Hjärngänget. 40 år med Systecon. Mats Samuelsson

Transkript

1 Hjärngänget 40 år med Systecon Mats Samuelsson

2 Systecon AB, Box , Stockholm Tel: , Fax: E-post: systecon@systecon.se Text: Mats Samuelsson Grafisk form: Tryck: Strokirk-Landströms, Lidköping 2010 Omslagsbilder: Scanpix/Stig Hammarstedt, Arkivbild, Saab/Katsuhiko Tokunaga, Kasper Dudzik

3 Det är med en oerhörd stolthet som jag presenterar denna krönika över Systecons första 40 år. Det är en historia fylld av några av Sveriges mest spännande, krävande och omskrivna tekniska utvecklingsprojekt. Berättelsen omfattar kunder från jordens alla hörn, men mest av allt är det en historia om människorna som skapat Systecon. Om dem som byggde företaget från start och utvecklade det till vad det är idag, men också om oss som har antagit utmaningen att föra företaget vidare in i framtiden. Systecon är i grund och botten samma företag som det var när Hans Ebenfelt och Martin Leimdörfer startade det för 40 år sedan. Medarbetarna är nya, ja åtminstone de flesta, och vi är några fler i företaget idag än vid begynnelsen. Datorerna ser annorlunda ut, alla har var sin och hålkorten är ett minne blott. Kunderna har blivit fler och det har även dykt upp en och annan konkurrent. Men målet med verksamheten är detsamma och företagskulturen sitter sedan länge i väggarna. Det är en företagskultur som präglas av en hängivenhet och yrkesstolthet utöver det vanliga. Intresset för vårt budskap och våra programvaror sprider sig. Jag är övertygad om att Systecons resa kommer att fortsätta i många år än. Välkommen att ta del av vår 40-åriga historia som jag hoppas blir en trevlig läsning. 3 Robert Hell, vd

4 4 I begynnelsen Systecon får en raketstart trots 70-talets kriser

5 5 scanpix/ OXFORD SCIENCE ARCHIVE

6 We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard. john f. kennedy 6

7 John F. Kennedy hade varit president i fyra månader och fem dagar då han stod där inför kongressen och yttrade några av sina mest berömda och citerade ord. First, I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the Moon and returning him safely to the Earth. No single space project in this period will be more impressive to mankind, or more important in the long-range exploration of space; and none will be so difficult or expensive to accomplish. Det var den 25 maj 1961, och på höstkanten sköts den första raketen i Apolloprogrammet upp. Året därpå talade Kennedy igen: We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard Det kan tyckas långsökt, för att inte säga storvulet, att inleda en bok om det i sammanhanget lilla svenska företaget Systecon med ord från en av talets mest betydelsefulla politiker, ord som handlar om ett av teknikhistoriens största projekt hittills. Men var lugna, det finns ett tydligt samband. Kennedys ord gav skjuts åt 60-talets spjutspetsteknologiska kamp i kalla krigets skugga. Kostnaderna var enorma, de uppskattades bli 20 miljarder dollar, och skeptiker fanns det gott om. De ville hellre använda pengarna till att bekämpa fattigdomen och bygga bättre skolor. Månprogrammet var en kamp mot klockan. Samtidigt innebar programmet ytterst avancerade system i svår miljö. Driftsäkerheten blev därför en nyckelfråga, inte minst sedan rymdprogrammets första stadier hade drabbats av flera haverier. Den amerikanska krigsmakten stod inför en liknande utmaning. Fram till 60-talets början hade resurserna varit snudd på obegränsade. usa skulle ha det mesta av det bästa, punkt slut. Det fick kosta vad det kostade. Och det gjorde det. Det viktigaste var att usa förblev nummer 1. 7

8 8 Att det också kostade enorma summor att underhålla materielen tänkte man inte på. Men på 60-talet började underhållskostnaderna sticka i väg och bli så betydande att de kunde hämma möjligheterna att investera i ny försvarsteknologi. Den befintliga materielen var helt enkelt så dyr att pengarna inte räckte till att investera i ny teknologi. Det var nu tankar och teorier kring driftsäkerhet och underhåll av stora och tekniskt avancerade system började ta form, inte minst på NASA. Begrepp som Systems Engineering och Life Cycle Cost (LCC) dök upp. Två svenska begåvningar i 30-årsåldern, Hans Ebenfelt och Martin Leimdörfer, rörde sig vid den här tiden mellan akademiska forskningsinstitut och företag både i Sverige och usa. Ebenfelt hade tidigare varit på Ericsson och jobbade nu med ett forskningsprojekt finansierat av Försvarets forskningsanstalt, FOA. Leimdörfer var atomfysiker och forskare. Under sina vistelser i usa kom de i kontakt med NASA:s nya tankar. När Martin Leimdörfer återvände hem till Sverige 1968 ringde han upp sin gamle vän Hans Ebenfelt: Ska vi inte starta ett företag ihop? Hans Ebenfelt beskriver idén: Vi ville starta ett operationsanalytiskt företag inriktat på industrin. Men eftersom jag hade många försvarskontakter via min forskning blev försvaret direkt den ledande marknaden. Huvudföretaget hette Industri-Matematik, där Systecon blev en av enheterna. De båda nykläckta företagarna kompletterade varandra fint: Martin Leimdörfer var visionären, medan Hans Ebenfelt var analytikern. Systecon fick en rivstart. De allt tuffare kraven på kostnadskontroll i stora försvarsprojekt spelade det nya företaget i händerna. Alliansfriheten och neutralitetspolitiken gjorde att Sverige, med begränsad ekonomi, tvingades att vara kostnadseffektiva. Drakenplanet fungerade bra, men det stora antalet plan gjorde totalnotan dyr. När så kraven på ökad prestanda drev fram utvecklingen av Viggen hade man nått vägs ände: kostnadsökningarna måste hejdas. Annars skulle det inte finnas tillräckligt med pengar till nya försvarsprojekt efter Viggen.

9 Debatten kretsade kring hur Sverige faktiskt skulle kunna behålla sin flygindustri. Den svenske ingenjören hade under stora delar av 1900-talet setts som den store hjälten och blivit en symbol för välstånd och framåtanda. Det var ingenjören som byggde Sverige. De mest begåvade eleverna skulle självklart studera på KTH eller Chalmers och ta sitt ansvar för folkhemsbygget, för Sveriges väl hängde på unga allvarliga män i vita ingenjörsrockar. Men i slutet av 60-talet, i spåren av samhällets radikalisering, kom en ny syn. De storskaliga projekten slukade mycket resurser och utmålades dessutom som miljöfaror. Ingenjören var ingalunda längre en hjälte. Här kom så ett nystartat svenskt företag med de allra färskaste rönen. Det var ju fantastiskt: det man sålde var en hjälp att först beräkna kostnaderna på ett klokt sätt och dessutom en hjälp att sänka dem. Kunde man bara förklara det för kunderna, så borde matchen vara vunnen. Och visst: Vi stod för ett nytt tänkande! Många var intresserade, främst inom försvaret, säger Hans Ebenfelt. När Erik Vintheden på Försvarets Materielverk (FMV) la ut uppdraget Operationsanalytiska metoder på Hans Ebenfelt var det startskottet på ett mångårigt och tätt samarbete mellan försvaret och Systecon. Genombrottet bekräftades när Systecon fick uppdraget att bistå FMV när ett system för materieluppföljning skulle tas fram. Försvaret ville börja sammanställa de fel som inträffade när systemen användes, vilket var nödvändigt för att identifiera svaga punkter och ge underlag för förbättringar. Claes Johansson var Systecons nyckelkonsult i detta uppdrag, som skulle sträcka sig över många år. Flygets underhållsavdelning var tidigt ute med sitt ambitiösa förbättringsarbete för att sänka underhållskostnaderna, med Stig Ögren och Erik Vintheden som de två drivande. Det ledde bland annat till att radar PS-15 även kallad Tornradarn redan 1962 blev det första radarprojektet i världen som beställdes med en så kallad MTBF-garanti, vilket betyder att leverantören garanterade att antalet fel per miljon driftstimmar inte skulle överstiga en viss nivå. 9

10 10 I nästa radarprojekt, PS-66, garanterades även en genomsnittlig reparationstid. Och när PS-810 anskaffades med start 1967 fanns faktiskt ett embryo till LCC-analys, även om inga formella LCC-avtal tecknades. Det var fortfarande för tidigt för detta. Inte minst måste lämpliga kontrakt först tas fram, liksom bra verktyg för att beräkna kostnaderna för reservmaterielhållningen. När detta arbete var klart, några år in på 70-talet, kunde FMV höja ribban. För första gången skulle den leverantör som vävt in LCC-tänkandet i sitt system vinna kontraktet. Och det var Systecon som skulle hjälpa FMV att analysera och utvärdera offerterna. Tack vare Systecons arbete blev snart LCC en del av kontrakten vid försvarets stora upphandlingar. En nyckelfigur var mannen som i vissa kretsar går under epitetet Mr LCC, nämligen Olle Wååk. Född i Rydal ett par mil söder om Borås, ett stenkast från Sveriges första vattenkraftstation. Att studera till civilingenjör var självklart för en teknikintresserad grabb på 50-talet, och samma år som Kennedy drog igång månprogrammet med sitt storslagna tal, 1961, tog Olle Wååk sin examen på Chalmers. Värnplikten följde, som radaringenjör på LV6 i Göteborg. Det var en tjänst som skulle visa sig betydelsefull, för Olle och för Systecon. Efter lumpen drog nämligen Olle till huvudstaden, dit han lockats av AGA. Företaget förknippas väl mest med gas men hade också en omfattande elektroniksatsning. De hade en liten fabrik i Roslags-Näsby. Där pågick ett antal hemliga projekt, som bland annat handlade om robotar. Det var förskräckligt hemligt. Vi utvecklade till exempel termokameror redan då, på 60-talet. Jag minns ett gammalt foto taget med den där termokameran, där jag sitter i labstolen och röker min pipa. Nästa steg i karriären blev FMV där Olle under decenniets fem sista år var projektledare och chef för markradarsektionen. De hade hand om stora, avancerade projekt och byggde bland annat radarstationer längs hela Sveriges kustremsa. Många av dem tickar och går fortfarande, trots att den ursprungliga livslängden var tio år! Efter några år på FMV ville Olle Wååk få upp sin lön. Han insåg att det enda

11 Hans var helt enkelt Sveriges ledande expert på driftsäkerhet i avancerade tekniska system. Däremot kunde han ha svårt att förstå varför andra inte förstod och vad det var som de inte förstod. olle wååk 11

12 12 sättet var att säga upp sig och ställa frågan på sin spets. Han skrev till sin chef och berättade om hur bra han trivdes men lik förbaskat tänkte han säga upp sig om han inte fick som han ville. I samma veva råkade han se platsannonsen från Systecon, som sökte nya slipade medarbetare. Wååk tänkte att han i alla fall kunde snacka med dem. Så blev det, och när frågan om lönekrav kom upp tog han i: Jag drog till med 6900! Och förklarade att det inte var prutbart! Men inte hade väl jag försökt att pruta, invänder Hans Ebenfelt med ett flin började Olle Wååk på Systecon. Och där skulle han bli kvar hela sitt yrkesliv. Olle kommer än i dag in på kontoret ibland, till exempel för att hjälpa till att hålla kurser i driftsäkerhetsteknik och LCC. Med sig till Systecon hade den unge civilingenjören både kompetens, kontakter och kunder från försvaret. När jag slutade på FMV uppstod ett vakuum för min efterträdare, och jag fick därför ett konsultavtal för att stötta dem med 810-orna, säger Olle Wååk. Ja, 810-orna är alltså de radaranläggningar som Flygvapnet började anskaffa under 1960-talet. Systemet skulle framför allt användas till flygledning vid de militära flygplatserna. Systecon hjälpte till med driftsäkerhetstester och räknade på hur underhållsverksamheten skulle läggas upp. Jag arbetade mycket med det där! Och Hans Ebenfelt själv drog också in många timmar. Vi gick på plus från start, minns Olle Wååk. Han beskriver Hans som en fantastiskt bra chef. Intelligent som han var, med rötterna i forskarvärlden, kunde Hans Ebenfelt analysera och ta ställning till olika problem på ett ovanligt klarsynt sätt, menar Olle Wååk. Hans var helt enkelt Sveriges ledande expert på driftsäkerhet i avancerade tekniska system. Däremot kunde han ha svårt att förstå varför andra inte förstod och vad det var som de inte förstod, konstaterar Olle Wååk. Redan under den här första tiden sätter sig en stämning av stolthet och yrkeskunnande i väggarna på Systecons kontor, en stämning som bitit sig fast

13 genom åren. Just den stämningen ser mångårige medarbetaren Olle Wååk som det bästa och mest typiska med att jobba på företaget. Så här beskriver han det: Det finns en tydlig känsla av att Det här är vi bäst på! Vi behöver inte hålla så mycket hemligt, för vi är ändå bäst på det vi gör. Konkurrenterna hinner inte i kapp oss! Och bra gick det, så bra att enheten Systecon 1970 fick bli ett eget aktiebolag ägt av Industri-Matematik. Till en början togs också Wallenbergsfärens investmentbolag Incentive in som delägare, för att underlätta den planerade expansionen. IM, som dittills hade haft en ganska bred för att inte säga brokig profil, skulle nu koncentrera sig på det datatekniska området. Systecon skulle stå för problemlösning och systemskapande inom teknik, ekonomi, administration och den komplexa växelverkan däremellan, som det hette i en avsiktsförklaring signerad Martin Leimdörfer i mars En rad tänkbara områden för Systecon räknades upp: Beslutsmodeller för anbudssituationer Operationsmodeller för flygbaser Trafik-, lagerhållnings och transportproblem Funktionssäkerheten hos elkraftsystem Strålningsproblem i kärnreaktor- och rymdsammanhang Tillförlitlighetsteknik Underhållsteknik Automatiserad lagerstyrning Teknisk-ekonomisk prognosverksamhet Styrelsen bestod av professorer, doktorer, docenter och direktörer, och faktum var att fil.lic. Hans Ebenfelt, som alltså beskrevs som Sveriges ledande expert på driftsäkerhet, troligen var den som hade lägst akademisk utbildning i gänget.

14 Nyckelfigurer från start. Trotjänaren Olle Wååk (tv) och Hans Ebenfelt, grundare och vd i nästan 20 år. 14 Självförtroendet var på topp, och Systecon och dess konsulter gjorde en pionjärgärning, ofta i ren symbios med FMV. Under en lång följd av år bedrevs nämligen ett mycket aktivt arbete inom FMV för att förbättra systemens driftsäkerhetsegenskaper och sänka underhållskostnaderna. Något förenklat kan man säga att flygsidan arbetade med att säkerställa via upphandlingsvägen (garantier i kontrakt och leveranstester) och armésidan via förserier och fälttester. Flera pusselbitar hade lagts under 60-talet, såväl MTBF-garantier (för att hålla uppe medeltiden mellan fel) som MTTR-garantier (maximal reparationstid) och hur tester skulle göras för att få trovärdighet i kontraktsskrivningarna. Under 70-talet kom ytterligare pusselbitar, dels kontraktsformuleringarna/ kontraktslogiken som utvecklades av Hans Ebenfelt, dels blev Systecons egen-

15 utvecklade program OPUS nu användbart för kontraktsändamål. Just OPUS eller motsvarande program var nödvändiga för att kunna sätta en prislapp på skillnader i tillgänglighet. Metoderna tillämpades framgångsrikt på storradarn PS-860, som blev det första egentliga LCC-kontraktet. Men vad som fortfarande saknades var datoriserade beräkningar. Olle Wååk minns: Flyget hade på vanligt informellt sätt skaffat sig en arbetsstation, en HP1000. Den var egentligen en utbytesenhet till Viggens testsystem men i stället för att placeras i reservmaterielförrådet placerades den på flygets underhållsavdelning på Narvavägen och vips hade man en datacentral. Stig Ögren på FMV hade nu gått i pension och efterträtts av Lars Pålsson, som kom att bli en av förgrundsfigurerna inom LCC-arbetet. Han var inte bara intresserad och road av programmering utan också duktig på att sy ihop anpassade program. Ett av de första projekten i samarbetet mellan Pålsson och Olle Wååk var den så kallade Basradion. Och nu kom ytterligare en viktig person in i bilden, nämligen P O Johansson från FFV i Arboga. Han var teknisk expert på Basradion men hade funderat mycket på hur värderingen av olika offerter skulle gå till. Johanssons funderingar ledde fram till ett program PMTT (Pålssons MTTRprogram) som blev ytterligare en viktig pusselbit. Dessutom tog Pålsson fram ett LCC-program, PALSC (Pålssons LSC-program), som bestyckades med kostnadsmodellen BARA, utvecklad av Olle Wååk. Detta medförde att utvärderingarna kunde genomföras smidigt. Det verkliga genombrottet kom något senare med Låghöjdsradar PS-870. Vi hade nu alla verktygen och kunde genomföra en effektiv värdering av de fem leverantörerna. Vi kunde inte bara beräkna kostnaderna utan framför allt få en mycket tydlig bild av svaga punkter och tänkbara förbättringar. Efter en andra omgång med de fem leverantörerna blev resultatet inte bara att vi hade en vinnare utan också en tydlig bild av hur stora variationerna mellan leverantörerna var och hur stora förbättringar man kunde åstadkomma med denna typ av analyser i upphandlingsskedet, berättar Olle Wååk och tillägger: 15

16 16 Under de år som arbetet pågick fick vi arbeta hårt och det var inte ovanligt att jag kom hem på fel sida om 23-strecket. Med låghöjdsradar-projektet som förebild utvecklade Systecon en LCCkurs som blev mycket populär och som hölls i stort sett i oförändrat skick i många år. På armésidan arbetade FMV:s Lennart Borghagen samtidigt hårt med att föra in LCC-tänkandet även där. Jag och Olle reste till USA, vi besökte företag, armébaser och forskare för att inhämta fakta. Amerikanarna låg långt framme, men det gjorde vi i Sverige också, säger Lennart Borghagen. Men i huvudsak är de LCC-metoder vi använde utvecklade av oss i Sverige. Visst var vi influerade av hur de jobbade i USA men vi utvecklade en egen variant, säger Olle Wååk. Intressant nog ägde LCC-utvecklingen rum i en tid långt innan persondatorn såg dagens ljus. Det var också nu som Systecons eget program OPUS tog form. Så här minns Olle Wååk en ganska typisk dag på jobbet: Bosse Eriksson, vår mycket duktige matematiker, satt och knackade kod i Fortran. Och så stansade han hålkort. Han drog i väg tidigt på morgonen ner till ControlData i Västberga, en datacentral som vi anlitade mycket. Att ha med sig morgontidningen var nödvändigt, eftersom körningarna var mycket beräkningstunga, och trots att ControlData hade en av världens mest kraftfulla datorer tog det lång tid. Han fick ut en stor lista på randigt pyjamaspapper, som han väl tillbaka på kontoret langade över till mig. Då gällde det att få ut något vettigt ur luntan! Bosse Eriksson var klippan i programmeringsgruppen hos Systecon, men där fanns också flera andra duktiga pionjärer, till exempel Jan Nilsson. Arbetet åt försvarets underhållsavdelningar visade på behovet av ett nytt program. Resultatet blev programmet OPUS, vars första version såg dagens ljus 1970 och så småningom blev standard för hur svenska försvaret beräknade investeringsbehovet i reservmateriel. Bo Eriksson Mr OPUS var mannen som ensam utvecklade och program-

17 saab/torbjörn forzén merade OPUS fram till i början av 80-talet. Han hade också stor nytta av kollegan Lasse Dahlberg med sin bakgrund just på flygets underhållsavdelning. Och än i dag heter Systecons huvudprodukt OPUS. Den aktuella versionen 40 år efter programmets födelse heter OPUS 10, version 8. Systemet är i dag marknadsledande inom ett antal försvarsmakter och används av fler än 130 kunder i ett 20-tal länder numera både av myndigheter och industri inom försvarssektorn och av civil industri inom järnväg, energi och flyg. Det var förstås FMV som stod för uppdraget som kickade i gång utvecklingen av OPUS. Marinen skulle upphandla nya fartyg. Ett teknikskifte var på gång, från stora fartyg med plats för underhållsverkstäder ombord, till mindre, snabbare fartyg med ny, avancerad teknik, till exempel kretskort i stället för gamla elektronrör. Summa summarum: reservmateriel blir en allt större budgetpost. Ja, det blev en jäkla massa kretskort, och de kunde inte repareras ombord. Man behövde alltså hålla reservmateriellager ombord. Och det kostade stora pengar, konstaterar Olle Wååk. Det blev nu avgörande att bedöma vilken reservmateriel man skulle ta med sig ombord, eftersom allt inte skulle få plats på de nya, mindre fartygen. Programmet OPUS utvecklades för att ge stöd i sådana allt viktigare beslut. 17

18 18 Vi var så långt framme i vårt tänkande att en hel del potentiella kunder inte begrep vad vi snackade om. Det var ett jäkla schå att få kunderna att förstå att vi faktiskt kunde lösa ett problem åt dem. olle wååk

19 FMV bad Systecon att undersöka det inlämnade anbudet och analysera investeringsbehovet, inte minst när det gällde behovet av reservmateriel. Det hela slutade i succé, då Systecons OPUS-körningar bidrog till att försvaret sparar 1,2 miljoner kronor, en rejäl slant på den här tiden. Systecon tjänade kronor på tjänsten men sparade alltså in bortåt 50 gånger så mycket åt sin kund. Framgången gjorde det lättare för Systecon att sälja in sina tjänster, något som annars i ärlighetens namn kunde vara lättare sagt än gjort. Vi var så långt framme i vårt tänkande att en hel del potentiella kunder inte begrep vad vi snackade om, säger Olle Wååk. Det var ett jäkla schå att få kunderna att förstå att vi faktiskt kunde lösa ett problem åt dem. Wååk var den stora säljaren som åkte runt och banade väg för de nya begreppen, såsom Systems Engineering, Life Cycle Cost och framför allt OPUS. Det skulle han så småningom uppmärksammas internationellt för, då han som förste icke-amerikan prisades for his outstanding contributions in the area of Life Cycle Management. Jag visste väldigt lite om programmering. Men jag visste vad programmering kunde användas till, och det var det som kunderna var intresserade av. FMV blev från start den viktigaste kunden. Systecons LCC-analyser kunde användas både av beställaren för att jämföra olika anbud inför en upphandling och av leverantörerna som stöd i utvecklingsarbetet. FMV blev så övertygade om att det här var rätt väg att gå att man helt enkelt skrev in i beställningarna att OPUS eller liknande verktyg skulle användas. Den leverantör som ville leverera borde analysera sitt anbud med hjälp av exempelvis OPUS. Eftersom FMV själva använde OPUS för att utvärdera kontrakten kom alltfler av leverantörerna att välja just Systecons verktyg. Så kom det sig att det lilla konsultföretaget Systecons dataprogram blev FMV-standard och en del av själva kontraktet när FMV beställer nya radarstationer och flygplan. Visst fanns tanken på att växa även på civila marknader. En av drivkrafterna bakom att ta in Incentive som delägare 1970 var just att Wallenbergarna skulle öppna dörren till nya marknader. Systecon knep också en del viktiga kunder som Boliden och Rönnskärsverken. Just processindustrin med sina stora 19

20 20 komplexa tekniska produktionsanläggningar kunde dra stor nytta av ett LCCtänkande. Ett annan civil kund var Vattenfall, som ville bygga ett system för att samla data från kraftstationer och ställverk över hela landet. Problemet för Vattenfall var att avgöra vilken sorts kommunikationsnät som drabbades av minst dataförluster. Systecon fick uppdraget, som var långt ifrån lätt. Resultatet blev i alla fall att skillnaderna mellan olika kommunikationslösningar var små vilket gjorde att Vattenfall kunde välja det billigaste alternativet. Men det allra viktigaste var att vi kunde se att de datorer som skulle leverera in data i nätet stod för de största dataförlusterna. Kunden byggde då ut denna tidigare svaga länk i kedjan och fick ett starkare system, berättar Olle Wååk. Trots ett antal stora viktiga civila kunder ville den delen av marknaden inte riktigt ta fart. Kanske var det så att framgången på försvarssidan var så stor att den kvävde ambitionerna att snabbt växa på andra håll. Framgången stärkte Systecons redan starka självförtroende, och i slutet av 1971 blev tanden så blodad att Systecon höjde sina konsultarvoden med hela tio procent. I ett brev informerades huvudkunden FMV om detta. Stjärnkonsulter som Hans Ebenfelt, Olle Wååk och Claes Johansson gick alltså in i 1972 med en hel tia mer i timarvode. Det var händelserika tider. Att 50- och 60-talets utvecklingsoptimism och frejdiga framåtanda nu ebbat ut och förbytts i en osäkrare stämning bankades in i folks medvetanden gång på gång. I februari 1972 tågade fru Ann-Marie Norman i spetsen för en kilometerlång karavan av uppretade Stockholmare mot Sergels Torg för att protestera mot de höga matpriserna. Moms och Sträng tar varje peng, ljöd det mellan betongväggarna i city, liksom Slopa moms på maten, mera mat på faten. Något liknande hade inte skådats i Sverige på årtionden. En rispa började skönjas i folkhemmets fasad, och den blev allt tydligare. För första gången på trettio år fanns det arbetslöshet i Sverige. Regeringen la fram ett arbetslöshetsprogram som kostade två miljarder kronor, men utveck-

21 21

22 scanpix/ GUNNAR LANTZ 22 Rikshushållaren själv, g unnar Sträng. Hans beslut påverkade Systecons affärer. Eller var det tvärtom?

23 lingen gick inte att stoppa. Maskiner tog över skogsarbetarnas jobb, snabbköpen slog ut småbutikerna, de allt större storföretagen slog ut verkstäderna ute i bygderna. Och plötsligt gick Facit åt fanders. Åtvidabergsföretaget hade bara några år tidigare varit ett av svensk industris stoltaste flaggskepp, ett under av internationell tillväxt och lönsamhet i kombination med en genomtänkt personalpolitik. Bruket hade blivit ett världsföretag, och samhället Åtvidaberg hyllades som en folkhemmets mönsterort av såväl journalister som ministrar och kungligheter. I november 1971 kom de första uppsägningarna, och ett år senare var företaget sålt till Electrolux enligt lokalpressen för en summa som till och med låg under värdet på företagets skogsegendomar. Inte undra på att Electroluxchefen Hans Werthén myste när han åkte genom Åtvidaberg och pekade på den klassiska fotbollsarenan Kopparvallen: Det här blir ett utmärkt virkesupplag! Facitkrisen blev den sista spiken i kistan på folkhemsmyten. Snart var Sverige inne i tekokris, varvskris, gruvkris. Statsminister Palme hade en del att stå i, liksom hans rikshushållare Gunnar Sträng. Sträng, ja Några år in på 70-talet skulle Försäkringskassan investera i nya terminaler, en jätteinvestering på den tiden och förstås en prestigeorder för den leverantör som knep affären. Systecon fick uppdraget att utvärdera offerterna. Vi kontrollräknade helt enkelt offerterna, och räknade sedan fram vad det rimligen borde kosta. Jag minns att vi satt en hel påsk och räknade mer eller mindre för hand, säger Olle Wååk. Två leverantörer stred om affären: SRA (Svensk Radio AB) och statliga bolaget Telub. Systecon kom fram till att Telub försökte ta ut ett för högt pris. SRA, som var en hel miljon kronor billigare, låg på rätt nivå. Sträng tyckte ändå att Telub skulle få uppdraget. Om de är en miljon kronor dyrare, kanske de rentav är en miljon kronor bättre? Lustigt nog sänkte plötsligt Telub sitt offererade pris. Det kan vara en följd av Systecons utredning eller av att uppgifterna om SRA:s nivå läckt. 23

24 24 Telub fick förstås jobbet. Intressant nog försökte Telub snart också gå in på Systecons marker och konkurrera om konsultuppdrag. En pikant detalj är att Telub ett par decennier senare skulle stå som ägare till Systecon, under ett par stormiga år på 90-talet. Mer om denna dramatiska utveckling senare. Systecons medarbetare gick trots allt igenom 70-talets lågkonjunkturer med högt hållna huvuden. Deras viktigaste kunder inom försvaret och staten var ju relativt konjunkturoberoende, och dessutom hade och har Systecon ett erbjudande som sparar pengar åt kunderna och därför går att sälja in även i sämre tider. Dessutom blickade Systecon utomlands. Först ut var ett dotterbolag till ITT, ITT Gilfillan, beläget i norra delarna av Los Angeles. Företaget var leverantör till FMV och hade vunnit den första egentliga LCC-upphandlingen år Eftersom OPUS-körningar för att räkna fram LCC ingick som en del i avtalet ville förstås Gilfillan ha programmet för att löpande kunna göra egna beräkningar. För FMV var det standard att hålla koll på underhållssystemet med hjälp av OPUS, och nu ville man alltså att leverantörerna skulle göra detsamma. På den vägen kom Systecon i gång utomlands. ITT Gilfillan blev 1977 det första företaget utanför Systecon som fick OPUS installerat. Hittills hade nämligen Systecon själva gjort alla körningar. OPUS var nu framme vid version 7, som alltså var den första kommersiella versionen av systemet. Nästa kund blev Ericssons radardivision i Mölndal, och en annan tidig storkund var Plessey, en radartillverkare på Isle Of Wight. Men först ut bland de engelska kunderna var BAE Dynamics, ett robotföretag i Hatfield norr om London. Dynamics var en del av British Aerospace, en koncern som fortsatt att samarbeta med Systecon under alla år och gör det fortfarande. Chefen för Dynamics kände Hans. De kom väldigt bra överens, minns Olle Wååk. Världen kanske inte är så stor, trots allt. Via goda personliga kontakter och inte minst via storkunden FMV hade Systecon snart försvarskunder i Storbri-

25 tannien, USA, Kanada och Singapore. Näringslivsjättar som General Electric, ITT, Northrop, British Aerospace och Vickers hörde till de företag som använde OPUS, trots att programmet fram till sin 7:e inkarnation var långt ifrån användarvänligt. När Systecon 1978 fick uppdraget att göra en förstudie av underhållsbehovet för stridsflygplanet B3LA gick startskottet för en ny, hektisk tid. För även om B3LA-projektet skrotades 1979 skulle Sverige utveckla ett nytt flygplan. JAS 39 Gripen. Projektet gav Systecon en kickstart rakt in i 80-talet. 25

26 26 Nummer 1 Systecon blir det självklara valet i Sveriges jätteprojekt

27 27 saab/katsuhiko TOKUNAGA

28 Vi hade inga konkurrenter. Det var naturligt för FMV att jobba med oss. Sven-Erik Westlund 28

29 Gripen är ett flygplan som egentligen aldrig skulle ha existerat. I slutet av 70-talet kom den nya starka inkarnationen av Viggen, JA-37, och tanken var att den skulle kunna leva betydligt längre än sina föregångare och vara i tjänst i uppåt 30 år. Flygvapnet ville då komplettera med ett nytt skolflygplan som samtidigt kunde tjäna som lätt attackplan. Saab drog igång projektet B3LA, ett enmotorigt underljudsflygplan. Bokstaven L stod intressant nog för lågprestanda och kritikerna började snart tala om låg ambitionsnivå. Försvaret ändrade så betydelsen till lätt attack, men det hjälpte inte. Kritiken levde kvar, och våren 1979 lades B3LA ner. Bakslaget var stort för både flygvagnet och industrin. Saab visste mycket väl att dess vara eller icke vara mer eller mindre hängde på ett nytt militärt projekt. Inom Flygvapnet trodde man att man skulle få problem att hålla sina Viggar och Drakar i luften utan en stark industri som kunde vidareutveckla och underhålla planen. De styrande politikerna accepterade detta synsätt och i april 1979 fick överbefälhavaren instruktioner att börja studera en möjlig ersättare till Viggen. Kom ihåg att detta var Det kalla kriget var fortfarande iskallt. En variant som studerades var skolflygplan med viss attackkapacitet. Redan under den första borgerliga trepartiregeringen efter 1976:s års val hade ett sådant plan diskuterats med industriministern Nils Åsling, varför planet fick smeknamnet Åslingen. Men den och andra skolflygplansidéer, såsom SK2, fick till slut ge vika. Den andra trepartiregeringen tillträdde hösten 1979, nu med Erik Krönmark som förvarsminister. Krönmark drev linjen att det inte räckte med ett skolflygplan. Rejälare doningar behövdes i en tid då nya plan var på gång i Sovjetunionen och grannländerna köpte in amerikanska plan som F