Sekretess inom hälso- och sjukvården analys

Transkript

1 1 Sekretess inom hälso- och sjukvården analys Personal inom hälso- och sjukvården hanterar dagligen känsliga uppgifter om patienters personliga förhållanden. Det kan vara knepigt att hålla reda på vilka uppgifter och i vilka situationer dessa uppgifter får föras vidare. JP Infonets expert Lars Clevesköld redogör för vilka grundläggande sekretessregler som gäller inom hälso- och sjukvården. Han ger också exempel på i vilka situationer personalen kan göra undantag från sekretessen. Sekretess inom hälso- och sjukvården i allmänhet INLEDNING Den offentliga hälso- och sjukvården är en del av myndigheterna i Sverige. Den utgör en del av det allmännas verksamhet och ska alltså följa gällande regler såväl om utlämnande av allmänna handlingar som om sekretess och tystnadsplikt. De bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt som myndigheterna och deras anställda är skyldiga att följa finns samlade i en lag med namnet Offentlighets- och sekretesslagen. Lagen kom år 2009 och ersatte då den tidigare Sekretesslagen, som var från år Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, innehåller inte särskilt mycket nytt i förhållande till sekretesslagen, det är mest fråga om att den nya lagen har blivit uppdelad i avdelningar och kapitel som inte fanns tidigare. Eftersom själva sekretessbestämmelserna har ungefär samma innehåll som tidigare, så är också uttalanden från Justitieombudsmannen (JO) som kom på sekretesslagens tid fortfarande av intresse när man ska tolka OSL. EN SEKRETESSBESTÄMMELSE SOM GÄLLER HOS ALLA MYNDIGHETER Beskrivningen inleds med en sekretessbestämmelse som gäller hos alla myndigheter, och alltså även inom den offentliga hälso- och sjukvården. De uppgifter som omfattas av denna sekretess är sådana som rör enskilds hälsa eller sexualliv, och det är därför naturligt att bestämmelsen berörs i en redogörelse för sjukvårdssekretessen. Bestämmelsen finns i 21 kap. 1 OSL. Det är emellertid så, att om en annan sekretessbestämmelse ger ett starkare sekretesskydd för uppgifter om hälsa och sexualliv, så ska den starkare bestämmelsen tillämpas. Hälso- och sjukvårdssekretessen, som beskrivs nedan, är starkare och ska alltså tillämpas inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därför ges här bara en kortfattad beskrivning av 21 kap. 1 OSL. I 21 kap. 1 OSL sägs att sekretess gäller för uppgift som rör en enskilds hälsa eller sexualliv, såsom uppgifter om sjukdomar, missbruk, sexuell läggning, könsbyte, sexualbrott eller annan liknande uppgift, om det måste antas att den enskilde eller någon närstående till denne kommer att lida betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte för uppgift som tas in i ett beslut. Som exempel på vad som kan omfattas av bestämmelsen kan nämnas uppgifter om könsbyten, transsexualitet, HIV eller psykiska sjukdomar. Formuleringen uppgift som rör en enskilds hälsa eller sexualliv omfattar såväl uppgifter om sexuell läggning som uppgifter om sexuella övergrepp.

2 2 DEN EGENTLIGA HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSSEKRETESSEN Den egentliga hälso- och sjukvårdssekretessen regleras i 25 kap. OSL. Nedan återges de väsentligaste delarna av innehållet. Först kan emellertid sägas att den här sekretessen gäller för den hälso- och sjukvård som bedrivs av det allmänna i sjukhus och andra vårdinrättningar, jämför 1 hälso- och sjukvårdslagen (1982:763): Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna. Hälso- och sjukvårdssekretessen gäller också vid inrättningar för öppen vård, distriktsläkarmottagningar och folktandvård. Hälso- och sjukvårdssekretessen gäller även inom sådana enheter som elevhälsan och hälsovården inom Kriminalvården. Sekretessen ska iakttas av all den personal som är verksam inom det allmännas hälso- och sjukvård. Den gäller alltså för både vårdpersonal och all personal inom administrationen. Även praktikanter inom sjukvården omfattas, men inte sådana elever som finns inom sjukvården enbart för att få utbildning, jämför 2 kap. 1 OSL. För dessa elever får man laborera med tystnadsplikt. Hälso- och sjukvårdssekretessen kräver givetvis omsorg i alla led. JO har till exempel sagt att det var allvarligt när en psykiatrisk mottagning av misstag skickade ett läkarutlåtande till fel adress (JO:s beslut den 15 juni 2011, dnr ). Det kan inom parentes nämnas att den kommunala hälso- och sjukvården i sekretesshänseende tillhör samma verksamhetsområde som den kommunala socialtjänsten. HUVUDREGELN OM HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSSEKRETESS Regleringen inleds med huvudregeln i 25 kap. 1 att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Det anses att sekretessen bland annat utgör hinder mot att lämna ut uppgift om en person vårdas eller har vårdats på ett visst sjukhus. JO har på tal om socialtjänst och sjukvård uttalat att redan uppgiften att den enskilde förekommer i ett ärende hos en sådan myndighet omfattas som regel av sekretess (JO 2011/12 s. 557). Samma sekretess gäller i annan medicinsk verksamhet, exempelvis rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination, befruktning utanför kroppen, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, omskärelse och åtgärder mot smittsamma sjukdomar. SEKRETESS VID SAMMANHÅLLEN JOURNALFÖRING Sekretessbestämmelserna i detta avseende finns i 25 kap. 2 OSL. Enligt patientdatalagen (2008:355) kan vårdgivare under vissa förutsättningar få direktåtkomst bland annat till varandras elektroniska journalhandlingar. Som samlingsbegrepp för detta system används begreppet sammanhållen journalföring. Genom systemet med sammanhållen journalföring ges möjlighet för sjukvårdshuvudmännen och de privata vårdgivarna att på frivillig väg bygga upp system för elektroniskt utlämnande i gemensamma databaser eller andra gränsöverskridande informationssystem för vårddokumentation. Systemet med sammanhållen journalföring innebär att en vårdgivare (som här kallas vårdgivare A), om patienten inte har motsatt sig det, får ha direktåtkomst till personuppgifter som behandlas av andra vårdgivare (här kallade vårdgivare B) i vårdgivare B:s verksamhet med att föra patientjournal och administrera vården av patienten. För att vårdgivare A ska få behandla uppgifter som vårdgivare B har registrerat måste enligt huvudregeln tre villkor vara uppfyllda, nämligen att uppgifterna rör en patient som vårdgivare A har en aktuell patientrelation med, att uppgifterna kan antas ha betydelse för vården av patienten (eller för att utfärda intyg om patientens vård) samt att patienten samtycker till det eller saknar förmåga att ta ställning.

3 3 Om dessa villkor inte är uppfyllda råder det så kallad absolut sekretess för uppgifterna hos andra vårdgivare än den som ursprungligen registrerat uppgifterna. I exemplet ovan råder det alltså absolut sekretess hos vårdgivare A. Absolut sekretess innebär att uppgifter aldrig får lämnas ut, inte ens efter skadeprövning. Syftet med att införa absolut sekretess i detta sammanhang är att vårdgivare A, när vårdgivare A enligt patientdatalagen saknar befogenhet att ta del av uppgifter som vårdgivare B har gjort tillgängliga, inte ska behöva ta del av dessa uppgifter för att göra en sekretessprövning om uppgifterna begärs ut från vårdgivare A. Sekretessprövningen är så att säga redan gjord; uppgifterna kan inte lämnas ut. Om det finns förutsättningar för att den mottagande myndigheten (alltså vårdgivare A) ska få behandla uppgiften, eller myndigheten har behandlat uppgiften tidigare, gäller inte absolut sekretess. I det fallet gäller i stället sekretess under förutsättning att det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men. Uppgiften kan alltså i detta fall lämnas ut från vårdgivare A om en skadeprövning visar att det inte uppstår men av utlämnandet. OMHÄNDERTAGANDE AV PATIENTJOURNAL En annan regel om absolut sekretess gäller omhändertagande av patientjournal: Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av patientjournal inom enskild hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden (25 kap. 5 OSL). UNDANTAG FRÅN HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSSEKRETESSEN Det finns i 25 kap. 10 OSL en rad undantag från sekretessen, alltså en uppräkning av situationer där sekretess inte gäller. Hälso- och sjukvårdssekretessen gäller för det första inte beslut om frihetsberövande i psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård eller smittskydd. Sekretessen gäller inte heller beslut i ärende om klagomål mot hälso- och sjukvården eller dess personal, beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av patientjournal, eller beslut i ärende om legitimation eller straff enligt patientsäkerhetslagen. I 25 kap finns sedan en rad sekretessbrytande bestämmelser, alltså situationer där det visserligen gäller sekretess, men denna inte hindrar visst uppgiftslämnande. Sekretessen hindrar exempelvis inte att uppgifter utväxlas mellan hälso- och sjukvårdsmyndigheter inom samma kommun eller landsting. Även om ingen sekretess gäller mellan hälso- och sjukvårdsmyndigheter i samma kommun eller landsting måste naturligtvis normalt en patients uttryckliga önskemål om att hans eller hennes journal inte ska lämnas till en annan hälso- och sjukvårdsmyndighet i kommunen eller landstinget respekteras på motsvarande sätt som gäller till exempel mellan olika kliniker inom en myndighet. Detta får anses följa av bestämmelsen i 2 a hälsooch sjukvårdslagen (1982:763) om att verksamheten ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet och så långt det är möjligt utföras och genomföras i samråd med patienten. I den mån uppgifterna behandlas enligt patientdatalagen (2008:355) träder den lagens och personuppgiftslagens (1998:204) regler in. Där finns regler om sådant som förutsättningarna för direktåtkomst. Sekretessen hindrar till exempel inte att uppgifter lämnas till en annan hälso- och sjukvårdsmyndighet eller till en enskild vårdgivare enligt reglerna om sammanhållen journalföring eller till ett nationellt eller regionalt kvalitetsregister enligt patientdatalagen. Om patienten motsätter sig det får emellertid inte alla uppgifter lämnas på det sättet. Även andra sekretessbrytande regler finns. De viktigaste innebär att uppgifter kan lämnas till andra hälso- och sjukvårdsmyndigheter och till socialtjänsten om det behövs för att ungdomar, missbrukare eller gravida ska få nödvändiga insatser. Samma sak gäller om den enskilde på grund av sitt tillstånd inte kan ta ställning till saken. Se mer om detta nedan.

4 4 Innebörden av sekretessen Innebörden av sekretessen är allmänt sett följande. Om det gäller sekretess för en uppgift får uppgiften inte röjas, vare sig för någon enskild eller för en annan myndighet, i andra fall än som anges i OSL eller i förordning som OSL hänvisar till. Det gör detsamma om det tänkta röjandet sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 OSL). Vad som sägs om myndighet gäller också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (8 kap. 2 OSL). Gäller förbud enligt OSL mot att röja en uppgift, får uppgiften inte heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet för vilken den är sekretessreglerad (7 kap. 1 OSL). Sekretess mot vårdnadshavare En vårdnadshavare har enligt 6 kap. 11 föräldrabalken (1949:381) både rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Det innebär att vårdnadshavaren normalt har rätt att ta del av sekretesskyddade uppgifter rörande barnet. Det finns undantag från denna huvudregel. I 12 kap. 3 OSL sägs att sekretessen gäller i förhållande till vårdnadshavaren om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften lämnas ut till vårdnadshavaren. Detta siktar på de mest angelägna fallen, där det är fråga om särskilt integritetskänsliga uppgifter eller där uppgiften kan användas av vårdnadshavaren på ett sätt som allvarligt skadar barnet. Det framstår som naturligt att den del av bestämmelsen som tar sikte på integritetskänsliga uppgifter får allt starkare betydelse ju äldre och mera självständigt i förhållande till föräldrarna som barnet blir. Sekretess mot samarbetsmyndigheter INLEDNING Det är inte ovanligt att myndigheter samarbetar med varandra i olika former. Samarbetet kan, men behöver givetvis inte, äga rum i organiserade former, såsom fasta samverkansgrupper eller inom ramen för ett medborgarkontor. Oavsett om ett samarbete sker i organiserad form eller inte, så gäller för varje myndighetsrepresentant den vanliga sekretess som i allmänhet gäller för myndigheten. Det kan naturligtvis inträffa att en samarbetsmyndighet redan känner till en viss uppgift om en enskild, och så att säga önskar få den bekräftad av till exempel sjukvården. Troligen kan man i det läget hänvisa till att en skadeprövning utfaller så att den enskilde inte lider något men av att uppgiften bekräftas. Det framstår dock som äventyrligt att utgå från att det är fritt fram i alla tänkbara situationer. För att en patients förhållanden ska få diskuteras av en representant för hälso- och sjukvården i närvaro av exempelvis socialtjänstpersonal eller personal från Försäkringskassan gäller alltså att en skadeprövning har gjorts, som visar att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde lider men, eller att någon sekretessbrytande regel kan tillämpas. Se mer om detta under följande rubrik. Nedan redogörs för några sådana sekretessbrytande regler. Den enskilde samtycker till utlämnande Sekretess till skydd för enskild gäller enligt 12 kap. 1 OSL inte i förhållande till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis hävas av honom eller henne (2 ). Ett medgivande till att en uppgift lämnas ut måste vara informerat i den meningen att patienten dels

5 5 vet vilka som kan komma att få del av en uppgift, dels vet vilken eller vilka uppgifter det är fråga om. Samtycket får inte vara så vittfamnande att den enskilde avstår från all sekretess hos myndigheten. Normalt är det den enskilde personligen som ska avstå från sekretessen. Om patienten på grund av bristande mognad (till exempel ett barn eller en ung person) eller på grund av psykisk sjukdom saknar förmåga att bedöma sekretessfrågan får man begära samtycke av personens ställföreträdare. Det kan också finnas fall där man måste ha samtycke både av den berörde enskilde och ställföreträdaren. Det är inte en lagteknisk föreskrift att patientens hävande av sekretessen sker skriftligt, men måste ändå rekommenderas. På så sätt undviker man kritik eller andra bekymmer i efterhand om den enskilde skulle ångra sig eller rent av glömma bort vad han gjort. Ett samtycke behöver i och för sig inte vara uttryckligt. Det kan till och med i vissa situationer anses framgå av den enskildes beteende att han accepterar att en uppgift lämnas ut. Det måste dock sägas vara äventyrligt att utgå från att den enskilde häver all sekretess bara för att han sitter med vid till exempel ett samrådsmöte. Det måste klaras ut i förväg vilka uppgifter som han anser kan lämnas ut. JO har, på tal om sekretess vid samarbete mellan myndigheter, uttalat följande. Vid ett samarbete mellan myndigheter är det av största vikt att det klargörs vilket slags samarbete som den enskilde ger samtycke till. Det är vidare myndighetens ansvar att i förekommande fall inhämta den enskildes eftergift av den sekretess som gäller till skydd för honom eller henne och, i sådant fall, säkerställa att det blir klarlagt i förhållande till vem och i vilken utsträckning eftergiften sker. Uppgifter om den enskildes inställning till ett samarbete mellan myndigheter och eftergift av sekretess ska dokumenteras, och det bör ske på ett sådant sätt att risk för missförstånd och felbedömningar kan undvikas. (JO 2011/12 s. 557). Observera i detta sammanhang att det finns en bestämmelse i 25 kap. 6 OSL som innebär att hälso- och sjukvårdssekretessen gäller i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne (se mer om detta nedan). I den situationen kan den enskilde givetvis inte samtycka till att uppgiften lämnas till någon annan, utom till annan läkare. UTLÄMNANDE DÅ SAMTYCKE INTE KAN LÄMNAS Om den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd eller av andra skäl inte kan samtycka till att en uppgift lämnas ut, hindrar hälso- och sjukvårdssekretessen inte att en uppgift om honom eller henne som behövs för att han eller hon ska få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan myndighet inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten eller till en enskild vårdgivare eller en enskild verksamhet på socialtjänstens område (25 kap. 13 OSL). En förutsättning för tillämpning av den här utlämnandemöjligheten är att den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd eller av andra skäl inte kan samtycka till att uppgiften lämnas ut. I första hand ska den enskildes samtycke utverkas. Bestämmelsen kan bli tillämplig först om den enskilde på grund av demens eller annat hälsorelaterat skäl inte kan samtycka. Viljan hos den patient som klart och utan inflytande av allvarlig psykisk störning eller liknande motsätter sig ett uppgiftslämnande ska alltid respekteras. Undantaget får inte tillämpas rutinmässigt. Då det i enskilda fall används, ska det ske med urskillning och varsamhet. UTLÄMNANDE INOM ELEVHÄLSAN Hälso- och sjukvårdssekretessen hindrar inte att en uppgift om en enskild lämnas från sådan elevhälsa som avser medicinsk insats till annan elevhälsa eller särskild elevstödjande verksamhet i övrigt inom samma myndighet, om det krävs att uppgiften lämnas för att en elev ska få nödvändigt stöd (25 kap. 13 a OSL). Avsikten är att hälso- och sjukvårdssekretessen inte ska hindra att skolläkare och skolsköterskor lämnar uppgifter till den skolpersonal som inte själv arbetar inom elevhälsans medicinska gren, om det krävs

6 6 för att en elev ska få nödvändigt stöd. Mottagare av uppgifterna bör i första hand vara psykologer, kuratorer och personal med specialpedagogisk kompetens. Det kan dock inte uteslutas att även till exempel rektor och lärare behöver ta del av sådana uppgifter. Förutsättningen är att den som tar emot uppgiften verkligen behöver denna för att kunna tillgodose elevens behov av stöd till exempel i form av nödvändig stödundervisning. I första hand ska samtycke inhämtas från eleven och eventuell vårdnadshavare, men om inget samtycke lämnas kan bestämmelsen tillämpas. Detta ska dock ske restriktivt. En uppgift får lämnas bara till skolpersonal som arbetar inom samma myndighet som den skolläkare eller skolsköterska som har tillgång till uppgiften. UTLÄMNANDE AV UPPGIFT FÖR ATT SVAGA PERSONER SKA FÅ VÅRD Det finns enligt 25 kap. 12 OSL möjlighet för sjukvården att lämna ut uppgifter om det behövs för att vissa svaga personkategorier ska få vård. Hälsooch sjukvårdssekretessen hindrar nämligen inte att uppgift om en enskild, eller om en närstående till denne, lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till annan sådan myndighet eller till en myndighet inom socialtjänsten, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Motsvarande gäller för socialtjänsten, se 26 kap. 9 OSL. Denna rätt att lämna uppgifter föreligger i fyra uppräknade situationer. Den första situationen är att den vårdbehövande inte har fyllt arton år. En annan situation är när någon fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Missbruket ska vara allvarligt och, om det är fråga om alkohol, ha viss varaktighet. Missbruket behöver dock inte vara så allvarligt att det kan bli tal om tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (1988:870), LVM. Om det rör sig om en ung missbrukare är tröskeln för uppgiftslämnande lägre. Ytterligare en situation är när en person vårdas med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Slutligen får uppgifter lämnas när en person är gravid, om uppgiften behöver lämnas för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet. Dessa möjligheter att lämna ut uppgifter som normalt ska vara sekretesskyddade bör användas med försiktighet. Utlämnande bör ske bara om det är nödvändigt och det inte har gått att få samtycke av den som det gäller. UTLÄMNANDE AV UPPGIFT FÖR ATT KUNNA FULLGÖRA DEN EGNA VERKSAMHETEN Sekretess utgör inte hinder mot att en uppgift lämnas till en enskild eller till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet (10 kap. 2 OSL). Man kan först lägga märke till att regeln är tilllämplig bara i sådana situationer där utlämnandet behövs för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin egen verksamhet. Något utlämnande för att underlätta mottagarens verksamhet kan det alltså inte bli tal om med stöd av denna regel. Ett exempel då regeln kan bli tillämplig är då en myndighet behöver ge en annan myndighet del av hemlig information till grund för ett remissyttrande. Meningen är att den här utlämnandemöjligheten ska tillämpas restriktivt. Sekretessen får efterges bara i sådana fall då ett utlämnande av sekretessbelagda uppgifter är en nödvändig förutsättning för att myndigheten ska kunna fullgöra ett visst åliggande. Enbart en bedömning att myndighetens verksamhet blir mer effektiv om uppgiften lämnas ut får alltså inte leda till att sekretessen åsidosätts. Man måste också beakta att hälso- och sjukvården normalt bedrivs i frivilliga former. Brott mot den egna myndigheten kan leda till att uppgifter lämnas till polisen med stöd av 10 kap. 2 OSL, jämför JO 1993/94 s Man kan till exempel nämna sådana fall där en patient uppträder under falsk identitet eller åberopar förfalskade recept. Här

7 7 är det fråga om att stoppa en brottslig verksamhet som riktar sig mot hälso- och sjukvården (JO 1986/87 s. 159). I fallet JO 1989/90 s. 238 fann JO däremot att den här regeln saknade aktualitet när det gällde uppgiftslämnande från sjukvården till en fältgrupp inom socialtjänsten om vuxna patienter som tagits emot på grund av överdos. Sekretess mot patienten själv Sådan sekretess som är avsedd att skydda en enskild person gäller normalt inte gentemot personen själv. Från denna huvudregel finns det emellertid ett par undantag. Ett av dessa undantag gäller just hälso- och sjukvårdssekretessen. Denna sekretess gäller nämligen också i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne (25 kap. 6 OSL). Meningen är att det bara i rena undantagsfall ska komma i fråga att en sjukvårdsmyndighet under hänvisning till patientens bästa vägrar honom eller henne att ta del av uppgifter om sig själv. Det kan nämnas att bestämmelsen inte hindrar att en patient medger att hans eller hennes journal lämnas till exempelvis en privatpraktiserande läkare som patienten anlitar. Det finns också ett annat tänkbart hinder mot att en patient får del av uppgifter som angår honom eller henne själv: Inom hälso- och sjukvården gäller sekretess för uppgift i anmälan eller utsaga av en enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, i förhållande till den som anmälan eller utsagan avser, endast om det kan antas att fara uppkommer för att den som har lämnat uppgiften eller någon närstående till denne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs (25 kap. 7 OSL). Det som omfattas av sekretessen kan vara sådant som en anmälan om alkoholmissbruk, men det kan också vara fråga om exempelvis uppgifter i ett intyg från en privatpraktiserande läkare. Observera att skyddet inte gäller för anmälan eller utsaga av en myndighet eller av en tjänsteman i tjänsten. Sekretessen kan omfatta både vem som har gjort anmälan eller lämnat utsagan och innehållet i denna, i den utsträckning som innehållet kan avslöja vem som lämnat uppgifterna. Man kan också tänka sig ett helt hemlighållande i det fall då blotta existensen av anmälan skulle kunna avslöja vem som måste ha gjort den. Bestämmelsen är avsedd att skydda mot våldsövergrepp, men också mot telefonterror och andra allvarliga trakasserier. Vid en anmälan som avser någon närstående, granne eller arbetskamrat kan nog även påtagligt obehag av annat slag räknas som allvarligt men. Att anmälaren anser det obehagligt i största allmänhet att den anmälde vet vem som har gjort anmälan räcker dock inte för sekretess. UTLÄMNANDE AV JOURNAL TILL PATIENTEN En vanlig situation när en patient vill ha uppgifter om sig själv är då patienten vill ta del av sin journal. Bestämmelser om patientjournal finns i patientdatalagen (2008:355). Med patientjournal avses en eller flera journalhandlingar som rör samma patient (1 kap. 3 patientdatalagen). Syftet med att föra en patientjournal är i första hand att bidra till en god och säker vård av patienten, men det sägs också direkt i patientdatalagen att en patientjournal även är en informationskälla för patienten (3 kap. 2 patientdatalagen). För att nå det syftet finns det i lagen ett uttryckligt krav på att journalhandlingar ska vara skrivna på svenska språket, vara tydligt utformade och så lätta som möjligt att förstå för patienten (3 kap. 13 patientdatalagen). I 5 kap. 1 patientdatalagen påminns om att bestämmelser om rätten att ta del av handlingar och uppgifter inom den allmänna hälso- och sjukvården finns i tryckfrihetsförordningen och OSL. I 8

8 8 kap. 1 patientdatalagen återkommer saken i form av ytterligare en påminnelse: Att en myndighet inom allmän hälso- och sjukvård under vissa förutsättningar är skyldig att lämna ut journalhandlingar och andra handlingar och uppgifter till en patient, framgår av tryckfrihetsförordningen och OSL. Slutsatsen blir alltså att om en patient vill se sin journal, eller få en kopia på den, så ska begäran tillmötesgås så snart som möjligt utom i de ytterst sällsynta undantagsfall då ett utlämnande kan skada ändamålet med vården eller behandlingen av patienten eller då det skulle kunna uppkomma fara för någon privatperson som lämnat uppgifter om patienten. Inga andra överväganden får hindra att patienten får del av sin journal. Av allmänna regler rörande handlingsutlämnande följer vidare att patienten har all rätt att läsa sin journal själv utan medverkan av någon anställd i vården. Det måste givetvis accepteras övervakning så att patienten inte skadar journalen eller avviker med den, men ett deltagande i själva genomläsningen får ske bara om patienten själv önskar det. Sekretess mot brottsbekämpande myndigheter INLEDNING Sekretessen hos en myndighet gäller ju både i förhållande till enskilda personer och i förhållande till andra myndigheter. Huvudregeln är alltså att sekretess gäller mellan sjukvården och till exempel polisen. För de flesta myndigheter gäller att deras sekretess inte hindrar att en uppgift som angår misstanke om ett något så när allvarligt brott lämnas till åklagare eller polis eller till någon annan myndighet som har att ingripa mot brottet (10 kap. 24 OSL). Den här möjligheten att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter är dock begränsad för sjukvårdens del. Vårdgivaren får inte alls lämna en uppgift om en enskilds personliga förhållanden som har gjorts tillgänglig av en annan vårdgivare enligt bestämmelserna om sammanhållen journalföring i patientdatalagen, om det saknas förutsättning för att vårdgivaren, alltså den mottagande myndigheten, ska få behandla uppgiften. Detta absoluta förbud bortses emellertid från i den följande redogörelsen. Här nedan redogörs alltså för sådana undantag från hälso- och sjukvårdssekretessen som medger att vissa uppgifter lämnas till exempelvis polis eller åklagare. Utlämnande av uppgift vid brottsmisstanke i allmänhet Uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden får lämnas till brottsbekämpande myndigheter när det finns misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år (10 kap. 23 OSL). Exempel på sådant är grov misshandel och rån. Man kan tänka sig en misshandlad patient. Om sjukhuspersonalen känner tvekan om hur misshandeln bör rubriceras, till exempel om den kan utgöra grov misshandel som har ett minimistraff på ett år, kan personalen rådgöra med polis eller åklagare genom att redogöra för omständigheterna i avidentifierad form, innan personalen tar ställning till om förutsättningar för ett sekretessgenombrott föreligger eller inte. Vidare får motsvarande uppgift lämnas om det föreligger försök till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Exempel är mord, dråp, synnerligen grov misshandel och våldtäkt. Det är här fråga om mycket allvarliga brott. I vissa fall kan hälso- och sjukvårdspersonal själv konstatera att en annan person måste bära ansvaret för en patients skador, till exempel när en patient har blivit beskjuten och det framgår av skadorna att skottet inte kan ha avlossats av patienten själv. Ett uppenbart fall är om patienten har blivit skjuten i ryggen. Om patienten är medvetslös eller om denne är vid medvetande och det inte av hans eller hennes egna uppgifter framgår att det rört sig om ett rent vådaskott bör personalen kunna anse att misstanke om försök till mord eller dråp föreligger

9 9 och göra en polisanmälan. I andra fall kan ett sekretessgenombrott förutsätta en förfrågan och kompletterande information från polisen. Som exempel på en sådan situation kan nämnas det fallet att en person har blivit påkörd av en bil och är medvetslös med livshotande skador. Om polisen i ett sådant fall inkommer med en förfrågan om uppgifter och polisen i samband därmed lämnar uppgifter om att det finns vittnesuppgifter om att påkörningen föregåtts av att den skadade personen blivit jagad av den påkörande bilen bör förutsättningar för sekretessgenombrott anses föreligga. En annan möjlighet till uppgiftslämnande föreligger när det är fråga om försök till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 smittskyddslagen (2004:168). Där talas om mänskligt smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till en person som bär på smittan. De allmänfarliga sjukdomarna anges i en bilaga till smittskyddslagen. Där räknas upp ett trettiotal sjukdomar, till exempel gonorré, hepatit A-E, hivinfektion, infektion med HTLV I eller II och klamydiainfektion. UTLÄMNANDE AV UPPGIFT VID MISSTANKE OM BROTT MOT EN UNG PERSON Sjukvården får lämna uppgift till polis eller åklagare om uppgiften angår misstanke om vissa typer av brott som riktar sig mot någon som inte har fyllt arton år (10 kap. 21 OSL). Det ska då handla om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken (alltså brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid samt sexualbrott) eller sådana brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor (nämligen ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem, så kallad könsstympning, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte). UTLÄMNANDE AV UPPGIFT FÖR ATT HINDRA TRAFIKNYKTERHETSBROTT Sjukvårdssekretessen hindrar inte att uppgift lämnas till Polismyndigheten eller annan myndighet som ska ingripa mot brott, om uppgiften behövs för att förhindra ett rattfylleribrott eller motsvarande brott inom andra trafikformer (10 kap. 19 OSL). Lars Clevesköld F.d. hovrättsråd JP Infonet Kornhamnstorg 6, Box 2237, Stockholm , info@jpinfonet.se,