VEM SKA TA HAND OM SVÄRMOR?

Transkript

1 VEM SKA TA HAND OM SVÄRMOR? Allt fler unga kvinnor i Japan vägrar följa traditionen. 11 FEBRUARI 2007 reportage mode mat dryck hälsa kryss 11 FEBRUARI

2 För tre år sedan slutade Mariko Uchiyama sitt arbete för att ta hand om sina svärföräldrar. Hon var orolig för att de hade börjat glömma så mycket. 8 DN. SÖNDAG

3 Japan är prestation, högteknologi och hemmafruar. Här finns störst andel gamla i världen och enligt traditionen ska kvinnan vårda och bära familjen på sina axlar. Men många knäar under tyngden. TEXT JOSEFIN OLEVIK FOTO EMELIE ASPLUND Japans lilla piga Utanför gamla fru Uchiyamas rum på nedre botten hänger tvätt på tork. Svärdottern Mariko bor med man och barn på övervåningen och tar hand om husets alla generationer. DET SITTER TVÅ RINGKLOCKOR vid ytterdörren. Vi väljer den ena på måfå och Mariko Uchiyama öppnar snabbt, som om hon väntat på signalen. Det spelar ingen roll vilken ni tar, jag hör båda. Men här nere bor jag egentligen inte, säger hon medan hon bjuder oss att sätta fötterna i de sedvanliga japanska innetofflorna. Mariko bor tillsammans med sin make och barnen på övervåningen i en tvåvåningsvilla i en av Tokyos förstäder. Svärföräldrarna har bottenvåningen med eget kök och badrum. Det är en modern variant av tregenerationsboende, nästan hälften av de japanska pensionärerna bor ihop med sina barn. Svärmor, fru Uchiyama, pratar mycket och glatt medan Mariko serverar grönt te och bullar i plastförpackning. Jag har rest mycket, vet ni. Jag har varit i Manchuriet, dit skulle jag vilja åka tillbaka. Varifrån kommer ni? Jaså, Sverige. Jag skulle vilja åka till Manchuriet. Det är så vackert. Varifrån kommer ni? Mariko Uchiyama visar oss upp för trappan till hennes vardagsrum. Det är en spegel av svärföräldrarnas, soffbordet står på samma plats, balkongen vetter mot samma trädgård. Där ute skymtar svärmors kläder som Mariko tvättat och hängt. Jag arbetade halvtid med marknadsundersökningar när barnen var små men slutade för tre år sedan eftersom jag var orolig för de gamla. De glömmer allt. Att bada, ta medicin och byta kläder. Jag har aldrig varit med äldre på det här sättet, jag hade ingen aning om hur jag skulle göra, berättar hon med händerna hårt knäppta framför sig på bordet. På dagarna är hon ensam på övervåningen, barnen går i skolan till sent på kvällarna och maken arbetar alla dagar utom söndagen. Men då lagar han ibland frukost till sina föräldrar och bär ned till dem. När vi ska hämta brickan brukar jag fråga om de tyckte om maten, men då har de redan glömt att han varit där. I de lägena tror jag att min man förstår hur jag har det, att det är svårt, säger Mariko. UCHIYAMAS FÅR HJÄLP med mat och städning av hemtjänsten tre gånger i veckan, mer har de inte rätt till. En återkommande kritik mot det japanska försäkringssystemet är att mentala sjukdomar inte räknas, trots att depressioner och demens är vanliga diagnoser bland de äldre. När jag hjälper till kan min svärfar bli arg på min svärmor och ibland slår han henne för att hon inte tar hand om hushållet själv. Dessutom är svärmor chef på sitt territorium, hon vill att allt ska ske på hennes sätt och jag kan inte göra för mycket, trots att hon inte klarar det på egen hand. Mariko Uchiyama är mycket försiktig och fåordig när hon berättar om familjen. Hos stödorganisationen för vårdgivare, Aladdin, har Mariko Uchiyama lärt sig om demens. 11 FEBRUARI

4 Du ska arbeta tills du tar slut. Och du ska inte förvänta dig tacksamhet tillbaka, för det är en självklarhet. Hon vill inte framstå som en otacksam eller lat svärdotter, huset är relativt stort och en dag kommer hennes man att ärva det. I början, när svärföräldrarnas demens blev allt mer påtaglig, hade hon ingen att vända sig till och hon kände sig mycket ensam. Det var då hon läste om Aladdin, en av många organisationer som stöttar vårdgivare, i praktiken främst hemmafruar. Mariko sökte upp dem och går numera på möten två gånger i månaden. Jag har förstått att det är många som delar mina upplevelser. Jag är inte längre förtvivlad över att min svärmor kan vägra tvätta sig och jag har lärt mig att det inte är hela världen om huset inte är perfekt städat. ALADDIN STARTADE för tio år sedan för att hjälpa gamla och sjuka, men snart insåg föreningen att det var vårdarna som var i störst behov av stöd. Vi möter Makino Fumiko som grundade Aladdin bland bänkarna i en sliten skollokal, sedan barnen gått för dagen. Dottern eller svärdottern och föräldern lever ofta i symbios och är osunt beroende av varandra. Jag tror att det är så här: eftersom männen är förlorade för familjen, kidnappade av företagen brukar vi säga, så blir relationen mellan mor och barn väldigt nära. Vilket också innebär risk för frustration och våld. När barnen blivit stora och modern börjar vårda den äldre generationen uppstår samma beroende, och därmed samma problem, säger hon. Makino Fumiko arbetar, liksom de andra kvinnorna, ideellt och berättar att i hemmafruns roll ingår det att inte beklaga sig eller ifrågasätta sin situation. Du ska arbeta tills du tar slut. Och du ska inte förvänta dig tacksamhet tillbaka, för det är en självklarhet. Det är egentligen inte vården i sig som är problemet utan de traditionella värderingarna, att vi ska ta hand om allt själva. Alla övriga släktingar bara kritiserar, vilket kan bero på arvet. Det är den son som bor kvar hemma som ska ärva huset och då anser man att hans hustru kan jobba för det hon ska få ta över en dag. Makino Fumiko berättar om det japanska uttrycket att stänga sitt hus, hur man har lärt sig att sluta sig om sina svårigheter. Hon berättar om kvinnor som blir care-aholics, beroende av att vårda, och glömmer att ta hand om sig själva. SVERIGE OCH JAPAN liknar varandra i sin befolkningsstruktur, båda framtunga av en stor andel pensionärer. Under nittiotalet åkte tjugo tusen japaner om året till Sverige för att snappa idéer och plocka russin ur vårt välfärdssystem. I dag har Japan gått om Sverige i andel åldringar och medellivslängd, men ändå lägger Japan knappt en tredjedel så stor del av sin budget på äldrevård som vi gör. Det beror till stor del på hemmafruarna. I landet som profilerat sig med högteknologi, prestationstoppar och styrkan i att ha hundra miljoner lojala invånare visar Mariko och hennes medsystrar en del av Japan vi sällan möter. Grovt räknat är hälften av japanskorna hemmafruar, vissa med spridda timmar på arbeten utanför hemmet. Det är dessa kvinnor som gör andras studier eller arbete tolv timmar om dagen möjligt. Någon måste finnas i hemmet och sköta markservicen: laga mat, tvätta kläder, byta lakan och ta hand om dem som inte orkar eller har blivit för gamla för att delta i arbetslivet. Enligt traditionen är det den äldsta sonens hustru som ska ombesörja svärföräldrarnas ålderdom. Och trots att förväntningar och värderingar sakta börjat luckras upp, är Mariko fortfarande en vanlig svärdotter. I Sverige talar vi ibland med skamkänslor om vår tradition av att lämna föräldrar ensamma, bo långt ifrån dem, låta samhället ta hela ansvaret. I Japan är tvärtom - där är familjens omsorg själva grunden och samhället bara ett stöd. Det kan betyda en nära relation mellan barnbarn och farföräldrar och ett rikt famil- Yumiko Okabayashi hjälper sin sjuka svärmor i den trånga lägenheten. Mjuka tofflor välkonar besökare i japanska hem. 10 DN. SÖNDAG

5 Åttioårige herr Okabayashi har varit rektor. I Japan är 21 procent av befolkningen över 65 år. Än så länge har inte antalet övergrepp och mord minskat trots att vi hoppades på en sådan förändring när sjukförsäkringen gick igenom. jeliv. Enligt seden tar hemmafrun hand om makens inkomster och får på så sätt stort inflytande över vardagslivet och en stark social ställning inom hemmets väggar. Men enligt kritikerna och förkämparna för jämställdhet så räcker inte det och situa tionen håller på att förändras. Allt fler kvinnor tar sig in på arbetsmarknaden, gör karriär och väljer bort man och barn (eftersom det är omöjligt att arbeta de övertider som krävs och samtidigt ta hand om en familj), vilket oroar regeringen. För få som föds och gamla som lever allt längre är en ekvation som är svår att få ihop. Men än så länge räcker hemmafruarna till för att hålla samman systemet. FÖR MÅNGA SVÄRDÖTTRAR är det som om livet tar slut i medelåldern, det var därför vi startade vår organisation för tjugofem år sedan, säger Keiko Higuchi som leder Women s Organisation for the Better Aging Society (Wabas), och är professor inom ämnet och en av förgrundsfigurerna inom japansk kamp för jämställdhet. Wabas reagerade mot att välutbildade kvinnor lämnade sina arbeten för att ta hand om svärföräldrar och mot att många lät bli att söka hjälp utifrån eftersom det var skamligt och illa sett från resten av familjen. När de för tio år sedan intervjuade hemmafruar runt om i landet fann organisationen vad Keiko Higuchi kallar ett vårdhelvete. Samtidigt hanterade vissa kommuner problemen med den växande gruppen gamla och sjuka genom att utnämna Årets hemmafru och ge pris till den mest Hängivna hemmafrun. Wabas var en av arkitekterna till det försäkringssystem som sedan år 2000 innebär större möjligheter att få hjälp med äldrevård, en förskjutning av ansvaret från familjen mot samhället. Försäkringen har räddat en hel del vårdgivare, men det är fortfarande alltför många familjemedlemmar som bär hela ansvaret på sina axlar. Vi räknar med att en av fem som har rätt till vård ändå inte söker hjälp. Och än så länge har inte antalet övergrepp och mord minskat trots att vi hoppades på en sådan förändring när sjukförsäkringen gick igenom, fortsätter Keiko Higuchi. MORD? Ja, Keiko Higuchi tar upp exempel på sängliggande äldre som svälts till döds av sina anhöriga, som får hjälp att dö när de ber om det eller som blir ihjälslagna när den ansvarige inte längre orkar med bördan. 11 FEBRUARI

6 Herr Okabayashi hade aldrig satt sin fot i köket innan hustrun blev sjuk. Nu hjälps han och svärdottern Yumiko åt med hushållet. Recept på köksdörren. Herr Okabayashi har efter hand lärt sig att laga en del enklare mat. Om någon i familjen blir sjuk eller handikappad kan det leda till katastrof, då börjar en fajt om vem som ska ta hand om släktingen. Övergreppen är vanligast i slutna familjer som lever enligt traditionella normer. De grövsta brotten begås av ogifta söner som bor kvar hemma när föräldrarna blir dåliga, de har hela livet skötts om av sina mödrar och har svårt att axla rollen som vårdgivare. Ingen vet riktigt hur många som drabbas årligen, brotten är svåra att bevisa men enligt Keiko Higuchi rapporterar tidningarna om liknande händelser varje månad. I april förra året infördes en lag mot sådana övergrepp och snart väntas den första statistiken läggas fram. Även om den sjuka har rätt till hjälp så finns det ingen hjälp att få för vårdaren. Många känner sådan skuld över att lämna bort sina gamla att det inte innebär någon avlastning, i stället går de kvar hemma och blir alltmer frustrerade över situationen. Keiko Higuchi beskriver den förändring hon sett under de senaste tio åren: svärdotterns skyldigheter är inte lika självklara medan dottern i högre grad förväntas hjälpa sina egna föräldrar. I TAKT MED att sonhustruns roll har bleknat kan ansvaret landa hos vilken som helst av kvinnorna i familjen. Eller hos en son om han är enda barnet och ogift. I dag är det många gånger anställningsformen som är avgörande: heltid, deltid eller redan hemmafru? Om någon i familjen blir sjuk eller handikappad kan det leda till katastrof, då börjar en fajt om vem som ska ta hand om släktingen, säger Yayoi Saito som forskar om familj och äldreomsorg vid Osakas universitet och har jämfört Japans situation med den svenska. Varför blir det ingen kvinnorevolt? För att vi är för splittrade. Vi arbetande kvinnor klagar på hemmafruarna och de klagar på oss. De som kallar sig feminister är få och ofta i femtio- sextioårsåldern, men de kämpar just för att bli fria från vårdansvaret. Yoyoi Saito tror inte på den liberala premiärministerns tal om ökad jämställdhet, hon menar att han är mycket konservativ i sociala frågor och helst ser att familjen sköter sig själv. Toshier Ikenaga, foskningschef på Gender Equality Bureau, en myndighet under den nyligen tillsatta jämställdhetsministern, har en annan åsikt. Är det samhällsekonomiskt hållbart att välutbildade kvinnor inte deltar på arbetsmarknaden? Nej, vårt land behöver kvinnorna och regeringen försöker underlätta för dem att få anställningar. Med färre barn och fler äldre öppnas nya behov av arbetskraft och därmed nya möjligheter, det här läget kan vara positivt för jämställdheten, säger Toshie Ikenaga. Måste hemmafruarna bort för att jämställdheten ska öka? Vi vill inte säga att det ena eller andra är sämre eller bättre, det finns olika vägar att uppnå jämställdhet. Men det är fler som vill arbeta än de som verkligen gör det och vi stöder dessa kvinnor. För att göra det ser myndigheten formella svårigheter som behöver tas bort. Det handlar dels om de traditionella livstidsanställningarna som inte går att uppnå om man ska göra avbrott för att föda barn, men också om hur hemmafruar premieras. Om man tjänar under kronor om året slipper man skatta och passerar man den gränsen måste man göra det med råge för att det ska löna sig att arbeta. Som hemmafru får man i regel bättre pension (grundad på makens inkomst) än som deltidsarbetande, och 12 DN. SÖNDAG

7 företag ger många gånger en rejäl lönebonus till män som har fruar som arbetar heltid i hemmet. De räknar med att tjäna på att ha anställda män som får omvårdnad. YAYOI SAITO BODDE under tre år på nittiotalet i Sverige och har erfarenhet från två skilda samhällen. När jag kom tillbaka till Japan kritiserade jag hemmafruarna från en arbetande kvinnas perspektiv. Vi som är anställda, betalar skatt och deltar i produktionen, har anklagat hemmafruarna för att vara lata. Men nu anser jag att vårt samhälle måste förändras för att ge en bättre balans mellan arbete och fritid. När allt ansvar som har med familjen att göra koncentreras till kvinnorna i hemmet blir de pressade och ensamma, vilket alltför ofta leder till övergrepp mot barn och gamla. Det är tragiskt. Alla människor borde delta i arbetslivet för att vi ska uppnå jämställdhet, vi måste dela både på arbetet hemma och utanför hemmet. De flesta kvinnor vill ju arbeta, men då krävs det att anställningsvillkoren förändras och att det sociala systemet för vård och omsorg blir bättre, säger hon. Organisationer som Aladdin och Wabas arbetar för att bygga nätverk mellan hemmafruar och andra familjemedlemmar som vårdar sina nära. Samtidigt verkar den yngre generationen inte speciellt intresserad av att gå i sina mödrars fotspår. I takt med att antalet hemmafruar har minskat har också barnafödandet sjunkit. Men det har ännu inte lett till någon större förändring av arbetsmarknadens krav och villkor. Vem som ska ta hand om de gamla, som hela tiden blir fler, har ingen något tydligt svar på. Inom omsorgen saknas resurser och personal. Just nu pågår ett försök med importerad arbetskraft från Filippinerna, som regeringen hoppas ska slå väl ut. I ETT TRÅNGT VARDAGSRUM i Kyoto böjer sig åttioåriga herr Okabayashi över ett fotoalbum. Fru Okabayashi sitter i sin rullstol i hörnet och mest bara tittar, hon har svårt att röra sig utan hjälp. Det klingar av porslin En japansk hemmafrus omvårdnadsbörda Svärmor Sjuklig, kan inte röra sig utan hjälp. På sjukhem två dagar i veckan. Svärfar Pigg, kan laga enklare mat åt sig och hustrun. Make Kommer hem sent från arbetet. Svägerska Lärare, arbe tar heltid. Uppfyller sin plikt mot föräldrarna med ett besök under helgen. Barn 12 år. från köket och de vita skjutdörrarna av papper framför fönstret gör det hårda vinterljuset mjukt och behagligt. Yumiko är parets svärdotter och det är hon som stökar i köket. Varje morgon går hon till sjukhuset för att testa sina värden, hon har haft bröstcancer som hon opererades för i december. Därefter åker hon till sin far i Osaka, dit det tar henne tre kvart att köra från Kyoto. Han bor hos Yumikos syster, som arbetar som frisör och sällan är hemma före tio på kvällen. Pappan kan inte vara ensam och snart kommer han antagligen att flytta hem till Yumiko och hennes man i stället. På eftermiddagen besöker Yumiko sin mor som har parkinson och nyligen fått en säng på ett sjukhem. Svärföräldrarna tar hon hand om i mån av tid. De är relativt pigga. Herr Okabayashi hade aldrig satt sin fot i köket innan hustrun blev sjuk, men med tiden har han lärt sig att laga en del enklare mat. Yumiko arbetade tidigare tre timmar om dagen på ett daghem, men slutade för några år sedan och lägger sedan dess all sin tid på familjen. Hon har tre tonårsbarn hemma. Yumiko Okabayashi Bor i Kyoto. Har slutat sitt deltidsarbete på daghem. Nyligen opererad för bröstcancer. Barn 16 år. Barn 18 år. Vi skissar tillsammans upp ett schema över familjens relationer. Från Yumiko Okabayashi i mitten sträcker sig spretande strålar av ansvar åt alla håll. Hon är spindeln i nätet, en förutsättning för att de andras liv ska fungera. Det börjar bli sent och Yumiko har serverat te och jordgubbar, gjort i ordning kvällsmat och förberett inför morgonens frukost i det minimala köket. Hon skämtar lite med sin svärfar, de skrattar åt rullatorn som blivit instängd i ett hörn bakom svärmor. Det är så trångt i rummet att varje sak och person måste baxas ut i rätt ordning för att inte kilas fast mot bokhyllorna. Hon tar bilen hem för att laga middag till maken och barnen som alla kommer sent från arbete, studier och fritidsaktiviteter. Vad skulle du helst vilja göra i framtiden? Börja arbeta igen. Men det är otänkbart, säger Yumiko. JOSEFIN OLEVIK är frilansjournalist. EMELIE ASPLUND är frilansfotograf. sondag@dn.se Mamma Har Parkinsons sjukdom, bor på sjukhem. Behöver daglig hjälp. Pappa Bor 45 minuters bilresa bort, i Osaka med Yumikos syster. Behöver daglig hjälp. Syster Frisör, arbetar heltid, kommer hem sent. Har inte tid att sköta pappan. Nästan hälften av de gamla bor hos barnen När Gender Equality Bureau i en undersökning förra året lät medborgarna reagera på åsikten maken ska vara försörjare och hustrun ska stanna hemma höll 41 procent av kvinnorna med, liksom 50 procent av männen. Fortfarande bor 45 procent av de japaner som fyllt 65 år tillsammans med sina barn och man räknar med att de allra flesta bor kvar även när de blir sjuka och behöver vård. Det vanligaste är att svärdottern som är gift med äldsta sonen tar hand om de gamla. Så har ansvaret traditionellt sett ut och mönstret hänger kvar, trots att värderingar och förväntningar luckrats upp under de tio senaste åren. Gamla med behov av daglig omvårdnad tas om hand av: svärdotter (20 procent), hustru (16,5 procent), dotter (11 procent). Andel av befolkningen över 65 år i Japan: 21 procent. (Sverige: 17 procent) Prognoser från Gender Equality Bureau förutspår 35 procent år Offentliga kostnader för äldrevård: 0,76 procent av BNP. (Sverige: 2,74 procent) Medellivslängd: 82 år. (Sverige: 80 år) Utbildning: Lika stor andel 75 procent kvinnor som män skaffar sig eftergymnasial utbildning i Japan. Ungefär hälften av de japanska kvinnorna i arbetsför ålder arbetar heltid. En fjärdedel har någon form av deltidsarbete och en fjärdedel är helt och hållet hemmafruar. I par där båda arbetar lägger mannen i snitt 25 minuter om dagen på hushållsarbete och omsorg om barn och gamla. Kvinnan lägger drygt fyra timmar om dagen på samma aktiviteter. Vart fjärde barn tas om hand av sina fareller morföräldrar. På FN:s lista över utvecklingsnivån i olika länder ligger Japan på sjunde plats, men när det kommer till kvinnans inflytande i samhället hamnar de på 42:a plats, efter länder som Mexiko, Namibia och Peru. (Sverige ligger på femte plats när det gäller utvecklingsnivå och på tredje plats när det kommer till jämställdhet.) Källor: Annual Report on the Aging society 2006, Steps toward Gender Equality in Japan och White Paper on Declining Fertility Society 2006, alla från Cabinet Office Japan. FN och OECD. REYKJAVIK DAGLIGEN FRÅN 1.975:- FLYG TUR OCH RETUR, I PRISET INGÅR SKATTER SAMT MÅLTIDER OMBORD. MINNEAPOLIS / ST. PAUL BALTIMORE / WASHINGTON BOSTON ORLANDO NEW YORK HELSINGFORS STOCKHOLM OSLO ISLAND BERGEN GÖTEBORG KÖPENHAMN REYKJAVIK ICE /07 HALIFAX Från och med 17 maj flyger vi även från Göteborg. + Boka på FEBRUARI