När pengarna inte räcker. Barn i Sverige och Moçambique berättar om ekonomisk utsatthet.

Transkript

1 När pengarna inte räcker. Barn i Sverige och Moçambique berättar om ekonomisk utsatthet.

2 När pengarna inte räcker. När pengarna inte räcker BRIS, SOS Barnbyar 2012 Form. Susann Karlsson Nemirovsky Redaktör. Agnete Dannenberg Texter. Jenny Ingårda, Tonya Lilburn, Agnete Dannenberg Foto. Tryck. Johan Bergling, Sergio Armando Pereira, Jenny Ingårda Grafiska Punkten, Växjö Bakom varje siffra i barnfattigdomsstatistiken finns ett barn av kött och blod. SOS Barnbyar och BRIS möter dagligen barn som hör till de allra mest utsatta och röstsvaga i vårt samhälle. Det är utgångspunkten i vårt samarbetsprojekt där barn i Sverige och i Moçambique själva berättar om upplevelsen och känslorna kring att hela tiden leva på marginalen. Att barn som lever i fattigdom är oacceptabelt är alla överens om. Ändå är barnfattigdom ett stort problem i flera delar av världen inklusive Sverige. Detta måste förändras och tiden för förändring är nu. Det är dags att Sverige axlar manteln som ett föregångsland och jobbar för att stärka de allra mest utsatta barnen i världen och även tar på sig rollen att vara dessa barns röst. Målet bör vara att Sverige ska vara bäst på att minska barnfattigdomen i såväl vårt eget land som internationellt. För vissa barn är fattigdomen på liv och död. I Moçambique dör 300 barn varje dag i sjukdomar som diarré, mässling, lunginflammation. Sjukdomar som egentligen är lätta att förebygga bara resurserna finns. Nästan hälften av alla barn är undernärda. I Sverige har fattigdomen en annan skepnad, men det finns barn i Sverige som går hungriga till skolan och som fryser under vintern för att de inte har tillräckligt med kläder. Barn som inte har samma möjligheter att klara skolarbetet som de andra i klassen. Barn vars grundläggande, nödvändiga behov inte blir tillfredsställda. Gemensamt för de här barnen är att de på grund av bristande resurser hindras att nå sin fulla potential. De barn som lever i familjer med låg eller ingen inkomst har sämre hälsa, sämre utbildning och därmed sämre framtidsutsikter. Som vuxna löper de större risk att hamna i arbetslöshet och kriminalitet. Dagens fattiga barn är morgondagens fattiga vuxna. Genom att ansluta sig till FN:s millenniemål har världens ledare förbundit sig att halvera fattigdomen i världen till Ändå hamnar de mest utsatta barnen runt om i världen gång på gång utanför samhällets insatser mot fattigdom, oavsett om det handlar om nationella åtgärder eller globala åtaganden som just millenniemålen. Alla världens länder, utom två, har ratificerat barnkonventionen. Den slår fast att alla barn har rätt till samma möjligheter, samma rätt till vård och utbildning. Alla barn ska ha rätten och möjligheten till ett värdigt liv som barn, vilket är grunden för att kunna leva ett värdigt liv som vuxen. Detta är rättigheter och möjligheter som inte infrias, trots att länderna åtagit sig att fullfölja Barnkonventionens artiklar. För att kunna skapa förändring krävs en ökad kunskap om de fattiga barnens verklighet, i såväl Sverige som i resten av världen, utifrån barnens egna röster. Därför startade BRIS och SOS Barnbyar, med finansiering från Svenska PostkodLotteriet, det gemensamma projektet När pengarna inte räcker där barn från Sverige och Moçambique har fått berätta om sin situation, konsekvenserna av att leva i fattigdom och framförallt vilka åtgärder de själva vill se. Låt oss lyssna på vad barnen har att säga. Det är hög tid för politiker och beslutsfattare att få upp ögonen för barnens egna upplevelser och agera i frågan om barnfattigdom. Kattis Ahlström Generalsekreterare BRIS Anna Ryott Generalsekreterare SOS Barnbyar

3 Den metod vi använde för att samtala med barnen kallas för Höringmetoden och har utvecklats av det norska företaget Forandringsfabrikken. Den går ut på att barnen är experter på sin egen situation. De vuxnas roll är att möjliggöra samtalet och lyssna, utan att värdera eller döma. Barnen måste känna att de kan uttrycka sig fritt och bli tagna på allvar. Rent praktiskt är Höringmetoden en slags workshop. I vårt fall deltog fjorton barn i åldrarna i Sverige, och tjugo barn mellan i Moçambique. Varje grupp bestod av sju till tio barn som vi träffade under två dagar i följd. Under de dagarna skapade vi ett förtroende mellan oss och barnen genom lekar som varvades med uppgifter som barnen skulle lösa tillsammans. Varje uppgift ställde en specifik fråga: När i vilka situationer räcker inte pengarna? Hur känns det? Hur visar ni det utåt? Vad behövs för att ni ska få det bättre? Barnen fick svara på frågorna genom att rita, göra collage, dekorera lådor och sedan visa och berätta för varandra, medan samtalen dokumenterades på band och genom anteckningar för att sedan sammanställas. Barnen, som deltar anonymt under hela processen, fick också veta att det som kom fram på Höringarna skulle ligga till grund för en skrift, som senare skulle överlämnas till en beslutsfattare. Ursprunget till Höringmetoden utvecklades under 80- och 90-talen. Icke-statliga organisationer (NGOs) använde en metod som kallas Participatory Learning and Action (PLA) för att mer direkt involvera och ta till vara expertisen hos lokalbefolkningen i biståndsarbete. Den demokratiska tanken är bärande genom att använda kreativa uttrycksmedel kan man låta människor som inte är vana att uttrycka sig komma till tals, på sätt som de känner sig bekväma med. En analfabet kan delta på samma villkor som en professor. En sexåring har samma förutsättningar som en sjuttonåring att göra sig hörd. Det finns också ett värde i att uppgifterna görs och presenteras i grupp. Ingen behöver stå själv och berätta om det svåra. Genom att hela gruppen står bakom det som presenteras skapas också en slags allmängiltighet i det som kommer fram en kollektiv erfarenhet om man så vill. I Sverige har Höringmetoden använts av Rädda Barnen och Barnombudsmannen när de till exempel om att lyssna på barn Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och att höras i alla frågor som rör henne eller honom. Det har Sverige och Moçambique och 191 andra stater skrivit under på när de anslöt sig till barnkonventionen i slutet av 80-talet. Ändå var det första gången för flera av de barn som deltog i vårt projekt som någon verkligen lyssnade och noterade vad de tyckte och tänkte. velat få in kunskap från placerade barn. I Moçambique används varianter av ursprungsmetoden PLA främst bland NGOs, men oftare i samtal med vuxna än med barn. Igår var en bra dag, för då ritade vi och skojade och gjorde saker som jag tycker om. Urvalet av barn gjordes lite olika beroende på land. I Moçambique driver SOS Barnbyar sina så kallade familjestärkande program där man på olika sätt stödjer barn och deras familjer i Bairro 5, ett fattigt område i staden Chimoio. Utgångspunkten är barnets situation och hur utsatta de bedöms vara. Barn som lever med en kroniskt sjuk förälder, eller som redan har förlorat föräldrarna och därför lever med en far- eller morförälder eller syskon är den främsta målgruppen. Den lokala personalen har regelbunden kontakt med familjerna och hade lätt att rekrytera barn till Höringarna genom att gå runt i husen och berätta om projektet. I Sverige var situationen en annan. I vårt sökande efter barn och unga som befinner sig i situationer där pengar inte räcker till tog vi tidigt kontakt med vuxna som jobbar nära barn, fritidsgårdspersonal, lärare, rektorer, socialsekreterare och chefer på olika nivåer. Alla ansåg att det var ett viktigt och bra projekt och ville ställa upp och förmedla kontakter till oss. Det var dock få som hörde av sig igen och vi fick känslan av att de hade svårt att ta upp frågan med de barn de jobbade med, kanske var den för känslig och tabubelagd. Det var först när vi vände oss till organisationer som Stadsmissionen och Insolvens som driver dessa frågor specifikt som vi fick kontakt med ungdomar som kunde komma i fråga för vårt projekt. Det var också genom det personliga mötet mellan projektledaren och ungdomar på en fritidsgård, som deltagare hittades. När de fick information om projektet och en direkt fråga om de ville vara med så svarade majoriten ja. Kriteriet för de som medverkade var att de skulle kunna, och vilja, förmedla känslan och upplevelserna av att befinna sig i situationer där pengar inte räckte till. Alla de barn och ungdomar som medverkade lever i en marginaliserad värld och upplevelsen av utanförskap visade sig vara genomgående stor. De lever på existensminimum, men det viktiga i projektet var att inte fastna i föräldrarnas avsaknad av inkomst, utan att fånga in barnens upplevelser och känslor. Att använda samma metod för barn i Sverige och i Moçambique har sina fördelar men också sina begränsningar. Det finns naturligtvis ett värde i att ställa samma frågor och använda samma metod för att kunna göra jämförelser. Samtidigt är förutsättningarna för att samla in materialet väldigt olika mellan länderna. I Sverige kunde vi kommunicera direkt med barnen, i Moçambique fick SOS Barnbyars lokalpersonal genomföra och dokumentera Höringarna, som sedan översattes. Även i förhållande till materialet uppstod skillnader barnen i Sverige var mer benägna att gestalta ett koncept, att låta helheten uttrycka deras tankar, medan barnen i Moçambique lät varje detalj vara betydelsebärande. Det senare kan förstås bero på en ovana vid materialet barnen i Chimoio har inte mycket utrymme för pyssel och lek och för många var det första gången de höll i en sax eller hanterade lim. En sak som dock förenade barnen i båda länder var den stolthet och lycka som de kände över att tillfrågas. För många av barnen oavsett land var det första gången de fick berätta och första gången någon ville lyssna på vad de sa. Flera var märkbart tagna av att bli sedda och behövda och tog sina uppgifter på största allvar. Glädjen över att betyda något att få uppmärksamhet från en vuxen, att bli bjuden på mat, att bli lyssnad på var för dem en helt ny upplevelse. Nu vill barnen, och vi, att fler ska ta del av deras berättelser, om hur det är att leva i ekonomisk och social utsatthet, att tvingas ta ansvar för familj och syskon redan som liten, att hindras i sin skolgång, och att alldeles för ofta vara tvungen att oroa sig för var maten ska komma ifrån. En Höring innebär att dela med sig av sina berättelser och föra dem vidare. Jag har känt mig behövd idag, när jag är här! 4 5

4

5 höringar Sverige Nyfikna och nervösa blickar far runt i restaurangen. Det rasslar lite i en klänning prydd med säkerhetsnålar, rosa hårtestar tvinnas runt ett finger och en keps dras lite längre ner i pannan. Att vara restauranggäst och bli serverad vid bordet är en helt ny upplevelse för många av de barn och ungdomar som vi nu bjudit in till en så kallad Höring. Ovant och betydelsefullt. En del barn känner varandra sedan tidigare och börjar snart prata om helgen, om kollot de varit på tillsammans, om fritidsgården och skolan, om det senaste spelet och andra aktuella saker som hänt i livet senaste tiden. Restauranglunchen är startskottet för våra två dagar tillsammans. När vi väl presenterat oss för varandra känns stämningen genast lite lättare. Nervositeten växlar om till glädje, nyfikenhet och kamratskap. Alla är där av samma anledning och för att deras synpunkter är viktiga. Utan dem får vi inte den kunskap som vi behöver. Att jobba med Höringar är också något nytt för oss på BRIS. Vi är vana att möta barn i telefon, chatt och mejl, men nu ska vi möta dem ansikte mot ansikte. Kommer de gå med på att jobba i grupp? Kommer de våga berätta om sina upplevelser? Litar de på oss? Men när samtalen väl kommer igång sprids tilliten inom gruppen. Humor och allvar växlar snabbt och ingen behöver känna sig utpekad. De känner igen sig i varandras berättelser. Att vara fattig är jobbigt. Det är en överlevnadssak. Ibland händer det att föräldrar blir sjuka och det påverkar dessa familjer på flera olika sätt. Att köpa nödvändig medicin är en utgift som man inte räknat med samtidigt som sjukskrivningen i sig leder till minskad inkomst. Ibland så tappar man hoppet, kan jag tycka. Tretton år av mitt liv har gått åt till problem och det ser inte ljusare ut. Det gör inte det. Vad är det som är värst? Det är det att min pappa har varit sjuk i sju månader och hans sjukhusräkningar är inte billiga. Hur gör ni med det? Vad händer om man bara låter dem vara? Då blir det kronofogden, så man måste betala dem. Hur gör ni för att få pengar? Vilket ansvar måste ni ta? Alltså, vi minskar mycket på matkostnader. Vi tar det billigaste märket i allt och vi kan inte laga dyr mat. Det är sånt man får vänja sig vid. Vid jul köper vi så billigt som möjligt bara för att vi ska kunna köpa julklappar också. För det är inte så jävla kul att ha jul utan julklappar. Men bara vi kan få en julklapp var, så blir det jul. ansvar Att vara tvungen att växa upp och inte ha råd att vara barn. Så är det att leva i en familj där pengarna inte räcker till. Man förlorar tidigt sin rätt att bara vara barn. När jag var tolv år så kunde jag handla själv. Jag skulle handla veckomat till åtta personer och helst se till att ha pengar kvar. Jag är jävligt bra på att snåla när det gäller mat men det är fett tråkigt. Det händer ofta att mamma inte klarar att betala räkningarna så att det är oftast så att jag och mina syskon får jobba extra för att få ekonomin att gå ihop. oro & stress Oron över att det inte ska finnas mat är ständigt närvarande. Flera berättar om hur de går till skolan utan att ha ätit frukost. Ett tomt kylskåp hör till vardagen och då framförallt i slutet av månaden. När vi frågar om deras drömmar för framtiden är det just tillgången till mat som de snabbt kommer in på. I framtiden vill jag bli normal. Att jag har pengar så att jag har det okej. Leva ett liv. Att jag kan göra aktiviteter på helgerna och att man kan handla mat när man behöver det. Det här med att handla mat är viktigt för dig? Det är typ det viktigaste. Jag kan gå fram till kylskåpet och inte hitta någonting. Hur gör du då? Jag får stå ut med det. Jag är van. Barnen berättar att de oroar sig för att föräldrarna inte kan betala räkningarna. De är väl medvetna om att obetalda räkningar leder till kravbrev från kronofogden och det i sin tur kan leda till vräkning. En flytt för barnet betyder ny skola och nya klasskompisar. Ännu en tid i ensamhet och utanförskap. Alla motgångar leder till en låg eller ingen självkänsla alls. De vet inte hur de ska förhålla sig till sin låga självkänsla och får dåligt samvete bara för att de önskar sig saker som kompisar har. Som om de inte får tillåta sig att önska ett vanligt liv. Vi var tvungna att flytta och jag kom till en ny klass. Jag är blyg överhuvudtaget när det är nytt folk, vet inte vad de ska tänka om mig. 8 9

6 Att inte ha pengar leder till stress och oro, både hos ungdomarna och hos deras föräldrar. Att behöva be om pengar leder till konflikter mellan barnet och föräldern men också till konflikter mellan föräldrarna. Många berättar att det blir spänt på grund av den obalans som uppstår hos föräldrarna vid en skilsmässa. Den ena föräldern kan få en bättre situation ekonomiskt medan för den andra blir det precis tvärtom. Det skapar konflikter som påverkar barnet. En tjej ritar ett brustet hjärta. Man blir sårad, säger hon. Vad är det som man kan bli sårad av när det gäller att inte ha pengar? Det är jättemycket som man kan bli sårad av. För oftast är det så att om man har dålig ekonomi så gör det att föräldrarna lägger ut det på varandra och bråkar jättemycket. Hur kul är det för ett barn att se sina föräldrar bråka? Det vet man ju själv när man inte har pengar. Då lägger man ut det själv på första bästa. Förstår du? Så det brustna hjärtat blir barnets känsla när föräldrarna bråkar? Ja det är så här hårt så att det brister mer och mer. Men när dina föräldrar har bråkat, har det handlat mycket om pengar då? Ja, det brukar oftast handla om att det inte finns pengar. Du sa tidigare att det blir orättvist? Jo, det brukar bli så att den andra har lagt ut mer än vad den andra har gjort. På saker och så. ilska En röd tråd i Höringarna är ilskan över föräldrarnas brist på ansvar. En ilska över att familjen är fattig och en oro över att det är något som går i arv. Många känner sig uppgivna och har inga framtidsdrömmar. Jag är arg för att jag är fattig. Vem blir du arg på? Mina föräldrar. På staten. På dina föräldrar, varför? För att de inte jobbar eller för att de dricker, struntade i skolan när de var små, att de skaffade barn när de inte ens hade pengar. Kan det finnas någon skillnad på vilka känslor man har mot sin familj och mot staten? Man har mer hatiska känslor mot staten. Eller så kan man känna att man blir skitarg. Staten har ändå ett ansvar att ta hand om barnen i samhället. Att inte ha pengar leder ofta till att man hamnar i skolor som av ungdomarna beskrivs som fattiga. En fattig skola innebär bland annat att det inte serveras bra och hälsosamma luncher. Luncher som är extra viktiga när maten hemma oftast inte ger den näring växande barn behöver. Det innebär också att skolan kanske inte har tillräckligt med datorer som ungdomarna kan använda för att klara skoluppgifter. Och denna grupp av ungdomar har sällan datorer och hjälpmedel hemma som kan hjälpa dem. Utan tillgång till dator vare sig hemma eller i skolan halkar de ofelbart efter. Hur märker man att det är en fattig skola? För att de inte har råd med någonting. Det är jävligt jobbigt. Alla andra skolor har så här att de får datorer och grejer som man får ha under tre års tid när man går där. Men på min skola finns det bara datorer om man går till en fucking datasal som alltid är upptagen. Deras datorer som man får ha i klassrummet är typ från 2001 och sladdarna funkar inte så de går inte att ladda. Så om man går på en dålig skola går det inte att ha en schyst dator? Nej. Och om man behöver ha en dator så får man inte alltid ha det för det räcker inte alltid till. Många skolor kräver ju arbeten på datorer också, men de räcker inte till? Precis! Om man går i en så kallad fattig skola kan det betyda att man inte har tillgång till skolkurator eller skolpsykolog. Att de kan få hjälp och stöd från professionella vuxna förstår du? är viktigt för många. Och det ska vara ett långsiktigt stöd. Det är också viktigt att andra vuxna som finns runt barnen visar tillit och tålamod. Att våga berätta om sin hemsituation kan ta tid och då är det viktigt att det finns ork, tid och resurser. Många av ungdomarna bor i ekonomiskt utsatta områden. De beskriver en ilska över att det känns omöjligt att ta sig därifrån. De har inte råd att åka kollektivtrafik, köpa cykel, ta mopedkörkort eller köpa moped. Endast ett par har planerat för hur de ska förändra sin situation och klara av att flytta. Övriga menar att det är för svårt för dem att ändra sina liv. De beskriver att de är fast i området och inte har råd att flytta därifrån för arbete eller studier på annan ort. I framtiden vill jag bli normal. Att jag har pengar så att jag har det okej. Leva ett liv. Att jag kan göra aktiviteter på helgerna och att man kan handla mat när man behöver det

7 skam När de är med kompisar gäller det att se till att de inte blir avslöjade som fattiga. Att inte ha pengar gör att de måste ljuga även för dem som står nära. De blir blyga och drar sig undan. De blir ensamma och har ingen att prata med eller visa sitt rätta jag för. Har du kompisar som har olika mycket pengar? Ja. Vet man vilka som har pengar och som inte har? Såklart. Hur vet man det? Om man bjuder hem en kompis till sig så ser man. Så om någon kom hem till dig skulle de se att det inte var lika lyxigt då? Nja, jo, jag tror det. Jag har inte så stor teve och så. Vi har ganska snyggt och så men jag tror det. Vill man ta hem kompisar? Nej, jag brukar inte ta hem. Min mamma vill att jag ska ta hem kompisar men det finns inget att göra hemma hos mig. Det är jävligt tråkigt. Men min mamma tvingar mig alltid att ta hem för jag får inte gå hem till någon annan innan hon kommer. Kan man tappa kompisar för att man inte vill ta hem dem? Ja, helt klart! Att inte kunna följa med på aktiviteter är också något som de flesta av ungdomarna tar upp som ett problem. Det är inte alltid de kan anpassa aktiviteterna efter vad de har råd med. Så de flesta ljuger när sådant kommer upp. Det händer ofta att mamma inte klarar att betala räkningarna, så att det är oftast så att jag och mina syskon får jobba extra för att få ekonomin att gå ihop. Och när man hänger med kompisar så kan jag inte alltid säga att jag inte har råd, utan man får hitta på ursäkter. Man vågar inte säga hela tiden att man inte har pengar eftersom man hela tiden hör hur de skämtar om fattiga. Vad kan man hitta för ursäkter? Till exempel att om de ska till Donken så säger man att man bantar, jag ska sluta med snabbmat. Och om de ska gå på bio så säger man att det inte går någon bra film som man vill se eller så. Vad gör du då? Åker hem. Hur känns det inuti dig då? Dåligt. Man blir besviken. Skäms. Det blir blankt. Du sa att du brukar panta burkar? Du och din kusin. Ja. Är det för att få pengar? Ja, vi måste göra det om jag åker till honom på helgen och det inte finns något godis, då måste vi panta flera säckar för att ha råd. Hur brukar du göra S, brukar du panta burkar? Nej. Mamma vill att jag ska det, men det är skämmigt. Datorer är en viktig och självklar del av barns och ungdomars vardag. Via datorn träffar man kompisar, spelar tillsammans och där har man en stor del av sitt sociala liv. Flera pratar om att data och tevespelandet är ett verktyg som kan stärka en som person. Ingen ser dig och du bedöms bara utifrån din prestation. Du kan vara dig själv. Du är någon, tillhör ett sammanhang och bedöms på samma sätt som alla andra. Utan dator, mobiltelefon och möjlighet till uppkoppling kan det bli ett problem rent socialt. Man drar sig för att ta hem kompisar för man har inget att göra. Snart hamnar man utanför gemenskapen, isolerar sig och får ett socialt handikapp. Tillsammans med fel kläder och fel tillhörigheter förstärks skammen och ensamheten. Precis som för de allra flesta ungdomar tycker de att det är viktigt med kläder. Att ha rätt kläder leder till en känsla av tillhörighet. Att spara till rätt sorts tröja eller rätt märke på skorna blir viktigt och flera beskriver hur de sparar sin månadspeng under många månader för att kunna köpa den rätta tröjan. Jag fokuserar alla mina pengar på kläder just nu. Hur kommer det sig att du gör det då? Det är bara för att min mamma inte har råd att köpa kläder. Varje gång hon ger mig min månadspeng, vilket inte händer varje månad, då sparar jag ihop det. Jag kanske använder tjugo spänn för att gå och handla någonting på fredag 12 13

8 eller lördag. Sedan sparar jag det till något som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha. Hur mycket få du i månadspeng? 150 kronor, men det räcker ju inte om jag ska köpa en massa kläder. Så jag får spara några månader. De får ofta höra kommentarer om sitt utseende, att andra ser att de är fattiga. Man blir mobbad för att man inte har de rätta kläderna, man får höra ord som mongo eller CP. Det finns ständigt en känsla av skam och rädsla för att bli avslöjad, en oro för att andra ska se att man är fattig. Har ni fått höra taskiga saker för att ni inte har pengar? Ja. Vad kan det vara? Att man ser fattig ut. Men det vet jag inte hur man kan se. Men det är väl att man har kläder som precis inte alla har. Är det något du har fått höra? Ja, senast förra veckan. Av åttaåringar. Men man tar ju ändå åt sig fast att det är från så små. Ja, man kanske tar åt sig ännu mer? Jag tänker att om det är en jämnårig så kanske det är för att de har lust att vara taskig med flit. Ja, är det en jämnårig då käftar man emot. Man säger tillbaks något lika elakt. Men är det en åttaåring då är det inte lätt att hantera. Hur kändes det för dig när du fick höra det? Jag gick hem och satte mig och kolla på teve med mamma. Jag blev ledsen. Vad sa mamma då? Berättade du för henne? Ja, hon sa att jag skulle vrida armen av dem. Dom blir så här jätteförbannade för jag var mobbad när jag var liten. Så jag har fått ta mycket skit. En uppgift bestod i att dekorera lådor till så kallade verklighetslådor. Här gav ungdomarna en bild av hur de blir hårda på utsidan och mjuka inuti. Att man virar en taggtråd kring sig och inte släpper in någon. Man stöter bort folk och det leder till ingen eller låg social kompetens. Men det kan också bli så att man tar all uppmärksamhet, alltid låter mycket och vill synas hela tiden. Man tar på sig ett skal när man kommer till skolan. Skolan beskrivs som ett ställe där det är tufft: Känner mig utanför. Man hamnar i en sådan situation att folk kan få reda på det fast man inte vill att de ska få reda på det. Skämmigt. Vad kan det vara för situationer som man skäms för i skolan? Om man säger såhär: I grundskolan får ungar som har pengar status. Har man inte pengar så får man höra: HAHA, du är fattig. Har man inte rätt märkeskläder så är man ett mobboffer. glädje Berätta om något tillfälle då du var glad. Den dag när jag kände mig lycklig var en dag när pengarna räckte till. Jag var glad idag när jag åt lunch. Det var första gången jag åt på restaurang. Jag kände mig överraskad och glad en dag när jag var ute och letade pantburkar, vid några buskar såg jag en femhundralapp. Jag såg först bara kanten på den och när jag tog upp den så var det en femhundralapp! Jag vek ihop den jättefint och la den i fickan. Jag är glad när jag får åka iväg på resor. Vad är det för resor? När min skola betalade en resa förra året till Tyskland. Jag skulle egentligen inte ha fått åka med men skolan betalade hela min resa. Man kan bli rätt stark på insidan. Hur då? Man klarar av en massa skit. Om man upplever en jobbig sak och gör det igen så blir man en starkare person. Men hur vet man hur man ska hantera det? Man får erfarenhet och lär sig. Hur får man styrkan? Ibland tror man att man inte har styrkan av att uppleva jobbiga saker. Man tror att man blir svagare men man blir faktiskt mycket starkare. Det kommer automatiskt. Vad behövs för att man ska bli starkare så att man inte bara trycks ner och ner hela tiden? Tror man på sig själv så blir man starkare. Det handlar om självförtroende. Självförtroende är ju samma som självsäkerhet. Hos farmor och farfar har man alltid råd med allting, då känner jag mig glad. Jag har känt mig behövd idag, när jag är här!...har man inte pengar så får man höra: HAHA du är fattig. Har man inte rätt märkeskläder så är man ett mobboffer

9

10 barnens egna lösningar Det är viktigt att själv få bidra med konstruktiva lösningar vilken hjälp bör ges till barn i samma situation i framtiden? De barn och unga som deltog i Höringarna fick svara på frågan: Vilken hjälp bör i framtiden ges till barn som hamnar i samma situation som du? Förslagen handlade om lösningar på alla plan. Många kände väl till de olika bidragsformer som finns, vad som krävs för att få bidrag och på vilket sätt bidragssystemet är uppbyggt. De pekade på stora orättvisor och menade att socialtjänsten måste utgå mer från varje familj och se dess förutsättningar och behov. De tyckte också att skattesystemet är orättvist och att de som tjänar mindre bör få lägre skatt och de som tjänar mer bör få högre skatt. Andra lösningar var lägre hyra, fler billiga familjelägenheter, ingen ränta på studielånet, matkuponger och en matbil där man kunde hämta ut mat. Många känner att de verkligen försökt få till en förändring och sökt olika jobb men att de tyvärr inte fått någon positiv respons på det. Om man visar framfötterna, till socialen eller staten eller någonting, och visar att man sökt men det inte är någon som har nappat, då borde man få i alla fall några hundra i månaden under sommaren så att man kan göra någonting. Jaha, något slags sommarbidrag? Ja! Man måste visa att man har försökt. För nu är det drygt att man inte får några pengar överhuvudtaget. Andra lösningar som nämndes var kollo till alla, billigare kollektivtrafik, gratis ID-kort, bättre familjehem, klädbidrag, rastvakter samt att lärare måste bli bättre på att fråga. Familjen spelar en stor roll och de var mycket tydliga med att det tidigt bör sättas in stöd till hela familjen. Det går inte att jobba med en och en i familjen utan alla måste vara med. Vid en familjekris borde man genast erbjudas fri psykologkontakt och den kontakten måste få finnas kvar under en längre tid. Det var viktigt att familjen fick möjlighet att göra saker tillsammans och då handlade det om aktiviteter i närområdet och för det skulle man kunna få ett aktivitetsbidrag som skulle gå till hela familjen. Utbildning var ett annat område som diskuterades en del. Till exempel att föräldrar kunde få gå en kurs och lära sig sköta sin ekonomi, men också att det borde finnas undervisning i skolor om hur det är att leva i fattigdom. De menade att få skolor har god kunskap om villkoren för fattiga familjer och för att barnen inte ska lida av stigmatiseringen krävs det utbildning i frågan, både till elever och till personal. Skolan borde kunna fånga upp dessa ungdomar men då krävs uthållighet. Skolhälsovård måste finnas tillgänglig på alla skolor och kuratorer och psykologer är extra viktiga. Så om skolan vet att ett barn har dåligt med pengar och mår dåligt av det, då borde de se till att hon eller han får prata med någon vuxen? Ja, för det sätter sig på psyket. Kanske inte nu men om tio år. Om man bara har en kurator på skolan men ingen har sagt åt en att man ska gå dit, funkar det med kurator då? Ska man bli tvingad om man mår så där? Vissa klarar ju inte av att säga saker och då blir det ju jobbigt att bli tvingad men egentligen är det ju bäst att man blir det. Man kan ju gå till kuratorn och prata typ om vad som helst, du kan prata fotboll och handboll, du kan prata om vad som helst och till slut kommer du ju in på någonting. Det viktiga är att man ska kunna lita på den personen. Den måste visa att den bryr sig. Hur visar man det? Genom att bry sig mer om andra än om sig själv. Och det är samma med socialtjänsten. De måste också visa att de bryr sig och att det inte bara är ett arbete de gör. Jag tycker att det är jobbigt med soc för de får pengar för att lyssna och de behandlar alla lika fast man kanske har det olika hemma. Stadsmissionen ser tendenser från 2011 och även i år att fler och fler familjer i kris söker sig till dem för att man inte har pengar till mat. Något har hänt i familjen: sjukdom, separation, arbetslöshet eller problem med barnen. Av de 265 besök de hade 2011 var det 64 familjer som fick ekonomiskt hjälp för att de var i akut behov av pengar till mat. Andra skäl till att få ekonomiskt stöd från Sverige Stadsmissionen är: Behov av vinterkläder för barnet, dyra mediciner, fritidsaktiviteter till barnen, åkkort för barnen, hjälp med elräkning, hyresskuld eller del av hyresskuld där hot om vräkning föreligger. Rädda Barnens årsrapport visar att 13 procent av barnen i Sverige, , lever i fattigdom en ökning med barn mellan åren 2008 och

11 Jag får ofta gå hungrig för hemma hos oss finns ingen mat

12 höringar Moçambique Färgkritor, skokartonger, lim, veckotidningar. Det och mycket mer ligger uppdukat på de låga turkosa borden i klassrummet som vi lånat på förskolan i Bairro 5, Chimoio. En och en eller i små grupper kommer barnen genom gallergrinden och samlas i skuggan under mangoträden på förskolans gård. På morgonen har de tagit på sig sina finaste kläder. Några flickor har flätat håret och prytt med ett myller av färgglada rosetter. De är föväntansfulla och lite nervösa, vet inte riktigt vad dagen ska föra med sig. Gälla skratt och ett och annat skrik letar sig in i klassrummet där SOS Barnbyars personal dukar fram kexen och juicen och rättar till de färgade pappersarken en sista gång. De känner de här barnen. De har följt dem i ett år nu. De har varit hemma hos dem, pratat med deras föräldrar om skolgång, hälsa, pengar. De har planerat framtiden och lagt upp försörjningsstrategier. Men idag ska de möta barnen på ett nytt sätt. Idag ska de inte diskutera, lösa problem eller ge råd. Idag ska de bara lyssna. Baptista Boa, koordinator för SOS Barnbyars familjestärkande program kastar en blick på klockan. Den har hunnit bli åtta. Det är dags att öppna portarna och släppa in barnen. hunger Jag får ofta gå hungrig för hemma hos oss finns ingen mat. Är det så bara hemma hos dig eller även hos grannen? Det kan vara så även hos grannarna. Hur känns det när du inte har mat? Det känns som att jag plågas. Huvudet värker och man känner sig yr. Det ligger en tyngd i magen. Munnen blir torr. Så beskriver barnen hungerns symptom. Och det är ett tillstånd som barnen i Bairro 5 är allt för väl förtrogna med. Genom deras berättelser löper hungern som en röd tråd. Barnen vittnar om de psykiska konsekvenserna av att vara utan mat. När magen är tom så kommer gråten, eller så blir de arga och på dåligt humör. En del berättar om koncentrationssvårigheter, hur de inte orkar lyssna och ta till sig vad andra säger. En flicka berättar: En del saker som mina kompisar säger förstår jag inte för jag är så hungrig. För att stilla hungern har de ett antal olika strategier. Den främsta är att söka sig ett jobb, så att de kan få pengar eller ett mål mat. Fasta jobb är för de flesta i Bairro 5 inget alternativ de jobben finns inte. De försörjningsmöjligheter som erbjuds vuxna och barn är de tillfälliga jobben. För barnen handlar det ofta om att bära sand eller stenar på ett bygge. Samla flaskor och annat avfall och sälja på marknaden eller längs vägkanter. Eller att göra någon uppgift åt en granne som har det lite bättre ställt, exempelvis diska eller bära vatten. Hur får du och din familj mat? Min mamma jobbar ibland med att tvätta kläder åt andra. Då får hon att köpa mjöl och annan mat. Och när din mamma inte får jobb? Då försöker jag hitta jobb. Jag stöter majs hos grannar som ger mig en peng, då kan jag köpa bröd och torkad fisk för att äta hemma. När du jobbar och får pengar för att köpa mat, är det bara till dig själv eller till hela familjen? Det är för att hjälpa hela familjen. Kan det vara så att det går dagar när du inte äter? Vissa dagar äter vi inte, men andra dagar lyckas vi ordna något. Hur gör ni de dagar då ni inte äter? Då tillbringar vi hela dagen med att söka efter jobb. En pojke berättar att han bär sand åt grannar: De betalar ibland trettio meticals*, men det kan också bara bli fem meticals. Barnen är utlämnade till de vuxnas godtycke i betalning för sitt arbete får de ta vad de får. I värsta fall kan de bli lurade att arbeta för ingenting. Ibland tvingas de ta jobb som är direkt skadliga. Vilken typ av jobb har du gjort? Jag har hämtat vatten till folk. En dunk på tjugo liter ger mig fem meticals. Är det verkligen normalt för ett barn att bära tjugo liter vatten? Nej, det är det inte. Men eftersom man inte har pengar att köpa mat för måste man göra det. De dagar som barnen eller deras föräldrar inte lyckas få ihop pengar till mat är svåra dagar. Ibland kan de stilla hungern med lite frukt från mangoträden som växer i området eller bananer från en närliggande odling. En sista utväg är att leta mat i andras avfall, eller att tigga. Men det är inte något som kommer upp särskilt ofta i barnens samtal. En flicka berättar om de mörka stunder när hon går till soporna för att leta efter något ätbart. En annan berättar om hur mamman ber om allmosor på stan. En tredje berättar: Ibland går jag hem till grannen och diskar och så ger hon mig mat, när jag inte får det så är jag på gatan och tigger. Kanske är det en utväg som de sällan behöver ta till eller så är det så skamligt att barnen inte vill tala om det så mycket. Många talar däremot om sockerrör som en sista nödlösning när inget annat finns, och hur de suger på dem för att få lite energi. Det stillar hungern för tillfället men ger ingen näring. 22 *Metical: Den valuta som används i Moçambique. Tio meticals 23 motsvarar drygt två svenska kronor.

13 skola tak över huvudet Skolan är en viktig del i barnens liv. Det är tydligt att många ser den som den enda möjligheten att ta sig ur fattigdomen och få ett bättre liv. Många barn talar om hur viktigt det är med skolmaterial och skrivböcker, och hur ledsna de blir när de inte har möjlighet att gå i skolan. En flicka berättar om hur glad hon är att hon numera har skrivböcker, skor och uniform så att hon kan gå i skolan. Hur är det i skolan? I skolan leker jag och har det bra. Och tidigare? Det var inte bra, vi hade inte råd med skolmaterial och annat och då kunde jag inte gå i skolan. För att kunna gå i skolan krävs alltså en hel del. Skolmaterial kostar och så även en skoluniform. Bara att ta sig till skolan kan vara ett problem och många önskar sig därför en cykel. Det händer att barn som inte har råd med material och uniform blir trakasserade eller utkastade ur skolan. En pojke berättar om hur man i skolan kör med alla som inte har uniform och att han slutat gå i skolan på grund av detta. En flicka säger att hon blev utslängd ur skolan eftersom hon inte hade pengar att betala vakten. Hungern och stressen kring mat är också hinder för att barnen ska kunna ta till sig undervisningen, det är svårt att koncentrera sig när hungern molar i magen. Och ibland måste de avstå från skolan för att kunna jobba ihop pengar till mat. På natten när jag sover läcker det från taket. Då går jag ibland ut och sover under ett träd istället. De flesta barn som deltar i Höringarna bor i enkla hus av lera med halmtak. Husen är små och mörka utan fönster men ofta med två gluggar i motstående väggar som ventilation. Under fötterna är det trampat jordgolv som antingen dammar eller blir till lervälling beroende på årstid. Jag skulle vilja ha ett anständigt hus med el, för huset där jag bor är täckt med halm och det regnar in. Och utan gjutet golv blir man täppt i näsan när man sopar. Att husen är så otäta och släpper in vatten påverkar allt från sömn till läxläsning. Många av barnen berättar hur kläder, skolböcker och skrivhäften blir blöta av regnet. Flera efterlyser en mapp att ha skrivböckerna i så att de håller sig torra. En pojke berättar i en teckning om hur det kan vara när man kommer hem från skolan i regnet. Det droppar från vissa ställen och han funderar på om han ska ta av sig de blöta kläderna i sovrummet, där det inte är samma problem. Ibland kan husen vara i så dåligt skick att barnen fruktar för sin säkerhet: Jag skulle vilja ha ett bra hus, för det regnar in där jag bor nu och det finns sprickor i väggarna som kan rasa ihop när som helst och det gör det farligt för oss. ilska & avundsjuka Varför ett argt ansikte? För att jag inte har någonting att äta. Den ständiga bristen på mat föder en ilska hos barnen, både som ett fysiskt symptom av hungern och som en upprördhet över den situation de befinner sig i. Jag känner mig arg när jag kommer hem från skolan och inte får tag på någon mat, berättar en pojke. En del talar om hur de blir arga och avundsjuka när de ser att andra har sådant som de inte har. När jag såg en granne köpa matolja gjorde det ont i mig, för hemma har vi inte de möjligheterna. En flicka säger: Jag blir avundsjuk när jag ser att andra har saker, till exempel när jag får gå barfota till skolan när andra har skor. En pojke som är föräldralös berättar att han mår dåligt när han ser vänner tillsammans med sina föräldrar. Det verkar dock inte som om ilskan är riktad. Få uttrycker att de är arga på någon särskild, utan det är mer en allmän frustration. En flicka berättar hur hon grubblar på att hon inte har skor, ett bra hus och mat: Jag tänker mycket på att min mamma är arbetslös, hon som borde se till att familjen har bra mat. Det skulle kanske ligga nära till hands att skylla på föräldrarna. Men även om barnen i många fall inser att det är föräldrarna som bär det yttersta ansvaret för att försörja familjen har de samtidigt stor förståelse för föräldrarnas situation. Vems fel är det att det inte finns mat? Jag ger inte skulden till någon, mamma har inte heller mat

14 På natten när jag sover läcker det från taket. Då går jag ibland ut och sover under ett träd istället. Om mamma inte var sjuk skulle vi ha det bättre. Vi skulle få äta kyckling oftare. Jag blir avundsjuk när jag ser att andra har saker, till exempel när jag får gå barfota till skolan när andra har skor.

15 ansvar I Bairro 5 tvingas barnen ta stort ansvar hemma. Vanligtvis tar större syskon mer ansvar än yngre, och flickor tar mer ansvar än pojkar. Efter skolan handlar det i huvudsak om att skaffa mat, men de hjälper även till hemma. En pojke beskriver sin dagliga rutin: Jag kommer hem från skolan, hämtar vatten hos grannarna, diskar och städar i trädgården. Ibland brukar jag äta, men ibland finns det inget att äta. Då brukar jag diska hos grannarna, de betalar fem meticals och då köper jag bröd. En flicka berättar att hon brukar gå till mangoträden och hämta några mangofrukter som hon delar upp mellan syskonbarn och kompisar. Många hjälper även till med andra sysslor hemma diskar, hämtar vatten eller städar. Först efter att de har löst matsituationen och gjort sina andra sysslor kan de göra läxorna, och sedan, om det finns tid, sparka boll eller leka med kompisar. Jag arbetar mest och leker inte så mycket, för jag är enda flickan, berättar ett av barnen och bekräftar bilden att flickor tvingas ta större ansvar än pojkar för hem och familj. För de barn som mist sina biologiska föräldrar och bor med släktingar kan ansvarsbördan bli ännu tyngre. En flicka visar i en teckning hur hon går och hämtar vatten för att bada sin bror. Är det för att du är äldst som du badar dina bröder? Nej, jag är yngsta systern, men min äldre syster bor hos en annan släkting. Jag bor med min bror och en farbror. Med ansvarskänslan kommer också känslan av otillräcklighet att man skulle vilja göra mer för att avlasta sina föräldrar. En flicka berättar om hur hon skulle vilja visa mer kärlek till sin familj: Jag vill hjälpa mamma med allting hemma, låta henne få vila och medan bröderna går iväg för att jobba så kan jag stanna och tvätta kläderna för att de sedan ska hitta dem rena. sorg Hönsfjädrar får mig att tänka på min mors sjukdom. Om hon inte var sjuk skulle vi ha det bättre. Vi skulle få äta kyckling ofta. Sjukdom och död är något som är alltför närvarande i barnens liv. Hiv/aids är mycket vanligt i Bairro 5 och en majoritet av barnen som är med på Höringen har familjemedlemmar som drabbats. Många har föräldrar som ligger hemma i hiv-relaterade sjukdomar. En pojke berättar att dagen innan hade han kommit hem och hittat sin mamma ensam och sovande, för hon var sjuk och hade problem med spikbölder. En flicka använder en svart duk för att uttrycka sin sorg: Jag klistrade fast den här svarta duken för den fick mig att tänka på när Abigail blir sjuk, mest när hennes astma blir värre, då blir jag ledsen. Vad gör du då, tar du henne till sjukhuset? Nej, jag känner att jag får lust att gråta. Hjälper du henne? Nej Ibland tar min bror henne till sjukhuset när han har lyckats få ihop lite pengar. En annan flicka använder den svarta duken för att uttrycka den största sorg ett barn kan uppleva: Den visar att jag är ledsen, för när min mamma dog täckte de henne med den här typen av tyg. glädje Fattigdomen och bristen på mat dominerar barnens tillvaro. Men i deras liv finns det också utrymme för glädje. Flera berättar om stunder när de blivit glada för att de har fått nya kläder, deras föräldrar gav dem en present, eller de fick gå i skolan. Många nämner saker de har fått från SOS Barnbyar: Nu är jag glad för jag har fått uniform, mapp och skor. Då kan jag gå i skolan och där leker vi och har det bra. Flera uttrycker glädje över att få vara med på Höringen. Flera återkommer till att SOS Barnbyars personal bjöd på läsk, och att det var väldigt länge sedan de fick dricka något sådant. En flicka låter en rosa tygbit symbolisera glädjen och berättar att den påminner henne om dagen innan som var bra: För vi ritade, skojade och jag tyckte mycket om det vi gjorde

16 summering barnens egna lösningar Vi jobbar med barnen, vi kan deras rättigheter och i vår budget finns det möjlighet att hjälpa dem med mat och skolmaterial. Men det är inte ofta som vi får insikt i deras känslor, i deras inre behov. Under de här dagarna påmindes vi om hur viktigt det är att ha kul med barnen, att göra saker så att de blir glada! Orden kommer från Jose Mafumba, hälsorådgivare i Chimoio, efter att de genomfört träffarna med barnen enligt Höringmetoden. För vår personal i Chimoio var Höringarna något nytt men ändå välbekant. De har länge jobbat med barns rättigheter, förstår vikten av att lyssna och frågar sig hela tiden vilken insats som bäst gagnar barnen. Men i det dagliga arbetet finns för lite tid att lära känna dem, att bara umgås, leka och skoja. För det är ofta i leken, i det otvungna umgänget, som förtroenden byggs och då barnen vågar visa flera sidor av sig själva. De teman som kom upp var inte nya. Tak över huvudet, mat för dagen, möjlighet att gå i skolan. Det är snarare hur barnen berättade om dessa saker öppet, naket, utan att frisera eller censurera. Det gav oss på SOS Barnbyar ett djupare perspektiv på de problem som vi brottas med varje dag i över 130 länder. Men också en ännu starkare övertygelse att nyckeln till lösningen ligger i att lyssna på barnen. Perspektivet för barnen i Bairro 5 är på många sätt mycket begränsat. De har inte tillgång till internet, telefon eller teve i någon större utsträckning. De rör sig sällan utanför sitt grannskap utan lever sina liv inom en radie av ett par kilometer. Uppfattningen om hur människor lever i andra delar av landet eller i världen är vag. Att stat och myndigheter har skyldigheter gentemot barn är för många ett okänt begrepp. Som vår personal på plats uttryckte det: När vi berättar för barnen att de har rättigheter så tycker de inte att det är intressant. Vad de behöver är i första hand mat på bordet. Och när barnen får frågan vad de skulle behöva i sina liv är det mycket riktigt väldigt konkreta saker som kommer fram. Mat så det räcker till hela familjen är högst på agendan. Sedan kommer ett hus som inte läcker in och kläder och skolmaterial. Behovet av ett anständigt hus är ett tema som återkommer. Husen läcker in och många efterlyser cement för att få ordentliga golv, och plåt att täcka taket med. Några vågar sig även på att drömma om större komfort: el, rinnande vatten, eget rum. En flicka säger att hon skulle vilja ha skolmaterial, el och teve: Jag skulle behöva ett hem med vissa nödvändigheter som el och teve så att jag kan se vad som händer i världen. Påfallande många nämner behovet av en cykel. Barnen har ofta långt till skolan och även till någon av de tolv vattenkällor som ska förse Bairro 5 och dess invånare med vatten. Mycket tid går åt till att gå fram och tillbaka, tid som skulle kunna användas till att skaffa mat eller leka. Jag skulle vilja ha en cykel för min skola ligger så långt bort. Och så skulle jag vilja ha dricksvatten för vi får dricka smutsigt vatten som är fullt av småkryp som gör oss sjuka, säger en pojke. Vikten av att ha god tillgång till vatten och att det ska hålla en bra kvalitet är något som kommer upp gång på gång. Jag skulle vilja ha en vattenkälla där man kan hämta vatten, för brunnarna där vi hämtar vatten är långt borta och man kan se insekter där som bär på sjukdomar som man kan få diarré av, berättar ett av barnen. Att skolan är viktig är alla barn helt på det klara med. De ser utbildningen som ett sätt att få ett bättre liv, ett liv där deras mest grundläggande behov är uppfyllda: När jag inte har någon filt på natten fryser jag och tänker att jag en dag kanske kommer att kunna ha det bättre. Hur då? Genom att studera. Studera tills jag är klar, och därefter arbeta och ha det bra. På frågan om vem som ska hjälpa dem att få dessa saker svarar de flesta: SOS Barnbyar. Det är den enda NGO som är verksam i området och för många det enda stöd som de upplever att de kan få. En del nämner också socialvården, stat och icke statliga organisationer generellt. Längst ner på listan kommer godhjärtade människor och rika länder. Moçambique Baserat på mätningar från ligger andelen fattiga i Moçambique nu på 54,7 procent. År 1990 låg andelen på 80 procent. Fattigdomen minskar enligt beräkningar med cirka en procent om året vilket gör att det blir svårt för Moçambique att nå det första millenniemålet. Låg produktivitet inom det lokala jordbruket och höga priser på importerad mat försvårar arbetet. När det gäller millenniemålet nr 2 om universell utbildning ligger de bättre till. År 2009 var 91 procent av landets barn inskrivna i grundskolan i Moçambique

17 reflektioner Att tala om barnfattigdom i ett utvecklingsland i samma sammanhang som man talar om fattigdom i ett industrialiserat land har visat sig vara en utmaning. Och visst finns det stora skillnader konsekvenserna är sällan livshotande för ett barn i Sverige på samma sätt som för ett barn i Moçambique. Men det är först och främst gradskillnader. med hjälp av fungerande och tillgängliga datorer, vilket är en förutsättning och en nödvändighet för att klara dagens skola. De efterlyser också en skola som tillhandahåller nyttig och näringsriktig mat i skolan och dessutom efterlyser de en skola som har en närvarande skolhälsovård i form av kurator och psykolog. Dessa måste också finnas tillgängliga under en längre tid. Barnen berättar om att det krävs mod att öppna sig och börja prata om sina problem och därför måste den vuxna våga finnas kvar i barnets liv. Förtroende tar tid. Många berättelser återkommer i båda länder det är berättelser om utanförskap och stigmatisering, om att ta ett större ansvar i hemmet, om ilska och sorg över att inte ha samma förutsättningar som andra. Men också om oro för att inte få mat i magen. Förvånansvärt ofta vittnar barn i Sverige om en liknande oro och stress över hur de ska få tag på mat som barnen i Moçambique. För barnen i Bairro 5 är dock stressen kring maten på en helt annan nivå än för barnen i Sverige. För även om de och deras familjer regelbundet får matpaket från SOS Barnbyar är det ingen heltäckande lösning. Det är bara de mest grundläggande basvaror som delas ut och de tar snabbt slut. Barnen får ägna mycket tid, energi och tankekraft åt att hitta olika sätt att tillfredsställa hungern. Lek och läxläsning påverkas. I skolan har de svårt att koncentrera sig på grund av hungern. En del barn måste stanna hemma från skolan för att hjälpa till att skaffa mat på bordet till familjen. Problemet är konstant. Barnen har ingen möjlighet att hitta en långsiktig strategi för att bli mätta så de lösningar som finns är alltid bara tillfälliga. På mycket lång sikt finns förstås drömmen om att utbildningen ska ta dem ur fattigdomen. Men däremellan finns ingen ljusning bara en oändlig jakt på mat, ur hand i mun. Just livsmedelstryggheten är något som vår personal i Chimoio brottas med dagligen. För även om de skulle öka utdelningen av mat är det ingen långsiktig lösning. Målet med de familjestärkande programmen är att familjerna ska hitta en försörjning så att de kan säkra tillgången på mat, och så småningom stå på egna ben. Men i ett land med hög arbetslöshet och stora problem med livsmedelsförsörjning är det ett mål som för många är mycket svårt att nå. Genom FN:s millenniemål har världens länder förbundit sig att minska andelen människor som går hungriga med hälften till år I Moçambique går utvecklingen långsamt - idag är 44 procent av alla barn under fem år undernärda jämfört med 48 procent I Manica-provinsen, där Chimoio ligger är siffran så hög som 48 procent. Det betyder att nära hälften av landets barn får sin hälsa och sin framtid förstörda på grund av bristen på mat. Ett ökat barnperspektiv i kampen mot fattigdom måste prioritera tillgången på livsmedel, just för att barnen drabbas så hårt av hunger. Det är inga stora anspråk som barnen i Bairro 5 har. Det handlar i första hand om mat på bordet. Men även ett anständigt hus, möjlighet att transportera sig och gå i skolan. Det är enkla saker som de flesta barn i Sverige tar för givet. Ändå är detta något som miljontals barn över hela världen saknar. Att bygga ett adekvat hus för en familj kostar inte mycket, ändå är det en ouppnåelig dröm för de flesta familjer i Bairro 5. Även i Sverige har barnen tydliga idéer om vad de behöver för att få det bättre. Men deras önskemål handlar mer om funktioner i samhället än basbehov som mat och tak över huvudet. Barnen har stor kännedom om lagar och regler och vilka rättigheter och skyldigheter som de lyder under. De är väl insatta i det svenska bidragssystemet och kan tydligt peka på vilka fel och brister de ser men också vilka lösningar som borde finnas tillgängliga. De är överens om att familjen är en av de viktigaste friskfaktorerna och många tar upp vikten av långsiktigt stöd till hela familjen. Att dessa barn och ungdomar många gånger befinner sig i multiproblemfamiljer och att bristen på en fungerande ekonomi ofta är grunden till kriser och konflikter i familjen är tydligt. De barn och unga som vi träffade eftersökte därför psykologkontakt. En kontakt som kan sättas in så fort krisen upptäcks men också gärna i ett tidigare skede. För att upptäcka dessa kristecken i tid spelar socialtjänsten en mycket viktig roll anser barnen och påpekar att det också är viktigt hur barnen i familjen blir bemötta. Idag upplever barnen att socialtjänsten inte förstår dem och inte ser dem som individer. Och detta förstärks också av de möten som Stockholms Stadsmission berättar om och som handlar om besökare som inte vill ha, eller drar sig för, att ha kontakt med socialtjänsten. Man tycker att man blir kränkt eller inte förstådd. I värsta fall känner man sig inte respekterad. Utanförskapet ökar snarare än minskar. De barn och unga som vi möter i Höringarna i Sverige pratar om att de blir hänvisade till de fattiga skolor som finns i kommunen dvs. en skola som inte kompenserar för deras livssituation hemma. Denna grupp har ett stort behov av en resursstark skola men hamnar oftast i det motsatta. De efterlyser en skola där de får möjlighet att kunna genomföra sitt skolarbete Utbildning var ett annat område som diskuterades en del både i Sverige och i Moçambique. Barnen och ungdomarna i Sverige vill ha undervisning i skolor om hur det är att leva i ekonomisk fattigdom. De menade att få skolor har god kunskap om villkoren för dessa familjer och för att barnen att inte ska lida av stigmatiseringen krävs det utbildning i frågan, både för elever och för personal. I Moçambique handlar det främst om att nå ut med kunskap om barnens situation till politiker och beslutsfattare. Många av de lokala beslutsfattarna i Chimoio vet inte tillräckligt mycket om hur barnen har det. SOS Barnbyars personal kan berätta om tillfällen då de suttit i möten och behövt övertyga lokala ledare om att många barn i Bairro 5 faktiskt inte går i skolan. De barn och unga som var med och pratade med oss uttryckte stolthet och glädje över att på det här sättet kunna hjälpa andra som kanske var på väg att hamna i samma situation. De var också stolta över att bli hörda att den erfarenhet och kunskap de sitter inne med får komma till nytta, att det är viktigt, att deras åsikter räknas och är värdefulla. Det märktes att det stärkte deras tro på sig själva och på vuxenvärlden. För att kunna nå kärnan i de problem som de vittnar om är det därför av yttersta vikt att deras vittnesmål nu sprids vidare och att kunskapen i ämnet ökar Fattigdom är ett allvarligt hot mot barns välbefinnande i alla delar av världen. Att vi år 2012 inte kan se till att barn får sina mest grundläggande behov tillgodosedda är anmärkningsvärt, för att inte säga skamligt. Även om ansträngningar görs för att motverka fattigdom bland barn, finns det mycket som tyder på att man av olika anledningar missar de mest utsatta grupperna. I Moçambique har millenniemålen av allt att döma inneburit att många har fått det bättre. Men i millenniemålen finns det inga mekanismer för att säkerställa att alla får ta del av framstegen ett så kallat fördelningsmål. Det kan medföra att grupper som är svåra att nå eller kräver stora insatser förbises till förmån för grupper som med förhållandevis lätta medel kan lyftas över fattigdomsstrecket. I Sverige är problemet av en annan art. Här verkar en oförmåga att enas om problemets natur och kraftsamla kring en gemensam målsättning stå i vägen. En anledning är att de senaste årens diskussioner om barnfattigdom i Sverige kommit att handla om mätmetoder snarare än om lösningar. Erfarenheten visar att en tydlig definition är en förutsättning för att kunna sätta upp mätbara mål. Så länge det inte finns en gemensam uppfattning om vad barnfattigdom är i Sverige, så är det svårt att komma åt problemets kärna och göra något åt det. Millenniemålen är ett tydligt exempel på vikten av konsensus. För även om FN:s definition av fattigdom har många brister, så har den faktiskt lyckats åstadkomma vad vi i Sverige saknar: En kraftfull gemensam satsning mot fattigdom som ger resultat. Vi har ställt en fråga till barnen om hur det är när pengarna inte räcker. Och de har delat med sig till oss av sina känslor, erfarenheter och förslag på lösningar. Nu vill vi föra deras röster vidare med en uppmaning till politiker och beslutsfattare att skrida till handling. Att barn ska leva i fattigdom och utsatthet i tjugoförsta århundradet är inte värdigt. Det är dags att agera.