Genomlysning av Biomedicinska analytikerprogrammet

Transkript

1 Mars 2011 Dnr HS 59-11/266 Fakulteten för Hälsa och samhälle Genomlysning av Biomedicinska analytikerprogrammet Berndt Hjälm Postadress Besöksadress Tel Fax Internet E-post Malmö högskola UMAS, ing Fakulteten för Hälsa och samhälle S Malmö

2 2(48)

3 3(48) Innehåll 1. BAKGRUND 5 2. SAMMANFATTNING 5 3. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 7 4. NATIONELL ARBETSMARKNAD 8 5. LOKAL OCH REGIONAL ARBETSMARKNAD 8 6. HUVUDOMRÅDET BIOMEDICINSK LABORATORIEVETENSKAP 9 7. TIDIGARE UTVÄRDERINGAR 9 8. DAGENS UTBILDNING DET PEDAGOGISKA ARBETET KOMPETENS OCH KOMPETENSUTVECKLING STUDENTER OCH STUDENTINFLYTANDE INTERNATIONALISERING SAMARBETE MARKNADSFÖRING HOT UTVECKLINGSFRÅGOR 29 REFERENSER 30 BILAGA 1: INTERVJUER 30 BILAGA 2: UTBILDNINGSPLAN 39 BILAGA 3: PUBLIKATIONER OCH MANUSKRIPT 43

4 4(48)

5 5(48) 1. Bakgrund Enligt fakultetens strategiska plan (Starka tillsammans strategisk plan för Hälsa och samhälle) och kvalitetsplanen (Från ord till handling kvalitetsplan ) ska en översyn av samtliga utbildningsprogram genomföras under planperioden. Översyner i form av s.k. genomlysningar har tidigare gjorts av sjuksköterske- och socionomprogrammen (Gertsson, 2009, 2010) samt av folkhälsovetarprogrammet (Hjälm, 2010). Turen har nu kommit till det biomedicinska analytikerprogrammet. I samband med tidigare genomlysningar har följande utgångspunkter formulerats: Förändringar i omvärlden och i samhällets behov ska redovisas Avnämarnas perspektiv ska synliggöras Studenternas perspektiv ska synliggöras Samtliga anställda ska ges möjlighet att framföra sina synpunkter Förankring ska ske under arbetets gång Dessa faktorer har varit utgångspunkt även för den nu aktuella genomlysningen. Genomlysningen är ett led i fakultetens kvalitetsarbete och är tänkt att utgöra underlag för utvecklingsarbete och förändringsinsatser med syftet att höja kvaliteten i utbildningen. Därför har genomlysningens fokus lagts på identifiering av brister, hot och utvecklingsområden. Min förhoppning är att studenter, lärare och ledning ska kunna använda denna rapport i arbetet med att göra en bra utbildning ännu bättre. 2. Sammanfattning Det Biomedicinska analytikerprogrammet har anordnats vid Malmö högskola sedan lärosätets start Programmet har successivt förlängts från två till tre år och leder sedan några år till en yrkesexamen. Dessutom blev Biomedicinsk analytiker en skyddad yrkestitel samt 2006 ett legitimationsyrke vilket innebar att utbildningen då också blev legitimationsgrundande. Utbildningen har således genomgått en anmärkningsvärt snabb och framgångsrik utveckling. Sammantaget är bilden av utbildningen huvudsakligen positiv. De positiva sidorna dominerar både i merparten av intervjuerna och i de interna och externa utvärderingar av programmet som genomförts, medan bilden av utbildningen är mer varierad att döma av intervjuerna med studenterna. Det stora flertalet studenter som svarat på enkäterna i program- och kursvärderingar är nöjda med programmet. BMA-studenterna är enligt dessa fakultetens mest positiva. Även yrkesverksamma biomedicinska analytiker och chefer är positiva till utbildningens innehåll och uppläggning samt till studenterna. Det man framför allt framhåller är utbildningens generalistprofil, möjligheterna till specialisering inom ramen för denna profil och den goda arbetsmarknaden. Intervjuerna med studenterna ger en mer blandad bild. De studenter som läser termin fyra är övervägande positiva till utbildningen. Deras kritik och förslag rör smärre justeringar av programmet. Som kontrast är de studenter som läser utbildningens sista termin relativt missnöjda. Den gynnsamma arbetsmarknaden kommer enligt Högskoleverkets prognos att bli ännu mer gynnsam i framtiden. Motverkande faktorer kan vara omstruktureringen av arbetet på vissa laboratorier i form av ökad automation eller andra rationaliseringar och konkurrensen om arbetstillfällen till följd av att utbildningen etablerats vid Högskolan Kristianstad. Mot detta står

6 6(48) emellertid de framtida stora pensionsavgångarna och möjligheten att expandera de biomedicinska analytikernas arbetsfält till nya områden. Ett problem är att utbildningens söktryck sedan flera år är relativt lågt. Konkurrensen från Högskolan Kristianstad har inte förbättrat situationen. Till följd av det låga söktrycket är även studenternas antagningspoäng låga, vilket kan få till konsekvens att kravnivån sänks, eller till att genomströmningen minskar. I det senare fallet kan utbildningens ekonomi påverkas negativt om inte kompenserande åtgärder vidtas, som t.ex. att antalet utbildningsplatser utökas inom andra delar av utbildningsområdet. Detta kan ske genom en expansion av yrkesinriktade fristående kurser och/eller genom att intresset för vidare utbildning på avancerad nivå ökar. Olika åtgärder för att öka antalet sökande bör vidtas. Bland annat bör marknadsföringen intensifieras. Enheten bedriver för närvarande inga uppdragskurser. Utbudet av fristående kurser är litet. Studenternas intresse för att läsa kurser på avancerad nivå och forskarnivå är svalt. Dessutom finns ännu ingen möjlighet att erhålla en masterexamen i biomedicinsk laboratorievetenskap vid Malmö högskola. Huvudproblemet är att arbetsmarknaden har svagt utvecklade incitament för denna typ av vidare studier. Ett annat problem är att kurser på avancerad nivå ofta behöver drivas i samarbete med andra enheter eller lärosäten för att bli ekonomiskt gångbara. Sådana samarbeten är ännu inte etablerade. Det har framkommit i intervjuerna att kontakterna mellan utbildningen och yrkesverksamheterna inte är särskilt tät, bortsett från samarbetet kring den verksamhetsförlagda utbildningen. Även denna kontaktyta har emellertid minskat sedan vissa av regionens laboratorier ombildats till egna förvaltningar. Det är därför viktigt att skapa ett forum för kontinuerlig dialog mellan utbildning och verksamhetsfält. Utbildningen beskrivs av samtliga intervjuade ha en generalistprofil vilket den övervägande majoriteten intervjupersoner också är positiva till. Det finns emellertid frågetecken kring utbildningens organisering och huvudområdeskursernas omfattning och benämning som bör beaktas i den pågående revideringen. Utbildningens måluppfyllelse bedöms vara god. Den bör dock uttryckas på ett tydligare sätt i utbildnings- och kursplaner. Av kursplanerna bör framgå hur examinations- och undervisningsformer är kopplade till kursernas lärandemål. Ett viktigt utvecklingsområde är utbildningens forskningsanknytning. Frågan har en stark koppling till forskningens omfattning och inriktning. Även om flera av lärarna deltar i olika forskningsprojekt så är forskningens volym inte tillräckligt omfattande för att kunna säkra utbildningens forskningsanknytning. Samtidigt finns vid fakulteten en av högskolans starkaste forskningsmiljöer. En samverkan med denna miljö bör kunna vara en framgångsrik utvecklingsstrategi. Den vetenskapliga metodikens omfattning, ställning och integration med övriga kurser behöver utvecklas närmare, både för att studenterna ska få bättre möjligheter att utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt och för att öka kvaliteten i de självständiga arbeten som studenterna genomför under utbildningen. Lärarkompetensen är hög, både avseende vetenskaplig kompetens och yrkeserfarenhet. Däremot saknas en uttalad strategi för kompetensutveckling.

7 7(48) Det pedagogiska arbetet präglas av en blandning av nytänkande och mer traditionella undervisningsoch examinationsformer. Det saknas en gemensam plattform för det pedagogiska arbetet som tar sin utgångspunkt i pedagogisk forskning om studenters lärande och studentaktiva undervisningsmodeller. Utbildningens kravnivå är både ojämn och generellt sett låg. Studenterna använder jämförelsevis lite tid till sina studier, vilket sannolikt påverkar både deras kunskapsutveckling och utbildningens status. Frågan kräver en diskussion om var nivån i utbildningen skall ligga. Sammanfattningsvis föreslår jag följande utvecklingsinsatser: Intensifiera marknadsföringen av programmet Ytterligare revidering av utbildningens innehåll Bilda en referensgrupp med lärare, avnämare och studenter Formulera en strategi för utveckling av forskning och forskningsanknytning Utveckla en strategi för kompetensutveckling Utveckla en programgemensam pedagogisk plattform Utveckla fristående kurser på grundnivå och avancerad i samverkan med avnämare och andra utbildningar/lärosäten Höjning och utjämning av kursernas kravnivå Formulera strategi för att öka utbildningens måluppfyllelse Tydliggör den vetenskapliga metodikens ställning i utbildningen 3. Tillvägagångssätt Rapporten bygger på intervjuer och dokumentanalyser. Dessa har genomförts parallellt. Syftet har varit att fortlöpande kunna diskutera olika frågeställningar med intervjupersonerna. De aktuella dokumenten återfinns i referenslistan och i separata bilagor. De personer jag intervjuat tillhör fyra kategorier; studenter, tidigare studenter, lärare och avnämarrepresentanter (för en utförligare presentation av intervjuerna med respektive grupp, se bilaga 1). Studenterna har intervjuats terminsvis i två grupper. De studenter som läser termin sex bestod av 8 personer som intervjuades i två timmar. Även studenterna i termin fyra bestod av 8 personer. Intervjun tog ungefär lika lång tid som för den första gruppen. Studenterna anmälde sig själva till intervjuerna. Av de lärare som ansvarar för den verksamhetsförlagda utbildningen inom respektive specialistområde fick jag namn på både yrkesverksamma före detta studenter och på avnämarrepresentanter. Gruppen tidigare studenter omfattade åtta personer. De arbetar samtliga inom Region Skånes hälsooch sjukvård; inom olika verksamhetsområden och på olika verksamhetsorter (Malmö, Lund och Helsingborg). Intervjuerna genomfördes med öppna frågor. Samma teman berördes i samtliga intervjuer, som omfattade 1,5-2 timmar. Intervjusvaren uppvisade en så stor överensstämmelse i de centrala frågeställningarna att jag inte ansåg det motiverat att genomföra ytterligare intervjuer. Svaren hade förmodligen varit mer heterogena om jag också intervjuat de tidigare studenter som inte etablerat sig på arbetsmarknaden, men mitt primära intresse har varit knutet till frågan om vilken nytta tidigare studenter anser sig ha haft av sin utbildning och vilka eventuella ändringar i utbildningen de velat föreslå med utgångspunkt från sina yrkeserfarenheter.

8 8(48) De intervjuade avnämarrepresentanterna var sju personer verksamma som chefer i olika positioner eller som verksamhetsutvecklare. Samtliga är anställda inom regionens hälso- och sjukvård. Tiden för intervjuerna varierade mellan 1,5 och 2 timmar. De genomfördes liksom intervjuerna med tidigare studenter med hjälp av öppna frågor och med utgångspunkt från samma teman. Intervjuerna med lärare och enhetschef har genomförts vid fem tillfällen á drygt en timme, i samband med enhetens arbetsplatsträffar. Vid första tillfället diskuterades uppläggningen och vid de efterföljande träffarna de frågeområden som presenterades skriftligt vid första intervjutillfället. Intervjuerna har genomförts i samtalsform. Vid det sista tillfället diskuterades slutversion av rapporten. Fördelen med det relativt stora antalet intervjutillfällen har varit att jag löpande kunnat diskutera frågor och synpunkter som tagits upp vid samtal med andra intervjupersoner och i tidigare samtal med kollegiet. En annan fördel har varit att det gett större utrymme för diskussioner. Enhetschefen har bistått mig med kompletterande faktauppgifter och gett sina synpunkter på rapportutkastet, men har i övrigt inte haft någon särställning som informant. 4. Nationell arbetsmarknad Enligt HSV:s rapport Etableringen på arbetsmarknaden examinerade läsåret 2006/07 (Rapport 2010:19 R) var 80 % av de biomedicinska analytikerna i landet etablerade på arbetsmarknaden tre år efter examen (s 83). Enligt Högskoleverkets rapport Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden ett planeringsunderlag inför läsåret 2010/11 (Rapport 2010:1 R) är för närvarande ca personer med utbildning till biomedicinsk analytiker eller laboratorieassistent yrkesverksamma. Drygt 60 % av dem arbetar inom hälso- och sjukvården. Ungefär 10 % arbetar med utbildning, forskning och utveckling, medan ca.7 % är sysselsatta inom läkemedelsindustrin. I dagsläget råder balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom de flesta funktioner, både när det gäller utexaminerade och yrkesverksamma (s 29). Det kommer emellertid att finnas ett stort behov av ersättningsrekryteringar för de yrkesverksamma som går i pension under det närmaste decenniet. Enligt HSV:s prognos krävs mer än en fördubbling av antalet nybörjarplatser (s 28). I rapporten konstateras att det inte bara är bristen på utbildningsplatser som är ett problem, även sökandetrycket är lågt. Sammanfattningsvis anser HSV att: Tillgången på biomedicinska analytiker beräknas / / nästan halveras fram till Samtidigt bedöms efterfrågan öka inom framför allt hälso- och sjukvården. Sammantaget medför detta att det på längre sikt kan bli en mycket stor brist på personer med denna typ av utbildning (s 29). 5. Lokal och regional arbetsmarknad Även den lokala och regionala arbetsmarknaden framstår som gynnsam. Enligt programvärderingarna har andelen studenter som fått anställning inom utbildningsområdet ökat från 77 % år 2008 till 87 % år I den rapport som refereras ovan (2010:19 R) redovisas även utfallet per lärosäte men antalet utexaminerade från utbildningen i Malmö är så litet att det inte ingår i materialet. Intervjuerna med avnämarna bekräftar huvudsakligen den gynnsamma arbetsmarknaden även om behovet av nyanställningar tycks variera inom olika verksamhetsområden. Skillnaderna beror dels på pensionsavgångarnas omfattning och dels på graden av automation i verksamheten, men också på olika bedömningar av de krav på självständighet som i framtiden kommer att ställas på yrkesfunktionen.

9 9(48) 6. Huvudområdet Biomedicinsk laboratorievetenskap Biomedicinsk laboratorievetenskap är en flervetenskaplig disciplin innefattande både ett teoretiskt och laborativt kompetensområde. Basen för ämnet utgörs huvudsakligen av klinisk-metodologisk problemlösning med stöd av framförallt ämnen inom humanbiologi och naturvetenskap. Forskningen omfattar framtagandet av nya principer och metodiker, samt att utveckla, modifiera och bättre förstå existerande metodiker avseende studier av biologiskt material och biologiska funktioner. Ovanstående är den lokala definition som används vid utbildningen i Malmö. Institutet för Biomedicinsk Laboratorievetenskap (IBL) definierar huvudområdet på följande sätt: kunskapen om de metodiker som tillämpas på såväl kliniska laboratorier och avdelningar som forskningslaboratorier där man analyserar respektive studerar biologiskt material samt biologiska funktioner och processer och tolkar resultatet kliniskt respektive vetenskapligt Beskrivningarna är likartade. Kunskapsobjektet i den lokala definitionen är utveckling av nya principer och metodiker, såväl som modifiering av befintliga, för studier av biologiska material och funktioner. I IBL:s definition utgörs kunskapsobjektet av analyser och studier av biologiska material, funktioner och processer. Skillnaderna ligger primärt i den lokala definitionens betoning av huvudområdet som både teoretiskt och laborativt samt dess flervetenskapliga profil. Beskrivningen av en utbildnings huvudområde syftar främst till att identifiera och avgränsa dess centrala kunskapsområde. Den utgör också utgångspunkt för klassificering av huvudområdeskurserna. Går det att tillämpa beskrivningen på innehållet i de kurser som i utbildnings- och kursplaner anges tillhöra huvudområdet? Frågan aktualiseras bl.a. av att en ändring i utbildningsplanen nyligen genomförts. Denna ändring innebär bl.a. att huvudområdets omfattning ökar. Utökningen görs primärt genom omklassificering av kurser som tidigare inte ansågs tillhöra huvudområdet. Jag kan inte bedöma om detta är en förändring som överensstämmer med huvudområdesbeskrivningen men frågan kan vara värd att fundera vidare över. Inför HSV:s kommande utvärdering är det en fördel om verksamheten ha ett väl genomtänkt svar på frågan. 7. Tidigare utvärderingar Genomgången i detta kapitel syftar till att teckna en bakgrundsbild som ger både en nationell referensram och ett mått på Malmöutbildningens utveckling. Högskoleverket genomförde 2006 en utvärdering av det Biomedicinska analytikerprogrammet, tillsammans med ett antal andra utbildningar (Utvärdering av grundutbildningar i medicin och vårt vid svenska universitet och högskolor, Rapport 2007:23 R). Utvärderingen bestod av två delar; en nationell överblick och en utvärdering av utbildningen vid de nio lärosäten som anordnade det biomedicinska analytikerprogrammet. 7.1 Den nationella bilden Av de nio utbildningarna bedömdes sex vara tillfredsställande. Däribland var programmet i Malmö som, tillsammans med utbildningen vid Högskolan i Jönköping, fick de bästa omdömena. Några axplock ur bedömargruppens rapport:

10 10(48) Flertalet lärosäten hade en ansträngd ekonomi till följd av problem att rekrytera studenter. Lärarkompetensen var i regel god. Dock fanns en tendens till uppdelning mellan undervisande och forskande lärare vilket kan ge upphov till problem med utbildningarnas forskningsanknytning. Huvudområdet är etablerat. Vid flera av lärosätena bedrevs utbildningen i klinisk fysiologi som separata program. Där detta var aktuellt förekom också samarbete med röntgensjuksköterskeprogrammet. Handledarkompetensen bedömdes generellt som god i meningen att flertalet handledare har genomgått en handledarutbildning. Samarbetet mellan utbildningarna och verksamheterna beskrivs i regel som god. Några lärosäten hade infört kliniska läraranställningar. Generalistprofilen garanterar att studenterna får en utbildning som ger en bra teoretisk grund och möjlighet att utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt. Anställningsbarheten var mycket god. Förändringar inom laboratoriemedicinen är snabba vilket aktualiserar behovet av kontinuerlig kunskapsutveckling. Den verksamhetsförlagda utbildningen var inte kvalitetssäkrad i tillräcklig utsträckning. 7.2 Den lokala bilden Utvärderingen av utbildningen i Malmö var genomgående mycket positiv. Några basfakta (2005): Andelen kvinnliga lärare var 73 %, andelen kvinnliga studenter 69 %. Antalet tillsvidareanställda lärare var 11, varav 6 (55 %) hade biomedicinsk analytikerexamen. Antalet helårsstudenter (HÅS) var 105 och antalet helårsprestationer (HÅP) 90. Antalet kandidatuppsatser var 22 och antalet magisteruppsatser 2. Den samlade lärarkompetensen bedömdes vara god. Flera av de biomedicinska analytikerna var disputerade. En anställning som klinisk lektor hade inrättats. Lektorerna uppgavs ha 30 % av sin arbetstid avsatt till forskning (den korrekta uppgiften var dock 20 %). Nio av doktoranderna var antagna i forskarutbildningsämnet biomedicinsk laboratorievetenskap. Enligt rapporten hade sjukhusledningen beskrivit kontakten som tät. De uppgavs också vara positiva till att biomedicinska analytiker vidareutbildade sig till åtminstone magisternivå. Utbildningens profil beskrevs som en bred generalistutbildning med en integration av klinisk fysiologi och laboratoriemedicin. Även utbildningens laborativa och teoretiska moment bedömdes vara integrerade. Den personliga och professionella utvecklingen befrämjades genom att studenter och lärare två gånger per termin genomförde mentorssamtal i mindre grupper. Studenterna uppgavs vara nöjda med både utbildningen och lärarna. Frågetecken ställdes dock kring utbildningens kravnivå och att studenterna i vissa kurser inte behövde införskaffa kurslitteratur. Dessutom ansåg bedömarna att det var för sent att introducera vetenskaplig litteratur först i femte terminen. Tillgången på examensämnen ansågs vara god och det bedömdes vara positivt att studenterna erbjöds möjligheten att genomföra sina examensarbeten i anslutning till fakultetens, högskolans och Lund universitets forskargrupper. Programmet bedömdes ha ett gott samarbete med andra utbildningar i landet samt ett mycket tillfredsställande internationellt student- och lärarutbyte samt att möjligheten till studentinflytande var goda. Tillgången på praktikplatser bedömdes inte vara tillfredsställande, speciellt inom det patologiska området. Studenterna hade handledning av biomedicinska analytiker, som i regel genomgått en handledarutbildning. Bedömargruppen ansåg att studenterna var väl förberedda för den verksamhetsförlagda utbildningen. De kritiska synpunkter som framfördes gällde behovet av mer

11 11(48) kunskap om hälso- och sjukvården, som man ansåg borde ingå i VFU:n, samt att det borde finnas fler praktikplatser att tillgå inom primärvården. Sammantaget bedömdes utbildningens förutsättningar och genomförande som mycket tillfredsställande och den verksamhetsförlagda utbildningen som tillfredsställande. Bedömargruppen rekommenderade lärosätet att (del 2: s 130): Se över kravnivån på utbildningen och verka för att litteratur utnyttjas i större omfattning Säkra antalet kliniska utbildningsplatser 8. Dagens utbildning Vilka förändringar har vidtagits med anledning av HSV:s utvärdering? Hur skiljer sig dagens utbildning från den som bedömdes i samband med utvärderingen? Jag återkommer till dessa frågor under punkt 8.5 nedan. 8.1 Analys av kursvärderingar År 2010 analyserades utfallet av de tre föregående årens kursvärderingar i programmet (Analys av kursvärderingar i Biomedicinska analytikerutbildningen, Hjälm 2010). Enligt dessa kännetecknas det biomedicinska analytikerprogrammet av: Hög andel välfungerande kurser Låg andel mindre välfungerande kurser Låg (och varierande) andel studenter som genomsnittligen använder mer än 30 timmar per vecka för sina studier Låg andel genomförda kursvärderingar Låg förekomst av dåligt bemötande Varierande grad av koppling mellan lärandemål, undervisningsformer och examination I rapporten ges, som konsekvens av ovanstående, förslag på följande utvecklingsområden: Kursernas kravnivå Uppföljning av kursvärderingarnas utfall över tid Kopplingen mellan lärandemål, arbetsformer och examinationsformer Genomförande av formativa kursvärderingar Genomförande av summativa kursvärderingar Det var endast två av kurserna som framstod som problematiska. Andelen kursvärderingar som inte genomförts eller som hade för låg svarsfrekvens för att räknas in i materialet var förhållandevis hög, vilket gav en ofullständig bild av kursvärderingarnas utfall. Den del som lät sig tolkas visade dock på en huvudsakligen välfungerande utbildning, vilket också bekräftas av programvärderingarna. 8.2 Programvärderingar Enligt programvärderingarna har det biomedicinska analytikerprogrammet en hög andel nöjda studenter. Detta är ett utfall som dessutom varit stabilt under de senaste tre åren. Studenterna anser sig vara väl förberedda för inträdet på arbetsmarknaden, såväl teoretiskt som praktiskt. Andelen som fått anställning vid utbildningens slut är också högt (nära 90 % år 2010). BMA-studenterna uppger i större utsträckning än andra programstudenter vid fakulteten att utbildningen varit krävande. Samtidigt visar sammanställningen av kursvärderingarna att de använder minst tid av samtliga

12 12(48) programstudenter till sina studier. Endast 51 % uppgav att de använt mer än 30 timmar i genomsnitt per vecka. Jag återkommer till frågan om utbildningens kravnivå på s 19. I de övriga frågor som enkäten tar upp utmärker sig inte BMA-studenterna, varken positivt eller negativt. Det finns dock en dipp i utfallet på frågorna om lärarnas stöd och bemötande (fråga 10 och 14) mellan 2009 och Det kan finnas anledning att följa upp detta utfall. Även studenternas intresse för vidareutbildning, såväl för forskarutbildning som för yrkesinriktad utbildning, tycks ha minskat. Även denna fråga bör följas upp och analyseras närmare. 8.3 Utbildningsprogrammet Utbildningsprogrammet har nyligen reviderats, men de nya kursplanerna har ännu inte utformats. Jag utgår primärt från gällande utbildnings- och kursplaner och använder den reviderade utbildningsplanen som referensmaterial Utbildningens innehåll I den tidigare refererade analysen av kursvärderingarna påpekades att utbildningsplanen inte är transparent. Det är svårt att med ledning av utbildningsplanen förstå vad kurserna, och därmed utbildningen i sin helhet, innehåller och hur utbildningen är organiserad. Som en konsekvens av detta föreslog jag att kursernas benämning skulle ändras så att det lättare går att få en uppfattning om deras innehåll. I den reviderade utbildningsplanen har ändringar i detta avseende gjorts, dock inte fullt ut. Naturvetenskap I och II har t.ex. slagits samman och benämns i den nya planen Cellens kemi. Den nuvarande kursen Biomedicin I har delats och döpts om till Cell- och molekylärbiologi respektive Anatomi, fysiologi och sjukdomslära. Däremot har kurserna inom huvudområdet Biomedicinsk laboratorievetenskap (I- V) samma beteckningar som tidigare. Möjligen är skälet att man vill synliggöra huvudområdet. Det är emellertid inte nödvändigt eftersom detta anges på annan plats i kursplanerna. Om man vill öka utbildnings- och kursplanernas transparens är det bättre, både för presumtiva sökande och studenter, att konsekvent ge kurserna beteckningar som beskriver deras innehåll. Det gör det också lättare att bilda sig en uppfattning om utbildningens progression. Huvudområdets totala omfattning i den nya utbildningen är oklar. Enligt uppgift från enhetschefen kommer en omklassificering av vissa kurser att göras så att den totala omfattningen blir högre än nuvarande 90 högskolepoäng. Det är inget som hindrar att huvudområdet ges större omfattning. Men om kurser som tidigare inte ansågs tillhöra huvudområdet omklassificeras i den nya utbildningen, är det viktigt att förändringen överensstämmer med definitionen av huvudområdet. Ett frågetecken i både den nuvarande och nya utbildningsplanen är att termin 5 och 6 innehåller en delad kurs omfattande 27 hp. Det innebär att studenterna inte kan uppnå 30 högskolepoäng under den femte terminen och därmed kan få problem att uppfylla kraven för studiemedel. Men det betyder också att B-nivån i utbildningen endast omfattar 18 högskolepoäng medan C-nivån omfattar 42 högskolepoäng. Det är en konstruktion som inte är oförenlig med högskoleförordningens krav men som tillräckligt ovanlig för att kräva en förklaring. Ett sätt att hantera dilemmat är att dela den verksamhetsförlagda utbildningen i två delar (VFU I och II), där den första delen ligger på B-nivå och den andra på C-nivå. På det sättet skapas progression i den verksamhetsförlagda utbildningen och studenterna kan lättare uppfylla CSN:s krav. Programmet leder till både en yrkesexamen och en kandidatexamen inom huvudområdet biomedicinsk laboratorievetenskap. Examensmål för kandidatexamen finns inte angivna i den nuvarande utbildningsplanen, men väl i den nya. Det innebär att konstruktionen med dubbla examina kommer att behållas. Denna fråga har gamla grunder. Under den period av utbildningens utveckling då frågan om akademisering prioriterades var det viktigt att förvärva rätten att ge kandidatexamen. Det biomedicinska analytikerprogrammet var det första av de tidigare vårdhögskoleutbildningarna som

13 13(48) erhöll denna rätt (liksom rätten att utfärda magisterexamen). Sedan flera år är frågan emellertid överspelad. Utbildningens vetenskapliga bas och akademiska status är sedan länge säkrad. I dag är konstruktionen med dubbla examina närmast en belastning. Programstudenterna har knappast någon nytta av en kandidatexamen. Den yrkesexamen de får har ett betydligt högre värde på arbetsmarknaden. Dessutom avråds studenterna från att ta ut sin kandidatexamen eftersom högskolans examensordning inte tillåter dubbelräkning av kurser i generella examina. Studenter som väljer att läsa till en magisterexamen riskerar därför att få en längre väg till sin examen. Endast en BMA-student tog ut kandidatexamen under Ett annat problem som kan uppstå är att studenterna till följd av kandidatexamen måste producera ett examensarbete som i första hand uppfyller traditionella krav på en C-uppsats. Om detta krav slopades skulle examensarbetet kunna bättre anpassas till hela programmet (inte bara till huvudområdet). Med tanke på den starka tonvikt Högskoleverket kommer att lägga på examensarbetena i bedömningen av utbildningens resultat kan detta vara en viktig fråga för vidare diskussion. Som jämförelse kan nämnas att landets lärarutbildningar hittills haft konstruktionen med dubbla, i vissa fall tre, examina. Denna modell slopas fr.o.m. hösten Utbildningens profil Programmet beskrivs av samtliga intervjuade som en generalistutbildning, vilket också låg i linje med Högskoleverkets uppfattning i samband med utvärderingen Statsmakterna eftersträvar generellt att de yrkesinriktade utbildningarna har en generalistprofil med tanke på arbetsmarknadens snabba förändring och studenternas behov av en bred arbetsmarknad. I uppföljningen av denna utvärdering (Uppföljning av Högskoleverkets utvärdering 2006 av biomedicinska analytikerutbildningen och röntgensjuksköterskeutbildningen) har HSV emellertid svängt i frågan. Numera anser man det möjligt att anordna en särskild utbildning med inriktning mot klinisk fysiologi. I uppföljningsrapporten finns en inlaga från en referensgrupp för BMA-utbildningar. Enligt denna bör begreppet generalistutbildning inte användas eftersom det ger en missvisande bild av utbildningen. Oavsett detta är den övervägande majoriteten av de intervjuade mycket positiva till den nuvarande utbildningsprofilen. De som hade en annan uppfattning förordade i regel ökad specialisering. Utbildningen erbjuder emellertid möjlighet till viss specialisering. Under slutet av termin 4 väljer studenterna sitt specialområde, antingen inom klinisk fysiologi eller inom ett av tre laboratoriemedicinska områden inför studierna under termin 5 och 6. Även den verksamhetsförlagda utbildningen genomförs huvudsakligen inom det valda specialområdet. Detta verkar vara en väl fungerande kompromiss mellan utbildningens generella och specifika inslag. Den väcker emellertid också frågor om hur generell utbildningen egentligen är. Frågetecknen kring generalistkonceptet rör huvudsakligen studenternas möjligheter att i framtiden byta specialinriktning. Dessa möjligheter verkar dock vara goda, åtminstone så länge man inte överskrider gränsen mellan laboratoriemedicin och klinisk fysiologi och så länge arbetsmarknadens efterfrågan är stor. Om efterfrågan minskar kommer, enligt de intervjuade cheferna, sannolikt möjligheten att byta specialinriktning utan kompletterande utbildning också att minska. Redan idag finns möjlighet till komplettering genom att inriktningskurserna under termin 5 gjorts tillgängliga för externa sökande. I samband med diskussioner om utbildningens profil har även en alternativ uppläggning diskuterats. Denna påminner om utbildningen för sjuksköterskor, med en generell grundutbildning kombinerat med möjligheten att läsa ettåriga specialistutbildningar på avancerad nivå. Den spontana reaktionen var oftast att en sådan modell inte var realistisk för de biomedicinska analytikerna i dagsläget. Däremot ansåg de flesta att det vore önskvärt om utbildningen kunde organiseras efter dessa förutsättningar, givet att arbetsuppgifter och lönesättning motiverade ett extra utbildningsår, vilket inte är fallet idag. Ett annat problem som diskuterades var att verksamheterna med en sådan modell

14 14(48) skulle tvingas anställa personer med bristande specialkunskaper. Men de flesta ansåg att det kunde lösas genom att arbetsplatserna gav kompletterande utbildningar, ett ytterligare uttryck för den följsamhet som verksamheterna visar Teori och praktik De biomedicinska analytikernas yrkesverksamhet är mycket praktiskt inriktad. Det betyder inte att yrkesutövningen saknar teoretiska inslag. Den teoretiskt/analytiska kompetensen är tvärtom grundläggande för yrkespraktiken. Men en stor del, åtminstone av det laborativa arbetet, utförs med händerna, direkt eller indirekt via apparatteknik. Det innebär att även utbildningen bör spegla detta förhållande. Den laborativa träningen utgör traditionellt en stor del av dagens utbildning. Om balansen under senare år förändrats går inte att utläsa av utbildnings- och kursplaner. De studenter jag intervjuat menade att de praktiska inslagen borde öka, antingen genom att lägga in en praktikdag i veckan under större delen av utbildningen eller genom kontinuerliga studiebesök. Syftet skulle dels vara att förstärka utbildningens praktiska delar och dels underlätta inlärningen genom en tydligare koppling mellan teori och praktik. Ett ytterligare inslag i denna strävan som uppskattas av studenterna är att yrkesverksamma biomedicinska analytiker medverkar i vissa kurser. De praktiska inslagen är av naturliga skäl störst under den verksamhetsförlagda utbildningen, även om denna också innehåller teoretiska moment. En intressant fråga är om de praktiska laborativa inslagen kommer att vara lika dominerande i framtiden, eller om den ökande automationen kommer att leda till en förskjutning mot större betoning av arbetets analytiska delar. Om biomedicinska analytiker dessutom i ökad utsträckning tar över delar av läkarnas nuvarande arbetsuppgifter kan det sammantaget kräva sådana förändringar i den kompetens som efterfrågas att en annan balans mellan teori och praktik behöver upprättas i utbildningen Verksamhetsförlagd utbildning Den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) omfattar totalt 27 högskolepoäng, varav 12 hp förläggs under termin fem och 15 hp under den avslutande terminen. Av de sammanlagt 18 veckorna förlägger studenterna 15 veckor på samma praktikplats och de övriga 3 på andra arbetsplatser. Det senare görs för att bredda studenternas kompetens. Konstruktionen med en delad kurs över två terminer kan, som tidigare nämnts, orsaka studenterna problem. Ett alternativ är att dela upp den i två separata kurser. Den verksamhetsförlagda utbildningen regleras, i likhet med vad som är fallet för sjuksköterskeutbildningen, genom ett ramavtal mellan Region Skåne och regionens lärosäten. Avtalet innebär att det totala antalet erforderliga praktikplatser garanteras och reglerar i övrigt respektive parts åligganden, bl.a. den ersättning lärosätena ska betala för platserna och de kostnader i övrigt som är förknippade med genomförandet av den verksamhetsförlagda utbildningen. Trots detta saknas ofta praktikplatser inom vissa specialistområden som t.ex. patologi. Om de studenter som önskar göra sin praktik inom ett visst område är större än antalet platser så fördelas platserna genom rangordning av tidigare studieresultat i programmet. Platserna till olika verksamhetsorter och till den senare delen av VFU:n fördelas vid behov genom lottning. Tidigare ansvarade utbildningens lärare för placering av studenterna på praktikplatser, men sedan de laboratoriemedicinska verksamheterna blev en egen förvaltning (Labbmedicin Skåne) utförs detta arbete av en särskild samordnare på uppdrag av regionen. Samordnaren utser huvudhandledare och placerar studenterna på praktikplatserna. Detta görs dock utan att träffa dem personligen, vilket bl.a. innebär att praktikplatserna får mindre information om studenterna. Att inte lärarna sköter uppgiften har också inneburit att kontaktytan mellan utbildningarna och verksamheterna minskat. Det verkar

15 15(48) emellertid som om detta kompenseras av lärarna själva genom att de fortsätter att ha kontakt med praktikplatserna utanför de officiella kanalerna. I samband med organisationsförändringen lades också det tidigare praktiknätverket för de utbildningar som utnyttjade praktikplatser inom hälso- och sjukvården ned. Utbildningen är emellertid representerad i det samverkansråd för samtliga Region Skånes verksamheter som etablerades Det har även funnits ett kliniskt lektorat med främsta syfte att utveckla handledarnas kompetens. Detta avskaffades 2008 med motiveringen att Labbmedicin Region Skåne ville se över sin kompetens, kompetensutveckling och organisering av praktikarbetet. I de yrkesverksamma biomedicinska analytikernas arbetsuppgifter ingår att handleda studenter. Handledningen kan emellertid ha ganska varierande innehåll och omfattning beroende på handledarens kompetens. Samtliga yrkesverksamma lämnar bidrag till handledningen av studenter, men det är endast de som har längre yrkeserfarenhet i kombination med handledarutbildning som står för de insatser som vanligtvis avses med handledning. Inom verksamheterna finns även en huvudhandledare som utöver handledarutbildning ofta har avlagt magisterexamen. Denna examen önskar utbildningens företrädare att samtliga handledare har, men det är ovanligt att så är fallet. Så länge incitament för att avlägga magisterexamen saknas på arbetsplatserna kommer det sannolikt att förhålla sig så. Huvudhandledaren fungerar också som kontaktperson med utbildningen. Vad studenterna anser om den verksamhetsförlagda utbildningen går inte att utläsa av kursvärderingarna eftersom någon sådan inte genomförts av denna kurs under de senaste tre åren. Av intervjuerna med studenterna framkommer dock att de huvudsakligen är nöjda. Men det finns också studenter som ifrågasätter omfattningen och placeringen. Det senare handlar om att VFU:n anses komma för sent i utbildningen och att det inte är självklart att den ska vara så lång med tanke på de arbetsuppgifter man som student tillåts utföra under praktiken. Ett alternativ som diskuterades var att minska den långa praktikens omfattning och lägga ut delar av den kontinuerligt under utbildningen Generiska färdigheter Uttrycket används ofta i diskussioner om utveckling av utbildningar i den s.k. bolognaprocessens anda. Det avser sådana kompetenser som är allmängiltiga i förhållande till arbetsmarknadens krav som t.ex. samarbetsförmåga, kommunikativ förmåga (både muntlig och skriftlig), analytisk förmåga, etc. Dessa färdigheter bör enligt diskussioner som förts vid högskolan prioriteras högre och skrivas in i kursplanerna som lärandemål för att markera deras betydelse. Att döma av de nuvarande kursplanerna har de generiska färdigheterna inte fått större utrymme än i fakultetens övriga program Progression Det finns något varierande uppfattningar om vad som kännetecknar progression i en utbildning. Den traditionella uppfattningen bygger på ett system med ämneskurser på, vad som tidigare benämndes, A, B, C och D- nivå. Enligt denna modell är progression detsamma som ämnesfördjupning. Innehållet i kurserna blir alltmer komplext (och oftast mer abstrakt). Studenterna förutsätts inte kunna tillgodogöra sig innehållet i en kurs på en viss nivå om inte kurser på föregående nivå är avklarade. I en programutbildning är frågan mer komplicerad. Parallellt med huvudområdeskurserna läser studenterna kurser inom andra ämnesområden. Dessutom ligger dessa ofta på lägre nivå (A-kurser) än huvudområdeskurserna. För att uppfylla examensmålen förutsätts studenterna både bredda och

16 16(48) fördjupa sina kunskaper. Progression är följaktligen en effekt av både bredd och djup i utbildningen. Kravet på att läsa kurser på lägre nivå för att kunna tillgodogöra sig kurser på högre nivå kvarstår dock, men vilar på hela programmet. En komplicerande faktor när det gäller den biomedicinska laboratorievetenskapen som akademisk disciplin (vilket även gäller andra utbildningar vid fakulteten) är att den inte självklart har vare sig en klart definierad kärna eller periferi, dvs. avgränsning gentemot andra discipliner, samt att utbildningen har en bred och tvärvetenskaplig profil. Det innebär att svaret på frågan om vad som ska fördjupas respektive breddas inte alltid har ett entydigt svar. Dilemmat kan lösas genom att breddningen till nya kunskapsområden också innebär en kunskapsmässig fördjupning och att utbildningen successivt ställer högre krav på studenternas självständighet. Fördjupningen ligger i att studenterna lär sig att hantera teorier och begrepp på ett alltmer kritiskt och självständigt sätt. Ett annat är att utveckla teori- och ämneskurser på olika förklaringsnivåer som bygger på varandra. Det kan t.ex. genomföras genom att utveckla metodkurser som sträcker sig från grundnivå till forskarnivå och som bygger på att studenterna möts av ett successivt mer avancerat innehåll och som bygger på arbetsmodeller som ställer allt högre krav på studenternas självständighet. Högskoleverket genomförde som tidigare nämnts en uppföljning av 2006 års utvärdering under hösten I denna presenterar en referensgrupp med representanter från lärosäten och yrkesverksamheter ett förslag till framtida utbildning. I bakgrunden till förslaget redogör man också för sin syn på utbildningens (egentligen huvudområdets) progression som bygger på IBL:s definition av huvudområdet (se s 7) och på examensordningen för biomedicinsk analytikerexamen. Enligt denna ska studenterna efter avslutad utbildning bland annat: kunna självständigt planera och genomföra analyser och undersökningar och i samband med dessa samverka med patienter och närstående, visa förmåga att utveckla, använda och kvalitetssäkra biomedicinska laboratorie- och undersökningsmetoder, visa förmåga att samla, bearbeta och kritiskt tolka analys- och undersökningsresultat, uppmärksamma och hantera avvikelser. Enligt referensgruppen utgör detta kärnkompetensen inom huvudområdet. För att studenterna ska få möjlighet att uppfylla dessa mål krävs att utbildningen ger en vetenskaplig skolning som innefattar vetenskapsteori, vetenskapligt förhållningssätt, kritiskt tänkande och problemlösning, källkritik och vetenskaplig dokumentation. Dessa kunskaper och färdigheter anses utgöra såväl grund för den professionella yrkesutövningen som för ett vetenskapligt arbetssätt. Progressionen i det vetenskapliga förhållningssättet fås genom ökade krav på självständighet, handhavande och tolkning av data och omsätts i alla delar under det vetenskapligt självständiga arbetet. Eftersom det vetenskapliga arbetssättet är en naturlig del av biomedicinsk laboratorievetenskap leder den vetenskapliga skolningen även till en kontinuerlig progression av kunskaper inom huvudområdet (a.a.). Progressionen förutsätts fortsätta under inriktningskurserna och VFU:n. Referensgruppen har dessutom uppfattningen att begreppet fördjupning är missvisande som beskrivning av progressionen på grundnivå. Jag saknar den ämneskunskap som krävs för att i detalj kunna bedöma utbildningens progression, varför jag nöjer mig med de ovan refererade allmänna synpunkterna. Med tanke på det intresse som frågan om utbildningens progression brukar väcka i samband med högskoleverkets utvärderingar kan det dock vara klokt att ytterligare utveckla argumenten och kanske också ta initiativ till en fakultetsgemensam diskussion om hur frågan kan/bör lösas. Om definitionerna av progression är lika

17 17(48) många som antalet utbildningar så kan det ge en bild av att fakulteten huvudsakligen styrs av pragmatiska (efter)konstruktioner än av väl genomarbetade teoretiska överväganden Vetenskaplig metodik Att döma av citatet i avsnittet ovan tillskriver högskoleverkets referensgrupp frågan om studenternas vetenskapliga skolning en mycket stor betydelse för utbildningens måluppfyllelse. Med den utgångspunkten framstår omfattningen av den vetenskapliga metodiken i Malmöutbildningen som bristfällig. Av kursplanerna framgår att det i kursen Naturvetenskap III finns en delkurs med beteckningen Vetenskaplig metodik, 4 hp. Inom ramen för denna kurs finns också en delkurs i statistik och epidemiologi som omfattar 6 högskolepoäng. Dessa delkurser bildar en någorlunda logisk helhet men logiken bryts av att den tredje delkursen handlar om joniserande strålning och ultraljud. Enligt kursvärderingarna är inte detta en särskilt lyckad blandning. Förutom dessa metodkurser finns ett visst utrymme i Biomedicinsk laboratorievetenskap V- examensarbete, 15 hp. Omfattningen är dock begränsad med tanke på att examensarbetet fyller merparten av kursens utrymme. Möjligen uppfyller den vetenskapliga metodiken i kombination med delkursen i statistik och epidemiologi (6 hp) kravet på kunskapsområdets totala omfattning, men det finns frågetecken kring både placering och progression. Delkursen i vetenskaplig metodik läses för närvarande under den tredje terminen men är i den nya utbildningsplanen flyttad till termin 4, vilket gör att den är placerad närmare examensarbetet. Det hade dock varit bättre om ett metodikavsnitt legat i direkt anslutning till detta arbete. Jag kan inte riktigt bedöma om den vetenskapliga metodikens omfattning och innehåll uppfyller utbildningens mål på den ambitionsnivå som referensgruppen formulerar. Den progression som efterfrågas är dock knappast uppfylld. Det hade krävt att moment av vetenskaplig metodik fanns om inte i varje termin så åtminstone varje läsår och att dessa dessutom integrerades med andra metodavsnitt. Det går att utläsa av kursvärderingarna att studenterna inte uppfattar att de vetenskapsteoretiska- och metodiska avsnitten är kopplade till de metoder och analyser som utgör de biomedicinska analytikernas kärnkompetens enligt referensgruppens resonemang. Frågan om den vetenskapliga metodikens ställning och innehåll bedömer jag så viktig att den borde få utrymme i de fortsatta diskussionerna om programmets utveckling Könsfördelning och genusperspektiv Både yrkesutövningen och utbildningen är starkt kvinnodominerade. Detta är ett förhållande som präglat yrket ända sedan det först etablerades. I boken Biomedicinsk analytiker en profession att vara stolt över (Persson, B & Wilhelmsson, M) beskrivs hur professionen etablerades som ett kvinnligt yrke. De första tjänster som inrättades i början av 1900-talet var uttryckligen avsedda för kvinnor. Bakgrunden var tvåfaldig. Den ena var de karaktärsegenskaper av betydelse för yrkesutövningen som tillskrevs kvinnor (vårdande, noggrann, pålitlig, fingerfärdig och tålmodig). Den andra var strikt ekonomisk: den kvinnliga arbetskraften var väsentligt billigare än den manliga. Förutsättningarna för de män som eventuellt var intresserade av anställning var att de accepterade en kvinnlig lön. Författarnas förklaring till att detta förhållande inte i någon större utsträckning förändrats är att utbildningen förknippats med de kvinnodominerade vårdyrkena. I AMS information fr.o.m anges att yrket är tekniskt och har ett naturvetenskapligt innehåll. Min slutsats är att denna information inte tycks ha påverkat könsfördelningen nämnvärt. Av de totalt 99 studenter som den 7/ fanns registrerade i programmet var 80 kvinnor. Andelen kvinnor var således 81 %. Det är visserligen högre än för andra program vid fakulteten men ganska långt ifrån en jämn könsfördelning. Dagens starka kvinnodominans inom yrkesfältet kommer inte att brytas än på många år om inte könsfördelningen i utbildningen radikalt förändras. Inga riktade insatser för att öka andelen manliga studenter har gjorts, men programmet ingår i fakultetens långsiktiga strategi för en jämnare könsfördelning.

18 18(48) Även bland lärarna är kvinnorna i majoritet. Av de 16 tillsvidareanställda lärarna är 10 kvinnor, dvs. 63 %. Detta ligger dock nära den fördelning i intervallet 40/60 som utgör definitionen på en acceptabel könsfördelning. I samband med nyrekrytering bör manliga sökanden prioriteras vid lika kompetens, för att ytterligare öka balansen. Utbildningen har att döma av utbildningsplanens och kursplanernas lärandemål ingen uttalad genusprofil. Det finns t.ex. ingen kurs eller delkurs som specifikt behandlar frågan. Jag har inte heller lyckats hitta någon kurs eller delkurs där detta kunskapsområde anges i lärandemålen eller i kursernas innehållsbeskrivningar annat än i allmänna ordalag. Om frågan faktiskt behandlas i utbildningen, så framgår det inte av styrdokumenten Forskning och forskningsanknytning Frågan om forskningsanknytning av undervisningen är primärt kopplad till lärarnas egen forskning. Ambitionen är att lärarna i undervisningen ska anknyta till sin egen tidigare och pågående forskning, vilket förutsätter både hög forskningsaktivitet i sig och att forskningen är relevant för utbildningen. En annan aspekt av forskningsanknytning är att lärarna är väl uppdaterade på aktuell forskning inom sitt undervisningsområde. Det förutsätter att den tid som är avsatt för kompetensutveckling, och som inte används till direkt forskningsarbete, ägnas åt att lärarna håller sig à jour med resultatet av andras forskning. Enligt lärarna uppfylls åtminstone den senare aspekten av forskningsanknytning. Lärarnas forskningsaktivitet inom för utbildningen relevanta områden är svagt utvecklad i så motto att inga externfinansierade forskningsprojekt etablerats vid enheten, vilket är något förvånande med tanke på den höga lärarkompetensen. Det finns lärare som bedriver forskning inom ramen för kompetensutvecklingstiden med det är knappast möjligt att utveckla en stark forskningsmiljö utan extern finansiering. Som rapportbilaga finns en ganska omfattande lista över publikationer och manuskript med BMA-lärare som huvud- eller medförfattare. Relativt få har enhetens lärare som första namn. Enligt enhetschefen har merparten av artiklarna relevans för BMA-programmets kurser men de används endast i undantagsfall i undervisningen. Ett sådant är den undervisnings- och redovisningsmodell som går under benämningen Journal-Club. Den används enligt enhetschefen i inriktningskurserna under termin 5, då studenterna bl.a. analyserar artiklar som skrivits av enhetens lärare. Varken arbetsformen eller användningen av artiklarna framgår dock av kursplanerna. Det hade varit en fördel om artiklarna skrevs in i litteraturlistorna eftersom man då synliggör dels att vetenskapliga artiklar rent faktiskt används och dels att resultatet av lärarnas forskning används i undervisningen. En insats som görs för att öka forskningsanknytningen är att studenternas examensarbeten i regel är kopplade till yrkesområdets forskningsmiljöer och i vissa fall till fakultetens. Den totala forskningsvolymen är för närvarande inte tillräcklig för att kunna fungera som bas för forskningsanknytning av utbildningen. Forskningsanknytningen kan säkras genom samarbete med andra lärosäten, både nationellt och internationellt, genom att utveckla ett närmare samarbete med angränsande forskningsmiljöer vid fakulteten, genom att rekrytera forskningsaktiva lärare eller genom att utveckla den egna forskningen vid enheten. Vid samtal med lärare och enhetschef framkommer att det är den senare strategin som prioriteras för närvarande. Man kommer framöver att försöka samla sig kring en gemensam forskningsplattform. Samtidigt säger man att det inte utesluter ett samarbete med forskningsmiljön Biologiska gränsytor eller utvecklingen av någon av de övriga strategierna för att öka forskningens volym. Som utomstående betraktare framstår samarbete med en stark forskningsmiljö (identifierad som en av högskolans två främsta miljöer) vara en både naturlig och troligen framgångsrik strategi.