Det delade språket Modersmålsundervisning i arabiska mot bakgrund av den arabiska språkdebatten

Transkript

1 Det delade språket Modersmålsundervisning i arabiska mot bakgrund av den arabiska språkdebatten C-Uppsats 10p Per Edvin Backman Centrum för Mellanösternstudier Institutionen för omvärldsstudier av människans villkor Handledare Tetz Rooke HT 2004 Göteborgs Universitet 1

2 Innehållsförteckning 1 Inledning. 3 2 Motivation 4 3 Frågeställningar Distinktioner och klargöranden 6 5 Bakgrund Historik Diglossi 9 5:3 Språkdebatten bland araberna. 10 5:4 Vad de intellektuella sagt i språkfrågan :5 Språkets symboliska funktion :6 Skolsystemet i mellanöstern 15 5:7 Inskränkningar av det fria ordet i mellanöstern 15 6 Teori Avgränsningar 18 8 Metod Arabiska som modersmål och hur det är organiserat Redogörelse för intervju-undersökning 21 10:1 Allmänt om undersökningen 21 10:2 Geografisk härkomst bland lärarna :3 Frågor om religion 22 10:4 Ålders och genusfördelning Redogörelse för intervjusvar på språkspecifika frågor 23 11:1 Vad tycker du om diglossi-situationen (izdiwajiyya al-lura)? 23 11:2 Diskuteras språkfrågan bland araber överhuvudtaget och hur? 24 11:3 Tycker du att man skall undervisa i skolan :4 Är det viktigt med 25 11:5 Varför tycker du inte att modersmålsundervisning är viktigt? 25 11:6 Vilken sammankoppling tycker du att arabiska och islam har? 26 11:7 Tycker du att arabiska är ett gudomligt, heligt språk? :8 Vad tycker du om den arabiska skriften? :9 Är den arabiska skriften en viktig kulturell symbol? :10 Kan man uppfatta den arabiska skriften som 27 11:11 Vad känner du till om debatten rörande 27 11:12 Om du fick välja en åtgärd för :13 Intervjun med X i sin helhet :14 En röst från referensgruppen :15 Aspekter från referensgruppens svar :16 Övrigt som framkom vid intervjutillfällena Om mina sekundärkällor Analys, slutsatser och diskussion Återstående problem Litteraturförteckning Bilagor. 36 Förkortningar AHDR MSA v.t Arab Human Development Report Modern standard arabiska / Modern Standard Arabic Vår tideräkning 2

3 1 Inledning Denna uppsats har omarbetats under våren 2006 är på sätt och vis i två delar, eller borde vara två uppsatser. En del om språksituationen i arabvärlden respektive en andra del om svensk modersmålsundervisning i arabiska. Teori och metod ligger långt bak i framställningen då val av teori och teoretiskt resonemang är beroende av förståelse av språksituation. I teorin uppstår också en del av slutsatsen, d.v.s. en hypotes om hur mellanösterns demokratisering och reformering kan komma till stånd. Jag har också hittat forskning i ämnet som jag inte kände till när jag började med arbetet 2004, vilket ger mig stöd i den hypotes som uppstod Titeln syftar på att arabiska är delat i ett skriftspråk och i ett talspråk, men också på att språket delas av en miljard muslimer, som har det som gemensamt kulturellt arv. Den stora förändringen ligger dock i den teoretiska förankringen. Jag har sedan första upplagan lades fram ägnat mig åt att bl.a. studera Michel Foucault och Pierre Bourdieu mera grundligt och därefter har jag i stort sett omarbetat hela teoridelen, samt gjort en mer stringent analys och slutdiskussion. Den empiriska intervjudelen och bakgrundskapitlet ligger helt oförändrade. När jag började intressera mig för Mellanöstern på allvar drogs snart mitt intresse till det faktum att många av Mellanösterns stater inte följde en normalkurva 1 för ekonomi, demografi och demokratisering. När aspekter som t.ex. ekonomisk struktur, nativitet och korruption var genomgångna drogs mitt intresse till det som jag anser vara det väsentligaste av allt, nämligen barnen och deras utbildning. Främst, för mig, i detta intresseområde ligger barnens språkinlärning och deras förmåga att tillgodogöra sig undervisning. Som en oundviklig konsekvens blev jag tvungen att intressera mig för språket i sig. Språk är själva fundamentet för kunskap och i förlängningen människans existens, i den form som vi kallar civilisation. Forskning om de speciella förhållanden som råder i Arabien förefaller sällsynt och man vet lite om vilka pedagogiska konsekvenser den speciella diglossin har. Så är fallet när det gäller forskning som presenterats på engelska. 2 Vad som gjorts på franska och tyska vet jag mindre om. Ännu mindre vet jag om vad som skrivits på arabiska. Avsaknad av debatt, litteratur och diskussion i arabvärlden gör forskning inom detta område viktigt, inte minst för de miljontals barn i mellanöstern som går i undermåliga skolor. Det finns de som menar att diglossin är en viktig bidragande orsak till analfabetismen. 1 Ofta görs en jämförelse med Sydasiens s.k. tigerstater och deras betydligt bättre siffror. 2 Under de efterforskningar jag gjort 2005 och 2006 har jag funnit en del ifrån Amerika. Det kan hittas på ERIC, en databas för utbildningsinformation och under sökorden diglossia+arabic+illiteracy. 3

4 De arabiska barnen är, i jämförelse med andra invandrargruppers barn, i klar majoritet i de svenska skolorna och inget annat språk kommer i närheten av det antal talare av ett s.k. invandrarspråk, som arabiskan uppvisar 3. Arabiska är modersmål för miljoner människor och ett viktigt kulturellt element för ytterligare ca 1 miljard muslimer över hela världen. Arabiska språkområdet har haft stor betydelse för utvecklandet av matematiken, medicinen och filosofin under medeltiden och en mängd språk, bl.a. svenska har ett antal låneord från arabiskan. Jag skall här också rikta ett stort tack till Maja Lindfors-Viklund på institutionen för svenska språket, som hjälpte mig stilistikiskt, samt visade en mycket ödmjuk och mänsklig sida, som jag så väl behövde under den perioden av mitt liv. 2 Motivation I Sverige talas mycket om integration och om satsningar på de utländska minoritetsgrupperna. Det anses allmänt att det är ett problem med de segregerade stadsdelarna och andra nämner det som en mycket farlig utveckling 4. Det är inte orimligt att förutsätta att utbildningspolitik är ett viktigt verktyg för att motverka en sådan utveckling. Skall man dessutom tro på de demografiska undersökningar som gjorts i mellanöstern, så kommer den arabiska gruppen av barn också att växa, förutsatt att nativiteten hos familjer från mellanöstern följer samma mönster som i hemländerna. Det planerades också en utbildning för arabiskalärare inom lärarprogrammet på Malmö högskola. Denna utbildning beräknas starta HT 05 och kommer att ligga som en distanskurs. Studerar vi arabvärlden i stort och jämför med andra områden, kan man i arabvärlden se en mycket svag utveckling på det kunskapsrelaterade området. Arabländerna har i absoluta tal, en ökande analfabetism. Även om den sjunker procentuellt. Detta beror på kraftig befolkningstillväxt. Vissa satsningar på alfabetisering har genomförts och i Marocko pekar siffrorna på barn i skolgång brant uppåt. Enligt AHDR (Arab Human Development Report) ligger siffrorna för analfabetismen på runt 35% för Egypten, 85% för Marocko, men bara ca 10% för Libyen. Genomsnittet för analfabetism i arabvärlden ligger på 43% (andra källor uppger 53%). Kvinnorna är kraftigt överrepresenterade och en grov uppskattning säger att de illitterata kvinnorna är dubbelt så många som de illitterata männen. (AHDR 2003:51-52) 3 År 2000 beräknades de arabiska barnen i svenska skolor uppgå till Statistiska uppgifter från skolverkets hemsida Bla Mauricio Rojas i SVT rapport den 8/

5 Med kunskapsrelaterade problem avses eftersläpningen inom forskningen och t.ex. avsaknad av nyregistrering av patent. Det råder ett icke innovativt klimat. Eftersattheten inom utbildningsväsendet och avsaknad av tillgänglig, utländsk och inhemsk, vetenskaplig litteratur utgör också viktiga brister. FN-rapporten redogör för skolornas allt sämre kvalitet, det okritiska klimatet i undervisningen och avsaknaden av vuxenundervisning för äldre analfabeter, samt mycket mer. En belysande siffra är antalet dagstidningar per capita. I arabvärlden trycks 53 tidningar per 1000 invånare. I utvecklade länder är motsvarande siffra 285 (AHDR 2003:59) Rapporten innehåller en mängd liknande exempel. AHDR fokuserar på kunskap och det motiveras med att kunskap är en grundsten för den mänskliga utvecklingen. Kunskap har också den egenheten att den växer av sig själv när den används. Kunskap är också en grundförutsättning för ekonomisk tillväxt.(ahdr 2003:56) Hoppet för många fattiga länder, att förändra sin ekonomiska situation, ligger i ett väl fungerande kunskapssystem. Problemområdet för denna undersökning inbegriper dessutom, kanske i synnerhet, språkets förhållande till religionen samt det arabiska skriftspråkets eventuella otydlighet. 3 Frågeställningar Den initiala, övergripande frågan, är om svensk modersmålsundervisning har samma problem med sin lingvistiska policy som arabvärlden i stort. Jag vill veta om religiösa hänsyn påverkar synen på språket och om diglossin är ett problem i modersmålsämnet? Vilken inställning har araberna till sitt eget skriftsystem? Är arabiska ett språk eller flera? Innan jag påbörjade denna undersökning hade jag en hypotes om att språket cementerar sociala orättvisor, ojämlikheter och ett ekonomiskt segregerat samhälle d.v.s. att den förda språkpolitiken har negativa sociala konsekvenser. I första hand avsåg jag mellanöstern, men samma fråga kan ställas med det svenska samhället i fokus. Frågan kan också uttryckas enligt följande. Finns det mekanismer och strukturer i det arabiska språket (språkområdet) som bidrar till den relativa eftersläpningen i arabvärlden? Med strukturer avses sociolingvistiska fenomen som inbegriper t.ex. maktutövande genom s.k. code switching 5. Med detta vill jag säga att språket kan användas som social markör (klass, identitet, tillhörighet etc.) och som maktmedel. Östen Dahl kallar en situation där ett språk 5 Code Switcing är en sociolingvistisk term som betyder att man byter språk i ett och samma samtal. Gamal Abdel Nasser anses ha varit mästare i detta. 5

6 anses bättre eller korrektare än ett annat, för etnocentrism. Men i arabvärlden handlar det inte om etnicitet, utan är en fråga om social status, klass, klan etc. Med strukturer avser jag alltså inte grammatiska eller syntaktiska strukturer. I ett bredare samhällsvetenskapligt perspektiv kan frågan uttryckas i generella termer enligt följande: Gör språksituationen att arabvärlden är ett elitistiskt samhälle i större utsträckning än andra samhällen/kulturområden? Jag har specificerat en rad delområden som jag anser viktiga för att klargöra vad som sagts och gjorts i språkdebatten. (se också bilagan: intervjumanus) 1. Vilka åsikter finns det angående diglossi-situationen och den roll den spelar i problemet? 2. Har den arabiska skriften (khatt al-ar c abiyya) någon roll i ovanstående problem? 3. Avspeglas religiösa hänsyn i modersmålsämnet? 4. Vilken Status har de olika språken och varför. 5. Vilka är de möjliga vägarna ur den, till synes hopplöst höga analfabetismen, d.v.s. vad har tidigare forskning visat på för möjligheter (vilket jag alltså hittat mer 2006) och finns det kunskap hos modersmålslärarna i Sverige som kan bidra till en klarare bild? 6. Hur ser utbildningspolitiken och pedagogiken ut i mellanöstern respektive Sverige? 4 Distinktioner och klargöranden För att undvika missuppfattningar i det följande vill jag klargöra att jag kommer att använda termen fusha när det gäller så kallad koranarabiska som också kallas fusha al-thuraat (det traditionella vältaliga). Termerna högspråk och klassisk arabiska användes också för denna variant. Dialekt kallas c amiyya eller suqiyya på arabiska. Jag kommer omväxlande att använda orden dialekt och c amiyya, ibland följt av namnet på den region eller det land där det talas. Ibland kallar jag det också för talspråket eller lågspråk. Marockansk c amiyya är något helt annat än Irakisk c amiyya och de är inte förståeliga sinsemellan. Den dialekt som de flesta förstår är egyptiska. Det beror på att Egypten har en stor filmproduktion som distribueras över hela arabvärlden. Dialekternas stora inneboende problem är att de förändras snabbt, över tid. Det som skrevs för tjugo år sedan är idag inte alltid förståeligt. Dialekterna lånar in ord i rask takt från t.ex. engelska, även slanguttryck vinner snabbt inträde för att försvinna lika snabbt. 6

7 När det gäller modern standard arabiska (MSA, Modern Standard Arabic) så kommer jag i huvudsak att benämna denna variant som just MSA. Men den kallas också för fusha al- c asr. Även termer som modern fusha och al-jazira arabiska (efter tv-kanalen) förekommer i mitt källmaterial. MSA är en variant av fusha. MSA kan skilja sig lexikalt från fusha, men detta varierar från region till region. Ett stort problem, är att det inte finns något standardiserat system för att hantera arabiska tecken med latinska bokstäver. Eftersom man inte kunnat enas om en metod, ser jag mig fri att göra på mitt eget sätt. Bokstaven ayn translittererar jag med ett upphöjt c, alltså c. Konsonanten hamza, på svenska kallat stöten eller glottalstopp, skriver jag med tecknet. När det gäller de emfatiska konsonanterna gör jag ingen skillnad utan behandlar dem som icke existerande, i vanliga fall skrivs de med en punkt under. Shin skriver jag sh och kha, skriver jag kh. Bokstaven djim skriver jag j, när jag använder ett fushaord och g, om jag använder egyptiska. Bokstaven rayn skriver jag med kapitält R, om det inte, som i vissa ord, uttalas med g, som i maghreb, då skriver jag just gh. Beträffande statistik har jag inte kunnat prestera någon högre precision, vilket beror på att en mängd, sinsemellan olika siffror, förkommer i mitt källmaterial. Detta arbete syftar inte till att uppvisa exakt statistiskt material utan snarare vill jag visa på tendenser. För att förstå resonemang i det följande måste man känna till något om hur det arabiska språket fungerar. Den arabiska som används i koranen är försedd med vokal tecken (harakat) som representerar korta vokaler men i tidningar och skönlitteratur skriver man inte med harakat. Långa vokaler skrivs med samma tecken som vissa konsonanter. Dessa konsonanter kombineras då med harakat. Genom att känna till de regler som gäller för vokaler och konsonanter samt dess tillåtna kombinationer, kan man se när en sådan konsonant representerar en lång vokal. För den som behärskar reglerna och har ett stort ordförråd är detta inget större problem. Det kan dock innebära stora problem för nybörjaren i arabiska, även om personen ifråga har arabiska som modersmål och talar arabiska i hemmet. Därför används harakat i barnböcker och i läroböcker för de lägre årskurserna. I ämnet arabiska som modersmål i Göteborgs skolor, används vokaliserade texter (harakat) upp till gymnasienivå. Arabiska, såväl som andra semitiska språk, bygger på ett s.k. rotsystem. Detta är, vanligtvis, tre så kallade radikaler (konsonanter) som utgör en slags grundbetydelse. Ett av de vanligaste exemplen är radikalerna k, t och b. Dessa tre finns med i alla ord som har något 7

8 med skriva att göra. När man skall slå upp ett ord i ett lexikon letar man alltså inte efter ord i alfabetisk ordning, utan i rotordning. 5 Bakgrund 5:1 Historik Arabiska är känt som språk sedan några hundra år före Mohammed och Kees Versteegh gör en mycket grundlig genomgång i sin bok the Arabic Language. Där får läsaren också stifta bekantskap med den totala diversitet som råder i det arabiska språkområdet. Arabiska står i själva verket för ett flertal språk och det råder diglossi (se avsnittet om diglossi) i hela det arabiska språkområdet. Efter den muslimska tideräkningens början (622 v.t) har de arabiska folken haft minst två storhetstider. 6 Den första var kalifatet i Bagdad, eller abbasid-dynastin som det mer korrekt kallas. Den epoken varade mellan v.t, men hade sina glansår under talen. Det var då den kände Harun al-rashid regerade, men ännu intressantare kanske hans sons regeringstid är. Då fanns en rationalistisk riktning inom islam som nådde ända in i maktens innersta korridorer och tiden under al-mamun räknas som en rationalistisk era. Dessa rationalister kallades för Mutaziliter och deras främsta kännetecken var att de trodde på något som låg mellan helvetet och himmelen, d.v.s. den mellanliggande staten. Med detta menade de, att man skall inte döma en människa i jordelivet. Det kan endast gud göra, först efter döden. Om man inte var rättroende, mumin, behövde man för den saken skull inte vara otrogen, kafir. De hävdade att det fanns något där emellan. De trodde heller inte på koranen som något som funnits i evighet. För abbasiderna fanns ingen speciell islamsk kunskap och de var mycket öppna för influenser utifrån. För dem var allt vetande bara kunskap, oavsett om det härstammade från kristna, judar, västerlänningar, greker eller kineser. Den andra storhetstiden var det som kallas al-andalus, d.v.s. Spanien under araberna. Det finns dem som menar att al-andalus faktiskt var en Judisk-Muslimsk statsbildning. Den kände judiske filosofen Rambam (Maimonides) skrev faktiskt något verk 6 I rättvisans namn skall vi också nämna det samanidiska väldet i centralasien, samt kanske Ayubiderna i Kairo samt stormogulen i Indien. 8

9 på arabiska, men det fanns fler judiska författare som skrev på arabiska. Arabernas tid i Spanien fick stor betydelse för den Europeiska renässansen och för européernas kunskap om sitt eget kulturarv. Gemensamt för dessa två historiska glansperioder var att man ägnade mycket tid åt språkstudier, översättningar och intellektuellt utbyte mellan de stora språken. Under Abbasiderna översattes mycket från grekiska och arameiska till arabiska. I al-andalus, några hundra år senare, översattes arabiska verk till latin bland de kristna som erövrade Spanien från araberna. Under nittonhundratalet, i arabvärlden, har en politisk strömning varit dominerande och den kallas allmänt för arabnationalismen. Detta fenomen finns väl beskrivet av ett flertal författare (Ayubi 1995, Hourani 1992 och Lapidus 2002 m.fl.) och är i princip en arabisk variant av den europeiska nationalismen under 1800 och 1900-talen. Nationalismen i arabvärlden skilde sig något, i det avseendet att den tidvis hade en socialistisk prägel, vilket snarast var ett resultat av att man reagerade mot kolonialmakterna. Det var inte för att man var särskilt förtjusta i Sovjetunionen. Man sökte hjälp hos fiendens fiende, snarare än hos en nära vän. Under arabnationalismens era bedrev man arabisering, främst genom språkpolitiken. Språket ansågs vara den främsta identitetsskapande faktorn. Det var genom att manifestera sig själva genom ett gemensamt språk som man skulle bygga nationen. Arabernas ideologer var tydligt inspirerade av Herder och Fichte som representerade den tyska romantiska skolan. 7 Arabismen syftade, i sin panarabiska variant, till en enda stor och mäktig arabisk stat. Konflikten med Israel har inte varit betydelselös för den panarabiska tanken. I Egypten var arabismen regional, så någon arabisk enighet har egentligen aldrig funnits. Arabismen anses ha gått i graven definitivt, som ett resultat av Saddam Husseins ockupation an Kuwait 8. Nu har den arabnationalistiska strömningen avlösts av en panislamistisk rörelse. Den panislamska rörelsen är inte någon ny företeelse, men har ökat i betydelse. Det finns undersökningar som visar att arabiseringspolitiken underbyggt utvecklingen mot reaktionär islamism (Coffman 1995). 7 Bassam Tibi och Yasir Suleiman är inte överens om Sati Al-Husri och hans böjelse för tyskarna. Suleiman menar att Husris ställningstagande mer var en reaktion mot marxistiska strömningar än en gedigen nationalromantisk övertygelse. 8 Föreläsning med Mikael Shulz, Göteborgs Universitet

10 5:2 Diglossi Den första gången termen diglossi introduceras, sker det genom William Marcais 1930 och då som en beskrivning av språksituationen i Grekland. Diglossi blir ett vedertaget begrepp först 1959, genom Charles Fergusons studier över det arabiska språkområdet. Diglossi är en situation där två varieteter av samma språk förekommer i samma kultur d.v.s. ett skriftspråk och ett talspråk. Ferguson kallar det för hög (H) och låg (L) varianter. Senare studier har dock utvecklat begreppet och man pratar idag inte så mycket om två varianter, utan snarare om ett spektrum av varianter som sträcker sig från L till H, där de två ytterligheterna är yttre gränser på en skala. Badawi indelade skalan i fem varianter. Elgibali delade in skalan i sju olika varianter. Det kan ses som generaliseringar och förenklingar. Senare språkvetare talar om regnbågsteorin och repteorin 9. Med regnbågsmodellen menas att det finns en mängd olika kulörer/varianter och ingen riktig gräns emellan. Liknelsen vill visa att gränsen mellan olika dialekter är suddig och att de olika varianterna går in i varandra. Med repteorin menas att det finns en mängd olika trådar, som var och en representerar olika dialekter och varianter. Repets lindning skulle då vara det litterära högspråket som omsluter alla de andra varianterna. Ett annat land, där diglossi råder, är Schweiz (den tysktalande delen) där det talas schweizertyska, men det skrivs på högtyska. Enligt regnbågsmodellen och det faktum att det i arabvärlden finns en rad olika dialekter eller sociolekter i samma geografiska område, så skulle det gå att påstå, att det råder polyglossi i området. Det skrivs t.ex. numera både på c amiyya, MSA och på fusha. Som talspråk förekommer en mängd olika dialekter. Diglossi-termen är därför en aning missvisande. 5:3 Språkdebatten bland araberna Språkdebatten i arabvärlden har främst omfattat specialister som olika lingvister, författare, politiker/nationalister, ulama (religiöst utbildade) och filosofer. Centrum för debatten har legat i Egypten, som också är det folkrikaste arablandet. För de flesta som ägnat sig åt problemet, ligger Sati Al-Husri ( ), Muhammad Abduh ( )och Jamal aldin Al-Afghani( ) 10 som grund för mycket av resonemangen. De flesta författare, 9 Föreläsning med Helene Kammensjö, Göteborgs Universitet För den nyfikne kan det nämnas att varken Sati Al-Husri eller Al-Afghani var araber. Husri var Turk och Al- Afghani var från Persien. 10

11 tänkare och debattörer, har på ett eller annat sätt, sin utgångspunkt i dessa pionjärer inom området språk, religion och nationalism i arabvärlden. Yasir Suleiman, en av vår tids ledande lingvister inom det arabiska språkområdet, visar på en tydlig medvetenhet om de negativa pedagogiska konsekvenser som diglossin har, men konstaterar att standardarabiskan (MSA) har för stort symboliskt värde för att talspråket skall vinna något större inflytande, trots att standardarabiskans förespråkare, själva använder dialekt i sitt vardagliga liv. Suleiman konstaterar likaså, att det är omöjligt att förespråka dialekt, till nackdel för högspråket, det skulle innebära en alltför stor kollision med religionen (islam). En allmän uppfattning bland muslimer är att koranen inte kan översättas. Det går endast att göra tolkningar till andra språk och då handlar det inte längre om den heliga Koranen. En av mina källor poängterar att hon ofta blir tillrättavisad i Egypten när hon använder termen tarjama (översätta) i diskussioner om Koranen, hon ombedes använda termen tafsir (tolka), då det inte går att översätta Koranen. (Haeri 2003:13). Huvudtemat för många som skrivit om arabiska språket är de olika nationalistiska strömningarna. Där gör de en distinktion mellan panislamism/internationalism, arabnationalism/internationalism och regional arabism (som i Egypten). I Levanten 11 och i Egypten, är språket en enande faktor (även kristna talar arabiska), men i Maghreb 12 är det religionen som är en enande faktor (Berberna är också muslimer, men alla talar inte arabiska och definitivt inte fusha). Det är en betydande skillnad mellan dessa två regioner.. En viktig del i den tidiga språkdebatten är de tyska romantikerna Herder, Arndt och Fichte. Enligt den tyska skolan är språket och tanken oskiljaktiga och därför skulle språket vara den starkaste identitetsskapande faktorn. Därmed skiljer sig alla folk åt, eftersom de tänker olika. Tyskan var, enligt dessa romantiska idéer, ett urspråk som funnits i eviga tider och aldrig utvecklats. De utgick från en romantisk syn där allt syftade till att förhärliga det egna kulturella arvet och de hade en a-historisk syn på världen. (en parallell till koranen som varandes evig är oundviklig). 11 Fransk benämning på området som sträcker sig från Palestina till Irak. 12 Maghreb är en arabisk benämning på Nordafrika. Egentligen betyder det ungefär landet där solen går ner. 11

12 En viktig indikator på det arabiska samhällets elitistiska karaktär återfinns i skönlitteraturen och det är påvisbart att den tidigare arabiska skönlitteraturen har en nedsättande syn på de enkla människorna. I synnerhet är småbönderna, al-fallah ansedda som vulgära och jordbruk al-filaha är ansett som en lågstatusverksamhet. Nobelpristagaren i litteratur, Naguib Mahfouz liknade på 60-talet dialekt som varandes fattigdom och sjukdom. Anwar Chejne redogjorde 1969 för de intellektuellas ställning angående dialekterna. Mina mer sentida källor berättar också om denna nedsättande syn. Trots att fusha har hög status är det ingen som uttrycker sina känslor i dagligt tal på fusha, inte heller överklassen. Investeringen i tid är för stor. Det kostar helt enkelt för mycket att lära sig fusha tillräckligt bra.(haeri 2003:32) Det finns meningsskillnader mellan de intellektuella och vanliga enkla människor i synen på språket. Enkla människor framhåller ofta fördelar med dialekt, det är enkelt att lära sig och den språkliga kommunikationen innehåller en stor portion humor. Ett välkänt tema, som återfinns hos de som skrivit om det arabiska språket, är att arabiseringen under 1900-talet var ett försvar mot Osmanernas turkisering av regionen. Arabiseringen accentueras sedermera, i och med de europeiska kolonialmakternas grepp om Nordafrika och mellanöstern. Det land som lyckats bäst med att genomdriva arabiseringen är Algeriet. 13 Klassisk arabiska var ett vapen, ämnat som försvar gentemot kolonialmakternas moraliska och kulturella dominans. (Haeri 2003:80) En utförligare ideologihistoria, beträffande arabernas inspirationskällor kan läsas i Bassam Tibis arbete Arab Nationalism. 5:4 Vad de intellektuella sagt i språkfrågan AHDR gör en systematisk indelning av de olika inriktningarna i språkdebatten. Den första inriktningen kallas för den religiösa reformskolan och representeras av bl.a. Al-Afghani, Mohammad Abduh och Abd al-rahman al-kawakibi( ). Den liberala skolan representeras av bl.a. Rifa c a al-tahtawi( ), Taha Husayn( ) och Ibrahiim Al- Yazijii( ). Den tredje riktningen kallas för den sekulära skolan. Företrädarna för den sekulära skolan är bl.a. Salama Musa( ) och Farah Antoun. 13 Med bra resultat menar jag att franska har försvunnit och klassisk arabiska har tagit över. Om detta varit bra eller dåligt för Algeriet är en annan fråga. 12

13 Den mest betydelsefulle språkideologen var Sati-al-Husri, i huvudsak verksam inom utbildningsväsendet. Han var inte den ende som tyckte att språket var den viktigaste faktorn för att skapa nationell identitet. Däremot är/var man inte ense om vilket språk. Sati al-husri sysslade mest med språkets kommunikativa funktion och inte med dess symboliska, även om han var medveten om densamma. Husris kritik mot det latinska alfabetet grundades i arabiskans del i kulturarvet, men han var också avogt inställd till den konservativa arabiska grammatiken, samtidigt som han var sekularist. Till Husris fördel, talar det faktum att han förutsåg medias roll för språket. Författaren Taha Husayn, i sin tur, trodde inte på språket som nationalitetsfaktor i Egyptens fall men förespråkade i alla fall MSA. Samtidigt kallade han al-azhar för den bigotta konservatismens högborg (Suleiman 2003:193) Syriern Zaki Al-Arsuzi( ) menade att arabiska var onomatopoetiskt och därför var det mer högtstående än andra språk. Arsuzi hade en mycket spekulativ teori och grundade sina antaganden på vaga rasteorier 14. Den kristne libanesen Abdallah Lahhud (1899-?) förespråkade standard arabiska, men menade inte att islam och arabiska var i symbiotiskt förhållande till varandra. Poeten och debattören Al-Yazijii framhöll maltesiskan 15 som ett varnande exempel, till nackdel för dialekt sidan. Han menade att den maltesiska arabiskan är en avart, en förkrympt och ovärdig arabiska och så skulle det gå för alla länder som släpper fram dialekterna. Engelsmännen i administrationen i slutet av 1800-talet 16 och Salama Musa hävdade däremot att det enda sättet att utrota analfabetismen var att skriva dialekt, därtill med latinska tecken. Musa är den, bland araberna som förespråkat den mest progressiva linjen. Han gick så långt som att påstå, utan att latinisera alfabetet kan vetenskapen aldrig bli arabiserad. (Suleiman 2003:187) Musa förespråkade en grammatikreform och angav detaljerade förändringar som t.ex. avskaffande av dualis, vissa former av brutna plural samt borttagande av kasusändelser. Ahmad Lutfi Al-Sayyid tillhörde dem som inte ville ha standard arabiska som språk i Egypten. Även Tawfiq c Awwan var dialektförespråkare. Luwis Awad ansåg att islam var det stora hindret för dialekterna. Men han påstod även att arabiskan uppstod i Kaukasus och har därför aldrig tagits på allvar. En annan person som är 14 Arsuzi menade att arabiskan inte var en produkt av historisk utveckling utan ett slags överspråk och han kopplade ljuden i språket till olika naturfenomen. Han hade också sitt eget rotsystem. 15 Maltesiska är en arabisk dialekt som är blandad med italienska. Malta är också det enda land där arabiska skrivs som det talas. På Malta skriver man med Latin. 13

14 viktig i frågan om diglossin och skriften, är Said Aql. 17 libanesiska dialektala dikter och använde till detta, latinsk skrift. Han skrev och publicerade, Libanesen och maroniten, Kamal Yusuf al-hajj ( ) hade sin egen linje och menade att diglossi förekommer i alla språk, mer eller mindre. Därför är det inte en fråga på dagordningen och debatten är onödig men han försvarade standardarabiskan. Det fanns också de som förespråkade geografisk och socio-geografisk nationalism bl.a. Butrus al-bustani och syriern Antun Sa c ada ( ), en nationalism som inte har något med språk att göra och därför ligger utanför denna uppsats tema. Yasir Suleiman förespråkar inte latinsk skrift men han vill förbättra språket både grammatiskt, lexikalt, stilistiskt och pedagogiskt. Grammatiskt borde gammalmodigheter rensas bort. Pedagogiken halkar efter när det gäller grammatikinlärning. Lexikalt borde antalet synonymer begränsas och nymodigheter måste kunna namnges på ett effektivt sätt. Han hävdar också att man måste förändra stilistiken så att man sysslar mindre med stilakrobatik och mer med ett förståeligt språk. AHDR rapporterar om liknande brister och föreslår förändringar i samma riktning. Det är dock oklart vad AHDR menar med avsaknad av lingvistisk policy. Jag tolkar det som att de menar att regimerna är oförmögna att upprätta en bra och konsekvent språkpolitik, som verkar för konstruktiva reformer. 5:5 Språkets symboliska funktion. När man talar om språk som symbol menar man oftast att det är det som svetsar samman folk till en gemenskap, en nation eller land. Den enhet man talar om benämnes nation, land, stat, folk eller nationalstat. Definitionerna varierar men språket som kulturell symbol består. Språket kan yttra sig i en gemensam litteratur, en gemensam musik och poesi eller/och i en gemensam liturgi. I Arabvärlden har kalligrafin en särskild ställning och yrket som sådant har mycket hög prestige. Detta är sannolikt ett arv från den tid då all bokframställning gjordes för hand. Rikt ornamenterade texter blev också ett sätt att smycka byggnader, inte minst moskéer. 16 För den som inte känner till historien så skall jag klargöra att Egypten var en engelsk koloni, precis som Syrien var en fransk koloni. Kolonialismens historia finns väl beskriven i ett flertal historiska standardverk. 17 Tetz Rooke, Göteborgs Universitet, vid hanledningsmöte i September

15 Korancitat skrivna i oläsliga typsnitt gjordes som symboler och att det inte gick att läsa dem betydde ingenting. De fungerade endast som symboler. I den sufiska traditionen (islamsk mysticism) omges varje bokstav med sin egen mytologi. Varje bokstav, varje tecken, anses stå för vissa värden och små berättelser kring varje bokstav står att finna i litteraturen.(khan 2001) Språket, texten och kalligrafin spelar också stor roll som identitetssymbol, vilket inte minst svaren på min intervju-undersökning visar. Texten och dess form, som en del i ett viktigt kulturarv, skall inte underskattas. 5:6 Skolsystemet i mellanöstern Pedagogiken i mellanöstern bygger på auktoritära metoder. I skolorna uppmanar man inte eleverna till kritiskt tänkande. Språkinlärningen är baserad på utantill inlärning av rötter. Kvaliteten på undervisningen blir allt sämre och klasserna är ofta alldeles för stora. 18 Fysiska bestraffningar då man inte klarar t.ex. sina grammatikstudier är inte ovanligt. Det förekommer ofta att elever blir underkända i bl.a. humanistiska ämnen om de inte svarat på grammatiskt korrekt fusha, trots att de svarat rätt i sak. 5:7 Inskränkningar av det fria ordet i mellanöstern I Egypten (och troligtvis i andra länder också) finns ett system av språkpoliser, s.k. korrektorer. Allt material som skall gå i tryck underkastas denna censurmyndighet. Deras uppgift är inte bara att stoppa oönskade åsikter utan inbegriper också ett åtagande att grammatiskt och stilistiskt korrigera de texter som skall tryckas. Det finns alltså varken åsiktsfrihet eller konstnärlig frihet. Korrektorer i Egypten talar om att skräddarsy språket efter tänkt målgrupp. (Haeri 2003:65) Detta kan tolkas som manipulation, diskursiv makt och maktens tredje dimension blir högst relevant som teoretisk förklaringsmodell. (se teoriavsnittet) I ett liberalt system styr inte staten över mediautbudet och i ett liberalt system skulle talspråket hamna på pränt, då det finns en stor marknad för det, det är ju ett språk som alla förstår. En förläggare i Egypten hävdar att c amiyya-böcker säljer bättre än fusha-böcker. 18 AHDR 2003 behandlar utbildningssystemet utförligt i kapitel 2. Även Niloofar Haeri berättar om skolsystemet. 15

16 (Haeri 2003:25) Men samme förläggare konstaterar att c amiyya utmanar det religiösa etablissemanget och tanken på det pan-arabiska riket. Han menar dessutom, att om det infördes regler för dialekt skulle detta på sikt utrota fusha som språk. Det är inte bara dialektalspråket som är exkluderat från tryckerierna. Även böcker som diskuterar problematiken är bannlysta.(haeri 2003:25) Böcker om dialekternas historia och grammatik, samt lexikon över desamma är således mycket ovanliga. Det är inte bara de statliga myndigheterna som utövar påtryckningar för att leda språkpolitiken i en riktning som de önskar. Det religiösa etablissemanget, idag en stor och viktig politisk påtryckargrupp, driver språkpolitik i sina egna syften. Detta gör att staten är ambivalent och ofta ger efter, för religiösa gruppers vilja. Eftersom det religiösa etablissemanget har Koranen, så har de på ett sätt monopol på klassisk arabiska och anser sig ha veto om vad man kan förändra i språket. 6. Teori Sociologen Steven Lukes har utvecklat en teori som kallas maktens tre dimensioner eller maktens tre ansikten. Lukes idéer är direkt applicerbara på det arabiska språkområdet. Lukes menar att en verklig demokrati är beroende av att människor kan förstå vad som sägs, att de kan delta i debatter och att människor kan göra sin röst hörd. Om en människa inte har tillräcklig bildning blir hon också lätt offer för språklig påverkan d.v.s. diskursiv makt. Detta är också applicerbart på marginaliserade grupper i Sverige. Lukes talar om maktens tre ansikten (eller dimensioner) och belyser det fundamentala med att de som inte hanterar text och språk, de kan inte heller göra sig lästa och hörda. Därmed kommer aldrig dessa gruppers behov upp på politikens dagordning. Kan man inte formulera sig, tala för sin sak, kan man heller inte göra sig hörd, (den andra dimensionen). Lukes hör till de s.k. tredimensionalisterna. Den berömde demokratiteoretikern Robert A. Dahl hör till endimensionlisterna och tvådimensionalister är Bachrach & Baeratz. Den tredje dimensionen, enligt Lukes; är då människor indoktrineras att acceptera sådant som inte är bra för dem. Lukes kallar det att styra folks tankar, d.v.s. att skapa behov som inte finns. I min läsning av Michel Foucaults teorier, menar jag att han ansluter till Lukes, eller troligare tvärt om, och jag tolkar det som att Foucault menar att verkligheten är språkligt konstruerad och jag är enig i att det till stora delar också förhåller sig så. Jag vill dock inte gå lika långt som andra konstruktivister t.ex. Judith Butler, som hävdar att allt är språkligt konstruerat. 16

17 Jag menar, likt Foucault, att makt är konstituerat genom språket. Den diskursiva makten är också genomträngande på ett annat sätt än fysisk makt. Vad jag menar är att diskursiv makt tränger sig på, genomsyrar allt och är förrädisk, då försvaret inte är i beredskap för osynliga attacker. Samma tema återfinns som bekant i Gorge Orwells roman Även inom religionens område existerar en påtaglig diskursiv makt. Det är inte vem som helst som får tolka Koranen, eller kan tolka den. Koranen är skriven på ett språk som en stor del araber inte behärskar och alltså genomsyras religionens praktik av den språkliga auktoritetens makt. De religiösa uttolkarna utgör t.o.m. kärnan i den diskursiva makteliten, då Koranspråket är det normerande. Samtidigt står ofta den skriftlärda eliten i opposition till den sekulära eliten, som utgör det korrumperade regeringsunderlaget. Gemensamt har de dock maktinstrumentet fussha. De intellektuella har även de, historiskt sett, deltagit aktivt i detta språkliga förtryck. De som blir lidande är i synnerhet de fattiga, barnen och kvinnorna. Uppdelningen i ett fint högspråk och ett dåligt lågspråk, diskvalificerar sämre utbildade och utestänger dem från många sammanhang. Att majoriteten av arabisktalande inte skulle instämma i mitt resonemang, menar jag beror på just språkets indoktrinerande verkan. Det är Koranens, det offentliga etablissemangets och finlitteraturens språk. Det finns dock en groende medvetenhet bland språkvetare inom arabistiken, se t.ex. Mohammed Mamoori som hävdar följande; There is a growing awareness among some Arab education specialists that the low levels of educational achievement and high illiteracy and low literacy rates in most Arab countries are directly related to the complexities of the standard Arabic language used in formal schooling and non-formal education. The complexities mostly relate to the diglossic situation of the language 19 Jag menar att diskursanlys, som samhällsteori, är en lämplig metod att angripa problemen och att fortsatt forskning i denna riktning vore intressant att få ägna sig åt. Jag har heller inte sett något arbete där diskursanalys har använts för att kritisera och/eller analysera den arabiska språkpolitiken. Niloofar Haeri gör dock en ansats till just detta och refererar till Michel Foucault. Haeri menar att många av arabvärldens stater/regeringar använder det officiella språket som ett medel att kontrollera sina medborgare. 19 Hämtat från ett abstract till Language Education and Human Development: Arabic Diglossia and Its Impact on the Quality of Education in the Arab Region. ERIC database, nedladdat

18 Det diskursanalytiska teoretiska området tillhandahåller bra verktyg för att handskas med frågeställningar om makt och språk. Även om diskursanalysen i huvudsak är en metod för att jämföra olika texter och begrepp, för att se hur innebörden i olika termer förändras, så är det också ett samhällsvetenskapligt verktyg. Vem får säga vad, i vilket sammanhang och hur? Vem får säga vad, när och till vem? Vilket språk får man använda? Utbildning, språkfärdigheter och deltagande i politiska debatter är grundläggande för demokratisk utveckling och ett demokratiskt samhälle. Om detta råder det ingen tvekan, oavsett vilken av de olika demokratiteoretiska inriktningar man bekänner sig till d.v.s, en, två eller tredimensionalister (Lukes 1976). Även den indelning som görs av David Potter m.fl. beträffande demokratins framväxt, förutsätter att folk kan läsa och skriva 20. När det gäller modersmålsundervisningens vara eller icke vara och nödvändigheten av densamma, är Lukes teori också en mycket användbar ram. Att barn som behärskar sitt modersmål tillfullo, faktiskt får bättre resultat i alla andra ämnen, har forskningen inom pedagogiken visat på. 21 Den uppdelning i vältalig överklass och lågspråkig underklass är också ett område där Pierre Bourdieus fältteori kan användas. Att olika grupper, stammar, klasser och yrkesgrupper faktiskt talar olika språk, ibland vitt skilda, är en situation applicerbar på idén om olika social fält (champ) och de som behärskar högspråk är arvtagarna (heretiers) till maktens domäner. Arabvärlden är på detta sätt ett exempel där Foucault och Bourdieu kan gå arm i arm i samma maktanalys. Eftersom talspråket förändras, många slanguttryck skapas lokalt, o.s.v. så uppstår olika sociolekter. För att kunna avancera på de sociala fälten måste man tillkämpa sig en ny sociolekt, ett språk som passar den nya sociala miljön och utan det är du fast i din position långt ner i hierarkin. Detta gör att diglossin cementerar sociala orättvisor och låser fast människor i positioner som de inte kan ta sig ur. Utan tillgång till högspråket blir de nedvärderade i sociala sammanhang, de kan inte tillgodogöra sig debatter och definitivt inte delta. Det finns också en genusdimension i språksituationen. Om vi betraktar genuskategorin som ett eget socialt fält och dessutom är medvetna om de stora skillnader som finns i hur fusha talas av män och kvinnor. Det är inte bra skillnader i själva strukturen beträffande grammatik etc, utan det finns också skillnader i hur flickor och pojkar uppfostras. Flickor skall inte vra högljudda och de skall inte ta plats. Av män och pojkar förväntas det motsatta. 20 Potter, David. Goldblatt, David mfl, indelar demokratiprocessen i tre teoretiska linjer. De kallar det för the modernization approach, the transition approach och the structural approach. 21 Magnusson, Katarina Men samma forskning finns presenterad i en mängd fackböcker om barns inlärning. Det är ett vedertaget faktum sedan lång tid. 18

19 Denna ordning ligger cementerad i språket och så länge som språkreformer är tabu kommer det inte att bli någon förändring och genuskategorierna är fast i sina habitus, för att använda Bourdieus terminologi. 7 Avgränsningar När jag bestämde mig för mitt ämne hade jag hoppats kunna göra en större studie och intervjua lärare i andra delar av landet också men har av tidsskäl inte klarat detta. Det hade varit intressant att undersöka och förklara mellanösterns alla kunskapsproblem 22 men för att operationalisera ner frågeställningen till ett hanterbart format, riktade jag in mig på attityder hos arabisktalande i Sverige, företrädesvis skall de arbeta med någon form av språk i sina arbeten, men inte nödvändigtvis. Detta har gett mig möjlighet att belysa och diskutera några delar av språkdebatten utifrån en empirisk studie. 8 Metod För att få en vettig utgångspunkt och en rimlig avgränsning, gjorde jag en mindre intervju-undersökning och jämförde framkomna uppgifter mot bakgrund av den arabiska språkdebatten. Bakgrundskapitlet baseras på sekundärkällor och en litteraturstudie. Jag har genomfört semistrukturerade intervjuer med tjugo informanter. Jag har formulerat en del frågor som syftar till att ge ett statistiskt material för att kunna användas i ett framtida, mer kvantitativt arbete. Jag har försökt göra vissa systematiska analyser men mitt underlag är för litet för att detta skall vara meningsfullt. Jag har också lyft fram en del illustrativa exempel. (se bl.a. intervjun med informant X ). De flesta frågor på mitt manus låter jag vara öppna d.v.s. jag har använt mitt manus mer som ett stöd, än som ett exakt frågeformulär. Meningen var att företa djupintervjuer och av naturliga skäl så är det personer som är duktiga på engelska och svenska som jag kunnat gå på djupet med. Företrädesvis har jag uppsökt modersmålslärare i arabiska men jag har också intervjuat andra arabisktalande personer. De fungerar som en referensgrupp. Det har visat sig mycket värdefullt att få synpunkter från elever och föräldrar. Jag har undvikit personer jag känner privat. Det har visat sig att det är en mindre bra metod, att intervjua personer, när de är flera samtidigt. Speciellt tydligt blev detta när jag intervjuade en man och en kvinna vid 19

20 samma tillfälle. Mellanösterns patriarkala traditioner blev t.ex. uppenbara när kvinnan hela tiden sökte mannens samtycke, tittade åt mannens håll när hon yttrade sig. Det hade varit intressant med en vidare referensgrupp bestående av några imamer, några fler ungdomar som tidigare deltagit i modersmål och några barn som deltar nu. Ett sådant upplägg kan bli aktuellt vid en större studie. Beträffande validiteten i frågorna tar jag upp det i redogörelsen för intervju-undersökningen. Om jag skall definiera mitt arbete i termer av beskrivande, bekräftande, förklarande och undersökande så skulle jag uttrycka mig enligt följande. Det är ett undersökande arbete, i det avseendet att jag utforskar vad som har gjorts på området. När det gäller modersmålsundervisning i Sverige är det också ett undersökande arbete. Jag vill veta vad olika personer tycker om det arabiska språket samt inhämta åsikter om den svenska språk och integrationspolitiken. Bakgrundsavsnittet är givetvis beskrivande. 9 Arabiska som modersmål, hur det är organiserat och hur det fungerar Modersmål 23 är inte ett obligatoriskt ämne i svenska skolor. Lektionerna är frivilliga och ligger utanför ordinarie skoltid. Det är upp till föräldrarna om barnen skall delta eller inte. Administrationen, i Göteborg är uppdelad på tre enheter/stadsdelsnämder. Dessa tre enheter säljer timmar till andra stadsdelar. För att man skall kunna bilda en grupp behövs fem elever från den aktuella språkgruppen. Lärarna har arbetstider främst på eftermiddagar. I Göteborg är arabiska indelat i dialekterna väst och öst-arabiska. Det är främst elever från Tunisien, Algeriet och Marocko som tillhör väst-arabiska. Denna indelning gäller de yngre eleverna och dessa elever får en lärare som kommer från samma region, men det är upp till föräldrarna att begära lärare som talar samma dialekt som barnen. Det finns alltså ingen systematisk och automatisk uppdelning. Om en skola inte har tillräckligt många elever som talar samma språk kan skolorna anordna en s.k. samordnad grupp. Det innebär att elever från olika skolor går i en och samma grupp. 22 Jag arbetade i två månader i en naiv anda och i en tro att det skulle jag kunna göra. Jag har senare förstått att det kallas b-kurs syndromet bland akademiska seniorer. 23 Modersmålsämnet kallades förr hemspråk. 20