Slaget om välfärden. Socialförsäkringsrapport 2009:11. Sjutton essäer om socialförsäkringarna och Försäkringskassan i framtiden

Transkript

1 Social Insurance Report Slaget om välfärden Sjutton essäer om socialförsäkringarna och Försäkringskassan i framtiden

2 Slaget om välfärden Sjutton essäer om socialförsäkringarna och Försäkringskassan i framtiden Socialförsäkringsrapport 2009:11

3 Utgivare Upplysningar Hemsida Försäkringskassan Försäkringsutveckling Gunnar Johansson Tryck Edita, 2009

4 Förord Inför Försäkringskassans förestående förändringsarbete för några år sedan tog chefen vid den dåvarande avdelningen för kund- och kanalstrategier, Erik Kärnekull, initiativ till att ge dryga dussinet forskare, författare och journalister i uppdrag att skriva var sin uppsats om framtiden. Syftet var att få vägledning om hur framtidens kundmöte skulle kunna te sig. Uppdraget var relativt fritt, men det skulle handla om hur globaliseringen och utvecklingen i Sverige skulle komma att ställa krav på socialförsäkringssystemet och på myndigheten Försäkringskassan. Utgångspunkten skulle vara det som brukar kallas det händelselösa scenariot, dvs. en framtid utan dramatiska eller omvälvande händelser och skeenden. Avsikten med de beställda essäerna var att få impulser till Försäkringskassans interna utvecklingsarbete och där har det också kommit till användning. Vi har också kommit fram till att uppsatserna är så intressanta att de förtjänar att spridas till en något större läsekrets. Detta trots att några år gått sedan uppsatserna skrevs och en del redan besannats eller att den förutspådda utvecklingen gått i annan riktning. Författarna står själva för innehåll och slutsatser i essäerna. Författarna har genomgående varit positiva till att skriften nu ges ut. De har också getts möjlighet att under våren läsa igenom vad de skrivit och göra smärre korrigeringar. Journalisten och författaren Anders Isaksson avled tidigare i år och har därför inte haft den möjligheten. Hans uppsats Kratern i arbetsmarknadens mitt publiceras efter kontakt med hans familj. Fil.kand. Marja Lemne har varit redaktör för skriften. Stockholm i september 2009 Gunnar Johansson Chef för Försäkringsutveckling

5 Innehåll The Battle over the Swedish Welfare System...7 Seventeen Essays on the future of the social insurance and the Social Insurance Agency. A Summary. 1 Det oranga kuvertet...9 Av Ursula Berge 2 Rekordgenerationens frihetstid...21 Av Hans Bergström 3 Från fattig och sjuk till rik och frisk socialförsäkringen i Sverige Av Stefan Carlén 4 Politikens återkomst eller EU och avkroken...67 Av Anders Ehnmark 5 Så kan det bli om tio år...79 Av Patrik Engellau 6 På återbesök i Gislaved och Strömsund...95 Av Jonas Frykman och Kjell Hansen 7 Kassans ljuva framtid Av Stefan Fölster 8 En myndighet går ner för landning Av Göran Greider 9 Den förstatligade människan Av Lotta Gröning

6 10 Kratern i arbetsmarknadens mitt Av Anders Isaksson 11 Sverige, socialförsäkringen och Försäkringskassan Av Agneta Kruse 12 Påverkbara risker i socialförsäkringssystemet Av Per Molander 13 Sverige 2015 med fokus på socialförsäkring och dess administration Av Edward Palmer 14 Försäkringskassan Av Monica Renstig 15 Sverige om 10 år några funderingar Av Mattias Sundling 16 Sverige och Försäkringskassan år Av Gunnar Wetterberg 17 Den omöjliga syntesen en essä om essäer Av Marja Lemne

7 The Battle over the Swedish Welfare System Seventeen Essays on the future of the social insurance and the Social Insurance Agency. A Summary. Some years ago a somewhat unusual initiative was undertaken by The Swedish Social Insurance Agency, with the aim of providing a framework for thinking about the future direction of social insurance its administration. A number of writers, journalists and scholars were asked to produce an essay on a certain theme, namely the challenges confronting the administration in Recently the decision was made to make these interesting essays available to the general public despite the fact that a few years have passed since they were originally written. Few restrictions were imposed on the writers. They were, however, obliged to start from what is usually called the uneventful scenario, i.e. a future lacking dramatic or revolutionary development or events. They were to prophesize on the effects of the regional and national demographic development and globalization. From this point of departure the task was to assess the demands on and challenges for social insurance in general and the Social Insurance Agency in particular. Not all of the writers have attempted to cover all of these topics, though all have given their views and prophecies for The globalisation issue and the probability of positive or negative consequences emanating from it was a popular theme. Most of them agree that continuing globalization presents no imminent dangers or threats to the foundations of the social security system of Sweden. And most of the essayists have analysed in depth whether the depopulation of the already sparsely populated countryside will continue or not. With few exceptions they believe that it will continue. As concerns the social insurance system, the writers were asked to give their views on the sustainability of its bases, structure and present technical solutions. 7

8 Some believe in the necessity of considerable changes, but others maintain that the fundaments will stay put even seen over time. Fewer, however, have dealt with the question if and how the Swedish Social Insurance Agency itself will have to undergo changes in order to respond to the future challenges. Among those who have commented upon this, there is some agreement on the necessity of change. To sum up, the general conclusion is that in spite of the different views, perspectives and sometimes opposing ideological standpoints the writers represent, the similarities are larger than the differences. And, somewhat surprisingly so. The differences of opinions actually do not follow a strict political or ideological scale there are examples of conservatives and socialists making the very same postulations for the future. There is also a tendency that the disagreements are more obvious when the essayists describe and comment on the situation today and the development towards it than when they give their views on the situation in

9 1 Det oranga kuvertet Av Ursula Berge 1 Innehållet i korthet Ursula Berge analyserar de framtida utmaningarna med utgångspunkt i Det oranga kuvertet, dvs. den årliga avrapporteringen till medborgarna av det individuella resultatet av 90-talets svenska pensionsreform Huvudbudskapet är att Sverige har många fördelar eller tillgångar jämfört med andra länder, bl.a. hög kvinnlig förvärvsfrekvens. Enligt författaren har vi vidare en tendens att överskatta problemen. Några exempel. Ett problem i debatten är att 20 procent står utanför arbetsmarknaden, men i länder med låg kvinnlig förvärvsfrekvens befinner sig också en stor del av arbetskraften utanför, dock inte definitionsmässigt. Den framtida utmaning som vi har att möta är i stället tendensen att klyva samhället i två grupper av människor, de innanför och de utanför. I debatten sätts också alltför ofta välfärdssystemen, inte individen i centrum. T.ex. möts en individ av fem olika system, fem olika huvudmän. Författaren bedömer dock inte att globaliseringen behöver bli en oöverstiglig utmaning. I dess andra fas kommer krav på löner och välfärd även att resas i t.ex. Indien och Kina. Några omvälvande förändringar av välfärdssystemens innehåll är inte att vänta, reformismens starka förankring och vänner kommer att förhindra en drastisk omläggning. Däremot måste vi få smartare myndigheter så att individen inte hamnar i kläm. Socialförsäkringen blir också på nytt en omställningsförsäkring, inte ett skyddsnät för misslyckanden inom arbetsmarknadspolitiken m.m. 1 Ursula Berge är samhällspolitisk chef vid Akademikerförbundet SSR. Hon var tidigare chef för tankesmedjan Agora. 9

10 Så damp kuvertet ner igen. Det oranga från Försäkringskassan och PPM som talar om för oss det vi inte vill veta. Att vi har jobbat för lite, sparat för lite i pension och lätt lär få jobba till minst 70. Ångesten slår emot oss, inte minst mot oss som inte bara ska betala våra egna pensioner, utan också för dagens pensionärer. Men, det är inte bara så att vi alla känner, sant eller falskt, att vi inte har gjort rätt för oss, utan också att vi är dåliga på att spara på rätt sätt. Även om systemet har både hängslen och livrem kvarstår ändå grundfakta vår välfärd på ålderdomen hör ihop med hur bra vi kan spekulera. Välfärd och spekulation. En konstig 90-talskombination vi fortfarande inte förstått oss på, och framför allt, inte förstått konsekvenserna av. Det oranga kuvertet är ett barn av den tid som då var. Det var cirka tio år sedan och för att förstå vad som händer på tio år kan vi tänka tillbaka på den reformen. Den var omvälvande, men sedan dess har den stora dvalan infunnit sig. Vi ändrar inte i systemet och vi klarar inte ens av att diskutera det, ens privat. Så mycket händer på tio år. Både mycket och lite. Scenariot för de framtida tio åren präglas av samma sak. Mycket och lite förändras samtidigt. Nyliberalismens era Pensionsreformen föddes i en mycket speciell tid. Det var ideologiskt nyliberalismens peak. Det var runt fem år efter Thatchers och Reagans inträde på den internationella politiska scenen och nyliberala idéer sköljde över västvärlden. I Sverige hade vi precis haft en borgerlig regering som pratat och genomfört systemskifte vi aldrig tidigare skådat. Avregleringar, privatiseringar och konkurrensutsättningar var den tydliga politiska visionen som formulerades och den fick anmärkningsvärt stort mentalt genomslag, även om väljarna gav dem bakläxa redan i nästa val. Men ideologiskt hade mycket förändrats. Nu var det inte längre fråga om att formulera olika ideologiska framtidsvisioner, utan för några att trycka vidare dessa förändringar och för andra, att mer eller mindre idogt hålla emot. Så såg det politiska klimatet ut. Och pensionsreformen är ett barn av den tiden. Men pensionsreformen är också ett barn av en tid av yttre ekonomiskt tryck. Det krävdes en reform av pensionssystemet som gjorde det långsiktigt hållbart. Det var i stort sett alla överens om. Och det gjordes. Det nya pensionssystemet är betydligt mer okänsligt för variationer mellan generationerna och kan tåla att de äldre blir fler och de yngre färre. På så sätt var reformen både nödvändig och viktig. Men i sann 90-talsanda gjordes också reformer som inte var nödvändiga men som lades in i det nödvändiga paketet : Stora delar av omfördelningen togs bort och spekulationsmomentet lades till. Det kallades en försäkringsmodell, men få försäkringsmodeller har så lite omfördelning i sig som detta fick. 10

11 Den konstruktiva reformismen 90-talets pensionsreform karakteriserades av tre trender. Den ena var individualiseringen som delvis hänger ihop med den andra som var spekulationen. Den tredje var konstruktiviteten. De två tidigare har vi varit inne på, men för att förstå framtiden är den senare mest intressant. Svenska folket och dess politiker vill nämligen lösa problem. Pensionssystemet hade ett påtagligt problem att lösa den långsiktiga, demografiskt förklarade, underfinansieringen av systemen. Det problemet löste man. Den svenska reformismen slog igenom i, i stort sett, alla partier också i dem som inte definierar sig som reformistiska. Den svenska reformismen är en grundmurad del av den svenska modellen. Den är det i så omfattande grad att till och med moderaterna numera måste anses mer reformistiska än nyliberala. I alla fall i retorik och valtaktik. Och när det gäller den generella välfärden och framför allt det så folkkära socialförsäkringssystemet kommer reformismen inte att kunna rubbas. Det är den mest givna förutsägelsen vi kan göra om Sverige i framtiden. I tider utan yttre tryck kan den svenska reformismen nästan betecknas som konservatism. Vi gillar våra system och förändrar dem inte om inte det yttre trycket blir omfattande. Så var fallet med pensionssystemet och det kommer att vara den enda anledningen till en reformering av socialförsäkringssystemen i Sverige de närmaste tio åren. Det yttre trycket Hur ser då det yttre trycket ut? Många av utmaningarna känner vi till. Framför allt handlar de om den demografiska utvecklingen. Men till det kommer de i dag problematiskt höga sjukskrivningstalen och den arbetslöshet som numera verkar bita sig fast i så väl låg- som högkonjunktur. Visserligen på en i europeiskt perspektiv låg nivå, men en i svenskt perspektiv för hög. Det intressantaste med att diskutera utmaningarna är att det bara är de som kommer att skapa eventuell vilja till förändringar i systemen. Och i så fall bara om utmaningarna inte kan hanteras på annat sätt än genom systemförändringar. Några systemskiften av ideologiska skäl lär vi inte se. Sveriges fördelar Men låt oss börja i det som är Sveriges unika situation och som har gett oss de förutsättningar som krävs för det socialförsäkringssystem vi har. Den höga ambitionen i våra socialförsäkringssystem, genom de relativt höga ersättningsnivåerna, generaliteten och inkomsttryggheten garanteras av ett stort inflöde i systemen. Det inflödet kommer i sin tur ur det höga arbetskraftsdeltagandet, 11

12 arbetslinjen som utgångspunkt och idén om att alla genom arbete ska ha en del i skapandet av mervärde i samhället. Det höga arbetskraftsdeltagandet i Sverige är en central faktor för att förstå basen för den svenska välfärdsmodellen. Närmare 80 procent av befolkningen ingår i arbetskraften (AKU, SCB, På tal om kvinnor och män 2004). Idén är att socialförsäkringssystemen ska understödja arbetslinjen och vice versa. Detta har skett och sker också fortfarande. I den svenska debatten fokuseras diskussionen ofta på hur stor andel av dem som befinner sig i arbetskraften som för tillfället inte arbetar. Det är intressant, men det som behöver diskuteras före det är det faktum att många länder har en situation med väsentligt lägre arbetskraftsdeltagande. Därigenom räknas en stor grupp aldrig in i arbetskraften och utgör därmed inte heller underlag för en diskussion om de arbetslösa, sjukskrivna eller de av annan anledning frånvarande. Icke desto mindre är de också frånvarande. Tydligast är denna diskussion med avseende på kvinnors arbetskraftsdeltagande. I Sverige är kvinnors arbetskraftsdeltagande i stort sett lika högt som mäns. Detta är en central del av förutsättningen för en generell socialförsäkringslösning. Men socialförsäkringen hänger kraftfullt samman med kvinnors förvärvsdeltagande också på ett annat sätt. Systemen bygger på att du bara kvalificerar in dig i dem genom arbete. Detta har främjat kvinnors arbetskraftsdeltagande i Sverige, vilket också gör att kvinnors arbetskraftsdeltagande är långt högre i Sverige (70,5 % sysselsatta) än i jämförbara länder som Tyskland (59,2 %), Spanien (48,2 %), och Italien (45,2 %). (Eurostat 2004). (Arbetskraften minus arbetslösa ger sysselsatta). Sveriges höga arbetskraftsdeltagande, tydligast med avseende på kvinnor och äldre ger ett stort mervärde till den svenska arbetsmarknaden och därmed också till socialförsäkringssystemen. Alternativet är ju att många över huvud taget inte bidrar till skatteinkomster eller inkomster till socialförsäkringssystemen genom att de är hemmafruar, tidigt pensionerade eller av annat skäl permanent utanför arbetskraften. Men det höga arbetskraftsdeltagande får också andra effekter. En är att det är just kvinnor och äldre som är mer sjukskrivna och av andra skäl frånvarande från arbetet. Eftersom arbetsfördelningen mellan män och kvinnor med avseende på hem och familj inte tillnärmelsevis är så jämställd som kvinnors deltagande i arbetslivet är, skapas ett känt dubbelarbete för kvinnor. Det ökar rimligen kvinnors frånvaro på arbetsplatsen om de inte väljer att strunta i hem och familj. På samma sätt leder det höga arbetskraftsdeltagandet i Sverige för åringar till att de också syns mer i sjukstatistiken än om de skulle vara pensionerade. Det är i de här åldersgrupperna som åldern på olika sätt leder till de tydligast höjda sjukskrivningstalen. 12

13 Det är därför rimligt att ha som utgångspunkt att vi får betala med lite högre sjukskrivningstal för att vi har så stor andel av hela befolkningen i arbete. I andra länder med betydligt lägre arbetskraftsdeltagande släpps dessa personer aldrig in i arbetslivet eller stöts mer aktivt ut. Inte minst är ju Tysklands, Italiens och Spaniens hemmafruar fortfarande ett mycket tydligt exempel på hur stora grupper friska, välutbildade och arbetsföra över huvud taget aldrig ingår i arbetskraften. Varken i den närvarande eller frånvarande. Sveriges nackdelar Så det är faktiskt inte bara dåligt med höga sjuktal om det kommer ur ett högt arbetskraftsdeltagande. Men bättre vore ju så klart med lägre frånvaro och högre arbetskraftsdeltagande. Och det är inte oväsentligt att diskutera sjukskrivningstalen, förtidspensioneringen och den övriga frånvaron. För när de är höga tär de på systemen. Demografi och konsten att ha människor i arbete Låt oss börja med det som nästan alla börjar med demografin. Att ha en åldrande befolkning där färre och färre är i arbetsför ålder är givetvis ett bekymmer. Utgångspunkten för diskussionen har i väldigt stor utsträckning handlat om att detta är en ödesbunden utveckling. Det är intressant. Att människor blir äldre och också äldre-äldre är något vi vill och ska främja. Alternativet är ju nämligen helt orimligt och oförsvarligt att vi inte skulle vilja att folk blev äldre. Men vad är det som säger att de yngre och de arbetsföra måste förbli enligt prognoserna? Visst kan vi höja pensionsåldern men varför inte öka andelen yngre? Enklast görs ju det genom två saker. För det första genom ökad invandring och ett bejakande av deras arbete. För det andra, genom ett bejakande av att människor ska kunna skaffa barn, utan att det innebär ett stort avbräck i yrket eller ekonomin. I diskussionen om demografiproblemet lyfts systematiskt höjd pensionsålder och försämrade socialförsäkringssystem in i debatten, men aldrig de två mycket mer framåtsyftande åtgärderna att göra något åt det alltför slutna och segregerade Sverige och att främja jämställdheten. Sverige delar demografiproblemet med i stort sett alla andra länder i västvärlden. Den substantiellt mest intressanta skillnaden mellan Sverige och andra länder förutom att vi har längre livslängd och mer generella välfärdssystem är två. Den ena är att vi, med undantag för Tyskland per medborgare har tagit emot fler invandrare än andra västeuropeiska länder. Den andra är att vi ligger extremt högt i alla jämställdhetsligor. (UNDP, Human Development Report 2005) Detta är två mycket bra förutsättningar för att ta tag i de två viktigaste åtgärderna för att hantera demografiproblemet integrationen och jämställdheten. 13

14 På spåret Vi är nämligen på spåret. En förutsättning för fler invandrare i arbetskraften är ju nämligen att de över huvud taget är här. Även om vi borde ha betydligt större invandring har vi tveklöst en bättre bas att stå på än till exempel Finland som i stort sett har haft tvärstopp för invandring under lång tid. Ännu bättre är Sveriges situation i ett framtidsperspektiv. För alla västländer kommer långsiktigt att jaga människor från andra länder för att få dem till sig. Unga och välutbildade från världens alla hörn kommer att vara hårdvaluta i en allt mer konkurrensutsatt värld. Har vi då redan många invandrare, kanske också släktingar och landsmän till dem vi vill ska komma hit, blir Sverige intressant. Men än mer intressant blir Sverige om vi är ett land som bejakar olikhet och ser det som en tillgång. Sådant ska vi utnyttja. Men det bygger på att vi är ett föredöme att vi låter människor komma hit, får bort den strukturella diskrimineringen baserad på etnicitet och ger dem möjlighet att få arbete i paritet med sin kompetens och på samma villkor som alla andra. Det går att göra om vi tillåter oss att se invandrare, inte bara som en humanitär plikt, utan som en tillgång i stället för ett problem. För varje år som går kommer fördelen med en stor invandring att bli allt tydligare. Men vi är också på spåret vad det gäller jämställdhet. Sverige brukar med jämna mellanrum utses till ett av världens mest jämställda länder. Denna förnäma position ska vi glädjas åt, men den förmanar också. Vi har nämligen ohyggligt långt kvar till ett jämställt samhälle. Men, det bästa med topplaceringen, förutom att Sveriges män och kvinnor har glädjen av att leva i ett mer jämställt land än många andra, är att vi har förstått vikten av jämställdhet. Vår startsträcka till mer kraftfulla insatser för ett jämställt samhälle är rimligtvis betydligt kortare än andras. Vad har då detta med demografi att göra? Jo, i stort sett all forskning visar att om kvinnor i västvärlden måste välja mellan arbete och familj väljer de numera arbete. I många västländer med klen utveckling av jämställdheten och där det valet är tydligare än hos oss märks det i födelsetalen. Statistiken talar sitt tydliga språk: Sverige (1,75 antal barn per kvinna) att jämföra med länder som Tyskland (1,37), Spanien (1,32), och Italien (1,33). (Eurostat 2004). Det jämställdhetspolitiska tricket är att eliminera valet, att låta kvinnor välja både och. Ett val män alltid har haft. Alltså om vi vill att det ska födas fler barn i Sverige ska vi intensifiera arbetet för jämställdhet. I dag tvingas kvinnor som generellt är bättre och längre utbildade. än sina manliga kollegor att få lägre lön, sämre karriär och ett svårare livspussel än männen oavsett om de skaffar barn eller inte. (63 % av alla som tar en högre examina är t.ex. kvinnor, SCB på tal om kvinnor och män 2004) Varför ska vi ha ett samhälle som tvingar enbart kvinnor att göra det valet när det är så kontraproduktivt för oss alla långsiktigt? Om förutsättningarna finns vill de allra flesta skaffa barn, men när det systematiskt är de mest välutbildade som diskrimineras på arbetsmarknaden, dvs. kvin- 14

15 norna måste man fråga sig om inte bristen på jämställdhet är ett av de största hindren, inte bara för barnafödandet utan också för Sverige som en framstående kunskapsnation. Starkare förklaringsvärde Det är ingen slump att jag nämner integration och jämställdhet som viktiga fokus för att hantera demografiproblemet före dem som många andra nämner. Jag menar att de i grunden har betydligt större förändringskraft i sig än någonsin höjd pensionsålder eller lägre ålder för intåg i arbetslivet. Höjd pensionsålder lär bli verklighet, men när LO-kollektivet fortfarande pensioneras runt 58 års ålder är det kanske inte att 65 år i pensionsålder är för lågt som är det största problemet. Höjd pensionsålder kommer att gynna de välbetalda och välutbildade med jobb de kan styra över själva, men problemet är mycket större än så. Än svårare är att se att sänkt ålder för inträde i arbetslivet skulle utgöra lösningen på problemet. Kunskapssamhället har snart helt tagit över industrisamhället, i alla fall i västvärlden, och kvar blir enbart konkurrenskraften i en välutbildad arbetskraft. Men är det något vi vet så är det att kunskap tar tid. Visst, vi kan säga att avhandlingar bara ska ta fyra år, att vi ska börja skolan vid sex och absolut inte lägga ett extra år på att komplettera gymnasiebetygen, men utvecklingstrenden torde snarare gå åt andra hållet. Internationaliseringen av högskoleexamina går entydigt mot längre utbildningar och ska fler ta examen över huvud taget och fler doktorera så lär det ta tid. Det är en tid vi borde värna, utan att för den skull bejaka att folk slår dank. De sociala klyftorna Men den huvudsakliga lösningen på demografiproblemet ligger ändå i att få alla som kan medverka i arbetslivet. Vad vi har sett under de senaste tio åren är en systematisk utstötning av människor ur arbetslivet. Arbetslivet är allt mer icke förlåtande. Förr kunde man fungera till 90 procent på jobbet. I dag ska alla vara minst 100 procent och det varje dag. Den absolut farligaste tendensen i det svenska samhället, mångdubbelt värre än att vi blir äldre eller att för få medverkar i arbetslivet, är att vi håller på att klyva det svenska samhället i två. För att uttrycka det med Blå Tågets och Ebba Gröns ord: de rika blir rikare för varje dag. Den lille får bara följa den rikes lag. Vi ser vidgande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Vissa grupper utestängs systematiskt från arbetsmarknaden som unga och invandrare. De två grupperna tillsammans med ensamstående mödrar är de som har fått det drastiskt mycket sämre under 90-talet när andra grupper ständigt ökar sina inkomster, förmögenheter och sin levnadsstandard. Utvecklingen är inte bara olycklig, utan direkt 15

16 farlig. Farlig för idén om det sammanhållna samhället med ett tydligt jämlikhetsideal, men också farlig för bibehållandet av de generella välfärdssystemen. I en studie av Tony Atkinson (Den glömda krisen, Agora 2000) synliggör han att i jämförelse med andra västländer ökar de sociala klyftorna mest i Sverige, med undantag för Storbritannien. Utvecklingen är inte bara djupt oroande för de som inte inkluderas i det svenska välfärdssystemet längre, utan utmanar hela dess konstruktion. Den svenska välfärden är gjord för att en mycket stor andel av befolkningen ingår i såväl den generella välfärden som i socialförsäkringssystemen. Vi har kort sagt inte råd med andra länders 2/3-delssamhälle. När stora grupper trillar ur alla säkerhetsnät till ett försörjningsstöd som inte är byggt för stora belastningar rämnar det. Andra välfärdssystem, som bygger på residualvälfärd i stället för generell är byggda för sådana permanenta utstötningar, men så ej det svenska. Sociala klyftor har bara negativa effekter och inget positivt samband, varken med tillväxt eller med sysselsättning. Det är oförståeligt att vi låter denna klyfta fortsätta växa och permanentas. Struktur före individ Hittills har jag mest talat om hur olika externa faktorer utgör påfrestningar på socialförsäkringssystemen. Men även systemens konstruktion som sådana utgör problem. Många lyfter fram incitamenten i strukturen. Att den generösa inkomstbortfallsprincipen inte skulle främja arbete. Arbetslinjen i socialförsäkringssystemen sägs nu ha blivit en antiarbetslinje. Sänker man ersättningarna sägs folk vilja arbeta mer och då skulle såväl sjukskrivningar som förtidspensioneringar minska. Sambandet finns säkert kortsiktigt. För ekonomiska umbäranden ska ju då ställas mot sjuknärvaro eller inlåsning i jobb du är överkvalificerad för. Då är det kanske inte så konstigt om folk väljer de två senare. Men frågan är vilka långsiktiga effekter en sådan lösning har. Och det intressantaste är kanske varför människors moralsystem skulle ha förändrats så totalt att det som förr främjade arbete ett tryggt och generöst inkomstbortfallssystem i dag skulle innebära det rakt motsatta. Av vilket skäl skulle inte människor vilja arbeta i dag som de ville förr? Nej, grundproblemet ligger snarare i rigiditet i systemens konstruktion. Myndighetsmässigt är det vattentäta skott mellan att vara sjuk och få sjukpenning av Försäkringskassan och samtidigt rehabiliteras av landstinget, eventuellt få stöd av kommunen och arbetsrehabilitering av arbetsgivaren. Allt detta förutom ditt eget ansvar att göra vad du kan för att bli frisk. Fem huvudmän för en och samma individ med ett och samma problem. Ännu tydligare blir det för den enskilde som är utan arbete på grund av hel eller partiell arbetsoförmåga och som slussas mellan a-kassa, sjukskrivning och försörjningsstöd, med de olika huvudmännen a-kassan, Försäkringskassan och kommunen. Lägg därtill Arbetsförmedlingen. 16

17 Det som i sådana situationer blir tydligt är att svensk välfärd också i form av socialförsäkringssystemen är byggda som ett lapptäcke. En ny funktion ger en ny huvudman och ett nytt ansvar. Det är ett reformistiskt sätt att arbeta som skapat mycket välfärd och goda förutsättningar för tillväxt. Politiker har löst problem, allteftersom de uppkommit. Men för den enskilde kan det leda till orimliga krav på överblick och ett icke-funktionellt och inhumant slussande mellan olika system. För alla som jobbar med det här runtslussandet är effekten tydlig. Människan sätts i bakgrunden systemet försvaras. Men också ineffektiviteten blir uppenbar. Det sparas inga pengar totalt i systemet bara för att jag själv som handläggare lyckas bli av med en klient till ett annat system och därmed till någon annans pengapåse. Kunskap om denna kontraproduktiva sektorsuppdelning finns hos många, men åtgärder i de stora systemen för att göra något åt det är färre. Visionära lokala initiativ exemplet Helsingborg Vad som i stället händer, i avvaktan på ett större politiskt mod att förändra i strukturerna, är att lokala initiativ tas. I Helsingborg har till exempel ett Arbetscentrum vuxit fram där kommun, arbetsförmedling och försäkringskassa samverkar om att stödja människor till eget jobb. Där finns också Visionscenter och Möjligheternas hus vars syfte är att sätta individen i centrum för att komma ifrån bidragsberoende och skapa egen försörjning. Där samsas socialsekreterare och skuldrådgivare för att ta ett helhetsgrepp på klientens behov med ett nära samarbete med bland annat hyresvärdar och kronofogdemyndigheten. Allt för att få individens hela ekonomiska och sociala situation att fungera. Där arbetar också ett rehab-team i nära samarbete med arbetsförmedling, försäkringskassa, primärvården och många fler. Allt för att människor lättast möjligt ska hitta tillbaka från sjukdom och arbetslöshet till ett hållbart liv arbets- och inkomstmässigt. Utan att behöva stångas med myndighetsväggar. Men, dessa behjärtansvärda lokala lösningar växer inte fram på grund av, utan trots, systemens konstruktion. Visserligen skulle ingenting av den här höga ambitionsnivån finnas om det inte var för den generella välfärdens höga ambitionsnivå, men när sektorsuppdelningen skapar sådana murar att effektiviteten och tryggheten i systemen urholkas, har systemen blivit viktigare än deras resultat. Morgondagens generella välfärd med fortsatt hög ambitionsnivå inom socialförsäkringssystemen tål givetvis inte en sådan dysfunktionell sektorsuppdelning. Men problemet att förändra i de systemen handlar inte bara om vattentäta skott mellan dem, utan också om politikernas oförmåga att se att sektorsuppdelning hör till de nödvändiga problem som det krävs att det görs något åt. Mot en sådan konstruktiv hållning talar dock såväl socialdemokratins oförmåga att ifrågasätta 17

18 sina egna modeller som borgerlighetens oförmåga att undvika att kasta ut barnet med badvattnet om man får chansen. Men det svenska socialförsäkringssystemet behöver varken sentimentala socialdemokrater eller systemskiftesborgare. Vad vi behöver är en medvetenhet om systemens påtagliga fördelar, men också en insikt om att de behöver reformeras. Det behövs kloka politiska reformister. Globaliseringen Många har beskrivit att den ökade globaliseringen kommer att utgöra dödsstöten för den svenska välfärdsmodellen. Den farhågan är ungefär lika stor som risken med den sociala turismen från öst i samband med EU:s utvidgning den är i stort sett icke-existerande. På marginalen kommer en del välfärdstjänster att köpas i andra länder, vissa kommer att ta med sig sin pension till ett soligare land och socialförsäkringssystemen måste hitta sina hållbara lösningar över gränser. Men detta kommer inte i grunden att utmana varken det svenska välfärdssystemet eller andra länders, för människors anledning till att flytta sammanfaller mycket sällan med att de flyttar på grund av välfärdssystemens konstruktion. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein menar dessutom att farhågan att de fria kapitalrörelserna kommer att urholka förutsättningarna för välfärdsstaten är ogrundad: Föreställningen om att de fria kapitalflödena tvingar in de rika länderna i ett slags race-to-the-bottom och att globaliseringen därmed attackerar fundament i många välfärdsstater för att dra till sig investeringar och hindra kapitalflykt måste man till exempel kraftigt sänka skatterna och avskaffa fackliga rättigheter och miljöregleringar. Jag har ägnat det senaste året åt att studera om det finns något empiriskt stöd i forskningen för denna tes. Svaret är så långt nej. /---/ Någon tendens till ett minskat utrymme för en välfärdspolitik av skandinavisk modell finns inte som ett resultat av globaliseringen. Bo Rothstein i Arena 2/2002 Annorlunda blir det med människor från fattiga länder utanför västvärlden. Skillnaden mellan deras nuvarande välfärd och den de kan få i väst är oändlig och värd att försöka flytta för. Men där spelar ju globaliseringen mycket liten roll för rörligheten eftersom de rika i västvärlden effektivt utestänger människor från fattiga länder. Hoppet om en generösare syn på deras möjlighet att söka sig till den rika delen av världen är ju litet, och den alternativa välfärdsmöjligheten för dem att få förutsättningar att bygga upp välfärd i sina hemländer, är ju fortfarande långt ner på västvärldens prioritetslista, även om en positiv utveckling kan skönjas. 18

19 De påtagliga förändringar som vi kan se av globaliseringen hänger ihop med andra fenomen än välfärdssystemen. Lågkvalificerade jobb inom tillverkningsindustrin kommer att koncentreras till låglöneländer och i-världen får koncentrera sig på kunskapssamhällets högkvalificerade arbeten inom industrin samt tjänstesektorn. Den stora utmaningen ligger i stället i om vi lyckas komma in i globaliseringens andra steg. Det finns fortfarande kineser kvar att exploatera, men när de, eller kompromissandet med samvetet, tar slut kommer vi att gå från en strikt ekonomisk globalisering in i en social. Social i bemärkelsen att arbetare får rättigheter, att löner sätts på ett rättfärdigt sätt och där arbetets resultat kan komma alla till del i form av vettiga löner, rättigheter och en förbättrad välfärd. Men det är en tid då vi i väst inte kan räkna med att köpa en dörrmatta från Kina på Ikea för 9 kronor eller en äggklocka för 15. Ju mer vi kommunicerar mellan länder, desto mer kommer vi att se andras välståndsnivå. Om inte enorma migrationsströmmar ska skapas bygger globaliseringen på en ansvarsfull välfärdsutveckling i hela världen. En utveckling vi alla borde vara med och understödja. För deras skull, men också för vår egen. Hur ser då socialförsäkringarna ut 2015? Den svenska socialförsäkringsmodellen står inför utmaningar. Precis som pensionssystemet hade svagheter som var tvungna att hanteras har också övriga socialförsäkringssystem det. Frågan är vilka av problemen som emanerar ur systemens konstruktion och vad som i grunden kommer ur externa problem som socialförsäkringarna får ta hand om. Jag lutar mot att det senare dominerar. Arbetslösheten kommer inte ur att socialförsäkringarna är felkonstruerade. Inte heller de ökade sjukskrivningstalen och förtidspensioneringarna. Men det är i de systemen som effekterna av de problemen syns tydligast. Ett icke hållbart arbetsliv syns först hos a-kassan och Försäkringskassan, när de borde synas på arbetsplatsen. Uppdraget är att hitta problemens orsak och eliminera dem där. Men, visst kommer det att hända saker också inom socialförsäkringssystemen. De reformer som verkligen krävs är de som kommer att tvingas fram av ett yttre ekonomiskt tryck. Den viktigaste av de reformerna är att skapa en sektorssamverkan på myndighetsnivå. Kanske slås Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ihop? Eller varför inte en samordning av Försäkringskassan och hälsooch sjukvårdsansvaret? Om landstingen över huvud taget ska bli kvar återstår att se men en omfattande kommunsammanslagning lär vara nödvändig. Dessa strukturförändringar kommer att ackompanjeras av ett fortsatt effektiviseringsarbete i svenska myndigheter. De är trots sin relativa storlek ett under av effektivitet om vi jämför med många utländska kollegor. Allt smartare IT- 19

20 baserade, 24-timmarslösningar kommer att skapas för att lösa enkla ärenden och allt större andel av resurserna personellt kommer att läggas på svåra ärenden, kontroll, och uppföljning. Smartare myndigheter, kort sagt. Tillbaka till omställningsförsäkringen Om tio år kommer tveklöst grundtanken i våra socialförsäkringssystem att vara kvar. Den har skapat alldeles för mycket välfärd, jämställdhet och tillväxt för att någon ska våga ta bort den. Men de reformistiska politikerna kommer att se till att socialförsäkringssystemet återigen blir den omställningsförsäkring som var tänkt, och inte ett säkerhetsnätverk för misslyckande i andra samhällssektorer. Rörelseriktningen tillbaka till omställningsförsäkringen har nämligen både sin moderna orsak och sin opinionsmässiga. Sin moderna i att en generell omställningsförsäkring är det som bejakar ett kunskapssamhälle och rörlighet på arbetsmarknaden bäst. En rörlighet som är nödvändig i ett modernt samhälle. Det till skillnad från system som bygger på inga eller rudimentära gemensamma trygghetssystem som hämmar rörlighet och hindrar ett jämställt och därmed modernt kunskapssamhälle. Men, varför då inte ett individbaserat, privatiserat system? Tillbaka till det oranga kuvertet Svaret ligger i det oranga kuvertet. Att skapa förändringar i välfärdssystemen som är mer långsiktigt hållbara, också utifrån att generationerna växlar i storlek det kan svenska folket och dess politiker stå ut med. Men att bygga socialförsäkringssystem på enbart individen och överlämna välfärden åt fenomen som en snäll arbetsgivare eller en duktig börsspekulant dvs. överlämna den egna framtida välfärden till godtycke och kortsiktiga marknadskrafter, det gör inte svenska folket en gång till. Ett 90-talsmisstag räcker. 20