FAUSTA MARIANOVIĆ SISTA KULAN SPARAR JAG ÅT GRANNEN ROMAN/ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Transkript

1 FAUSTA MARIANOVIĆ SISTA KULAN SPARAR JAG ÅT GRANNEN ROMAN/ALBERT BONNIERS FÖRLAG

2 isbn Fausta Marianović 2008 ScandBook AB, Falun 2008

3 1. Vid ett bord för två i min lilla nyöppnade pub satt min make och min älskare och pratade politik. Det var sent i september 1991 och de senaste förändringarna i den socialistiska republiken Jugoslavien hade gjort ämnet ständigt aktuellt. Själv stod jag i baren och hjälpte till med beställningarna. Det var sällan jag blandade drinkar och pratade med kunderna. Mina servitörer tyckte att jag var i vägen. Jag borde ägna mig åt ekonomi på ett högre plan i stället för att stå i kassan och tycka synd om gästerna, tyckte de. De hade helt rätt. När någon fyllerist skulle betala hade jag lätt för att se mellan fingrarna. Jag inbillade mig att det var hans sista pengar. Och det var inte den bästa inställning en pubägare kunde ha. Mina söner, däremot, var duktiga på att smidigt avrunda småslantarna uppåt när de jobbade i kassan. I slutändan förvandlades det till betydande överskott som de anställda kunde dela mellan sig varje kväll. Men jag stoppade lika smidigt tillbaka växelpengarna i kundernas fickor och tänkte att jag nog inte skulle gå i konkurs bara för det. Det fanns en person som jag kunde prata om det här med. Min man, Hussein. Med honom kunde jag prata om allt utom om vårt sexliv. Det samtalsämnet hade blivit tabu sedan jag flyttat ut från vårt sovrum efter att han fått en hjärtinfarkt och mist allt intresse för den sortens ansträngningar. Jag var helt säker på att det var de psykiska påfrestningarna som hade framkallat sjukdomen, men det gick inte att övertyga honom om det. Han såg sårad ut varje gång jag vidrörde ämnet. Det hade börjat när hans äldre bror satt häktad som misstänkt för ekonomisk brottslighet. Det var på den tiden när alla hederliga kommunistiska medborgare skulle hålla sig till den hårda socialistiska moralen. Folket brukade få uppfostrande rekommendationer i form av brev från partisammanträden som publicerades i alla tidningar och 5

4 lästes upp i alla teve- och radioprogram. Till slut satt de i ryggmärgen. Centralkommittén i det enda existerande partiet bestod av valda representanter från arbetarklassen, d v s folket. På så sätt var det vi alla som skickade brev med levnadsanvisningar till oss själva. Till slut visste vi inte vilka det var som skrev och hade upptäckt vissa samhälleliga deformationer som man måste ta itu med. Ett av dessa program mot ekonomisk brottslighet hade parollen Äger du ett hus återlämna din lägenhet!. Alla bostäder ägdes av staten som delade ut dem gratis till sina medborgare. När man fick arbete kunde man ställa sig i kö för en lägenhet även om man redan ägde en fastighet. Många hade bott i sådana lägenheter hela sitt liv och hyrt ut sitt hus eller använt det som sommarstuga, när aktionen plötsligt började. Man skulle frivilligt anmäla sig själv till myndigheten och ange alla som inte gjorde det. Det lät som ett aprilskämt, men det orsakade stora och smärtsamma förändringar för många. I den socialistiska moralens namn skulle man visa glädje över att delta i samhällskampanjer, också de som sved i skinnet. Det var i en sådan politisk aktion min mans familj blev drabbad. En kommitté mot ekonomisk brottslighet hade upprättats och varje kommun hade fått i uppdrag att avslöja sin beskärda del av lokala skurkar. Min man påstod att det var ett nytt spel för gallerierna, anordnat av politiker för att större saker skulle kunna ligga dolda i det kommunistiska dunklet. Det sa han redan innan hans bror häktades. Min mans bror var VD på Självstyrelseintressenas bostadssamfund. Det var ett byggföretag som producerade de socialistiska gratisbostäderna för statens pengar och sålde dem till kommuner och näringsliv, men också till företagare eller folk som jobbade utomlands och som hade lärt sig att köpa sina bostäder med egna pengar. En dag kom en kock som i tjugo år hade arbetat på en amerikansk turistbåt och sparat pengar till en egen restaurang som han vill starta i sin födelsestad av rent nostalgiska skäl. Nu ville han köpa en lämplig lokal. Min svåger visade honom allt som var till salu och som en god försäljare bjöd han på middag på en lyxrestaurang. Medan de åt sa mannen att han skulle resa till Amerika nästa vecka och undrade om min svåger behövde någonting från USA som han i så fall kunde köpa åt honom. Han beställde då ett antal cd-skivor med modern musik åt sitt yngsta barn. Redan efter en vecka kom mannen tillbaka med 6

5 skivorna och hade dessutom själv köpt en fin cd-spelare som han ville ge barnet. Han tog emot betalning för skivorna men spelaren var en gåva, envisades han. Medan de flyttade över grejorna till svågerns bil filmade polisen allt. En stund efter att mannen gett sig i väg kom de och häktade min svåger. Samtidigt spärrade de av hans kontor, det hade nu blivit en brottsplats. Där hittade de mängder med bevis för missbruk av ställning. Han hade gjort kostsamma resor till Rom och Paris där han träffat leverantörer och affärsmän inom byggbranschen och ätit dyra middagar. Polisen gjorde också en undersökning i hans hem, men kunde inte hitta något stöldgods från företaget. När polisen gått fick frun besök av en representant från den socialistiska självstyrelsen som skulle göra en undersökning och inför allmänheten redogöra för ägodelarnas ursprung. Sådana kommissioner fanns i alla kommuner och kallades precis så: Kommissionen för utredning av ägodelars ursprung. De gjorde en ordentlig lista med alla föremål i hushållet och dessutom noterades vilka föremål som inte hade äganderätten konfirmerad av handlingar, det vill säga det saknades kvitton på. Det gällde bland annat mattor, glas och en guldtändare som påträffades i fruns förkläde. När de släppte ut min mans bror från häktet fyra veckor senare hade han gått ner tjugofyra kilo och var så svag att familjen skaffade honom en gåstol, en sådan som används vid rehabilitering av hjärnskadade. Han påstod att de inte hade gjort honom illa, att de hade varit otroligt trevliga och hjälpsamma. Det sa han trots att han på bara en månad blivit en blek skugga av sig själv. Han påstod också att hans advokat inte kunde se några häktningsskäl och att han skulle friges. Han förblev hoppfull även sedan åtalet kommit med posten. På den tiden studerade jag juridik och satt ofta i timmar med min man och diskuterade mina läxor, alltså vår lagstiftning. När vi läst igenom åtalet bestämde vi oss för att söka råd av en släkting till mig, en äldre kvinnlig advokat som ägde en egen byrå. Du kommer att bli fälld och få det högsta straffet, sa hon så fort hon läst färdigt. Det här är en politisk sak och ingen advokat i världen kan göra något åt det. Min svåger blev chockad och arg. Han trodde att lag och rätt inte var kärringars sak. Hans egen advokat hade ju förklarat att de inte hade 7

6 hittat några bevis och att allt skulle visa sig vara ett misstag. Hans advokat satt helt tyst i rättssalen medan min släktings förutsägelser slog in. Processen var en juridisk fars. Mannen från Amerika var huvudvittne, men betedde sig ännu mer förvirrat än den åtalade. Stackaren hade bott så länge utomlands att han hade förlorat språket och förmågan att linda in sina ord, som nu avslöjades som naiva lögner. Till slut sa han som det var, att han hade blivit anlitad av polisen för att vittna redan när han anlände till landet. Cd-spelaren visades upp som mutans corpus delicti. Juryn bestod av bemärkta och moraliskt högtstående medborgare, som satt ointresserade och kämpade mot sömnen under det stora porträttet av Josip Broz Tito som hängde över en liten justitiastaty av gips. När min svåger hade dömts till sex månaders fängelse blev det pinsamt att sätta på teven och radion. Tidningarna öste beröm över vår kommun och alla trogna kommunister gladdes. Politikerna var ju tvungna att döma alla som var skyldiga till samhällets ekonomiska kris. Folkets missnöje måste tillfredsställas, i rättvisans namn. Min man jobbade på radion men kunde inte förmå sig att delta i dessa häxjakter och ta ställning mot sin egen bror, trots att det förväntades av honom. Han sjukskrev sig och satt hemma. Han satt hemma i ordets bokstavliga mening. När jag steg upp på morgonen såg jag honom sitta uppe, när jag kom hem på eftermiddagen satt han kvar på samma plats. Jag bad honom röra på sig, prata med mig, men han såg ut som en som kommit till den slutgiltiga insikten om sanningen och var beredd att flytta till en annan värld. På akuten sa de att han måste ha haft stora smärtor. Jag begrep inte då att de syftade på infarktsmärtorna. Han hade haft ont i bröstet redan innan hans bror häktades men det tolkade vi som nervositet. Samlivet hade redan då börjat halta. Sedan, när han överlevt infarkten och kommit hem, var det inte att tänka på några intima övningar med en så sjuk man. Jag var trettio år gammal och mitt sexliv hade tagit slut. Jag började med styrketräning och jogging i stället. Så småningom tillfrisknade han och började arbeta igen men då hade samlivet mellan oss upphört för gott. Däremot djupnade vårt förhållande. När man är befriad från det kroppsliga kan man i stället bygga en nästan fullkomlig vänskap. Vi hade varit gifta i ett decennium och för första gången blev vi förstående och toleranta mot varandra. 8

7 Jag sa ingenting till honom när jag efter tre, fyra år av påtvingat celibat, som faktiskt inte varit så svårt att uthärda, skaffade mig en älskare. Jag behövde inte säga något. Han förstod det själv, men vi pratade aldrig om det. Det var tabu, och dessutom för banalt. Han var mentalt stark och jag respekterade honom. Och jag fick samma respekt tillbaka. Vems skuld var det att jag ändå hamnade i en annan säng, kunde jag undra för mig själv. Det kändes märkligt att inte kunna dela även dessa tankar med honom. Vi diskuterade med stort utbyte alla böcker jag läste. Han var arton år äldre och hade redan för länge sedan läst alla mina böcker. Han hade svar på det mesta. Men fast jag var tonåring när jag gifte mig och fortfarande formbar, lyckades han aldrig lära mig politik. Det förstod jag mig inte på. Jag höll med än den ene, än den andre. Jag hade inga åsikter alls. Det var en medfödd vit fläck. Jag var ohjälpligt en politiskt utvecklingsstörd människa. Därför blev jag lite nervös när min man och min älskare satt där i hörnet och diskuterade politik. Jag kände mig kluven. Å ena sidan ville jag sitta med dem och visa gästvänlighet, de satt ju på min pub, å andra sidan ville jag inte delta i diskussionen och avslöja min generande okunskap. Därför hjälpte jag tacksamt till i baren i stället. 9

8 2. Morfar bar alltid en enkel panamakostym och en keps på sitt rakade huvud. En gång i veckan, ibland oftare, for han till stan för att uträtta ärenden på lantmäteriet eller hos sin advokat. Då bytte han sitt vardagliga lantbrukarutseende och blev en svartklädd stilig herre med en svart halvcylinder på huvudet och en bambukäpp i handen. Min barndoms långa och varma somrar som jag tillbringade hos honom och mormor i Kroatien blev så småningom inskrivna i mitt minne som en vindruvsvärld där alla tankar och samtalsämnen cirklade kring vingården. Man sa att vingården blommade, att vingården måste knytas, vingården behövde regn, vingården skulle sprutas, grävas om, skördas och på natten vaktas för tjuvar och vilda djur. Min morfar hade ingen teve, men tidningen Politika kom med posten varje morgon och morfar läste den vid bordet under päronträdet framför huset, medan jag satt i hans knä och lärde mig de väldoftande svarta bokstäverna. När jag fick ihop ett ord frågade jag vad det betydde. Ibland svarade han noggrant, ibland teg han. Jag visste inte vad det kunde bero på. Morfar pratade aldrig om gångna tider utan bara om framtiden och det var han inte ensam om. Hela släkten verkade lida av samma minnesförlust. Efter mormors frukost, alltid framdukad under päronträdet, tog min morfar käppen i den ena handen och mig i den andra och så gick vi till vår vingård. Vi gick långa vägar varje morgon, först genom våra och sedan genom andras plommonträdgårdar, med starkt doftande gräs som strök mig mot kinderna och med vilda blommor som var fyllda av brummande bisurr. Sedan gick vägen genom en svart ekskog där stigen bildade en tunnel som solskenet sipprade ner i, in i detta alltid kyliga och tysta mörker. När vi kom ut i dagsljuset igen passerade vi raskt förbi andra vingårdar. Morfar tittade aldrig åt dem. 10

9 Vår gård låg högt uppe på berget, med utsikt över det breda Pannonien, och mot ett annat vackert och stort rike, Ungern, som morfar berättade låg i fjärran, i sommarens dimmiga hetta. Sedan gick vi mellan raderna av vinplantor och stannade ibland när morfar noggrant undersökte en vinranka. Han föste undan bladen med käppen och blottade en klase med söta bär. Då log han mot klasen och klasen log mot oss. Morfar var ibland bekymrad över sjukdomar som kunde sprida sig från andra och betydligt mer ovårdade gårdar, där ogräs och giftsvamp tilläts växa och där de förvildade druvorna kröp längs marken. En sådan övergiven gård var galna Martas gård. Där bland ogräset fanns två märkliga saker som vi inte hade på vår välskötta gård. Den ena var ett persikoträd och den andra en rysk soldats namnlösa grav. Graven var övervuxen med vackra blommor som min mormor hade satt och vårdat, berättade min morfar. Den ryske soldaten hade de hittat död där när de kommit tillbaka från flykten efter andra världskriget, sa han. Jag längtade alltid efter att smaka de söta vindruvspersikorna. De var vita som snö men hade honungssött, blodrött kött inuti. Jag fick njuta av dem bara när galna Marta själv plockade dem från trädet och sträckte dem till mig med sina smutsiga, knotiga händer. Det var en dödssynd att stiga in på andras gårdar, sa morfar, och det var så sällan vi träffade galna Marta. Men jag längtade ofta, och i smyg för morfar tittade jag mot hennes gård och trodde att den största lyckan av alla var att bara sitta nära graven med de doftande nejlikorna och äta mig mätt på de vita solvarma persikorna. Vid de sällsamma tillfällen då vi hörde galna Martas grova röst hälsa sitt mågudhjälpadig, blev jag alltid lika slagen, både av rädslan för att se henne och lyckan över att få äta av persikorna. Hon var inte klädd i en svart klänning med ett svart förkläde, som andra bytanter. Hon var smutsig och hennes sjal hängde slarvigt på ena axeln och hon hade mustasch och skägg, som ett skogstroll. Och långa smutsiga naglar hade hon. Hon pratade aldrig med morfar. Hur vågade mormor bryta förbudet och gå in till graven och sköta om blommorna, frågade jag morfar, det var ju på en annans gård! Han svarade aldrig. Inte ens då jag upprepade frågan och blev ledsen för att han teg. När jag hade vuxit upp och lärt mig läsa och skriva hade jag ännu 11

10 fler frågor att ställa till morfar, men han svarade trögt eller aldrig. Med tiden började jag frukta att något stort fel hade uppstått i hans minne. När han kramade mig rann hans ögon av glädje, han höll på att smälta av lycka, trodde jag, men ändå fortsatte han att endast svara på vissa frågor. Det kändes meningslöst att kräva svar om det som hänt innan jag kom till jorden, eftersom han ingenting mindes. Med tiden blev jag så van vid dessa konstiga slut på våra samtal att jag lärde mig att vända tankarna åt ett annat håll. Senare i livet reagerade jag på samma sätt när jag inte förstod, något som min mor ofta irriterades av och kallade för autism. Detta med att sluta både prata och tänka just när nya frågor höll på att öppna sig och att acceptera allt det oklara, var något jag lärde mig under mina sommarlov hos morfar. Mest tack vare hans egendomliga resor till staden, i de svarta kläderna och med käppen i ena handen. Jag satt under ett valnötsträd och såg hur han blev allt mindre och till slut försvann som en svart prick på en vit väg som darrade i den brinnande luften. Jag hade hört sägas att han stämt staten och tänkte att man måste byta kläder och krympa till en prick när man höll på med sånt. Jag kunde sitta länge under valnötsträdet och frukta att morfar inte skulle komma hem. På natten brukade jag ligga ensam i ett stort rum där en helig lykta lyste under en helgonbild. Fönstren var alltid öppna och fyllda med himmel och syrsornas sång. Nätterna luktade av nyslagen klöver och var fria från människors dofter och ljud. Därför ropade jag ofta efter morfar, för att få veta om jag levde, eller om jag hade förvandlats till ett av de orörliga föremålen i rummets stillhet, om både jag och den heliga lyktan hade kastats ner i jordens djup, till en mörk håla med ett par gapande fönsteröppningar, som en måne flöt i. Gässens kacklande väckte mig på morgnarna då jag klättrade upp på den breda fönsterbrädan och tittade på hur de flög över byn och betade på den daggiga gräsmattan, ända tills brevbäraren kom cyklande, tutande i sin blanka trumpet, och gässen sprang med nedböjda halsar efter honom. På dagen stängde vi alla fönstren för att hålla inne nattens svalka och efter lunch, när hettan var som värst, brukade mormor hälla vatten över tegelgolven där varje sten hade morfars namn inpräglat. När jag en gång fick följa med byns barn till ett tegelbruk för att i smyg för arbetarna rosta majskolvar i de stora ugnarna, såg jag oändligt 12

11 många tegelstenar med morfars initialer. Och alla maskiner som högljutt arbetade där hade hans namn ingraverat. När vi kom hem blev han ledsen när han såg det röda dammet på mina fötter och förstod att en av hans hemligheter var avslöjad att det var han som en gång i tiden hade ägt tegelbruket. När jag satt i mitt fönster och såg på lastbilarna som dygnet runt lastade tegel intill vårt hus och sen for mot stora världen, trodde jag att min morfar hade sålt sin rörelse och sedan bittert ångrat sig. Och att det var därför vi alltid brukade ta långa omvägar runt de stora skorstenarna på vår väg mot vingården. Jag såg honom aldrig titta mot tegelbruket, trots att skorstenarna med sin vita rök som steg rakt upp mot himlen, syntes från alla håll. Jag var femton år när min morfar hade försvunnit någonstans bortom den svarta pricken och fraktades hem i en svart kista, som ställdes mitt i det stilla rummet, utan att han varken hunnit göra klart sitt ärende eller kommit ihåg det förflutna. Men när detta hände hade jag redan vuxit upp och från annat håll fått vetskap om allt som han tigit om eller glömt. 13

12 3. Jag putsade glas och pratade med Jovana som drack sin konjak när dörren öppnades och min sjuttonårige son Alexander kom in. Var är brorsan? frågade han. Inne på kontoret, sa jag. Han gör nya priskalkyler. Men stanna, du, hur gick det på mönstringen? Bra, sa han i förbifarten. De sa att jag hade hundhörsel. Jag hörde låga ljud som bara hundar kan höra! Han gick mot kontoret. Sedan hörde vi hur pojkarna skrattade där inifrån. Går priserna upp igen? frågade Jovana. Ja, hela tiden! Man blir trött på att skriva om prislistorna varannan dag, när inflationen galopperar. Tur att mina pojkar är duktiga i matte, sa jag. Ja, när man summerar er tre får man ihop till en hel krögare, sa Jovana med ett glatt leende. Det var sant, jag skulle aldrig klara av att driva puben utan Alexanders och Emirs hjälp. Jovana brukade hoppa in och jobba för mig när jag blev tvungen att springa till puben under arbetstid. Hon visste att jag länge funderat över om jag skulle våga gå ner till halvtid och driva företaget på den andra halvan. Hon höll med mig när jag sa att det skulle vara ett bra sätt att vara nära barnen och lära dem att arbeta och tjäna egna pengar. Hon uppmuntrade mig när jag tvekade. Till sist åkte jag till min mor i Banja Luka, lånade pengar av henne och efter en snabb reparation kunde jag inviga min lilla pub i Doboj. Puben låg mitt i Dobojs centrum, i teaterhusets foajé. Intill teatern låg hotellet där Jovana och jag arbetade i administrationen. Man kunde se torget och korsningen med trafikljusen där mina barn passerade varje morgon klockan åtta på väg till skolan och där min man kom körande i 14

13 sin röda bil på väg till radion vid niotiden. Jovanas man passerade förbi tio i tolv på väg till partihuset som låg mellan lokaltidningens redaktion och skolan. Åt höger låg stadshuset, arméns fritidshus, radiostationen och politikhögskolan. Bakom puben låg gymnasieskolan, biblioteket, kyrkan och i korsningen rakt fram fanns flera varuhus och banker. Huvudgatan med sina långa rader av små affärer korsade torget. Mellan min pub och kommunhuset låg stadsparken med doftande kastanjeblommor och stela byster av döda partisaner som stupat i kamp för stadens frihet under andra världskriget. Min pub och hotellet var de enda ställena där man kunde slinka in för att snabbt få sig något att äta och dricka mellan sina ärenden på stan. Alla andra kaféer och krogar låg en kilometer från centrum. Och där blommade inga träd och där kunde man inte skåla med de döda partisanerna. Jovana och jag tog våra glas och satte oss vid ett bord nära baren. Alexander tog mitt förkläde och fortsatte putsa glas. Min man och min älskare satt där i hörnet och pratade fortfarande politik. Det verkade som om de höll med varandra. De tänkte aldrig illa om varandra; båda var väl medvetna om att kvinnan som de älskade ovillkorligen tillhörde andra män, nämligen de två som stod i baren, Alexander och Emir. Jovana började plötsligt skratta. Vet du vad som slog mig? sa hon medan tårarna rann. Kommer du i håg när de på jobbet ville att du skulle gå med i det kommunistiska partiet? Visst är det komiskt, en politisk idiot som du. Jag kom ihåg, men det kändes inte särskilt komiskt för mig och jag blev tyst. Men Jovana envisades med att få mig förstå hennes humor. Och du svarade att du hade ingenting emot det förutom att du inte kunde ta emot det röda medlemskortet och den röda nejlikan för du var färgblind. Det, sa jag, kom jag ihåg. Nu var jag förvånad över att jag hade vågat vara så fräck och så annorlunda på den tiden. Men sanningen som de andra inte kände till, var att jag innerst inne var en lojal kommunist. Att ta emot ett medlemskort skulle tvinga mig in i stora besvärligheter. Mitt antikommunistiska ursprung skulle bli en belastning. Jag skulle tvingas nedvärdera, smutskasta och tillintetgöra min släkts historiska offer under kommunisternas förföljelse. Vi skrattade inte på den tiden, då var du tyst och tog avstånd från mig, invände jag. 15

14 Hur kunde du säga så? Hur tordes du?, fortsatte hon i samma ton och ignorerade min kommentar. Kommer du ihåg vad du sa sedan när vi kom tillbaka till kontoret? Du sa något som jag minns så väl: Jovana, vi kommer att få uppleva en dag när alla kommunister skäms över att de varit det. Då stirrade jag på dig och väntade mig att du skulle falla omkull och dö, sådana ord kunde man inte överleva. Men du överlevde. Och kommunisternas tid gick verkligen över. Visst, och tack vare flerpartidemokratin som vi fick, håller jag nu på att bli rik, sa jag. Nu var det min tur att skratta. Jag tänkte på alla mina räkningar som låg i lådan och som jag aldrig betalade. Jag brukade beställa stora mängder sprit och varor som levererades samma dag som jag ringde medan jag hade en månad på mig att betala. Under den månaden galopperade inflationen och när förfallodagen kom hade dinarsedlarna fått flera nya nollor. Mina priser höjdes varannan dag, men leverantörerna, som var statliga bryggerier, kunde inte räkna in inflationen i sina priser i förväg. Beloppet på deras fakturor motsvarade i slutet av månaden priset på en kopp kaffe, en kopp kaffe som kostade ett par miljarder på förfallodagen. Att skicka ett påminnelsebrev för obetalda räkningar kostade mer än en ölback kostat en månad tidigare. Att räkna dagskassan krävde mer och mer tid. Jag brukade bara sätta in ett mindre belopp på banken. Resten packade jag i en sopsäck och växlade till tyska mark varje kväll hos någon penningväxlare. De var många och de hade sina fasta platser på gatan där de öppet sålde pengar och högljutt gjorde reklam för det, som om det varit vattenmeloner. Det ryktades att vinsterna från pengatvätten gick till vapenanskaffning åt de olika partier som nyss hade grundats. När jag nämnde det för Jovana blev hon nervös, plockade ihop sin väska, tittade på klockan och sa ett mycket snabbt adjö. Det slog mig då att min intelligens tydligen inte räckte till för att förstå när och hur saker skulle kommenteras. Hennes man var med i det kroatiska demokratiska partiet. Hur kunde jag glömma det? Vems pengar det var som var inblandade och varför pengarna hade lämnat sina banker och gått ut på gatan och vilka hallickar de hade bakom ryggen, borde jag ha funderat över. Jovanas man som för inte så länge sedan varit en respekterad kommunistledare satt nu i ledningen för det nationalistiska partiet. Och han skämdes tydligen över sitt kommunistiska förflutna. 16

15 Jag tog våra tomma glas och gick till baren. Där satt Alexander med servitören och kocken och räknade pengar. Jag blev arg. De hade återigen glömt att pengar skulle räknas inne på kontoret och inte i baren. Någon av de arbetslösa kroggästerna kunde ju vara rånare. Vi gick alla med hetsiga demokratiska steg mot svåra och oklara tider. Emir kom fram till oss efter att jag sett honom prata med en man. Emir verkade konstig och nervös, nästan rädd. Det var en bekant som hade gjort lumpen och nyss kommit hem, sa han. Var gjorde han lumpen? I början var han i Kosovo i Serbien. Men sista månaden skickade de honom till Kroatien. Han berättade just att han hade varit med i kriget, att han fått order att kasta handgranater genom ett källarfönster där kvinnor och barn hade skrikit. Det hade han gjort. Sluta Emir, sa jag. Det där är bara skitsnack. Tro inte på det! Jag lät så säker förmodligen för att jag själv inte vill tro på det. Pojken tystnade och lugnade ner sig. Mamma, det var ett litet problem på mönstringen, sa Alexander plötsligt som att dialogen om kriget i Kroatien inte var intressant för honom. Jag blev inte godkänd på den psykiatriska biten. Jag måste gå på en större undersökning, sa han. Sa de något om vad som var fel? frågade jag. De kunde inte få mig till att skriva på ett uttalande om nationaliteten. Jag envisades med att jag var eskimå, och att min mamma var eskimå. Och min lillebror också. Kocken och servitören skrattade. Det kändes tungt i bröstet när jag hörde det. Och konstigt. Jag var både glad och ledsen. Glad för att han gjorde precis det som jag själv skulle ha gjort om jag varit där, men ledsen för att det var en så idiotisk sak att säga på en rekrytering. Han hade uppenbarligen ärvt förmågan att säga fel sak vid fel tillfälle från mig. Ska jag vänta eller ska jag ringa sen? hörde jag min älskare säga bakom min rygg. Jag ska inte ut idag. Jag ska hem, sa jag till honom. Vi hörs. Jag såg hans leende ansikte och hur han vände sig om och hur hans breda axlar i skinnjackan försvann i dörröppningen. Gud, vad han är snygg, tänkte jag. 17