TVÅ Det som inte dödar dig

Transkript

1 TVÅ Det som inte dödar dig

2 "Jag ska inte döda dig", säger den tredje mannen. "Jag ska inte döda dig, du behöver inte vara ett dugg orolig", säger han. Jag tror inte på honom, hans ögon avslöjar lögnen, lyser av lusten att döda, törsten efter blod. Vi sitter mitt emot varandra och förstår maktförhållandet. Jag är hjälplös. Mellan oss ett bord, en bordsskiva med rökigt brun plastyta. En ljusreflektion från lampan i taket studsar från kala väggar in mot mina ögon. Något luktar, kanske smuts kanske ångest. I taket bara en glödlampa. Väggar och tak, grå betong och jag funderar över var vi är, minns inte hur vi kom dit, jag blev drogad jag blev drogad, kände kroppen och sinnet domna bort. Minns hans leende, brett, elakt - som en varg. Blottade tänder. Vi körde runt, runt i cirklar kändes det som. Lampor överallt då, glödlampor eller taklampor. Ingenstans nu. En frän doft i näsan, jag minns inget annat. Jag minns inte när jag träffade honom eller hur han presenterade sig. Jag vet bara här och nu. "Jag har ingen anledning att döda dig", säger den tredje mannen och jag tror fortfarande inte på det han säger och hans tänder avslöjar sanningen, sylvassa, stora, vita, tydliga och hans min avslöjar att han känner blodsmaken i munnen. Jag tror inte på honom, vågar inte tro. Hans mun avslöjar lögnen. Hur hamnade vi här, hur hamnade jag här? Jag var lättlurad. Jag var desperat, ville tjäna pengar. Jag hade förlorat mitt jobb. Jag har en familj. En familj! Jag har en familj att försörja, hur skulle jag kunna, inget jobb, hur skulle jag kunna? Inga pengar, inget jobb, ingen trygghet, huset Vi skulle bli av med huset. Nu kommer vi att bli av med mycket mer. Min familj. De kommer att lämnas, jag kommer att försvinna. Jag får stå mitt kast. Desperationen drev mig hit, det kan inte ha varit något annat. Då var jag beredd att acceptera vad som helst. Jag funderade på den kriminella banan men var osäker på nerverna, inte av stål. Folk hade alltid skämtat med mig: Du skulle kunna jobba som indrivare. Du ser ut som om du tillhör juggemaffian., Du ser ut som en hård kille från Balkan. Du ser ond ut i blicken. Du kan bli medlem i Hells Angels. Men nerverna, ingen hade koll på mina nerver. Själv hade jag mina misstankar, men jag sköt bort dem allt eftersom behovet för pengar blev större.

3 De flesta människor har varit i slagsmål någon gång. Jag också, men bara en gång. Jag minns blodets tempo i kroppen och pulsen i tinningarna när jag förstod: slå eller bli slagen, besegra eller bli besegrad. Min motståndare var en feg jävel. Eller smart. Han knäade mig mellan benen, jag förlorade fighten innan den hann starta och mina klasskamrater tyckte att det var komiskt. När jag var tjugotre blev jag rånad av två killar som körde upp med moped bredvid mig. Föraren fällde upp visiret på hjälmen och skrek. Hit med mobiltelefonen annars dödar vi dig! På de bråkdelar av en sekund som följde bestämde sig mina impulser för att ge dem vad de ville ha. Inbyggd försvarsmekanism? Feghet? Överlevnadsinstinkt? Det bästa vapnet i ett slagsmål är att inte ens delta utan springa därifrån. Jag var rädd när jag var barn, rädd som vuxen. Men ibland växer sig desperationen starkare än rädslan. Alltså sade jag ja när min träningskompis frågade. Alltså sade jag "ja, gärna" när han frågade igen, Alltså sade jag "ja, jag behöver pengarna", när jag fick frågan en tredje gång. Han litade på mig, visste inte att jag var nedbrytningsbar. Han rekommenderade mig, ordnade ett möte på en restaurang, presenterade mig för den tredje mannen. Det skulle gå bra, det var bara en liten grej, bara ett paket. Ingen av oss visste att vi var avlyssnade, vi var inte experter i avlyssningsteknik och visste inte vilka platser man kunde sätta små buggar på. Jag fick information om uppdraget. Det var en enkel transport, ett paket som skulle och åka tunnelbana, lämnas av i Skarpnäcks centrum, det var enkelt. "Inget kan gå fel", sa den tredje mannen då. Jag hade ingen anledning att tvivla på honom, han utstrålade säkerhet, rutin. Jag lät mig vaggas in i falsk trygghet av hans självsäkerhet och pondus. Inget kan gå fel. Allt hade gått fel. Nu sitter vi här mitt emot varandra. Det är inte en dejt, det är ingen spirande kärlek, ingen romans och våra blickar försöker inte att förföra varandra. Det handlar om liv och död. Kanske mest död och i så fall min. Mitt sinne är ett ihållande regn som smattrar mot min hjärna. Små, små, fjäderlätta stötar, vattenbaserade varningssignaler. "Jag vill veta varför du angav mig. Jag vill veta vad de hotade dig med. Jag vill veta varför du sålt ut mig som den råtta du är."

4 Han är seriös och menar allvar. Säger att han inte ska döda mig, men hans kropp, ögon, hållning, mun, allting, avslöjar något annat. Hans blick, kolsvart, borrar in i mitt medvetande, klär av mitt psyke och jag har förlorat för länge sedan. Jag tror att vi är en komisk syn. Jag är säker på att jag är i mentalt underläge. Jag har breda axlar, hans är bredare. Jag har grov nacke, hans är grövre. Jag är lång, han är längre. Jag kan slåss, han kan slåss bättre. Allt syns i ögonen, allt syns i blicken. Jag viker ner min mot den blankpolerade plastskivan. Suckar, försöker få luft. För varje sekund: svårare att andas, lungorna sluter sig, börjar stänga av. För varje minut: mina händer börjar skaka allt mer. Jag hoppas att det är omärkbart. Det är adrenalin. Det känns inte omärkbart. "Jag har barn. Jag har två barn", säger jag till den tredje mannen. Jag hör min egen desperation, förstår att det är lönlöst. Har jag hört talas om en mördare som skonar sitt offer på grund av några få ord? Har jag sett en film eller läst en bok där det lönar sig att be för sitt liv? Jag söker i minnesbankerna, står tomhänt. När jag tittar upp igen ser jag det: Vargleendet. Önskar att jag kunde trolla bort det. "Jag har inte berättat något. Jag lovar." Tystnaden förråder mig. Jag inser att allting är samhällets fel. Ekonomin, tekniken och datorerna. Jag tänker på det arbete jag haft. De senaste tio åren har jag arbetat med att planera och koordinera utbyggnad av bredbandsnätet. Problemet är bara att bredbandsnätet nu är helt färdigutbyggt och allting har blivit mobilt. Det finns redan folk som koordinerar och planerar var mobilmasterna ska sättas upp. Alltså blev jag överflödig och det är teknikutvecklingens fel. Det fanns inga andra avdelningar på företaget som behövde mig. Överallt är människor övertaliga eftersom databaserna, datorprogrammen och möjligheterna att automatisera arbetet blir allt bättre. Jag var inte den enda som fick gå, vi var fem stycken bara på mitt kontor. Och här är jag nu. "Jag har inte berättat något." Jag upprepar det igen, som om det skulle göra saken bättre. Men jag ser på honom, den tredje mannen, att det inte gör någon skillnad. Jag har inte berättat minsta lilla grej, jag lovar, försöker jag.

5 Plötsligt rycker hans breda axlar till, uppåt, neråt. Han andas ut, den typen av utandning som följer efter att ha fattat ett viktigt beslut. Jag skulle vilja säga svårt beslut, men inte för honom, för honom är det inte svårt. Hans blick viker inte en millimeter. Leendet försvinner omedelbart. Jag vet vad det betyder. "Jag känner folk.. Jag känner folk. Tror du att jag är dum i huvudet? Jag känner folk på polishuset, fattar du inte? Jag vet vad du gjort." Allting släcks ner, inget annat än förakt kvarstår. Förakt för mig, förakt mot polisen. Kanske förakt mot att han måste göra vad han gör just nu. Förakt mot arbetslöshet, mot förutsättningar som tvingar folk att agera irrationellt, göra idiotiska saker. Det är sant. Jag sålde ut honom för att rädda mig själv. Men vad hade jag för alternativ. Allt är inte glasklart, svart eller vitt. Beslut måste fattas på korta ögonblick, ibland är man inte förberedd på frågorna som ställs efteråt eller konsekvenserna som kan följa. När jag förhördes av polisen sade de att jag skulle hamna i fängelse. De knäckte mig. De behövde inte ens försöka speciellt hårt. Vi befann oss inte i något hemligt förhörsrum i källaren. Jag blev inte misshandlad, inte hotad med annat än fängelse. Ingen skendränkning, skenavrättning, inga nedsättande kommentarer. Allting sköttes enligt protokollet. Vem var jag att bryta mot protokollet? Jag berättade. De förklarade att de inte kunde lova mig frihet men förklarade att mina chanser att slippa fängelsestraff var betydligt större om jag berättade. Så visst gjorde jag det, lade ut texten ordentligt, utan skam i kroppen. Jag är välsignad med ordets gåva. Jag förklarade paketet jag hade i ryggsäcken. Informerade om mötet, desperationen. Om livet, uppsägningarna, lågkonjunkturen, bristen på arbete, rädslan och lögnerna för min fru. Jag berättade om min familj, om mina barn, Isak och Isabella, om min kärlek till dem. Om hur Isak var tidig med att lära sig att läsa, om hur Isabella alltid tyckt om att rita blommor men att hon nu började växa upp och att det gav mig ångest. Jag berättade hur allt gått utför efter uppsägningen, om hur livet förvandlas till ett rusande godståg. Jag berättade om kvällar fyllda av sprit, dagar fyllda av gråt, självförakt och illamående. Bråk, diskussioner, problem i förhållandet, otrohet och idiotiskt uppförande, sprit och droger, nätpoker och nätcasino.

6 "Jag kan inte sitta i fängelse. Jag kommer inte att överleva det. Jag klarar inte att bli inlåst." Jag bönade och bad, grät, bad och bönade. De behövde inte säga ordet. Jag sade det själv. Angiveri i sin renaste form. Nu är jag angivaren som sitter på en obekväm stol i okänt rum. Jag vet inte hur den tredje mannen fick reda på att jag berättat. De släppte mig efter en natt i häkte, jag var hemma med familjen direkt på morgonen, käkade torra frallor, drack juice från koncentrat. Det var en dag som vilken som helst. Redan dagen efter min hemkomst blev jag hämtad. Det knackade på dörren, jag öppnade, och stod den tredje mannen. Tarmarna knöt sig. Och även om jag inte trodde att polisen hade tjallare så förstod jag att något dåligt hänt. Att tjallaren blev tjallad på. Jag följde med utan protest för jag visste att det var lönlöst. Den tredje mannen var klädd i svart polotröja och blå jeans. Hans bil, en svart Mercedes SL, stod på vår uppfart och jag gissade att grannarna redan sett både den och honom. Bäst att inte skapa en scen, tänkte jag. Och nu? Jag ser mig omkring med mina angivarögon, befinner mig i ett betongrum med kompakta och välvda väggar och tak, kanske en gammal vinkällare. Jag försöker att förstå var jag är, misslyckas. Det känns som att vi befinner oss en bra bit under jord, men jag är inte säker, det är bara en känsla jag har. Så fort jag klev in i bilen tvingade han mig att dricka en genomskinlig vätska som inte var vatten. Jag känner fortfarande effekterna av drogen, vad den nu var. Min kropp reagerar långsamt, mina tankar ligger flera sekunder före mina aktioner. Jag försöker förstå var vi är, men det är kallt och det finns bara två stolar, ett bord och en glödlampa i rummet och jag förstår inte. Det påminner om en gammal vinkällare i Gamla Stan, där jag ätit julbord en gång. Jag vet inte vem han är, den tredje mannen. Jag tittar på honom. Bedjande, eftersom han kanske också har familj, kanske också varit rädd någon gång. Jag önskar att han öppnade upp, jag söker av men hittar ingenting att försöka greppa. Han bär ingen vigselring och ser alldeles för elak ut för att vara familjefar. Han böjer sig ner. Det finns något mer i rummet. Ljudet av ett blixtlås som öppnas. På bordet lägger han tre saker. En kniv med sågtandat blad på ena sidan och en skinande skarp egg på andra. En hammare, slitet trähandtag, grått slitet huvud. Kraftfull. En pistol.

7 "Jag ska inte döda dig", säger han. "Jag ska inte döda dig, du behöver inte vara orolig", säger han. Jag hör att han försöker att trösta mig, få mig att slappna av inför mitt oundvikliga öde. Jag tror inte på honom, vågar inte tro. Han ser inte pålitlig ut. Hans händer avslöjar lögnen. Jag blundar och vill aldrig sluta blunda men öppnar ögonen igen, försöker fukta strupen. Tungan sträv, salivfattig, svullen. Jag känner något kallt mot min hand, i min hand. Pistolen. Kompakt. Tung. Stål inte plast. Jag överraskas av hur tung den känns, hade ingen aning. Tänkte att de flesta pistoler, om de inte var gamla revolvrar, var ganska lätta. Det ser så enkelt ut i alla filmer. Jag känner den tredje mannens händer sluta sig runt mina. Greppet är stenhårt. Jag tänker på ett skruvstäd, en skruvtving, jag tänker på när jag hade träslöjd i mellanstadiet och jag tyckte att det bästa som fanns var att skruva fast saker i skruvtvingen för att kunna arbeta med dem. Hyvla, sandpappra, fila. Jag tänker på min lärare Rolf Norén som var en idiot. Gubbsjuk med förkärlek för de tjejer som hade det lite struligt i skolan. En gång blev han anklagad för att ha tafsat på en tjej i klassen men det hände aldrig något med utredningen. Jag tänker på att vara obetvingad, otvungen, Fri som en Fågel? och plötsligt kan jag nästan inte andas längre, luften har tagit slut. Plötsligt - "Jag ska inte döda dig", säger han, medan hans grepp om mina händer, om pistolen, hårdnar. Jag ska inte döda dig, säger han medan han styr mina händer, långsamt, långsamt, utan möjlighet för mig att påverka, trycka bort. Jag kan inte kämpa emot. Han är för stark och jag är för påverkad. Det är inte bara drogen, det är rädslan. Paralyserad. Nu vet jag hur det känns, jag önskar att jag inte visste hur det kändes. Jag kan inte, jag kan inte och nu kan jag verkligen inte andas. Jag tror pulsen är för hög, den rusar ifrån mig. Något kollapsar, det fungerar inte, och det blir Rött / Svart / Rött / Svart / Gult / Rött / Svart Det blinkar, blixtrar en sista gång innan allting blir svart igen.