Jesus för världen givit sitt liv; Öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, Då han på korset dör ock för mig.

Transkript

1 Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Årg. 24 Ps. 119:105 1/2012 Jesus för världen givit sitt liv; Öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, Då han på korset dör ock för mig. Lutherska Församlingen i Stockholms- och Umeåområdet

2 Vänd mot Frälsaren ditt öga! Som du är blott synd du äger Jesus nåden dig tillsäger, Frälsaren dig håller kär, Han har köpt dig som du är. Vill än otrons tvivel plåga, Kan du ej på nåden våga, Saknar tröst och saknar tro: Jesus är din frid och ro. Uti kvalens djupa dalar Med sitt ord han dig hugsvalar. Råder mörker i din värld, Är du vilse på din färd, Har du inga hjärtevänner, Som den rätta hjälpen känner, Går du ensam på din stig: Jesus kan ej glömma dig. Kan Guds ord ej glädje giva, Icke tvivlen från dig driva, Är du sällan hjärteglad På din vandring mot Guds stad, Kan ej rätt du tro på Ordet, Mättas ej vid nådebordet, Är du syndig, hård som sten: Jesu blod dock gör dig ren. Finner du ej Andens fruktan, Ingen bättring vid hans tuktan, Vågar ej på nåden tro, Ser ej ljus och får ej ro, Saknas friden i ditt hjärta, Känner du ej ångerns smärta: Hör, vad Sonen ropar dig: Allt fullkomnat är i Mig! Vänd mot Frälsaren ditt öga, Han dig väntar från det höga, Snart dig Jesus kallar hem Till ett nytt Jerusalem Ifrån kors och jordekvalen Till sin fröjd i glädjesalen: Ömt han kallar dig vid namn, Tryggt du vilar i hans famn. C. Bau, E.H. Persson, 1977 Lova Herren 380 2

3 Predikan över Joh 6:22-36 av Ingemar Andersson Nästa dag stod folket på andra sidan sjön. De hade sett att det bara hade funnits en båt där och att Jesus inte hade stigit i den och följt med sina lärjungar, utan att de hade gett sig i väg ensamma. Andra båtar kom från Tiberias och lade till nära platsen där de hade ätit brödet, sedan Herren hade uttalat tacksägelsen. När folket såg att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar, steg de i båtarna och kom till Kapernaum och sökte efter Jesus. De fann honom på andra sidan sjön och frågade honom: Rabbi, när kom du hit? Jesus svarade dem: Amen, amen säger jag er: Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er. På honom har Gud, hans Fader, satt sitt sigill. De frågade honom: Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar? Jesus svarade: Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt. De sade till honom: Vad gör du för tecken, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du göra? Våra fäder fick äta manna i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta. Då sade Jesus till dem: Amen, amen säger jag er: Det är inte Mose som har gett er brödet från himlen, utan det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. De sade till honom: Herre, ge oss alltid det brödet! Jesus svarade: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men jag har sagt er: Ni har sett mig och tror inte. udarnas påsk var nära. Jesus har farit med båt över Galileiska sjön eller J Tiberias hav och dragit sig undan till ensliga trakter på en av höjderna vid sjön. Människorna, som har sett de under Jesus gjort då han botat sjuka, söker sig nu i stora skaror till fots ut till berget där Jesus är med sina lärjungar. Och det är här Jesus nu gör det stora brödundret, då fem kornbröd och två fiskar under hans välsignande händer räcker till att utspisa femtusen män förutom kvinnor och barn. 3

4 Av det som här skedde stod det klart för folket, att det här var profeten, som skulle komma till världen, han som skulle vara lika stor som Mose, och nu ville de med våld göra honom till kung. Nu skulle Israel återupprättas och Profeten var den självskrivne ledaren. Men Jesus drar sig undan. Det var inte för sådana uppgifter han kommit i världen. Det var inget jordiskt rike han skulle upprätta. Det var inte för att befria Israel från ockupationsmakten han kommit, utan för att befria en hel värld från synden, döden och djävulens våld. Han sänder iväg folket och söker ensamheten uppe på berget för att be. När det så drar mot kväll går lärjungarna ner till sjön och tar båten för att ro över till andra sidan. Men vinden friskar i, sjön börjar gå hög och mörkret faller. I den hårda motvinden blir lärjungarna utmattade av den hårda rodden. Men då, i den fjärde nattväkten, får de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. Lärjungarna tror förskräckta att de ser en vålnad, men Jesu röst kan, då som nu, lugna förskräckta lärjungar och ta dem till säkerhet på stranden. Nästa morgon står folket där på andra sidan sjön. De söker efter Jesus, men förstår inte vart han tagit vägen. De såg ju att det fanns bara en båt och att lärjungarna ensamma gav sig ut i den. Från Tiberias kommer nu folk roende, man stiger i båtarna och far över till Kapernaum och börjar fråga efter Jesus. När de finner honom, frågar de: Rabbi, när kom du hit? Med båt hade han inte kunnat komma, det visste de, ändå är han där före dem? Men Jesus svarar inte på deras fråga. Han vet ju varför de söker honom: Amen, amen säger jag er: Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta. Nog hade de väl sett tecken?! Han hade ju botat sjuka och utspisat tusentals människor! Jo, de hade sett och ändå inte sett. Det som skett inför deras ögon var en uppenbarelse från himlen, men det förstod de inte. Människor häpnade och imponerades, men att han som stod där mitt ibland dem var Guds Son, Messias, världens Frälsare, det var dem fördolt. De såg en brödkonung, en som kunde lösa den här världens problem, och det var de alldeles nöjda med. Men Jesus fortsätter: Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och 4

5 ger evigt liv och som Människosonen skall ge er. På honom har Gud, hans Fader, satt sitt sigill. Det här betyder inte att Jesus ringaktar arbetet för det dagliga brödet. Att arbeta och göra rätt för sig hör till våra plikter för vårt liv här på jorden. Men det finns något som är viktigare än omsorgen om det som hör till detta livet: Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ! Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? (Matt.16:26.) Vilken är den angelägnaste omsorgen? Vad betyder till sist all möda och all strävan för något förgängligt om jag till sist går evigt förlorad! Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv nu förstår åhörarna att Jesus talar om andliga ting, om deras förhållande till Gud, och då går tankarna genast till vad man skall göra för att få det eviga livet: Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar? Att utföra Guds gärningar det var för fariséerna att leva ett ostraffligt liv enligt lagen. Kunde man det så ägde man också det eviga livet. Och med stora ansträngningar kunde det gå. Ifråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, var jag en oklanderlig man, skriver Paulus om arbetet på att utföra Guds gärningar. Men när den helige Ande öppnade hans ögon, då såg han att det han så intensivt arbetat för, det gav inte evigt liv, utan det var den mat som tar slut. Allt detta, som upptagit hela hans liv, att göra Guds gärningar, uppfylla Guds vilja i allt, fick han sätta vrakstämpeln på. Det var skada och avskräde, värt sophögen. Det eviga livet kommer man i åtnjutande av på en annan väg. Människosonen, Honom som Gud satt sitt sigill på erkänt, befullmäktigat han ger det eviga livet. Det förtjänar man inte genom egna gärningar, det får man genom tron, och tron det är Guds verk och gärning. Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt, säger Jesus. Och längre fram i samma kapitel säger han: Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom. Sådan är vägen till tro. Den saliggörande tron är ett Guds verk. Den är inget mänskligt viljebeslut, den vilar inte på förnuftsresonemang. Den är Guds gärning. Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller min egen kraft kan tro 5

6 6 på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron. (3:e Trosartikelns förklaring.) När en människa i själ och hjärta kan avlägga den bekännelsen, då har ett stort under skett. Hon har blivit ett Guds barn. Hon hör Kristus till. Hon är förlåten, upprättad, iklädd Kristi rättfärdighet. Och detta är från början till slut ett Guds verk. Har jag det så, så beror det inte på att jag i något avseende har hjälpt till, tvärtom. En oomvänd människa är andligen död, död i överträdelser och synder, fientlig emot Gud och under Guds vrede. Men genom Ordet, genom lag och evangelium, upplyses människan och omvändes. Hon förs från lagens blixt och dunder vid Sinai till Golgata kors. Hon förs till Frälsaren, som uppfyllde lagen och led och dog i syndares ställe. Hon blir född på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda (1 Petr. 1:3). Den helige Ande öppnar hennes ögon till att se, och så blir det som förut var en förborgad hemlighet en uppenbarad verklighet, och hjärtat fylls av glädje, tacksamhet och lovsång. Hon blir en ny människa, med ett nytt sinne, en ny håg och en ny vilja. Detta är Guds verk och gärning. Det är ett för förnuftet oförklarligt under, men det är en salig verklighet, öppen och tillgänglig för varenda människa. Vilken befrielse, vilken lättnad, vilken nåd att omvändelse och tro är ett Guds verk. Då kan ju vem som helst, också den som ingenting kan, bli salig! Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt. Men åhörarna fattar inte. Vad är det för mat han talar om som skulle ge evigt liv? Skall man tro på honom får han ju göra något tecken: Vad gör du för tecken, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du göra? Våra fäder fick manna i öknen genom Mose Det sanna brödet från himlen, det har inte Mose gett er, säger Jesus. Det kommer från min Fader. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Och åhörarna står där fortfarande oförstående. De reagerar som den samaritiska kvinnan vid Jakobs brunn, när Jesus talar om det vatten han har att ge, som gör att man inte blir törstig igen, utan blir till en källa som

7 ger evigt liv. Herre, ge mig det vattnet, säger kvinnan, så att jag slipper gå hit och hämta vatten igen. Jesu åhörare den här gången tänker i samma banor. När Jesus talar om Guds bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv, kretsar deras tankar kring det jordiska brödet. Ett så fantastiskt bröd vill man ju ha: Herre, ge oss alltid det brödet! Och nu säger Jesus dem direkt: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men jag har sagt er: ni har sett mig och tror inte. å Gud bevara oss alla för en andlig blindhet som förkastar Guds M salighetsväg. Tro på den han har sänt, Jesus Kristus! Han är det levande brödet som Gud sänt, oss till frälsning, salighet och evigt liv. Tag vara på hans nådeserbjudande! Vem du än är, hur illa det än är ställt, vilka krokiga vägar du än vandrat genom livet till Jesus får du komma. Och du skall veta att du är välkommen! I versen direkt efter vår text säger Jesus: Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. Han har gett sitt liv för att du och jag skulle få leva. Hans kropp och hans blod är den sanna andliga maten och drycken. Och bordet med dessa livets dyrbara rätter är dukat i evangelium. Och på ett alldeles särskilt sätt är detta bord dukat i den heliga nattvarden. Där är han själv sant och verkligt närvarande, i, med och under brödet och vinet, och ger sig själv, sin kropp och sitt blod, till nattvardsgästerna. Den som med obotfärdigt hjärta går till denna nattvard, äter och dricker sig där till dom. Men för den som tror de orden utgiven och utgjutet för er till syndernas förlåtelse är detta bord en välsignad läkedoms- och kraftkälla. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Den som har kommit till Jesus äger redan det eviga livet och har därmed allt. Hos honom stillas hjärtats hunger och själens törst. Hos honom får man smaka den Guds frid, som övergår allt förstånd. Och än i dag dukas det bordet för syndare. Kom, ät, drick, tro och tag emot! Amen. 7

8 Kristus har friköpt oss I honom (Kristus) äger vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder (Kol 1:14). m någon säger: Alla blir ju inte saliga. Hur skall jag då veta O att jag har förlåtelse och nåd hos Gud? måste svaret bli: Du får lita på Guds ord, höra, tro och räkna med den nåd som alla, också de otroende, har. Då får du en nåd som inte alla har. Vad är det för nåd som alla, också de otroende, har? Jo, det är en försonad Gud, en förvärvad syndaförlåtelse som väntar på att bli mottagen av oss. Vad är det då som inte alla har? Svar: Ett mot Gud försonat hjärta, en tro som tar emot syndaförlåtelsen och lever i Gud. Var står sådant skrivet i Guds ord? I 2 Kor 5 står: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras överträdelser, och han har betrott oss med försoningens ord Vi ber på Kristi vägnar: Låt er försonas med Gud. I Rom 5 står: Medan vi var fiender till Gud, blev vi försonade med honom genom hans Sons död. I Ef 1 står: I honom äger vi förlossningen genom hans blod, förlåtelsen för våra synder. I Sak 3 står: Se, i den sten (Kristus, hörnstenen) som jag har lagt i den skall jag inrista den inskrift som hör till den, säger Herren Sebaot, och jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag. I Gal 3 står: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han i vårt ställe tog på sig förbannelsen. Det står ju skrivet: Förbannad är var och en som blivit upphängd på trä. Så talar Skriften. Det står ju uttryckligen att Gud i Kristus med sig försonade världen och inte endast de troende. Den försoningen innebär att han inte längre tillräknar människorna deras synder. Det var i Kristus, inte i vår omvändelse, som han försonade världen med sig själv. Nu förmanar han människorna att nöja sig med försoningen och ta mot syndernas förlåtelse. Det är allt som behövs. 8

9 Det står ju att vi blev försonade med Gud genom hans Sons död, inte genom vår ånger, bättring, allvarlighet, bön och tro. Detta behövs inte till försoning. Det behövs bara för att vi skall ta emot den redan befintliga nåden. Försoningen skedde från Guds sida sett, medan vi ännu var hans ovänner. Det står att förlossningen skedde genom Kristi blod och är detsamma som syndernas förlåtelse. Synderna borttogs på en dag, då den dyrbara stenen, hörnstenen, höggs ut. Det står att vi i Kristus förlossades från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för oss. Detta skedde, då han hängde på korset. O, att världen inte vet, vad som har skett! Världen känner inte vårt släktes historia. Världen vet inte att mänskligheten en gång blivit köpt fri, förlossad, förvärvad och vunnen ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, lika säkert som den en gång har fallit i synd. Se nu här: Den syndaförlåtelse, den förlossning som här omtalas tillhör varje människa, from och ofrom, troende och otroende. Du får vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup. Detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du håller dig borta från Kristus. Vill du komma till Gud, bli hans egen och få hans nåd, så finns det inget hinder från Guds sida. Du är alltid välkommen. Herren säger själv: Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut (Joh 6:37). Här är inget undantag: Vem som helst, den som vill, var och en, om era synder än är blodröda (Jes 1:18). Här är inget undantag, och det beror på att hela syndaskulden är betald och att försoningen gällde och gäller hela världen. Är nu någon i nöd över sina synder och inte kan få visshet om förlåtelse, så är felet, att han inte tror Guds ord utan gör Gud till en lögnare, vilket är förfärligt. Men är det så, att du gärna vill tro Ordet men inte kan få det in i hjärtat, så vill Gud snart tilldela dig ett större mått av tro, så att du får vittnesbörd inom dig, att alla dina synder är försonade och förlåtna och att du är iklädd hela Kristi förtjänst och är Guds älskade barn. Ur C.O. Rosenius Husandakt Betraktelse för var dag i året för den 31 mars. 9

10 Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och från Herren Jesus Kristus. enom Jesus Kristus har vi segern, Han har för oss människor G och för vår salighets skull kommit från himlen och blivit människa. Han har för oss lidit döden på korset, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda och farit upp till himlen. Han har i sin kropp utplånat synd, 1 Petr 2:24, död och helvete samt helt och fullkomligt uppfyllt lagen, så att den måste upphöra att anklaga och fördöma oss. Detta är segern, att döden har förlorat sin udd, att lagen inte mer kan uppväcka synden eller synden göra döden stark. Ty Kristus har försonat vår synd och utplånat handskriften, lagen, skaffat den av vägen och naglat fast den vid korset, Kol 2:14. Denna seger ger Gud oss genom sitt ord, genom evangeliets predikan och bruket av de helga sakramenten, och detta ord skall vi tro. Om lagen ansätter oss och säger: Det och det har du gjort, och vill genom synden driva oss i döden, så skall vi hålla oss till Kristus och säga: Ja, jag är en syndare, men jag tror på Jesus Kristus, som har lidit och dött för mig, som för min skull är uppväckt ifrån de döda och sitter på Guds högra sida och manar gott för mig. Då döden hör detta, måste den vika. Kristus, Guds Son, har ju utgjutit sitt blod för att synden, döden och lagen skall vara döda. Lagen skall inte mer kunna anklaga oss eller uppväcka synden och döden inte mer förskräcka oss. Alltså vågar de kristna med frimodig ande och fast tro säga mot lagen, synden och döden: Jag vet inte av någon synd, och har jag syndat, så tror jag på Jesus Kristus, Guds Son, som är i himlen och varken känner döden eller dödens udd, synden, eller syndens kraft, lagen. Han har övervunnit allt detta, mig till godo. Om än min kropp dör, så betyder det ingenting. Själen dör inte, och kroppen skall i sinom tid åter uppstå ur graven. 10

11 [- - - ] I detta livet har vi segern i Guds ord och tron, men på den dagen skall vi uppenbart behålla segern också synligt och till kroppen. Då skall vi med alla Guds utvalda med glädje sjunga: Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? 1 Kor 15:55. * * * posteln Johannes vill [- - -] här förmana de kristna, att om A de tror skall de också tänka på att bevisa sin tros kraft och övning i gärning och livsföring. Han har också skrivit detta brev i synnerhet för att bestraffa de falska kristna, som väl gärna hör, att vi endast genom Kristus blir saliga, och att vår gärning och vårt görande inte har någon del däri. När de har hört detta berömmer de sig, som om de också var kristna och alls inte behövde göra något eller strida. Dessa besinnar inte att de genom tron och av tron skall bli nya människor, som övervinner världen och djävulen. Detta skall vara de kristnas kännetecken, på det kan man se, att de är födda av Gud. Det skiljer dem från de falska barnen, vilka bara behåller skummet av Guds ord men aldrig erfar dess kraft. Här heter det inte vara född av Gud och ändå stanna kvar i det gamla, döda och världsliga väsendet och efter djävulens behag ligga i och leva i synder som förut. Nej, det gäller att stå emot djävulen och hans rike. Om du inte övervinner världen utan låter dig övervinnas, så kan du väl skryta om tron och Kristus, men din egen gärning vittnar mot dig, att du inte är Guds barn. Om du berömmer dig av att vara Guds barn och ändå lever i otukt, äktenskapsbrott m. m. sådant, så har djävulen redan övervunnit dig och ryckt dig ut ur Guds rike. [- - -] Likaså i de höga livsfrågor, där man måste stå emot djävulens illfundighet, när han bedrar människorna med falsk lära, falsk tro, förmätenhet, förtvivlan m. m. Om du viker dig för djävulen, vad hjälper det då, att du berömmer dig av evangelium och tron, då du likväl inte har rätt fattat Guds ord och inte rätt känner Gud i Kristus. (Från Spis och Föda, torsdag och fredag, första veckan efter påsk.) 11

12 Simon, jag har något att säga dig! av Henning Lindmark (Från Församlingsbladet 1/1998) n av högmässotexterna på andra söndagen i fastan, Luk. 7:36-50, E berättar att Simon bjöd Jesus på en måltid, där det också fanns andra inbjudna. Simon var en självgod farisé som såg med förakt på synderskan som tagit plats vid Jesu fötter. Hon var inte bjuden men kom ändå eftersom hon hade fått veta att Jesus fanns där. Simon hade också låga tankar om Jesus och menade att hade han varit en profet skulle han veta att hon var en synderska och att det var olämpligt att hon rörde vid honom. Men Jesus kände kvinnan och visste allt om hennes liv. Han var också förtrogen med det behov som hade fötts i hennes hjärta. På samma sätt kände han också Simon och visste allt om honom, liksom han känner oss alla helt och fullt. Simon hade inte yttrat ett ord vare sig om kvinnan eller om Jesus och likväl var det uppenbart för Jesus vad som rörde sig i hans hjärta. Därför tilltalar han Simon med orden: Jag har något att säga dig. Till Simons beröm skall sägas att han inte bad Jesus vara tyst utan uppmanade honom att tala. Nu gäller det oss som bjuder Jesus till våra hem och gudstjänster. Fastän osynlig är han ändå hos oss. Han riktar sig till var och en med orden: Jag har något att säga dig. Är vi då villiga att låta honom tala oavsett om det innebär dom eller tröst? Vad är det då Jesus vill tala med oss om i den aktuella predikotexten? Han vill tala med oss om skulden, förlåtelsen, kärleken och tron. Skulden Det är inte fråga om vår ekonomiska ställning, om den är bättre eller sämre, utan det gäller vår andliga ställning så som den ser ut inför Gud. Jesus talar om en borgenär som hade två gäldenärer av vilka den ene var skyldig femhundra denarer och den andre femtio. Borgenären är Gud, den Helige. Gäldenärerna är du och jag och vi står alla med skuld inför Gud. Det kan synas som att några är mindre skuldsatta än andra och det är väl sant vad det gäller vår levnad. Somliga är riktiga vettvillingar och andra är i stort sett oförvitliga. Så ser det ut för våra 12

13 ögon och så räknade nog också Simon. Någon liten skuld kunde han ha men den var obetydlig i jämförelse med synderskans. Helt annorlunda blir det när vi står inför den Helige. Han ser inte bara på det yttre utan framförallt på hjärtat. Sant är det att inför honom vägs gärningarna men lika sant är det att hans ord är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Och det mest onda hos oss är hjärtat. Det är mer illfundigt och fördärvat än allt annat och då hjälper det inte om utsidan är bättre än hos andra. Inför Gud gäller hans besked att det inte är någon skillnad mellan oss utan att alla har syndat och är utan berömmelse. Inte ett enda bud har vi fullgjort och därför har vi förtjänat ett evigt straff. Så allvarligt är det med vår skuld. Har Herren fått tala med dig om detta? Då gör du gärna gemensam sak med den fromme Esra. I sin bön för sig och folket framhåller han: Vår skuld är stor allt upp till himmelen. Han anger även varför det är så: Vi har övergett dina bud. Kan vi då inte betala så att vi kommer i ett bättre läge? Jesus framhåller att gäldenärerna kunde inte betala. Det enda vi kan är att öka vår skuld men aldrig till någon del betala den. Vad kan människan ge till lösen för sin själ? Förlåtelsen Borgenären efterskänkte bådas skuld. Detta är liktydigt med förlåtelse eftersom Jesus säger om kvinnan: Hennes många synder är förlåtna. Men talar vi om förlåtelse måste vi också tala om förlåtelsens grund. Den finns inte hos oss, i något vi gjort eller tror oss kunna göra. Ändå är det så att vi söker något gott hos oss i tron att det skall ge oss en bättre ställning inför Gud. Men ett ont träd kan inte bära god frukt. En annan grund kan ingen lägga än den som är lagd och som är Kristus Jesus. Före sitt lidande och sin död sade Jesus om sitt blod att det skulle utgjutas till syndernas förlåtelse. Och när detta skedde bad han för sina bödlar och samtidigt för alla människor: Fader förlåt dem. Jesu död innebar en allmän amnesti, en allmän förlåtelse. För var och en gäller det nu vad aposteln Johannes omvittnar: Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Förlåtelsen gäller alla synder hur svåra och mäktiga de än kan vara. Det visste också David som hade gjort sig skyldig till både äktenskapsbrott och mord: 13

14 Lova Herren min själ... han som förlåter dig alla dina synder och helar alla dina brister. Vet det, du som är bekymrad för dina synder och är tyngd av skuld! Dina synder är förlåtna! Det var det besked som synderskan i Simons hus fick. Det gäller också dig. Ingen skall stå med skuld som tar sin tillflykt till Herren. Kärleken Jesus vittnar om kvinnan, som vätte hans fötter med tårar, torkade dem med sitt hår, kysste dem och smorde dem: Hennes många synder är förlåtna, hon älskade ju mycket. Förlåtelsen är inte en frukt av vår kärlek utan vår kärlek är en frukt av förlåtelsen. Det framgår klart av Jesu ord till Simon, som inte gett honom vatten att tvätta fötterna med, inte kysst honom och inte smörjt honom med olja: Den som fått litet förlåtet älskar också litet. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Vi älskar därför att han först har älskat oss. Vi har kommit till tro på den kärlek Gud har till oss och därför kan vi inte annat än älska honom. Tron Jesus sade till kvinnan: Din tro har frälst dig. Det innebär inte att tron är en prestation. Tron är en Guds gåva som verkas genom Guds ord och den förlåtelse som där tillsägs oss. Paulus framhåller att tron kommer av predikan, och predikan genom Guds ord. Därför gäller alltid Skriftens regel: Hör, så får er själ leva. En levande och frälsande tro, som endast kan skapas och uppehållas genom det Guds ord man hör eller läser, har ibland blivit beskriven som en tom hand där Gud lägger sin stora gåva. Då blir inte tron det primära utan Gåvan. Paulus uttrycker det så: Jag vet på vem jag tror. Inte: Jag vet att jag tror. Den som tror på sig själv eller sin tro kan inte bli salig. Men den som tror på Herren Jesus skall aldrig komma på skam. Oavsett hur stor vår skuld är får vi ändå leva i förlåtelsen och tro på Jesus, vår Frälsare. Vi får vandra vår väg fram med frid i hjärtat och omsider får vi gå in i Herrens glädje. * * * 14

15 Guds allmakt och olyckor av Lars Borgström En tragisk bussolycka ägde nyligen rum i Schweiz, där 6 vuxna och 22 barn i åldrarna år dog. För en kristen går naturligtvis tankarna till de anhöriga och man vill gärna innesluta dem i förbön. Det som jag här vill peka på är emellertid det som en av de romersk-katolska prästerna, som leder sorgearbetet, säger i en intervju till tidningen Dagen (16/3). Svaren han ger är tidstypiska och desamma som svensk-kyrkliga präster gav efter tsunamikatastrofen i Sydostasien Han säger bl.a.: Jag tror inte att man i det här läget ska säga saker som att Gud hade något med detta att göra eller att han har bestämt att det skulle hända. Alltså: Gud är inte allsmäktig. Han har inte kontroll över skeendena. Ofta framställs det dessutom som att Gud kämpar på vår sida, att Han försöker att stå emot de onda krafterna men lyckas inte riktigt eller i alla fall inte alltid. Okunniga/falska präster tror att de tröstar människor genom att säga att Gud inte står bakom de lidanden och olyckor som sker. Men vad är det egentligen för tröst för de avlidna barnens föräldrar att deras barn har dött p.g.a. djävulens eller ett blint ödes verk? Förr i tiden visste man att Gud är allsmäktig och styr över liv och död. Ett kyrkligt uttryckssätt vid bl.a. olyckor löd: Det har behagat Herren den Allrahögste att efter sitt outrannsakliga och allvisa råd kalla NN.... Olyckor som sker är till för att väcka människor så att de vänder om till Gud. Så undervisade Jesus om olyckan när tornet hade fallit i Siloam (Luk. 13:5). Han avvisade samtidigt tanken att de drabbade skulle vara större syndare än andra (Luk. 13:3). Olyckan drabbar inte efter någon moralisk måttstock så att man skulle kunna säga att den eller den människan drabbas p.g.a. den eller den synden (även om det finns sådana fall också). Sambandet mellan synden och lidandet är allmänt: Genom syndafallet gjorde lidandet sitt inträde i 15

16 världen och vi är alla syndare (Rom. 3:23). Syftet med olyckorna är, som sagt, att människor skall bli omvända och samtidigt att de kristnas tro skall prövas och stärkas. I 1878 års förklaring till Luthers Lilla katekes läser vi följande under fråga 106, Vad bör vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen? : Svar: De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4). Olyckorna understryker på ett mycket allvarligt sätt, hur viktigt det är att ha sin sak i ordning med Gud. En sak till: Som kristen kan man ta emot alla lidandena med den förvissningen, att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa (Rom. 8:28). Vad som än händer den kristne i livet kan han eller hon veta att det sker till ens bästa ur evighetssynpunkt. Det finns osynliga trådar som styr händelserna i livet med syftet att vi inte skall gå förlorade, och det är en kärleksfull Fader som håller dessa trådar i sin hand. Till sist några bibelställen som visar att det är Gud som sänder olyckorna: Händer det en olycka i en stad utan att HERREN har vållat den? (Amos. 3:6), Jag danar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka. Jag, HERREN, gör allt detta (Jes. 45:7). * * * Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad helst som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, Skulle jag som barn väl ängslas då? Han, som bär för mig en faders hjärta, giver ju åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärt, så av möda som behag. 16

17 Ett skriftetal av Lars Borgström I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn (Ef. 5:8). enna uppmaning ger aposteln Paulus oss idag. Han skriver till D kristna människor allra först, i det ursprungliga sammanhanget, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus (Ef. 1:1), men naturligtvis också till alla andra kristna i alla tider som läser detta brev. Därför kommer han med ett konstaterande: Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Ni var en gång mörker! Det är en oerhört drastisk men realistisk och träffande beskrivning av den människa som inte är kristen, som lever utan Gud. Den människan är mörker. Paulus nöjer sig inte med att säga att hon vandrar i mörker vilket också är sant, eftersom hela världen utanför den osynliga, fördolda kyrkan, som är Guds rike på jorden, ligger i mörkrets furstes våld utan hon är själv mörker. Vårt medfödda syndafördärv innebär att vi är andligt blinda och förstår inte det som hör Guds rike till. Skulle ögat varit andligt friskt, skulle hela vår kropp få ljus. Men den naturliga människans öga är sjukt, fördärvat, och kan inte se det härlighetens sken som strålar fram från Kristi ansikte. Jesus säger: Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret! (Matt. 6:23). Men den kristne har fått sin syn av Jesus och därigenom blivit frälst från mörkrets välde och förd in i den älskade Sonens rike (Kol. 1:13). Då har också Gud själv tänt det ljus som lyser i den kristnes hjärta alltifrån pånyttfödelsens ögonblick. Paulus skriver: Ty Gud som sade: Ljus skall lysa fram ur mörkret, Han har låtit 17

18 ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken (2 Kor. 4:6). Därför kan samme apostel skriva i vår episteltext: Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Men så tillfogar han också en förmaning: Vandra då som ljusets barn! Denna uppmaning är av nöden eftersom det går att mista det gudomliga, eviga ljuset. Det är den reformerta kyrkans falska lära att ett Guds barn aldrig kan avfalla. En gång frälst, alltid frälst, säger man. Men det är inte Bibelns lära. Avfallets risk är någonting vi ständigt måste vakta oss för. Avfaller gör den som upphör med att vandra i ljuset och istället vänder tillbaka till mörkret. Herrens broder Judas ber oss i sitt brev att beakta hur det gick med Israels barn som mirakulöst hade räddats ur Egypten genom Röda havet. Trots denna underbara räddning, som alltigenom var ett Guds eget verk, längtade de tillbaka till det gamla Egypten, en sinnebild för syndens träldomsland. Herren dödade då dem som inte trodde (Jud. v 5). Judas vill också påminna oss om de änglar som inte bevarade sin höga ställning hos Gud i Himmelen utan övergav sin rätta hemvist och blev djävulens onda anhang. De hålls i eviga bojor och skall få sin dom på den stora dagen (Jud. v 6). Ni som alltså en gång har övergått från mörkret till ljuset, från djävulen till Jesus vandra i ljuset och lämna alla mörkrets gärningar bakom er! Detta skriftetals maning lyder just så. Otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt. Tacka istället Gud. Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig en sådan är en avgudadyrkare skall ärva Kristi och Guds rike (Ef. 5:5). Detta skriftetal vill också få er att pröva er själva. Ha inget att göra med mörkrets ofruktsamma gärningar. Har du på en eller annan punkt gjort dessa mörkrets gärningar? Pröva dig gentemot tio Guds bud, som är en sammanfattning av Guds heliga vilja med avseende på oss. 18

19 Har du satt någon eller något annat än Gud högst? Har du missbrukat Herrens namn? Har du ohelgat söndagen och på den dagen gjort sådant som du tycker är viktigare än att tillammans med församlingen tacka, lova och prisa Herren och lyssna till Hans ord? Har du visat missaktning mot dina föräldrar? Har du hatat någon annan människa och önskat honom eller henne olycka? Har du umgåtts med otuktiga tankar och kanske t.o.m. gett utlopp för orena begärelser? Har du önskat att lägga beslag på andra människors egendom och kanske t.o.m. gjort det genom att stjäla eller fiffla, t.ex. genom att deklarera falskt? Har du skvallrat eller baktalat andra människor, kanske gjort dig lustig över dem? De är ju människor som Gud har skapat för att de skulle vara Hans barn och som Jesus älskat så, att Han låtit sitt blod utgjutas för dem! Har du haft begärelse till andra människors egendom? Om du lever i mörkret bryr du dig inte så mycket om ifall du syndat mot Guds bud. Du har då mist känslan för den skarpa gränsen mellan rätt och fel och tror kanske att ingenting du gör kan skilja dig från Gud. Du är då illa ute. De som vandrar i mörkret har nämligen inte, oavsett vad de själva påstår, någon gemenskap med Gud (1 Joh. 1:6). Vill du vara kristen skall du inte ha med den ogudaktiga världens väsende att göra. Du skall vara helig, avskild från sådant. Den kristne vandrar inte i mörkret, lever inte i synd. Däremot har han synd, d.v.s. en ond natur och kan falla i synd, till stor sorg och plåga för honom själv. Men lever han i ljuset bär han fram synden inför Herren och ber om förlåtelse för den. Då skall han få erfara att Jesu, Guds Sons, blod renar oss från all synd (1 Joh. 1:7). Låt oss därför be och bekänna... * * * 19

20 20 Evangelii villkor av Axel B. Svensson vangelium har inget villkor, är inget löfte med några om och E men. Evangelium är ett budskap, som klart och tydligt säger de förlorade att allt är redo. Precis vilken syndare som helst har genom evangelium rätt att börja tacka Gud för syndernas förlåtelse. Det är alls inte någon gudomlig föreskrift, att syndaren skall känna sig eller vara på något visst sätt först. Skulle man tala om några villkor, så kunde man ju säga: det enda villkoret är sådant, att vi uppfyller det ända ifrån moderlivet, ty det är att vara syndare. Evangelium har nämligen inte något att ge åt människor som har någon egen godhet. Därför blir också alltid sådana, som tror sig vara goda eller ha någon förtjänst, stående utanför fadershuset precis som den äldre sonen i berättelsen om den förlorade sonen. Men, som sagt, annars är det inte några villkor, ty allt är redan färdigt, alla villkoren har Frälsaren uppfyllt. Det är inte ens fråga om någon examen i renlärighet, så man ska inte först ha en rätt tro på Bibeln och t.ex. någorlunda kunna redogöra för dess inspiration eller ha klart för sig någon annan läroståndpunkt. Inte heller ska man börja undersöka, om syndakännedomen är riktig eller om det nu blir en sann omvändelse. Det är nämligen så, att vår syndakännedom icke är riktig, och vår omvändelse är icke sann. Med oss är precis allt galet och förvänt. Men så galna och så förvända som vi är, har vår Frälsare försonat oss med Gud, tvagit oss rena från synden och givit oss sin rättfärdighet. Det går därför an att förkunna syndernas förlåtelse för ogudaktiga, ja, det skall förkunnas för dem, vare sig de är unga eller gamla, studerade eller okunniga som hedningar, ty Gud är den, som gör den ogudaktige rättfärdig. ck, jag minns så väl hur det var. Jag hade förlorat min barnatro. A Jag var olycklig, jag var slut, jag hade inga utsikter. Jag var fast övertygad att jag aldrig kunde räddas, så det var inte ens lönt att jag

21 bjöd till. Jag visste inte riktigt, om jag trodde något, eller intet eller allt. Men jag var olycklig och fridlös, jag skulle nästan kunna säga, att ja var liknöjt olycklig. Det syntes mig att livets räknetal var avslutat och det hade visat sig vara fel, och det var intet att vidare göra åt den saken. Harmligt var det och hemskt, men det var som det var. Då kom jag av en händelse att i en gammal bok läsa bl. a. följande: Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara hurudan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, i havets djup kastade detta skedde i Kristi dödstimma. Det slog mig med ens, att då var ju även mina synder utplånade och förlåtna. Jag jämförde med Skriften och fann, att den bekräftade saken. Aldrig hade jag förr vetat, att min sak redan var klar. Jag hade ju tvärtom haft klart för mig, att ställningen för mitt vidkommande var absolut förlorad, men där läste jag nu att den var god, jag var räddad. Ty var min synd förlåten vad behövde jag då mera? Det var verkligen en vänlig själ, som frågade mig: Käre, har du också blivit omvänd? Men jag gav svar ur mitt hjärtas djup: Det vet jag inte, det tror jag inte, och det bryr jag mig heller inte om, ty alla mina synder är förlåtna, avplanade och i havets djup kastade, och då är jag räddad, då behöver jag ingenting mer. en är då inte en riktig omvändelse nödvändig? Jo visst, men det M besynnerliga är, att om vi kunde fatta post vid himlens port och fråga dem, som går in därigenom, fråga dem var och en: Har du en riktig omvändelse? så skulle de alla skaka på huvudet och säga: Ack, hos mig och med mig är ingenting riktigt, utan allt är eländigt och uselt. Jag har endast en riktig sak, och det är min Frälsare. Han är utan fel och vank, och slipper jag nu genom porten, så är det uteslutande för hans skull. Så skulle de saliga svara. Och just detta, att ha blivit så vänd ifrån sig själv, att man har allt i Kristus, det är den sanna omvändelsen. Men det är inget människoverk. Och ingen finns som inte dagligen behöver på nytt av Gud göras bankrutt på allt eget, t.o.m. på omvändelse och tro. * * * 21

22 Vägval? Reflexion av Ingemar Andersson Förra året firade Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, numera ELM-BV, sitt hundraårsjubileum. Under året hölls bl.a. ett forskningsseminarium på ämnet Den rosenianska väckelserörelsen och bildandet av Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner omfattande tiden Seminariet hölls på Johannelunds teologiska högskola med EFS och ELM-BV som inbjudare. De flesta föredragen vid seminariet har utkommit i bokform. Här finns inte utrymme att närmare kommentera de olika föredragen, som i många stycken ger intressanta inblickar i svensk och dansk kyrkohistoria, men några allmänna reflexioner skall här ges, och också några särskilda utifrån Rune Söderlunds framställning om den universella rättfärdiggörelsen. Ganska samstämmigt fastslogs i såväl föredrag som samtal och kommentarer, att i Bibeltrogna Vänners (BV) tillkomsthistoria utkristalliserar sig klart tre skiljelinjer mellan EFS och BV: bibelsynen, läran om rättfärdiggörelsen, och inställningen till Svenska kyrkan. Ifråga om bibelsynen bekände sig de bibeltrogna vännerna till ett orubbligt fasthållande vid bibelordets sanning och absoluta auktoritet, och man avvisade konsekvent all bibelkritik, medan de stiftelsetrogna stödde professor Kolmodin, som i skriften Kristendomen och den urkristna församlingens bibel framfört viss bibelkritik. I läran om rättfärdiggörelsen lärde de bibeltrogna vännerna klart att i Kristi död en rättfärdiggörelse gått över hela världen och man sjöng med glädje: Världen i Jesus rättfärdig är vorden, medan man i EFS strök ordet rättfärdig och sjöng: Världen i Kristus försonad är vorden. I förhållandet till Svenska kyrkan var de bibeltrogna vännerna betydligt mer reserverade än de stiftelsetrogna, och det fanns i BVkretsarna ledande personer som starkt förordade bildandet av en fri kyrka, medan andra såg sig mer knutna till Svenska kyrkan. 22

23 Den linje BV valde innebar att man lämnade frihet åt den enskilde att ta ställning i kyrkliga frågor, men sällskapet som sådant förhöll sig här neutralt. Varför ordnade nu EFS och ELM-BV gemensamt ett seminarium på detta tema? Vad var avsikten? Frågorna har jag gång på gång återkommit till under året som gått, och med tanke på föredragen och de förda samtalen dyker osökt den frågan upp om ELM-BV glömt sin historia och gjort sig urarva. Firar man jubileum med att söka sig tillbaka till ett EFS man av bekännelseskäl skildes ifrån för hundra år sedan? En sådan slutsats ligger nära till hands, inte minst med tanke på att ingen av de ledande inom ELM-BV vid seminariet tycktes vilja träda upp till försvar för de läror som under större delen av 1900-talet präglat BV:s historia och förkunnelse. EFS är i dag vad gäller bibelsynen långt, långt mer liberaliserat än år 1911, då EFS och BV på grund av bibelkritiken gick skilda vägar. Den bibelsyn som i dag ges utrymme i EFS skulle 1911 ha varit totalt omöjlig, men genom accepterandet av den kolmodinska bibelkritiken såddes ett frö som slog rot och sedan dess växt och burit frukt i läromässig upplösning. Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, som under hundratalet år motsagts inom EFS, har av BV under hela dess historia gång på gång framhållits som en omistlig del av förkunnelsen. Vid seminariet hölls ett till denna lära kritiskt föredrag, men inget till dess försvar. I förhållandet till Svenska kyrkan är EFS sedan länge en integrerad del av Svenska kyrkan, trots denna kyrkas störtlopp i den teologiska utförsbacken. Och inom ELM-BV, vars kyrkliga resa mer påminner om en slalombana, har en del inte hängt med i svängarna utan åkt ur, medan andra svänger åt alla möjliga håll. Några är starkt kritiska till Svenska kyrkan och har lämnat den, andra har i stället sökt sig närmare Svenska kyrkan. En del ansluter sig till Missionsprovinsen, som trots allt är hårt knuten till Svenska kyrkan (se grundläggningsdokumentet punkt 6.6) och i andra ELM-BV-sammanhang samarbetar man i modern ekumenisk anda med andliga riktningar som förr stod så långt från BV att någon samverkan inte fanns ens i tankevärlden. 23

24 Vid avslutningen av seminariedagarna i Uppsala ställde ELM-BV:s ordförande frågan om splittringen 1911 var onödig. Frågan blev hängande i luften, men att frågan ens kunde ställas är väl tyvärr svar nog på den i rubriken ställda frågan: Vägval? Rune Söderlund höll föredrag över ämnet Den universella rättfärdiggörelsen. Aktualisering av en gammal stridsfråga. Söderlund, som i många stycken är en god, konservativ teolog, är ju sedan gammalt en välkänd motståndare till läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Han hävdade att den unge Rosenius lärde en allmän rättfärdiggörelse, medan den äldre och mer andligt mogne Rosenius skulle vara starkt kritisk till denna lära. Söderlund understödde sin framställning med citat från Pietistens tidiga och sena årgångar. Ett avsnitt från dagbetraktelsen för 31 mars (Pietisten 1847) fick belysa hur Rosenius i yngre år lärde en allmän rättfärdiggörelse, medan Söderlund hävdade att Rosenius i Pietisten 1862 ställde sig starkt kritisk till denna lära och hävdade en rättfärdiggörelse endast genom tron. Det är riktigt att Rosenius i den åsyftade artikeln från 1862 allvarligt varnar för missbruk av uttrycket Världen i Jesus rättfärdig är vorden. Och han nämner också om några som så misstolkat denna lära, att de förnekade behovet av omvändelse och tro. Men att Rosenius här skulle kritisera den allmänna rättfärdiggörelsen och endast hävda en rättfärdiggörelse genom tron, är inte med sanningen överensstämmande. Söderlund väljer här, förvånande nog, att se förbi vad Rosenius skriver i inledningen till den här artikeln. Jag citerar: Det är icke blott en gudomlig sanning, vad några upplysta män velat uttrycka med de orden, att världen är i Kristi död rättfärdiggjord, utan det är själva den stora huvudsanningen, på vilken våra arma själar måste bliva antingen evigt frälsta, genom tron, eller ock evigt fördömda, genom otron (min kurs.). Men nog förstån I, att de icke velat säga, det varje människa vore i biblisk mening rättfärdiggjord och frälst. Gud bevare oss för en så grov och skriftvidrig tanke! Nej, de som med skriftligt förstånd begagnat detta uttryck: världen är i Kristi död rättfärdiggjord, hava därmed endast velat framhålla evangelii stora huvudsanning, för vilken vi aldrig i tid eller evighet kunna nog prisa den gudomliga kärleken den stora huvudsanningen, att Kristus i sin försoningsdöd burit och 24

25 borttagit hela världens synder, att han så verkligen stått i vårt ställe inför Gud, dött vår död och uppstått till vår rättfärdighet, att när han i sin uppståndelse blev rättfärdigad från världens synder (1 Tim. 3:16), så blev ock världen i honom rättfärdigad från synderna, d.ä. världens synder voro försonade, borttagna, avplanade, Guds rättfärdighet var tillfredsställd; såsom Gud hos profeten hade sagt: Jag skall utplåna detta landets skuld på en enda dag (Sak. 3:9). Även de otrognas synder äro av Kristus avplanade, även deras skuldebrev är fastnaglat vid korset, även de äro innefattade i hans försoningsdöd och hans uppståndelse; ty så säger Johannes: Han är försoningen för våra synder, men icke allenast för våra, utan ock för hela världens ; och så Paulus: En har dött för alla, och därför hava alla dött ; och åter: Gud försonade i Kristus världen med sig, icke tillräknande dem deras överträdelser etc. Uti denna mening är visserligen hela världen i Kristus rättfärdiggjorda med Kristus, d.ä. dess synd är borttagen, dess rättfärdighet förvärvad. (Saml. Skrifter band IV, sid 366f). Någon skillnad mellan den tidige eller sene Rosenius går inte att spåra i detta. Det är samma frigörande evangelium som möter oss i citatet ovan som i dagbetraktelsen för den 31 mars. Söderlund försöker också få över Nohrborg på sin sida, men väljer att bortse från Nohrborgs predikan på Fastlagssöndagen, där Nohrborg klart lär en allmän rättfärdiggörelse. Rosenius inför i ovannämnda artikel ett långt citat från Nohrborg, där Nohrborg klart lär en allmän rättfärdiggörelse. Här ett kort utdrag: Men när Jesus, på vilken hela syndamängden låg, hade så kämpat sig igenom, att Gud, efter sin strängaste rättfärdighet, fann rättvist att även taga skulden ifrån honom och göra honom rättfärdig, så var ju klart, att skulden med all sin fördömelse var borttagen, icke allenast från Jesus, utan även från världen; ty skulden kunde då icke falla tillbaka på världen igen, så vida hennes borgesman, på vilken all hennes skuld låg, hade utplånat densamma. Således se vi, att en rättfärdiggörelse även gick över världen i samma stund och med detsamma som Jesus blev rättfärdiggjord. Så långt Nohrborg. Agne Nordlander, som hade till uppgift att kommentera Söderlunds föredrag, delade Söderlunds uppfattning, men försökte göra skillnad 25

26 mellan Rosenius som teolog och Rosenius som själavårdare. Han menade att när själavårdaren Rosenius talar öser han på med evangelium till ängsliga själars hjälp, medan Rosenius som teolog blir mer strikt och balanserad. Men även om det kan finnas variationer i Rosenius stora skriftsamling, så går ändå som en röd tråd rakt igenom hela hans produktion evangelium om den fria, oförskyllda nåden i Kristus Jesus. Nordlander refererade också till F.R. Pedersens bok om Rosenius och läran om den universella rättfärdiggörelsen, en genomgång som Nordlander närmast ansåg vara värd en doktorstitel naturligtvis för att författaren kommer fram till att Rosenius genom hela sin verksamhet principiellt tar avstånd från läran om en allmän rättfärdiggörelse. Man får nog säga, inte minst med tanke på de ovan anförda Rosenius-citaten, att det är en märklig slutsats av Pedersen, när Rosenius till och med i en artikel där han varnar för missbruk, ändå så starkt understryker, att denna lära är själva den stora huvudsanningen, på vilken våra arma själar måste bliva antingen evigt frälsta, genom tron, eller ock evigt fördömda, genom otron. (Se även Ingemar Furbergs genomgång av Pedersens bok, Biblicum nr 3, 1992, Söderlund nämner Christian Bau som exempel på en extrem företrädare för läran om den universella rättfärdiggörelsen, och citerar Baus sång som i Lova Herren har nummer 380. Söderlund ser här en motsättning mellan bibelorden i Jes. 7:9, 1 Joh. 1:7 och sången. Har Söderlund inte förstått att förtappade och förlorade syndares enda säkra tröst och trygga grund är förkunnandet av det fria evangelium som läran om den allmänna rättfärdiggörelsen innebär? Evangelium har inga om och men. Där förkunnas en allmän amnesti. Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. (Rom. 3:22ff.) Där har tron det fäste Jes. 7:9 talar om. Och 1 Joh. 1:7 och följande verser går alldeles utmärkt väl ihop med evangeliet i Christian Baus trösterika sång. 26

27 ELM/BV vart går du? Värderar du ditt dyrbara evangeliska arv så lågt att du säljer ut det för en andligt hälsofarlig ekumenisk vattvälling? Glöm inte din historia och vänd åter till den bibeltrohet och klara förkunnelse av lag och evangelium som förr var BV:s adelsmärke och som fick bli så många människor till evighetsvälsignelse. Och gör allvar av vad BV:s styrelse skrev i 50-årsskriften med tanke på Svenska kyrkans avfall: Detta kommer att nödga B.V. taga sin ställning till kyrkan under omprövning efter Guds ord. Denna omprövning kan ej undgås under det nya halvsekel, vari sällskapet ingår i juni I enfald och i ödmjukhet Håll dig till Herrens ord, Och låt, när du hans vilja vet, Hans vilja bliva gjord. (Lova Herren nr. 543:3) * * * Missionsprovinsen och kyrkogemenskap Reflexion av Lars Borgström Romersk katolicism Vi har tidigare påpekat Missionsprovinsens öppenhet gentemot den Romersk-katolska kyrkan efter att biskop Göran Beijer, tillsammans med bl.a. den romersk-katolske biskopen, medverkat vid en gudstjänst där byggandet av Enhetens kyrka i Östanbäck välsignades. Händelsen blev ett ärende i Missionsprovinsens konsistorium som endast var kritisk mot Beijer att han inte i förväg informerat andra biskopar. Senare samma år (9/6 2011) kunde man läsa i Katrineholms Kuriren om invigningen av ett kapell: Vid ceremonin kom [-- -] representanterna från Katolska kyrkan och missionsprovinsen gå- 27

28 ende med ett kors av björkstammar mellan sig. I augusti förra året var Beijer med på en biskopsvigning i Nordisk-katolska kyrkan (NKK) i Oslo vilket framgår av NKK:s hemsida och hemsidan för Allmänna Apostoliska Kyrkan i Sverige (AAK). NKK står nära den romersk-katolska kyrkan och har sakramentsgemenskap med denna. För övrigt framgår det av NKK:s hemsida att under maj månad kommer prästvigning i NKK att äga rum i Metodistkyrkan i Stockholm. Man betecknar detta som en kyrkohistorisk händelse i Sverige. Anglikanism Nu har det visat sig att Missionsprovinsens ekumeniska öppenhet även går åt delvis annat håll, mot det anglikanska. I sitt senaste Sändebrev skriver Missionsprovinsen: En av Missionsprovinsens präster i utlandet, Anders Strindberg som är bosatt i Kalifornien, USA, har fått en förfrågan att på deltid tjänstgöra som präst i en församling i den anglikanska Reformed Episcopal Church. Konsistoriet har efter undersökning och samråd beviljat detta för en tvåårsperiod. (uttalandet finns även utlagt på Missionsprovinsens hemsida missionsprovinsen. se/ blog/2012/01/27/sandebrev/ ). Att Missionsprovinsens konsistorium beviljat en av sina präster att ta anställning i och tjäna en icke-luthersk kyrka är mycket anmärkningsvärt. Den anglikanska kyrkotraditionen, till vilken Reformed Episcopal Church tillhör, har genom De trettionio artiklarna en i grunden reformert bekännelse, låt vara i uppmjukad form. Den reformerta teologin gör sig ibland tydligt gällande, bl.a. i art. XXVII, där det om nattvarden sägs att Kristi kropp och blod ges, mottas och äts i måltiden endast på ett himmelskt och andligt sätt. Av vad man på Internet kan läsa sig till om Reformed Episcopal Church var detta från början en utpräglat reformert kyrka eftersom man betonade De trettionio artiklarna i opposition mot den högkyrkliga rörelsen, anglokatolicismen, som försökte relativisera artiklarna eller omtolka dem i romersk-katolsk anda. Idag är emellertid Reformed Episcopal Church en läropluralistisk kyrka som inom sig rym- 28

29 mer den mot Rom strävande anglokatolska rörelsen. T.ex. antogs år 2006 ett lärodokument som tillåter större frihet att omtolka De trettionio artiklarna i anglokatolsk anda, vilket lett till att reformerta kritiker menar att kyrkan nu sviker sitt reformerta arv. Man undrar onekligen hur Missionsprovinsens konsistorium kunnat låta en av sina präster tjänstgöra i denna blandkyrka av reformert och romerskt. De lutherska bekännelseskrifterna, som ju Missionsprovinsen har som lärogrund, bygger upp tydliga skyddsvallar mot såväl Genève som Rom. Svenska kyrkan Parallellt med ovanstående närmanden till icke-lutherska kyrkosamfund fortsätter Missionsprovinsens obibliska kvarstannande i Svenska kyrkan. Denna kyrka är en formellt, till namnet luthersk kyrka, men så avfallen från biblisk, evangelisk-luthersk tro att man måste betrakta henne som företrädare för en ny, främmande religion med viss kvarvarande kristen garnityr. Svenska kyrkan, som annars berömmer sig av sina låga trösklar och höga tak, vill inte veta av den ekumenism med Missionsprovinsen, som de senare så krampaktigt försöker hävda och genomdriva. Biskopen i Göteborgs stift, Per Eckerdal, har till sina präster i stiftet skrivit en erinran om vad som gäller enligt kyrkordningen för präster i Svenska kyrkan. Dessa får leda gudstjänst endast i kyrkor inom Lutherska världsförbundet eller i kyrkor/samfund där det föreligger en överenskommelse om ekumenisk samverkan och någon sådan överenskommelse med Missionsprovinsen finns inte. Problemet är att Missionsprovinsen själv menar sig vara inom Svenska kyrkan (se 6.6 i Missionsprovinsens grundläggningsdokument) medan Svenska kyrkan betraktar Missionsprovinsen som ett eget samfund eftersom de själva viger biskopar och präster och har egna gudstjänster. Onekligen föreligger det en inkonsekvens hos Svenska kyrkan då man inte vill tillåta att Svenska kyrkans präster leder gudstjänster i Missisonprovinsen, samtidigt som man tillåter så mycket annat, ja snart sagt vad som helst så länge det är politiskt korrekt. Konsekvensen i det hela är dock att man motarbetar det som påminner om 29

30 biblisk tro och lära. Då kan man kosta på sig att vara inkonsekvent. Inför denna Svenska kyrkans hållning ställer sig Missionsprovinsen oförstående och hänvisar till en artikel i Nya Väktaren (bilaga till Kyrka och Folk 10/2012) skriven av teol. och jur. kand. Andreas Karlgren, som utifrån juridiska utgångspunkter påvisar denna inkonsekvens hos Svenska kyrkan. Men det finns en annan sak man inte reflekterar över i det uppkomna sakläget och det är uppmaningen i Rom 16:17 att vända sig bort från dem som lär i strid med Guds Ords lära. Då ett samfund, som Svenska kyrkan, antagit sådant som strider mot Ordet skall inte kristna klamra sig fast vid samfundsorganisationen och tigga om hemortsrätt, utan istället följa Guds Ords uppmaning: Vänd er bort ifrån dem (Rom. 16:17). Hur välsignat vore det inte om Missionsprovinsen klippte banden med Svenska kyrkan och etablerade sig som en fri luthersk kyrka! Men hittills har man inte velat detta. Tvärtom skriver man i sitt grundläggningsdokument: Om vi ändå skulle anklagas för att gå ur Svenska kyrkan, så tillbakavisas detta bestämt med motiveringen att vi är öppna för att bli en del av den del av Svenska kyrkan som regleras av kyrkoordningen, om kyrkomötet vill ta ett sådant beslut, genom att ändra behörighetsreglerna och tydliggöra Bibel- och bekännelsetrogen kristendoms hemortsrätt i den officiella kyrkans sammanhang. Augsburgska bekännelsen, art VII ännu en gång De som försvarar det obibliska kvarstannandet i Svenska kyrkan, och andra ekumenistiska kontakter, gör det ofta utifrån ett felaktigt användande av Augsburgska bekännelsen, art. VII. Missionsprovinsens biskop Göran Beijer har tidigare gjort det. Nu senast hände det i Kyrka och Folk 2012:10, där en av Missionsprovinsens ideologer, Fredrik Sidenvall, i ledaren klandrande skriver om Svenska kyrkan, eftersom denna kyrka förbjuder sina präster organisatoriskt samarbete med Missionsprovinsen: Man nöjer sig inte med vad som står i Augsburgska bekännelsen artikel VII, att för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense om evangelii lära. Om vi bortser från att Missionsprovinsen och Svenska kyrkan inte ens är ense om vad evangeliet i betydelsen det glada frälsnings- 30

31 budskapet innebär Svenska kyrkan har ju lämnat biblisk kristendom och ställer inomvärldslig befrielse av olika slag (t.ex. homosexuellas frigörelse) i centrum är det inte evangeliet endast i betydelsen det glada frälsningsbudskapet Augsburgska bekännelsen art. VII talar om. För att förstå vad evangelii lära i Augsburgska bekännelsen, art. VII, handlar om är det nödvändigt att inte stanna där Sidenvall stannar utan även läsa nästföljande mening. Sammantaget lyder de två meningarna: Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. (SKB, s 59). Vad betyder då evangelii lära i detta sammanhang? Termen evangelium har en snäv och en vid betydelse. Den snäva betydelsen, som är den vanligast förekommande, är glädjebudskapet om frälsning p.g.a. att Jesus Kristus lidit och dött på korset i människans ställe och så stillat Guds vrede över synden, så att människan får förlåtelse. Denna snäva betydelse har Guds lag som motsats: Guds evangelium skänker frälsning alldeles gratis åt alla människor som bara har att ta emot det i tro, men Guds lag kräver fullkomlig lydnad, godhet och helighet för att en människa skall bli frälst. Den vida betydelsen av begreppet evangelium är all Guds undervisning, alla trosartiklar. Även om denna vidare betydelse av evangelium är ovanlig förekommer den i såväl Bibeln som bekännelseskrifterna. I en annan bekännelseskrift, Konkordieformeln, sägs det: Stundom brukas detta ord så, att man därmed har att förstå vår Herre Kristi hela lära, som han själv framställer i sitt predikoämbete på jorden och bjudit lärjungarna i Nya testamentet och vari han inbegripit förklaringen av lagen och förkunnelsen om Gud, sin himmelske Faders godhet och nåd. [- - -] På samma sätt kallar Paulus i Apg. 20 hela sin lära evangelium. (SKB, s 598). Gång på gång har det, som sagts, hävdats att evangelii lära i Augsburgska bekännelsen skall fattas i den vanliga (snäva) betydel- 31

32 sen och att samstämmighet kring detta centrum, vanligtvis uttryckt i satsen rättfärdiggörelse genom tro allena är nog för kyrkans enhet (redan detta skulle i och för sig utesluta gemenskap med den romersk-katolska kyrkan) i övriga trosartiklar kan man inom kyrkosamfundet acceptera läropluralism. Men en sådan tolkning är omöjlig p.g.a. det som följer; det är inte den övriga Guds Ords undervisning som man inte behöver vara ense i, utan nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan. Innebörden av de citerade meningarna från Augsburgska bekännelsen art. VII är alltså att en kyrka inom sig skall vara enig i hela evangelii lära, d.v.s. alla de trosartiklar som Gud uppenbarat i sitt Ord (rättfärdiggörelsen, omvändelsen, utkorelsen, dopet, nattvarden o.s.v.), men vad gäller mänskliga och kyrkliga traditioner krävs inte någon sådan samstämmighet eller likriktning. Konkordieformeln lär dessutom otvetydigt: Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i sakramentens rätta bruk (SKB, s 531). Till sist några bibelord att begrunda med tanke på det fullständiga avfall som råder inom Svenska kyrkan: Vänd er bort från dem (Rom. 16:17) Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror (2 Kor. 6:14) En villolärare skall du visa ifrån dig (Tit. 3:10) Ta inte emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen (2 Joh. 10). * * * 32

33 Välkommen till gudstjänster i LFS och LFU Stockholm Söndagar kl hålls gudstjänst i Finska kyrksalen, Olof Palmes gata 25. Ev. frågor: Ingemar Andersson, , eller e-post: ingemarand@gmail.com Uppsala Söndagar kl hålls kvällsgudstjänst i Pauluskapellet, Dag Hammarskölds väg 15. Ev. frågor: Lars Borgström, , eller e-post: lars@predikan.se Norrköping Gudstjänst hålls första och tredje söndagen i månaden, vanligtvis i Åbylundskyrkan. Bibelstudier hålles på Skåneg. 5. Ev. frågor: Bertil Waldemarson, , eller e-post: Rudskoga, Värmland Gudstjänst hålls en gång i månaden. Upplysning genom Urban Dahlin, Kontrollera alltid på församlingens hemsida vad som gäller för varje söndag. Efter gudstjänsterna är det kyrkkaffe. Ibland är det föredrag eller bibelstudium efter kyrkkaffet. Lutherska Församlingen i Umeåområdet har sina gudstjänster i Hissjö missionshus. Kontakta Tore Karlsson,

34 Litteratur Bok med föredrag från NELK-konferensen i Vasa sidor. Pris 50 SEK + frakt. Bok med föredrag från NELK-konferensen i Norrköping sidor. Pris 50 SEK + frakt. Häfte med ett föredrag av Jan Bygstad från NELKkonferensen i Norrköping 2005 med ämnet Satis est i CA7 (Vad är nog för kyrkans sanna enhet enligt Augsburgska bekännelsen artikel VII). 24 sidor. Pris 10 SEK + frakt. Samtliga NELK-böcker/häfte kommer att finnas på NELKkonferensen i Oslo april Kan även beställas från denna tidnings red.-sekr eller på Lutherska Församlingens e- postadress. Se församlingsbladets sista sida. I församlingsbladet 3/2011 fanns en notis om den finländska, svenskspråkiga tidskriften Lutherläsaren. Tyvärr blev e- postadressen för beställning fel. Den är: marksaar@gmail.com Läger och övrig verksamhet Påskläger 5-8 april 2012 på Hjälmargården. Se program på församlingens hemsida: 34

35 Nordisk Evangelisk-Luthersk Konferens (NELK) i Ryenbergets kyrka, DELK, Oslo, april 2012 Program och övriga upplysningar finns på Midsommardagar 22, 23 juni på Getsjötorp, Norrköping. Program och övriga upplysningar kommer att läggas ut på församlingens hemsida ELBK:s sommarläger juli på församlingsgården Ribbingebäck ca 3 mil väster om Uppsala Program mm se ELBK:s hemsida Sensommarläger planeras att äga rum den augusti på Hjälmargården. Program kommer att läggas ut på församlingens hemsida: oktober i Norrköping. Program och övriga upplysningar kommer att införas i kommande församlingsblad och på hemsidan. 35