Strålskyddsnytt. Kompression kan spara stråldoser. [nr , årgång 19]

Transkript

1 en tidning från ssi - statens strålskyddsinstitut Strålskyddsnytt [nr , årgång 19] [tillgänglig i sin helhet via Foto: Susanna Ask Med sin nya kompressionsanordning klarar Lena Harning med lätthet kompressionen ensam och hon hoppas att användningen av kompression kommer att öka med den nya metoden. Kompression kan spara stråldoser innehåll 2/2001 Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoni 3 Långsiktigt förvar av använt kärnbränsle 4 Ny konvention om radioaktivt avfall 7 Solarielysrör svår nöt för standardiserare 8 Kunskapsläget på kärnavfallsområdet Utsläpps- och omgivningskontroll 11 Hantering av radioaktivt avfall och kärnavfall 14 Nya bestämmelser för transport av radioaktiva ämnen 16 Mot nya ICRP-rekommendationer 17 FN:s vetenskapliga strålningskommitté (UNSCEAR) 18 Riksmätplatsen håller måttet 24 karin lindblom berättar om en ny metod Användning av kompression vid röntgenundersökningar minskar stråldosen till patienten med 50 procent, men metoden är krånglig och den används av få. Många har frågat efter en enklare kompressionsmetod. Lena Harning, röntgensjuksköterska vid Medicinsk Röntgen i Skärholmen utanför Stockholm fick en idé om hur metoden kunde förenklas och satsade på att utveckla den fick hon Stockholms stads uppfinnarpris på kronor. Kompression innebär att buken pressas samman så att patienten blir tunnare. Det krävs därmed en lägre stråldos för att röntgenstrålarna ska tränga igenom. Röntgenbilderna blir också bättre vilket gör att diagnosen blir säkrare och att färre bilder måste tas om.

2 Kompressionsapparaten kan förflyttas längs röntgenbordet. Med hjälp av handtaget ökas plattans tryck mot patientens kropp och vävnaderna komprimeras. På så sätt kan stråldosen minskas och det innebär även att den diagnostiska säkerheten ökar. Teckning: Industridesigner Gustav Wikman utgivare statens strålskyddsinstitut ansvarig utgivare britt ekman redaktör lars persson grafisk form bosse alenius redaktion wolfram leitz lynn hubbard, ann-christin hägg upplaga 2500/4 nr per år adress statens strålskyddsinstitut informationsstaben stockholm tel / fax hemsida issn Författarna svarar själva för innehållet i sina artiklar. Materialet får användas fritt om källan uppges. För illustrationer och fotografier krävs tillstånd av SSI eller upphovsrättsinnehavaren. I SSI-rapporten Kompression vid ländryggsröntgen, framkommer att stråldosen till patienten i genomsnitt halveras när kompression används. Från strålskyddssynpunkt finns det alltså mycket att vinna och kompression bör användas vid undersökning av buk, aorta, rygg, bäcken, höfter och vid urografi. Många slarvar idag Men enligt SSI-rapporten används kompression bara vid sex procent av dessa undersökningar. Den främsta orsaken till att många slarvar kan vara att dagens metod är krånglig och tar tid. Den innebär att ett brett band spänns över patienten och pressar en kudde mot magen. Enligt rapporten är dessutom kunskapen om nyttan av kompression och hur den ska utföras låg hos många liksom motivationen att använda kompression. Kraven på att använda kompression är inte särskilt hårda. Dessutom ska allt gå så fort idag och röntgensjuksköterskan utför oftast undersökningen ensam utan assistans av sjukvårdsbiträde. Det är förståeligt att många slarvar, säger Lena. Ny enklare metod Den nya kompressionsanordningen är lätt att använda och den kan anpassas till olika undersökningsbord. Den komprimerar rakt uppifrån med hjälp av en platta som sitter på en pelare. Patienten roterar inte åt sidan, vilket ofta är fallet när bandet dras åt med den gamla metoden. Den kräver inte någon fysisk styrka, trycket ökas genom att sjuksköterskan pumpar med ett handtag. En spärranordning hindrar att trycket mot patienten blir högre än 20 kg och risken att patienten skadas är därför liten. Kompression är en bra metod att sänka stråldosen och öka den diagnostiska säkerheten. SSI kommer att öka kraven på att kompression används och tror att detta dessutom kan leda till en ökad medvetenhet om strålskydd rent generellt, säger Wolfram Leitz, myndighetsspecialist vid Statens strålskyddsinstitut. Provserie på gång Diskussioner om vad som skulle kunna göras åt problemet med den krångliga och tidsödande kompressionsmetoden har pågått under många år. Lena själv hade länge funderat och skissat på lösningar. På ett strålskyddsmöte vid Huddinge sjukhus 1996 där frågan om kompression togs upp, var det flera som undrade varför ingen kunde göra något åt problemet. Så när Lena sa att hon hade en idé, var det många som uppmuntrade henne att sätta igång. Det som gjorde att jag bestämde mig på det där mötet var att jag kände att jag ville försöka göra något själv, säger Lena. Hon började med att kontrollera med Patent- och registreringsverket om liknande patent fanns, vilket det inte gjorde. Med stöd av Svenska Uppfinnareföreningens (SUF) rådgivare fick hon hjälp med olika kontakter. Stiftelsen Innovationscentrum ställde upp och lånade Lena pengar. Två studenter på KTH i Södertälje tog som examensarbete fram en prototyp. Därefter var det dags att 2 Strålskyddsnytt 2/2001

3 söka patent, vilket är klart idag. Lena satte sig sedan och skrev brev till olika företag i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Hon fick två svar, varav ett resulterade i ett avtal med svenska AO:s Metall och Mekaniska Verkstad i Stockholm. Prototyper har testats på tre olika röntgenkliniker i Stockholm och en provserie är på gång. Agneta Söderlund, röntgensjuksköterska på Medicinsk röntgen i Skärholmen har testat prototypen under några veckor och tycker att den fungerar mycket bättre än dagens metod. Den kan sitta kvar på bordet, är lätt att dra undan, är inte i vägen och gör att jag kan klara komprimeringen ensam. I och med att den alltid finns på plats och är så lätt att använda tror jag att den kommer att öka användningen av kompression, säger Agneta. Många har stöttat Under hela framtagningen av prototypen har Lena arbetat full tid. Allt extra arbete har hon fått sköta på fritiden. Det har gått åt många timmar, särskilt nätter då jag funderat över problem som måste lösas, säger hon. Inte minst allt pappersarbete har tagit tid. Från Huddingemötet, när hon bestämde sig, till idag har det tagit 4,5 år. Och visst har Lena oroat sig många gånger, främst för alla kostnader. Tanken att allt arbete hon lagt ner inte skulle resultera i något, har också smugit sig på ibland. Hon har tänkt lägga av många gånger men tack vare allt stöd hon fått från alla håll har hon inte gett upp. Uppfinnarpriset har förstås också varit en sporre. Kunskapen om kompression måste öka Lena har deltagit med sin uppfinning på medicinmässan i Göteborg. Det pratas för lite om nyttan av kompression. Min förhoppning är att användningen av kompression kommer att öka med denna uppfinning men ämnet behöver diskuteras mera, till exempel under röntgenutbildningarna, säger hon. Lena har under våren tillträtt en ny tjänst inom Medicinsk Röntgens administration som kompetensutvecklare. Det ger henne en utmärkt möjlighet att öka medvetenheten och kunskapen om nyttan av kompression. Karin Lindblom Infostaben, SSI Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoni En översikt över allmänhetens exponering för radiofrekventa fält med tyngdpunkt på mobiltelefoni redovisas i en ny rapport (SSI Rapport 2001:09) från Statens strålskyddsinstitut, SSI, och Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS. Rapporten innehåller en presentation av olika källor för radiofrekventa fält. Dessutom redogörs för de mätningar som har genomförts på 31 platser i Sverige från landsbygd till storstad. De uppmätta värdena låg som mest på en tusendel av ICNIRP:s (International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection) rekommendationer, vilka även EU har antagit. De utrustningar som bidrar mest till exponering för radiofrekventa fält är basstationer för mobiltelefoni och TVsändare. Trådlösa telefoner och annan mobilutrustning som PC-modem och Bluetooth ger lägre exponeringsnivåer. Exponeringen från TV-sändare uppgick som mest till 0,07 procent av ICNIRP:s rekommendationer. Från basstationsantenn uppmättes ett högsta värde på 0,06 procent av ICNIRP:s rekommendationer. Mätningarna resulterade genomgående i lägre nivåer än beräkningarna, främst därför att byggnader, träd och geografin dämpar signalerna vilket inte togs hänsyn till i beräkningarna. En slutsats av undersökningen är att exponeringen för radiofrekventa fält från basstationer för mobiltelefoni, från radio och TV-sändare samt andra liknande sändare på platser där allmänheten normalt befinner sig uppgår till omkring en tusendel (0,1 procent) eller mindre av ICNIRP:s rekommendationer. Rapporten är resultatet av det uppdrag som FAS, dåvarande Rådet för arbetslivsforskning fick i sitt regleringsbrev I arbetsgruppen har ingått representanter från SSI, FAS, Linköpings Universitet, Chalmers med flera. Rapporten finns att beställa på tfn pris 80 kr eller som PDFfil på SSI:s webbplats: LP Foto: Gert Anger Basstationsantenner för GSM Olycka i Panama Den 22 maj anmälde regeringen i Panama till IAEA att en strålningsmedicinsk olycka inträffat vid det Nationella cancerinstitutets strålterapiavdelning. 28 patienter som behandlats med Co-60 strålterapi vid centrat har fått mellan 20 och 100 procent högre doser än beräknat. Hittills har sex dödsfall rapporterats och flera patienter har fått allvarliga skador, en del så allvarliga att de kräver intensivvård. Panama har bett IAEA om hjälp att utreda olyckan och ett internationellt expertteam med experter inom radiologi, strålterapi, radiopatolgi, dosimetri och strålskydd har skickats till Panama för att utreda olyckan, som redan nu kan betraktas som en av de allvarligaste strålterapiolyckorna som inträffat. Siegfried Joussineau 2/2001 Strålskyddsnytt 3

4 I slutet av år 2000 lämnade SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) en samlad redovisning, FUD-K, av metod, platsval och program inför platsundersökningsskedet för långsiktigt förvar av använt kärnbränsle. Efter att ha gått igenom FUD-K anser SSI att den metod SKB vill använda sig av, KBS-3-metoden, har goda förutsättningar att tjäna som planeringsförutsättning vid platsval för ett bränsleslutförvar. Metoden bör också fungera som förutsättning vid utformningen av ett platsundersökningsprogram. Långsiktigt förvar av använt kärnbränsle SSI:s yttrande över SKB:s plats- och metodval Hur ska vi ta hand om det använda kärnbränsle och det kärnavfall som uppstår vid kärnkraftverkens drift? Var någonstans ska vi placera ett slutförvar? Vart tredje år, sedan 1986, redovisar reaktorinnehavarna det forsknings- och utvecklingsarbete som pågår för att lösa dessa frågor. Sedan 1992 kallas redovisningarna för FUD (vilket står för forskning, utveckling och demonstration). SKI som är beredande myndighet åt regeringen samlar in yttranden angående FUD-redovisningarna från cirka 50 remissinstanser, bl.a. SSI. Yttrandena, tillsammans med SKI:s egen bedömning, lämnas sedan till regeringen för beslut. År 1998 kom SKB:s senaste forskningsprogram, FUD-98. I samband med att regeringen redovisade sitt beslut, i januari 2000, ombads SKB komplettera FUD-98 med: En analys av alternativa utformningar av system för omhändertagande av använt kärnbränsle. En samlad utvärdering av slutförda förstudier och övrigt underlag för val av platser för platsundersökningar. Ett tydligt program för platsundersökningar. I december 2000 lämnade SKB in den kompletterande redovisningen, döpt till FUD-K. I FUD-K ger man en samlad redovisning av metod, platsval och program inför platsundersökningsskedet. Man anger även vilka platser som man anser har potential att hysa ett slutförvar. Berörda kommuner är Tierp, Oskarshamn och Östhammar. SSI lämnade i slutet av april 2000 sitt yttrande angående FUD-K till SKI. SKI ska nu bedöma om FUD-K är tillräckligt omfattande för att överlämnas till regeringen för beslut. Säkerhetsanalys och systemanalys Regeringen krävde 1996 att SKB skulle genomföra en analys av slutförvarets långsiktiga säkerhet. Säkerhetsanalysen är ett måste för att få gå vidare med nästa steg i lokaliseringsprocessen, dvs. börja med platsundersökningar på två eller flera platser. I december 1999 redovisade SKB en säkerhetsanalys för slutförvaret för använt kärnbränsle, SR 97. I januari 2000 kom dessutom en preliminär säkerhetsanalys för slutförvaret för annat långlivat avfall. SSI och SKI har granskat de två analyserna gemensamt (SSI rapport 2000:17 och SSI rapport 2001:10). Regeringen har också krävt att SKB i sitt fortsatta forsknings- och utredningsarbete ska genomföra en systemanalys av hela slutförvarssystemet (inkapslingsanläggning, transporter och slutförvar). Därför producerade SKB, för ett par år sedan, en lägesredovisning av arbetet med att ta fram en systemanalys för huvudalternativet. På SKI:s och SSI:s begäran ingår en uppdaterad systemanalys i FUD-K. Metod för slutförvaring SKB redovisar i FUD-K olika strategier för slutförvaring av använt kärnbränsle: utskjutning i rymden, havsdumpning, deponering i djuphavssediment eller under inlandsis, övervakad lagring, upparbetning och transmutation samt geologisk deponering. Redovisningen stämmer överens med vad regeringen har begärt, nämligen»en analys av alternativa utformningar av system för omhändertagande av använt kärnbränsle«. Djup geologisk förvaring är den strategi som helt dominerar internationellt. Även SKB har funnit att slutförvaring djupt nere i den svenska berggrunden är det enda realistiska alternativet. Enligt SSI:s mening är SKB:s motivering till val av strategi välgrundad. Enligt kärnkraftsindustrins förslag skall det använda kärnbränslet slutförvaras djupt nere i den svenska berggrunden. 4 Strålskyddsnytt 2/2001

5 SKB har studerat fyra alternativa metoder för att åstadkomma en djup geologisk förvaring. Den metod SKB förordar som huvudalternativ är KBS- 3-metoden. Ett KBS-3-förvar är tänkt att i första hand isolera det använda kärnbränslet. I andra hand ska förvaret fördröja utsläpp av radioaktiva ämnen, i händelse av att isoleringen skulle gå förlorad. Bränslet packas in i korrosionsbeständiga kopparkapslar och deponeras på ca 500 meters djup i berggrunden. Av övriga redovisade alternativ till KBS-3 anser SSI att systemet djupa borrhål borde kunna utgöra ett genomförandealternativ i enlighet med miljöbalkens krav. SKB har redovisat vilket forskningsprogram som krävs för att få bra kunskap om detta alternativ, så att det kan jämföras med KBS-3-metoden. SSI anser att SKB bör komplettera denna redovisning med en säkerhetsanalys över den långsiktiga säkerheten och strålskyddet. Regeringen krävde att SKB skulle komplettera redovisningen av det s.k. nollalternativet i FUD-K. Enligt SKB innebär nollalternativet att frågan om hur slutförvaringen ska lösas skjuts på framtiden och innebär fortsatt mellanlagring i CLAB. SKB anser inte att det är ett alternativ som ska genomföras. SSI delar SKB:s uppfattning. Däremot anser SSI att det är viktigt att SKB även i fortsättningen gör undersökningar, och intar beredskap, för förlängd mellanlagring i CLAB (i händelse av att myndigheterna i en kommande prövning av en ansökan om uppförande av slutförvar nekar till detta, eller att processen avstannar av något annat skäl). Analys av SKB:s valda system för slutförvaring av använt kärnbränsle I samband med granskningen av SKB:s säkerhetsanalys för slutförvaret för använt kärnbränsle (SR 97) framkom inga resultat som pekar på att KBS-3- metoden inte skulle kunna uppfylla nödvändiga säkerhets- och strålskyddskrav. Samma slutsats drar SSI efter granskningen av FUD-K. Därför bör KBS-3-metoden kunna utgöra en planeringsförutsättning när man väljer plats för ett bränsleförvar. Likaväl bör metoden kunna utgöra en grund för utformningen av ett platsundersökningsprogram för ett sådant förvar. SKB har dock fortfarande flera viktiga frågor att lösa och redovisa. SSI anser därför att SKB behöver presentera en handlingsplan för det arbete som återstår att utföra fram till dess man ansöker om tillstånd för att bygga SFL 2 enligt kärntekniklagen. Handlingsplanen bör inkludera utvecklingsarbetet av de tekniska komponenterna, t.ex. kopparkapseln. Av handlingsplanen bör även framgå dels i vilken takt arbetet måste framskrida, dels när angivna mål och delmål måste uppnås i den pågående processen. SSI anser att SKB senast i samband med en ansökan om tillstånd bör redovisa en förnyad säkerhetsanalys kopplad till en uppdaterad systemanalys. Den kommande redovisningen bör vara baserad på den kunskap och de erfarenheter som erhållits exempelvis vid kapsellaboratoriet. I SR 97 antogs t.ex. förenklat att endast en kapsel var behäftad med ett initialt fel, medan resten antogs vara hela. I den kommande redovisningen bör antaganden om olika typer av fel och frekvenser av dessa vara baserat på kapsellaboratoriets utvecklingsarbete. SKB bör dessutom genomföra en utvärdering av den långsiktiga skyddsförmågan hos slutförvaret för olika förvarsdjup. Samtidigt bör man utvärdera förvarets långsiktiga skyddsförmåga för olika alternativ av förbindelse mellan de ovanjordiska delarna till underjorden (sluttande ramp respektive vertikalt schakt). Analys av SKB:s valda system för slutförvaring av annat långlivat avfall Det är inte bara använt kärnbränsle som behöver slutförvaras på stort djup. Det svenska kärnkraftsprogrammet producerar, och kommer att producera, en hel del långlivat avfall som också måste slutförvaras långt ner i berggrunden. Till detta avfall hör t.ex. de interna delarna från kärnkraftverken (härdkomponenterna) och visst forskningsavfall från Studsvik. Meningen är att avfallet ska placeras i ett slutförvar kallat SFL 3-5. Enligt SKB är det inte omöjligt att ett slutförvar för annat långlivat avfall kan komma att förläggas på samma plats som kärnbränsleförvaret. För närvarande är dock SKB:s planer att avvakta: Man vill frikoppla lokaliseringen av SFL 3-5 från bränsleförvaret, och vänta med lokalisering och byggnation av SFL 3-5 i 30 år. SSI kan konstatera att SKB:s ambitioner för annat långlivat avfall inte är tillfredsställande. Den säkerhetsanalys som SKB har gjort visar inte att deras koncept är tillräckligt utvecklat för att de ska kunna låta frågan vila under en längre tid. SSI anser därför att SKB bör presentera en handlingsplan för det fortsatta utvecklingsarbetet för slutförvaring av annat långlivat avfall. Dessutom bör SKB uppdatera säkerhetsanalysen för SFL 3-5. Det är SSI:s åsikt att det ur strålskyddssynpunkt finns flera skäl till att SKB behöver ta fram och vidareutveckla konceptet. När väl en uppdaterad säkerhetsanalys finns, kan man exempelvis härleda riktlinjer för behandlingen och karaktäriseringen av det radioaktiva avfallet från denna. Man kan även härleda underlag för platsval och platsundersökningar från analysen. Plats för slutförvaring SKB redovisar i FUD-K hur valet av platser för platsundersökningar har genomförts. Man beskriver den lokaliseringsprocess som har bedrivits och vilket geovetenskapligt underlag som tagits fram under de förstudier som har bedrivits i sex kommuner: Oskarshamn, Östhammar, Nyköping, Hultsfred, Älvkarleby och Tierp. SKB har redovisat underlaget för platsval i enlighet med villkoret i regeringens beslut över FUD-98, som var att redovisa en samlad utvärdering av slutförda förstudier och övrigt underlag för val av platser för platsundersökningar. För att välja platser för platsundersökningar har SKB kategoriserat platserna utifrån lokaliseringsfaktorerna berggrunden, industrietableringen och samhällsfrågan. Under förstudiearbetet har SKB för varje kommun valt bort de områden som man menar kan ha olämpliga förutsättningar att hysa ett slutförvar. Från de sex aktuella kommunerna har sammanlagt åtta områden valts ut i fem kommuner. Av dessa åtta områden har SKB i första hand valt ut platser i Oskarshamns och Östhammars kommuner och ett större område i Tierps kommun för fortsatta platsundersökningar med provborrningar. SKB anser det inte vara meningsfullt att utifrån förstudiearbetet göra en jämförande utvärdering av platserna, med avseende på den långsiktiga säkerheten. Man menar att man riskerar få utvärderingar med olika grad av tillförlitlighet, vilket kan leda till missvisande resultat. Eftersom alla lokali- 2/2001 Strålskyddsnytt 5

6 Diagrammet anger i logaritmisk skala på y-axeln strålningens farlighet och på x-axeln tiden. seringsalternativ anses ha berggrund med goda förutsättningar att klara säkerhetskraven (enligt säkerhetsanalysen SR 97), finner SKB att det ur säkerhetssynpunkt inte finns någon anledning att rangordna platserna. Med hänvisning till detta, ger SKB frågor rörande industrietableringen och samhället ökad tyngd. I synnerhet har man värdesatt närheten till kärntekniska anläggningar och frågor kring den lokala opinionen. SSI har inget emot att SKB vill inkludera platser som ligger nära kärnkraftsanläggningar i sitt val. Samtidigt anser SSI att SKB inte har lyckats klarlägga hur man har vägt de industriella och samhälleliga fördelarna av sådana lokaliseringar mot kraven på ett gott strålskydd på kort och lång sikt. SSI menar att frågan om förvarets långsiktiga skyddsförmåga bör ges företräde vid bedömning av lämplig plats för slutförvar. Eftersom SKB:s säkerhetsredovisning SR 97 visar att det kan vara stora skillnader mellan olika platser, bör man inte bortse från detta i sitt platsval. Det kan vara svårt att entydigt värdera de aktuella platsernas lämplighet med utgångspunkt från underlaget från förstudiearbetet. Trots det bör SKB ändå ta hänsyn till de skillnader som faktiskt kan observeras. Om flera platser visar sig vara lämpliga, bör den plats som bäst kan förväntas uppfylla kriterierna för den långsiktiga säkerheten ingå bland de platser som väljs, även om den är sämre ur andra aspekter (t.ex. industrietablering). Efter att ha granskat FUD-K är det inte klart för SSI om den plats som bäst kan förväntas uppfylla ovan nämnda säkerhetskriterier ingår bland de platser som har valts för platsundersökningar. SSI konstaterar slutligen att biosfärsfrågornas betydelse för långsiktig säkerhet har nedprioriterats av SKB vid platsvalet. Detta stämmer inte överens med SKB:s intentioner inför förstudierna. Val av program för slutförvaring av använt kärnbränsle SSI bedömer att det platsundersökningsprogram som SKB presenterar i FUD-K uppfyller regeringens krav, vilket är»ett tydligt program för platsundersökningar«. Programmet kan tillämpas i platsundersökningarnas inledande skede och förtydligas inför deras slutskede. SKB har gjort ett mycket omfattande utredningsarbete beträffande biosfären, vilket har fått ligga till grund för det föreslagna platsundersökningsprogrammet. Där finns dock vissa brister: Redovisningen av platsundersökningsprogrammet innehåller ingen tydlig koppling till SSI:s föreskrifter om slutligt omhändertagande (SSI FS 1998:1). SKB har inte i detalj redovisat vad man avser att göra i relation till vad man kan göra. SSI anser att samråd inom MKBprocessens ram är viktigt för den vidare platsanpassningen och detaljeringen av platsundersökningsprogrammet. Det är även viktigt att baslinjemätningar påbörjas snarast (senast i samband med platsundersökningsprogrammets andra del). Miljökonsekvensbeskrivning och framtida granskning SSI konstaterar att erfarenheterna från de senaste årens granskningar av FUDprogrammen är att det tagit mycket lång tid upp till 1,5 år från det att SKB lämnar över ett FUD-program för granskning till det att regeringen fattar ett beslut. SKB har (liksom för övrigt andra aktörer) saknat regeringens vägledning under ungefär halva treårscykeln. SSI anser att det finns en risk för dålig återkoppling mellan myndigheternas granskning och SKB:s fortsatta FUD-program. Det skulle därför vara värdefullt att korta denna tidsrymd (utan att ge avkall på kvaliteten). För att åstadkomma snabbare feedback kan man utnyttja de MKBsamråd som SKB planerar att initiera i platsundersökningskommunerna, menar SSI. I samband med att platsundersökningarna inleds tänker SKB anmäla ärendet till berörda länsstyrelser för tidiga samråd. SSI anser att dessa bör inledas så snart som möjligt med länsstyrelser och enskilda som kan antas bli särskilt berörda i de aktuella kommunerna. Frågor som berör viktiga kommunala ställningstaganden (t.ex. lokala platsundersökningsprogram, frågor av lokal- och regionalpolitisk karaktär) kan då på ett mer lätthanterligt sätt belysas och utvärderas inom ramen för MKB. Det skulle kunna leda till att FUD-programmen i framtiden kan renodlas till mer av FoU-karaktär och därmed bättre passa det lagstadgade treåriga redovisningsintervallet. Bedömning av möjligheten att börja platsundersökningar Efter att ha gått igenom FUD-K anser SSI att den metod SKB vill använda sig av, KBS-3-metoden, har goda förutsättningar att tjäna som planeringsförutsättning vid platsval för ett 6 Strålskyddsnytt 2/2001

7 bränsleslutförvar. Metoden bör också fungera som förutsättning vid utformningen av ett platsundersökningsprogram. SSI anser även att SKB:s skisserade platsundersökningsprogram är ändamålsenligt för undersökningarnas inledande skede. Med andra ord ser SSI inga hinder, beträffande metodval och programval, för möjligheten att SKB börjar med platsundersökningar. Däremot är SSI mer tveksam till hur SKB har valt ut platser inför platsundersökningsskedet. Frågan om förvarets långsiktiga skyddsförmåga bör ges företräde, när man bedömer vilken plats som är lämplig för slutförvar, anser SSI. Tyvärr är det inte helt klart hur SKB har vägt den långsiktiga säkerheten mot industri- och samhällsfrågorna. Det är önskvärt att SKI beaktar detta i sin bedömning av det samlade underlagsmaterialet, innan de beslutar om FUD-K ska överlämnas till regeringen eller inte. SSI utesluter inte att en sådan helhetsbedömning kan leda till att SKB behöver styrka, och eventuellt revidera, det val av platser som har gjorts. Det bör poängteras att ovanstående slutsatser endast berör förvaret för använt kärnbränsle, SFL 2. SSI anser att den preliminära säkerhetsanalys som SKB har gjort för annat långlivat avfall, SFL 3-5, inte är tillräckligt underlag för att tjäna som planeringsförutsättning för lokalisering av detta förvar, eller för utformning av platsundersökningsprogram. Fil. Dr. Anders Wiebert Avfall och Miljö, SSI Beslut om slutförvar i Finland Den finska riksdagen har den 18 maj i år fattat ett principbeslut att enligt ansökan från Posiva (finska motsvarigheten till SKB) bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i socknen Euraåminne (samma socken där kärnkraftverket Olkiluoto ligger och nära Björneborg). Slutförvaret är ett djupförvar av KBS-3 typ. Finland är det första landet i världen som fattat ett sådant beslut. Under kommande år beräknas frågan om ett femte kärnkraftverk i Finland tas upp till behandling av riksdagen. LP Ny konvention om radioaktivt avfall Den internationella konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall kommer att träda i kraft i juni Konventionen omfattar bl a skydd mot strålning, olycksberedskap och slutförvaring av kasserade slutna strålkällor. Internationella atomenergiorganet i Wien IAEA har meddelat att Konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall kommer att träda i kraft den 18 juni Idag har 25 stater biträtt konventionen bl.a. Sverige, Norge, Finland och Danmark. Den svenska texten återfinns i Regeringens proposition 1997/98:145 bilaga 59. Målen för avfallskonventionen som de beskrivs i artikel 1: att uppnå och vidmakthålla en hög säkerhetsnivå avseende hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall över hela världen genom att förstärka nationella åtgärder och internationellt samarbete innefattande, där så är lämpligt, säkerhetsanknutet tekniskt samarbete, att säkerställa att det, under alla faser av hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, finns effektiva skydd mot möjliga faror så att individer, samhälle och miljön skyddas från skadliga verkningar av joniserande strålning, nu och i framtiden, på ett sådant sätt att behoven och strävandena hos dagens generation tillgodoses, utan att äventyra möjligheten för kommande generationer att tillgodose sina behov och strävanden, att förhindra olyckor med skadliga strålningsverkningar, och att begränsa deras skadeverkningar, om de ändå skulle inträffa under något skede av hanteringen av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall. Konventionen skall enligt artikel 3 tillämpas på säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle som härrör från driften av civila kärnkraftsreaktorer och vid hantering av radioaktivt avfall från civil användning. Den skall inte tillämpas på avfall som innehåller endast naturligt radioaktiva ämnen och som inte härrör från kärnbränslets kretslopp såvida det inte är fråga om en kasserad sluten strålkälla eller har förklarats utgöra radioaktivt avfall i enlighet med syftena i konventionen. Använt kärnbränsle som förvaras på upparbetningsanläggningar som ett led i upparbetningsaktivitet, omfattas inte av konventionen, såvida inte den fördragsslutande parten förklarar att upparbetning utgör en en del av hanteringen av använt kärnbränsle. Konventionen skall inte tillämpas på säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall inom militära och eller försvarsinriktade program, såvida det inte har förklarats utgöra använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall i enlighet med syftena med denna konvention av den fördragsslutande parten. Emellertid skall denna konvention tillämpas på säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall från militära eller försvarsinriktade program, om och när sådana material slutgiltigt har överförts till och hanteras inom uteslutande civila program. Av särskilt intresse för SSI är de bestämmelser som återges i artikel 24 om strålskydd under drift av anläggningar (de ansluter sig till ICRP:s senaste strålskyddsrekommendationer) och artikel 25 om olycksberedskap. Enligt artikel 28 omfattas även kasserade slutna strålkällor av konventionen. Henrik Efraimsson och Lars Persson Med färg I blicken Det naturvetenskapliga forskningsrådet upphörde 1 jan 2001 och uppgick i det nya Vetenskapsrådet. Förhoppningsvis får vi nästa år se en årsbok från det nya rådet med lika intressant innehåll. Årets årsbok innehåller artiklar om färg och är en verklig»guldgruva«för den som är intresserad av strålning. Boken som kostar 200 kr kan beställas från Swedish Science Press, Box 118, Uppsala ( ). LP 2/2001 Strålskyddsnytt 7

8 »NATO-möte«med strålskyddsprägel Sverige har sedan 1997 haft möjlighet att delta som s.k. partnerskapsland i de flesta av NATOs vetenskapliga grupper. Inom strålskyddsområdet har Sverige hittills medverkat i två grupper: Low-level Radiation in Military Operations samt Radiation Injury and Medical Countermeasures. I båda fallen är det personal från FOI och dess föregångare FOA som varit svenska representanter. Björn Sandström och Thomas Ulvsand från FOI NBC-skydd i Umeå stod som värdar för det senaste mötet inom gruppen Radiation Injury and Medical Countermeasures. Ett 15-tal delegater hörsammade inbjudan och besökte Björkarnas stad under fyra dagar i mitten på mars. Förutom nio NATO-länder deltog Sverige och Georgien som partners. I Georgien har det inträffat flera radiologiska olyckor och incidenter under senare år. Hundratals strålkällor har rapporterats vara på drift så deras intresse är förståeligt. Enligt de georgiska delegaterna är dock situationen likartad i såväl Armenien som Azerbaijan. Björn Sandström och Thomas Ulvsand flankerande gruppens ordförande Tom Seed från AFRRI, Bethesda, USA Foto: Gunnar Hjelt, FOI Det vetenskapliga programmet för mötet upptog dosimetri (såväl biologisk som fysikalisk), kombinationsskador av strålning och biologiska eller kemiska stridsmedel, samt profylax och behandling. Detta var det näst sista av gruppens planerade möten och i samband med det sista mötet i Tjeckien i höst skall gruppens»deliverables«vara färdiga. Dessa är ett antal rapporter om kunskapsläget inom de vetenskapliga områden som behandlades vid mötet. Tjeckiens delegat uttryckte viss oro att han inte skulle kunna överträffa Umeåmötets»social event«vilket bestod i snöskoteråkning och älgklappning på älgfarmen i Bjurholm utanför Umeå. De flesta av de utländska gästerna visade sig barnsligt förtjusta i dessa för dem exotiska företeelser. Björn Sandström FOI Umeå Solarielysrör svår nöt för standardiserare och het potatis för solarieindustrin Ett enhetligt system för märkning av solarielysrör med uppgift om styrka och egenskaper hos deras ultravioletta strålning kan hindra solariebrännskador och minska hudcancerfall som orsakats av solarier. Internationell standardisering har föreslagits men kan dröja på grund av intressemotsättningar inom olika delar av solarieindustrin. De flesta fall av brännskador från solarier beror på att för starka eller olämpliga solarielysrör har använts för att ersätta originalrör som solningsanvisningar och timertider ursprungligen avpassats för. Ett solariums strålningsegenskaper och bruksanvisningens rekommendationer om hur det ska användas är beroende av att solariet har samma sorts komponenter och UV-lysrör som det är avsett för. Solarielysrören är den viktigaste faktorn för solariets egenskaper och styrka. När det blir nödvändigt att byta rör bör därför, om möjligt, originalsorten väljas. Dessutom ska orginalrör finnas angiven på en skylt på solarieapparaten. Allt enligt en internationell teknisk säkerhetsstandard för solarier (IEC-EN ). Men i många fall är det inte möjligt att välja originalrör därför att de inte längre marknadsförs. Olämpliga ersättningslysrör kan medföra att solariet blir alltför starkt t.ex. på grund av att solariets liggskiva av acrylplast inte filtrerar de nya lysrörens UV-strålning på samma sätt som skedde med de tidigare originalrörens. Solariets exponeringsschema eller timer-inställningar blir fel och allvarliga brännskador inträffar. Inom solarieindustrin finns en intressemotsättning mellan å ena sidan tillverkare och försäljare av solsängar och å andra sidan tillverkare och försäljare av solarielysrör. Solsängsproducenter och deras agenturföretag har marknadsansvar för sina produkter och vill exklusivt sälja sina reservdelar och originaltillbehör. Originallysrör i solarier har i regel beteckningar som av marknadsföringsskäl är specifika för solarieföretaget, men har tillverkats av ett lysrörsföretag (s.k. OEM -produkter). Lysrörsfabrikanter och återförsäljare däremot har intresse av att sälja sina olika modeller av solarielysrör till så många solarier som möjligt. Marknadsnamn och produkter ändras fortlöpande och originalmodeller av solarielysrör försvinner snabbt från marknaden. Ersättningsrör måste för att vara ekvivalenta med originalen ha samma strålningsegenskaper och påverkas på samma sätt i ett solarium. SSI har i internationellt solariestandardiseringsarbete drivit frågan om märkning av solarielysrör med ekvivalensdata. Starka industriintressen har motsatt sig eller ifrågasatt det. Det är för närvarande en målsättning inom standardiseringsarbetet att komma överens om ett system för specificering av ekvivalensdata för solarielysrör - och helst även standardiserad märkning av dem med sådana data. Inom ett EU-projekt (Thematic Network for Ultraviolet Measurements) som SSI medverkat i har förslag utarbetats för specificering och märkning av solarielysrör med ekvivalensdata. Förslaget innebär att solarielysrör ska märkas såväl med erytemeffektiv strålstyrka som med spektrala karakteristika gärna efter något kodsystem. Förslaget utnyttjar att en internationell standard redan finns för mätning av solarielysrör (IEC-EN61228). EU-projektets slutrapport om bl.a.»uv Measurements Related to Artificial Tanning Units«innehåller ett dokument om»replacement and Labelling of Tube Lamps in Sunbeds«. Rapporten finns på internetadressen: under rubriken: UVNEWS 6, Novem- 8 Strålskyddsnytt 2/2001

9 ber 2000 (PDF), Part C: Final report of WG4. Slutrapporten omfattar dessutom två andra delar. Part A: Guidance for UV-power meter classifications for particular applications, Part B: Improvement of measurement and calibration methods for spectrally resolved UV-measurements. Delrapporten C: UV Measurements Related to Artificial Tanning Units innehåller förutom avsnittet om Replacement and Labelling of Tube Lamps in Sunbeds och SSI:s List of acceptable Replacement Lamps for UV-type 3 Sunbeds även ett avsnitt om Typetesting of Sunbeds according to EN och om Specification of Field Measurement Device for Sunbeds. Dessutom finns referens till en upprättad databas (Sunbed Database) som förutom referenser till vetenskaplig litteratur om solarier innehåller mycket information om olika nationella och internationella tekniska rapporter, standarder m.m. om solarier. Ulf Wester Miljöövervakning & mätberedskap Medicinska konsekvenser av olyckor med strålning I anslutning till Barents Rescue-övningen kommer SSI i samarbete med Socialstyrelsen att den 13 september 2001 anordna ett internationellt satellitsymposium om medicinska konsekvenser av olyckor med strålning. I symposiet kommer världens ledande experter inom området att delta. Bland dessa kan nämnas Makoto Akashi från japanska strålskyddsinstitutet NIRS, som kommer att dela med sig av erfarenheter från Tokaimuraolyckan, Robert Gale som kommer att tala om benmärgstransplantation i samband med strålningsolyckor och Ralf Peter, som kommer att tala om kliniska effekter och behandling av lokala strålskador. Andra talare är Carita Lindholm som tar upp nya sätt att se på biologisk dosimetri och A.V.Akleyev, som kommer att berätta om uppföljningen av olyckorna i Cheliabinsk-området. Symposiet kommer att äga rum i Karolinska sjukhusets aula. Anmälningsblankett finns att ladda ner från Karin Lindblom kunna ses som en råvara fört ännu ej utvecklade processer. Många menar därför att förvarets funktion måste övervakas, åtminstone under en tid, och att det måste vara möjligt att återta det deponerade materialet, om man så skulle vilja. I en del länder finns krav på återtagbarhet redan inkluderade i lagar och förordningar, medan man på andra håll är mer avvaktande. För många av de systemlösningar som diskuteras i olika länder innebär ett krav på återtagbarhet inga principiella svårigheter, eftersom många system som t.ex. det föreslagna svenska KBS3-systemet - bygger på ett stegvis förfaringssätt, där varje steg är möjligt att köra baklänges. Kapitel 3 ger en populärt hållen beskrivning av det svenska urberget och dess egenskaper. Detta ämne är av särskilt intresse, eftersom vårt urberg sedan lång tid tillbaka betraktas som en möjlig geologisk miljö, där ett slutförvar för vårt använda kärnbränsle en gång så småningom kan komma att byggas. Merparten av Sveriges berggrund är miljoner år gamny rapport från kasam till regeringen Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2001 Årets rapport är den sjunde i serien av kunskapslägesrapporter från KASAM ( Statens råd för kärnavfallsfrågor) till regeringen. Rapporten finns i sin helhet på KASAM:s hemsida: Sökandet efter en lämplig plats för ett slutförvar för använt kärnbränsle är en fråga som i hög grad engagerar både politiker och allmänhet, inte minst i de kommuner som är direkt berörda av lokaliseringsprocessen. I kapitel 1 ges en beskrivning av hur man i tre av förstudiekommunerna har gått tillväga för att stimulera kommuninvånarnas intresse och engagemang i kärnavfallsfrågan. Det är intressant att notera att kommunerna valt olika vägar för att få till stånd en dialog med allmänheten. Detta är en följd av att varje kommun och kommunledning har en mycket stark ställning i platsvalsprocessen och att stort utrymme finns för olika kommunala initiativ. I kapitel 2 behandlas frågan om återtagbarhet av kärnavfall från djupa geologiska förvar. Huvuddelen av innehållet bygger på material som presenterades vid ett internationellt expertseminarium som hölls i Saltsjöbaden i oktober Seminariet anordnades av KASAM i samarbete med det internationella atomenergiorganet (IAEA) i Wien. Bakgrunden till seminariet var att KASAM under senare år noterat ett ökat intresse för återtagbarhet av kärnavfall från geologiska förvar. Detta ökande intresse återfinns inte i första hand bland tekniker och i vetenskapssamhället utan det har snarare sprungit fram ur en tveksamhet eller motvilja hos delar av allmänheten, som inte accepterar tanken på ett förvar som efter förslutning skall kunna överges och inte längre behöva någon mänsklig omsorg. Synpunkter har även förts fram att dagens avfall av senare generationer med bättre kunskaper och fantasi skulle 2/2001 Strålskyddsnytt 9

10 mal (vilket kan ses i relation till jorden ålder, som är ca 4600 miljoner år). Vår berggrund har genom årtusendenas lopp utsatts för olika former av påverkan, bl. a. från nedisningar, vilket t.ex. lett till att sprickor uppstått (Sprickor i berg ägnades för övrigt ett eget kapitel i KASAMs förra kunskapslägesrapport, SOU 1998:68). I kapitlet diskuteras stabiliteten hos ett slutförvar i urberget utifrån ett geologiskt perspektiv. I kapitel 4 görs en analys av kunskapsläget vad gäller grundvatten i hårt berg. Grundvatten utgör den underjordiska delen av vattnets kretslopp i naturen. Dess mängd, sammansättning, strömningshastighet och strömningsvägar är av central betydelse för förvaringen av kärnavfallet, dels i ett kort tidsperspektiv under arbetena med att anlägga förvaret och dels i ett långt tidsperspektiv, där dessa förhållanden - i samband med en ev. kapselskada - har betydelse för upplösning och transport av olika ämnen till biosfären. I kapitlet uppmärksammas särskilt jordlagrens betydelse för grundvattenföringen i berggrunden, blandningen av grundvatten med olika kemisk sammansättning, ursprung och ålder, förekomsten av bakterier på stora djup samt utvecklingen och användbarheten av olika modeller för att förstå respektive beräkna grundvattnets strömning och ämnestransport i berggrunden. Bentonit, som spelar en viktig roll i det föreslagna KBS-3 konceptet, är en typ av lera som är tänkt att omge varje enskild kopparkapsel när den placeras i sin kapselgrop i urberget. Bentoniten har många uppgifter. Den skall hindra inflöde av vatten mot kapseln och den skall hindra eller fördröja utflöde av vatten med ev. innehåll av radioaktiva ämnen, efter ett ev. kapselhaveri. Den skall utgöra en fälla för ev. bakterier som annars skulle kunna medverka till att kopparkapseln korroderar. Den skall även vara en stötdämpande kudde mellan kapseln och berget, som skall kunna ta upp smärre bergrörelser och därvid förhindra att kapseln skadas. I kapitel 5 görs en granskning av bentonitens roll och ges en fysikalisk och framförallt en kemisk förklaring till varför bentoniten uppför sig som den gör och har dessa viktiga egenskaper. Vissa kritiska egenskaper identifieras och i några fall föreslås kompletterande studier för att ytterligare öka kunskapen om denna fascinerande och intressanta lera. Kapitel 6 ger en inblick i problemet att extrapolera egenskaper hos ett material över en tidsperiod vars längd vida överstiger längden av den tidsperiod under vilken man kan göra riktiga långtidsprov i laboratoriet. För den kapsel som SKB planerar att använda för förvaring av använt kärnbränsle innebär extrapolation av materialdata från laboratorieförsök en stor vetenskaplig utmaning. Den yttre delen av kapseln, som förväntas tillverkas av renkoppar, kommer att utsättas för aktiv korrosion och krypning under några hundratals år i början av förvarsperioden. Detta är en försvinnande kort del av förvarets framtida historia, men en mycket lång tid jämfört med den tid undersökningar av materialegenskaper kan pågå i laboratorier. En bärande tanke med det föreslagna KBS-3 konceptet för slutförvaring av kärnavfallet är att avfallskapseln skall vara intakt och innesluta det radioaktiva avfallet så länge som det kan utgöra någon fara för människor, djur och miljö. I analysen ingår dock även olika scenarier som beskriver vad som skulle hända om det går hål på en eller några kapslar av någon anledning (tillverkningsfel, korrosion eller annat) långt tidigare än förväntat. För att kunna bedöma effekten av sådana händelser måste man kunna beräkna hur radioaktivt material efterhand läcker ut ur kapseln, genom bentoniten och förs vidare genom berggrunden. En sådan transport förväntas ske mycket långsamt och en stor del av de radioaktiva ämnena fastnar på vägen (i bentoniten eller i berget). Den del av de radioaktiva ämnena som når biosfären, dvs. den omgivning där människor, djur och växter lever, är särskilt viktig, eftersom det är den delen som skulle kunna skada levande varelser. För att förstå kopplingen mellan ett tänkt utsläpp som når grundvattnet eller markytan och de stråldoser som människor och djur skulle kunna utsättas för, behövs modeller av biosfären. En översiktlig beskrivning av olika slags biosfärmodeller ges i kapitel 7. I det avslutande kapitlet, Kapitel 8, ges en översikt över hur kärnavfallsfrågan och kärnavfallet hanteras in ett antal länder samt om de arbeten inom området som bedrivs vid ett par internationella organisationer, IAEA och OECD/NEA, samt inom EU-samarbetet. Detta kapitel har gjorts mer omfattande och ingående än i de tidigare kunskapslägesrapporterna. En genomgående trend är att icke-tekniska frågor, som t.ex. beslutsprocessens uppläggning, allmänhetens acceptans, återtagbarhet av avfallet m.m. får en ökad tyngd i både nationella och internationella sammanhang. Camilla Odnoff är KASAM:s ordförande KASAM har våren 2001 följande sammansättning: Camilla Odhnoff, fil. dr, f.d. landshövding (ordf.), Rolf Sandström, prof. (materialteknologi) (vice ordf.), Göran Andersson, prof. (elektriska energisystem), Britt-Marie Drottz Sjöberg, prof. (socialpsykologi), Willis Forsling, prof. (oorganisk kemi), Gert Knutsson, prof. (hydrogeologi), Sören Mattsson, prof. (radiofysik), Jimmy Stigh, prof. (geologi), Anne-Marie Thunberg, teol. dr (etik), och Lotta Westerhäll, prof. (offentlig rätt). Docent Tor Leif Andersson KASAM:s sekreterare Nyheter om strålskydd SSI sänder per e-post ut pressmeddelanden mm till professionella strålskyddare i Sverige. Om Du vill ha sådana meddelanden om strålskydd direkt sända till din dator så kan du anmäla din E-postadress till mig: lars.persson@ssi.se. LP 10 Strålskyddsnytt 2/2001

11 Utsläpps- och omgivningskontroll SSI:s vakande öga över de kärntekniska anläggningarna K ontrollprogrammet i närområdet runt de kärntekniska anläggningarna består av flera olika delar. SSI har ålagt anläggningarna att kontrollmäta både utsläpp av kylvatten och ventilationsluft men också att mäta aktivitetshalten i prover tagna i omgivningen som t.ex. fisk, mossor och mjölk. Varje år tar SSI dessutom stickprover av luftfilter, utsläppsvatten samt omgivningsprover. Dessutom genomför SSI varje år en interkalibrering där de kärntekniska anläggningarna får ut ett okänt prov som de skall mäta och rapportera tillbaka till SSI. Interkalibrering är ett sätt att undersöka om anläggningarna mäter rätt. Utsläpp till vatten och luft summeras månadsvis och rapporteras till SSI. För 1999 låg samtliga anläggningars utsläpp lägre än det begränsningsmål som SSI har satt upp. Begränsningsmålet är att medelårsdosen till individer inom den s.k. kritiska gruppen skall vara lägre än 0,1 msv, vilket innebär att utsläppen inte får överskrida ett normutsläpp (NU). Ett normutsläpp kallas det utsläpp som om det vore jämnt fördelat över året skulle ge stråldosen 0,1 msv till individer inom kritisk grupp. Den kritiska gruppen är en grupp av personer som beräkningsmässigt erhåller de högsta stråldoserna från respektive anläggning. Den kritiska gruppen antas bo inom det mest belastade området vad gäller externstrålning och ta det mesta av sina livsmedel av det som produceras i området. SSI har också utarbetat ett omgivningskontrollprogram. Detta omfattar ett grundprogram som genomförs på i stort sett identiskt sätt varje år och ett intensivprogram som genomförs vart fjärde år vid respektive anläggning. Grundprogrammet är indelat i två delar: en del med prover tagna på land och en med prover från vattenmiljön. SSI ger årligen ut rapporten»utsläpps- och omgivningskontroll vid de kärntekniska anläggningarna«. Den innehåller resultat från mätningar gjorda på utsläppsvatten, luft och miljöprover. Den senaste rapporten är SSI-rapport 2000:19 som refereras här. Intensivprogrammet är helt inriktat på vattenmiljön. För 1999 gjorde SSI följande kvalitetskontroll av de kärntekniska anläggningarnas laboratorier: interkalibrering av rutiner för bestämning av gammastrålande nuklider i ett torrmjölksprov och strontium-90 i ett vegetationsprov (klöver). kontrollmätningar av samtliga månadsprov av utsläpp till vattenrecipienten. kontrollmätningar (stickprov) av förekomsten av radioaktiva ämnen i anläggningarnas omgivning. I rapporten redovisas alla data från utsläppen av luft och vatten, omgivningsprover samt SSI:s mätningar på stickprover. Dessutom visas exempel på trendkurvor över utsläpp för åren och kurvor över resultat av prover tagna på blåstång vid de olika anläggningarna. Kobolt-60, som är en god markör för anläggningarnas utsläpp, visar oregelbundna halter i miljöprover (t.ex. blåstång) och under den period som visas i kurvorna ( ) kan inte någon långsiktig trend vare sig till ökande eller minskande halter urskiljas. Interkalibreringen var inte fullt tillfredsställande för alla de prov som skickats ut. Detta kan till viss del bero på att en av analyserna inte regelmässigt används vid anläggningarna. Jämförelsen mellan anläggningarnas resultat och SSI:s kontrollmätningar av vattenutsläppen och omgivningsproven visar god överensstämmelse med några få undantag. Maria Lüning och Heléne Wijk Avfall och Miljö, SSI Utsläppen från kärnkraftverken och Studsvik för perioden uttryckta som andelar av normutsläpp (NU). Utsläppen av kol-14 ingår ej. Utsläpp, andel av NU 1E+00 1E-01 1E-02 1E-03 1E År Barsebäck totalt Forsmark totalt Oskarshamn totalt Ringhals totalt Studsvik totalt 2/2001 Strålskyddsnytt 11

12 Jag håller inte med eller Var finns de radonrelaterade lungcancerfallen? I ett debattinlägg i Strålskyddsnytt 1/ 2000 vill Hans Ehdwall från KSU lyfta fram»det helt dominerande strålskyddsproblemet i Sverige«, nämligen radonfrågan. Enligt vad som framkommit bl.a. i den redovisning, som SSI gjort till Riksdagen avseende»säker strålmiljö«, ett av de 15 miljömålen som skall föra fram det svenska miljötänkandet inför ordförandeskapet i EU, härrör den helt dominerande strålbelastningen till svenska folket från exponering av i naturen förekommande strålkällor och då främst radon i våra bostäder. Den genomsnittliga stråldosen uppskattas till 2 msv och drygt människor bedöms få en stråldos som är högre än 8 msv/år. Totalt skulle enligt SSI:s bedömningar mellan 300 och 1500 personer, mest sannolikt 900 (i januari 2001 reducerat till 500) drabbas av lungcancer som orsakas av radon i inomhusluften. Hans Ehdwall vill lyfta fram radonfrågan framom andra verksamheter med strålning, såsom kärnkraft, strålkällor inom industrin, biobränsle m.m., som enligt beräkningar endast skulle ge 50 dödsfall i cancer per år. Områdesansvariga på SSI, Lars Mjönes och Lynn Hubbard, håller i samma tidning med Hans Ehdwall om att det gjorts alldeles för litet åt de höga radonhalterna i bostäder och beklagar att det»med nuvarande lagstiftning är svårt att t.ex. tvinga enskilda småhusägare att vidta åtgärder mot höga radonhalter» men hänvisar till det s.k. Halmstadsfallet att det dock går, enligt utslag i Regeringsrätten, om det finns hemmavarande minderåriga barn. Glädjande nog, enligt Mjönes och Hubbard, har dock miljöminister Kjell Larsson lovat krafttag mot de höga radonhalterna och nyligen har den av honom tillsatta radonutredningen redovisat förslag till sådana krafttag. Dessa innebär stora kostnader och åtaganden för såväl samhället som den enskilde fastighetsägaren. Totala antalet inträffade primära lungcancerfall år 1988 i Sverige fördelat över ålder. Var finns då de radonrelaterade lungcancerfallen? Sverige hör till de länder som har de högsta radonhalterna i världen. Medelvärdet i svenska bostäder uppskattas till 140 Bq/m 3 i småhus och 75 Bq/m 3 i lägenheter, att jämföras med det globala medelvärdet på ca 30 Bq/m 3. Ca bostäder (varav småhus) av ett totalt bostadsbestånd på ca 4.1 miljoner bostäder beräknas ha en radonhalt överstigande 400 Bq/m 3. Effekterna av radon borde därför framträda klarast vid studier av svenska förhållanden. Sverige är också av andra skäl mycket lämpligt för studier av sådana effekter. Sverige har en relativt stabil befolkning vars levnadsvanor går att följa genom de goda folkbokföringsregister och andra register som finns tillgängliga. Sålunda har man sedan cancerregistret inrättades år 1958, registrerat ALLA inträffade cancerfall i Sverige. Detta har varit möjligt på grund av sjukvårdssystemets uppbyggnad i offentlig regi. Statistiken vad gäller inträffade lungcancerfall i Sverige är därför komplett. Årligen drabbas ca personer av primär lungcancer. Bild 1 visar totala antalet inträffade primära lungcancerfall i Sverige under 1988, fördelat över ålder. Liknande bilder kan tas fram för övriga år och variationen från år till år är liten. Av figuren framgår att lungcancer Antal lungcancerfall i huvudsak förekommer i relativt hög ålder: 68 procent av lungcancerfallen är äldre än 65 år. Lungcancer förekommer inte hos barn och är mycket sällsynt hos yngre personer. De flesta lungcancerfallen förekommer hos rökare och det är allmänt accepterat att rökning svarar för den absoluta merparten av alla lungcancerfall. Lungcancer hos icke rökare är så ovanlig att det har varit svårt att få tillräckligt statistiskt underlag för epidemiologiska studier hos denna grupp, trots att andelen icke rökare i den svenska befolkningen är förhållandevis hög. (Andelen dagligrökare uppskattades 1980 vara 33 procent och procent ). I en nyligen avslutad epidemiologisk studie av lungcancer hos icke rökare visade sig risken för lungcancer från radon vara betydligt lägre än för rökare. Passiv rökning, luftföroreningar eller genetiska faktorer hör till andra orsaksfaktorer för lungcancer. Barn är inte rökare, åtminstone inte i mycket späd ålder. Barn anses allmänt vara mera känsliga för strålning än vuxna. Barn vistas också ofta längre tider i sin hemmiljö än vuxna, speciellt under deras första år. Barn borde därför förväntas vara i högre grad utsatta för risken för lungcancer från radon. Dock förekommer lungcancer inte hos barn och är mycket ovanlig hos yngre personer. Cancer generellt och lungcancer speciellt är en sjukdom förekommande i äldre år och Ålder Strålskyddsnytt 2/2001

13 latenstiderna kan vara mycket långa. För gruvarbetare utsatta för radon från gruvor brukar man räkna med en latenstid på ca 20 år. Barn utsatta för radon skulle därför förväntas drabbas av lungcancer i års åldern och några fall av lungcancer kan också konstateras i denna ålder, men det statistiska underlaget är för litet för att kunna finna något samband med radonexposition. Dock vet man att de flesta unga lungcancerfallen förekommer hos rökare. Barnaårens radonexposition synes därför inte förorsaka lungcancer i unga år, och knappast heller vara en väsentlig faktor i äldre år, då så få ickerökare drabbas ens vid äldre år. De radonrelaterade lungcancerfallen förekommer främst hos rökare och det går inte med dagens metoder att särskilja radonrelaterad lungcancer från rökrelaterad lungcancer hos radonexponerade rökare. Även om en sådan åtskiljning vore möjlig, torde det vara mycket svårt att bestämma huruvida en rökare, som drabbats av lungcancer från radon, följande dag skulle drabbas av lungcancer från rökning. De epidemiologiska studier, som ligger till grund för SSI:s riskuppskattning, bygger på många antaganden och approximationer: den lineära dosresponshypotesen, osäkerheten att uppskatta den ackumulerade dosen, fördelningen av dos över tid, latenstider, andra samverkande faktorer, rökvanor, bara för att nämna några. Avsaknaden av information om barnaårens exposition är givetvis särskilt besvärande: med en 35-årig uppföljningstid retrospektivt täcks inte barnaårens exposition eftersom lungcancerfallen till mesta delen förekommer hos äldre, över 65 år. Mycket tyder på att barnaårens exposition för radon inte skulle vara väsentlig för uppkomsten av lungcancer - och ifall den är det, så är latenstiden mycket lång. Detta är givetvis stick i stäv med gängse uppfattning och kräver närmare belysning, som jag hoppas kunna återkomma till. Rökning framstår allt mera klart som den absolut största orsaksfaktorn för lungcancer, även den radonrelaterade lungcancern. Rökvanorna börjar öka igen, speciellt hos unga kvinnor. Med en rökdebut vid 15 år och en latenstid på 20 år, kan man förvänta sig se de första lungcancerfallen vid 35 års ålder, helt i överensstämmelse med bild 1, Åldersfördelning av olika döds- och sjukdomsfall (Statistik från 1988 i Sverige - SCB) Orsak/Ålder i år >65 Totalt Döda i trafiken Svårt skadade i trafiken Självmord Totala antalet lungcancer (varav radonrelaterade endast en liten del) där det framgår att lungcancerfallen börjar öka vid ungefär 35 års ålder. Det ter sig enligt min mening mer angeläget och även mer kostnadseffektivt ifall barnfamiljer kunde förmå sina tonårsbarn att inte börja röka än att vid vite tvinga barnfamiljer att åtgärda sina radonhus. Risken att drabbas av lungcancer från radon synes vara mycket liten för en icke rökare även i äldre år. Och risken för en rökare att drabbas av lungcancer på grund av rökning är klart större än risken att drabbas av lungcancer från radon. Varje insjuknande och varje dödsfall är givetvis en tragedi i sig. Dock kan vi inte med rimliga medel förhindra varje sådant fall. Det kan vara skäl att jämföra några olika typer av döds- och sjukdomsfall enligt tillgänglig statistik, även den från år 1988 (se tabell). Jämfört med många andra risker i vårt samhälle ter sig risken att drabbas av lungcancer från radon relativt obetydlig. Ifall barnfamiljer vid vite tvingas att åtgärda sina radonhus borde man i konsekvensens namn vidtaga många andra tvingande åtgärder, resulterande i ett genomreglerat samhälle, som kanske ingen av oss skulle acceptera. Det skulle kanske då inte längre vara möjligt för barnfamiljer att åka på bilsemester, att låta sina barn rida, åka kälke, åka slalom eller cykla i trafiken. Risken för lungcancer synes klart överskattad och detta t.o.m. i ett högradonland som Sverige. Ifall denna risk är det helt dominerande strålskyddsproblemet i Sverige, ter sig de andra strålskyddsproblemen givetvis än mindre. Risken för strålning synes klart överdriven i en i övrigt mycket farlig värld. Hanterat med respekt, kunskap och omdöme kan vi bemästra strålskyddsproblemen utan att för den skull skapa kostsamma och kränkande regler och förbud. Anita Enflo Fil dr i fysik kommentar till anita enflo Om tvång mot fastighetsägare Ett av huvudförslagen från Radonutredningen 2000 är att en miljökvalitetsnorm införs för radon i inomhusluft, vilket skulle ge kommunerna befogenheter att tvinga fastighetsägare att mäta radon och, om radonhalten överstiger 400 Bq/m 3, även att vidta radonsänkande åtgärder. I sitt remissvar stöder SSI i det stora hela utredningens förslag. Just när det gäller miljökvalitetsnormen är SSI dock tveksamt. Det har flera orsaker, bl.a. formella, men SSI menar också att det är tveksamt om det går att få en allmän acceptans för ett system där egnahemsägare kan tvingas att mäta och åtgärda radon i sina bostäder. Om ett framtida radonprogram skall kunna fungera måste allmänheten uppfatta både målen, och de åtgärder som krävs för att nå dit, som rimliga. SSI föreslår i stället en omfattande satsning på inomhusmiljödeklarationer där uppmätt radonvärde ingår. Tillsammans med de föreslagna generösa bidragen och ett omfattande utbildnings- och informationsprogram bör det vara möjligt att nå ett tillfredsställande resultat även utan miljökvalitetsnormen. Hela SSI:s remissvar finns på vår hemsida under Radon Lars Mjönes Verksamhetsansvarig Radon och naturlig radioaktivitet 2/2001 Strålskyddsnytt 13

14 ssi fs 2001:1 Hantering av radioaktivt avfall och kärnavfall vid kärntekniska anläggningar SSI har beslutat om föreskrifter om hantering av radioaktivt avfall och kärnavfall vid kärntekniska anläggningar (SSI FS 2001:1). Föreskrifterna träder i kraft den 1 januari I praktiken gäller föreskrifterna huvudsakligen låg- och medelaktivt kärnavfall vid de kärntekniska anläggningarna. Kraven i föreskrifterna sammanfaller i viss utsträckning med kapitel 6 i SKI:s föreskrifter SKI FS 1998:1. Detta är en konsekvens av överlappningen mellan kärntekniklagen och strålskyddslagen och är i enlighet med lagstiftarens avsikter. Det övergripande syftet med föreskrifterna är att se till att avfallshanteringen sker på ett från strålskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. För att uppnå detta ställer SSI krav på att avfallshanteringen planeras innan avfallet uppkommer, samt att det finns instruktioner för avfallshanteringen. Genom god planering och organisation kan onödiga persondoser undvikas och avfallsmängderna kontrolleras och begränsas. Ett annat viktigt syfte med föreskrifterna är att skapa förutsättningar för en tillfredsställande framtida hantering och slutförvaring av avfallet. Dokumentation om avfallets ursprung och egenskaper är en fundamental förutsättning för att kunna vidta lämpliga strålskyddsåtgärder samt analysera eventuella framtida konsekvenser för människors hälsa och miljön vid slutförvaring. Därför ställer SSI krav på att avfallet karakteriseras, dokumenteras och registreras. Dessutom syftar föreskrifterna till att tydliggöra SSI:s krav på avfallshanteringen samt att effektivisera SSI:s tillsyn av avfallshanteringen vid de kärntekniska anläggningarna. Detta förväntas uppnås genom anmälan av planer och årlig rapportering till SSI samt genom att föreskrifterna utgör ett stöd för SSI:s tillsyn, inklusive inspektioner. Planer: Kravet på planering gäller både för normalt driftavfall och avfall som uppkommer vid särskilda projekt, t.ex. byte av stora komponenter eller avveckling av anläggningen. Tillståndshavaren kan välja att göra generella planer för vissa avfallsströmmar, t.ex. avfall som kontinuerligt uppkommer vid driften av anläggningen, medan andra avfallsströmmar kan behandlas i projektspecifika planer. I planerna kan hänvisning göras till andra dokument, exempelvis säkerhetsredovisningar för olika system, instruktioner för avfallshantering och SKB:s planer för mellanlagring och slutförvaring. Generella planer kan även utgöra en del av säkerhetsredovisningen för anläggningen. De skriftliga planerna ska anmälas till SSI som därigenom informeras om pågående projekt och kan besluta om eventuella ytterligare villkor för avfallshanteringen. Föreskrifterna ställer inte krav på att planer för avfall som uppstår vid avveckling av kärntekniska anläggningar ska utarbetas redan idag. Det finns emellertid flera strålskyddsskäl som talar för att en viss planering bör ske i god tid innan rivning påbörjas. SSI arbetar därför med att formulera särskilda krav på tidig planering för hanteringen av det radioaktiva material som frigörs i samband med avveckling. Registrering: I dagsläget registreras allt avfall som ska föras till Slutförvar för radioaktivt driftavfall (SFR-1) eller placeras i markförvar. Registreringen sker vanligen efter det att avfallet behandlats och nuklidmätts. I de nya föreskrifterna ställer SSI krav på att även avfall som ännu inte färdigbehandlats och som avses att mellanlagras längre än två år ska registreras och rapporteras. Syftet är att se till att avfallet karakteriseras och dokumenteras inom rimlig tid efter det att det uppkommit samt att ge SSI en överskådlig bild av mängden avfall och hur avfallet hanteras. En tidig karakterisering och dokumentering motiveras dels av att innehållet i avfallet bör vara känt vid hanteringen, dels av att information kan gå förlorad med tiden. Detta gäller i synnerhet avfall för vilket det idag inte finns något slutförvar. Aktivitetsinnehåll: Kännedom om innehållet av radioaktiva ämnen är en central fråga vid hantering och slutförvaring av avfallet. De nya föreskrifterna anger att aktivitetsinnehållet i färdigbehandlat avfall i första hand ska bestämmas genom nuklidspecifik mätning på hela avfallskollit eller ett representativt prov. I vissa fall kan det emellertid vara mättekniskt eller praktiskt omöjligt att bestämma nuklidinnehållet genom mätning. Det kan även finnas strålskyddsskäl att inte göra direkta mätningar på avfallet. Aktivitetsinnehållet får i sådana fall bestämmas genom indirekta mätningar, beräkningar eller annan lämplig metod. För att garantera kvaliteten i nuklidbestämningen krävs även att metoderna är dokumenterade, att resultatet granskas, samt att det finns instruktioner för hur aktivitetsinnehållet bestäms. Dokumentation: Avfall som inte är färdigbehandlat och som avses mellanlagras längre än två år behöver inte nuklidmätas. Det räcker med en uppskattning av aktivitetsinnehållet baserad på vad man vet om avfallets ursprung. Det är emellertid mycket viktigt att även dokumentera uppgifter som kan förutses behövas vid en framtida, noggrannare bestämning av aktivitetsinnehållet. Detta gäller exempelvis härdkomponenter och andra aktiverade interna delar vid kärnkraftverken. Tillräcklig information ska dokumenteras för att senare 14 Strålskyddsnytt 2/2001

15 Tjernobylolyckan i 10 punkter En sammanfattning femton år efter reaktorolyckan K ärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 var en katastrof. Den innebar att ett antal människor som deltog i räddningsarbetet fick sätta livet till, att ett stort antal barn drabbats av sköldkörtelcancer, att hundratusentals människor fått flytta för gott, att stora landarealer inte är odlingsbara under lång tid framöver, att skogar inte kan utnyttjas och att många människor oroar sig för sin hälsa. På samma gång visar den senaste stora internationella utvärderingen av olyckans konsekvenser att den extra stråldosen till följd av olyckan för flertalet människor inte innebär något allvarligt hälsoproblem. I det följande ges en sammanfattning av olyckans konsekvenser som de är kända idag.: Den hittills största olyckan i ett kärnkraftverk inträffade i Tjernobyl den 26 april Olyckan resulterade i omfattande markbeläggning av radioaktiva ämnen i Ryssland, Ukraina och Vitryssland men också exempelvis i Sverige, Norge och Finland. Bland dem kunna bestämma innehållet av t.ex. svårmätbara nuklider. Instruktioner: För att se till att avfallet hanteras planenligt samt för att underlätta SSI:s tillsyn ställer SSI krav på att skriftliga instruktioner upprättas för avfallshanteringen. Rapportering: Rapportering av avfallshanteringen sker för närvarande genom kvartals- och årsrapporter från kärnkraftverken, Studsvik och SKB till SSI. SSI formaliserar och preciserar nu sina krav på rapporteringen, med syftet att ge SSI och allmänheten en tydlig bild av avfallsströmmarna vid anläggningen. Årsrapporten ska redogöra för driftserfarenheter och bland annat innehålla uppgifter om vilka avfallsmängder som uppkommit, registrerats och borttransporterats under året, samt en sammanställning av allt avfall som finns vid anläggningen vid årsskiftet. Henrik Efraimsson Avfall och Miljö, SSI som arbetade för att stoppa bränder på olycksnatten avled 28 personer inom några månader efter olyckan till följd av den strålning de utsatts för. Två personer avled av andra orsaker. Inga personer i allmänheten fick så höga stråldoser att det ledde till akuta skador. Sköldkörtelcancer hos dem som var barn 1986 har ökat dramatiskt till följd av olyckan och uppgår till ungefär De undersökningar som genomförts, bl.a. av FN:s vetenskapliga strålningskommitté (UNSCEAR), har inte kunnat påvisa någon ökning av andra cancersjukdomar. En ökning av andra sjukdomar än cancer har inte kunnat kopplas till Tjernobylolyckan. Strålningen har medfört synbara effekter på miljön inom den avstängda tremilszonen som omger den havererade reaktorn. I de delar som utsattes för de högsta strålningsnivåerna dog tallskogen. Minskning i populationerna av sork och insekter kunde konstateras åren efter olyckan. Det tycks som om naturen till viss del återhämtat sig, men en fortsatt långsiktig uppföljning behövs. I november 1986 hade den havererade reaktorn nr 4 byggts in i ett stål och betongskal, den s.k. sarkofagen. Sarkofagen byggdes under svåra omständigheter och behöver förbättras. Konsekvenserna i Sverige blev betydligt mer omfattande än vad som allmänt hade förväntats av en olycka så långt bort, och olycksberedskapen i Sverige var före Tjernobylolyckan helt planerad för att kunna bemöta olyckor i svenska kärnkraftverk. Baserat på erfarenheter som Sverige fick efter olyckan, har beredskapen ändrats betydligt på flera områden som förvarningssystem, mätberedskap, information, internationella avtal m.m. Av det radioaktiva nedfallet i Sverige återstår idag bara radioaktivt cesium (Cs-137) som är av någon betydelse från strålskyddssynpunkt. Det största nedfallet kom i delar av Västerbotten, Västernorrland, Gävleborg, Uppland och Västmanland. På grund av fysikaliskt sönderfall återstår ungefär 70 procent av nedfallet av Cs-137. De allra flesta i den svenska befolkningen får mycket låga stråldoser till följd av nedfallet i Sverige, i snitt någon hundradels millisievert (msv) per år med de högsta stråldoserna de första åren. Ett begränsat antal personer som bor i områden med högst nedfall och som äter mycket vilt, insjöfisk och svamp kan femton år efter olyckan få stråldoser som uppgår till några tiondels millisievert per år. Hälsoeffekterna är mycket små eller obetydliga och man kan inte förvänta sig någon mätbar ökning i cancerfrekvens som kan förklaras av strålning från Tjernobyl. Det är framförallt i produkter som kommer från skogen som det fortfarande kan finnas relativt mycket radioaktivt cesium. Koncentrationerna av Cs-137 i vilt och svamp kan på vissa ställen och tidvis ligga över gränsvärdet för försäljning av dessa produkter (1500 Bq/kg). Trädbränslen för energiproduktion i större anläggningar eller privat kan ge upphov till höga koncentrationer av Cs-137 i askan, vilket medfört att SSI gett rekommendationer om hur askan ska tas om hand för att minska onödiga stråldoser. Tjernobylolyckan ledde till ett omfattande forskningsprogram framförallt på miljöområdet. Ett flertal projekt har även genomförts inom ramen för EU-finansierad forskning. Ett femtontal doktorsavhandlingar handlar helt eller delvis om frågor som aktualiserats av Tjernobylolyckan. Leif Moberg Avfall och miljö, SSI 2/2001 Strålskyddsnytt 15

16 Nya bestämmelser för transport av radioaktiva ämnen - Omarbetade regelverk IAEA publicerade 1996 nya rekommendationer (IAEA Safety Standards Series Regulations for the Safe Transport of Radioactive Material Edition No ST-1). Förra året kom en reviderad upplaga ut, där några smärre fel hade rättats till. I enlighet med IAEA:s nya sätt att benämna sina publikationer har den reviderade upplagan fått benämningen TS-R-1 (ST-1, revised). TS-R-1 är en förkortning av»transport Safety-Regulations-1«. Bestämmelser som gäller idag baseras fortfarande på IAEA-rekommendationer från 1985 som benämns IAEA SS-6. IAEA:s rekommendationer inarbetas i de internationella transportorganisationernas bestämmelser samt i nationella föreskrifter. De får sin tillämpning dels genom internationella överenskommelser, dels genom föreskrifter som de svenska transportmyndigheterna (Räddningsverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket) ger ut. Dessutom finns EU-direktiv som reglerar verksamheten. Målsättningen har varit att IAEA TS-R-1 skulle antas av de olika internationella transportorganisationerna och medlemsstaterna för tillämpning från 1 januari, Trots stora ansträngningar från IAEA och övriga internationella organisationer har målet inte uppnåtts utan tidpunkten för ikraftträdandet har fått förskjutas. Orsaken är huvudsakligen att ändringen av klass 7 råkar sammanfalla med en omstrukturering av regelverken ADR, RID och IMDG-koden, så att de får en struktur som liknar flygets bestämmelser. Vi kan därför se fram emot både ett förändrat innehåll och en ny struktur på föreskrifterna med ändrad kapitelindelning. Klass 7-bestämmelser återfinns i de nya regelverken infogade bland bestämmelserna för annat farligt gods och har inte längre något eget ka- 16 Strålskyddsnytt 2/2001 IAEA:s rekommendationer för transport av radioaktiva ämnen, vilka ligger till grund för gällande föreskrifter för såväl internationell som inrikes transport, uppdateras periodiskt för att ta hänsyn till ny information, teknologi och ändringar av verksamheten inom området. IAEA:s rekommendationer inarbetas i de internationella transportorganisationernas bestämmelser samt i nationella föreskrifter. De får sin tillämpning dels genom internationella överenskommelser, dels genom föreskrifter som de svenska transportmyndigheterna (Räddningsverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket) ger ut. Dessutom finns EU-direktiv som reglerar verksamheten. pitel. En hel del ändringar har dessutom gjorts för att modernisera språket, vilket kan medföra ny terminologi i några fall. Allt detta medför att en tidskrävande nyöversättning till svenska behöver göras av såväl ADR som RID. Sjöfartsverket har även påbörjat en översättning av IMDG-koden, som troligen kommer ut på svenska för första gången under hösten Viktigare ändringar Ändringar av olika omfattning återfinns inom de flesta områden av transportbestämmelserna för klass 7. Nedan görs en kortfattad uppräkning av de mera omfattande ändringarna. Denna uppräkning är på intet sätt heltäckande utan ska ses som exempel på förändringar: Nya nuklidspecifika gränsvärden för aktivitetskoncentration och total aktivitet i hel sändning för tillämpning av reglerna. Undantag från tillämpning får göras för transport av konsumentartiklar, som är godkända som sådana av behörig myndighet, efter försäljning till slutanvändaren. Detta gäller t.ex. för vissa brandvarnare. Reviderade A 1 /A 2 värden vilka reglerar tillåtet innehåll i kollin samt ingår som en faktor i andra gränsvärden. Fler materialtyper än tidigare kan transporteras som ämnen med låg specifik aktivitet (LSA-I). Det kan tillämpas t.ex. för visst material innehållande naturligt förekommande radionuklider eller Cs-137 med aktivitetskoncentration högre än undantagsvärdet men mindre än 30 gånger detta. Ny def. av»obestrålat uran«. Aktivitetstak vid flygtransport av kollin av typ B. En ny kollityp (kolli av typ C) har tillkommit för flygtransport av stora aktivitetsmängder. Samma gränsvärde för högsta tillåtna ytkontamination på kollin kommer att gälla för alla typer av kollin (4 Bq/cm 2 för beta- och gammastrålande nuklider och 0,4 Bq/cm 2 för alfastrålande nuklider). Förändrade regler för klyvbart material vad avser kriticitetssäkerhet. Transportindex (TI) kommer i fortsättningen att användas enbart för strålningskontroll medan ett nytt index, kriticitetssäkerhetsindex (CSI), skall användas för kriticitetskontroll. Kollin innehållande klyvbara ämnen skall förses med en ny etikett där kriticitetssäkerhetsindex anges. Alla kollin ska märkas med avsändare och/eller mottagare. Kollin innehållande små mängder radioaktiva ämnen, som hittills har transporterats enligt förteckning 1-4, ska märkas utanpå med»un«+»un-nummer». Alla andra kollin skall märkas med UN + UN-nummer samt s.k.»proper shipping name«. Kollin av typ IP-2, IP-3 och A ska märkas med landskod och tillverkare.

17 25 stycken ändrade eller nya UNnummer.»Förteckningarna«försvinner i ADR/RID. Krav på myndighetsgodkännande av alla kollin som innehåller mer än 0,1 kg uranhexafluorid även i de fall de innehåller naturligt eller utarmat uran. Speciellt krav på att strålskyddsprogram ska finnas och tillämpas av alla som utför transport av radioaktiva ämnen eller är avsändare för sådana transporter. Strålskyddsprogrammets omfattning beror på verksamhetens omfattning. Programmet skall finnas dokumenterat och kan ingå i det kvalitetssäkringsprogram som skall finnas för verksamheten. Tidsplan för internationella regler För internationella transporter gäller för närvarande följande tidsplan enligt information som SSI har fått från bl.a. IAEA och Räddningsverket: Väg/järnväg (ADR/RID): Bestämmelser grundade på IAEA TS-R-1 får tillämpas fr.o.m. 1 juli, 2001 för att ta emot en internationell farligt gods transport. Tiden fram t.o.m. 31 dec 2001 är en övergångsperiod då även nu gällande bestämmelser i ADR/RID som grundas på IAEA SS-6 kan användas. Fr.o.m. 1 jan 2002 gäller enbart de nya bestämmelserna. Flyg (ICAO-TI, IATA-DGR): Bestämmelser grundade på IAEA TS-R-1 gäller fr.o.m. 1 juli 2001 utan övergångsperiod. Sjö (IMDG-koden): Bestämmelser grundade på IAEA TS-R-1 får tillämpas fr.o.m. 1 jan 2001, men nuvarande bestämmelser grundade på IAEA SS-6 kan användas t.o.m. 31 dec Fr.o.m. 1 jan 2002 gäller enbart de nya bestämmelserna. IMDG-koden, ICAO-TI och IATA-DGR finns publicerade på engelska. ADR och RID är däremot ännu inte publicerade. Tidsplan för föreskrifter för inrikes transport För inrikes transport på väg och järnväg träder de nya bestämmelserna i kraft den 1 juli 2001 i form av ADR-S och RID-S. För klass 7 gäller att såväl de nya som de gamla bestämmelserna får tillämpas under en övergångsperiod fram t.o.m 31 december Detta innebär att svenska och internationella regler gäller från samma tidpunkt och med samma övergångsperiod. ADR-S och RID-S kommer att publiceras i Räddningsverkets författningssamling och finnas tryckta för distribution i början på juli. Ytterligare information finns på Räddningsverkets hemsida ( Räddningsverket planerar dessutom att genomföra informationsträffar om innehållet i de nya regelverken. Vid några av dessa kommer även SSI att medverka. Rekommendation under övergångstiden Tyvärr kan övergångsperioderna och skiftande tidpunkter för nationellt ikraftträdande i olika länder innebära att vissa problem kan uppstå vid transport av radioaktiva ämnen under de närmsta åren. Dessa problem blir förhoppningsvis huvudsakligen av administrativ natur. SSI vill emellertid här vidarebefordra IAEA:s starka rekommendation att inte blanda bestämmelser ur SS-6 och TS-R-1 utan följa ett och samma regelverk för samtliga kollin i en sändning under övergångsperioden. En blandning av regelverken innebär i de flesta fall enbart att administrativa fel begås, men kan i sällsynta fall innebära säkerhetsproblem. Det senare gäller t.ex. vid felaktig ansamling av kollin innehållande klyvbart material. Det kan även finnas en risk för felaktigt handlande vid en olycka på grund av att personal inte känner till ändrade UN-nummer. Det kan även finnas risk att gods kan bli stoppat eller fördröjt av samma skäl den första tiden. Avsändare vid internationell transport bör därför i god tid undersöka vad som gäller i mottagande land beträffande de nya reglernas tilllämpning. Undantagsgränserna kan dessutom medföra att gods klassas som radioaktivt material i ett land men inte i ett annat. Birgitta Svahn, och Dan Josefsson Avfall och Miljö, SSI Internationella webbplatser för strålskyddare IRPA ICRP IAEA UNSCEAR Mot nya ICRPrekommendationer I Journal of Radiological Protection volym 21 år 2001 har ordföranden för ICRP Professor Roger Clarke i ett memorandum med titeln»a report on progress towards new recommendations: A communication from the International Commission on Radiological Protection«(finns på webbplatsen för tidskriften ifråga Journals/JRP). I samma volym har ordföranden i IRPA Dr Geoffrey Webb i en editorial kommenterat ICRP:s förslag (»From controllable dose to the next recommendations«). Roger Clarke Professor Clarke skriver om förslaget att det grundar sig på en mera individorienterad filosofi och således representerar ett skifte bort från en mera samhällsorienterad filosofi. I det nya förslaget har Controllable doses ersatts med Protective Action Levels (controllability of sources). Practice har ersatts med ordet Endeavour (the justification of an endeavour). Optimeringsprincipen sätts i förslaget efter Individual Protection Action. Jeff Webb Dr Geoffrey (Jeff) Webb i egenskap av IRPA:s president framför i sin Editorial bl. a. följande:»if it ain t broke, don t fix it«. Han anför flera argument mot en större ändring av ICRP:s rekommendationer tex. att riskestimaten inte ändrats sedan 1990-talets början. Han tillstyrker dock vissa mindre ändringar av de nuvarande ICRP-rekommendationerna i Publikation 60 (1991). LP 2/2001 Strålskyddsnytt 17

18 FN:s vetenskapliga strålningskommitté (UNSCEAR) Mötet 2001 Årets session avslutade arbetet med ärftliga effekter och påbörjade en ny arbetscykel. Ny sekreterare i UNSCEAR är Norman Gentner. Den april 2001 ägde UNSCEAR:s 50.e session rum i Wien. Dryga sjuttiotalet personer deltog och vissa länder hade stora delegationer, t.ex. Ryssland med elva deltagare, USA med åtta samt Frankrike och Kina med sju deltagare vardera. Från Sverige deltog enbart undertecknad. I år hade UNSCEAR för första gången i sin historia en kvinnlig ordförande (J. Lipsztein från Brasilien). Y. Sasaki (Japan) fungerade som vice ordförande och R. Chatterjee (Kanada) som rapportör. Under år 2000 pågick resultatlösa förhandlingar mellan FN och en person, som erbjudits posten som vetenskaplig sekreterare, och först i januari 2001 tackade denne nej till tjänsten. En av de personer som rankades högst när tjänsten annonserades ut under hösten 1999 var fortfarande intresserad. Vid mötet kunde UNSCEAR välkomna sin nye sekreterare, Norman Gentner, som Kommittén redan känner väl som tidigare representant för Kanada. Inför årets möte hade Vitrysslands utrikesminister skrivit till Kommittén och framfört önskemål om att Annex J (det som handlar om Tjernobyl) i UNSCEAR 2000 Report skulle revideras alternativt kompletteras, samt att Vitryssland skulle få skicka representanter till Kommitténs möte för att redovisa de vitryska synpunkterna. Kommittén inbjöd en vitrysk vetenskapsman att tillsammans med en rysk kollega hålla ett vetenskapligt seminarium på 15-årsdagen av Tjernobylkatastrofen. Vid seminariet redovisades vitryska och ryska data, varav det mesta redan var känt. Ingen vitrysk representant tilläts dock att närvara vid Kommitténs överläggningar, som endast är öppna för medlemsländerna. Ärftliga effekter Årets session avslutade arbetet med ärftliga effekter och påbörjade en ny arbetscykel. Arbetet diskuterades hela tiden i Working Group och inte som tidigare i Subgroups. För diskussionerna utsågs Topic Chairmen. Undertecknad ledde diskussionerna om ärftliga effekter, R Cox (UK) om biologiska effekter, J Lipsztein (BR) om fysikaliska faktorer och F. Mettler (USA) om Tjernobyl. Under hösten 2000 skickade undertecknad, i egenskap av Kommitténs dåvarande ordförande, dokumentet om ärftliga effekter till tio internationellt erkända genetiker för kommentarer. Dessa uttalade ett starkt stöd för den inriktning som konsulten föreslagit. Kommentarerna hade före mötet skickats ut till Kommitténs ledamöter, och dokumentet kunde därför godkännas utan reservationer. I rapporten gör UNSCEAR bedömningen att risken för ärftliga skador är 0,3-0,5% per Gy till första generationen, dvs. mindre än en tiondel av risken för att dö i cancer orsakad av strålningen. Dokumentet kommer att publiceras i höst som UNSCEAR 2001 Report. Kommande arbetsprogram Ett antal korta dokument hade skickats ut före mötet för att utgöra underlag för diskussionerna om det kommande arbetsprogrammet. Kommittén ansåg det vara nödvändigt att olika teman framöver i största möjliga mån hanteras sammanhållet från»source«till»effekt«. Följande områden kommer att diskuteras under de kommande åren: Mechanisms and consequences of radiation response in tissues. Bystander effects, genomic instability, apoptotic response. Epidemiological evaluation of radiation-induced cancer. Epidemiological evaluation and dose-response of diseases other. than cancer. Natural, man-made, medical and occupational sources of radiation. Radon in homes and workplaces, including mines (source to effect) Effects on the environment. UNSCEAR utgav 26 april 2001 ett pressmeddelande i anledning av 15 årsdagen av Tjernobylolyckan. UNSCEAR har också nyligen etablerat en webbplats ( där rapporterna till FN och annan information om kommitténs arbete och organisation finns samlade. Nästa möte äger rum i Wien den 6-10 maj, Lars-Erik Holm, GD SSI 18 Strålskyddsnytt 2/2001

19 Konferens om strålskydd vid medicinska bestrålningar Utbildning och kompetens är nyckeln till ett bra strålskydd vid medicinska bestrålningar K onferensen, Radiological Protection of Patients in Diagnostic and Interventional Radiology, Nuclear Medicine and Radiotherapy, arrangerades av det internationella atomenergiorganet IAEA tillsammans med den Europeiska Kommissionen, världshälsoorganisationen WHO och den amerikanska hälsoorganisationen PAHO i Málaga, mars Den spanska regeringen tillsammans med lokala myndigheter och universitetet i Málaga stod för värdskapet. Syftet med konferensen var att utbyta information om frågor som rör patientstrålskydd vid medicinska bestrålningar samt ta fram rekommendationer om fortsatt internationellt samarbete inom detta område. Konferensen vände sig till en vid krets av personer som arbetar med medicinsk använding av strålning t.ex. radiologer, onkologer, sjukhusfysiker, strålskyddare, tillverkare av utrustning, sjukhusadministratörer med flera. Konferensen lockade till sig mer än 950 deltagare från 88 länder. Upplägget skilde sig något från det»vanliga«. Det mastiga programmet var indelat i tretton ämnessessioner och sex rundbordsdiskussioner.till varje session fanns en ordförande (undertecknad var en av dem) och en rapportör. Den sistnämnda hade som uppgift att dels ge en introduktion/överblick, dels sammanfatta de bidrag som skickats in till respektive tema. Sammanlagt 175 bidrag hade skickats in och fanns att tillgå för kongressdeltagarna. En diskussion på 20 minuter följde efter rapportörens dragning. Muntliga presentationer utöver rapportörernas var inte tillåtna. Däremot fick bidragen presenteras som posters vilket många tagit fasta på. Några axplock av innehållet De välkända sanningarna om medicinska bestrålningar förkunnades, mycket med utgångspunkt från den senaste UNSCEAR-rapporten. Det största bidraget kommer från artificiella strålkällor, de gör mera nytta än skada, tillgängligheten varierar vilket leder till överanvändning (troligen) i de utvecklade länderna och brist i utvecklingsländerna, stor potential finns för dossänkningar utan att den medicinska nyttan äventyras, riskerna spänner över hela området från minimalt till allvarligt. Det speciella med medicinska bestrålningar är att både för lite och för mycket dos är dåligt, det gäller såväl för diagnostik som för terapi. Datortomografins utbredning belystes. Den står nu för upp till 50 procent av den totala dosbelastningen från röntgenundersökningar i många länder. SSI:s gamla käpphäst i denna fråga togs också upp nämligen anpassning av undersökningsparametrarna till patientstorleken, särskilda krav på berättigandet och exponeringsautomatik för nya utrustningar. Mammografin beskrevs, med rätta, som den mest genomreglerade proceduren i många länder och där finns de facto dosgränser. Man konstaterar att digital mammografi ger högre doser än konventionell dylik och anser att det legala regelsystemet inte ska ge sig på kvalitetsfaktorer för att inte hindra den tekniska utvecklingen. Speciellt mycket kritik riktades mot vad talaren ansåg vara för låga diagnostiska referensnivåer (3 mgy i USA, 2 i EU och 1,5 i Sverige). Till saken hör att den som stod bakom dessa uttalanden har en hög position hos en amerikansk tillverkare vars mammografiutrustning bara klarar 3 mgy. Interventionella procedurer brännmärktes med de välkända bilderna av djupa sår i ryggen på patienter orsakade av höga stråldoser. Det var enligt min åsikt lite för mycket fokus på möjliga deterministiska effekter och för lite på höga effektiva doser. Det tycks inte ha kommit till några nya»skräckbilder«sedan de första (och enda?) kom för sådär sju år sedan. Införande av diagnostiska referensnivåer och utbildning av operatörerna, som ofta inte är radiologer, nämndes som två viktiga åtgärder för att hålla doserna i schack. DRN I föredragningen om diagnostiska referensnivåer (DRN) poängterades vikten av att ha ett klart uttalat syfte och en klar definition med dessa. Det existerar en stor flora av begrepp med olika betydelser som ofta blandas ihop. DRN borde sättas i relation till bildkvalitet (inte alls lätt, min anmärkning). För vårt vidkommande ska vi ta till oss detta och vara så tydliga som möjligt i den kommande författningen om DRN. I»min«egen session om inutero-bestrålningar låg tyngdpunkten på de biologiska effekterna. Mot bakgrund av detta borde det inte bli så stora problem med bestrålning av gravida patienter förutsatt att man har bra administrativa rutiner på sjukhusen och kunskap och kompetens i frågan. De flesta strålriskerna har en tröskeldos på mer än 100 mgy, en dos som sällan överskrids vid diagnostiska procedurer. Risken för strålinducerad cancer, som inte anses ha en tröskeldos, kan hanteras på liknande sätt som för t.ex. vanliga patienter. Vad gäller barnröntgen, där professor Hans Ringertz var rapportör, så är största problemet att barn ses som vuxna eller som små vuxna, utan att man tar hänsyn till deras särskilda drag och behov. En bättre anpassning skulle leda till kraftiga dossänkningar utan att försämra bildkvaliteten. Den större strålkänsligheten jämfört med vuxna måste också beaktas. Utbildning och kompetens är nyckeln till ett bra strålskydd för medicinska bestrålningar. Det krävs i alla led Fortsättning på sid 22 spalt ett. 2/2001 Strålskyddsnytt 19

20 Kurt Lidén: En föregångare inom den medicinska strålningsfysiken Calle Carlsson ger ett vänporträtt av professor Kurt Lidén, Lunds universitets pionjär inom radiofysiken. Mitt första minne av Kurt Lidén är från Kurt blev då skånsk mästare i orientering. Jag blev 18:e i juniorklassen började jag läsa matematik och fysik i Lund. Samma höst arrangerade Lunds orienteringsklubb Svenskt akademiskt mästerskap i orientering. Kurt tillhörde arrangörerna och tog hand om mig i mål. Jag var bäste lundabo. Det blev nog en grundplåt i min karriär fick jag sommarjobb hos Kurt med beräkningsarbete inom strålkirurgi. Sedan dess har jag suttit fast i den medicinska strålningsfysiken. Jag har assisterat Kurt med refereeuppgifter, oppositioner, kursplanering, handboksförfattande och forskningsuppgifter bland annat i omgivningsradiologins linda men också som träningskompis vid löpning och skidåkning. I Kurt och hans frus Märtas hem och fritidshemman kände jag mig som något mellan kompis och medlem i barnaskaran (4 söner). År 1958 sökte Kurt och professor Olle Olsson (röntgendiagnostik) medel hos Atomforskningsrådet och Riksföreningen mot cancer för att mäta somatiska patientdoser inom röntgendiagnostik. En dag då jag arbetade i stora labb med bara en masonitvägg mellan mig och Kurts hytt fick jag höra ett magnifikt timslångt telefonbråk. Det var Rolf Sievert i andra luren. Tydligen hade Kurt trampat in på Sieverts revir. Anslaget beviljades. Jag fick jobb och insikt i att Kurt fått kämpa för att etablera sig. Kurt nämnde aldrig något om Sievert. Möjligen förteg han honom. De kondensatorjonkammare vi använde kallades BG-kammare (bärnstengrafit) istället för Sievert-kammare - må vara att de var något modifierade. Med Bo Lindell blev relationerna till SSI goda. Kurt inbjöd Bo Lindell att berätta om ICRP:s strålskyddsfilosofi. Fotonspektrometri Sedermera professorn Sven Johansson vid Fysiska institutionen vid Lunds universitet presenterade 1952 sin utveckling av gammaspektrometern med NaIdetektor. Kurt var snabb att utnyttja Pensionären Kurt Lidén spurtar i ett orienteringslopp. Han vann många tävlingar i hög ålder. metoden. Tillsammans med docent Nils Starfelt mättes pulshöjdsfördelningar från radioaktiva ämnen. Pulshöjdsfördelningarna tolkades i termer av primär gammastrålning, karakteristisk röntgenstrålning, inre bromsstrålning och i källan Comptonspridda fotoner och genererad bromsstrålning. Tillsammans med Nils Starfelt gjorde Kurt ett grundligt arbete om principerna för gammaspektrometri. Jag håller detta för det förnämsta i Kurts produktion med referensen: K Lidén and N Starfelt: Scintillation spectrometry of continuous γ - and x-ray spectra below 1 MeV. Arkiv för Fysik 7, 1953, Nils Starfelt hade arbetat på National Bureau of Standards (nu NIST) i Bethesda och därifrån tagit med sig metoder att filtrera fram trånga (semimonoenergetiska) röntgenspektra. Kurt och Nils Starfelt förberedde sig för spektralmätningar applicerbara inom röntgendiagnostik. Gunnar Hettinger, som med tiden blev professor i Umeå i radiofysik, kom in i projektet och fick fart på det. Utöver att mäta lågfiltrerade primärspektra 45 kv 250 kv, mättes så många trånga spektra att man kunde konstruera de primära spektren genom viktning av de trånga. Spridd strålningsspektra mättes med de trånga spektren framför (bakåtspridning), inuti och bakom fantom. Fantomtjocklek och fältarea varierades. Nyttan med kollimering och komprimering för bildkvaliteten belystes. Mätningarna inuti fantomet användes för att i vävnad kunna bestämma relationen mellan absorberad dos och luftkerma: Ett arbete av stor betydelse och hög klass. Arbetet kompletterades med spektralmätning bakom ett sekundärstråleraster. Dosimetri En avancerad teoretisk diskussion om hur en jonkammare, i fantom, stör det fält i vilket den mäter hör också till höjdpunkterna i Kurts produktion med referens: KVH Lidén: Errors introduced by finite size of ion chambers in depth-dose measurements. In: Selected topics in radiation dosimetry, IAEA, Vienna 1961, Arbetet är vad jag förstår inspirerat av Bengt Bjärngard. Efter ett sabbatsår i Philadelphia byggde Kurt ett extremt strålskärmat laboratorium. Allt byggmaterial hade låg radioaktivitet. Laboratoriet var avsett för radionuklidundersökningar på patienter. Två läkare disputerade med utrustningen sedan dog medicinarnas intresse ut. En mängd personer mättes i våra spektralmätande helkroppsräknare. Två toppar av gammastrålning kunde urskiljas, dels från 40 K (naturligt i kroppen) och dels från 137 Cs Cs 20 Strålskyddsnytt 2/2001