Vegetationszonerna i Norden

Transkript

1 Vegetationszonerna i Norden

2

3 Nemorala zonen Ek- och bokskogar Gran saknas ursprungligen men inplanterad på många platser Bok, alm och lind har intern beståndsdynamik, dvs luckor i skogen ersätts med något av trädslagen Ek har successionsdynamik, dvs dominerar först i ett senare stadium

4 Boreonemorala zonen Påminner mera om den boreala än den nemorala zonen i fråga om artsammansättning och markförhållanden Begränsas norrut av Limes norrlandicus, som sammanfaller med ekens nordgräns i norr och granens naturliga gräns i söder Vegetationen domineras av gran och tall. På bördigare marker (bok), ek, ask och alm liksom klibbal på fuktigare platser Torrare och varmare österut -> tallen (brandtåligare) är vanligare österut, gran och ek vanligare västerut

5 Boreala zonen Ek saknas, lind, ask, alm sällsynta. Tall och gran dominerar i sena successionsstadier Klibbal endast längs kusten, ersätts av gråal i inlandet Myrmarker vanligt förekommande

6 Den boreala zonen indelas i: Sydboreala zonen: Små bestånd av ask, lind och lönn. Successionsbiotoper med tall och gran Mellanboreala zonen: Ädla lövträd saknas. Total dominans av tall och gran. I vissa fall intern beståndsdynamik Nordligt borela zonen: Intern beståndsdynamik vanligt förekommande

7 Alpina/subalpina zonen Subalpin zon: Nedre gräns vid det sammanhängande skogsbältet. Små spridda fläckar av låga träd, mest fjällbjörk men även gran och tall. Ibland räknas även nedre delen av kalfjället, med dominans av videsnår och risväxter till denna zon. Alpin zon: Kalfjäll med typisk fjällvegetation. Den alpina zonen delas in i tre undertyper med mer eller mindre tydlig vegetation som är beroende av höjden.

8 Lågalpin zon: Strax ovanför fjällbjörkskogen. Huvudsakligen hed men enstaka träd kan förekomma på gränsen till den subalpina zonen Heden domineras av mossor i bottenskiktet och av vide, gräs, ris, halvgräs och tågväxter med inslag av örter beroende på markens näringsinnehåll och översilningsgrad. Mellanalpin zon: Hed som börjar där blåbäret tar slut. Alpina växter såsom mossljung, lappljung, krypljung, klynnetåg, dvärgvide, stjärnbräcka, groddbräcka, fjällsmörblomma och fjällsippa (om marken är kalkhaltig). Bottenskikt lavar och låga mossor. I övre delen av zonen freeze-thawprocesser -> svåra vegetationsförhållanden.

9 Högalpina zonen: Hedens växtsamhälle kraftigt uttunnat. Marken domineras av sten och det lilla substrat som finns är utsatt för freeze-thaw. Karaktärsart isranunkel

10 Vegetationstyper 1. Alpin vegetation: vilken sort är beroende av snötäckets varaktighet och närings- (huvudsakligen kalk) och vattentillgången. Vindblottor kan vara bara även på vintern och snölegor som kan ligga kvar långt in på sommaren. Delas in i två huvudtyper: kalkfattig och kalkrik där markfuktigheten och snötäckets varaktighet leder till olika undertyper

11 2. Skogsvegetation Markens vatten- och näringstillgång bestämmer typen.

12

13 3. Myrvegetation I princip torvbildande vegetation (undantag vissa extremrikkärr) Två huvudtyper: kärr som mottar vatten från omgivningen och näringsfattiga välvda mossar med låg vattentillgång i de övre skikten Rikkärr och fattigkärr efter näringstillgången som i sin tur ger högt eller lågt ph Rörligt vatten (ex. sluttningar) ökar näringstillgången

14 Ris på de torrare partierna: t.ex. rosling, ljung, tranbär och kråkbär. Ibland dvärgbjörk I blötare partier beroende av ph och näring påträffas halvgräs såsom tuvull, ängsull, flaskstarr, gräsull (rikare kärrtyper) Bottenskiktet domineras av vitmossor (Sphagnum) Hjortron och sileshår (daggört) är generellt vanliga Gränsdragningar mot olika typer av sumpskogar är diffusa

15

16 4. Havsstrandsvegetation Tångvallar (driftvallar) med högt organiskt innehåll -> näringsrikt Exponerade stränder Klippstränder Skyddade stränder Lerstränder Stora vattenståndsvariationer beroende på lufttrycksförhållande och interna svängningar i vattenmassan

17 Ur Östersjön. Ekologi och miljö. W & A de Nottbecks stiftelse

18

19 5. Öppen brukningsbetingad vegetation Områden som hävdats genom bete eller slåtter (ej åkrarnas ogräsvegetation) Äng= öppen mark för slåtter av vinterfoder Löväng för slåtter av gräs och kvistar som vinterfoder Strandängar (slåtter och bete) och vissa myrmarker Hagmarker där kreaturen fick beta fritt

20

21 6. Sötvattenvegetationen Omfattar insjöar och inre havsvikar med salthalt < 5 Vegetationen brukar delas in i fyra olika typer: Övervattensväxter (helofyter), främst längs stranden, t.ex. bladvass, säv och kaveldun Flytbladsväxter (nympheider): näckrosor och gäddnate Kortskottsväxter (isoetider): braxengräs, notblomster och sylört Långskottsväxter (elodeider): abborrgräs, hårslinga, axslinga, igelknopp etc.

22

23 Sjötyperna Eutrofa (Potamogeton) sjöar Breda vassbälten, m.e.m. Riklig flytbladsvegetation I jordbruksområden, ofta algblomning Bottnen utgörs av gyttja Oligotrofa (Lobelia) sjöar Klart vatten, kortskottsväxter Gles strandvegetation I bergstrakter eller i de norra delarna av Norden

24 Dysjöar (vitmossesjöar) Vattnet brunfärgat av humusämnen Dy som bottensubstrat Oftast i skogs- eller myrmarker

25 7. Terräng- och substratpräglad vegetation Speciella fall av vegetationstyper i fjällens rasbranter, men även i branta sydväxtberg över hela Norden men främst i älvdalar med öst-västlig orientering Marken utgörs av rörligt material - > egentligt växttäcke saknas