Mobilisering i nätverksarbete Om syftets betydelse och konstruktion

Transkript

1 Stockholms Universitet Institutionen för Socialt Arbete Examensarbete, Ht 2010 Mobilisering i nätverksarbete Om syftets betydelse och konstruktion Författare: Karin Steive Handledare: Marie Sallnäs 1

2 Mobilisering i nätverksarbete om syftets betydelse och konstruktion Författare: Karin Steive Abstract This study examines the rather unexplored mobilization preceding network meetings. Interviews with 36 participants from five network meetings arranged by three different network teams in Sweden are analyzed both quantitatively and qualitatively. Held by the local municipalities, the meetings focus on children under investigation by the family care units. Power theory concepts are used to illuminate the power imbalance between social workers and clients. The results indicate that agreement on the meeting s purpose is crucial to whether the participants perceive a plan for the child and whether they find the meeting rewarding. Professionals proved much more content with the meetings than did nonprofessionals, indicating professionals more readily find common ground about the child s situation. Reaching such consensus seems mostly dependant on social workers and client family s capableness to clear any misunderstanding or conflicts. More often than perceived by its participants, the network meetings make actual plans for the children. These plans are usually carried out but run a risk of falling apart if the professional and private networks never reached concurrence on the situation. Therefore, in order to seize the full potential of network meetings, the mobilization phase should be given the time needed to achieve a sense of the meeting. Keywords: Mobilization, network meeting, power, child, Bourdieu, action theory Sökord: Mobilisering, nätverksmöte, makt, barn, Bourdieu, handlingsteori 2

3 Innehåll Inledning... 4 Syfte och frågeställningar... 5 Centrala begrepp... 6 Bakgrund... 6 Nätverksmötet från då till nu... 7 Mobilisering inför nätverksmöte... 8 Tidigare forskning... 9 Social nätverksforskning... 9 Barns nätverk och familjers nätverk Nätverksmöten Mobilisering inför nätverksmöte Sammanfattning Teori Nätverksteoretiska grunder: systemteori och utvecklingsekologi Bourdieus handlingsteori Teoretisk diskussion Metod Litteraturinsamling Praktiknära forskning och praktisk förståelse Datainsamling Material Urval Bearbetning och operationalisering Analys och tolkning Metoddiskussion Resultat och Analys Del I: En förklaringsmodell för upplevelse av möte, om planering görs och nätverksmötets utfall Professionella är ofta nöjda med nätverksmötet Mötets karaktär avgörs i hög grad av enighet om syftet Den planering som görs verkställs ofta men håller inte alltid Nätverksmöten leder till förändrade relationer i nätverket Sammanfattning, del I Slutsats

4 Del II: hur konstrueras mötet och dess syfte och vilka agenter deltar i processen? Initieringsfas Förmötesfas Inbjudningsfas Sammanfattning, del II Slutsats Resultatsammanfattning och diskussion Förhandlinigen om doxa - utredning, behandling eller konkret planering? Implikationer för praktik Förslag på vidare forskning Referenslista Bilaga 1: Intervjuguide Klientfamilj Bilaga 2: Intervjuguide anhörig Bilaga 3: Intervjuguide Övrig professionell Bilaga 4: Intervjuguide Socialsekreterare Bilaga 5: Intervjuguide Nätverkslag Bilaga 6: Kodningsmall Bilaga 7 : Utförda statistiska analyser där signifikans ej uppnåtts

5 Inledning Inom såväl den samhällsvetenskapliga forskningen som socialarbetarpraktiken ökar intresset för det sociala nätverket (Borgatti, Mehra, Brass & Liabianca s, 2009; Hessle, 2003). Särskilt inom det sociala arbetet med barn, ungdomar och familjer anses nätverksperspektivet viktigt. Den utvidgade familjen och det sociala nätverket ses som en tillgång för barnet, snarare än källan till barnets utsatthet. Det svenska systemet fokuserar på service till familjen och syftar till att understödja barns och familjers välfärd. Systemet är till både för att skydda barn och stötta familjen (Freymond. & Cameron, 2006). Tydligt blir detta på ett nätverksmöte. Här samlas nätverket för att diskutera situationen runt ett barn och söka gemensamma lösningar. Avsikten är att privatpersoner såväl som professionella kommer med olika perspektiv som i ett gynnsamt samtalsklimat kan leda till nya handlingsstrategier för de inblandade. Forskningen visar dock ingen samstämmighet i frågan om nätverksmöten i högre grad leder till varaktig positiv förändring jämfört med andra av socialtjänstens metoder (se t.ex. Forkby, 2006; Sundell, 1999). Nätverksmötet leds ofta av professionella nätverkslag. Nätverksmöten framställs i litteraturen som en naturlig, ursprunglig och demokratisk metod (se t.ex. Forsberg & Wallmark, 2002). Metoden syftar delvis till att upphäva den maktasymmetri som annars finns mellan socialarbetare och klient (Forkby 2006; Järvinen, 2002). Deltagarna upplever inte sällan mötet som mycket positivt, framför allt för att alla fått göra sin röst hörd (Forkby, 2006). Det har dock i forskningen lyfts fram att nätverksmöten kan innebära en slags dold maktutövning (Forkby, 2009). Nätverksledarna och de professionella deltagarna på nätverksmötet kan i sin önskan om det goda mötet lockas att manipulera mötet att ta beslut som sedan inte leder till någon varaktig förändring. Två kommuner där man har särskilda nätverkslag är Haninge och Huddinge utanför Stockholm. Nätverkslagen arbetar på uppdrag från en utredande socialsekreterare med ärenden som rör barn och deras familjer. Maktasymmetrin blir i dessa fall särskilt tydlig. Socialarbetaren är här en samhällets representant som ska bedöma barnets beteenden och förhållanden. Den institutionella makt socialarbetaren bär kan i yttersta fall användas till att skilja barnet från dess föräldrar (Forkby, 2006). 4

6 Mobiliseringen, eller förberedelsearbetet, antas ha en avgörande roll för mötets karaktär och utfall (jmf Forsberg & Wallmark, 2002; Fyrand 2005; Eidenstedt et al., 1999). Trots detta har nätverksarbetarna vid Huddinge- och Haninge nätverkslag haft svårt att finna relevant forskning kring mobiliseringsfasen. De har därför uppdragit åt Forsknings- och utvecklingsenheten (FoU) Södertörn att utforska området. Slutprodukten kommer att bli en utvärdering av nätverksarbetet vid Haninge och Huddinge kommuners nätverkslag med fokus på mobilisering. Detta examensarbete ingår som en del i projektet. Mobiliseringsfasen innehåller många element och är en period då flera individer med olika relationer till barnet får information om och förbereder sig inför nätverksmötet. Att analysera mobiliseringsfasen ur alla dessa aspekter är ett omfattande arbete. Jag har valt att i detta arbete avgränsa mig genom att undersöka mobiliseringsfasen som en period då nätverksmötets syfte konstrueras. Enighet om mötets syfte har i en utvärdering visat sig samvariera med att mötet leder till positiv förändring för klientfamiljen (Elf, 1992). Detta undersöks ytterligare i mitt arbete. Om enighet uppnås, eller hur syftet konstrueras undersöks med hjälp av Bourdieus handlingsteori, vilken delvis syftar till att avtäcka makten (Bourdieu, 1995). Ett nätverksmöte är ett möte mellan privatpersoner och professionella, eller ett möte mellan klient och system. Under mobiliseringsfasen ska dessa aktörer, vars relationer ur aspekten makt är asymmetrisk, försöka forma någon slags gemensam utgångspunkt där mötet kan starta. Hur nätverksmötets syfte konstrueras under dessa förhållanden fokuseras särskilt i detta arbete. Syfte och frågeställningar Syftet är att med Bourdieus handlingsteori undersöka och teoretiskt diskutera mobiliseringsfasen som en period då nätverksmötet och dess syfte konstrueras, samt vilken betydelse det har för det efterföljande nätverksarbetet. Frågeställningar 1. Hur ser relationen ut mellan enighet om mötets syfte och hur mötet blir/upplevs och dess utfall? 2. Varför vill socialsekreterare, klienter och nätverksledare att ett möte skall hållas? 3. Vilket utrymme har deltagarna på nätverksmöten att under mobiliseringsfasen påverka nätverksmötets syfte? 5

7 Centrala begrepp Nedan definieras några av de nätverksteoretiska begrepp som används i texten. De särskilda teoretiska begrepp jag använder mig av tolkningen av resultaten diskuteras under rubriken Teori. Under rubriken Metod återfinns definitioner och kategoriseringar av de olika analysenheterna. Socialstyrelsen definierar kvalificerat nätverksarbete på följande sätt: Insatsform som syftar till att påverka barnets/den unges livssituation genom att mobilisera och/eller intervenera i ett stödjande nät av personer bland släkt, vänner och professionella kring barnet/den unge. Insatsen varierar i omfattning och varaktighet. (Socialstyrelsen & Forkby, 2006:42) Nätverksledare är i detta arbete en person anställd av socialtjänsten vars särskilda uppgift är att hålla i nätverksmöten. Nätverksledare arbetar i nätverkslag om runt 2-5 personer. Begreppet mobiliseringsfas används ibland om en del av själva nätverksmötet (se t.ex. Forsberg & Wallmark, 2002). Med mobilisering menas i denna text det arbete som sker innan nätverksmötet, det vill säga förberedelsearbetet. Ego: den person som är i centrum för nätverket. I dessa fall är ego de barn vars situation föranlett nätverksmötet. Länk: kopplingen eller relationen mellan två individer. Ofta talar man om starka och svaga länkar och syftar då på relationens karaktäristika avseende frekvens, varaktighet, intimitet etcetera (Granovetter 1973). Bakgrund Här ges en kort historik, en beskrivning av nätverksmötens olika karaktär samt en överblick över nätverksarbetets utbredning inom socialtjänsten idag. Ett avsnitt ägnas åt en praktiknära beskrivning av mobiliseringsarbetet innan ett nätverksmöte. 6

8 Nätverksmötet från då till nu De amerikanska familjeterapeuterna Carolyn Attnevae och Ross Speck uppfattas vara nätverksmötets skapare (Forkby, 2006; Forsberg & Wallmark, 2002). De utvecklade, med start i början av 1960-talet, de fullskaliga nätverksinterventionerna, vilka i stort gick ut på att upp till personer från ett nätverk samlades för att diskutera och hantera ett problem (Speck & Attnevae, 1975). Fenomenet kom att kallas nätverksterapi. Under 70-talet blomstrade nätverksterapin i USA (Seikkula, Arnkil & Eriksson, 2003) men har sedan dess främst fått sitt fäste i de nordiska länderna. Seikkula et al. menar att socialt stöd och kontroll i det moderna nordiska samhället allt mer kommit att tas om hand av expertis. Social- och hälsovårdsmyndigheter har av lagstiftaren ålagts att arbeta med alla typer av ärenden där barn riskerar att fara illa- även de svåra och komplexa. Detta har skapat ett behov av metoder som ser klientens komplexa situation. Nätverksarbete anses av dess förespråkare svara mot dessa behov. Inom svensk nätverksterapi visade det sig dock sällan möjligt eller meningsfullt att hålla så stora möten som Attnevae och Speck gjorde. Istället fann man att bärkraften är mer beroende av hur mötet är sammansatt än av dess storlek (Forsberg & Wallmark, 2002). Man brukar tala om tre olika former för nätverksmöten (Forkby, 2006): De processorienterade mötena bygger på nätverksspiralen, vilken syftar till att öppna för förändringsmöjligheter. Attnevae och Speck urskiljde under nätverksmöten sex faser (mina tolkningar inom parentes): 1. Retribalisering ( återsamling som stam ) 2. Polarisering (olika ståndpunkter lyfts fram) 3. Mobilisering (förslag till lösningar presenteras) 4. Depression (förslagen förkastas) 5. Genombrott (nya, mer bärkraftiga förslag) 6. Utmattning/hänförelse (nätverksmötets avslutningsfas) Under de processinriktade mötena leder nätverksarbetarna gruppen genom, och försöker ofta till och med framkalla och förstärka de olika faserna (Forkby, 2006, Forsberg & Wallmark, 2002, Fyrand, 2005). 7

9 De strukturorienterade nätverksmötena är troligtvis vanligare inom socialtjänsten, även om man ofta förhåller sig till processfaserna (Forkby, 2006). Här uppmuntras inte i lika hög grad till känslomässiga reaktioner (Forsberg & Wallmark, 2002). Istället mobiliseras deltagarna i ett förnuftsmässigt problemlösningsarbete (ibid: 177). Mötesformen liknar ett strukturerat samtal vars syfte är att lyfta fram olika intressen och åsikter och väga dessa mot varandra (Forkby, 2006). Den nyzeeländska metoden Familjerådslag är en form av strukturerat möte. I samband med en barnavårdsutredning sammankallas det privata nätverket för att under enskild överläggning komma fram till förslag på insatser för att garantera barnet stöd och skydd. Förslagen godkänns eller förkastas sedan av socialtjänsten (Forkby, 2006; Erkers & Nyberg, 2001). På senare tid har Dialogmöten fått ökad plats. Här är utgångspunkten att deltagarna tillsammans undersöker verkligheten, eller snarare skapar en egen diskurs kring den aktuella situationen (Forkby, 2006; Seikkula et.al., 2003; Seikkula & Trimble, 2005). Mötet syftar inte till att beslut tas, utan till en ny form av förståelse för situationen som ger deltagarna nya sätt att agera på. Socialstyrelsens kartläggning visar att år 2005 hade cirka 39 procent av Sveriges 290 kommuner tillgång till ett nätverkslag. 80 procent av dem hade någon gång under det första halvåret 2005 beviljat eller erbjudit barn/ungdomar en sådan insats (Socialstyrelsen & Forkby, 2006). Mobilisering inför nätverksmöte Mobilisering inför nätverksmöten går till på olika sätt beroende på vilken typ av möte som avses (Erkers, 2002). Utgångspunkten är en krissituation i en familj. Oro från familj, professionella eller andra med relation till klienten föranleder nätverksmötet (Forsberg & Wallmark, 2002). Det är vanligast att det är en socialsekreterare eller annan professionell som föreslår ett nätverksmöte (ibid.; Elf, 1992; Arnell, Feichtinger, Glad & Kastling, 2010). Nätverkslaget konsulteras av socialsekreteraren, och bedömer om ärendet är lämpligt för nätverksmöte. Socialsekreteraren rådgör också med sin klient. Klienten kan träffa nätverksledarna i ett inventeringsmöte. Väljer klienten därefter att ha ett nätverksmöte startar mobiliseringsfasen. Klienten och socialsekreteraren deltar på förmöten där de föreslår 8

10 personer de vill bjuda in till nätverksmötet. Klienten ombeds lösa de professionella från sin tystnadsplikt, så att alla deltagare på mötet ska kunna tala fritt (Forsberg & Wallmark, 2002). Att mobilisera nätverket att komma till nätverksmötet är vanligen nätverksledarnas uppgift. Vid akuta kriser brukar det inte vara svårt, men om situationen under lång tid varit densamme för familjen (vad man kallar en stabil kris) kan det krävas mer motiveringsarbete (Arnell et al., 2010; Forsberg & Wallmark, 2002). Kanske måste nätverksledarna träffa föräldrar, barn och andra viktiga personer flera gånger innan ett möte kan komma till stånd. Detta gäller särskilt då det finns många konflikter inom nätverket. Under nätverkslagets mobiliseringsarbete får nätverket information om mötets syfte och vilka andra som bjudits in. Detta görs för att trygga deltagarna och på så sätt skapa ett så konstruktivt klimat som möjligt för mötet (Arnell et al., 2010). Tidigare forskning I detta avsnitt försöker jag visa hur social nätverksforskning vuxit fram och kommit att bli ett vetenskapligt fält som anses ha stort förklaringsvärde på individers liv och välbefinnande. Särskild uppmärksamhet ägnas åt barns och familjers nätverk, vilket också är fokus för de undersökta nätverkslagens arbete. Jag hoppas därmed kunna visa hur nätverksmöten som metod är länkad till och bygger på social nätverksforskning. De studier som specifikt behandlar nätverksmöten och mobiliseringsfasen under nätverksarbete redogörs för under respektive rubrik. Avsnittet avslutas med en sammanfattning av kunskapsläget samt en diskussion över var vi står idag. Social nätverksforskning Vem som först använde begreppet socialt nätverk är höljt i dunkel. Begreppet tros ha sitt ursprung i socialantropologin (Svedhem, 1991; Linderot, 2006). Psykiatern Jacob Leva Moreno och socialantropologerna J.A. Barnes och Alfred Radcliffe-Brown nämns ofta som viktiga föregångare (Borgatti et al., 2009; Svedhem, 1991; Arensik Ram & Elf, 2003; Forsberg & Wallmark, 2002) men redan i slutet av 1800-talet hade sociologen Emile 9

11 Durkheim formulerat teorier om de mänskliga systemen, i likhet med de biologiska, som interrelationellt uppbyggda (Borgatti et al,. 2009; Linderot, 2006). Det sociala nätverket har visat sig ha stort förklaringsvärde på enskildas beteende, och vi människor verkar dessutom länkade till varandra på ett nästan oöverskådligt sätt. Av speciellt intresse är Mark Granovetters (1973) forskning om hur svaga länkar i ett givet nätverk mer aktivt kan bidra till förändring. De starka länkarna tenderar redan ha utbytt så mycket information sinsemellan att ståndpunkterna cementerats. Svedhem (1991) menar att det är belagt i flera studier att det finns ett samband mellan socialt nätverk/socialt stöd och hälsa och dödlighet. Kritik mot nätverksteorierna har främst siktat in sig på fyra punkter (Borgatti et al., 2009): Teorin har beskyllts vara endast deskriptiv. Agenterna (individerna) har upplevts som utbytbara tomma skal utan egen vilja. Dynamiken har inte tillräckligt utretts. Man vet mer om nätverks konsekvenser än hur de uppstår eller förändras. Dubbel-hermeneutiken en konsekvens av att medvetenheten om det sociala nätverkets betydelse ökar kan vara att sociala nätverk i sig ändrar karaktär. Barns nätverk och familjers nätverk En rad studier (jmf t.ex. Arensik Ram & Elf, 2003; Svedling, 1991) påvisar nätverkets betydelse för familjen. I svenska familjers nätverk ingår såväl ett formellt stödsystem (t.e.x förskola, hälsovård, ev. socialtjänst) som ett informellt (släktingar, grannar vänner etc.). Föräldrarnas nätverk tycks ha stor betydelse för hur barnet mår. Andra personer än föräldrarna anses också ha direkt inflytande på barnets kognitiva utveckling, genom att de ger barnet observerbara modeller för beteenden (Arensik Ram & Elf, 2003:35). Barns nätverk innehåller en rad kvalitativt olika relationer, vilka för barnet fyller olika behov. Mammor och kamrater skattas till exempel högst av barnen själva när det gäller intimitet, medan lärare och släktingar av barnen anses ge kompletterande praktisk hjälp. Svedhem (1991) visar att åriga barn med beteendeproblem i skolan i sitt dagliga umgänge, jämfört med barn utan beteendeproblem, har: 1. Färre vuxna i sitt nätverk 10

12 2. Färre skolkamrater och mycket färre skolpersonal 3. Färre länkar mellan personer i olika system 4. Färre system Utvidgas nätverket till att även innehålla de personer som barnet inte har daglig kontakt med framkommer samma mönster. Dock tillkommer att barnen har fler konflikter mellan personer i sitt nätverk och färre vuxna som fyller viktiga funktioner (Arensik Ram & Elf, 2003). Att socialsekreteraren vid en utredning om familjehemsvård känner till barnets egen uppfattning om sitt sociala nätverk leder enligt Hagbard och Esping (1992) till att barnet får sina vårdbehov tillgodosedda bättre. Barn som av samhället placerats utanför hemmet tycks också ha en bättre levnadssituation i vuxen ålder om de har varit placerade i släkting eller anhörighem än om de bott på en institution (Winokur, Holtan & Valentine, 2009). I socialtjänstlagen (kap 6 5) förordas därför numer att socialtjänsten i första hand ska leta efter placeringsmöjligheter i släkt- och anhörignätverk. Sallnäs och Vinnerljung (2004) har funnit att släktingplaceringar mer sällan slutar i sammanbrott än andra former av familjehemsvård. Resultaten indikerar sammantaget att det befintliga nätverket runt ett barn har betydelse. Ett sätt för socialsekreteraren att få en överblick över barns nätverk är att samla till nätverksmöte. Nätverksmöten Flera studier indikerar att deltagarna på nätverksmöten uppskattar arbetsformen (se t.ex. Forkby, 2006; Elf, 1992; Seikkula et al., 2003; Sundell, 1999; Sundell & Heggman, 1999). Forkby (2006) beskriver hur nätverksmötet ofta synnerligen kraftfullt väcker gruppdynamiska processer, hopp och idéer till lösningar och skapar allianser även då situationen ser mycket mörk ut. I studien ingår en enkätundersökning (vilken dock dras med stort externt bortfall- ca 50% svarsfrekvens), nio stycken kvalitativa intervjuer samt nio observerade nätverksmöten. Det viktigaste för deltagarna på möten är enligt författaren att de uppfattar det som att alla kommer till tals och blir lyssnade på. Nätverksledarna uppfattas som mycket professionella och demokratiska. De flesta tycker att den planering av insatser som görs på mötena är god, dock finns en relativt stor grupp som anser den vara otillräcklig. Det tycks inte finnas belägg för att oron kring den aktuella situationen varken skulle ha förbättrats eller försämrats efter nätverksmötet, snarare visar resultaten att situationens karaktär har förändrats efter mötet (Forkby, 2006). 11

13 I två utvärderingar av Svenska kommunförbundets försöksverksamhet med familjerådslag finner man att deltagarna upplever att de genom familjerådslagen fått inflytande över barnets framtida och nuvarande situation (Sundell & Heggman, 1999; Sundell, 1999). Författarna fann att familjerådslag som metod inte ledde till bättre insatser för barnet än det traditionella utredningsarbetet. Resultaten bör tolkas med försiktighet, då den kontrollgrupp som familjerådslagsbarnen jämförts med inte kan anses likvärdig. De barn som efter familjerådslaget blev placerade utanför hemmet kom dock i mycket högre att placeras i släktinghem än barn som blivit placerade efter en traditionell utredning (Sundell & Heggman, 1999; Sundell, 1999). En positiv förändring som kan kopplas till nätverksarbete har skett i 52 procent av de 21 ärenden Elf (1992) studerat. Studien är en utvärdering avseende ett av de första nätverksprojekten i Sverige. Elf har genom uppföljningsintervjuer, observationer och enkäter undersökt privatpersoners och professionellas upplevelser av insatserna. Författaren finner att ett positivt utfall av nätverksmötet hänger samman med om uppdraget varit enhälligt. I de ärenden där intervjupersonerna efteråt säger sig vara missnöjda menar författaren också att missnöjet samvarierar med att uppdraget inte var klart uttalat eller att det inte delades av de professionella och privatpersonerna. Professionella är oftare än privatpersoner nöjda med nätverksmöten (Elf, 1992). Trots detta verkar det som att professionella hyser en viss skepsis till att bjuda in klienten och dess nätverk. Seikkula et al. (2003) menar att det erfarenhetsmässigt visat sig att professionella har lättare att tänka sig att skapa nätverk mellan sig än att också bjuda in klientens privata nätverk till problemlösningen. Detta bekräftas i de två utvärderingarna av familjerådslag (Sundell & Heggman, 1999; Sundell, 1999). Socialsekreterarna visade sig ha en viss tveksamhet inför metoden, främst var de tveksamma till om det privata nätverket hade tillräckliga resurser. Seikkula et al (2003) menar att införlivandet av klientens privata nätverk är den stora utmaningen för dagens professionella, då det också är en utmaning för konceptet professionell. Forkbys (2006) utgångspunkt är att relationen mellan socialarbetare och klient alltid präglas av en asymmetri grundad på olika former av organisatorisk, professionell och diskursiv makt (ibid:19). Även om nätverksmötet syftar till att delvis upphäva denna maktasymmetri menar författaren att nätverksledaren spelar en motsägelsefull roll. Mötesledaren sitter här på 12

14 en slags dagordningsmakt, vilken avser rätten att styra mötesstrukturen. I studien dras slutsatsen att nätverksmötet bör ses som en förhandling, en slags maktkamp mellan de olika deltagarna, inte sällan utkristalliserad som en kamp mellan professionellas och anhörigas röster. I en artikel baserad på ovan refererad studie kommer Forkby (2009) till slutsatsen att nätverksmöten närmar sig kunskap och handlingsplaner på ett annorlunda sätt än traditionell byråkratisk expertis. Förklaringar och strategier konstrueras på plats under mötena. Den emotionella atmosfär som skapades under nätverksmötena ses som essentiell för deltagarnas vilja att bidra till att förändra situationen som föranlett mötet. Författaren varnar för att detta kan leda till att man låter målen helga medlen. Han menar att de interventioner som medvetet används av nätverkslaget för att framkalla krafter och gruppdynamiska processer är en slags manipulation. En alltför kraftig önskan om ett gott möte kan locka nätverksledaren att manipulera mötet till ställningstaganden och förklaringar som är omogna och tas i en slags känsla av eufori. Dessa beslut leder inte till varaktig förändring efter mötet. Särskilt viktigt är detta att ta hänsyn till då professionella deltagare på mötet vanligen är familjära med metoden sedan tidigare. Viljan att uppfylla målet det goda mötet riskerar då att bli en i första hand professionellas teknik för dold maktutövning. Författaren drar slutsatsen att man i högre utsträckning bör ha ett kontinuerligt (dvs. tidsmässigt längre) nätverksarbete för att undvika att forcera fram omogna lösningar. För att komma runt problemet förespråkar Seikkula et al (2003) dialogism. Fokus för de nätverksterapeutiska mötena bör alltså vara språket, och dialogen som ett sätt att vara i språket. Detta sätter de olika deltagarnas professionella perspektiv på andra plats. Det unika nätverk som samlats på mötet kan med hjälp av öppna samtal konstruera ett nytt språk för att beskriva och reflektera kring situationen. Nätverkslaget bör låta nätverket ta ledningen på mötet, och ställa öppna frågor till nätverket som kan hjälpa dem att konstruera en gemensam diskurs. Mötet är här en plattform för förhandling, inte för beslutstagande. För att förstå krävs en aktiv process av talande och lyssnande, menar Seikkula och Trimble (2005). Det nya språk som konstrueras i dialogen bygger på delad emotionell erfarenhet. Den ömsesidiga dialogen blir då en läkande ingrediens i nätverksmöten. Det ska dock tilläggas att den klientgrupp Seikkula och medskribenter (Seikkula et al., 2003; Seikkula, 2002; Seikkula & Trimlbe, 2005) arbetar med och studerar är annorlunda än den 13

15 grupp som fokuseras i denna studie. Fokuspersonen i de dialogiska möten som Seikkula analyserar har någon typ av psykiatrisk diagnos, vanligen schizofreni. Enligt Seikkula har den dialogiska terapin visat gott resultat i behandlingen av denna grupp. I en jämförande studie (Seikkula 2002) mellan ärenden med god utgång (inte mer än milda psykiska symptom och där klienten hade arbete, var arbetssökande eller studerade) respektive dålig utgång (moderata eller svåra psykiska symptom och försörjning via sjukförsäkring) utgång finner Seikkula en skillnad i hur mycket klienterna tillåtits vara styrande på mötet och om de professionella på mötet hört och medverkat i en dialog kring klienternas egna reflektioner avseende sitt agerande. Mobilisering inför nätverksmöte Utfallet av nätverksmötet antas i hög grad vara beroende av mobiliseringsarbetet (Forsberg & Wallmark, 2002; Fyrand, 1994; Eidenstedt et al., 1999). Trots att mycket av den nätverkslitteratur och forskning som jag tagit del av trycker på vikten av mobiliseringsarbete verkar det ännu finnas lite forskning på området (jmf Eckstein & Angerbjörn, 2010). De studier jag funnit lägger istället fokus vid själva nätverksmötet och inte vid, det ofta omfattande och viktiga, mobiliseringsarbetet som ligger innan ett möte (Forkby 2006:12). Inom formen familjerådslag är mobiliseringsarbetet ofta omfattande. Man har sett att tiden, samt hur många möten som tidigare hållits kring situationen, spelar en stor roll för deltagarnas motivation att medverka på familjerådslaget (Erkers, 2002; Åkerlund, 2006; Hagman & Nyberg, 2005). Den första delstudien (Eckstein & Angerbjörn, 2010) i det projekt vari även detta arbete ingår är en kvalitativ, explorativ intervjustudie av Huddinge- och Haninges nätverkslag. Studiens fokus ligger vid mobiliseringen, förberedelsearbetet inför mötet. 10 deltagare från 4 möten intervjuades. I analysen framträder några viktiga teman, så som att det inbjudningsbrev som ofta skickades ut innan mötet ansågs viktigt och att förmöten spelar en central roll. Vidare fann författarna att de personer som hade en nära relation till ego var mindre aktiva vad gällde kontakttagande och mental förberedelse innan mötet. Författarna kopplar detta till Granovetters (1973) teori om starka och svaga länkar. Starka länkar känner klienten bra, ofta på vardagsbasis. De känner redan till klientens situation, och tycker att det är självklart att komma till klientens nätverksmöte. De är alltså i praktiken redan mobiliserade. Dock menar 14

16 författarna att de i stort delar klientens bild av situationen, då de starka länkarna utgör det system vari situationen/problemet finns. Svaga länkar har ofta en annan uppfattning om situationen och dess möjliga lösning. De har tillgång till annan information och kunskap, samt andra aktörer än de som finns närmast klienten. Författarnas slutsats är att svaga länkar har potential att identifiera nya resurser och tillföra nya perspektiv. Studien visar dock att de svaga länkarna tycks ha ett större behov av aktiv mobilisering inför nätverksmötet. Sammanfattning Social nätverksforskning har visat att det sociala nätverket har betydelse för den enskilde individens liv och välbefinnande. Vad gäller barn och familjer finns också en arsenal av studier som visar nätverkets betydelse. Nätverksmöten inom socialtjänstens regi lutar sig på detta, men utvärderingar och forskning som rör utfall visar ingen samstämmighet i om nätverksmöten som metod fungerar bättre än andra (framförallt utrednings-) insatser. Det finns ej heller en nätverksmetod eller ett nätverksmöte, snarare en brokig samling nätverksmetoder som kontinuerligt utvecklas och förändras. Det är dock tydligt att de personer som deltagit på nätverksmöten i hög grad upplever mötena som positiva, något man kanske inte alltid kan säga om andra av socialtjänstens insatser. Man har också, särskilt i Elf (1992) och Seikkula (2002) sett att det skett positiva förändringar för klienten som kan kopplas till själva nätverksmötet. Ett viktigt resultat från studier av familjerådslag visar att barnen då de måste placeras oftare hamnar i släktinghem. Mobiliseringsfasen i nätverksarbete tycks vara ringa utforskad. Den forskning jag tagit del av indikerar att de olika deltagarna som blir inbjudna till nätverksmöten förebereder sig till mötet på kvalitativt olika sätt beroende på sin position i nätverket, samt att tidigare insatser och kontakt med socialtjänsten spelar roll för deltagarnas vilja att medverka under nätverksmötet. Nätverksmöten anses ofta vara en demokratisk och naturlig metod. Under nätverksmöten kan den professionella expertis som i det moderna samhället fått i uppdrag att sköta stöd- och kontrollåtgärder lägga tillbaka ansvaret hos det privata nätverket. I sin vilja att genom det goda mötet återföra problemlösningskompetensen till nätverket kan dock nätverksledarna lockas att leda nätverket in i faser av kortvarig gemenskap. Planering som görs då nätverket upplever en alltför tillfällig gemenskap riskerar att aldrig verkställas, eller bryta samman. 15

17 Teori Nätverksperspektivet har på senare år slagit igenom i socialarbetarpraktiken (Hessle, 2003). Två viktiga nätverksteorier, inte minst inom socialt arbete med nätverk, är systemteori och utvecklingsekologi (Forsberg & Wallmark, 2002; Linderot, 2006). Nedan redogörs först kort dessa teorier, emedan tyngdpunkten i teoriavsnittet läggs vid det som är min teoretiska ansats: Bourdieus handlingsteori. Avsnittet avslutas med en diskussion kring varför jag tycker att Bourdieus teori är fruktbar i en analys av nätverksarbete, samt hur Bourdieus begrepp förhåller sig till nätverksteoriernas. På senare år har också språket kommit att få alltmer fokus inom nätverksarbete (Forsberg & Wallmark 2002; Seikkula et al 2003; Seikkula & Trimble 2005), varvid en viss uppmärksamhet ägnas åt Bourdieus tankar kring språkliga konstruktioner. Nätverksteoretiska grunder: systemteori och utvecklingsekologi Systemteori betraktas som en grundläggande teori i nätverksarbete. Ansatsen syftar till att formulera generella lagar för system. Fokus är kommunikationen och samspelet mellan människor i det gemensamma sammanhanget (Forsberg & Wallmark, 2002; Linderot, 2006). De olika system vari individen ingår ordnas hierarkiskt. Familjesystemet är exempelvis ett subsystem (underordnat) till släktsystemet. De olika systemen är alltid i rörelse/förändring då de måste anpassa sig till andra system och till förändringar inom systemet. En förändring för en person i ett system påverkar andra och förändrar därmed hela systemet. I systemteorin betonas helheten, vilken anses vara kvalitativt mer än summan av systemets olika delar. (Linderot, 2006) Utvecklingsekologin betonar samspelet mellan den enskilde och omvärlden ur ett utvecklingsperspektiv (Bronfenbrenner, 1996). Nätverket kring en person består av många olika system. Barns och föräldrars nätverk ser olika ut. Exempelvis har skolbarn ett system 16

18 som består av dem barnet träffar i skolan, vilket kan vara personer som föräldrarna inte alls känner. De olika system som barnet direkt ingår i kallas för mikrosystem. Kontaktvägarna mellan de olika mikrosystemen kallas för mesosystem. Mesosystemen anses vara av stor vikt för barnet. Ömsesidigt förtroende mellan hem och skola anses tillexempel avgörande för barnets skolprestation. Utanpå detta ligger exosystemet, vilket påverkar barnet men som det inte själv ingår i. Det kan exempelvis vara föräldrarnas arbeten, vilka påverkar föräldrarna och sedan indirekt barnet. Överordnat detta ligger makrosystemet, vilket består av samhällsfaktorer och rådande värderingar uttryckta i till exempel lagstiftning och religion. Bourdieus handlingsteori Bourdieu använder begreppet fält för att beskriva det sociala rummet. Fälten är på en och samma gång som ett kraftfält, som tvingar sig på de agenter som är engagerade i det, och som ett slagfält där agenterna tvingas ta ställning till medel och mål som skiljer sig åt beroende på deras position i kraftfältets struktur (Bourdieu, 1995:46). Varje fält har inneboende regler som agenterna (de verksamma på fältet) måste anpassa sig till (t.ex. att räcka upp handen om man är elev i ett klassrum). Inom fältet pågår samtidigt förhandlingar och strider mellan fältets agenter om vilka regler som ska gälla och vilka positioner agenterna ska ha (t.ex. den elev som vägrar räcka upp handen utan svarar på frågan utan att först ha blivit tilldelad den av läraren). På detta sätt bidrar fältets agenter till att upprätthålla eller förändra fältets struktur, men också till att positionera sig själva och varandra. Ingen agent bestämmer således själv vilken position den ska ha på fältet, utan är beroende av att de andra agenterna tilldelar eller tillåter varandras positioneringar. Bourdieus doxa är ett fältspecifikt fenomen (Järvinen, 2002:259). Inom ett fält skapas vissa föreställningar och definitioner, till exempel föreställningar om vad en socialarbetare är, kan och ska göra. Dessa föreställningar blir doxa därför att de inom fältet förefaller självklara. Bourdieu menar att inom det byråkratiska fältet, där socialarbetaren väl får anses verka, är det doxa att byråkraterna ska agera oegennyttigt (Bourdieu, 1995). Detta betyder att de kanske inte måste ge upp sina egna ståndpunkter, men att de måste framställa dem som allmängiltiga. Byråkraternas handlingar måste alltid framstå som för samhällets bästa, annars bryter byråkraten mot doxa. Doxa styrs av starka konserverande krafter, och sammanhänger alltid med maktutövning. Det som förefaller självklart, och alltså inte ens behöver uttalas, blir vad 17

19 individerna som är i kontakt med systemet måste underkasta sig. Bourdieu (1995:180) beskriver det som att Det är denna omedelbara och underförstådda överenskommelse (mottsatsen till ett uttalat kontrakt) som utgör grunden för den doxiska underkastelse som binder oss, genom det omedvetnas alla band, till den etablerade ordningen. Att inte utmana doxa, att så att säga följa reglerna leder till universaliseringsvinster för de agenter som är verksamma på fältet. Således är det gynnsamt för en byråkrat att åtminstone framställa sina handlingar som oegennyttiga, det vill säga den oegenyttiga handlingen är egennyttig för byråkraten. Järvinen (2002) menar i sin tolkning av Bourdieu att den makt socialarbetare utövar är vare sig individuell- eller professionsmakt. Istället är socialarbetarens makt symbolisk, den är förankrad i det särskilda fält där socialarbetaren är verksam. Att följa fältets doxa är vad som ger socialarbetaren dess maktposition, eftersom klienten också måste göra det. Klienten påverkas av socialarbetarens beslut och handlingar, och gör därmed vinster genom att följa doxa. Vidare menar Järvinen att socialarbetarpraktiken tycks ha gjort en dygd av att dölja maktutövningen. En socialarbetare vill hellre se sig som en hjälpare eller rent av vän i förhållande till sin klient, än någon som utövar makt. Att doxa är något outtalat och självklart betyder inte att doxa uppstår ur intet. Det som idag framstår som självklart och som därför inte bygger på medvetna beslut eller val, har tidigare ofta varit föremål för strider och har kunnat etableras först efter sammandrabbningar mellan dominerande och dominerade (Bourdieu, 1995:109). Här får språket en avgörande betydelse. Bourdieu menar att språket skapar samförstånd i den sociala världen. Genom språket förhandlas reglerna för ett fält fram, men reglerna blir inte doxa förrän de uppfattas som självklara, det vill säga inte längre är föremål för en språklig förhandling. En grupp skapas enligt Bourdieu genom ett kollektivt konstruktionsarbete (Bourdieu, 1995:46). Att förenas i ett gemensamt projekt förutsätter att agenterna i den grupp som ska företa sig projektet erkänner varandra och varandras intressen. Bourdieu menar att en grupp 18

20 som mobiliseras till försvar för sina intressen är mer sannolik om agenterna inom gruppen befinner sig nära varandra i det sociala rummet, det vill säga har liknande karakteristika avseende till exempel ekonomiska och kulturella förhållanden. Teoretisk diskussion Nätverksarbete lutar sig som nämnts på systemteori och utvecklingsekologi. Mycket av det som skrivits om nätverksmöten tar också sina teoretiska utgångspunkter därifrån. Jag inser att det nog är svårt att undersöka nätverksterapi/nätverksmöten utan att förhålla sig till dessa två övergripande teorier. Dock anser jag att studien riskerar att bli ganska platt om jag uteslutande använder systemteoretiska eller utvecklingsekologiska ansatser i mitt arbete. Att undersöka en metod med dess egen teoretiska utgångspunkt skulle lätt kunna resultera i att samma grundantaganden lyfts fram en gång till. Därför väljer jag att använda en maktteoretisk ansats, analogt med Forkby (2006, 2009). I Forkbys arbeten fokuseras dock själva nätverksmötet, medan jag intresserar mig för mobiliseringsfasen och dess betydelse för det efterföljande nätverksarbetet. De nätverksteoretiska grundantagandena återfinns också i min mening i Bourdieus handlingsteori. Systemen i systemteorin och utvecklingsekologin består av agenter verksamma på fält i handlingsteorin. När en mamma går till arbetet befinner hon sig i ett annat system än familjens, eller uttryckt med utvecklingsekologin i ett (ur barnets perspektiv) exosystem. Men hon är också agent på ett fält (t.ex. sjuksköterskornas fält) där hon både deltar i och formas av fältets inneboende struktur. Fältet påverkar således mamman som individ, något som i sin tur påverkar barnet. Handlingsteorin tillåter dock en förståelse av hur förändringen hos mamman går till, samt åskådliggör den maktkamp som ligger bakom förändringen. Hur fält (eller system) uppstår och förändras är i både nätverksperspektiven och handlingsteorin en i hög grad språklig angelägenhet. I handlingsteorin syftar dock avtäckandet av de språkliga konstruktionerna till att avslöja makten, hur konstruktionerna blev till är i hög grad en fråga om vilka agenter som varit (mest) verksamma på fälten då dess doxa blev till. Det sociala arbetets fält består inom sig av en mängd kvalitativt olika fält, även om de har gemensamma beröringspunkter (Järvinen 2002) och vart och ett av fälten har sin egen inneboende logik, sin doxa. De socialarbetare som arbetar på en utredningsenhet inom barn- 19