Gemensamma riktlinjer för handläggning av artskyddsärenden i skogsbruket. Januari Naturvårdsverket Skogsstyrelsen

Transkript

1 Gemensamma riktlinjer för handläggning av artskyddsärenden i skogsbruket Januari 2016 Naturvårdsverket Skogsstyrelsen

2 Beställningar Ordertel: Orderfax: E-post: Postadress: CM Gruppen AB, Box , Bromma Internet: Naturvårdsverket Tel: Fax: E-post: Postadress: Naturvårdsverket, Stockholm Internet: ISBN ISSN Naturvårdsverket 2000 Tryck: CM Gruppen AB, Bromma 2000 Omslag: bild / illustration

3 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 0000 Titelrubrik Förord Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har fastställt dessa riktlinjer för handläggning av skogsbruksärenden som berör fridlysta arter skyddade genom 4 och 7 i artskyddsförordningen (2007:845). Riktlinjerna har tagits fram gemensamt av Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i samverkan med länsstyrelserna i projektet Artskydd i skogen under Projektet har letts Eva Amnéus Mattisson, Naturvårdsverket och Tove Thomasson, Skogsstyrelsen. Projektdeltagare har varit Helen Lindgren och Jörgen Sundin från Naturvårdsverket, Christian Claesson, Gunilla Kock Hansson och Anders Hejnebo från Skogsstyrelsen samt Per Gustafsson, Länsstyrelsen i Värmlands län och Eva-Britt Olofsson, Länsstyrelsen i Västerbottens län. I projektets referensgrupp har näringen och ideella organisationer varit representerade. Riktlinjerna utgår från gällande lagstiftning och innehåller Skogsstyrelsens och Naturvårdsverket gemensamma tolkningar och rekommendationer för handläggning av ärenden där skogsbruksåtgärder berör fridlysta arter. Artskyddsförordningen är en del av Sveriges implementering av EU:s naturvårdsdirektiv. Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har gemensamt bedömt att riktlinjer behövs för tillämpning och tolkning av artskyddsreglerna. Riktlinjerna riktar sig till handläggare och konsulenter på Länsstyrelserna och Skogsstyrelsen och syftar till att vara ett stöd i den dagliga handläggningen av ärenden samt i dialogen mellan myndigheterna. Dialog och samverkan är av avgörande betydelse för riktlinjernas genomförande och för att på ett bra sätt kunna genomföra artskyddet i skogsbruket. Dessa riktlinjer är ett första steg i tillämpningen av artskyddsreglerna i skogsbruksärenden och kan förhoppningsvis bidra till att vi får praxis inom detta område. Vi ska ta till vara erfarenheter från enskilda ärenden och utifrån dessa ha beredskap för att vid behov komplettera riktlinjerna. AC Naturvårdsverket AC Skogsstyrelsen 3

4 Innehåll FÖRORD 3 INNEHÅLL 4 INLEDNING 6 Definitioner/Ordlista 8 REGELVERKEN 9 EU:s naturvårdsdirektiv 9 Fågeldirektivet 9 Art- och habitatdirektivet 9 Miljöbalken 9 Artskyddsförordningen 9 Samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken 12 Skogsvårdslagen 13 Tillsyn 15 Tillsynsansvar i skogen 15 Operativ tillsyn i 12:6-samråd 16 Information och utredning vid tillsyn 16 Föreläggande och förbud 17 Tillsyn vid överträdelser i skogen 18 Rådgivning och information 18 RIKTLINJER FÖR HANDLÄGGNING 19 Utgångspunkter 19 Målet är att förebygga negativ påverkan på fridlysta arter 19 Skogsvårdslagen är inte alltid tillräcklig 19 Artskyddet - ett gemensamt ansvar 19 Myndigheterna ska dokumentera bedömningar och fatta beslut 20 Kompletteringar av underlag kan begäras in 20 Handläggningens gång vid skogsbruksåtgärder 21 HANDLÄGGARSTÖD FÖR BEDÖMNINGAR 25 Tillgång till artuppgifter 25 Myndigheternas egna uppgifter 25 Tips från verksamhetsutövare, ideella naturvårdsorganisationer och allmänheten 25 Bedömning av artuppgifter 25 4

5 Olika typer av osäkerheter 25 Verifiering av fynduppgifter 27 Bedömning av om anmälan är komplett 28 Bedömning av bevarandetillstånd och kontinuerlig ekologisk funktion 29 Bevarandestatus 29 Bevarandetillstånd 29 Bedömning av kontinuerlig ekologisk funktion 30 Bedömning om artskyddsförordningens förbud aktualiseras eller inte 30 Exempel på bedömningar 31 Kungsörn - boplatsen känd 31 Kungsörn boplats okänd 31 Guckusko - under vinterhalvåret 32 Tjäder lokalt ogynnsamt bevarandetillstånd 32 Talltita lokalt gynnsamt bevarandetillstånd 33 KUNSKAPSUNDERLAG FÖR BEDÖMNINGAR 34 KÄLLFÖRTECKNING 35 BILAGA 1 SAMMANFATTNING JURIDISKT UNDERLAG 36 Beslut ska fattas i ärenden 36 Ansvarig myndighet 36 Val av lagrum för beslut 36 Rätten till ersättning för intrång i pågående markanvändning 38 Omfattningen av fridlysningen i skogsbruket oklar 38 Möjligheter att komplettera bedömningsunderlag i ett ärende 39 5

6 Inledning Det här är gemensamma riktlinjer för länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens handläggare. Riktlinjerna har tagits fram i ett projekt där Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och länsstyrelserna har deltagit. Utgångspunkten för riktlinjerna är att skogsbruksåtgärder som riskerar att påverka arter som är fridlysta genom artskyddsförordningen har två tillsynsmyndigheter; Skogsstyrelsen och länsstyrelsen. Miljötillsynsförordningen anger då att (o)m två eller flera myndigheter har det operativa tillsynsansvaret för ett tillsynsobjekt får myndigheterna komma överens om hur ansvaret ska fördelas (2 kap. 2 miljötillsynsförordningen 2001:13). Riktlinjerna är avsedda att vara ett underlag för fördelningen av ansvar. Begreppet artskydd har för många en betydelse av allt det arbete vi gör i samhället för att bevara och skydda djur och växter. I dessa riktlinjer används dock artskydd som de åtgärder och verksamheter som omfattas av artskyddsförordningens fridlysningsregler. Riktlinjerna är menade att användas i det dagliga arbetet vid handläggning av anmälningar och tillstånd enligt skogsvårdslagen samt samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken då fridlysta arter berörs vid skogsbruksåtgärder. Riktlinjerna är inriktade på den administrativa hanteringen men ger också stöd för bedömningar av sådant som enskilda arter, enskilda åtgärder och enskilda platser. Riktlinjerna utgår från att det finns kunskap om eller en tydlig indikation på att en fridlyst art finns i det område som är aktuellt för en åtgärd, eller i dess närhet. Detta är enbart en praktisk begränsning. Fridlysningsreglerna omfattar även fortplantningsområden och viloplatser även då ingen fridlyst art befinner sig där samt naturligtvis även förekomster vi inte har kännedom om. Riktlinjerna hanterar enbart arter fridlysta enligt 4 och 7 artskyddsförordningen (2007:845), dvs. fridlysning som är en följd av naturvårdsdirektivens implementering. Det gäller alla i Sverige vilt förekommande fågelarter, samt de arter som är markerade med N eller n i artskyddsförordningens bilaga 1. Vad gäller den svenska fridlysningen i 6, 8-9 artskyddsförordningen (bilaga 2- arter) så är dess giltighet i pågående markanvändning oklar. Naturvårdsverket har i sin handbok för artskyddsförordningen (2009:2) tolkat reglerna utifrån syftet med reglerna i naturvårdslagen. Detta innebär att ändamålsenlig markanvändning (i det här fallet detsamma som pågående markanvändning) skulle vara undantagen bestämmelserna. En dom från mark- och miljödomstolen om bombmurkla i Värmlands län (Vänersborgs tingsrätt mål M , ) går dock åt motsatt håll. Vi väljer därför att inte nu behandla dessa paragrafer. 6

7 I det första kapitlet redogörs för de regelverk som gäller inom området och de tolkningar av regelverken som finns. Det andra kapitlet beskriver själva riktlinjerna för handläggning. Det inleds med en genomgång av utgångspunkter för riktlinjerna. Dessa utgångspunkter är de slutsatser som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen drar efter projektets juridiska utredningar och den praktiska erfarenhet som Skogsstyrelsen och länsstyrelserna hittills har samlat på sig. Handläggningens gång beskrivs därefter i ett flödesschema med förklarande text. I det sista kapitlet finns stöd för de bedömningar som ska göras under handläggningens gång. Dessa riktlinjer är den vägledning som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen bedömer är möjlig att ge just nu. Allt eftersom kunskapsunderlag och praxis utvecklas finns anledning att omarbeta och uppdatera riktlinjerna. 7

8 Definitioner/Ordlista Ord/förkortning Artskydd Artbevarande Bevarandetillstånd Fridlysta arter Försiktighetsprincipen Gynnsam bevarandestatus Intrångsbegränsning Kontinuerlig ekologisk funktion Naturvårdsdirektiven Pågående markanvändning Förklaring Åtgärder och verksamheter som regleras i artskyddsförordningen (2007:845), d v s. fridlysning, tillstånd för vissa verksamheter, restriktioner för handel mm. Alla de olika åtgärder som görs för att bevara arter, dvs. sådant som områdesskydd, åtgärdsprogram för hotade arter, landskapsplanering, generell hänsyn i markanvändning, fridlysning och fredning. Termen bevarandetillstånd används här istället för bevarandestatus, för de arter och naturtyper som listas i habitatdirektivet när tillstånd eller status bedöms på annan nivå än biogeografisk eller nationell nivå. Dvs. för bedömningar på lokal och regional nivå. Alla vilda fåglar samt de arter som är betecknade med N eller n i artskyddsförordningens bilaga 1, samt arter i bilaga 2. Princip etablerad i bland annat EU-rätten om att redan risken för störning, skada eller olägenhet innebär krav på åtgärd, se också 2 kap 3 miljöbalken. Försiktighetsprincipen gäller utöver miljöskydd även för människors, djurs och växters hälsa. Med bevarandestatus för en art avses summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer. I praktiken har en art gynnsam bevarandestatus när det går bra för arten, samt när det finns goda förutsättningar för att det även fortsättningsvis kommer att gå bra. Förbud och föreläggande om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen enligt skogsvårdslagen får inte vara så ingripande så att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Den ekologiska funktion en livsmiljö normalt ständigt tillhandahåller åt en art, till exempel som skydd eller födosökningsplats. En samlingsbeteckning på fågeldirektivet (rådets direktiv 2009/147/EG) och art- och habitatdirektivet (rådets direktiv 92/43/EEG) I det här sammanhanget är den pågående markanvändningen skogsbruk. 8

9 Regelverken EU:s naturvårdsdirektiv Fågeldirektivet Rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar innehåller regler till skydd för samtliga naturligt förekommande och vilt levande fågelarter inom EU, totalt 473 fågelarter. Skyddet gäller för såväl fåglarna som deras ägg, reden och boplatser. Det övergripande syftet enligt artikel 2 är att bibehålla eller återskapa arternas populationer på en nivå som svarar mot ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov. Art- och habitatdirektivet Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter kompletterar fågeldirektivet och omfattar både djur och växter. Syftet med bestämmelserna i art- och habitatdirektivet är att säkra den biologiska mångfalden genom bevarandet av naturligt förekommande livsmiljöer samt den vilda floran och faunan inom EU:s medlemsländer. Alla åtgärder som vidtas ska ha som mål att bevara eller återställa, i gynnsam bevarandestatus, naturligt förekommande livsmiljöer samt vild fauna och flora av gemenskapsintresse. EU-KOMMISSIONENS VÄGLEDNING EU-kommissionen säger i sin vägledning till art- och habitatdirektivet (EUkommissionens vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer, februari 2007) att det inte är rimligt att tillämpa ett system med dispensprövning för varje enskild åtgärd som planeras inom de areella näringarna. I stället kan lösningen vara att generella hänsynsåtgärder av tvingande karaktär införs som innebär att syftet med bestämmelserna ändå tillgodoses. Regelverket ska tillämpas fullt ut, men det kan göras med en administrativt smidigare metod. Kommissionens vägledning stöder uppfattningen att en oavsiktlig förlust av enstaka individer kan accepteras inom näringarna, så länge det inte leder till en minskning av artens population på lokalen i fråga (Handbok för artskyddsförordningen, Naturvårdsverket 2009:2). Förutom särskilda hänsynsregler pekar Kommissionen på andra åtgärder såsom information, utbildning och övervakning. Miljöbalken Artskyddsförordningen Genom artskyddsförordningen (2007:845) har en väsentlig del av bestämmelserna gällande skydd av arter i EU:s fågeldirektiv och habitatdirektiv, genomförts i svensk lagstiftning. Förordningen omfattar dels de arter som skyddas enligt de båda naturvårdsdirektiven, dels vissa andra vilt levande arter i Sverige. 9

10 Artskyddsförordningens bestämmelser bygger på miljöbalkens åttonde kapitel. I artskyddsförordningens 4 och 7 har skyddet för arter enligt fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet genomförts. Dispens från förbuden i 4 och 7 hanteras i 14, där anges skälen för dispens i tre punkter som alla ska var uppfyllda. Skälen för dispens är så begränsade att de i praktiken innebär att skogsbruksåtgärder i de allra flesta fall inte kan få dispens. I artskyddsförordningen 6, 8-9 finns regler för skydd av arter som anges i bilaga 2 till artskyddsförordningen. De omfattas dock inte av dessa riktlinjer då dess giltighet i skogsbruket är oklar och hanteras därför inte vidare här. NATURVÅRDSVERKETS HANDBOK FÖR ARTSKYDDSFÖRORDNINGEN Texter nedan är tagna från handbok för artskyddsförordningen (Naturvårdsverket 2009:2) med urval utifrån relevans för riktlinjerna. Förbuden i 4 artskyddsförordningen är uppdelade i fyra punkter och gäller alla vilda fåglar samt de vilda arter av djur som markerats med N eller n i bilaga 1 till artskyddsförordningen samt alla levnadsstadier hos dessa djur. Med vilda fåglar avses alla i Sverige naturligt förekommande fågelarter. Även om alla fågelarter omfattas bör arter markerade med B i bilaga 1 till artskyddsförordningen, rödlistade arter samt sådana arter som uppvisar en negativ trend prioriteras i skyddsarbetet. För att vara otillåtna måste åtgärderna vara avsiktliga i alla punkter under 4 utom den sista, punkt 4. Avsiktlig betyder i detta sammanhang att den som utför åtgärden förstår den förutsägbara konsekvensen av sitt handlande och ändå genomför den. Enligt 4 1 punkten artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt fånga eller döda arter av vilda djur. Denna paragraf är inte kopplad till krav på att det avsiktliga infångandet eller dödandet ska ha en negativ påverkan på den skyddade artens population. Av proportionalitetsskäl är det dock rimligt, åtminstone när det gäller de areella näringarna, att ett otillåtet avsiktligt dödande är ett sådant som på lokal eller nationell nivå har en negativ effekt på artens population, kvantitativt eller kvalitativt. För hotade arter med låg reproduktion och en negativ populationsutveckling bör dock även avsiktligt dödande av enskilda individer beivras. Enligt 4 2 punkten artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Ordet störa definieras varken i artskyddsförordningen eller i de två naturvårdsdirektiven. Men det finns stöd för tolkning i EU-kommissionens vägledningsdokument om artikel 6 habitatdirektivet (Skötsel och förvaltning av Natura områden, s ). Där anges att störning kan förekomma till exempel i form av ljud eller ljus, men den behöver inte fysiskt påverka arten direkt utan kan ge indirekta effekter. Intensitet, tidsperiod och frekvens har betydelse för vilken påverkan störningen har. En åtgärd som innebär störning för en art innebär inte säkert en störning för en annan art. Detta beror på vad arten är känslig för. Arters känslighet 10

11 varierar dessutom mellan olika delar av deras livscykel. En åtgärd som påverkar en fågelarts häckningsframgång genom att boplatsen överges eller att färre antal ungar än annars blir flygfärdiga är således inte tillåten om detta leder till att artens population minskar i området, särskilt om arten har en ogynnsam bevarandestatus och/eller vikande trend. Till otillåten störning bör även räknas en aktivitet som innebär att fåglar förhindras att utnyttja ett område av vital betydelse under flyttningen. För att kunna göra bedömningar av vad som är tillåtet och inte tillåtet behöver man känna till den aktuella artens bevarandestatus, trenden för dess bevarandestatus och hur en åtgärd påverkar dessa faktorer. Enligt 4 3 punkten artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen. Även groddjurs ägg (det vill säga grodrom) bör omfattas av bestämmelsen i den mån det riskerar påverka groddjurets population i området. I fågeldirektivets artikel 5 b anges att också fåglarnas bon är skyddade. Motsvarande punkt saknas i artskyddsförordningen. 4 3 punkten i artskyddsförordningen bör därför tolkas så att även skydd av fågelbon innefattas i skyddet av äggen. I fråga om handlingar som sker inom de areella näringarna bör av proportionalitetsskäl åtgärder vidtas för att säkerställa att ägg inte förstörs i en sådan omfattning att en arts bevarandestatus riskerar att försämras. Enligt 4 4 punkten artskyddsförordningen är det förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser, oavsett om det sker avsiktligt eller oavsiktligt. Villkoren är alltså strängare än för punkten i artskyddsförordningen. Gemensamt för åtgärder rörande djurens olika uppehållsplatser är att dessa inte får påverkas av mänskliga aktiviteter på ett sådant sätt att platserna i fråga förlorar sin kontinuerliga ekologiska funktion för berörda arter. Med detta avses att ingreppet inte får vara så omfattande att området tappar de egenskaper som gör det betydelsefullt för arten ifråga. Platserna behöver skyddas även när de inte används så att funktionen finns kvar när arten återvänder för att lägga ägg eller föda ungar. Detta gäller sådana områden som används regelbundet, men inte nödvändigtvis varje år. Om platserna bara används någon enstaka gång omfattas de bara av skyddet när arten i fråga uppehåller sig där. Enligt 7 artskyddsförordningen är det för växtarter som i bilaga 1 till artskyddsförordningen markerats med N det förbjudet att avsiktligt plocka, samla in, skära av, dra upp med rötterna eller förstöra dem i deras naturliga utbredningsområde i naturen. Förbudet gäller alla stadier i växternas biologiska cykel. Avsiktlig betyder i detta sammanhang att den som utför åtgärden förstår den förutsägbara konsekvensen av sitt handlande och ändå genomför den, det vill säga är medveten om att en skyddad växt sannolikt exempelvis förstörs, även om förstörandet inte var syftet med åtgärden. Med att ha förstått den förutsägbara konsekvensen av handlingen menas att följden av åtgärden ska kunna förutses, att det ska ha framgått av den nationella lagstiftningen och den information som myndigheterna lämnat till allmänheten och berörda verksamhetsutövare att sådana åtgärder med största sannolikhet innebär lagbrott. 11

12 Samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken Miljöbalken 12 kap. 6 1 stycket: Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel. Bestämmelserna om samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken (12:6-samråd) fyller en viktig funktion som komplement till miljöbalkens andra regler om tillstånds- och anmälningsplikt. De ska fungera som ett förebyggande och lättillgängligt medel för tillsynsmyndigheten att kontrollera, styra och eventuellt hindra åtgärder och verksamheter som kan inverka negativt på naturmiljön. 12:6-samråd innebär en skyldighet för verksamhetsutövare att anmäla åtgärder eller verksamheter som väsentligt kan ändra naturmiljön. Det är denne som har att bedöma om verksamheten/åtgärden innebär en sådan ändring av naturmiljön att anmälningsskyldigheten gäller. De grundläggande bestämmelserna i miljöbalken riktar sig till alla som bedriver eller avser bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som kan medföra skada eller olägenhet för miljön. Det betyder att för verksamheter/åtgärder som omfattas av anmälningsskyldighet enligt 12 kap. 6 miljöbalken ska de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. tillämpas. En verksamhetsutövare är skyldig att följa de allmänna hänsynsreglerna, i det här sammanhanget i första hand bevisbörderegeln, kunskapskravet, försiktighetsprincipen och lokaliseringsprincipen (2 kap. 1-4 miljöbalken). Naturvårdsverkets Allmänna råd till 12 kap. 6 1 stycket miljöbalken: Vid bedömningen av vad som är en väsentlig ändring av naturmiljön bör beaktas dels områdets karaktär och känslighet, dels åtgärden som sådan och dess inverkan på naturmiljön. I ett område med dokumenterat höga natur- eller kulturmiljövärden eller i ett område som annars är känsligt kan även en förhållandevis liten åtgärd innebära väsentlig ändring av naturmiljön. Påverkan på arter och livsmiljöer bör vägas in i bedömningen av vad som utgör en väsentlig ändring. En anmälan om samråd ska alltid vara skriftlig, det ska finnas en karta och en beskrivning av vad som avses göras samt vilka försiktighetsmått som verksamhetsutövaren avser ta för att uppfylla hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. I den utsträckning det behövs ska anmälan också innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Hur omfattande en anmälan ska vara bör avgöras av verksamhetens/åtgärdens förväntade påverkan på naturmiljön, verksamhetens storlek samt det berörda områdets känslighet. 12

13 Anmälan om samråd bör från myndighetens sida betraktas som en del i tillsynen och som därigenom kan verka för att säkerställa syftet med miljöbalken. Anmälan om samråd görs till tillsynsmyndigheten, som när det gäller skogsbruksåtgärder som omfattas av skogsvårdslagen är Skogsstyrelsen. Undantag gäller för verksamheter där Generalläkaren är tillsynsmyndighet. 6 förordningen om anmälan för samråd (1998:904): Den som i enlighet med gällande bestämmelser har underrättat Skogsstyrelsen om avverkning som skall äga rum på hans mark, om uttag av skogsbränsle eller om sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken skall anses ha gjort anmälan för samråd för åtgärden enligt 12 kap. 6 miljöbalken. SKOGSSTYRELSENS FÖRESKRIFTER OM SAMRÅD 12:6 (SKSFS 2013:3) I skogsstyrelsens föreskrifter för 12:6-samråd framgår vilka verksamheter som alltid riskerar att väsentligt ändra naturmiljön och därför alltid ska anmälas för samråd till Skogsstyrelsen. De verksamheter som alltid ska anmälas för samråd är: skogsbruksåtgärder i områden med mycket stor betydelse för flora och fauna (dvs. nyckelbiotoper), viss dikesrensning, maskinell skogsgödsling och askåterföring, viss stubbskörd, större skogsbilvägar och traktorvägar, samt basvägar som passerar värdefulla vattendrag eller våtmarker. Utöver de åtgärder och verksamheter som alltid ska anmälas, hänvisar föreskrifterna till den grundläggande skyldigheten att anmäla för samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken, samt att anmälningsskyldigheten ska anses fullgjord om Skogsstyrelsen underrättats om åtgärden enligt gällande bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen. Föreskrifterna anger också vad en komplett anmälan om samråd ska innehålla utöver det som anges i förordningen om anmälan för samråd (se ovan). En anmälan ska, för att vara komplett, ange: - vilka skyddsåtgärder som ska utföras, - de begränsningar som ska iakttas, - de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att begränsa eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada på naturmiljön. Skogsvårdslagen Skogsvårdslagens tillämpningsområde är skogsbruksåtgärder på skogsmark. Det innebär att lagen inte kan användas för andra syften än de som innefattas i denna avgränsning. I skogsbruksåtgärder ingår normalt t.ex. avverkning, röjning, gallring, plantering och byggande av skogsbilväg. 13

14 Begränsning av lagens tillämpningsområde finns också i 4 i skogsvårdslagen som anger att lagen inte ska tillämpas om det som står där strider mot 7 och 8 kap. miljöbalken (Skydd av områden och Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter) eller mot föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken eller annan lag. I 30 skogsvårdslagen, den så kallade hänsynsparagrafen, regleras den hänsyn som ska tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötsel av skog. I denna paragraf finns också en begränsning som anger att föreskrifter med stöd av paragrafen inte får vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras, den så kallade intrångsbegränsningen. FÖRESKRIFTER TILL 30 I Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till Skogsvårdslagen (SKSFS 2011:17) finns föreskrifter om hänsyn till naturvården. Den allmänna och inledande paragrafen i kapitlet slår fast att föreskrifterna om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen gäller vid all skötsel av skog på mark som omfattas av skogsvårdslagen. Det innebär att hänsyn ska tas vid alla olika skogsbruksåtgärder under skogens omloppstid. Föreskrifterna, kompletterat med allmänna råd, talar om hur detta ska göras. Där finns bland annat bestämmelser om trädslagsblandning, träd, trädsamlingar och döda träd, hyggens storlek, skogsbilvägar och traktorvägar, hänsynskrävande biotoper, hänsyn till arter och skyddszoner. Flera av dessa föreskrifter tar sikte på värden som har stor betydelse för bevarandet av arter i skogen och även för skyddet av flera fridlysta arter. I de fall övriga föreskrifter inte är tillräckliga för skyddet av fridlysta arter finns föreskriften 7:19 Hänsyn till arter. Att formuleringen skiljer sig åt något från artskyddsförordningens 4 och 7 beror på att intrångsbegräsningen sätter gränsen för hur mycket som kan krävas med stöd av 30 skogsvårdslagen. Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till Skogsvårdslagen (SKSFS 2011:17) 7 kap 19 : Skador till följd av skogsbruksåtgärder ska förhindras eller begränsas i livsmiljöer och på substrat där det förekommer prioriterade fågelarter, vilka framgår av bilaga 4, samt arter markerade med N och n i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) eller som betecknas som akut hotade, starkt hotade, sårbara eller nära hotade. I artskyddsförordningen finns regler om artskydd. Om den samlade hänsynen som ska tas enligt föreskrifterna till 30 överskrider intrångsbegränsningen så får man göra en prioritering. Föreskriften 7:33 a Prioritering av hänsyn behandlar hur detta ska göras. 14

15 Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till Skogsvårdslagen (SKSFS 2011:17) 7 kap 33 a : En prioritering får endast göras om det inte är möjligt att inom intrångsbegränsningen ta all den hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen som krävs under 7 kap. dessa föreskrifter. Vid förekomst av prioriterade fågelarter enligt bilaga 4 eller arter som är markerade med N eller n på bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) ska hänsynen anpassas till arternas särskilda behov. För att bevara livsmiljöer, vilda djur, växter samt vilda fåglar och för att bibehålla eller förbättra vattenkvalitén i sjöar och vattendrag ska följande prioriteras. - Hänsynskrävande biotoper - Gamla och/eller grova träd, äldre döda träd, samt äldre lövträd i barrdominerade bestånd - Skyddszoner mot sjöar och vattendrag. Första stycket i föreskriften ovan anger i vilka lägen en prioritering mellan befintliga värden på en behandlingsenhet kan få göras. Andra stycket är en upplysning som anger när artskyddsförordningens regler träder in. När det gäller skyddet för de arter som omfattas av artskyddsförordningens 4 och 7 (dvs. N/n-arter och vilda fåglar) så finns ingen intrångsbegränsning. De ingår därför inte i prioriteringen utan där ska hänsynen anpassas till deras särskilda behov. Med detta menas att hänsynen ska utformas så att arternas lokala och regionala bevarandetillstånd och nationella bevarandestatus inte ska påverkas negativt. För att underlätta i det praktiska skogsbruket har vissa fågelarter pekats ut som prioriterade fågelarter. Med det menas att de är arter vars nationella och internationella bevarandestatus är sådan att särskilda bedömningar kan vara aktuella i samband med skogsbruksåtgärder. Tredje stycket anger vilken typ av hänsyn som ska prioriteras för att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden och vattenkvaliteten. Grunden för prioriteringskraven finns i EU-direktiv, vilka Sverige förbundit sig att följa med anledning av sitt medlemskap. Tillsyn Tillsynsansvar i skogen Miljötillsynsförordningen (2011:13) ger Skogsstyrelsen ansvar för tillsyn enligt 12 kap. 6 miljöbalken vad gäller skogsbruksåtgärder och länsstyrelsen ansvar för tillsyn över artskyddsförordningens bestämmelser. När det gäller skogsbruksåtgärder som kan beröra fridlysta arter har alltså båda myndigheterna ett tillsynsansvar att säkerställa att balken följs. Skogsstyrelsen och länsstyrelsen har också skyldighet att anmäla behov av tillsyn till varandra och att samordna tillsynen. 15

16 1 kap. 16 miljötillsynsförordningen: Om en operativ tillsynsmyndighet uppmärksammar en omständighet som kan föranleda tillsynsåtgärder med stöd av miljöbalken men som omfattas av en annan myndighets ansvarsområde, ska tillsynsmyndigheten anmäla denna omständighet till den ansvariga myndigheten. 1 kap stycket miljötillsynsförordningen: Tillsynsmyndigheterna ska samordna tillsynen om det är ändamålsenligt och möjligt. I miljöbalkspropositionen står: Det finns skäl att understryka att tillsynsmyndigheterna och andra kommunala och statliga organ skall samarbeta för att uppnå största möjliga kostnadseffektivitet och på bästa sätt söka uppnå miljöbalkens syften. Samarbete skall alltså ske i den utsträckning det främjar tillsynsverksamheten (prop. 1997/98:45 del 2 s 905). Operativ tillsyn i 12:6-samråd Syftet med tillsyn inom miljöbalken är att säkerställa syftet med balken och se till att föreskrifter och beslut som fattats med stöd av balken följs. En särskild uppgift för tillsynsmyndigheter är att handlägga anmälningsärenden, t.ex. 12:6-samråd. Anmälan görs för att Skogsstyrelsen, när det handlar om skogsbruksåtgärder, i förväg ska kunna bedöma om verksamhetsutövaren uppfyller bestämmelserna i miljöbalken och dess förordningar. Det innebär att Skogsstyrelsen i 12:6-samråd ska bedöma om verksamhetsutövaren uppfyller de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och att förbuden i artskyddsförordningen respekteras. 26 kap. 1 miljöbalken: Tillsynen skall säkerställa syftet med denna balk och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet som omfattas av tillstånd skall tillsynsmyndigheten även fortlöpande bedöma om villkoren är tillräckliga. Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses. Information och utredning vid tillsyn Tillsynsmyndigheten har i sitt arbete rätt att begära in de uppgifter och undersökningar som behövs för tillsynen. Utgångspunkten är att verksamhetsutövaren enligt 2 kap. 1 miljöbalken ska visa att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken uppfylls. Här ligger alltså bevisbördan hos verksamhetsutövaren eller den som vidtar en åtgärd. 16

17 Tillsynsmyndigheten kan förelägga verksamhetsutövaren med stöd av 26 kap. 21 miljöbalken att lämna de uppgifter och handlingar som behövs, samt med stöd av 22 i samma kapitel att göra de undersökningar som behövs för handläggningen av ärendet. Det krävs ingen konstaterad skada utan det räcker med risken för att skada ska uppstå för att kunna förelägga med stöd av dessa bestämmelser. Om det skriver miljöbalkspropositionen (prop. 1997/87:45): Undersökningen ska syfta till att tillförsäkra tillsynsmyndigheten fakta som underlag för bedömning av den individuella verksamheten eller åtgärden. Begreppet undersökning bör ges en vid tolkning. Undersökningens omfattning ska bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Kraven på det underlag som kan begäras kan vara långtgående. Begränsningen är att det inte i det enskilda fallet får ses som oskäligt. Undersökningsplikten begränsar sig till vad som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna fullgöra sina skyldigheter. Vad som kan betraktas som oskäligt är en bedömning som får göras från fall till fall. Här säger praxis att tillämpningen av 26 kap. 22 miljöbalken grundas på att det finns fog för att kräva undersökningar av ett visst slag och omfattning. I den bedömningen ingår även att kostnaderna för och olägenheterna med undersökningen ska stå i en rimlig proportion till behovet och nyttan. (MÖD 2009:29). Föreläggande och förbud En tillsynsmyndighet har rätt att förbjuda en verksamhet eller åtgärd både enligt 12 kap. 6 och 26 kap. 9 miljöbalken. 26 kap 9 miljöbalken: En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas. Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. I bedömningen av vilken typ av beslut som tillsynsmyndigheten väljer för sitt ingripande bör man överväga risken att verksamhetsutövaren inte följer eller genomför det som påtalats, hur brådskande det är, hur viktigt det är för säkerställandet av miljöbalken och vad som behövs för att få beslut som kan överklagas. Om föreläggande och förbud inte behövs bör tillsynsmyndigheten avstå från att ingripa på det sättet (NFS 2001:3). Den formella hanteringen av förelägganden och förbud har höga krav. Det ska vara till exempel vara ställt till rätt adressat och formulerat så att det håller i en rättslig prövning. I Naturvårdsverkets handbok om operativ tillsyn (handbok 2001:4) finns kraven beskrivna och även en checklista. 17

18 Tillsyn vid överträdelser i skogen Att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som skadar eller kan skada djur eller växter kan vara artskyddsbrott enligt 29 kap. 2 b miljöbalken. Då Skogsstyrelsen hanterar anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken är de tillsynsmyndighet även i den uppföljande tillsynen t ex. om beslut inte följs. Att döda eller skada fridlysta djur eller växter eller ta bort ett djurs fortplantningsområde eller viloplats kan också vara ett artskyddsbrott. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för artskyddsförordningen och alltså även vid reaktiv tillsyn, t ex. för att kontrollera om en åtgärd inneburit att ett fridlyst djurs fortplantningsområde förstörts. Reglerna om samarbete och information mellan tillsynsmyndigheter gäller även vid överträdelser. Tillsynsmyndigheten är skyldig att anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott (26 kap. 2 miljöbalken). Tillsynsmyndigheten bör inte själv göra någon bedömning av överträdelsen utan bara anmäla de faktiska förhållandena så snart en överträdelse kan konstateras. Förutom åtalsanmälan kan tillsynsmyndigheten besluta om föreläggande för att åstadkomma rättelse. I sådana tillsynsfrågor har tillsynsmyndigheten fullt ansvar för utredningen, men det kan vara viktigt att hålla isär de ansvar som tillsynsmyndighet respektive polis och åklagare har. I Naturvårdsverkets handbok om operativ tillsyn (handbok 2001:4) finns mer att läsa om detta. Rådgivning och information Skogsstyrelsen har såsom sektorsmyndighet ett övergripande ansvar för information till verksamhetsutövare, men också ett ansvar såsom tillsynsmyndighet för samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken för skogsbruksåtgärder. En tillsynsmyndighet ska arbeta förebyggande genom rådgivning och information (26 kap. 1 miljöbalken) på ett sätt som stärker verksamhetsutövarens egen förmåga att uppfylla sitt ansvar. Råd och information kan vara allmän och gälla t ex. alla markägare eller verksamhetsutövare i skogen. Råd och information i enskilda ärenden bör handla om sådant som förmedlar miljöbalkens krav, inte att identifiera specifika åtgärder. När det gäller det enskilda ärendet är det Skogsstyrelsens ansvar att se till att verksamhetsutövaren och andra eventuellt berörda har tillräcklig och adekvat information fram till det att Skogsstyrelsen avslutar ärendet. Om verksamhetsutövaren söker dispens från artskyddsförordningen är det länsstyrelsen som ansvarar för att alla berörda har tillräcklig information, tills dess att länsstyrelsen avslutar ärendet. 18

19 Riktlinjer för handläggning Utgångspunkter Riktlinjerna ska vara ett stöd för konsulenter och handläggare på Skogsstyrelsen respektive länsstyrelsen i det dagliga arbetet med ärenden som berör fridlysta arter. Riktlinjerna har vissa begränsningar: - endast arter fridlysta med stöd av 4 och 7 artskyddsförordningen omfattas, dvs. vilda fågelarter och arter som betecknas med N eller n i bilaga 1 till förordningen, - riktlinjerna hanterar förhållanden då förekomst av en fridlyst art är känd, eller det finns tydliga indikationer på förekomst av fridlyst art. Målet är att förebygga negativ påverkan på fridlysta arter Syftet med artskyddsförordningen och med naturvårdsdirektiven är att bevara arterna, därför ska målet alltid vara att i första hand förebygga så att skada på fridlyst djur eller växt eller deras livsmiljö inte uppkommer. Kommissionens vägledning anger också att dispens inte ska vara regel för genomförandet av artskyddet i de areella näringarna. Även det ger stöd för en handläggning som i första hand strävar efter att undvika att förbuden inträder. Skogsvårdslagen är inte alltid tillräcklig Skogsstyrelsens föreskrifter till 30 skogsvårdslagen (SKSFS 2011:7), hänsynsreglerna, innehåller föreskrifter för hur en åtgärd eller verksamhet ska genomföras för att konflikt med artskyddsförordningen ska förhindras. Hänsynsreglerna har dock en begränsning i den så kallade intrångsbegränsningen i hur omfattande krav som får ställas. I vissa sammanhang kan det innebära att skogsvårdslagens föreskrifter inte är tillräckliga för att uppfylla artskyddsförordningens syften. I de fallen tillämpas istället miljöbalken. Artskyddet - ett gemensamt ansvar När det gäller hur artskyddet tillgodoses vid skogsbruksåtgärder finns ett gemensamt ansvar för Skogsstyrelsen och länsstyrelsen och ingen av myndigheterna kan anses ha tolkningsföreträde före den andra. Det betyder att Skogsstyrelsen och berörd länsstyrelse ska vara överens om och i vilken utsträckning en skogsbruksåtgärd kan vara förbjuden enligt artskyddsförordningen. Det måste inte ske i varje enskilt ärende, utan kan göras förebyggande i dialog mellan myndigheterna om t.ex. regionalt viktiga arter eller områden. I handläggningen ska länsstyrelsen och Skogsstyrelsen vara överens i bedömningen av om de försiktighetsåtgärder markägare/verksamhetsutövare föreslår är tillräckliga för att inte artskyddsförordningens förbud ska aktualiseras. Utan löpande dialog kan den ena myndigheten komma att pröva ett ärende som egentligen ska hanteras av den andra myndigheten, eller begränsa den andra myndighetens handlingsutrymme. 19

20 Det är Skogsstyrelsen som formellt handlägger ärenden som kommit in till myndigheten. Så länge en åtgärds eventuella påverkan på fridlysta arter utreds ska ärendet handläggas av Skogsstyrelsen. Om artskyddsförordningens förbud däremot aktualiseras, om exempelvis tillräcklig anpassning inte är möjlig, blir det en fråga om att hantera en eventuell ansökan om dispens från artskyddsförordningen och Länsstyrelsen tar därmed över handläggningen. Myndigheterna ska dokumentera bedömningar och fatta beslut Under ärendets gång är det viktigt att dialog och bedömningar dokumenteras i tjänsteanteckning för att man i efterhand ska kunna visa hur artskyddsförordningens förbud har hanterats. Det är också viktigt att ärenden avslutas med beslut, dels för att det tydliggör möjligheten att överklaga, dels för att uppfylla Århuskonventionen och de ideella miljöorganisationernas talerätt. Dessutom underlättar det uppföljande tillsyn. Riktlinjerna anger därför att beslut ska fattas och att bedömningar och dialog ska dokumenteras. Skogsstyrelsen och länsstyrelsen ska skicka beslutskopia för kännedom till varandra i samtliga ärenden som berör artskyddsförordningen. Kompletteringar av underlag kan begäras in I många fall är inte underlagen i en anmälan tillräckliga för att avgöra om och i vilken utsträckning en fridlyst art riskerar att påverkas av en åtgärd. Enligt miljöbalkens regler är det verksamhetsutövaren som ska ha tillräcklig kunskap för att kunna uppfylla balkens krav. Genom föreläggande med stöd av 26 kap. 21 och 22 miljöbalken kan Skogsstyrelsen begära in de underlag och undersökningar som de behöver i ärendet. Riktlinjerna anger därför att underlag kan kompletteras av markägare/verksamhetsutövare. Då myndigheterna själva i många fall kan ha egen kompetens bör den utnyttjas. Handläggare och konsulenter kan ha kunskap om olika arter och deras krav, om ett specifikt område, eller då ett ärende kan vara svårt att utreda t ex. beroende på årstid. Riktlinjerna anger därför att underlag kan kompletteras av myndigheterna i deras dialog. 20

21 Handläggningens gång vid skogsbruksåtgärder 21

22 1) Handläggningen startar då ett ärende kommer in till Skogsstyrelsen. Ärendet kan komma in antingen som en anmälan eller tillståndsansökan om skogsbruksåtgärder enligt skogsvårdslagen, eller en anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken. 2) Inom området som berörs av åtgärden, eller i dess nära anslutning, finns kännedom om en fridlyst art. Det kan till exempel vara via Artportalen eller lokala kartskikt och andra tips, eller för att det anges i anmälan/ansökan. 3) Skogsstyrelsen och länsstyrelsen ska ha dialog kring fridlysta arter som kan beröras av skogsbruksåtgärder. Dialog innebär att ingen myndighet kan bestämma över den andra och inte heller kan någondera myndighet undvika att ta ställning. Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen ska vara överens om när artskyddsförordningens förbudsparagrafer blir aktuella och hur man förebygger att förbuden inträder. För att effektivisera ärendehandläggningen kan Skogsstyrelsen och länsstyrelsen med fördel föra en förebyggande dialog. Där kan olika arter och områden diskuteras; vilka skogsbruksåtgärder i vilka områden som kan leda till att artskyddsförordningens förbud inträder för en art. Genom en sådan förebyggande dialog kan de arter sållas ut där skogsbruksåtgärder vanligen inte riskerar vara förbjudna enligt artskyddsförordningen, liksom de arter som är svåra att bedöma eller de arter där skogsbruksåtgärder alltid riskerar vara förbjudna enligt artskyddsförordningen. 4) För att göra bedömningen om arten förekommer och påverkas av den anmälda åtgärden, behöver Skogsstyrelsen och länsstyrelsen bedöma artuppgiften i fråga. Stöd för den bedömningen finns i kapitlet Handläggarstöd för bedömningar. Om bedömning inte kan göras utifrån befintlig kunskap kan Skogsstyrelsen förelägga markägaren/verksamhetsutövaren att komplettera ansökan. Ett föreläggande om information eller undersökning ska vara så tydligt att markägaren/verksamhetsutövaren har helt klart för sig vad denne förväntas göra, men får inte gå utöver vad som behövs för att bedöma den aktuella åtgärden. 5) I det enskilda ärendet innebär dialogen att länsstyrelsen och Skogsstyrelsen är överens om att den aktuella arten förekommer i området och riskerar påverkas av den aktuella åtgärden. Stöd för bedömningen om artskyddsförordningen aktualiseras eller inte finns i avsnitt kapitlet Handläggarstöd för bedömningar. 6) Bedömning och dialog ska dokumenteras i en tjänsteanteckning som läggs till ärendet. 7) Om det finns underlag som visar att det aktuella området kan vara prioriterat för områdesskydd bör områdesskyddsansvarig på Skogsstyrelsen kontaktas. Om området är prioriterat för områdesskydd ska ärendet avslutas och process för områdesskydd starta istället. Även här ska tjänsteanteckning med bedömning och dialog läggas till ärendet. 22

23 8) Om resultatet av bedömningen är att förbuden i artskyddsförordningen inte är aktuella, dvs. att artens bevarandetillstånd inte riskerar att påverkas negativt vare sig lokalt eller regionalt eller dess nationella bevarandestatus, ska ärendet hanteras enligt skogsvårdslagen, som en vanlig avverkningsanmälan. 9) Om bedömningen är att artskyddsförordningens förbud kan vara aktuella för åtgärden ska handläggningen fortsätta med syfte att undvika att artens bevarandetillstånd påverkas av åtgärden. 10) Samråd i fält, eller annan kommunicering via telefon och mejl, kan behövas för att tillsammans med markägaren/verksamhetsutövaren gå igenom de försiktighetsmått som verksamhetsutövaren ev. har föreslagit och vid behov diskutera andra eller ytterligare försiktighetsmått. Länsstyrelsen kan i vissa fall behöva delta i fält, tillsammans med Skogsstyrelsen, för att kunna delta i bedömningen av åtgärdens och försiktighetsmåttens påverkan på artens bevarandetillstånd. 11) Om Skogsstyrelsen och länsstyrelsen bedömer att åtgärden är förbjuden enligt artskyddsförordningen, oavsett försiktighetsåtgärder, bör Skogsstyrelsen fatta beslut med stöd av 26 kap. 9 miljöbalken och hänvisa till att då dispens från artskyddsförordningen saknas är åtgärden inte tillåten. Upplysning ska ges om att dispens från artskyddsförordningen kan sökas hos länsstyrelsen. 12) Innan beslut om föreläggande eller förbud ska den som beslutet riktar sig till få tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet av någon annan än den sökande. Bedömning och förslag till beslut kan kommuniceras med markägaren/verksamhetsutövaren skriftligt och markägaren/verksamhetsutövaren får möjlighet att lämna synpunkter. Förslag till beslut kan även kommuniceras muntligen och dokumenteras i en tjänsteanteckning. 13) Om Skogsstyrelsen och länsstyrelsen bedömer att åtgärden kan anpassas så att artskyddsförordningens förbud undviks fortsätter handläggningen antingen enligt 12 kap. 6 miljöbalken eller enligt skogsvårdslagen. 14) Om försiktighetsåtgärderna, tillsammans med annan hänsyn som ska tas enligt Skogsstyrelsens föreskrifter, ryms inom skogsvårdslagens begränsning ska ärendet avslutas med ett beslut enligt skogsvårdslagen med villkorade försiktighetsåtgärder. Förslag till beslut ska kommuniceras med markägaren/verksamhetsutövaren innan ärendet beslutas. 15) Om försiktighetsåtgärderna tillsammans med annan hänsyn som ska tas enligt Skogsstyrelsens föreskrifter går utöver skogsvårdslagens intrångsbegränsning kan annan hänsyn än artskyddshänsynen hanteras i beslut enligt skogsvårdslagen och artskyddet hanteras för sig som ett 12:6-samråd. 23

24 16) Om Skogsstyrelsen och länsstyrelsen bedömer att de av markägaren/verksamhetsutövaren föreslagna försiktighetsmåtten, i anmälan eller efter komplettering, är tillräckliga för att artskyddsförordningens förbud inte ska aktualiseras ska ärendet avslutas med ett beslut med stöd av 12 kap. 6 miljöbalken där Skogsstyrelsen anger att myndigheten inte har några invändningar mot åtgärden om den genomförs enligt anmälan eller efter komplettering med de försiktighetsmått som markägaren/verksamhetsutövaren avser att ta. Försiktighetsmåtten ska skrivas ut i redogörelsen för ärendet. I motiven till beslutet ska en redogörelse för Skogsstyrelsens och länsstyrelsens dialog och bedömning ingå. Upplysning ska ges att om åtgärden avses genomföras på annat sätt än enligt vad som anges ska dispens från artskyddsförordningens förbud sökas hos länsstyrelsen, alternativt ska nytt samråd anmälas till Skogsstyrelsen. 17) Om Skogsstyrelsen och länsstyrelsen bedömer att de av markägaren/verksamhetsutövaren föreslagna försiktighetsmåtten inte är tillräckliga och det inte går att nå samsyn med markägaren/verksamhetsutövaren om vilka försiktighetsmått som ska genomföras, så gäller artskyddsförordningens förbud och ärendet kan inte längre hanteras inom 12 kap. 6 miljöbalken. Skogsstyrelsen ska då fatta beslut med stöd av 26 kap. 9 miljöbalken och hänvisa till att åtgärden inte är tillåten utan dispens från artskyddsförordningen. I beslutet ska det finnas en upplysning om att dispens från artskyddsförordningen kan sökas hos länsstyrelsen. 24

25 Handläggarstöd för bedömningar Tillgång till artuppgifter Myndigheternas egna uppgifter Fynd som har registrerats i samband med myndigheters inventeringar bedöms i allmänhet som säkra när det gäller artbestämning. Om det finns en områdesbeskrivning bör biotopens betydelse för arten ifråga ofta kunna bedömas relativt enkelt. Ytterligare uppgifter från inventerare kan ofta inhämtas. Fynduppgiftens ålder påverkar säkerheten i uppgiften. Uppgifterna kan finnas i olika databaser: - Nyckelbiotoper Rör för det mesta inte arter som omfattas av N/n-arter i artskyddsförordningen bilaga 1. Fåglar kan finnas i artlistan. - Höga naturvärden Rör för det mesta inte arter som omfattas av N/n-arter i artskyddsförordningen bilaga 1. Fåglar kan finnas i artlistan. - Inventerat av länsstyrelsen - Natura Upptäckt som sker i samband med tillsynsbesök - Artportalen Tips från verksamhetsutövare, ideella naturvårdsorganisationer och allmänheten Uppgifter om fynd registrerade i myndigheters tips-skikt och helt öppna system kan vara svårare att värdera. Få fynduppgifter kan dock avfärdas utan att kontroll sker eller annan utförlig aktuell områdesbeskrivning finns. Om det är möjligt är det förstås en fördel att kontakta uppgiftslämnaren för ytterligare uppgifter. Hos myndigheterna blir de tillgängliga på olika sätt: - Uppgift i anmälan om avverkning/annan skogsbruksåtgärd - Artportalen - Naturvårdsarter - Registrerade tips från allmänheten - Uppgifter som inkommer via mejl, telefon, brev under ärendets gång Bedömning av artuppgifter Olika typer av osäkerheter Uppgifter om fynd av fridlysta arter kan vara osäkra av flera olika anledningar. Beroende på vad osäkerheten består i ställs olika krav på åtgärder för att verifiera eller bedöma kvaliteten på fynduppgiften, för att det därefter ska vara möjligt att bedöma risken för att en viss skogsbruksåtgärd kan komma i konflikt med artskyddsförordningens bestämmelser. I tabellen nedan redovisas några olika typer av osäkerheter, samt hur dessa kan hanteras i samband med en skogsbruksåtgärd. 25