Kvinnor och män i Malmbergets kåkstad

Transkript

1 2004:03 D-UPPSATS Kvinnor och män i Malmbergets kåkstad Med kåkstaden i Kiruna som referenspunkt GUDRUN ANDERSSON Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap HISTORIA Vetenskaplig handledare: Åke Löfgren 2004:03 ISSN: ISRN: LTU - DUPP / SE

2 Innehållsförteckning 1 Inledning Syfte och frågeställningar Avgränsningar Metod, material och disposition Källkritik Teorianknytning och begrepp Tidigare forskning Malmbergets kåkstad Rosenius och Dahlströms beskrivning av Malmberget Malmberget byggs upp Bostadsbrist En kåkstad växer fram Kåkstadens sanitära olägenheter Rosenius bild av kåkstaden Jordkojorna Brädkåkar Sammanfattning av kapitel två Kåkstaden, alkoholen och brottsligheten Lappmarksförbudet och brännvinsupproret Lönnkrögeriet, hembränningen och föreningarnas kamp mot brännvinet Lönnkrogarna och kvinnorna Kvinnor med dåligt rykte Brotten i kåkstaden Sammanfattning av kapitel tre Kvinnan i kåkstaden Kvinnorna och hemmen Fina arbetsfruar och ölkrögerskor De yrkesarbetande kvinnorna Ensamstående kvinnor Lärarinnor Barnmorskeyrket Sjuksköterskor och vaccinatörer Liksveperska Slumsystrarna Änkor Sammanfattning av kapitel fyra... 25

3 5 Kåkstaden i Kiruna Allmänt om Kiruna Tippen Bostads och vattenbrist i Kiruna Byggplan Kontroll av kvinnor och sprit Alkoholen i Kiruna Kvinnans arbete Arbetsfördelningen mellan könen Fritiden Föreningslivet En sammanfattning av kapitel fem En kort jämförelse mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna Sammanfattande slutsatser Käll och litteraturförteckning Bilagor... 40

4 Abstrakt I denna uppsats undersöks vilken arbetsfördelning som fanns mellan kvinnor och män i de gamla kåkstäderna i Malmberget och Kiruna och hur dessa kåkstäder var uppbyggda. Detta är intressant på grund av att båda kåkstäderna byggdes upp under en tidsperiod då Norrbottens industrialisering började skjuta fart och då samhällsplanering, arbets- och bostadsförhållanden torde ha varit ytterst bristfälliga. Dessutom vill jag se om det fanns någon skillnad mellan kåkstäderna i det gamla Malmberget och Kiruna med avseende på byggnads- och levnadsförhållanden. Det finns klara skillnader/likheter mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna, detta både i hur kåkstäderna byggdes upp samt hur folket levde. Ett exempel på en likhet är att folket i kåkstäderna levde i kåkar som spikades ihop av spillvirke och material från fläsk- och dynamitlådor. När det gäller olikheter så insåg myndigheterna i Kiruna att de inte ville göra en kopia av Malmbergets kåkstad. Orsaken till detta var det dåliga ryktet som kåkstaden hade.

5 1 Inledning Malmberget och Kiruna är Norrbottens största gruvorter och deras historia började i slutet av 1800-talet. Det var vid den tiden som gruvorna började tas i bruk och det i sin tur innebar att gruvarbetare började strömma till orterna. Tyvärr så hann inte gruvbolagen med att bygga upp bostäder åt alla gruvarbetare och deras familjer. Hur ser det ut i dagens Kiruna och Malmberget? Kåkstäderna i dessa samhällen revs i början av 1900-talet. År 1988 påbörjades en återuppbyggnad av den gamla kåkstaden I Malmberget och det var i samband med att samhället skulle fira sitt 100-års jubileum (Kåkstadsbladet, 1988). Tack vare gamla fotografier från Västerlånggatan har Malmbergets kåkstad kunnat byggas upp igen (Kåkstadsbladet, 1988). Den återuppbyggda kåkstaden skulle med sina byggnader och aktiviteter understryka andra sevärdheter i samhället som till exempel Kaptensgruvan och Kaptensspelet (Norrbottenskuriren, 10 oktober 1988). Jag växte upp i Malmberget och har därför haft det stora nöjet att se återuppbyggnaden av denna orts kåkstad. Varje sommar vandrade jag omkring bland de gamla kåkarna och försökte föreställa mig den tid då den gamla kåkstaden existerade. Som turist/gäst i kåkstaden fick man gå in i de gamla kåkarna och bodarna. I dessa gick det att köpa godis, souvenirer, lotter, fotograferas i tidsenliga kläder samt fika i ett café som hade tapetserats med dagstidningar från den aktuella perioden. Idag, sommaren 2003, står den återuppbyggda kåkstaden öde och tom. Det enda orsaken till detta är att ingen vill arrendera anläggningen och det innebär att den hotas av rivning (NSD, 13 juni 2003). 1

6 1.1 Syfte och frågeställningar Det finns två syften med uppsatsen. Syfte nummer ett är att se vilken arbetsfördelning som fanns mellan kvinnorna och männen och hur kåkstaden var uppbyggd. Detta är intressant på grund av att båda kåkstäderna byggdes upp under en tidsperiod då Norrbotten industrialisering började skjuta fart och då samhällsplanering, arbets- och bostadsförhållanden torde ha varit ytterst bristfälliga. Syfte nummer två går ut på att studera om det fanns någon skillnad mellan kåkstäderna i det gamla Malmberget och Kiruna med avseende på byggnadsoch levnadsförhållanden. För att kunna fullfölja syftet så kommer jag att ha följande frågeställningar: Hur såg arbetsfördelningen ut mellan kvinnorna och männen? Vilka levnadsvillkor hade familjer och enskilda i kåkstäderna? Vilka näringsutövningar och fritidssysselsättningar förekom i kåkstäderna? Vilka skillnader/likheter fanns det mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna? 1.2 Avgränsningar Uppsatsen avgränsas till perioden Detta faller sig naturligt eftersom Malmbergets kåkstad började byggas 1888 och den sista kåken i Malmbergets kåkstad revs år Metod, material och disposition Metoden är huvudsakligen kvalitativ och bygger på litteraturstudier. Den jämförelse som görs har Malmbergets kåkstad som huvudanalysobjekt och Kirunas kåkstad som referenspunkt. När det gäller kvinnornas arbete i Malmbergets kåkstad kommer jag att använda mig av uppsatsen Kvinnoliv i Kåkstadssamhället Malmberget Denna är skriven av Lis- Mari Reinfors år I uppsatsen har Reinfors bland annat studerat de grundläggande kvinnliga arbetsuppgifterna inom hushållsarbetet. För att kunna jämföra kvinnan i Malmberget med kvinnan i Kiruna används boken, Kvinnor och män i Kiruna. Om kön och vardag i förändring i ett modernt gruvsamhälle , som är skriven av Kerstin Hägg. 2

7 Boken Dennewitz är skriven av ABF: s grupp för arkivforskning. Deltagarna i denna grupp är personer som har levt i Dennewitz (ett litet samhälle utanför Malmberget) under den tid som området existerade. Boken skrevs för att bevara minnet av Dennewitz. Flera författare har vid tidigare tillfällen skildrat kåkstäderna i Malmberget och Kiruna. Ingen har dock tidigare gjort jämförelse på någon punkt mellan dessa kåkstäder. Jag har valt att börja uppsatsen med journalisten Efraim och författaren Kata Dahlströms beskrivning på hur Malmberget såg ut. Detta för att visa att det fanns olika sätt att se på livet i samhället. Efter det kommer ett kapitel om hur Malmberget byggdes upp. För att ge läsarna en klar bild av vad Malmbergets kåkstad var och hur den såg ut kommer det ett kapitel där jag bland annat beskriver kåkarnas uppbyggnad och hur folket levde i kåkstaden. Efter det kapitlet kommer ett avsnitt som handlar om kvinnan i kåkstaden. Där berättas bland annat om vilka yrken kvinnorna hade samt vilket liv de levde i Malmbergets kåkstad. För att kunna göra en jämförelse mellan Malmbergets och Kirunas kåkstäder kommer sedan ett kapitel om Kirunas kåkstad och hur kvinnorna i denna kåkstad levde. Därefter gör jag en jämförelse mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna. 1.4 Källkritik När det gäller kvinnorna i Malmbergets kåkstad så finns de inskrivna i kyrkoböckerna, men deras yrke nämns oftast inte och det kan leda till att litteraturens fakta om kvinnliga yrken kan vara missvisande. Ett annat problem kan vara att kvinnorna i kåkstäderna endast har behandlats av Kerstin Hägg (Kiruna) och Lis-Mari Reinfors (Malmberget). Det gör att jag inte har kunnat jämföra informationen med annan litteratur. Jag har använt mig av en stencil som handlar om slumsystrarna i Malmbergets kåkstad. Denna har jag funnit i en pärm på Malmbergets biblioteks specialsamling. Tyvärr finns det ingen hänvisning till var den kommer ifrån och det gör det svårt att få information om i vilket samband den har skrivits. 3

8 1.5 Teorianknytningar och begrepp Vilken innebörd har begreppet kön? I det svenska språket finns det inte några särskiljande begrepp för olika dimensioner av kön, utan svenskarna använder samma ord för att beteckna det biologiska könet som för det psykologiskt, socialt och kulturellt förvärvade könet. I engelskan används oftast ordet gender för att beteckna den psykologiska, sociala och kulturella dimensionen av kön. Ordet sex används för den biologiska dimensionen av kön. Som den svenska motsvarigheten till det engelska ordet gender har Yvonne Hirdman förespråkat och använt begreppet genus. En av fördelarna med begreppet genus är att det i jämförelse med socialt och kulturellt kön är språkligt lätthanterligt och parallellen till grammatik ger associationer till mönster och struktur. Begreppet kvinnligt används i det svenska språket i samband med biologisk betydelse och som samlingsnamn för en uppsättning kulturellt definierade karaktäristiska som ses som kvinnliga egenskaper (Hägg, 1993: 17). Arbetsfördelningen mellan könen är enligt Sandra Harding (professor i filosofi och utbildningsvetenskap) den sociala konsekvensen av de dikotoma (tudelning) könsmetaforerna och den sociala organiseringen av könsidentiteter. Hon jämför arbetsfördelningen mellan könen med den som utvecklades mellan kolonisatörer och koloniserade i Afrika. I båda fallen har uppdelning skett mellan dem som ger premisser för arbetet och dem som utför det. Harding har en vid definition av arbetsdelningen mellan könen. Utöver fördelningen av allt samhälleligt nödvändigt arbete, oavlönat och avlönat, privat och offentligt, gäller också värderingen av olika arbetsinsatser och fördelningen av ekonomiska resurser samt andra former av arbetsdelning i politisk och social verksamhet. Arbetsfördelningen omfattar i och med detta alla processer, där kön formas och reproduceras i det privata och offentliga livet, i familjen, i undervisning, arbetsliv och politik. Den strukturella dimensionen av kön formas och reproduceras i konkreta möten och maktkonflikter, öppna eller dolda, mellan kvinnor eller män, mellan män och män, mellan kvinnor och kvinnor. Olika normsystem för kvinnor och män bildas och fungerar som gränser mellan kvinnligt och manligt. Dessa gränser ändras genom att kvinnor och män får 4

9 gränsöverträdande uppgifter och positioner och genom förändringar i normsystem och föreställningar om kvinnligt och manligt. Med den strukturella dimensionen avses den sociala organisationen av kön i samhället. Den omfattar såväl den vertikala och horisontella arbetsdelningen som olika former för samhandlingar mellan kvinnor och män (Hägg, 1993: 21). Den andra teorianknytningen handlar om vad slum är. För att reda ut detta begrepp är det viktigt att utgå från både bostaden och de boende. Bostaden är dålig, dåligt underhållen, ofta saknas det avlopp, vatten och elström. Människorna bor trångt och miljön är ohälsosam. Låg bostadsstandard måste dock bedömas gentemot de generella levnadsvillkoren i landet. Slum är inget absolut begrepp, det har också att göra med förväntningarna hos de personer som bor där. Det går inte att bedöma bostadsstandarden utan att ta hänsyn till om bostaden ligger i en landsbygd eller i en stad. Det vill säga: en ytterst enkelt utrustad bostad i en indisk by kan vara tillräcklig för de behov som innevånarna har, speciellt med tanke på den kultursituation och levnadsstandard som de historiskt befinner sig i. Med tanke på ovanstående stycke skulle slum vara ett stadsfenomen, eftersom staden har en spridning i möjligheter och inkomster som ger sluminvånaren jämförelsematerial. Slumbegreppet kopplas ofta ihop med hopplöshet, utslagenhet och nedgångenhet. Slummens innevånare är ofta fattiga, arbetslösa och dåligt utbildade. Kriminalitet och alkoholism har oftast högre frekvens än i det övriga samhället. De som lever i slummen är dels de utslagna eller de som inte har råd att bo någon annanstans (Wennberg, 1977: 3). Hur könsdimensionen och den sociala dimensionen i form av slum framträder i kåkstäderna i Malmberget och Kiruna kommer att kommenteras sist i uppsatsen. 5

10 1.6 Tidigare forskning När det gäller kvinnorna i gamla kåkstaden i Malmberget har Lis-Mari Reinfors forskat om detta. Hon kom bland annat fram till att de flesta kvinnor som förvärvsarbetade var sysselsatta inom bland annat hälso och sjukvård, detaljhandel, undervisning, socialvård och caféverksamhet. En del kvinnor fick sin inkomst genom att prostituera sig. Kerstin Hägg, docent i pedagogiskt arbete, har i sin akademiska avhandling, Kvinnor och män i Kiruna. Om kön och vardag i förändring i ett modernt samhälle , undersökt hur betydelsen av kön förändrats i Kiruna under 1900-talet. Hon kom bland annat fram till att dåtidens strävan efter jämlikhet inte omfattade kvinnorna i den meningen att de hade samma rättigheter och skyldigheter som männen. Det fanns istället två regelsystem, ett för kvinnorna och ett för männen. Dessa hade delvis samma innehåll, men med avgörande skillnader med avseende på makt och rättigheter. Professor Gösta Forsström har skrivit boken Kåkstaden i Malmberget. Markdisposition och bebyggelse vid ett uppväxande gruvsamhälle. I denna bok beskriver han hur kåkstadens befolkning bodde och att de levde väldigt trångt. Han skriver vidare att klasskillnaderna kunde vara stora mellan borrskjutarna och vanliga gruvarbetare. Forsström kom fram till att männen dominerade bland inflyttarna, särskild bland ensamflyttarna. Det visade sig dock att den kvinnliga befolkningen hade en större bofasthet på orten och att samhället var ett höglönesamhälle med utpräglat mansöverskott. Professor Stefan Warg har i sin avhandling Familjen i gruvmiljö bland annat skrivit att samhällsbyggnaden i malmfälten var en unik process. Ett exempel på detta är att malmfältens samhällen växte fram i områden där förindustriell samhällsstruktur saknades. Detta ledde till speciella förutsättningar under tillväxtperioden. Vid studier av olika litteratur har jag funnit att det bara har gjorts undersökningar om Malmbergets och Kirunas kåkstäder för sig. Det verkar som att ingen annan har gjort någon jämförelse mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna. 6

11 2. Malmbergets kåkstad Malmberget är ett samhälle där järnmalm upptäcktes i slutet av 1800-talet. Det innebar att folk strömmade till samhället och att samhällsuppbyggnaden inte höll rätt takt med befolkningsökningen. Detta tvingade människorna till att bo i kåkar som var byggda av billigt material. 2.1 Rosenius och Dahlströms beskrivning av Malmberget Malmberget har skildrats på många olika sätt under den aktuella tiden. För att visa på detta kommer två skilda beskrivningar på Malmberget här nedan. Journalisten och korrespondenten för Dagens Nyheter, Efraim Rosenius, var i Malmberget under fem dagar år 1898 för att ta reda på hur förhållandena var och för att skildra dem som de verkligen var. Här nedan kommer en kort sammanfattning av Rosenius skildring. Malmberget låg mer än sju mil ovanför polcirkeln och fem kilometer norr om Gellivare kyrkby. Vintrarna i Malmberget var till den grad civiliserade att en köld av 30 grader hör till de stora sällsyntheterna (DN, 2 november 1898). Tempen blev inte lägre än cirka 20 grader och höll sig ofta under de egentliga vintermånaderna vid 10 grader. Naturen var storslagen och det fanns ödemark runt Malmberget. Under vintern föll snön tätt och bredde sig som ett täcke över skog, berg och myr. Under vintern så var det oftast ljust en timme per dygn (DN, 2 november 1898). Författaren och socialistiska agitatorn Kata Dahlström har i sin bok Härjartåg. Kors och tvärs genom Sverige gett följande beskrivning på Malmberget. Den beryktade gruvstaden ligger på en höjd med all jordens härlighet för sina fötter. Malmberget vore ett paradis på jorden om ej den långa vinternattens köld och mörker voro dit att förvänta. Då visa sig ej solen långa stunder över horisonten, utan man nödgas bränna ljus nästan hela dygnet om, blott ett par, tre timmar mitt på dagen kan man släcka lampan (Dahlström, 1914: 19-20). 7

12 Hon skriver vidare att det var mörkt och att det låg en tät dimma över det vintriga Malmberget. Hon förstod varför folk söderifrån hade svårt att vänja sig vid klimatet uppe i lapphelvetet (Dahlström, 1914: 20). 2.2 Malmberget byggs upp År 1887 kom 300 rallare till Gällivare. Vid den tiden bodde det 276 personer i tätorten och hela den geografiskt vidsträckta kommunen hade cirka 4000 innevånare. Från år 1888 till 1900 växte Malmbergets befolkning till cirka personer. Även Gällivare växte och de båda samhällena tillsammans var i början av 1900-talet större än de sekelgamla kuststäderna Luleå, Umeå och Härnösand (ABF: s grupp för arkivforskning, 2000: 5). Järnvägen började läggas ut i riktning mot Malmfälten och rallarna slet sommar som vinter eftersom kommunikationen behövdes för landet ovanför Polcirkeln. En av orsakerna till detta var de rika malmfyndigheterna som fanns i dåvarande Gelliware Malmberg. I början av mars 1887 hade banan nått fram till det som idag är Malmberget och det innebar att transporterna med järnmalm ner mot kusten kunde börja på allvar (Norrskensflamman, 17 juni, 1988). Varför lockades allt större skaror med människor till Malmberget? Svaret på denna fråga är delvis givet: den goda lönen. Medan en borrare år 1896 i Dannemora tjänade kronor per månad och i Grängesberg cirka 75 kronor per månad tjänade arbetarna i Malmberget kronor per månad (Forsström, 1972: 29). Mekanismen verkar ha varit densamma som vid emigrationen till Amerika: de redan uppflyttades berättelser lockade nya inflyttare. Det var ont om yrkesgruvkarlar i Malmberget denna tid. Den som sågs som en vanlig yrkesman i Bergslagen sågs som en högt skattad specialist i Malmberget. Bergslagsfolket blev fort gruvans adel. Klasskillnaderna kunde vara stora mellan dessa borrareskjutare och vanliga gruvarbetare (Forsström, 1972: 29-30). En andra kategori arbetare var före detta rallare och stenhuggare vid järnvägen. Dessa tjänade 20 % mer i gruvan än vid järnvägen. En tredje kategori var personer som kom från Norrlandskusten. En stor del av bondeskogarna hade förvärvats av skogsbolagen. Strukturrationaliseringen inom sågverksrörelsen hade medfört nedläggningar av ett stort antal 8

13 småsågar till förmån för de moderna ångsågarna som låg vid kusten. En skicklig timmerbilare (en som bearbetar timmer) kunde 1892 som husbyggare i Ådalen tjäna cirka en krona per dag. I Malmberget tjänade gruvarbetarna mellan tre till fem kronor (Forsström, 1972: 30). Arbetskraftrekryteringen i Malmberget medförde en kraftig befolkningsutveckling i samhället. Mellan åren 1890 och 1900 ökade folkmängden i Gällivare församling (Malmberget ingick i denna församling) med närmare 175 %. Denna höga tillväxttakt bör delvis ses som ett resultat av att församlingarnas befolkning var låg före industrialiseringen (Warg, 2002: 53). Etablerandet av samhällena i Malmberget medförde en tämligen intensiv urbaniseringsprocess i det tidigare glest befolkade inlandsområdet. Gruvan i Malmberget kom att växa till en av länets största urbana centra. Innevånarantalet i Malmberget kom redan på 1910-talet att överstiga flertalet av städerna i regionen (Warg, 2002: 59). 2.3 Bostadsbrist Vid tiden för den industriella inledningsfasen mot slutet av 1880-talet i Malmberget var all mark utanför området förklarad som kronoöverloppsmark. Detta innebar att marken inte utan vidare kunde disponeras av företaget. För det engelskregistrerade företaget, Gellivare AB, var bostadsbyggandet en kostnadsfråga. Vid slutet av 1880-talet disponerade företaget över ett 20-tal bostadshus med ett 70-tal lägenheter. Detta bostadsbestånd går att jämföra med arbetarantalet som under 1880-talets sista år uppgick till ungefär 200 i medeltal (Warg, 2002: 60). Bostäderna täckte dock inte behovet. Följden av detta blev att de inflyttade arbetsstyrkorna hänvisades till att lösa bostadsfrågan på egen hand. Detta ledde till att det i Malmberget växte upp en kåkstad på kronoöverloppsmarken i anslutning till gruvorna. Vid början av 1890-talet gick det engelska företaget i konkurs och driften av gruvorna övertogs av det svenska Aktiebolaget Gällivare Malmfält (AGM). Vid denna tid var bebyggelsen inte reglerad i området (Warg, 2002: 60). Gruvbolagets misslyckade försök att lösa bostadsproblemet kom att kritiseras av både press och den svenska riksdagen. Den oreglerade bebyggelsen som växte fram var av skiftande 9

14 karaktär och varierade mellan regelrätta bostadshus och ren slum. De sämre bostadslösningarna sågs som tillfälliga lösningar och gav därmed kåkstaden ett starkt intryck av social misär. Förutom finansiella svårigheter i samband med bostadsbyggandet var bolagets handlingsutrymme begränsat, dels av förhållandena med avseende på dispositionsrätten och dels av att byggnadsplan på kronomarken saknades. Bolagets målsättning blev att själv tillhandahålla tomtmark och ombesörja bostadsbyggandet. År 1895 ansökte därför bolaget om rätt till arrende av 1370 hektar kronojord för bostadsbyggande. I ansökan framhölls att ordning och sundhet i samhället inte kunde hållas under rådande omständigheter och att tillsyn och kontroll kunde förbättras om bolaget fick sina önskemål uppfyllda (Warg, 2002: 61). 2.4 En kåkstad växer fram År 1896 inkom en skrivelse från gruvarbetarna, där de anhöll om att området istället skulle upplåtas för privat bebyggelse. Gruvbolaget godtog gruvarbetarnas förslag och det innebar bland annat att bolaget avstod från inmutningen som låg inom den blivande stadsplanens område (Forsström, 1954: 2). När arbetarna och dess familjer flyttade till kåkstaden fick de ögonblickligen välja en tomt, markera den med stockar och stora kullerstenar. När det var klart köpte de virke och började bygga huset. Medan husen byggdes låg familjerna ute under bar himmel. Kåkarna låg spridda i skogarna runt gruvberget. Det var dock området där husen hopade sig i en klunga som kallades för kåkstaden. Små kojor och hus var utspridda i hundratal huller om buller. Det kunde stå ett rödmålat tvåvåningshus mitt bland vedboliknande krypin. Enligt Rosenius så bestod ett typiskt hus av både gammalt stockvirke och bräder (DN 8 november 1898). Det dröjde dock till hösten 1899 innan alla formaliteter var klara och innan stadsplanen fastställdes (se bilaga 1). I och med detta fastställande kunde byggnads-, brand och hälsovårdsstadgan börja tillämpas och det innebar bland annat att många familjer blev uppsagda från kåkarna och att en del kåkar utdömdes som brandfarliga. Trots detta revs inte husen. (Forsström, 1954: 4). 10

15 2.5 Kåkstadens sanitära olägenheter Förste provinsialläkaren doktor Block har i sin årsberättelse för 1908 skrivit om de sanitära olägenheter som förekom i kåkstaden. Jag kommer att sammanfatta hans artikel här nedan. Block ansåg att den yttre renhållningen av gårdarna gav anledning till många anmärkningar. Orsaken till det var att många gårdar var starkt förorenade av slask, hushållsavfall och orenlighet. Några av de smutsigaste gårdarna stod Johan Andersson, K. L Hammarström och fru Strand för. Doktor Block skrev vidare att bageriet i fru Strands gård hade stockväggar och dåligt, smutsigt plankgolv. Butiken hade trasiga väggar och golv och att det var allt annat än snyggt och ordentligt hos fru Strand. När det gällde gruvbolagets arbetarbostäder så föreföll det som att många bostäder var trångbodda. Många av lägenheterna bestod endast av ett rum. Doktor Block berättade att det i en av enrumslägenheterna bodde en familj som bestod av fem personer och att två av familjemedlemmarna led av lungsot. Doktor Block skrev vidare att slasklådorna som fanns nedgrävda i marken vid gruvbolagets arbetarbostäder spred en vedervärdig lukt över området och dessa skulle enligt Block betraktas som synnerligen farliga (Block i Norrskensflamman 25 februari, 1909). 2.6 Rosenius bild av kåkstaden Rosenius skriver dock att det fanns en del hus som var propra små arbetshem. Han skriver att han blev inbjuden till en fru med en sex veckors gammal dotter. Detta hem var rent och huset hade något ovanligt, nämligen klistrade innanfönster. Rosenius ansåg att Malmbergskåkarna inte var ett hem, utan de var oftast inte större än svinstior och var mest nödhjälpsbaracker. Från början var de improviserade tak över hufvudet (DN 2 november, 1898) i avvaktan på bättre bostäder. Han skriver också att kvinnorna och männen var logerade huller om buller på ett sätt som var oförenligt med familjebegreppet (DN 2 november 1898). 11

16 2.7 Jordkojorna Jordkojorna var de enklaste husen. Dessa byggdes genom att man grävde sig in i bergssluttningen tills den inre väggen fått lagom takhöjd. Jordväggarna fodrades med sten, slanor eller bräder. Framväggen och den del av sidoväggen som inte var ingrävd i sluttningen byggdes av bräder, liksom taket som sluttade. Genom att låta framväggen luta inåt blev dörren självstängande. I dörren fanns det ett fönster. Vid den inre väggen stod det en norskspis som var cirka 4*6 dm stor. Ett plåtrör tjänstgjorde som skorsten. För att bevara värmen täcktes röret över när elden hade brunnit ut. Möbleringen bestod av en brits eller säng, ett litet bord, några lådor eller stolar att sitta på och en kista som förvaringsutrymme. Golvet bestod av ett tilltrampat jordgolv, som eventuellt täcktes med bräder. En del kojor byggdes med en stomme av bräder eller slanor i fyrkantig kåtaform eller som ett rektangulärt ryggåsrum (innertak saknas). Utanpå brädstommen isolerades det med jord och torv. Fönstret placerades oftast i dörren (Forsström, 1975: 10-12). 2.8 Brädkåkar Den vanligaste privata bostadstypen var brädkåkar. Den byggdes direkt på marken på en så stenfri plats som möjligt. Hörnstolparna slogs ned i marken och mellan dem andra bärande stolpar. Avståndet mellan dessa bestämdes efter längden på de bräder som användes. Bräderna kom oftast från dynamit eller fläsklådor. Bräderna spikades på både ut- och insidan av stolparna och mellanrummen fylldes bland annat med jord, torv, trasor och sågspån. Om väggarna hade fönster så gjordes dörren oftast fönsterlös (se bilaga 2). Om huset var litet så gjordes britsarna av lösa plankor, som bars ut på dagarna för att ge plats för andra inomhussysslor (Forsström, 1975: 10-12). I husen fanns det oftast liknande inredningar som bestod av följande: En torftig säng. En byrå eller en dragkista. Ett omålat bord. Järnspisen och plåtbiten i taket, där röken leddes upp. Ibland fanns det tapeter, ibland tidningar och pappersstycken istället för tapeter. Oftast fanns det endast bräd- eller stockväggar (Rosenius i DN 8 november, 1898). 12

17 Värdet på kåkarna låg kring kronor. Detta berodde på utbud och efterfrågan. För en välbyggd kåk med kammare kunde köparna betala upp till kronor. Privat kostade det kronor per månad att hyra in sig i en kåk. En helinackordering kostade 40 kronor per månad (Forsström, 1975: 10-12). 2.9 Sammanfattning av kapitel två I och med järnvägens ankomst till Malmberget kunde malmbrytningen påbörjas på allvar och det i sin tur innebar att en arbetsrekrytering påbörjades. Det kom att leda till att Malmberget växte till en av länets största urbana centra och att gruvbolaget inte hann bygga bostäder åt alla gruvarbetare med familjer. För att dessa skulle ha någonstans att bo tvingades de bygga kåkar av brädor, dynamit och fläsklådor och många av gårdarna var starkt förorenade av slask och hushållsavfall. Med tanke på ovanstående stycke verkar det som att befolkningen i Malmbergets kåkstad levde ett liv i misär. Detta delvis med tanke på att de bodde i ett område där det ofta var kallt under vintern och att deras kåkar bland annat bestod av billigt byggmaterial samt en järnspis. Arbetarna och deras familjer har troligen frusit en hel del under vintrarna och det är ett under att de inte har frusit ihjäl i deras kåkar. 13

18 3 Kåkstaden, alkoholen och brottsligheten 3.1 Lappmarksförbudet och brännvinsupproret När de första gruvarbetarna kom till Malmberget hamnade de i en officiellt, helnykter del av landet. Enligt lappmarksförbudet (tillkom 1723) fick ingen sälja, skänka eller mot varor förbyta något brännvin till lappländare (Gällivare kommunblad 1986). Detta förbud följdes dock dåligt och det kom att luckras upp 1752 då handelsmännen genomdrev att endast marknadsdagarna skulle vara brännvinsfria. Med stöd av detta tillägg kunde affärsmännen göra handelsuppgörelser på nedanstående sätt. Tågordningen vid handelsuppgörelser var den att handelsmannen först stod för välkomstsupen. Efter det dukade samen fram kokköttet. Till måltiden dracks det ytterligare en eller några supar. Efter detta var det åter dags för handelssupen. Denna rutin följdes för varje vara som såldes. Det ledde till att samerna inte sålde större partier på en gång. De portionerade av taktiska skäl ut sina varor i småportioner. När rallarna och gruvarbetarna kom till Malmberget brydde de sig inte om lappmarksförbudet. En anledning till det kan vara att de inte var medvetna om förbudets existens. Nitiska myndighetspersoner kom dock att se till att de blev medvetna om att förbudet fanns. Myndigheternas ingripande kom år 1888 att leda till ett tumult som gått till hävderna som brännvinsupproret (Gällivare kommunblad, 1986). I slutet av 1888 uppgick arbetsstyrkan i Malmberget till 322 man. Dessutom arbetade 369 män med banbygget. Dessa hade långledigt under julhelgen 1888 och för att fira det beställde de 260 liter brännvin i Luleå. En speciellt utvald skara skickades till Luleå för att hämta varorna (Gällivare kommunblad 1986). De utvalda fick 220 kronor (cirka två månadslöner) att handla brännvin för (Sandin, 1985: 34). Brännvinet köptes utan problem. När de skulle lasta varorna ombord på tåget ingrep järnvägslänsmannen. Han stoppade transporten och larmade sin kollega N E Söderberg i Gällivare. Gruvarbetarna bestämde sig för att ta landsvägen till Gällivare. De fick veta att en polispatrull placerats i Nunisvaara för att stoppa dem. 14

19 Polispatrullen misslyckades med sitt uppdrag. Gruvarbetarna i Malmberget ryckte ut för att ge brännvinstransportörerna sitt understöd. Dessa var en stor skara som var beväpnade med gevär, påkar och störar. Polismännen blev därmed tvungna att kapitulera. Myndigheterna gav inte upp. På kvällen gjorde polisen husrannsakan i flera arbetarbostäder. Detta resulterade i ett omhändertagande av tre kannor brännvin. Ingripandet kom att reta upp gruvarbetarna ordentligt och det ledde till att cirka 300 män tågade till länsmannen och tvingade honom att lämna tillbaka brännvinet mot kvitto. Bråket slutade inte i och med detta. Dagen därpå anmälde länsman Nils J Lomm det inträffade till länsstyrelsen. Han begärde till och med militärhjälp. Det ledde till att 40 fältjägare kom till Malmberget och att de omringade arbetarbostäderna och 13 personer anhölls. De män som hade kvitterat ut brännvinet hos länsmannen fick så småningom åtta månaders fängelse. Övriga fick varierande bötesstraff (Gällivare kommunblad, 1986). Ovanstående kapitel visar att brännvinsbruket var vida utbrett i Malmberget och att rallarna och gruvarbetarna var beredda på att begå brott bara för att få tag i brännvin. Kan detta eventuellt tyda på att arbetarna var beroende av alkohol för att klara av det hårda arbetslivet i gruvorna och kåkstadens misär? Det är svårt att ge ett ordentligt svar på denna fråga, men med tanke på hur arbetarna levde så kan många av dem ha varit beroende av alkohol. 3.2 Lönnkrögeriet, hembränningen och föreningarnas kamp mot brännvinet Det förekom lönnkrögeri i Malmberget och det fanns både manliga och kvinnliga lönnkrögare. Lönnkrögeriet orsakades av att det var förbjudet att föra in sprit till lappmarkerna (Reinfors, 1989: 41). Det gäller dock att komma ihåg att hembränning förekom i ytterst liten omfattning. Istället handlade det ofta om att lönnkrögarna och partihandlarna samarbetade. Detta genom att partihandlarna såg till att krögarna fick brännvinet genom att smuggla det till Malmberget, där det sedan såldes. Priset hade hunnit stiga en hel del under transporten upp till Malmberget och den var ännu dyrare när den serverades över disk i kåkstaden. Detta på grund av att partihandlarna och lönnkrögarna ville ha betalt för eventuella risker och böter som de kunde råka ut för. 15

20 En lönnkrögare kunde tjäna stora summor under en avlöningsdag i kåkstaden. Inkomster på kronor var ingen omöjlighet för en enda krog. Denna summa motsvarade mellan fyra till fem månadslöner för en vanlig gruvarbetare. Detta innebar att lönnkrögarna kunde dra sig tillbaka efter några år i branschen. När införselförbudet av brännvin till lappmarken hävdes år 1898 gick det mer eller mindre spårlöst förbi Malmberget. Det underlättade för såväl partihandlare som lönnkrögare genom att själva distributionen inte sågs som olaglig. Detta ledde i sin tur att krogarna fanns kvar och att priserna hölls höga. I och med att föreningarna började bli starka blev det svårare för lönnkrögarna. Detta på grund av att nykterhetsfolket och arbetarföreningen försökte utrota det gissel som lönnkrögeriet förde med sig. Det hände att lönnkrogar revs och att det var lugnt tills lönnkrögaren fann en ny lokal. Det dröjde ända till år 1911 och åren därefter innan kåkstaden hade rensats på lönnkrogarna (Kåkstadsbladet, 1988). 3.3 Lönnkrogarna och kvinnorna När det gällde lönnkrogarna så var många av dem öppna nästan dygnet runt. Ett exempel på en sådan krog var den som änkefru Hanna Strand bedrev. Förhållandena vid änkefru Strands matservering i Malmberget var föremål för en undersökning av häradsrätten. Herr Agne Holmström åtalade henne för att hon bedrev olaglig maltdrycksförsäljning. Under rättegången hyrde änkefru Strand en brännvinsadvokat (Norrskensflamman, 19 februari, 1910) som hade till uppgift att rentvå henne. Under rättegången framträdde dock en del vittnen som berättade att hon dagligen serverade maltdrycker och att hon dessutom hade sålt öl utan samband med måltider. När dryckerna hade konsumerats lade gästerna betalningen på bordet eller serveringsbrickan. Änkefru Strand tog hand om dessa pengar (Norrskensflamman, 19 februari, 1910). Änkefru Hanna Strand fick 50 kronor i vite och gick ed på att hon besökt sin själasörjare för att få undervisning om edens vikt och vilken våda mened skulle ge (Norrskensflamman, 1 december, 1910). 16