhörighet har alltid anats. Empiriskt har vi känt till förgiftandet av världen sedan den industriella revolutionen. Vetenskapligt möttes Tyst vår (av Rachel Carson) på 60-talet av så hårda protester från företag att den bevisades vara sann. Kan vi inte, i tävlingen med kniven på strupen och i vardagen, överväga att bättre inte behöver ha ett slut? Att bättre inte behöver något föregående? Att det finns en töjbarhet och ett flyt mitt i hela klock n rollen? Att vi inte är möss på jakt efter belöningar i labyrinten? Kan vi inte ropa på morgonen åt våra älskare att vi inte vill dö, att vi vet att den är på väg, frukosten var god, ha en fin dag och jag är inte på väg till jobbet? Vi är inte längre agrarer drivna att ta in skörden till marknadsdagarna för att i tid betala jordräntan. Andra gör det åt oss. Och varför betalar jag för jorden nu igen? Om det här är slutet vill jag inte skriva det och vill inte läsa det av någon annan. Är det ett skämt? Var det allt? Att göra sitt bästa och försöka att inte vara helt svinaktig? Om tänkandet fungerar är det tillfreds med sig självt. Är vi nöjda med det finns inget behov av att skaffa något eller göra något. Det vi som mest kan vinna från någon annans tänkande är att medan de tänkte gjorde de inget annat. Jerrold Freitag är filosof 1.13 IKAROS 15

16 AXPLOCK Hannes Nykänen & Annika Tidström Konkurrens utan entydighet Filosofen Hannes Nykänen och ekonomen Annika Tidström fick tre frågor om konkurrens. Svaren och sätten att ta sig an frågan kontrasterar mot varandra och ifrågasätter vad konkurrens egentligen betyder. Nykänen upplever begreppets användning inom ekonomin som oklar, Tidström betonar samarbetets betydelse för konkurrens mellan företag. Ikaros: Hur reagerar du instinktivt på ordet konkurrens? Vad är din ryggmärgsreaktion? Nykänen: Min ryggmärgsreaktion är att begreppets innebörd såsom det används inom ekonomi och biologi i många avseenden är oklar. Inom ekonomin verkar det till exempel mycket svårt att över huvudtaget upprätthålla en så kallad sund konkurrens. Inom biologin verkar begreppets betydelse ha överdrivits. En del cellbiologer säger till exempel att de tycker sig se mycket mer av olika former av samarbete än av konkurrens. Tidström: Ingen konkurrens utan samarbete. Jag tänker främst på konkurrens ur ett ekonomiskt perspektiv, det vill säga konkurrens mellan en eller flera företag. Konkurrens kopplas ofta ihop med konkurrenskraft, vilket innebär att företag bör skapa en sådan position på marknaden att de klarar sig (bättre) i relation till övriga företag. Ett företag klarar sig inte utan andra företag, leverantörer, kunder och så vidare, och därför ingen konkurrens utan samarbete. Ikaros: Är konkurrens eller idén om människan som en konkurrerande varelse central för dig i din forskning? Nykänen: Inte särskilt central, men eftersom jag sysslar med moralfilosofiska och medvetandefilosofiska frågor är förstås alla problemställningar som har samband med egoism av ett visst intresse. Tidström: På ett sätt är frågan central i och med att jag forskar i samtidig konkurrens och samarbete mellan företag. Konkurrens och samarbete mellan företag är delvis beroende av relationer mellan människorna i företagen. Ikaros: Är konkurrens och förmågan att konkurrera med andra människor en grundläggande mänsklig egenskap, eller handlar det om något annat, till exempel samhälle, ideologi eller ekonomi? Nykänen: Jag tror att då det gäller mänskans moraliskt sett Ingen konkurrens utan samarbete. ömkliga sidor så är begreppet makt mer djuplodande än konkurrens. Konkurrens kan väl i många fall uppfattas som en aspekt av att försöka få makt över andra. Hur som helst så är problemet med motsättningen mellan konkurrens och samarbete liksom problemet med motsättningen mellan egoism och altruism att det nätverk av moraliska begrepp som de sammanhänger med är helt otillräckligt undersökta. Många filosofer och psykologer verkar till exempel mena att samarbete i sig på något sätt är ett uttryck för moral eller i varje fall för protomoral men det här stämmer inte alls. I de missvisande termer som diskussionen ofta förs kan man lika bra säga att konkurrens ofta kan vara moraliskt (som vid en vänskaplig tennismatch) medan samarbete ofta är omoraliskt (som då vapensmugglare samarbetar). Men poängen är att begreppsparet konkurrens-samarbete inte är så centralt för moralisk förståelse. Vad filosofer, ekonomer och psykologer, och det här gäller särskilt evolutionspsykologer, än säger om konkurrens så är det enligt min mening tämligen betydelselöst ur ett moraliskt perspektiv. Tidström: Jag håller med Hannes gällande betydelsen av konkurrens och samarbete. Det är inte så svartvitt. Jag anser att vi inte kan studera konkurrens utan att även beakta samarbete och vice versa. De flesta relationer innehåller både samarbete och konkurrens och dessa påverkar varandra över tiden. Jag tror att konkurrens är en grundläggande mänsklig egenskap som sedan kan ta sig olika uttryck i olika situationer med tanke på övriga faktorer. Det grundläggande i konkurrens har väl att göra med survival of the fittest tankesättet eller först till kvarnen mal. Det handlar helt enkelt om överlevnad. Samhället och sociala miljöer skapar även situationer med konkurrens mellan människor. Ibland finner man sig även i situationer med ofrivillig konkurrens. Tom Kettunen är redaktör för Nordisk tidskrift Hannes Nykänen är filosof för alkohol- och drogforskning Annika Tidström är forskardoktor vid Institutionen för ledarskap 16 IKAROS 1.13

17 RECENSION Jonas Hammarbäck En ocean utan hajar och blindskär Vad är det egentligen som döljer sig bakom konkurrensens retorik och estetik? Jonas Hammarbäck recenserar det senaste om vinster och innovationer. Jag fick frågan om jag ville recensera något till nästa nummer av Ikaros som skulle handla om konkurrens och jag tänkte att vad vet man egentligen om konkurrens och googlade. The Blue Ocean Strategy skapa nya marknader utan konkurrens var en av de första böcker jag snubblade över och den såg populär ut. Verkade ha vunnit priser och uppmärksammats och så. Var inte alltför gammal och samtidigt lite kontroversiell i managementkretsar där vissa tyckte att vadå det här var inte vidare vetenskapligt. Teorin är ju bara en beskrivning av hur företag som lyckats gått till väga, och ingen metod. För även om den baserats på 15 års forskning och 150 olika företag har inget av företagen använt the blue ocean strategy utan den har liksom applicerats i efterhand. Och en massa gamla framgångssagor kan väl vem som helst samla ihop och säga att hej, precis så här har de gjort, köp vår bok då. För vi vet ju att hur mycket än vissa företagsvänliga politiska fraktioner (finns det ens några andra?) framhärdar i ämnet så skulle företaget, om det nu självt fick välja, helst av allt slippa konkurrens och bara dominera samtliga marknader i ett nafs. En tendens som egentligen är rätt totalitär även om det är vanligare att kalla den tillväxt. Men politikerna har rätt i att konkurrensen är viktig. Det är ju den som skiljer det kapitalistiska företaget från diktaturen, även om det ena naturligtvis inte utesluter det andra. Men den innebär också en hel massa annat än valfrihet och det är detta som boken är på spåret med sin revolutionerande strategi. Så luta dig tillbaka under stuckaturerna i styrelserummet. Klicka upp en flaska Evian. Blicka ut över den vackra utsikten och lyssna noga. The Blue Ocean Strategy är handboken för en metod som går ut på att du som företagare istället för att konkurrera inom existerande marknadssegment ska bryta dig loss och skapa en ny och alldeles egen marknad. Detta är den blåa oceanen. Ett vatten utan andra predatorer än du, där du sätter spelreglerna, priserna, you name it. Boken hjälper dig att få vittring på denna kapitalismens heliga graal, det utökade Den blåa oceanen, ett vatten utan andra predatorer än du, där du sätter spelreglerna, priserna. mervärdet som inte för den skull innebär utökad kostnad. Men om du vill nå dit måste du våga lämna platsen där du befinner dig. Den av bitter konkurrens nedblodade röda oceanen. Full av hungriga företag som försöker sluka varandra med ny teknik, aggressiv marknadsföring och ständigt pressade priser och du har ingen annan att skylla än dig själv för att du sitter där du sitter. Du har nämligen sysslat med benchmarking. Benchmarking innebär att du stirrar dig blind på konkurrensen. Nog känner du väl igen hur du utvärderar din verksamhet genom att fokusera på likheter och skillnader gentemot konkurrenter i samma bransch? Och hur du sedan utvecklar din strategi utifrån det. Men dina konkurrenter är själva fast i den röda oceanen, glöm aldrig det. De kommer knappast att leda dig bort mot den underbara blå. Eller för att uttrycka sig så att akademikern fattar: du måste kasta av dig din ressentimentsfulla attityd. Den låser fast dig vid redan etablerade metoder och gör dig blind för din egen skillnad, du måste affirmera den, bli den förändring du är och skapa dig en helt ny livsmiljö, ahead of the game. Så mot benchmarkingens förrädiska lätthet ställer The Blue Ocean Strategy värdeinnovationen. Och bland strategins alla scheman och retoriska presentationer som alltid kommer i dramatiska nummer av typen de sex principerna, fyra åtgärderna eller de tre skikten av icke-kunder så är värdeinnovationen viktigast. Det är en innovation i ordets egentliga bemärkelse, en värdeökning utan kostnadsökning, en sorts trolleri. Som ett första exempel tar boken upp den franska nycirkusens anmoder Cirque du soleil. Och det är naturligtvis ingen slump. Denna retoriska text vet precis vad den gör. Genom att åkalla en semikonstnärlig gudinna som nycirkusen slår den an en ton. Liksom teamar ihop sig med en alltmer utbredd diskurs om entrepenörskap som en kreativ verksamhet, något som ligger konsten nära och därmed avskiljer sin egen metod, den blå oceanen, The Blue Ocean Strategy från tidigare gammelgrå, fantasilösa managementteorier IKAROS 17

18 Ok, hursomhelst. Cirque du Soleils värdeinnovation bestod i att man från cirkusen tog bort ett antal moment som blivit föråldrade, omotiverat dyra med tanke på vad de egentligen var värda och som låste fast den i samma nisch som alla andra cirkusar. Så de gamla dyra stjärnorna fick packa och åka. Och eftersom det inte längre var politiskt korrekt med deprimerade elefanter och uttorkade sjölejon i bur och de dessutom kostade skjortan gjorde man sig av med dem också. Likaså förutsägbara clownnummer, svettiga konferencierer, uppdelningen av manegen i flera och showen i olika nummer staplade på varandra utan egentlig inbördes ordning, tills det enda som återstod av den dammiga gamla cirkusen var några ödmjuka akrobater i ett hörn och ett tält. Istället satsade man på det exotiska. Fakirer, kampsportskrigare och cirkuskonster från hela världen togs in och resten av tältet fylldes med aktiviteter och restauranger och pimpades upp rejält för att återge det en del av cirkusens ursprungliga air av magi. I övrigt lät man sig inspireras av teatern. Det som sattes upp liknade mer Den här typen av företagande sysslar med att, mer eller mindre i grunden, förändra själva människan så att hon passar kapitalets behov. sammansatta föreställningar med allmänmänskliga teman än en show. På så vis lockades en helt annan publik till tältet. Några som var vana vid högkulturella aktiviteter och som kunde betala för sig. Biljettpriset höjdes. Restaurangerna blomstrade. Pengarna rullade in. Och så fortsätter det. För oavsett om det handlar om Curves, gymföretaget som specialiserade sig på en opretentiös miljö för kvinnor utan en massa gluttande män men med enkla hemträningsinstruktioner, eller snillena som misstänkte att det kanske kunde vara socialt stigmatiserande att sitta på offentlig plats och injicera insulin och därför knäckte genidraget insulinpennan, är principen detsamma. Och exemplen är många. Från australiensiska vinproducenter till biografer med integrerad barnpassning, krigsmateriel, system för avläsandet av finansmarknader och japanska telefoner med inbyggt internet (boken är skriven 2005, alltså innan smartphoneboomen). Hela tiden handlar det om att tänka utanför boxen, förflytta dina kostnader till en verksamhet som verkligen lönar sig och därmed skapa en ny marknad utan konkurrens. Ok men jag fattar principen, tänker du där du sitter, men jag vill ha mer detaljer. Hur ska jag göra rent konkret? Ingen fara, boken ger svar på det också. Boken zoomar med nästan absurd detaljrikedom in på de olika problem som kan uppkomma. Hur hinder i organisationen ska övervinnas, om de är kognitiva eller känslomässiga, och nyttiga tips som att inte fokusera för mycket på siffror, försöka se helhetsbilden, de stora linjerna. Hur du ska kommunicera dina idéer till personal och medarbetare och hur du på machiavelliskt vis kan identifera dina allierade och fiender med frågor av typen Vilka är mina djävlar? Vilka kommer att slåss mot mig? Vilka har mest att förlora på min strategi för en blå ocean? samt Vilka är mina änglar? Vilka kommer naturligt att rätta sig in i ledet tillsammans med mig? Vilka kommer att vinna mest på det strategiska nytänkandet? Det mesta av detta känner du igen, eller hur? Ingenting nytt under solen som man säger, ens för den som inte är det minsta bekant med management, men det leder oss in på ett annat spår. För när boken sätter ord på en strategi och försöker göra sig själv till en manual för den strategin, så är det vissa saker den har lite svårt att förstå. En sådan sak är relationen till kunderna. Å ena sidan beskrivs de som en fåraktig massa som bara vill köpa det som de tidigare köpt. Några vars begär har strukturerats och skulpterats av alla år av tidigare kapitalistiska företag och som helt enkelt inte vet att de vill ha vad du tänker sälja till dem. Alla initiativ och all kreativ förmåga ligger hos dig som företagare. Samtidigt går en mycket stor del av strategin ut på att analysera och studera just kunderna. Att se vad de behöver som andra inskränkta företag inte förmår ge som till exempel en biograf med barnvakter. Kunden blir då någon att lyssna till noga och följa som hökar, den som alltid vet bäst. Som ligger i täten. Och även om både kulturella och teknologiska allmänningar, alltså områden utanför kapitalistisk logik där folk helt enkelt bara delar idéer med varandra och låter det vara bra med det, ofta kan sägas vara en förutsättning för att The Blue Ocean Strategy ska ha något att exploatera (och boken är givetvis blind för detta) så sätter dubbelheten i förhållandet till kunderna fingret på något väsentligt: den här typen av företagande sysslar med att, mer eller mindre i grunden, förändra själva människan så att hon passar kapitalets behov. För att du ska förstå vad jag är ute efter kan vi gå tillbaka till exemplet med Cirque du Soleil. Det de skapade var inte bara en ny typ av underhållning med medföljande kundgrupp. Man väckte också liv i, eller bidrog till spridningen av, en hel ungdomskultur runt nycirkusen. Med jonglering, poiande, cirkusskolor, en viss typ av klädsel och till och med musik (kanske är det någon som minns bandet Urga?). Och om vi lyfter blicken och tittar oss omkring ser vi vilka enorma konsekvenser den här typen av verksamhet har haft. Inte bara för till exempel skönhetsidealen (eller hälsa, barnuppfostran, sexualitet, livsstil, kriminalitet, ja, du kan fylla i själv). Även något så fundamentalt som uppdelningen mellan privat och offentligt håller på att förändras. Det konstanta dokumenterandet av våra liv, sättet att forma gemenskaper och den luddiga gränsen mellan vänner, kontakter, kollegor och chefer kan tillskrivas en massa olika mekanismer, teknologiska, sociala, generationsmässiga men i många fall handlar det om strikt företagsekonomiska innovationer, om så bara det geniala i att stjäla ett koncept och kapitalisera på det. För vore det inte fantastiskt om du hade tillgång till en så böljande blå ocean som kontrollen över en digital miljö för interaktion som av sig själv lockar till sig miljon- 18 IKAROS 1.13

19 tals människor vars information och uppmärksamhet du sedan kan sälja som produkter till andra företag. Catching! Men både du och jag och ganska många andra med oss delar nog en känsla av att det dessutom liksom eskalerat på sistone. Och det är lite märkligt. Vi har ju haft samma ekonomiska system ett ganska bra tag. Varför händer allt detta just nu? Vad det är med senkapitalismen som gör den så spattig på att förvandla allt fler aspekter av det mänskliga livet till varor? En möjlig förklaring till det hela skulle kunna vara, så som den marxistiske kulturgeografen David Harvey (i enlighet med Rosa Luxemburgs kristeorier) hävdar i sin bok Kapitalets gåta, att kapitalismen tidigare använde sig av områden utanför det ekonomiska systemet för att investera sitt överskott och på så vis generera sina nödvändiga tre procents tillväxt. Men att överskottet som måste investeras hela tiden växer sedan allt större delar av världen inlemmats i den kapitalistiska ekonomin. Detta gör att exporten av kapital till områden med accelererande produktion (så som Kina) måste öka dramatiskt, men Vad det är med senkapitalismen som gör den så spattig på att förvandla allt fler aspekter av det mänskliga livet till varor? det sätter också stort tryck på att konsumtionen ska stå för den efterfrågan som systemet kräver för att generera tillväxt. Något som ytterligare trasslar till det hela är att arbetarrörelsen i västerlandet försvagats. Därför har reallönerna i stort sett legat och guppat på samma nivå sedan sjuttiotalet och konsumenterna har blivit tvugna att låna till konsumtion för att hålla systemet flytande. För oavsett vad så är det någon som i slutändan måste köpa produkten, om än för lånade pengar. Annars blir det inte mycket till blå ocean. Bara ett kallt och fientligt ishav där ingen företagare i världen vill fiska. Samma svarta ocean som just nu breder ut sig över Europa. Så, det var allt. Du kan resa dig nu. Gå fram till fönstret och blicka ut över staden där nere. Pressa handen prövande mot glaset för att sedan låta den falla och se hur avtrycket efter den dunstar bort. Tills det enda som återstår är de bleka fettmärkena från din hud, som efter en vålnad. Jonas Hammarbäck är författare 1.13 IKAROS 19

20 RECENSION Cecilia McMullen Människan i sitt bävande tillstånd En av Sveriges mest omdiskuterade debattörer släpper en ny bok om tidens ekonomistiska sjuka. Cecilia McMullen läser och ser steg på vägen. I Under det rosa täcket gjorde Nina Björk upp med kvinnligheten och i Sireners sång med kvinnans plats i moderniteten. Det är vida och mångbottnade ämnen och sin vana trogen tar hon sig an ett lika överväldigande ämne i sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. På 180 sidor tar hon upp vad som felas vår tidsanda, om det skeva och ohållbara i dagens politiska och ekonomiska retorik. Det är en politisk text som ständigt återkommer till Karl Marx, och Björk ser det som djupt problematiskt att kulturen, ekonomin och de flesta aktörer i dagens samhälle verkar uppmana den enskilda individen att inför varje situation i livet ställa sig frågan: What s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Detta själviska fokus på det individuella och uppmaningen till tänkande av det här slaget påverkar genomgående ett samhälle och dess medborgare. Nina Björk skriver att hennes bok är en reaktion mot detta och en reaktion för all den godhet, den solidaritet och den altruism som hon också ser omkring sig varje dag. Det är en text som växlar mellan vardagsval och de allra största frågorna och ofta knyts de ihop och figurerar på samma sida. Allting är politiskt, allt från Disneyfilmer till föräldrablivande och föräldravarande till inredningsbeslut och det egna arbetslivet. Vi säljer vår arbetsinsats för att köpa mat, husrum och alla de prylar och plagg som vi omger oss med. Vi säljer vår tid och vår arbetsinsats som vilken annan vara som helst som finns ute i samhällets kretslopp. Detta är självklara saker. Men Björk påminner om vårt ansvar som människor, inte som konsumenter av varor och tjänster, att även de minsta av vardagsvalen också är delar av det ekonomiska system som vårt samhälle är uppbyggt kring. Med genomtänkta vardagsval och kritiskt tänkande skapas skillnad. Björk lyfter upp ett av de fundament som det kapitalistiska systemet vilar på, konkurrensen. Systemet vilar på en konkurrens som tar sig uttryck i att vara tävlar mot vara, företag mot företag, skolelev mot skolelev, arbetstagare mot arbetstagare, land mot land, kommun mot kommun, skola mot skola, sjukhus mot sjukhus, människa mot människa. Detta ständiga tävlande skapar säkert ypperliga resultat inom vissa områden och de som tävlar och presterar för att främja sin ställning kan nå hur långt som helst och överträffa sig själv och andra gång på gång. Men sist och slutligen passar detta tävlande väldigt få och konkurrensen skapar rädsla och oro och ett hårt samhällsklimat. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande men diffust hot. En rädd människa är en liten människa. [ ] En rädd människa är inte människan i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd, skriver Björk. De som lever i ett bävande tillstånd har väldigt lite stöd av varandra, för alla andra är ju potentiella motståndare. De är motståndare om jobb, om status och position, om vänner och partners. Det är svårt att vara den som slutar tävla då alla runtomkring en kan ses som hot. Björk ställer en liten fråga om hur våra institutioner och vårt samhälle skulle se ut om all rädsla och energi som går åt till Det är en text som växlar mellan vardagsval och de allra största frågorna och ofta knyts de ihop och figurerar på samma sida. att tävla skulle gå till att samarbeta istället. Det är en enkel och konkret, logisk fråga som dock ser naiv ut i all sin klarhet. Björk ser som sagt godhet, solidaritet och kärlek runtomkring sig i sin vardag. Och hon efterlyser ett samhällssystem som inte är uppbyggt kring konkurrens och tillväxt, som inte skapar rädsla och en ständig känsla av saknad och otillräcklighet. Vilket detta system är och hur det skulle fungera är ännu förlagt i utopins och framtidens dunkel. Och Lyckliga i alla sina dagar serverar inte svaret och lösningen. Detta är boken som pekar ut problem, som pekar ut det som skaver och är ur led och som hittar hopp och styrka i att inse att detta är inte så som det ska vara, så som det måste vara. Det finns andra sätt och redan det är motstånd, trots att det kommer att krävas mer än insikt och uppmärksammande för att skapa förändring. Men det är ett steg på vägen. Lyckliga i alla sina dagar om pengars och människors värde, Nina Björk, Wahlström & Widstrand Cecilia McMullen är litteraturvetare 20 IKAROS 1.13