Al-Qaida au Maghreb islamique en aktörsanalys

Transkript

1 Projekt/Project Afrika Uppdragsnummer/Project no nnnono A18006 Kund/Customer Försvarsdepartementet Sidnr/Page no 1 (26) Handläggare/Our reference Datum/Date Oskar Jakobsson och Mikael Eriksson FOI Memo 3957 Al-Qaida au Maghreb islamique en aktörsanalys Oskar Jakobsson och Mikael Eriksson

2 (26)

3 (26) Innehållsförteckning Sammanfattning Inledning Al-Qaida au Maghreb islamique (AQMI) en överblick AQMI:s bakgrund AQMI:s senare framväxt Struktur och verksamhet Mål och intressen Kapacitet Syn på AQMI Algeriet Mali Niger Mauretanien Gemensamma initiativ Stater indirekt påverkade av AQMI Avslutande kommentarer Källor... 24

4 (26) Sammanfattning Al-Qaida au Maghreb islamique (AQMI) har under de senaste åren ägnats en allt större uppmärksamhet, främst i sammanhanget internationell kontraterrorism, men också som en potentiellt destabiliserande faktor i Sahelregionen. Dess politiska våldshandlingar och kriminella verksamhet har ökat, bl.a. i form av kidnappningsaktioner mot européer under 2011 och AQMI har sitt ursprung i väpnade islamistiska motståndsrörelser under det algeriska inbördeskriget, och omformades först 2006 till en al-qaidaansluten grupp med regional agenda och transnationell karaktär. Den senaste tidens händelseutveckling inte minst de arabiska revolterna har lett till att AQMI nu utgör ett påtagligt säkerhetshot i flera av Sahelstaterna. Gruppens aktiviteter kan på sikt också få allvarliga konsekvenser för bl.a. Europeiska unionen (EU) och EU:s ambitioner om ett stabilt södra grannskap. Mali, Niger och Mauretanien är särskilt påverkade. AQMI har under 2012 dragit nytta av det bräckliga säkerhetspolitiska tillstånd som kommit att råda i Sahel till följd av det libyska inbördeskriget och Malis förvärrade interna konflikt. AQMI har därigenom fått möjlighet att positionera sig som en allt mer betydande aktör i området. De berörda staterna i regionen har dock hanterat gruppen på olika sätt och det finns få tecken på effektiv regional politisk samordning. AQMI kommer under de närmaste åren att utgöra en allt större säkerhetspolitisk utmaning för länderna i Sahel. Situationen i området är ytterst svårhanterlig och inbegriper politisk, ekonomisk och social oro. Därtill kommer hög aktivitet i området av andra våldsbenägna grupper. Situationen kan accentueras ytterligare om inte ett robust regionalt samarbete kommer till stånd för att hantera AQMI:s utveckling och reducera dess möjligheter till våldshandlingar.

5 (26) 1. Inledning 1 Allt större politisk uppmärksamhet ägnas åt det hot som den beväpnade och religiöst motiverade rörelsen al-qaida au Maghreb islamique (AQMI) utgör mot stabilitet i Nordafrika och Sahel. En starkt bidragande orsak är sviterna av de arabiska revolutioner som under ägt rum i Nordafrika och Mellanöstern. 2 Maktskiften (Tunisien, Egypten och Libyen), social oro, inbördeskrig och kraftig nedgång i territoriell kontroll har öppnat upp för våldsbenägna och politiskt missnöjda grupper att söka nya möjligheter att främja sin politiska, religiösa eller kriminella agenda. Den säkerhetspolitiska utvecklingen har också skapat förutsättningar för möjliga synergier och sammanslagningar mellan AQMI och andra islamistiska grupper i regionen. Mali är särskilt drabbat av den tillagande instabiliteten. Under våren har en statskupp skett, bl.a. med motivet att den maliska militären inte tillfördes tillräckliga resurser för att möta hotet från beväpnade islamister och tuaregrebeller i den norra delen av landet, vilken i praktiken förvandlats till en frizon för jihadister. Statskuppen och det väpnade upproret i norr har i sig lett till att ECOWAS initierat en dialog med FN om att intervenera i landet i syfte att skapa stabilitet. 3 Intresset för AQMI har ökat hos lokala, regionala och externa aktörer. Skälen är framförallt att gruppen nu anklagas för våld mot civila och att den i högre grad än tidigare bedriver illegal verksamhet i området, bl.a. människorov, vapenhandel och misstänkt narkotikasmuggling. Den kriminella verksamheten kan stärka rörelsens militära styrka genom att den får nya finansieringsmöjligheter och bättre tillgång till vapen. Kontakten med internationella, gränsöverskridande kriminella nätverk ökar potentiellt också gruppens räckvidd och kapacitet att genomföra attentat. 4 Flera externa aktörer ser allvarligt på dessa tendenser, vilka i förlängningen innebär risk för direkta hot mot nationella intressen. För USA är framväxten av en al-qaidagren med fäste i Nord- och Västafrika en tydlig säkerhetsrisk. Europeiska regeringar, i synnerhet Frankrike, har ett intresse att verka för ett stabilt grannskap som kan garantera säkerheten för dess medborgare i Sahel samt motverka och begränsa negativa flöden i och från regionen. För Frankrike är det särskilt viktigt att skydda egna medborgare i regionen samt landets ekonomiska intressen, bl.a. energi- och handelsflöden från de före detta kolonierna Mali, Niger och Mauretanien. EU har genom sin samlade strategi för säkerhet och utveckling i Sahel identifierat regionen som ett strategiskt viktigt område där sammantagna och långsiktiga insatser krävs för att skapa en stabil ekonomisk, politisk och social utveckling. 5 I detta sammanhang utgör AQMI en spoiler. 1 Ett särskilt tack till Markus Derblom och Magdalena Tham-Lindell vid FOI för input till denna studie. 2 Eriksson (2012). 3 Dialog sker nu mellan den nya regeringen (eng.: national government of unity etablerade 20 Augusti 2012), ECOWAS och FN:s säkerhetsråd. 4 Det kan också leda till att gruppens räckvidd begränsas (på kort sikt) ifall AQMI i stor utsträckning fokuserar på att konsolidera nyvunnet territorium istället för att rikta blicken utåt. 5 European Union External Action Service 2011.

6 (26) AQMI kan på sikt utvecklas till ett större hot mot väst- och nordafrikanska stater samt västerländska intressen i regionen. En fortsatt eskalering kan komma att innebära en ökad risk för attentat i Europa. I denna promemoria ges en överblick över AQMI:s historik, nuvarande roll och verksamhet, ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. 6 Ett särskilt fokus är hur berörda stater betraktar och hanterar hotet från gruppen. Därutöver beskrivs ett antal möjliga scenarier för organisationens utveckling under de närmaste åren. Kunskapen om AQMI och dess verksamhet är alltjämt begränsad, inte minst eftersom sådana grupper är ljusskygga och tillgången till öppen, verifierbar information är starkt begränsad. Promemorian baseras därför på en bredd av källor, bland annat officiella dokument, tidigare forskning från olika institut och organisationer, aktörers uttalanden samt massmedia. Den politiska händelseutvecklingen går i högt tempo. Denna promemoria skrivs med förbehåll för att den regionala situationen snabbt kan förändras vilket i så fall också leder också till förändringar kring AQMI. 2. Al-Qaida au Maghreb islamique (AQMI) en överblick AQMI är en tydlig produkt av Algeriets moderna politiska historia och har sina rötter i 1990-talets algeriska inbördeskrig och Group salafiste pour la prédication et le combat (GSPC). I takt med att Algeriets inbördeskrig förändrade karaktär ändrades förutsättningarna för GSPC att bedriva politisk och operativ verksamhet i Algeriet. Under 2006 bytte GSPC i samförstånd med Osama Bin Ladens al-qaida namn till AQMI. Rörelsen kunde därigenom nyttja det kända varumärke som al-qaida skaffat sig i internationella jihadkretsar. Vid sidan av förbättrade förutsättningar för rekrytering och finansiering medförde inlemmandet i al-qaida även en politisk kursändring. Från att vara förhållandevis lokal i sin framtoning gick gruppen mot att i allt högre grad tala om internationella mål främst symboliserade av USA, Europa och Israel. Inom AQMI existerar alltjämt dessa två strömningar den lokala algeriska kampen samt den globala jihadistiska agendan. Balansen varierar, men någon mer permanent betoning av den ena eller den andra strömningen går ej att skönja. Under 2012 pågår det också en anpassning till Libyenkrigets följder samt utvecklingen i norra Mali AQMI:s bakgrund AQMI:s nuvarande aktiviteter i Sahel är resultatet av flera parallella processer vilka har påverkat både gruppens interna komposition och dess externa kontext. 7 6 För en bredare granskning av konflikten i området se rapporten Sahel: en säkerhetspolitisk mosaik, Jakobsson och Eriksson, FOI-R SE, juni Faktorer här inbegriper avkolonialisering, religiöst förtryck, höga arbetslöshetstal i kombination med fattigdom och unga befolkningar, politiskt förtryck samt inskränkningar av mänskliga rättigheter.

7 (26) Efter att Frankrike lämnade Algeriet 1962 tillföll det politiska styret frihetsrörelsen Front de libération nationale (FLN), en rörelse som fortfarande präglar det politiska systemet i Algeriet. Under de följande 25 åren regerades landet som en enpartistat. FLN:s politik formades i likhet med politiken i många andra länder i Nordafrika och Mellanöstern av den panarabiska socialismen och arabiska nationalismen. 8 Centrala punkter i den algeriska politiken efter självständigheten kom att vara: antiimperialism, landreform, planekonomi och varierande grader av sekularism. 9 Ideologin lånade rikligt från marxismen och tidig europeisk nationalism. Samtidigt betonades regionens arabiska karaktär framför den religiösa identiteten. På så sätt kunde FLN vinna lojalitet från flera minoriteter vilka annars kände sig hotade av den religiösa majoriteten. På andra sidan av det politiska spektrumet stod främst islamister. 10 Deras politik formulerades utifrån kritik mot den europeiska kolonialismen och efterföljande postkolonial sekularism. 11 Till skillnad från exempelvis Baathpartier och Nasserister skulle islamisterna komma att sakna det externa politiska och ekonomiska (och ibland militära) stöd som gavs från bl.a. Sovjetunionen, varför de sällan kunde göra sig gällande i maktkampen mellan olika partier i det framväxande politiska landskapet. I Algeriet höll FLN hårt på den politiska kontrollen. Opposition möttes av kraftig repression. Istället kom moskéerna att bli viktiga fristäder och knutpunkter för oppositionell politisk aktivitet, där åsikter kunde framföras utan risk för regeringens insyn och möjliga repressalier. 12 Det folkliga missnöjet i Algeriet växte i takt med att landets ekonomiska läge försämrades. 13 Misslyckade försök från regeringens sida att via planekonomiska metoder diversifiera ekonomin resulterade endast i, vid sidan av den redan förekommande massarbetslösheten, minskade intäkter för staten. Efter att ha stigit drastiskt i flera år var skuldtjänstkvoten 1988 till slut uppe i 86 procent av BNP. 14 För att lösa skuldbördan drog staten ner på importer och utgifter. Resultatet blev en akut brist på basvaror vilket slog mot stora delar av befolkningen. 15 Åttiotalet såg samtidigt en allmänt tilltagande religiös radikalisering i landet. Tusentals algerier kom bl.a. att söka sig till Afghanistan för att i islams namn strida mot Sovjetunionen. Ett annat tecken var den familjelagstiftning som antogs 1984 efter starka påtryckningar från religiösa institutioner. Lagen underminerade kraftigt kvinnors, i konstitutionen lagstadgade, rättigheter. Mellan blev den militanta rörelsen Mouvement islamique armé (MIA) synligt verksam, genom flera attentat mot polisiära och andra statliga mål. Vad organisationen egentligen ville åstadkomma var emellertid diffust och dess stöd begränsat. 8 FLN innehar fortfarande makten i Algeriet. 9 Se Darwisha (2003). 10 Egyptierna Hassan Al-Banna ( ) och Sayid Qutb ( ) var viktiga ideologer som spelade en stor roll i formulerandet av islamism som politiskt alternativ. 11 Le Sueur 2010: Lowi 2005: Ekonomiskt sett har Algeriets statskassa sedan självständigheten varit kraftigt beroende av råvaruexporten av olja och gas (energi utgjorde ,7 procent av exportintäkterna); Faid 2008: Årliga nationella skuldbetalningens andel i förhållande till den totala exporten. 15 Lowi 2005: s

8 (26) Parallellt med den ökade radikaliseringen kritiserade oppositionella aktivister FLN:s politiska och ekonomiska misslyckanden. Trycket på en övergång till marknadsekonomi och flerpartisystem hade gemensamma drag med de östeuropeiska och sovjetiska proteströrelserna som växte fram under samma tid. Samtidigt liknade den religiösa kritiken från oppositionen den som under samma period förekom i Marocko, Tunisien, Libyen och Egypten. 16 I likhet med det europeiska östblocket var det svårt att få till en förändring utan att på systemisk nivå förändra statens karaktär. Det ekonomiska och politiska systemet under FLN hade lett till framväxten och institutionaliseringen av en politisk och militär oligarki (kallas i Algeriet le pouvoir makten) som gynnades av korruption och en omfattande informell ekonomisk sektor, fokuserad till råvaruindustrin och ett ineffektivt offentligt system. Under 1988 ägde stora folkliga protester mot den politiska och ekonomiska situationen rum i Algeriet. Regeringen svarade med en rad eftergifter till oppositionen. Konstitutionen skrevs om och öppnade upp för flerpartival. Det ökade politiska manöverutrymmet fylldes snabbt av Front islamique du salut (FIS). FIS var ett islamistiskt gräsrotsparti som kom att få ett brett stöd bland befolkningen. Andra betydande partier var; Kabyliabaserade Front de forces socialistes (FFS), Ahmed Ben Bellas Mouvement pour la démocratie en Algérie (MDA) och det sekulära berberpartiet Rassemblement pour la culture et la démocratie (RDC). 17 FIS visade tidigt på en ambivalent inställning till demokrati. Partiets ledarskap delades mellan två personer: den mer radikala Ali Belhadj, som ansåg att islam och demokrati var oförenliga, samt den mer moderata icke-våldsförespråkaren Abbassi Madani. 18 De centrala politiska ställningstagandena var liberalisering av ekonomin (oljeindustrier är inte arbetskraftintensiva; därav massarbetslösheten), arabisering av språket (franskan bibehöll en särställning även efter självständigheten och var även symboliskt förknippad med den styrande eliten) och framförallt en större roll för islam i samhället. Partiets ställning stärktes bl.a. av populistiska utspel, exempelvis stödet för Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 samt kritiken av den efterföljande externa militära interventionen Operation Desert Storm. 19 Trots att FIS vunnit en politisk majoritet 1990 års lokalval, kom partiet ändå att överraska le pouvouir i valet till nationalförsamlingen året därpå. FIS fick inte mindre än 47,5 procent. 20 FLN å sin sida kom bara att bli Algeriets tredje största parti och gick enligt den nya konstitutionen därmed inte vidare till en andra valomgång. Detta hotade den styrande elitens intressen. Militären ingrep, utropade undantagstillstånd och ställde in den andra valomgången. FLN-presidenten Bendjedid, som hade initierat övergången till ett flerpartisystem, tvingades från posten och militära ledare tog över styret. Den konstitutionella krisen kom att lägga grunden till ett flerårigt inbördeskrig ( ) mellan regeringsstyrkor och en med tiden alltmer splittrad opposition Le Sueur 2010: Ibid. s Wiktorowitz 2001: Det var inte en självklar position att inta med tanke på Saddam Husseins och Baathpartiets hantering av Iraks egna islamistiska rörelser. Greppet gav ändå FIS stöd hos helt nya väljargrupper utöver de islamistiska anhängarna och var instrumentellt för den nationella valsegern. 20 Le Sueur 2010: Lowi 2005: 230.

9 (26) FIS decimerades i samband med militärkuppen: flera anhängare fängslades, försvann, torterades eller mördades av staten. Åtgärderna radikaliserade motståndet ytterligare och en rad väpnade grupper växte fram ur och vid sidan av FIS. Här kan särskilt nämnas: Mouvement pour un état islamique (MEI), Mouvement islamique armé (MIA), Armée islamique du salut (AIS), Groupe islamique armé (GIA) m.fl. AIS och GIA var de mest betydande aktörerna under då inbördeskriget i Algeriet var som intensivast. 22 AIS förblev lojala med FIS och hade därmed spår av oppositionell legitimitet i egenskap av det stöd FIS fått vid valen GIA var däremot så fientligt inställt till såväl staten som andra islamistgrupper att de förklarade hela Algeriets befolkning som otrogna. 23 Siffror om antalet anhängare är osäkra men enligt den algeriska militären ska de ha varit som flest kring 1995 med personer. 24 Händelseutvecklingen i Algeriet, med tilltagande repressalier mot islamistiska partier och övrig opposition från statsbärande enpartistyren, speglade även den konflikt som förekom över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Få politiska kanaler existerade genom vilka legitima missnöjen kunde ventileras. Radikala oppositionsgrupper växte fram och drog till sig medlemmar. Som svar fängslades och torterades tusentals personer. Inbördeskriget i Algeriet utgjorde den mest omfattande konflikten i Nordafrika med uppskattningsvis mellan och dödsoffer. 25 Under 1994 blev det uppenbart att AIS och GIA inte skulle lyckas störta regimen militärt och deras politiska och militära strategier övergick alltmer till fokus på egen överlevnad. Detta inbegrep vid sidan av terror mot den algeriska regimen och civilbefolkning som inte stödde deras sak bl.a. finansiering genom kidnappningar, utpressning och rån. 26 GIA:s övergång till en strategi inriktad på mord på civila otrogna innebar en brytpunkt i konflikten. Gruppens massakrer mellan bidrog till avhopp och splittring i islamistlägret. 27 Spekulationer existerade om att den algeriska säkerhetstjänsten manipulerat GIA till att utföra dåden för att diskreditera den islamistiska oppositionen. 28 Den algeriska regeringens hållning gentemot islamistgrupperna påverkades under hela inbördeskriget liksom idag av en dragkamp mellan två grupper: les éradicateurs, som kategoriskt uteslöt alla förhandlingar med islamister samt les dialoguistes, som ansåg att nationell försoning var vägen framåt. 29 Nuvarande president Bouteflika anses företräda les dialoguistes. Inriktningen mot dialog vann allt större gehör under sena 1990-talet. 30 En viktig bidragande orsak var förutom Bouteflikas makttillträde tilltagande krigströtthet bland 22 Ibid. s Wiktorowitz 2001: s Lowi 2005: Harmon 2010: Lowi 2005: Botha och Goredema 2004: Dessa anklagelser lever vidare i nutid ang. konflikten i Sahel. Det saknas emellertid empiriskt stöd. Se t.ex. Jeremy Keenans arbete om Sahel. 29 Tahi 1995: Botha och Goredema 2004: 65.

10 (26) befolkningen. En annan var insikten att GIA:s metoder syntes bidra till att undergräva islamisternas. Samtidigt började militären minska sin uppenbara inblandning i politiken. 31 En bred amnesti utlystes för att förmå islamisterna att byta sida. Efter förhandlingar med staten lade AIS mellan ner sina vapen. 32 GIA drabbades av omfattande avhopp och avknoppningar. Bl.a. uppstod GSPC (som senare skulle bli AQMI) med en politik att specifikt inte angripa civila (fokus skulle riktas mot staten och dess företrädare). 33 Sammanfattningsvis kan konstateras att AQMI är sprungen ur en nationell kontext med bakgrund i en lång tradition av islamistisk opposition som radikaliserades kraftigt före och under algeriska inbördeskriget. Kampen om statsmakten har varit det mest betydande inslaget i den konflikten där le pouvoir (som inte är en enhetlig grupp utan ett samlingsnamn för de informella nätverk av makt som finns inom staten) kämpat mot övriga politiska krafter AQMI:s senare framväxt Under 2000-talets första fem år vände GSPC blicken utåt för att bygga upp sin försvagade kapacitet. Kontakter upprättades mellan GSPC och al-qaida. 34 Detta låg i linje med Osama Bin Ladens visioner om en internationell islamisk rörelse, vilket var drivkraften bakom al-qaidas grundande. 35 GSPC övertalades, eller valde, att anta en al- Qaida liknande retorik med fokus på USA, Israel och Europa. Gruppen visade dock tveksamhet inför att fullt ut byta spår från nationella till internationella mål. Sammanslagningen av GSPC och al-qaida offentliggjordes i september 2006 då det bl.a. deklarerades att gruppen skulle rikta attacker mot amerikanska och franska intressen. 36 Genom sammanslagningen hoppades AQMI:s företrädare stärka sin finansiella bas och förbättra rekryteringsmöjligheterna Struktur och verksamhet AQMI har sedan sitt bildande 2006 haft en decentraliserad struktur under ledning av Abdelmalek Droukdel. Gruppen är uppdelad i ett antal katiba (arabiska för bataljoner. En katiba kan motsvara allt från några få till flera hundra individer), vilka verkar i någon av gruppens fyra operativa zoner i Algeriet: västra, centrala, östra respektive södra (Sahel). 38 Efter omfattande algeriska säkerhetsinsatser är aktiviteten i de västra och östra zonerna kraftfullt reducerade och gruppens närvaro där är svagare än i exempelvis den centrala zonen. Dessa två zoner saknar även Sahels strategiska betydelse som nav för olika 31 Le Sueur 2010: 143; Ammour 2012: Wiktorowitz 2001: Le Sueur 2010: 144; Harmon 2010: s Harmon 2010: För exempel på internationalistisk retorik se: Cornell University Library. World Islamic Front for Jihad Against Jews and Crusaders: Initial Fatwa Statement (1998). 36 Le Sueur 2010: Cordesman och Nerguizian 2011: Ait-Hida och Brinkel 2011: 21.

11 (26) former av smuggling. AQMI:s verksamhet är framförallt knuten till den centrala och södra zonen. 39 Störst aktivitet sker i den centrala zonen, bl.a. i Kabylienregionen kring provinserna Bouira, Tizi Ouzou och Boumerdes där ledningen under Abdelmalek Droukdel f.n. har sin bas. 40 I den centrala zonen bedrivs ett lågintensivt uppror mot den algeriska staten i form av bombdåd och eldöverfall mot polisiära, militära och andra statliga mål. I samband med att GSPC formellt erkändes som en av al-qaidas grenar blev också självmordsattentat en använd taktik. AQMI har även lyckats upprätthålla en del av GSPC-nätverken som etablerades i den centrala zonen under algeriska inbördeskriget. I Sahelregionen är den militanta aktiviteten mindre frekvent men tilltagande, inte minst under Under perioden ägde totalt sett 1034 terroristincidenter rum i Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien. Av dessa skedde 938 i Algeriet, 41 i Mali, 35 i Niger och 20 i Mauretanien. 41 Siffrorna kan tolkas på olika sätt. Bryts dessa incidenter ner årsvis så är det uppenbart att terrorism blivit ett tilltagande problem i Sahel då de första attentaten inträffade först efter Samtidigt har våldet i Algeriet minskat i samband med de stora amnestierna 1999 och Sahel är en stor och glesbefolkad region vilket också innebär färre mål att slå mot och större logistiska hinder i planeringen av attacker vilket också till viss del kan förklara den lägre attentatsfrekvensen. De södra AQMI-bataljonernas verksamhet är dock mer intressant för externa parter, såsom EU, då den omfattar kidnappning av utländska medborgare, smuggling samt beskattning av legal och illegal handel (däribland också möjliga drogflöden). Kidnappningar är gruppens huvudsakliga inkomstkälla och beräknas sedan 2003 ha gett den uppskattningsvis miljoner USD i intäkter med vilka man kunnat köpa vapen och sprängmedel. 43 Även sporadiska eldöverfall och bombattacker har utförts, riktade mot såväl maliska och mauretanska säkerhetsstyrkor som mot västerländska ambassader och medborgare. 44 Franska intressen förefaller vara särskilt utsatta p.g.a. landets tydliga närvaro i regionen. Vid andra attacker har franska medborgare kidnappats i Niger, bl.a. kring Frankrikes gruvintressen vid Arlit. 45 En anledning till AQMI: s expansion söderut bedöms vara de finansieringsmöjligheter som föreligger i området. Sahel anses utgöra en bas för flera kriminella nätverk. Bland annat kan nämnas att området är en transitrutt för kokain från Sydamerika. Huruvida drogsmugglande nätverk har en koppling till AQMI har hittills inte bekräftats, men flera rapporter, bl.a. från FN, pekar på att så kan vara. 46 Klart är att narkotikasmugglare och 39 Lebovich 2011: s Tawil 2009: 8; Lebovich (2011): 8. Kabyliens topografi och växtlighet samt politiska motstånd till regeringen i Alger (på grund av befolkningens berberidentitet, dvs. inte av samma anledning som AQMI) gör regionen svårkontrollerad av militär och säkerhetstjänst. 41 Ammour (2012): Harmon (2010): Ammour (2012): 1; Uppgifter om AQMI:s inkomster varierar. Gruppen kan sägas ha gott om pengar relativt dess storlek. 44 National Counterterrorism Center. Worldwide Incidents Tracking System (2011). 45 Porter 2011: UN News Centre

12 (26) AQMI rör sig delvis i samma områden. 47 Det betyder dock inte nödvändigtvis att kokainsmugglare förlitar sig på AQMI för att underlätta och hantera droggenomförsel eftersom detta kan dra åt sig onödig uppmärksamhet från internationella brotts- och terrorism-bekämpande institutioner. Å andra sidan uppskattade FN:s Office of Drugs and Crime (UNODC) att kokainsmugglingens värde i Väst- och Centralafrika förra året till 800 miljoner USD. 48 Det finns således goda ekonomiska incitament för AQMI att försöka involvera sig i industrin. Uppgifterna är dock svåra att bekräfta. 49 AQMI har på olika sätt involverat sig i andra former av olagliga verksamheter i finansieringssyfte. Mönstret är återkommande från andra konflikter där stater tappat makten över delar av sitt territorium, t.ex. i norra Pakistan. Inte sällan uppstår allianser mellan religiöst extrema (eller på annat sätt politiskt motiverade motståndsgrupper) och kriminella grupperingar. Kriminella kan erbjudas skydd att verka i utbyte mot tillgång till logistiska nätverk och möjligheter till ekonomisk vinning. I vissa fall blir det ekonomiska motivet ett självändamål för den väpnade rörelsen. 50 I Sahel har AQMI kontakter både med andra väpnade grupper (som kan agera proxy) och kriminella som underlättar smuggling. Vissa kidnappningar har utförts av lokala konstellationer som sedan sålt sina offer till AQMI. Extrem fattigdom, brist på utveckling samt sociala strukturer som befäster ekonomisk, politisk, och social ojämlikhet, är delförklaringar till gruppens fortsatta fotfäste i Sahel. AQMI är bara en part av flera som drar nytta av illegala flöden i regionen. Starka incitament finns också hos lokala politiker (eller andra makthavare) och tullpersonal att tjäna pengar t.ex. genom smuggling eller genom att agera mellanhand i kidnappningsförhandlingar och sedan ta provision på lösensumman. Det är inte omöjligt att dessa personer har alternativa lojaliteter och band i detta område, där klanen och den etniska identiteten ofta väger tyngre än den nationella. 51 En av AQMI:s ledare i Sahel, Mokhtar Belmokhtar, ska t.ex. ha gift in sig i lokala familjer i syfte att försöka dra nytta av dessa lokala kontakter. 52 Vidare är det viktigt att se problemet i dess större kontext. Sahel utgör en transitrutt för smuggelnätverk, styrda och finansierade av kriminella element som också kan ha sin bas utanför regionen (t.ex. i Nigeria, Libyen eller Libanon). 53 Om polisiära åtgärder å ena sidan slår mot lokalbefolkningens inkomster men å andra sidan inte kommer tillrätta med de finansiärer som står bakom nätverken, riskerar det att lämna grundläggande problem olösta. I ett sådant scenario kan AQMI:s rekryteringsmöjligheter på sikt öka Mål och intressen AQMI och al-qaida utgör olika delar av samma rörelse vilket ledarskapet inom båda organisationerna upprepade gånger uttryckt. 54 Emellertid väljer AQMI att inte angripa 47 Institute for Security Studies 2011: World Drug Report : UN News Centre Institute for Security Studies 2011: Malis etniska sammansättning; Mande 50 % (Bambara, Malinke, Soninke), Fulani 17 %, Voltaiska folk 12 %, Songhai 6 %, Tuareger och Morer 10 %, övriga 5 %. 52 Joure 2011: Lecocq och Schrijver 2007: The New York Times

13 (26) utländska mål i den utsträckning som al-qaida skulle vilja utan förefaller ha mer begränsade ambitioner. En viktig del i att förstå AQMI:s mål och intressen är att gruppen fortfarande till stor del är en omprofilerad GSPC. Ledarskiktet är algeriskt, liksom majoriteten av dess medlemmar. Retoriken har justerats för att visa på en mer internationell prägel men det har ännu inte tydligt visat sig i AQMI:s val av mål. Detta kan bero på flera faktorer ideologiska, strategiska och materiella. Först och främst måste medlemmarna ideologiskt motiveras av gruppens övergripande mål. Eftersom majoriteten av medlemmarna är algeriska veteraner från inbördeskriget kan en viss tyngdpunkt väntas ligga i kampen mot den algeriska staten, annars riskerar ledningen att tappa stöd internt. Av gruppens utförda attentat och valda mål att döma finns som ovan nämnts en huvudsaklig fokus på algerisk polis och militär. Även övriga symboler för statens makt och närvaro utsätts för attacker. Detta stämmer överens med gruppens mål att störta den algeriska staten. 55 Att algeriska mål premieras över internationella kan begränsa handlingsfriheten. Samtidigt har attacker också riktats mot FN och multinationella företag. 56 Attentat mot internationella mål innebär såväl strategiska möjligheter som risker. Kidnappningar kan generera stora inkomster men kan också leda till militära repressalier från mäktiga stater som Frankrike. Om amerikanska intressen på ett betydande sätt skulle hotas kan det i värsta fall leda till den typ av drönarkrig som försiggår i Jemen. Dessa konsekvenser övervägs sannolikt av gruppen. Därtill styrs verksamheten i stor utsträckning av logistiska begränsningar. Vid sidan av attentaten krävs olika åtgärder för att organisationen ska fortsätta fungera att generera inkomster, införskaffa förnödenheter såsom mat, vapen och ammunition, att bibehålla rörlighet för att undvika upptäckt av polis och militär etc. Endast ett begränsat antal mål kan komma att angripas. Målen prioriteras sannolikt utifrån hur de stämmer överens med gruppens ideologiska och strategiska överväganden. En annan utveckling är att finansieringsbehovet mättas till följd av den framgångsrika kidnappningsverksamheten i söder, vilket i sin tur kan ge ökat handlingsutrymme. I Sahel förekommer främst attentat som syftar till att generera inkomster vilket tyder på att den lokala organisationen fokuserar på att bygga upp sin kapacitet. Medan finansieringsbehovet kan bli ett mål i sig finns det också indikationer på att gruppen nu tagit på sig en roll i styrandet av Malis norra områden efter tuaregrebellernas intåg Detta stärker argumentet om en religiös och politisk agenda men utesluter inte heller att det görs p.g.a. att det medför ytterligare möjligheter för gruppen att involvera sig djupare i regionens olika olagliga verksamheter. En utvecklad politisk roll i norra Mali innebär emellertid risker för gruppen. Ett mer öppet agerande medför att gruppen, 55 Droukdels intervju i New York Times är en indikation. Han diskuterar algeriska inrikespolitiska frågor i detalj. När det handlar om USA hänvisar han istället till Osama Bin Ladens uttalanden. 56 Under december 2006 beskjuts en buss med anställda från Brown, Root & Condor (ett dotterbolag till Halliburton). Under mars 2007 sker ett attentat mot ryska Stroytransgas. Under december 2007 bombas ett FN-kontor i Alger.

14 (26) som hittills varit väldigt svårhanterad, blir lättare att kartlägga och agera gentemot för utomstående. Den ekonomiska och politiska marginaliseringen hos olika grupper i samhället är en viktig rekryteringsfaktor för AQMI. Fattigdom och marginalisering ger AQMI möjlighet att exploatera missnöjet. Gruppen finansierar exempelvis vissa sociala insatser i Sahel där staten saknar närvaro. 57 Dock bör det poängteras att islamisternas intåg i norra Mali också mötts av protester bland lokalbefolkningen. Vidare kan skönjas att AQMI å ena sidan har valt en egalitär islamistisk och antikolonial retorik, men å andra sidan en striktare tolkning av Sharia (något som för de lokalt bosatta anses vara mestadels obekant). Retoriken kan ge viss resonans hos flera marginaliserade grupperingar i området, i synnerhet hos unga män. AQMI anklagar också Mali, Niger och Mauretanien för att vara fientliga till islam och understödda av Frankrike och Spanien som har intresse av att exploatera områdets naturresurser. Ett ökat medlemskap inom AQMI av personer med ursprung i Mauretanien, Mali och Niger kan tänkas leda till ett ökat fokus på attentat mot respektive regeringar och allt svagare koppling till Algeriet. Samtidigt kan ett bakslag mot gruppen ske i norra Mali ifall området inte kan styras på ett sätt som möter lokalbefolkningens behov. I och med att AQMI ser Europas stater som ideologiska antagonister är det inte osannolikt att sympatisörer på olika sätt kan försöka slå mot mål i Europa. Det är dock en ambition som i nuläget inte motsvaras av en faktisk kapacitet. För närvarande är det sannolikt att det för AQMI är mer prioriterat att fokusera på hanteringen av den nya politiska situationen i norra Mali Kapacitet AQMI:s medlemsantal är okänt. Bedömare anser att antalet ligger på under tusen personer i både Algeriet och Sahel sammantaget. 58 Sannolikt har närvaron i norra Mali efter tuaregrebellernas (och associerade grupperingars) maktövertagande förenklat nyrekrytering och bidragit till att dess medlemstal ökat. Trots att gruppen främst domineras av personer med algeriskt ursprung, särskilt i ledarskiktet, framhävs det i AQMI:s propaganda att det även finns medlemmar från andra länder såsom Niger, Mali, Mauretanien, Senegal, Ghana, Nigeria och Benin. 59 Uppgifterna är emellertid osäkra, särskilt om de kommer från AQMI själva då det sannolikt ligger i gruppens intresse att överdriva förekomsten av icke-algeriska frivilliga. AQMI:s beväpning (främst baserat på sekundärkällor av tidigare operationer) är företrädesvis lättare skjutvapen, minor, egengjorda bomber av olika slag (s.k. IED) samt granatkastare. 60 Transporter sker med terränggående bilar. AQMI har dessutom vid flera tillfällen lyckats rekrytera personer villiga att utföra självmordsattentat i både Algeriet och Sahel (20 attacker varav 19 i Algeriet och en i Mauretanien). 61 I Sahel 57 S/2012/ : Cordesman och Nerguizian 2010: Rollins 2011: Cordesman och Nerguizian, 2010: National Counterterrorism Center 2011; The Guardian

15 (26) har gruppen haft begränsad framgång i att iscensätta storskaliga attentat mot europeiska mål (få dödsfall). Gruppens militära kapacitet att utföra attacker kan på sikt öka om man lyckas komma åt den krigsmateriel som står utanför kontroll i Libyen. Sedan Khadaffis fall finns mycket vapen i omlopp och det har saknats övergripande strategier och resurser för att övervaka vapendepåer och kontrollera smuggling av vapen över landets gränser. 62 USA:s utrikesdepartement arbetar i samverkan med Frankrike, Storbritannien och Libyen med att oskadliggöra portabla luftvärnssystem (uppskattningsvis stycken). 63 men granater, sprängämnen och ammunition finns i sådan mängd att de anses omöjliga att säkra på kort sikt. 64 Samtidigt som AQMI:s militära kapacitet kan vara ökande i Sahel fortgår verksamheten i Algeriet med sporadiska attacker. Ett stort hinder att överkomma i Sahel är områdets omfattande storlek varför logistiska prioriteringar måste göras. Det innebär förmodligen att en stor militär kapacitet i Sahel inte nödvändigtvis motsvaras i ett stort antal attentat jämfört med norra Algeriet där mål är mer lättillgängliga. Å andra sidan är situationen i norra Mali allvarlig eftersom staten saknar kontroll över stora ytor, vilket också innebär att det blir lättare för AQMI att röra sig obehindrat. Vad avser möjligheten att utgöra direkta hot mot europeiska regeringar anses AQMI f.n. inte ha några utbredda nätverk i Europa. Ett antal tillslag gjordes mot GSPCsympatisörer i Europa under hösten 2005 vilket slog ut de nätverk som verkat sedan 1990-talet. En närvaro i Europa utgör en viktig förutsättning för att anskaffa materiel för, planera och iscensätta attentat. 65 Övriga nätverk av radikala islamister som finns i Europa har hittills visat större intresse för andra konflikter i Mellanöstern och Nordafrika än den som pågått i Algeriet Syn på AQMI Staterna i regionen har olika förhållningssätt till AQMI, baserat på respektive lands historiska och samtida politiska realiteter samt tillgängliga resurser för att möta säkerhetshot. 67 För Sahelstaterna Mali, Niger och Mauretanien är AQMI bara ett av många hot som upptar statens resurser och uppmärksamhet vid sidan av stora sociala och ekonomiska problem. Algeriet har å sin sida resurser att driva en mer hårdför linje gentemot AQMI. Samtidigt vill inte Algeriet självt bära hela bördan och ta de konsekvenser som följer av att ensidigt engagera sig på kringliggande staters territorium. 62 Cordesman och Nerguizian 2010: de Kock och Snyman United States Department of State. Fact sheet. Libya. 65 Le Sueur 2010: Chopin 2011: Ammour 2012: 5.

16 (26) 3.1. Algeriet Algeriet är mån om sin ställning som regional maktspelare och medveten om sin relativa styrka. I synnerhet sedan inbördeskriget har statsapparaten varit kraftigt militariserad. Landet hade t.ex. sex gånger högre militärutgifter än de övriga Sahelstaterna sammanlagt. 68 Algeriet är därmed den enda makten i regionen som har militär styrka att verka på bred front mot AQMI. AQMI:s verksamhet i Algeriet och i Sahel fortskrider. Antalet våldshandlingar är dock långt ifrån 1990-talets nivåer och AQMI ses inte längre som ett allvarligt hot mot statens överlevnad. Algeriets engagemang vis-à-vis AQMI i Sahel är av samma skäl begränsat, eftersom landet inte påverkas direkt av verksamheten där. Däremot vill man utgöra en nyckelspelare i det regionala samarbetet där andra stater kan agera under algerisk ledning. Algeriets strategi för att hantera radikala grupper baseras på skiften mellan piska och morot. Staten har ofta använt sig av våld mot inhemska motståndare. Militär, polis och säkerhetstjänst har haft stor frihet i hur de hanterat AQMI och andra grupperingar. Vid andra tillfällen har amnestier utlysts vilket urholkat de militanta islamisternas medlemsbas. Amnestierna 1999 och 2005 hade brett folkligt stöd och anses ha varit starkt bidragande till inbördeskrigets slut. Åtgärderna var inte populära, varken hos les éradicateurs inom militären eller hos de mest hängivna inom AQMI. Likafullt bidrog de till att avsevärt minska våldsnivån. 69 I inledningen på den arabiska vårens protester i Nordafrika hävdes också det undantagstillstånd som infördes i Algeriet1991, i syfte att föregripa risken för utbredda protester mot staten. Utvecklingen efter terrorattacken i USA den 11 september 2001 erbjöd en chans för Algeriet att beskriva sin interna konflikt inom ramen för USA:s globala krig mot terrorismen. Detta narrativ har bl.a. lyfts fram för att förbättra landets anseende internationellt, vilket gett resultat i relationerna inte bara till USA utan också till EU. Kampen mot terrorismen har även gynnat Algeriets ställning som huvudsaklig samordnare av kontraterrorism inom den Afrikanska unionen (AU). Sammanfattningsvis kan konstateras att Algeriet har profilerat sig internationellt genom sitt kontraterrorismarbete. Samtidigt formar den regionala och statens interna dynamik förhållningssättet gentemot AQMI på ett komplext sätt. Inom staten pågår en dragkamp om hur terrorhotet bäst ska hanteras genom dialog och amnestier eller våld. Hållningen gentemot AQMI:s aktivitet i söder är mera avvaktande. Det finns t.ex. inga tecken på att Algeriet önskar bli involverat i Malis interna konflikt. En osäkerhetsfaktor är huruvida AQMI kommer att intensifiera sina attacker mot Algeriet eller inte. Ökade attacker mot algeriska mål leder troligen till ökade motåtgärder, öppet eller i hemlighet Mali Mali har genomgått en ytterst turbulent period under de senaste månaderna. Stora områden i landets norra delar har tillfallit först tuaregrebeller och därefter väpnade islamister, och en militärkupp har avsatt presidenten Amadou Toumane Touré strax 68 Burkina Faso, Chad, Mali, Mauretanien, Niger; Ammour (2012): Le Sueur 2010: 159.

17 (26) innan val skulle hållas. Mali, som för närvarande förlorat halva sin yta till islamistiska rörelser som AQMI, Ansar al-din och MUJAO, saknar sedan länge militär kapacitet att kontrollera sina gränser. Detta gör att AQMI:s verksamhet i Sahel kunnat pågå mer eller mindre obehindrat. Malis inställning till AQMI under presidenten Amadou Toumane Touré var ambivalent vilket ledde till spända relationer med grannländerna och bidrog till bedömningen från flera håll att Mali hellre tolererade AQMI:s närvaro i landets norra delar än riskerade ytterligare instabilitet genom extern inblandning. Det speglar den oro som funnits i omvärlden över Mali som den svaga länken i Sahel eftersom landet tillsynes saknat både resurser och politisk vilja att ta itu med AQMI och en rad andra problem såsom den organiserade brottsligheten. USA:s försök att via sitt Trans Saharan Counter Terrorism Partnership (TSCTP) bygga upp landets militära kapacitet lyckades t.ex. inte nå sina mål. Misslyckandet i hanteringen av tuaregupproret som bröt ut i januari 2012 är en tydlig indikation på att Malis militär saknar förmåga att hävda landets territoriella integritet. 70 I sammanhanget kan nämnas att den algeriska regeringen ansett Malis armé vara inkompetent. 71 Samtidigt har Mali ändå vid några få tillfällen agerat mot AQMI militärt, både på egen hand och tillsammans med Mauretanien. Vid andra tillfällen har dock Malis regering förhandlat med AQMI och släppt fängslade AQMI-medlemmar i utbyte mot frisläppande av europeiska kidnappningsoffer. Mauretanien och Algeriet är dock starkt emot alla eftergifter till AQMI och har tidigare dragit tillbaka sina ambassadörer för att visa sitt missnöje med Malis agerande. 72 Mali drabbas även ekonomiskt av AQMI:s verksamhet. Turismen är en viktig inkomstkälla för landet, men har stadigt minskat i takt med att kidnappningarna ökat. En rapport från Malis regering har beräknat att närmare 8000 arbetstillfällen förlorats på grund av AQMI. 73 Malis norra områden har under lång tid utstått brist på investeringar och ekonomisk utveckling. Många av de investeringar som var tänkta att göras, bl.a. med EU-stöd, har frusit inne på grund av otillräcklig implementering och korruption. 74 En anledning förefaller ha varit Amadou Toumane Tourés ovilja att ta itu med AQMI:s närvaro och istället förtiga problemet. Av de Sahelstater där AQMI har närvaro har Mali svagast kontroll över sitt territorium. Detta märks exempelvis på rörelsemönster i samband med AQMI:s kidnappningar. Gisslan har förts från Niger till Mali i samband med att de tillfångatagits för att försvåra eventuella fritagningsförsök. 75 Amadou Toumane Touré vidhöll under sin regeringstid att landet gjort vad det kunnat för att begränsa AQMI:s rörelsefrihet men att det är beroende av stöd från omvärlden, främst Algeriet. Brist på tillit mellan dessa två stater ligger delvis till grund för det haltande samarbetet kring informationsutbyte och logistiskt stöd. 70 Le Sage 2011: Atlasinfo Chikhi Strauss 2011: European Union External Action Service 2011: Institute of Security Studies (2011): 13; Ammour (2012): 4; European Union External Action Service 2011: 1.

18 (26) 3.3. Niger AQMI:s närvaro i Niger är inte lika påtaglig som i Mali, men kidnappningar har förekommit på flera platser i landet, däribland huvudstaden. Regeringens politik syftar sedan en tid tillbaka till att försöka kontrollera gränsen mot Libyen, inte minst efter Khaddafis fall. Försök att störa vapenflöden och AQMI:s rörelseförmåga har ibland varit lyckosamma. I slutet av 2011 gensköts t.ex. en konvoj med stora mängder sprängmedel och utrustning som förmodades vara på väg till AQMI i Sahel. 76 Säkerheten i huvudstaden Niamey har trappats upp till följd av det hot som föreligger mot utländska medborgare, i synnerhet sedan två fransmän kidnappades där i januari Kidnappningarna medförde att många biståndsprojekt fick avbrytas av säkerhetsskäl. Niger har en nationell strategi mot terrorism och organiserad brottslighet som regeringen försöker efterleva. Under senvåren 2012 beslutade EU om stöd till dess implementering. Närmare 10 procent av Nigers befolkning är tuareger och regeringen försöker via olika ekonomiska åtgärder förhindra att ett liknande uppror som det i Mali bryter ut. 77 Sannolikt finns en insikt om att upplevd marginalisering och missnöje bland tuaregerna kan ge AQMI en rekryteringsbas. En vanlig kritik som förekommer bland tuaregerna i Niger gäller franska företags uranutvinning och de negativa konsekvenser i form av hälsoproblem och miljöförstöring som detta medför. Historiskt sett har endast en liten del av de pengar som tjänas på uranexploateringen tillfallit befolkningen. Uppfattningen bland många, inte bara tuareger, är att Frankrike är i Niger av ekonomiska intressen. AQMI ser Frankrikes närvaro i regionen som ett av sina huvudmål. 78 Sju personer kidnappades i Arlit i september 2010, varav fyra var fransmän som fortfarande är i fångenskap. 79 Vidare kan konstateras att tack vare det nära bilaterala samarbetet med Frankrike och USA:s TSCTP har Niger en relativt stark försvarsmakt i förhållande till att det är ett av de fattigaste länderna i världen. Regeringen anstränger sig för att säkra sitt territorium, bland annat genom att öka säkerheten kring huvudstaden och urangruvorna samt kring gränsen mot Mali och Libyen. Nigers militär och polis har dock inte tillräckliga resurser för att lösa dessa uppgifter Mauretanien Mauretanien lider f.n. av ett demokratiskt underskott, knappa resurser samt en långsam ekonomisk utveckling. Landet har också en rad inrikespolitiska problem att hantera till följd av den spänning som råder mellan olika befolkningsgrupper. Mauretanien har på olika sätt drabbats av AQMI:s närvaro i Sahel. AQMI har utfört attentat mot bl.a. landets president Ould Abdel Aziz och mot Frankrikes ambassad. 80 För att möta dessa hot har landet satt in polisiära och militära resurser. Under våren 76 S/2012/42, Oumar Stratfor Jane s Terrorism and Security Monitor Jihadology (2011).

19 (26) 2012 har landet utfört militära övningar utmed sin gräns. Parallellt med dessa åtgärder ägnas resurser åt olika avradikaliseringsinitiativ riktade mot den unga och arbetslösa delen av befolkningen. Mauretanien har aktivt försökt möta AQMI. Det har dock även funnits tendenser till att överdriva hotet som gruppens närvaro i landet utgör, och att använda detta som svepskäl för att slå ner politisk opposition. 81 Mauretanien har under flera år haft en hållning gentemot AQMI som liknar Algeriets, dvs. med företrädesvis militära lösningar. Med EU-stöd har landet arbetat förebyggande med att begränsa gruppens rekryteringsmöjligheter. AQMI har en starkare närvaro i Mali än i Mauretanien vilket också lett Mauretanien till att, vissa gånger ensidigt men andra gånger överenskommet med Mali, attackera AQMI:s läger i Mali. Den regionala maktkampen mellan Algeriet och Marocko begränsar potentiella samordnade regionala ansträngningar mot AQMI. Mauretanien har tidigare haft goda relationer med Marocko vilket har utgjort ett hinder för samarbetet med Algeriet. Samtidigt har Mauretaniens militära svar mot AQMI:s närvaro setts positivt i Alger, som dock verkar för att det ska ske inom ramen för ett gemensamt regionalt samarbete där Algeriet kan ha större insyn och inflytande Gemensamma initiativ Sett i ett regionalt ljus råder det konsensus om att AQMI utgör ett problem. Emellertid går meningarna isär om hur stort problemet är i relation till andra inrikespolitiska utmaningar, vems ansvar det är att ta itu med problemet samt hur detta bäst kan göras. Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien har försökt att skapa gemensamma mekanismer för att hantera AQMI. Till exempel finns ett gemensamt forum för informationsutbyte. Länderna avser även agera tillsammans militärt i sina gränsområden, genom le Comité d'état-major opérationnel conjoint (CEMOC) med högkvarter i Tamanrasset, Algeriet. 83 Målet är att man ska samlas under CEMOC:s gemensamma befäl med uppgift att utifrån dessa staters intressen koordinera regionens kontraterrorstrategi och möta gemensamma terrorhot. I verkligheten finns dock få soldater att tillgå. Informationsutbytet och gemensamma operationer har också visat sig vara ineffektiva. Förutom de logistiska svårigheter som föreligger har fördröjningar skett av politiska orsaker. Algeriets kräver en ledande roll i samarbetet. Detta krockar med att Mali velat engagera Marocko, vars relationer med Algeriet är dåliga på grund av konflikten i Västsahara 84, i processen Stater indirekt påverkade av AQMI Medan AQMI:s utbredning är begränsad till staterna Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien finns det en rad länder i Nord- och Västafrika som lever med liknande konflikter eller som riskerar att påverkas av AQMI:s aktiviteter (Marocko, Tunisien, 81 Harmon 2010: Ammour 2012: Institute for Security Studies 2011: Ibid. 13.

20 (26) Libyen, Nigeria, Tchad och Burkina Faso). Nedan följer en översikt över deras olika interna konfliktsituationer och kopplingar till AQMI:s närvaro i Sahel. I Marocko finns terroristgrupper med ideologier som liknar AQMI:s, exempelvis Groupe islamique combattant marocain (GICM). Kontakter har funnits mellan sådana lokala radikala grupperingar och föregångaren till AQMI, GSPC. 85 Under Irakkriget (2003-) hjälpte GSPC bl.a. till att smuggla marockanska, libyska och tunisiska islamister till Irak. Sedan Irakkonflikten tappat i intensitet tros det inte förekomma något systematiskt samarbete. Däremot skapar AQMI:s ökade närvaro i norra Mali förutsättningar för att samarbete mellan olika grupper återigen kan bli ömsesidigt fördelaktigt. Frizonen i norra Mali kan bli en mötesplats för jihadister av olika slag. I kontraterrorsammanhang skulle Marocko potentiellt kunna spela en betydelsefull roll regionalt, men begränsas, som indikerats ovan, av Västsaharakonflikten. Algeriets stöd till Polisario utgör del i grunden till den regionala motsättningen som finns mellan Algeriet och Marocko. 86 Algeriet har till följd av detta ännu inte låtit Marocko delta i det regionala säkerhetssamarbetet CEMOC. 87 I likhet med Marocko finns det i Tunisien grupper med ideologier som liknar AQMI:s, men tecknen på samarbete är få. 88 Efter revolutionen har salafister och andra islamister fått ökad möjlighet att uttrycka sig öppet. Det har lett till vissa konfrontationer mellan polis och sympatisörer, men till endast ett fåtal attentat. Många av de salafistiska nätverk som tidigare verkade i det fördolda tycks numer aktivera sig politiskt vilket också lett till spänningar med andra politiska rörelser som vill värna den potentiella (mer liberala) demokratisering landet står inför. Tunisien påverkas också av politiska skeenden i närområdet, främst situationen i Libyen där våldsamheter alltjämt kvarstår. Det finns dock hittills inga indikationer på att osäkerheten skulle spilla över på tunisiskt territorium i form av vapenflöden eller liknande. AQMI är aktivt i Libyen. Främst handlar det om smuggling av vapen, ammunition och sprängämnen. Handeln möjliggörs av svårigheterna att säkra det stora antalet vapenlager som finns runt om i landet samt den libyska militärens bristande förmåga till gränskontroll. Efter upproret mot Khaddafi 2011 befinner sig Libyen i en transitionsperiod, under Benghazibaserade National Transitional Councils (NTC) kontroll, i väntan på val som ska hållas under sommaren Kriget är över sedan Khaddafi dödats men ännu finns stora problem med att upprätthålla lag och ordning till följd av det stora antal miliser som opererar i landet. 89 Landet har tidigare varit bas för den al-qaida-sympatiserande grupperingen Libya Islamic Fighting Group (LIFG). Denna grupp lade ner sina vapen 2008 som en del av en uppgörelse med Khadaffiregimen, men återuppstod 2011 i samband med revolten i landet och tycks ha spelat en viktig roll under inbördeskriget Harmon 2010: Ammour 2012: Lacher 2011: Cristiani och Fabiani 2011: s Amnesty El Sherif 2011: 358.