Staffan Edmar (artikel i Tidningen Kulturen): Bra skola åt alla överallt - en utopi?

Transkript

1 Staffan Edmar (artikel i Tidningen Kulturen): Bra skola åt alla överallt - en utopi? Att läraryrket minskat i attraktion vet nog de flesta vid det här laget. Av Emil Bertilssons doktorsavhandling Skollärare. Rekryteringen till utbildning och yrke framgår bl.a. att barn till lärare inte längre vill utbilda sig till lärare och att ingen annan yrkesgrupps barn på samma sätt försvunnit från lärarutbildningarna. Denna tendens är en allvarlig varningssignal. Fram till 1990-talets början lämnades ett särskilt statligt driftbidrag till skolan. Kommunerna kunde inte använda statsbidragen till annat än det bidragen var avsedda för, nämligen till kostnader för löner till skolledare och lärare enligt gällande bestämmelser för skolan. Kommunerna skulle svara för övriga skolkostnader. Detta statsbidrag förändrades emellertid radikalt fr.o.m. 1 januari 1993 genom ett regeringsförslag år 1992: skolan fick inte längre behålla sitt specialdestinerade bidrag. Statens bidrag till kommunal verksamhet inom olika sektorer hälso- och sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, skola etc. lades i stället genom riksdagsbeslutet år 1992 samman i en gemensam påse. När de speciella bidragen till skolväsendet avskaffades, upphävdes också ett antal regler som var kopplade till hur dessa bidrag fick användas. Statsbidragsförändringen innebar alltså att kommunerna själva kunde välja hur man prioriterade fördelningen av medel mellan olika kommunala verksamheter. Sådant är läget än idag. Arbetsgivaransvaret för lärares löner och arbetsvillkor hade genom beslut redan år 1989 förts över från staten till kommunerna. Fram till senare delen av 1990-talet var - för att exemplifiera med en lärargrupp - gymnasielärares undervisningsskyldighet 504 klocktimmar, för- och efterarbeten m.m. inte preciserade. I en avtalsförhandling vid den tiden avskaffades undervisningsskyldigheten som begrepp vid kommunal läraranställning. I stället fastslogs att en kommunal lärartjänst med ferier

2 för den anställde skulle innebära ett läsår om 45,5 timmar i veckan: 35 timmar reglerad arbetstid på skolan och 10,5 timmar förtroendearbetstid. Fördelningen av den reglerade tiden mellan undervisning och andra arbetsuppgifter (bl.a. mentorskap, administration, möten och fortbildning) skulle bestämmas i dialog mellan chef/rektor och lärare. Till bilden av det nya läraravtalet hör slutligen att varje kommun med lokalt lärarfack kan avtala om avsteg från huvudregeln om ferietjänstgöring (t.ex. semestertjänst med 40 timmars arbetsvecka). I 2010 års avtalsrörelse ville arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) driva igenom att lärarna skulle tillbringa mer tid i skolan. Så blev inte fallet, men en arbetsgivarpolicy med denna målsättning bidrar ju inte till att göra läraryrket mera attraktivt. Att det specialdestinerade statsbidraget till skolan togs bort år 1993 var ur elevernas och lärarnas synvinkel knappast en positiv åtgärd, i synnerhet som kommunernas ekonomi sedan mitten på 90-talet har varit dålig och kommunerna inte sällan prioriterat annan verksamhet på bekostnad av resurserna till skolan. Låt oss se vad detta har inneburit för exempelvis gymnasieskolans högskoleförberedande linjer/program. I proposition 1991/92:157 konstaterades att gymnasieeleverna skulle ha rätt till ett garanterat antal undervisningstimmar dels totalt, dels för de olika ämnena inom respektive nationella program. Något senare lanserades som mått för utbildningens omfattning begreppet gymnasiepoäng. För varje ämne skulle antalet gymnasiepoäng motsvara minsta garanterade antalet undervisningstimmar i ämnet. Så långt var allt gott och väl. Några år därefter ansåg emellertid föredragande statsrådet i proposition 1997/98:169 att det nu fanns skäl att göra skillnad på gymnasiepoäng och undervisningstid: begreppet gymnasiepoäng skulle inte längre vara ett mått på den faktiska undervisningstiden för en kurs i ett ämne utan i stället ett mått på den beräknade arbetsinsatsen från elevernas sida. Med andra ord: kopplingen mellan poäng och undervisningstimme försvann. En förändrad gymnasie-

3 skola med bl.a. en sådan poängplan infördes den 1 juli Nu skulle undervisningen styras inte av tid för undervisning utan av mål. Det blev rektors sak att bedöma hur många lärartimmar som skulle behövas för undervisning inom gymnasieskolans modulindelade ämneskurser om 100 poäng. Denna bedömning skulle komma att variera från kommun till kommun beroende bl.a. på skolans ekonomi och på rektors uppfattning om ämnets art och om kursdeltagarnas förmåga att arbeta självständigt. Det hände också att tilldelningen av timmar till mindre elevgrupper skars ned samtidigt som innehållet i kurserna var detsamma. Enligt undersökningar av Lärarnas Riksförbund har antalet lärartimmar för gymnasiekurs om 100 poäng kunnat variera mellan 110 och 50 timmar. Trots att skollagen 1 kap. 9 slår fast att utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform ges alltså elever och gymnasielärare helt olika förutsättningar för undervisningen beroende på i vilken gymnasieskola de befinner sig. När målstyrning införts och poängbegreppet förändrats hör till bilden att de centrala kursplanerna sällan innehåller kvantifierbara mått för kursens omfattning. Självfallet uppkommer i en så löslig organisation ofta situationer, då lärare känner sig rättslösa och finner att de och deras ämnen blivit godtyckligt behandlade. Ett annat exempel på sådana situationer för lärare och elever är att det före skolans kommunalisering fanns riktlinjer om att undervisning ska anordnas i språk, om antalet elever som önskar studera språket uppgick till minst fem. Riktlinjerna har idag försvunnit. Bestämmelserna i skollagen 1 kap. 8 om att alla ska ha lika tillgång till utbildning kan inte sägas vara uppfylld, om undervisning i språket X anordnas för visst antal deltagare i kommunen Y men icke för samma antal deltagare i kommunen Z. Bristen på likvärdighet i den kommunala skolorganisationen möter också på t.ex. grundskolans lågstadium. Enligt Stockholms stads informationstjänst finns i Stockholms kommun innevarande läsår 329 klasser, där lågstadieelever går i klasser med 27 eller fler elever. Mer än

4 elever, var tredje elev på lågstadiet, går alltså här i en mycket stor grupp. Sannolikt är förhållandet inte annorlunda i andra kommuner. Hur kan rikspolitiker idag utlova förbättringar av skolverksamheten i det ena eller andra avseendet, när kommunernas användning av medlen till det avsedda ändamålet inte går att garantera? Om man utgår från Göran Perssons proposition om ett kommunalt huvudmannaskap för lärare (prop. 1989/90:41) ingick det som en del i riksdagsbeslutet att den kommunaliserade skolan skulle få behålla sitt eget statsbidrag, och detta skulle skyddas mot att kommun använde det för andra saker än skoländamål. Genom ytterligare ett riksdagsbeslut år 1992 fick som nämnts kommunerna en i princip oinskränkt makt att fördela de statliga medlen på vad de ville. Att finna vägar för en återgång till ett specialdestinerat, välfungerande statsbidrag till skolverksamheten är ett svårt men intressant projekt. För lärarna och för eleverna - skulle en enklare metod för en likvärdig skola vara att staten i skollagen eller på annat sätt anger exempelvis att en klass på lågstadiet inte får omfatta fler än 25 elever och att låta Skolinspektionen träda i funktion, om reglerna nonchaleras. Samma princip skulle också kunna tillämpas på bl.a. poängplanerna för gymnasieskolans högskoleförberedande program, dvs. att staten fastställer en undervisningstid om lägst 90 timmar för kurs om 100 poäng (i kontrast med nuvarande mått som inte går att kvantifiera: 100 poäng har angetts vara ett mått på den beräknade arbetsinsatsen från elevernas sida ). Samtidigt med måttet lägst 90 timmar måste man förstås klarlägga huvudmannens skyldighet att ge ett särskilt stöd därutöver till elever som behöver ett sådant. För en god och likvärdig skola och för läraryrkets attraktivitet behövs självfallet fler åtgärder än de nämnda. Men man måste börja med några! Staffan Edmar Fil. lic., kanslichef i Riksdagens utbildningsutskott

5