Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen

Transkript

1 A. Kollontay Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen (Föreläsningar vid Sverdlov-Universitetet) Översatt av Mauritz Persson under redaktion av Hannes Sköld Andra upplagan Frams förlag 1925 STOCKHOLM Innehållsförteckning Förord Kvinnans ställning och uppgifter under urkommunismens tid Kvinnans roll inom den hushållning, som var byggd på slaveriet Kvinnan under den slutna naturalhushållningen Kvinnoarbetet under hantverksproduktionens och bybrukets välde Kvinnans ställning under handelskapitalets blomstringsperiod och början av manufakturperioden Kvinnoarbetet under den storkapitalistiska produktionens utveckling Kvinnofrågans orsaker Feministrörelsen och arbetarkvinnornas deltagande i klasskampen Kvinnoarbetet under kristiden Diktaturperioden Diktaturperioden Diktaturperioden Diktaturperioden Kvinnoarbetets perspektiv

2 1 Förord. Föreliggande fjorton föreläsningar höll jag under våren (april, maj, juni) år 1921 vid Sverdlovuniversitetet i Leningrad för de studentskor, som förberedde sig för sin verksamhet inom kvinnoavdelningarna. En del av föreläsningarna blev stenograferade, en del restituerade jag på hösten 1921 efter egna anteckningar. Ändamålet med mina föreläsningar var å ena sidan att i populär form giva en elementär framställning av marxismens ståndpunkt till kvinnans ställning och till frågan om hennes frigörelse, och å andra sidan strävade jag efter att fästa mina åhörarinnors uppmärksamhet på levnadssättets revolutionering (de sista fyra kapitlen), dessa kvinnors, som stod i intim förbindelse med kvinnans nya ställning inom arbetsrepubliken, nämligen hennes fulla värde som samhällig arbetsenhet. Därur härledde sig icke blott en annan uppskattning av kvinnan med avseende på hennes politiska och medborgerliga rättigheter, utan även en grundlig förändring av det inbördes förhållandet mellan könen. År 1921, då revolutionen stod vid en vändpunkt inför övergången från krigskommunismen till Nep, framträdde dessa företeelser särskilt tydligt och klart inom arbetarrepubliken. Många drag ur kvinnans befrielse från det borgerliga samhällets traditioner framstod i ett klarare ljus än under de senaste åren inför verkningarna och inflytelserna från Sovjet-Unionens nya ekonomiska kurs. Under de något över tre revolutionsår, då grundvalarna till det borgerliga samhällets levnadsförhållanden och ekonomiska utveckling nedbröts och man gjorde ivriga försök att skyndsamt lägga grunden till det kommunistiska samhället, under dessa, tre år skapades en atmosfär, i vilken det förflutnas traditioner och sedvänjor med otrolig snabbhet dog bort, och i dess ställe spirade där upp inför våra ögon fröna till helt nya former för mänsklig samvaro. Den borgerliga familjen blev ej längre oumbärlig, utan det gemensamma obligatoriska arbetet i samhället och för samhället ställde kvinnan inför helt nya existensvillkor: hon tvingades att arbeta icke endast för familjen utan även för arbetskollektiven. Det spirade fram nya levnadsförhållanden, som växte sig starka, det utbildades med obeveklig styrka nya former för äktenskapet, och förhållandet mellan barnen och föräldrarna ändrades. just under genombrottsåret 1921 avtecknade sig med särskild klarhet de spirande grundvalarna till nya tänkesätt, nya levnadsvanor, ny moral och allra klarast kvinnans nya ställning och betydelse inom kollektiven, inom arbetsrepubliken. Under dånet från revolutionens kanoner, som försvarade arbetsrepubliken på otaliga fronter, höll den dödligt sårade borgerliga världens levnadsregler på att vissna bort. Sedan dess har många företeelser inom tänkesätt, levnadsvanor och moral till en viss grad utplånats och förflyktigats. Den nya kursen inom hushållningen har icke funnit några reflexer uti den allmänna miljön, har icke kunnat fördröja omgestaltningen inom familj och äktenskap och har icke kunnat försvaga kvinnans ställning som arbetsenhet uti Sovjet-Unionens ekonomiska liv. Tillsvidare, men också bara till en tid, har de nya levnadsförhållanden, som kvinnoavdelningarnas arbeterskor år 1921 blivit vittne till, upphört att vara en oundviklig massföreteelse. Att det existerar en ny social miljö och en ny kvinna, en samhällelig arbetsenhet, det står i intimt och oupplösligt samband med strukturen och organisationen av landets hushållning. Ett stärkande av grundvalarna för den kommunistiska produktionen medför en pulverisering av familjen samt ökad likställighet och friare ställning för kvinnan. Ett dröjsmål i uppbyggandet av de kommunistiska livsformerna, en avvikelse från dem, låt vara att den är oundviklig och ändamålsenlig, medför logiskt sett i alla fall ett fördröjande av kvinnans frigörelseprocess på alla områden.

3 2 Nu är de arbetande kvinnornas ställning och betydelse inom Sovjet-Unionen en annan än år Om man bortser från den nya kursen inom hushållningen, har arbeterskorna och bondkvinnorna med det kommunistiska partiets hjälp på många områden icke blott lyckats befästa sina erövringar från de första revolutionsåren utan även i viss mån tryggat de arbetande kvinnornas rättigheter. Men det råder intet tvivel om att de företeelser, som med naturnödvändighet tvingade kvinnan att träda in uti det samhälleligt nödvändiga arbetet och som medförde en nödtvungen nydaning inom levnadssätt och familj, de har nu blivit betydligt försvagade. Omgestaltningen på dessa områden utföres nu icke längre under elementens tryck utan blott i fördröjt tempo och under det kommunistiska partiets medvetna ledning. Den kommer till utförande endast i den mån, den förmår övervinna trycket från de pånyttfödda, däremot ogynnsamma livsskikten. När jag stod i begrepp att ånyo ge ut dessa föreläsningar, beslöt jag att icke omarbeta eller komplettera dem. I en omarbetad form, som mera lämpade sig för de nya förhållandena, skulle de ha förlorat det ringa värde som finns hos dem, nämligen att direkt avspegla den atmosfär, i vilken arbetet utfördes under dessa år, och framställa samt fixera de ur det verkliga livet hämtade fakta och företeelser vilka karaktäriserade den djupa revolutionen och de arbetande kvinnornas ställning i arbetsrepubliken. Fastän jag är medveten om att min bok blott giver en bild av den lösning, frågan om kvinnans ställning fick på ett visst stadium av revolutionen, har jag beslutat att ge ut mina föreläsningar i sin förutvarande form. Jag tror nämligen fullt och fast, att man genom att studera och förstå det förflutna, genom att historiskt sätta sig in i frågan om kvinnans ställning i samband med den ekonomiska utvecklingen, med större klarhet kan lägga uppgiften till rätta i våra dagar och stärka de spirande fröna till den kommunistiska världsåskådningen. Och detta skall å sin sida hjälpa arbetarklassen att finna den kortaste vägen till de arbetande kvinnornas fullständiga och allsidiga frigörelse. Oslo, år A. Kollontay.

4 3 Kvinnans ställning och uppgifter under urkommunismens tid. Första föreläsningen. Vi skall i dag påbörja en serie föreläsningar, som avhandlar frågan om Kvinnans ställning sedd i samband med de ekonomiska samhällsformernas utveckling. Det förefinnes ett intimt och oupplösligt samband mellan kvinnans ställning i samhället och i familjen under de olika skedena av den ekonomiska samhällsutvecklingen. Ni med eder framtidsuppgift att få arbetarhustrurna och bondkvinnorna till att medverka vid uppbyggandet av de nya ekonomiska samhällsformerna och livet inom dem, ni måste förstå detta samband, komma till klar insikt om dess existens. Under edert arbete kommer ni att allt som oftast mötas av invändningarna, att en ändring i kvinnornas ställning och livsvillkor är otänkbar. Man kommer att säga er, att de har sin upprinnelse i könets egenart. När ni kommer att gå till kamp mot kvinnornas undertryckta ställning, när ni vill befria dem från det nutida familjelivets bördor, när ni strävar efter att införa mera jämlikhet i förhållandet mellan könen, kommer man att framlägga för er de gamla men ständigt upprepade skälen, nämligen att kvinnans rättslöshet och avsaknad av jämlikhet skulle vara omöjlig att ändra redan av den anledningen, att den har historisk helgd, att kvinnans beroende, hennes underordnade ställning under mannen alltid har funnits till och kommer att alltid så förbliva. Så levde våra förfäder, och så kommer även våra barnbarn att leva. Men gentemot dessa skäl lämnas den bästa invändningen av historien själv, historien om det mänskliga samhällets utveckling, kännedomen om fakta ur det förflutna, om hur förhållandena i verkligheten gestaltade sig. Kännedomen om förhållandena under det mänskliga samhällets gryning för många tusen år sedan kommer att övertyga er om att kvinnans avsaknad av lika rättigheter med mannen, hennes underordnade ställning under honom icke alltid har funnits till, att det har funnits tider, då kvinnan ansågs fullt likvärdig med mannen, och det har t. o. m. funnits perioder då man i viss mån tillerkände kvinnan den ledande ställningen. I och med att vi stiftar närmare bekantskap med kvinnans varierande ställning under olika skeden av samhällsutvecklingen, kommer ni att tydligt och klart övertyga er om att den nutida kvinnliga rättslösheten, bristen på självständighet och rättigheter inom familj och samhälle på intet sätt sammanhänger med några speciella naturliga egenskaper hos kvinnan, ej heller har den sin upprinnelse däri, att hennes förstånd skulle vara av sämre beskaffenhet än mannens. Den verkliga anledningen till kvinnans rättslösa och beroende ställning, hennes avsaknad av jämlikhet har man att söka icke i kvinnans naturliga egenskaper utan i beskaffenheten av det arbete, som faller på hennes lott i samhället. Jag råder er att uppmärksamt genomläsa de första kapitlen i Bebels bok Kvinnan och socialismen. Bebel bevisar däri riktigheten av den tanke, som har lagts till grund även för vårt samtal, nämligen att mellan kvinnans insatser i produktionen och hennes ställning i samhället förefinnes ett synnerligen intimt och organiskt samband. Detta är ett slags ekonomiskt social lag. Och den bör ni försöka att väl lära er. Då blir det så mycket lättare för er att tränga in uti alla problem, som är förbundna med uppgiften att arbeta för kvinnans frigörelse inom alla områden. Många tror, att kvinnan i forna tider, när mänskligheten ännu befann sig i ett tillstånd av vildhet och barbari, levde ännu sämre än nu, att hon då i själva verket var en slav. Så var ej fallet. Det skulle vara ett misstag att anta att kvinnans frigörelse står i samband med kulturens och vetandets tillväxt, att ju högre civilisation ett folk har, desto bättre och friare lever kvinnorna. Så kan blott de borgerliga vetenskapsmännen lära, vi däremot vet, att det är icke kulturen och upplysningen, som befriar och frigör kvinnan, utan det ekonomiska system, under vilket kvinnan drages till nyttigt och produktivt arbete åt hela den samhälliga, arbetskollektiven. Ett sådant ekonomiskt

5 4 system är kommunismen. Kvinnans ställning bestämmes alltid av de uppgifter, som tilldelas henne i det ekonomiska systemet under ett givet utvecklingsskede. I forna, längesedan svunna tider, under urkommunismen urkommunismen bör vara välkänd för er genom föreläsningarna uti den ekonomiska samhällsutvecklingens historia under dessa för oss så avlägsna tidrymder, då det ännu icke fanns privategendom, och mänskligheten strövade omkring på jorden, splittrad i små människohjordar, stammar, i dessa tider fanns det icke någon olikhet mellan mannens och kvinnans ställning. Människorna levde av jakt och samlade vilt växande örter och frukter. Under detta skede av urmänniskans utveckling för tio-, ja, hundratusentals år sedan fanns det ej någon skillnad mellan mannens och kvinnans uppgifter. Det är intressant och samtidigt viktigt att lägga märke till att, enligt vad de lärda antropologers forskningar visat, har ej förefunnits några större olikheter mellan kvinnans fysiska egenskaper, vighet, styrka och mannens på ett lägre stadium av mänsklighetens utveckling, d. v. s. då människorna levde av jakt. Många särskiljande drag hos kvinnan, väl utvecklade bröst, smärt figur, avrundade kroppsformer och svaga muskler, kom till utveckling betydligt senare, i samma mån som kvinnorna generation efter generation kom att övertaga företrädesvis honans roll, släktets fortplantning. Det är t. o. m. nu svårt, att hos vildarna på avstånd skilja kvinnan från mannen, brösten är föga utvecklade, bäckenet trängre, muskulaturen är kraftigt tecknad. Samma förhållande rådde även under urkommunismens tid, då kvinnan i mycket ringa grad skilde sig från mannen vare sig med avseende på sin fysiska styrka eller sin uthållighet. Barnafödelserna vållade blott en kortare tids avbrott i hennes vanliga sysselsättningar: jakten, insamlandet av frukter, tillsammans med de andra medlemmarna i den allra första kollektiven, stammen. Men liksom hennes övriga kamrater i den mänskliga hjorden, hennes bröder, systrar, barn och föräldrar, tvingades hon av ren självbevarelseinstinkt att hjälpa stammen att avvärja anfallen från denna tids mest fruktade fiende, rovdjuret; och liksom hela stammen uppsökte och insamlade hon förråd av frukter. Under denna tid fanns ej och kunde ej uppkomma någon beroendeställning för kvinnan under mannen, ej heller någon olikställighet. Det existerade ej någon olikställighet ty man saknade överhuvudtaget under denna tid både lag, rätt och egendomsfördelning; någon beroendeställning under mannen fanns ej, ty han var själv helt och hållet beroende av kollektiven, av stammen. Stammen beslutade, stammen dikterade, den som inte underordnade sig kollektivens, stammens vilja, han var hemfallen åt undergången, hungersdöden, att bli söndersliten av rovdjuren. Den enda räddningen undan människans fruktansvärde och mäktige fiende under dessa fjärran avlägsna tider, rovdjuret, var en fast sammanslutning, kollektiven, stammen. Ju fastare sammansvetsad kollektiven var, desto bättre underordnade sig stammens olika medlemmar kollektivens vilja, med ju större endräkt de kunde uppträda gentemot den gemensamme fienden, desto framgångsrikare blev kampen och desto bättre kunde stammen härda ut. Jämlikhet och ursprunglig solidaritet, den sammanhållande kraften inom stammen, utgjorde det bästa medlet för självförsvar. Därför kunde ej den ene stammedlemmen bliva underordnad och beroende av den andre under detta allra första skede av den ekonomiska utvecklingen i mänsklighetens tillvaro. Kvinnan kände under urkommunisternas tid ännu ej slaveri, socialt beroende och förtryck, liksom mänskligheten då ej heller visste, vad klasser, arbetets exploatering och privategendom var. Så levde mänskligheten tusentals, ja, kanske hundratusentals år. Bilden ändrar sig under nästa skede av mänsklighetens utveckling. Sedan mänskligheten länge ivrigt letat efter det bästa medlet att trygga sin tillvaro, når den genom en lång rad av samlad erfarenhet fram till de första grunderna för produktivt arbete och ekonomisk hushållning. Av

6 5 geografiska och klimatiska orsaker, beroende på om den råkar på ett skogigt eller ett steppartat område, blir en stam bofast, en annan övergår till boskapsskötsel. Detta är det nya skede i den ekonomiska utvecklingen, vilket följer på det ursprungliga med jakt och insamling av vilt växande frukter. I samband med denna nya hushållningsform skapar mänskligheten även nya former av social gemenskap. Låt oss jämföra kvinnans ställning hos stammar, som lever under en och samma epok, d. v. s. samtidigt, men har olika hushållningsformer. En stam, som slog sig ned i en skogrik trakt med smärre öppna fält, lämpliga till åkerbruk, blev bofast jordbruksidkande. En annan, som idkade jakt på stäppområdena, där det fanns gott om vilda hjordar av bufflar, hästar och getter, blev boskapsskötande. Båda dessa stammar hade ännu bevarat sin ursprungliga kommunism, privategendomen hade ännu ej vunnit fast fot hos dem. Och dock intager kvinnan ej enahanda ställning hos dessa båda stammar. Hos den jordbruksidkande stammen åtnjuter hon icke blott fullständig jämlikhet utan spelar tidvis där en ledande roll. Bland de nomadiserande boskapsskötarna däremot ökas och förvärras så småningom kvinnans underordnande, beroende och ofria ställning. Det härskade länge inom den ekonomiska historieforskningen den åsikten, att mänskligheten måste ha genomgått alla etapper, alla skeden av ekonomiska former uti utvecklingen: till en början sysselsatte sig stammen med jakt, sedan boskapsskötsel, slutligen åkerbruk och först senare med hantverk och handel. En sådan förenklad åsikt är felaktig. Sociologernas senaste forskningar har visat, att stammen oftast övergick omedelbart från det ursprungliga insamlandet av frukter och jakt till jordbruk och hoppade helt och hållet över boskapsskötseln. Allt berodde på vilka klimatiska, geografiska och naturliga betingelser en viss folkgrupp råkade ut för. Under olika naturliga betingelser stadgade sig följaktligen under en och samma epok tvänne till typen olika hushållningsformer, det äldsta jordbruket och den äldsta boskapsskötseln. Det är ett konstaterat faktum, att kvinnan hos de jordbruksidkande stammarna åtnjöt betydligt större likställighet. Vissa jordbruksidkande stammar nådde fram till ett erkännande av matriarkatets ställning (matriarkat är ett grekiskt ord, som betecknar hegemoni för kvinnan modern, som upprätthåller stammen). Patriarkatet däremot, d. v. s. fadersrättens företräde, den i stammen äldste mannens maktställning, kom till utveckling hos de boskapsskötande folken, hos nomaderna. Vad föranleder och förklarar detta faktum? Jo, kvinnans roll i hushållningen. Hos de jordbruksidkande stammarna utgjorde kvinnan huvudproducenten. Hon var, såsom en mängd fakta bevisar, själv den första, som kom på iden om åkerbruket, hon var också den förste jordar- betaren. Angående kvinnans roll i den tidigaste hushållningen finns det en mängd intressanta fakta i Marianne Webers bok: Mödernerätten. Författaren är ej kommunist, men boken är rik på fakta. Beklagligtvis finns den endast på tyska. Kvinnan kom på iden om åkerbruket på följande sätt: Då mödrarna var belastade med minderåriga barn, lämnades de kvar av stammen vid tiden för jakten; modern kunde inte hålla jämna steg med de andra medlemmarna av stammen, och barnen utgjorde även ett hinder under jakten. Stammen lämnade kvinnan-modern med barnet efter. Hon fick vänta, tills den återvände med byte. Att skaffa föda var då ingen lätt sak. Ofta fick hon vänta ganska länge. Det fanns ej något förråd av livsmedel, utan hon måste genom egna ansträngningar anskaffa sådana, måste finna på något medel att nära sig och sina barn. Vetenskapsmännen har kommit underfund med på vilket sätt kvinnan med all sannolikhet uppfunnit iden om åkerbruket. När förråden av frukter tog slut på de platser, där kvinnan inväntade stammens återkomst, började hon ofrivilligt söka upp gräs, vars korn lämpade sig till föda. Hon mättade sig med dem, och närde sina barn med dem, varvid hon malde sönder dem med tänderna, dessa första kvarnstenar. En del av de

7 6 insamlade kornen spilldes och föll på marken. När kvinnan efter någon tid återvände till samma plats, märkte hon, att de korn, hon spillt, hade börjat gro. Hon tog märke på denna plats, väl vetande att det var fördelaktigt för henne att återvända dit, när gräset började mogna: hon skulle inte behöva göra några ansträngningar för att söka efter föda. Hon vet för framtiden, var hon kan samla den rikligaste skörden. Genom erfarenheten lärde sig nämligen människorna inse, att de korn, som fallit på marken, gror. Genom erfarenheten förstod de, att om man uppluckrar jorden, giver den bättre skörd. Denna erfarenhet glömdes ej sällan, den personliga kännedomen därom måste överlämnas åt kollektiven, för att bli stammens egendom. Man måste göra den tillgänglig för det yngre släktet. Vilket oerhört mödosamt tankearbete fick mänskligheten inte genomgå, innan den förstod och tillägnade sig dessa från vår synpunkt så enkla och lättfattliga saker. För att denna kunskap skulle bli befäst i kollektivens medvetande, måste den göras till en vana. Kvinnan hade intresse av att klanen eller stammen återvände till det förra raststället, där de gräs, hon sått, växte upp. Hon förstod ej att övertyga sina stamfränder om riktigheten av sin hushållningsplan, hon förstod ej att muntligt agitera för den och övertyga sina stamfränder. Men istället bidrog hon till att införa sådana bruk, sedvänjor och föreställningar, som för henne underlättade genomförandet av planen. Det stadgade sig följande sedvänja: om klanen vid fullmåne lämnade kvar mödrarna med barnen på ett fält vid en bäck, så hade gudarna, befallt, att den efter några månader ånyo skulle vända tillbaka till samma fält. Underlät någon detta, straffade andarna honom. Och eftersom stammen lade märke till att om man inte lystrade till de kvinnliga tecknen och vände tillbaka till gräsplatsen, gick barnen lättare under, så började den strängt hålla fast vid sedvänjan och tro på kvinnornas vishet. Intresserad som hon var för sättet att med minsta möjliga förlust av arbetsenergi erhålla bästa möjliga resultat, kom kvinnan på den tanken, att ju luckrare jorden är, när gräsen sås, desto bättre blir skörden. Sittande på huk uppluckrade hon med trädgrenar, hacka och stenar fåror i den första åkern. Detta beredde människan i alla fall större trygghet än kringströvandet i skogen för uppsökande av frukter under ständig fara att bliva söndersliten av rovdjur. Moderskapet ställde kvinnan i en särskild position bland stammens medlemmar, men i och med detsamma stötte hon på en ny stor drivkraft i mänsklighetens ekonomiska utveckling, jordbruket. Och denna upptäckt bestämde för lång tid framåt hennes roll i samhället och i hushållningen, i det den ställde henne i spetsen för stammen. Många vetenskapsmän anser att även uppfinningen av elden som hjälpmedel i hushållningen tillhör kvinnan. När stammen gick på jakt eller ut i krig med en annan stam lämnades de kvinnor, som var mödrar, kvar de unga kvinnorna och de som icke hade några barn, drog bort tillsammans med de övriga medlemmarna av stammen och måste på ett eller annat sätt skydda sig och sina barn mot rovdjuren. Gjorda iakttagelser övertygade vildarna om att det bästa skyddet mot rovdjuren var elden. Urmänniskan lärde sig att få eld, när hon ur en sten högg ut ett vapen eller de första husgeråden av sten. När stammen gick bort på jakt, upptände den ett bål till skydd för barnen och mödrarna. För dessa var det en helig plikt att underhålla lågan, som skrämde bort rovdjuren. Kvinnan lämnades kvar vid bålet i ständig beröring med tiden männen såg i elden blott en fruktansvärd och oförståelig helig kraft. Hon lärde känna eldens egenskaper och använda sig av den för sina egna behov samt med tillhjälp av denna kraft underlätta och spara sitt eget arbete. Vid bålet svedde hon av raggen på geten eller fjädrarna på vildfasanen, vid bålet brände hon sina

8 7 lerkärl och gjorde dem därigenom mera hållbara, vid bålet stekte hon köttet och kunde därigenom förvara det. Kvinnan, som på grund av moderskapet hölls kvar vid bålet, fann på att tämja kraften hos elden, att göra den till sin tjänare. Men den ekonomiska utvecklingens lagar fogade det annorlunda. Lågan från den första husliga härden gjorde kvinnan själv till en slav och förvandlade henne för långa tider framåt till en lydig och rättslös tjänarinna vid kökets härd. Man har likaledes all anledning att tro, att den första kojan blivit uppförd av kvinnliga händer till skydd för barnen mot brännande sol och kalla regn. Men kvinnorna ej endast uppluckrade marken med sin hacka, sådde och insamlade sädeskorn och byggde bostäder, utan var även de första, som sysselsatte sig med hantverk: de uppfann metoder att spinna och väva, att forma lerkärl; de utförde på dem för prydlighetens skull linjer, som i sig innebar människans första konstnärliga försök, den första tillstymmelsen till konst. Kvinnorna kom i beröring med örter, lärde känna deras egenskaper, och våra urmödrar, kvinnorna i dessa för oss så långt avlägsna tider, var de första läkarna. Det förflutna avspeglar sig i gamla sägner och folktron. I Grekland, ett hedniskt rike, som stod i sin blomstring för 2000 år sedan, ansågs icke läkekonstens hedniske gud Eskulap utan hans moder Imuta som den förste läkaren. Läkekonstens gudinnor var före dem gudinnorna Helsate och Diana. Hos de gamla nordmännen ansågs Eir för läkekonstens gudinna. Och även i våra dagar finns det ej sällan i avlägsna byar gummor, som anses för kloka och t. o. m. trollkunniga. De kunskaper, som de var i besittning av, var ej tillgängliga för deras män, vilka ständigt befann sig på jakt, i krig eller vid sysselsättningar, som krävde muskelstyrka. Där blev ingen tid övrig för betraktelser, för iakttagelser, för tillvaratagande av genom arbete förvärvad, dyrbar erfarenhet, av färdigheter och kunskaper om naturens egenskaper. Vedunja, trollkvinna, härstammar från ordet vedatj, veta. Vetandet var en kraft i kvinnans händer vid denna tid, och männen hyste vördnad för dem och fruktade ofrivilligt denna kraft hos dem. Under urkommunismens tid, i mänsklighetens gryning, icke blott deltog kvinnan sålunda jämsides med mannen, utan förekom honom t. o. m. i en rad upptäckter och uppfinningar, som kom mänsklig erfarenhet och mänskligt vetande till godo och sköt den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen framåt. För ökat vetande och stegrad mänsklig kultur har kvinnan på sin tid spelat långt större roll än den borgerliga vetenskapen med sin förutfattade mening vill erkänna. Likaledes poängteras ej tillräckligt en annan företeelse inom den vetenskaps område, som handlar om människan: den roll, som kvinnorna spelat vid de apliknande varelsernas utveckling till människor. Sin upprätta ställning, d. v. s. den omständigheten att av den fyrhänta människan blev den tvåbenta, har hon i viss grad kvinnan att tacka för. När människans fyrhänta urmoder måste rädda sig undan fiendernas anfall, lärde sig honan att med ena handen hålla i ungen, som klamrade sig fast om hennes hals, för att hålla kvar den. Men i så fall måste hon intaga halvt upprätt eller upprätt ställning. Denna ställning befrämjade hjärnans utveckling. Men kvinnan fick grymt plikta därför: honan lämpade sig på grund av kvinnokroppens byggnad ej för den upprätta ställningen; därav beror födslosmärtorna, som är alldeles okända för människans fyrhänta släktingar, aporna. Berättelsen om Eva, som plockade kunskapens frukter på gott och ont och fick plikta därför med födslovåndor, har i sig historisk grund. Men låt oss återgå till att betrakta kvinnans roll inom den jordbruksidkande stammens hushållning. Under sina tidigaste betingelser var jordbruket ej i stånd att helt föda befolkningen utan utfylldes med jakten. Det inträdde en naturlig arbetsfördelning. Kvinnorna, som utgjorde det mera bofasta elementet, övertog jordbruket, medan männen fortfarande sysslade med jakt och krig, d. v. s.

9 8 utplundring av närbelägna stammar. Men eftersom jordbruket gav mera påtagliga resultat än jakten, med hänsyn till att skördeutbytet lättare kan uppskattas än det riskabla och synnerligen osäkra resultatet av jakten eller överfallen, så började stammen lägga jordbruket till grund för sina ekonomiska beräkningar. Vem var då under denna tid huvudproducenten inom den hushållningsform, som representeras av jordbruket? Jo, kvinnorna. Det var därför helt naturligt, att klanen i sitt förhållande till henne måste lägga i dagen en viss vördnad och att hennes arbete och icke minst hon själv aktades högt. Och ännu i våra dagar finns i mellersta Afrika jordbruksidkande negerstammar, balonda, där kvinnan utgör kollektivens mest aktade medlem. Om denna stam berättar den berömde engelske upptäcktsresanden Livingstone följande: Kvinnorna har säte i folkets råd; fästmannen måste flytta över till sin blivande makas by och leva där; vid avslutande av överenskommelse om äktenskap måste han förplikta sig till att underhålla sin svärmor ända till hennes död; endast hustrun har rätt att medgiva mannen skilsmässa, och i så fall stannar alla barnen hos modern; mannen får ej utan hustruns medgivande ikläda sig några förbindelser, de må vara huru obetydliga som helst, till någon annan person. Och de gifta männen har redan blivit så vanda vid sin ställning, att de ej lägger i dagen någon opposition. Hustrurna straffar sina olydiga, män med förlust av födan, med prygel och örfilar. Den som åtnjuter allmän aktning, måste de övriga medlemmarna av bysamhället lyda. Livingstone säger, att hos balondastammen har han otvivelaktigt iakttagit gynekokrati, d. v. s. kvinnovälde. Denna stam är icke den enda. Icke blott Livingstone utan även andra utforskare av vildarnas liv påstår, att hos många stammar i Afrika, där kvinnorna plöjer och besår fälten, bygger hyddorna och för ett verksamt och arbetsfyllt liv, åtnjuter de icke blott fullständig frihet, utan är männen överlägsna i intellektuellt avseende. Hos dessa stammar lever männen på sina hustrurs arbete och bliver därav förvekligade och förslappade. De sysselsätter sig med mjölkning av korna och med skvaller, såsom några forskare berättar om dem. Forntiden lämnar oss ej få exempel på kvinnovälde. Hos en del jordbruksidkande stammar räknas barnens härstamning icke från fadern utan från modern, och, där privategendomen kommit till makten, ärver döttrarna och icke sönerna. Genljud av denna forna rättsåskådning finner vi ännu hos några kaukasiska bergfolk. Kvinnans auktoritet hos de jordbruksidkande stammarna förstärktes och växte under tidernas lopp. Kvinnan var den förnämsta beskyddaren av vedertagna seder och bruk, d. v. s. samtidigt också den förnämsta lagstiftaren. Det var absolut nödvändigt att iakttaga dessa hävdvunna bruk, ty dem förutan var det svårt att förmå stammens alla medlemmar att utan invändningar underordna sig de äldres befallningar, vilka föranleddes av de ekonomiska uppgifterna. På en bestämd tid måste stammen så och på bestämd tid bärga skörden, men att logiskt och vetenskapligt förklara varför man borde förfara så, förmådde ej människorna på den tiden. Det gick lättare att säga: det är sed att så göra, så måste vi göra, så har våra förfäder stadgat, den, som icke rättar sig därefter, är en brottsling. Att sörja för vidmakthållandet av dessa hävdvunna bruk tillkom de äldre i stammen, kvinnorna, mödrarna, de genom erfarenheten grånade gummorna. Arbetsdelningen hos de stammar, som levde av jordbruk och jakt, ledde till att hos kvinnorna, som stannade efter på arbete för produktionen och hushållningen, utvecklades klokhet, förstånd och iakttagelseförmåga, samtidigt som hos männen, vilkas plikt bestod av jakt och krig, härdades musklerna, den fysiska styrkan och skickligheten. På detta stadium av mänsklighetens utveckling var kvinnan högre andligt utvecklad än mannen, och inom kollektiven kom hon helt naturligt att intaga den ledande ställningen, matriarkatet. På samma gång får man likväl icke glömma, att under denna tid kunde man knappast samla något överskott på lager och därför utgjorde arbetshänderna, den levande arbetskraften den naturliga

10 9 källan till välstånd. Emellertid tillväxte folkmängden sakta, och födelsetalet var jämförelsevis lågt. Moderskapet skattades därför högt. och kvinnan-modern erhöll stort anseende hos ur-stammarna. Det ringa antalet födelser förklaras till en del därav att inom stamsammanslutningarna frodades blodskam och äktenskap mellan blodsfränder, och blodskändande äktenskap sänker bevisligen födelsetalet och hämmar släktens normala utveckling. Så länge människorna levde av jakt och insamling av frukter, spelade frågan om tillgången på arbetskraft inom stammen ingen roll för dem. Tvärtom: om stammen blev för stor, blev det svårare för den att skaffa föda. Så länge mänskligheten levde av insamlade frukter och tillfällig jakt, blev kvinnan som moder föga uppskattad. Barn och gubbar var till en börda. Man gjorde sig av med dem, stundom t. o. m. åt man upp dem. Men de stammar, som sysselsatte sig med produktivt arbete, nämligen jordbruksidkarna, behövde arbetare. Kvinnan får där ett särskilt värde såsom den varelse, från vilken det utgår ny arbetskraft, barnet. Moderskapet får gudomlig dyrkan. I många gamla hedniska religioner är den högsta gudomligheten av kvinnligt kön. Till exempel gudinnan Isis i Egypten, i Grekland Gaia, d. v. s. jorden, källan till allt liv enligt den forntida uppfattningen. Den bekante utforskaren av gynekokratien, d. v. s. kvinnoväldet, Bachofen bevisar att det kvinnliga elementet i de forntida religionerna hade överhanden över det manliga, vilket vittnar om den betydelse, kvinnan hade för forntidens folk. Jorden och kvinnorna var de förnämsta och ursprungligaste källorna till rikedom. Kvinnans och jordens egenskaper framställdes som identiska. Både jorden och kvinnan skänkte liv, skapade och alstrade; den, som förolämpade kvinnan, ansågs även förolämpa jorden. Som den värsta förbrytelsen i forntiden ansågs den, som begicks mot en moder. Det första prästerskapet, d. v. s. de hedniska gudarnas tjänare, utgjordes av kvinnor. Icke fäderna, såsom senare blev fallet under alla produktionssystem, utan mödrarna tillkom herraväldet över barnen. Minnet av detta kvinnovälde har bevarats i många folkliga sägner och sedvänjor icke blott i Västerlandet utan även i Österlandet. Men det var icke moderskapet, som utgjorde huvudorsaken till kvinnans förhärskande ställning hos den jordbruksidkande stammen, utan hennes roll som huvudproducenten inom hushållningen så länge arbetsdelningen ledde till, att mannen sysselsatte sig med en binäring, jakten, och kvinnan med stammens huvudnäring, jordbruket, kunde det inte ens bli tal om att kvinnan skulle bliva beroende av eller underordnad mannen. Det är nämligen kvinnans roll inom hushållningen, som bestämmer hennes rättigheter inom den sociala kollektiven och inom äktenskapet, vilket särskilt framgår vid en jämförelse mellan kvinnans ställning hos jordbruksidkarna och hos en boskapsskötande nomadiserande stam. Lägg märke till att samma företeelse, moderskapet, d. v. s. kvinnans naturliga könsliga egenart, under olika ekonomiska betingelser leder till olika resultat. Det har bevarats till vår tid en beskrivning av de hedniska germanernas liv. Om dem lämnar den antika historikern Tacitus en skildring. Det var en jordbruksidkande, frisk, välväxt och krigisk stam. De värderade, enligt Tacitus, kvinnan högt och lyssnade till hennes råd. Men hos germanerna vilade just jordbruksarbetet på kvinnornas axlar. Samma aktning åtnjöt kvinnan hos de jordbruksidkande tjeckerna. Det finns en hel sägen om Libuschas vishet, dottern till en av de regerande furstarna. Av hennes systrar sysslade en, enligt sägnen, med läkemedel, medicin, en annan byggde städer. När Libuscha kom på tronen, kallade hon till sig tvenne visa jungfrur, som hade inhämtat klokskap i domslut. Och denna furstinna regerade enligt sägnen demokratiskt och inhämtade folkets mening i alla, viktigare frågor. Senare störtades Libuscha av sina bröder från tronen. Denna sägen giver oss en klar bild av hur på folkets läppar levt kvar minnet av kvinnoväldet, av matriarkatets tider, då stammen styrdes av kvinnan. Eftersom stammen levde ett kollektivt liv, så har kvinnostyret i folkfantasien sammanfallit med den lyckligaste och rättrådigaste tidsåldern.

11 10 Hurudan var då kvinnans ställning hos en boskaps-skötande stam? Till boskapsskötsel övergick en jägarstam, dels när den stötte på sådana naturliga betingelser, som är gynnsamma för boskapsskötsel, såsom vida stäpper, med riklig gräsvegetation och vildboskap eller hjordar av hästar, dels när stammen hade ett tillräckligt antal kraftiga, oförvägna och skickliga jägare, som icke blott kunde döda villebrådet utan fånga det levande. Det var mest männen, som var i besittning av sådana fysiska egenskaper och kvinnorna endast så länge, de inte var mödrar. Men moderskapet försatte dem i en särskild ställning och ledde till en delning av arbetet efter kön. Medan mannen och den ogifta kvinnan gick ut på jakt och ut för att fånga boskapsdjur och vilda hästar, lämnades kvinnorna-mödrarna kvar för att vaka över den fångade boskapen. På deras lott föll alltså uppgiften att tämja boskapen och draga den för stammen erforderliga nyttan därav. Men denna ekonomiska uppgift är den underordnade. Döm själva: vem kommer stammen att från de ekonomiska intressenas synpunkt värdera mest, mannen, som fångar en buffelko, eller kvinnan, som lär sig att mjölka den? Helt naturligt den förstnämnde, då stammens välstånd bestämmes av antalet fångade djur, och följaktligen anses dens arbete, som förmår öka, boskapens antal, vara huvudkällan till stammens välstånd. Kvinnans roll hos en boskapsskötande stam på husahållningens område blev en bipersons. Men just därigenom, att kvinnan från ekonomisk synpunkt icke var likvärdig och hennes arbete mindre produktivt, d. v. s. icke i samma grad ökade stammens välstånd, rotfästes den åsikten, att kvinnan även i övrigt ej var mannen likvärdig. Härvid bör man lägga märka till ännu en omständighet: hos de boskapsskötande stammarna hade kvinnorna i det underordnade arbete, som de utförde, nämligen övervakningen av boskapen, ej samma betingelser för eller behov av att utveckla de stadgade arbetsvanorna, vilka uppkom hos de jordbruksidkande stammarnas kvinnor. Men framförallt led kvinnan aldrig brist på förråd hos de stammar, som levde på jakt och boskapsskötsel, när hon lämnades efter, boskapen, som vaktades av kvinnan, kunde alltid användas till att stilla mödrarnas och barnens hunger, man behövde där inte söka upp och finna ut sätt att livnära sig och medel att öka förråden, vilket blev kvinnornas uppgift hos de stammar som levde av jakt och jordbruk. Dessutom krävde vården om boskapen vida mindre skarpsinne, förståndsoch tankeskärpa än åkerbrukets mera komplicerade system hos de jordbruksidkande stammarna. I intellektuellt avseende kunde kvinnorna hos de boskapsskötande stammarna ingalunda mäta sig med männen, och i fysiskt avseende stod de efter männen både i styrka och vighet. Allt detta bidrog till att befästa åsikten om kvinnan, att hon var en mindervärdig varelse. Ju rikare en stam blev på boskap, desto mera sjönk kvinnan till att bli en tjänarinna, ett bihang till boskapen, desto djupare blev klyftan mellan könen. Dessutom övergick de nomadiserande och boskapsskötande stammarna i vida större utsträckning än jordbruksidkarna till att bli krigar- och rövarhorder. Jordbrukarens välstånd grundar sig på fredligt arbete. Boskapsskötarens och nomadens välstånd vilar på rov. Till en början tillägnar han sig endast djur, sedan plundrar han och ruinerar grannstammarna, roffar till sig deras förråd, tager fångar, som han gör till slavar och tvinagar att arbeta för sina rövare. Tvångsäktenskapet, det våldsamma bortförandet av grannstammarnas kvinnor utfördes framförallt av de krigiska nomaderna-boskapsskötarna. Tvångsäktenskapet sätter sin prägel på ett helt skede uti mänsklighetens levnad. Denna företeelse har otvivelaktigt också bidragit till att befästa kvinnans undertryckta ställning. Gripen med våld och ryckt ifrån en annan stam utan att finna skydd någonstädes, känner sig kvinnan särskilt hjälplös. Hon befinner sig i deras eller dens våld, som har bortfört henne eller tagit henne till fånge. I och med uppkomsten av privategendom ledde tvångsäktenskapet till att den hjältemodige krigaren oftast avstod från någon belöning från stammens sida i form av kor, hästar eller fårhjordar, men fordrade att under full äganderätt få en kvinna, en arbetskraft. Jag behöver varken oxar, hästar

12 11 eller raggiga getter, utan lämna mig i full besittning av den kvinna, som jag gripit med mina egna händer. Naturligtvis tillfogade själva gripandet och bort förandet som fånge till en främmande stam ett hårt slag åt kvinnans jämlikhet och försatte henne i beroende, underordnad och rättslös ställning i förhållande till hela stammen och särskilt i förhållande till sina tillfångatagare männen. Men alla de vetenskapsmän har likväl orätt, som i äktenskapets form ser anledningen till befästandet av kvinnans rättslösa ställning. Det var icke äktenskapets form utan kvinnans roll i hushållningen, som utgjorde anledningen till kvinnans ofria ställning hos de nomadiserande herdefolken. Hos enstaka jordbruksidkande stammar existerade tvångsäktenskap men därigenom kränkte man ännu ej de hos denna stam stadgade kvinnliga rättigheterna. Historien känner sålunda ett fall, där de gamla romarna rövade kvinnor från sabinarna. Romarna var på den tiden ett jordbruks-idkande folk, och trots att de synbarligen sysselsatte sig med kvinnorov, med att stjäla hustrur ur främmande stammar, var kvinnorna i Rom högt ansedda, så länge Rom icke hade övergått till ett annat hushållningssystem. När man vill peka på den typ av kvinnor, som är föremål för familjens högaktning och åtnjuter ett visst anseende uti samhället, brukar man även i våra dagar säga: Det är en romersk matrona. Sedermera försämrades kvinnans ställning i Rom. Hos herdestammarna finns däremot ej ett spår av högaktning för kvinnan. Där härskar mannen. Detta mannens herravälde, patriarkatet, bar bevarats fram till vår tid. Låt oss taga de nomadiserande och boskapsskötande stammar, som f. n. finns i Rådsryssland: baschkirer, kirgiser, kalmucker. Kvinnans ställning är där i högsta grad beklagansvärd. Hon är ett bohag, mannens tillhörighet. Han köper henne på samma sätt som han köper en vädur och samtidigt gör ban henne till ett stumt arbetsdjur, till sin tjänare, och ett verktyg för sina njutningar. Kalmuckiskan, kirgisiskan, Österns kvinna har ingen rätt att älska. Till äktenskapet köpes hon. Nomaden-beduinen, som vill veta, huru uthållig hans blivande hustru är i arbete, undersöker henne först genom att lägga ett glödande järn i hennes hand. Om arabens hustru, som han har köpt, blir sjuk, jagar han henne ur huset och anser, att han vårdslöst har kastat ut pengar på henne utan nytta. På Fidji-öarna hade mannen för icke länge sedan full rätt att äta upp sin hustru. Hos kalmuckerna kan mannen med full laglig rätt döda hustrun för otrohet. Men om hustrun slår ihjäl mannen, får man slita av hennes öron och näsa. Hos forntidens vilda stammar ansågs kvinnan i så hög grad som mannens tillhörighet, att hon måste följa honom t. o. m. i graven. Detta bruk existerade även i det forntida Ryssland och praktiserades för icke länge sedan i Indien: man brände kvinnorna på bål, på mannens grav. Denna sedvänja höll sig kvar hos Amerikas indianer, Afrikas negrer, de forntida invånarna i Norge och de slaviska nomaderna i det hedniska Ryssland, framförallt på stäpperna i söder, där det var bekvämt att leva av boskapsskötsel. Hos en hel rad stammar, negrerna t. ex., hos Asiens folk gäller för kvinnan ett bestämt pris liksom för ett får, ull eller frukt. Man kan lätt föreställa sig hur livet gestaltar sig för dessa kvinnor. Om en man är rik, köper han sig några hustrur. Därigenom skaffar han sig samtidigt gratis arbetskraft och omväxling i sina sexuella njutningar. I Österlandet måste en fattiglapp nöja sig med en hustru, men den förmögnare klassen strävar efter att förse sig med ett stort antal hemslavinnor. Så har t. ex. konungen över den vilda aschantistammen sammanlagt 300 hustrur. Små furstar i Indien berömmer sig av att antalet hustrur hos dem uppgår till åtskilliga hundra. Samma förhållande råder i Turkiet och Persien, där dessa olyckliga kvinnor hos de rika har förvandlats till nöjesobjekt och hela sitt liv lever som eremiter i harem. Och i Österlandet råder ännu liknande förhållanden, ty där existerar ännu alltjämt det forntida hushållningssystem, där kvinnornas lott fått en prägel av tvång och slaveri. Men saken beror icke enbart av äktenskapet; formen för äktenskapet är alltid beroende av hushållningssystemet och den roll, kvinnan spelar däri. Därom kommer vi att tala i en särskild serie föreläsningar. Det förhåller sig så, att alla kvinnans rättigheter, både äktenskapliga, politiska och samhälliga, bestämmes alltid av hennes roll inom hushållningen.

13 12 Låt oss taga ett levande exempel. Hur sorglig och rättslös är icke kvinnans ställning hos baschkirer, kirgiser eller tatarer. Men bara baschkiren eller tataren flyttar över till staden och hustrun söker skaffa sig arbetsinkomst, så ser vi inför våra ögon, hur mannens makt över henne smälter ihop, faller samman och försvagas i praktiken. Sålunda har vi sett, att kvinnans ställning hos tvenne samtidigt levande stammar skilde sig skarpt från varandra under de allra första skedena av mänsklighetens utveckling, då det existerade tvenne grundformer inom hushållningen, jordbruk med jakt och boskapsskötsel, också i förening med jakt. Där kvinnan fick på sin lott att vara huvudproducenten inom hushållningen, åtnjöt hon aktning och rättigheter, men där hennes arbete var av underordnad karaktär, råkade hon så småningom i en beroende och rättslös ställning, hon blev en tjänarinna och t. o. m. en slav under mannen. Så småningom komplicerades hushållningssystemet genom utvecklingen av arbetets produktivitet och rikedomens anhopning. Urkommunismen och livet i kompakta stammar upphörde. I stället för urkommunismen kom till makten ett hushållningssystem, grundat på privategendom och ökat byte, d. v. s. handel, och samhällets så småningom skeende uppdelning i klasser. Hurudan kvinnans ställning då blev, därom skall vi tala nästa gång. Litteraturanvisningar: 1. Bebel: Kvinnan och socialismen. 2. Engels: Familjens, egendomens och statens ursprung. 3. Tachtarev: Skildringar ur den tidigaste kulturens historia. Kvinnans roll inom den hushållning, som var byggd på slaveriet. Andra föreläsningen. Vi stannade förra gången, kamrater, vid den punkt i samhällsutvecklingen, där den övergår till det hushållningssystem, som är byggt på privategendom. Urkommunismen sträckte sig över en tidrymd, som varade tusentals år och räckte betydligt längre än den följande perioden, då privategendomen kom till väldet. Kvinnan var föremål för aktning och vördnad under tusentals år, tack vare den roll, hon spelade inom hushållningen hos de fredliga jordbruksidkande stammarna. Mödernerätten härskade under långa tidrymder. Det har bevarats många legender och folksägner där det förtäljes om den vördnad, som kvinnan åtnjöt, och om krigsstammarnas, amasonernas, bedrifter. Amasonerna skildras uti berättelser från Grekland, Östersjöländerna, Afrika, Böhmen och andra folk. I en berättelse talas det om att amasonerna räknade 20,000 ryttare, i en annan att de utgjorde ett ständigt hot för den tidens mäktigaste rike, det egyptiska. När romarna för cirka 2,000 år sedan företog ett fälttåg mot en jordbruksidkande och krigisk stam bland de gamla germanerna, ingrep kvinnorna i striden och jagade bort motståndaren. Och ännu i våra dagar utgöres härskarens livvakt i en av Dahomés vilda stammar i Afrika av ett beväpnat kvinnogarde. Hos kurderna, en kaukasisk stam, är kvinnorna berömda för sin krigiskhet och deltager uti striderna. Av allt detta framgår tydligt, att på vissa stadier av den ekonomiska utvecklingen var kvinnan icke blott producenten utan även krigaren. Detta framtvingas av det trängande behovet att spänna den ännu svaga kollektivens alla krafter till gemensamt inbördes skydd.

14 13 Under denna tid omgavs kvinnan, som vi sett av föregående föreläsning, av vördnad och aktning: denna vördnad och aktning har sin upprinnelse däri, att hennes arbete är huvudproducentens. Samtidigt finns emellertid även andra boskapsskötande nomadstammar, där kvinnan intager en ofri ställning, men, innan denna ofria ställning blev en allmän regel, förflöt sekler, varunder kvinnans välde blev till en saga blott. Men mannens förgrundsställning, patriarkatets och fadersrättens herravälde, segrar icke med ens. Kampen mellan de båda elementen varar sekler igenom. Därom berättar för oss folksägnerna. Särskilt klart avspeglar sig denna kamp uti sagorna om de olika hedniska gudomligheternas liv och strider. I en av de grekiska sägnerna om den jättelike halvguden Herkules' bedrifter skildras huru han kom till ett land, där en krigisk amasonstam härskade. Han beslöt att göra slut på kvinnornas välde och befriade männen. I en annan saga förtäljes, huru gudarna dömde de kvinnliga invånarna i staden Athén att mista sina forna rättigheter därför att kvinnorna på sin tid hade begagnat sitt votum och benämnt staden efter gudinnan Athene och ej guden Poseidon. I de germanska folkens berömda folksägner, i Nibelungenlied, påträffas upprepade gånger en skildring av hur djärva krigare får kämpa med icke mindre krigiska sköna kvinnor, innan de får dem att underkasta sig och bliva deras hustrur. Den sköna konungadottern Brun-huld kunde ej besegras uti envig av sin friare Gunther annat än genom list. Men, när hon trätt i äktenskap med honom, ger hon ej efter för honom utan inlåter sig på en ny envig, blir den segrande och hänger upp sin hjälte i taket men lägger sig själv lugnt att sova. Och i de ryska folksångerna har bevarats skildringar av hur kvinnan varit fri och jämställd med mannen icke blott uti hushållningen utan även på slagfältet. Och hon lämnade ej ifrån sig sin frihet utan strid. Kämpen Dobrynja Nikititsch möter på ett öppet fält en farande ryttare, en stor kvinna, tydligen representant för en stam, där mödernerätten ännu härskade. Dobrynja inlåter sig i. strid med henne. Men hon fattar honom i hans lockiga hår och sätter honom i en djup ficka och förklarar, att hon skall gifta sig med honom blott för den händelse att han behagar henne. Alla dessa sägner ger oss i levande bilder en skildring av den sekellånga kamp mellan faders- och mödernerätten, som mänskligheten genomgick. Denna kamp avspeglade sig även i en ändrad religiös tro. Vilden, grottmänniskan, dyrkade jorden, den stora urmodern, ur vars sköte livet frambragts, tills hon genom ökad erfarenhet och därmed även vetande kom till insikt om, att jordens fruktsamhet även beror av medverkan från himmelen; giver himmelen regn och sol i rätt tid, blir det skörd, varom icke kan jorden ej ensam frambringa något. Liksom kvinnan utan mannens säd är ofruktsam, så kan jorden ej heller utan himlens väta och värme spira och grönska. Jorden är modern, himmelen fadern. Den gudomliga dyrkan av jorden började ersättas med en tillbedjan av solen, guden Osiris, Apollos, den ryske hedniske guden Jarilo. Mödraväldet, kvinnans makt var stark, så länge samhällskollektiven var fast sammansvetsad genom likartade intressen, så länge kvinnan var huvudproducenten inom denna kollektiv med dess enkla hushållning. Fadersrätten började växa sig stark, i och med att privategendomen började utsöndra sig, det uppstod intressemotsättningar mellan de olika stammedlemmarna och ett trängande behov att hindra stammen från att falla sönder icke genom ett instinktivt medvetande om föreningsbandet uti den gemensamma härden, där den gemensamma modern härskade, utan genom den starkastes auktoritet. Huru återverkade då privategendomen på kvinnans ställning? Många anser, att kvinnans livegenskap och rättslösa ställning uppkom samtidigt som privategendomen infördes. En sådan åsikt är felaktig. Privategendomen bidrog till att göra kvinnan livegen endast där, varest

15 14 hon redan faktiskt hade förlorat sin betydelse uti produktionen under inflytande av den växande arbetsdelningen. Se t. ex. på en jordbruksidkande stam. Den vördnad och aktning, som där omger kvinnan, kunde blott hålla sig kvar så länge den förutvarande hushållningsformen icke började falla samman under trycket av de hopade rikedomarna och den växande arbetsdelningen. Jämsides med jordbrukarna, som utförde huvudparten av stammens försörjning, började på ett visst stadium av utvecklingen olika yrken att uppblomstra och framträdde specialister inom olika grenar: krukmakare, garvare, vävare, krigare, offerpräster. Lantmannens arbete upphör att vara huvudkällan för stammens existens. Jämsides med detta arbete börjar hantverket växa upp och blomstra. Men, där yrkena utvecklas, uppstår med nödvändighet även byte, handel, m. a. o. jakten efter vinst. Krukmakaren, som förstår att modellera en lerkruka, strävar efter att bevara för egen räkning rätten till produkten av sitt arbete och därmed även vinsten av själva bytandet. Jordbrukaren å sin sida strävar efter att först komma i besittning av krukmakarens alster för minsta möjliga antal korn. Man strävar sålunda icke längre eller att fylla stammens behov, såsom fallet var under urkommunismen, utan jakten efter vinst blir den verkliga drivkraften uti hushållningen. På detta stadium av utvecklingen får krukmakarens, garvarens, vävarens arbete högre värde än jordbrukarens. Jordbrukarens arbete börjar betraktas som mindervärdigt icke därför, att det har upphört att vara huvudkällan för samhällets existens, utan därför att det kräver större insats av arbetsenergi. Den stam, som är rik på hantverk, överlåter jordbruksarbetet till de i krigen tagna slavarna. Hurudan blir då kvinnans ställning inom hushållningen under ett sådant sakernas tillstånd? Kan aktningen bevaras för henne, om den huvudgren av hushållningen, jordbruket, som på sin tid befäste aktningen och vördnaden för kvinnan, nu betraktas som ett mindervärdigt arbete, som en slavarnas lott? Historien lämnar oss ett levande exempel som svar på denna fråga. I Egypten, ett av den antika civilisationens mest betydande riken (för 5-6 tusen år tillbaka var Egypten en synnerligen mäktig stat), i ett land med oerhörda rikedomar, med de berömda pyramiderna och andra gigantiska byggnader, med stormrika städer, i ett land, som omfattade väldiga vidder och länder, som härskade över en hel rad av kolonier, som ägde en högt utvecklad industri, vetenskap och konst, i ett land, där de första astronomiska lagarna upptäcktes, i detta sagolikt mäktiga Egypten härskade länge rester av kvinnornas forna herravälde, av matriarkatet. Vid samma tid som kvinnan i hela den övriga världen t, o. m. i sådana högt stående kulturländer under den hedniska antiken som Grekland eller Rom, var trälbunden och rättslös, var hon i Egypten relativt fri och likberättigad. 1 Hur skall då detta förklaras? Jordbruket var under långliga tider huvudkällan till det egyptiska folkets välstånd. På de fruktbara översvämmade stränderna av den vattenrika Nilfloden blomstrade jordbruket såsom i intet annat land vid denna tid. Den stam, som slagit sig ned i Egypten, idkade jordbruk. Men vi vet redan av den föregående föreläsningen, att hos de jordbruksidkande stammarna var kvinnan huvudproducenten på det tidigare stadiet av deras ekonomiska utveckling. Den roll, som kvinnan spelade i Egyptens hushållning, gav henne rättigheter och privilegier, som bevarades många sekler trots t. o. m. utvecklingen av privategendomen och trots kastbildningen. Sedermera, då hantverket och handeln utvecklades, var det ej längre jordbrukarna utan hantverkarna, och köpmännen, som satte sin prägel på levnadskaraktären i landet. Varför? Av vilken orsak? Anledningen var den, att handelsmannens eller hantverkarens yrke var förmån- 1 Den grekiska historikern Herodotus, som skrev för 2500 år sedan, berättar, att i Egypten erhöll hustrun vid äktenskapets ingående makt över mannen, och denne förband sig att underordna sig henne. De unga kvinnorna erhöll sin hemgift ej från fadern utan från modern. Underhållet av åldriga föräldrar ålåg icke döttrarna utan sönerna. Den egyptiske självhärskaren, faraonen, stod enligt lagen under sin moders förmynderskap.

16 15 ligare och gav större vinst än jordbrukarens arbete. Och när man, samtidigt som privategendomen fick fast fot, till grundval för hushållningen lade strävan efter vinst och ej uppnåendet av de nyttigheter, som behövdes för kollektivens liv, för befolkningen, så kom jordbruksarbetet på slavarnas lott. Jordbrukarens arbete blev värdelöst. Men det är karaktäristiskt, att kvinnan, som förut var huvudproducenten inom de jordbruksidkande egypternas hushållning, samtidigt förlorade sin forna aktning och vördnad uti Egypten. Endast kvinnorna i en äldre, mera ansedd stam, en speciell kast, de som först hade bosatt sig där, förblev i besittning av sina rättigheter. Kvinnorna från de övriga befolkningsskikten bortsett från slavarna från köpmans- och hantverksståndet, var lika rättslösa och förtryckta som i andra stater vid denna tid. Vi har mera detaljerat dröjt vid Egypten, eftersom det egyptiska väldet utgör ett synnerligen typiskt exempel på, hur kvinnans rättigheter bestämmes av hennes roll inom hushållningen och att de bevarats betydligt längre hos del folk, där hon på sin tid spelade rollen av huvudproducent inom hushållningen, t. o. m. vid övergången från urkommunismen till det hushållningssystem, som var grundat på privategendom. Ägoprincipen skulle i och för sig icke kunnat trälbinda kvinnan, om hon ej vid denna princips införande redan hade förlorat sin betydelse att vara den, som i första hand sörjde för stammens livsbehov. Men privategendomen och klassindelningen bidrog till att skapa sådana betingelser och former för hushållningen, att kvinnans roll i produktionen därvid reducerades till det rena intet. Kvinnans underkastelse står i samband med arbetets fördelning efter kön, varvid det mest produktiva arbetet föll på mannens lott och det underordnade arbetet på kvinnans. Och ju skarpare en sådan delning genomfördes, med desto större nödvändighet blev kvinnans livegenskap ett fullbordat faktum. Rent formellt stadfäste privategendomen den process, varigenom kvinnan undanträngdes från det produktiva arbetet och som tog sin början redan hos de stammar, vilka levde under urkommunistiska betingelser (t. ex. stammar, som levde av boskapsskötsel). Men även om man omöjligt kan betrakta privategendomen som den ursprungliga anledningen till den olikartade ställningen inom kollektiven, bidrog likväl förefintligheten av privategendom direkt till att befästa denna olikhet och skärpa kvinnans beroende och livegenskap. Privategendomen ledde framförallt till att enskilda hushåll bröts ut ur stammens gemensamma enhetliga hushållning. Förefintligheten av självständiga utbrutna hushållsenheter medverkade till att befästa familjens slutna form. I denna hushållsenhet, i denna individuella, isolerade familjehushållning skedde ytterligare arbetsdelning. På kvinnans-moderns lott föll naturligtvis rollen att bevara den husliga härden, men alla produktiva arbetsfunktioner utomhus utfördes av familjens manliga medlemmar. Privategendomen, som möjliggjort förefintligheten av familjehushållning, hade även medfört kvinnans förslavande på grund av det inskränkta och föga produktiva arbetet vid skötseln av hushållet. Ur nationalekonomisk synpunkt och med hänsyn till produktionens utveckling sjönk och förminskades betydelsen av det kvinnliga arbetet och befästes åsikten om kvinnan som en varelse utan eget värde, som ett bihang till skaparen av rikedomarna, den verklige producenten av de nya värdena mannen. Spaden, krukmakarens verktyg, kvarnstenen, som kvinnan först tog upp från marken och formade rund för att därmed mala föda åt de små barnen, överflyttades från kvinnans idoga händer till mannens händer. Fälten upphörde att vara det område, där kvinnan styrde och ställde. Hennes fria, obundna liv under bar himmel avbröts. Under långa tidrymder, tusentals år, fann sig kvinnan

17 16 undanträngd från produktivt arbete, innesluten inom hemmets väggar. Där fick hon underhålla elden vid härden, icke för hela stammens räkning, icke som en gemensam moder, utan blott som sin mans och herres hustru och tjänarinna, fick spinna, väva och förse familjen med kläder, laga mat.... Bearbetningen av linet och hampan har visserligen ända till våra dagar förblivit ett företrädesvist kvinnligt arbete även i ett bondhushåll. Men denna gren av arbetet spelar alltid i lanthushållningen blott en underordnad och andrahands- men ej en grundläggande roll. Med dessa reservationer och med föregående föreläsnings grundteser i minnet skall vi övergå att betrakta kvinnans ställning på nästa stadium av den ekonomiska utvecklingen. Vi övergår till tiden för 2500 år sedan. Vi påträffar i den antika, d. v. s. forntida förkristna världen icke längre vilda stammar med svaga ansatser till kultur utan fullt utvecklade stater. Det är betydande och mäktiga krigarstater med privategendomen som en fast institution, med väl utvecklad handel och hantverk, och med starkt markerad klasskillnad. Det ekonomiska systemet är det privateganderättsliga, byggt på slavarbete; systemet är en övergångsform från naturalhushållningen till den alltmera utvecklade byteshushållningen. Den första kapitalackumuleringen kommer till stånd i sin ursprungligaste form. Vilken roll spelade då kvinnan under detta skede i den ekonomiska utvecklingen, och vilka rättigheter hade hon i de forntida hedniska republikerna i Grekland, Rom och den fria staten Kartaga? Under denna period av historien kan man ej längre tala om kvinnans roll inom produktionen och om kvinnans rättigheter i samhället. Man måste först avgöra, vilken klass, vilket befolkningsskikt kvinnorna ifråga tillhör. Den forntida världen delades på högstadiet av sin ekonomiska utveckling i tvenne skarpt åtskilda klasser: de fria medborgarna och slavarna. Blott de fria medborgarnas arbete uppskattades, även om slavarna utgjorde de förnämsta anskaffarna av existensmedlen, bröd och andra förnödenheter. Tu större tjänster de fria medborgarna gjorde den nya samhällskollektiven, den organiserade staten, desto större vördnad och aktning åtnjöt de. Allra mest värderade var statens styresmän, de som förstod att hålla kollektiven i lydnad, att införa ordning och reda i samhällsorganisationen. Därefter kom krigarna. De minsta rättigheterna åtnjöt köpmän och hantverkare, och slavarna var fullständigt rättslösa, trots att det var förnämligast de, som skapade rikedomen. Hur kunde det komma sig, att de, som gjorde kollektiven den största nyttan och som därför under urkommunismens tid skulle hedrats mest, nu var de mest föraktade av alla föraktade? Hur kunde detta ske? Till införandet av denna abnorma företeelse bidrog den omständigheten, att principen om privategendomen och handeln blev allmänt fastslagen. Slavarnas arbete uppskattades ej men väl resultatet därav. Den godsägare fick stort anseende, som förstod att effektivt organisera slavarna, att hålla dem i ordning, att pressa ur dem hela det antal nyttigheter, som behövdes för befolkningen. Man uppskattade den vinst, som slavägaren drog av slavarna. I stater med hög kultur såsom Rom och Grekland finner vi vid tiden för deras högsta blomstring kvinnan rättslös och fullständigt beroende. Men även i Grekland har en gång kvinnans ställning varit en annan, det var i den grå forntiden, då de stammar, som bodde där, levde i små stammar och icke kände vare sig privategendom eller statsmakt. Grekerna var i själva verket ett folk av jordbruksidkare och herdar. Denna en gång så blomstrande halvö, som är sönderskuren av hav med varmt vatten och utrustad med fruktbara, måleriska bergskedjor, hade ett klimat och ett geografiskt läge, som föranledde grekerna att tidigt övergå till en sammansatt form av hushållning. Jordbruket var icke kvinnornas enda sysselsättning, ty där förekom en intensiv form av boskapsskötsel, herdeväsendet, varvid man klippte fåren, spann ullen och vävde, vilket krävde kvinnornas medverkan.

18 17 På Homeros' tid, vilken samlade de poetiska skildringarna ur de gamla grekernas liv, deltog kvinnorna och flickorna i det produktiva arbetet jämsides med männen och åtnjöt om icke jämlikhet så dock en relativt stor frihet. Huruvida det fanns matriarkat i själva Grekland, är svårt att säga. Men den omständigheten, att denna stam alltifrån de tidigaste utvecklingsskedena, livnärde sig på en kombination av näringsgrenar föranleder oss att tro, att matriarkatet i själva Grekland kanske aldrig nådde den utveckling som i Egypten och andra rent jordbruks-idkande stammar. Men den betydelse, som grekerna i forntiden tillmätte kvinnan, har lämnat spår efter sig i deras religion. Sålunda dyrkade grekerna särskilt fruktbarhetens gudinna, benämnd Demeter märk väl, just fruktbarhetens och icke helt enkelt jorden, såsom vildarna gjorde under mera avlägsna tidrymder. I gudinnan Athene dyrkade grekerna den kvinnliga visheten, som hade lärt människorna hantverk samt konsten att spinna och väva. Gudinnan Athene, m. a. o. den forntida kvinnan, tillskrev grekerna uppfinningen av vikterna och olivodlingen. Även i andra hedniska religioner återspeglas kvinnans roll i hushållningen på den tiden, så t. ex. dyrkade norrmännen i forntiden gudinnan Idun, som planterade och beskyddade äpplena. Rätten personifierade grekerna icke genom domaren, mannen, utan gudinnan, kvinnan, vilket visar, att fordom avgjordes tvister och trätor av familjens överhuvud, kvinnan, modern. Uppfinningen av elden tillskrev romarna gudinnan Vesta, och de rena och oskyldiga vestalska jungfrurna var skyldiga att underhålla dess heliga låga. Men detta bekräftar ytterligare riktigheten av de lärdes antaganden, att kvinnan först förstod att lägga elden under människans välde genom att göra den till sin tjänare. I den grekiska religionen och sagorna finns ett synnerligen stort antal exempel på kampen mellan möderne- och fadersrätten, vilket talar för att även de stammar, som bebodde Grekland, hade genomgått en viss period, då kvinnan-modern och huvudproducenten inom hushållningen stod i spetsen för stammen. På Homeros' tid åtnjöt kvinnan rättighet att närvara vid de allmänna gästabuden, och inom äktenskapet rådde kärlek och inbördes aktning. Männen umgicks artigt och vänligt med kvinnorna och visade dem tecken på uppmärksamhet och aktning, men det var inte ens tal om någon mödernerätt. Däremot berättar Homeros, hur sonen till Penelope, som var ett verkligt mönster för en trogen hustru åt sin spårlöst försvunne man, vilken hon tåligt väntade många år, ansåg, att hans vördade mammas rätta plats icke var bland de kalasande gästerna utan i kvinnornas rum vid de husliga sysslorna. Redan under den homeriska epoken fanns ett formligt äktenskap, privategendom och separata enfamiljshushåll. Det är sålunda icke underligt, att grekerna under denna ekonomiska period började predika för kvinnorna om familjedygden och förelade dem att överse med mannens förbindelser utom äktenskapet. Mannens förbindelser ökade ju icke familjemedlemmarnas antal och betungade icke husets herre med bekymmer om något överflödigt barn. Konung Priamos' gemål, Hekuba, klagade bittert över att vara fjättrad vid hemmet, vid sin makes portar, som en bandhund. Men Homeros skildrar dessutom grekernas liv under den förhistoriska epoken. Det är också av stor vikt för oss att nu dröja vid kvinnans ställning i den grekiska staten under den utvecklingsform, som är grundad på privategendomen och slavarbetet. Under denna för den grekiska kulturen så blomstrande period, då de praktfulla, över hela världen berömda templen blev byggda, då bildhuggarna skapade sina odödliga statyer av Venus och Apollo, då de grekiska städerna vimlade av en brokig skara av köpmän från alla länder, då hantverket blomstrade, då filosof skolorna skapades och de första vetenskapsmännen uppmurade vetenskapens fundament,

19 18 under dessa för Grekland så glänsande tider förlorade kvinnan alla sina forna rättigheter och privilegier. Hon blev faktiskt en slav under sin man, sin herre. Jämlikhet mellan könen existerade under denna tid blott för slavarna. Men vilken jämlikhet? Jo, under allmän rättslöshet, ofrihet och förtryck, under allmänt oavbrutet tungt och tröttande arbete, ständig hunger och allmänna lidanden. Slavarnas svåra belägenhet hade sin logiska upprinnelse i denna samhällsgrupps rättslösa ställning. Den stod i samband med deras sociala ställning. Att de grekiska kvinnorna, som var medborgare uti de fria, kulturellt högtstående grekiska republikerna, var rättslösa och förtryckta, hade däremot en annan orsak, en annan anledning. I jämförelse med slavinnorna åtnjöt visserligen den kvinnliga medborgaren i Athen och Sparta, hustrun eller dottern till en fri och rättsmedveten medborgare, rättigheter och t. o. m. privilegier. Men dessa rättigheter och privilegier gällde icke henne personligen; hon fick dem som en reflex från mannen. Själv betyder hon som personlighet, som människa, som medborgare ingenting. Hon är blott ett bihang till mannen. Hela sitt liv står hon under förmynderskap, först faderns, sedan mannens. För henne finns ej rum på alla de glada fester, varpå Greklands offentliga liv var så rikt. Fjättrad som hon var vid hemmet genom äktenskapet kände det fria Greklands, Roms och Kartagos kvinnliga medborgare blott den trånga familjehushållningen. Henne tillkom det att spinna, väva, baka bröd och hålla uppsikt över husets tjänstefolk och slavarna. Den som var mera förmögen slapp även ifrån dessa plikter. Hon tillbragte hela sitt liv i enformighet och avstängd från all verksamhet i livet, i kvinnogemakens (gynaikeion) kvava atmosfär, av samma slag som de vindsrum, där många århundraden senare de ryska adelsfruarna och jungfrurna levde som eremiter. Hon var klädd i saffrangula kläder, sminkad vackert röd och försedd med moderna sandaler, såsom satirikern Aristofanes ironiskt beskriver henne. Hon lever av mannens och slavarnas arbete. Själv är hon en parasit. Det är icke underligt, att hela hennes bestämmelse i männens ögon mynnar ut i att alstra efterkommande. Man uppfostrar henne för hemmet. Kvinnan skall vara dygdig, mindre veta, se och höra. Den kvinna står högt i kurs, som man minst talar om vare sig som dålig eller t. o. m. som god. Vid otrohet kan mannen sälja henne som slav. Tillika skaffade sig de äkta män, som tröttnade på sina tråkiga dygdemönster till hustrur-honor, älskarinnor vid sidan om, och i Grekland blomstrade vid sidan om det lagliga engiftet en olaglig men av alla erkänd polygami i sin speciella form: en laglig hustru för att föda barn och sköta om huset, en frilla-slavinna för att tillfredsställa lustarna och en hetär (älskarinna) för de andliga och själsliga njutningarna. Den kvinnliga medborgaren i det fria, upplysta och kulturellt högtstående Grekland, som var stolt över sina rikedomar och sin prakt, hustrun till den frie medborgaren i den grekiska eller romerska republiken var själv icke mindre rättslös och beroende än de slavar och trälar över vilka hon förde kommandot i sin mans namn. Negressen av balondastammen, som levde i en bamburörshydda, var friare och mera likberättigad än grekinnan, som bodde i marmorpalats. Vad var då anledningen till detta? Var ligger förklaringen till kvinnans rättslöshet vid ett allmänt ekonomiskt och kulturellt uppsving? Förklaringen är enkel, kamrater, och jag ser den redan på edra läppar. Negressen av balondastammmen är sysselsatt med produktivt arbete för kollektiven. Men om kulturgrekinnan utför något arbete, så rör hon sig blott inom den trånga sfär, där plikterna mot hemmet och familjen rymmes. På ett tidigare stadium av den ekonomiska utvecklingen var hon en för kollektiven värdefull arbetskraft, men nu övergår hon tack vare privategendomen och den på slavarbete grundade produktionen till att blott och bart vara ett verktyg för födande av laglig avkomma. Bemärk sålunda, kamrater, att varken i det högt upplysta Grekland eller i det mäktiga Rom med dess vidsträckta kolonier eller i den rika och fria staden Kartago åtnjöt ens den fria klassens kvinnor några rättigheter eller något oberoende.

20 19 Bemärk samtidigt, att i Grekland, där mödernerätten var svagt utvecklad, befästes tidigt fadersrätten, patriarkatet, och kvinnans beroende, underordnade ställning nådde sin höjdpunkt. I den romerska republiken fanns däremot rester av matriarkatet t. o. m., då Rom var världens mäktigaste rike, där privategendomen hade erhållit full stadfästelse i den väl utbildade statliga lagstiftningen och där likaledes det produktiva arbetet ålåg slavarna, och kvinnan, den romerska matronan, omgavs med en viss aktning och vördnad. Medborgaren trädde åt sidan för henne. I hemmet erkände man hennes auktoritet. Modern uppfostrade barnen. Hur skall man förklara detta? Jo, den stam, som grundlade det romerska riket, var jordbruksidkande. Matriarkatet hade där djupa rötter i det förflutna, och minnet därav påverkade samhällets åsikter och sinnelag även under de senare utvecklingsskedena. I Grekland fanns däremot vid sidan av de osjälvständiga honorna, de dygdiga hustrurnaparasiterna, ett särskilt stånd av fria och oberoende kvinnor, de s. k. hetärerna, stormännens i Grekland frillor eller mätresser. Hetärerna var antingen av någon person lösköpta slavinnor eller fria medborgarinnor, som djärvt överträdde den dåtida äktenskapliga moralens fastställda grundsatser. Många av dessa hetärers namn har förts till historien, Aspasia, den lysande athenske statsmannen Perikles' väninna, Lais, Fryne, Lamia. Dessa utmärkte sig för hög bildning, intresserade sig för vetenskap och filosofi, deltog i politiken och utövade inflytande på statslivet. De ärevördiga och dygdiga familjekvinnorna föraktade dem och undvek dem, men männen sökte gärna deras sällskap. Den tidens filosofer, tänkare och lärde befryndade sig med dem, fann i dem intelligenta lärjungar och inspirerades av de stundom nya tankar, som uttalades av de högt bildade hetärerna. Flera samtida omtalar den berömde filosofen Sokrates' vänskap med Aspasia och de utmärkta tal av politisk karaktär, som hon höll. Fryne inspirerade den store bildhuggaren Praxiteles. Hetären Lamia, som levde omkring 500 år före vår tideräknings början, spelade en aktiv roll i sammansvärjningen mot de dåvarande tvenne tyrannerna, som tillskansat sig makten i republiken. När hon och hennes kamrater blivit fängslade som frihetens djärva försvarare, och man lät henne undergå en grym tortyr, bet hon av sin tunga för att icke förråda sig och spottade ut den i ansiktet på domarna. Förefintligheten av hetärer vittnar om att kvinnorna redan på den tiden strävade efter att komma ur den kvalmiga fångenskap, som deras beroendeställning innebar. Men hetärerna saknade det viktigaste och mest grundläggande för att de skulle kunna nå sitt mål, de var ej bärare av något produktivt arbete. Därför var de ur folkhushållningens synpunkt lika mindervärdiga som de grekiska och romerska medborgarnes outvecklade och föga bildade dygdemönster till hustrur och husvärdinnor. Den frihet, som de tillkämpat sig, var byggd på lösan sand: d fortfor att i materiellt avseende vara beroende av männen. I Grekland fanns också enstaka kvinnor, som blev ryktbara på konstens, vetenskapens och filosofiens område och som strävade efter att förkovra den mänskliga kulturen, att bringa något i vetandets eller konstens skattkammare. Den grekiska skaldinnan Sapfo skapade en hel skola av lärjungar och efterföljare; den djärva första kvinnliga läkaren Agnodike, som klädde ut sig till man, genomgick en hel kurs i medicin och började behandla sjuka. I Alexandria fanns en lärd kvinnlig professor och filosof, Hypatia, som var en stor skönhet och vars tal lärde och intresserade från världens alla fyra hörn samlades för att åhöra. Hon fick ett tragiskt slut, blev söndersliten av en okunnig folkhop på anstiftan av