Den grå mannen på Wennerbergsvägen

Transkript

1 1 Den grå mannen på Wennerbergsvägen Ragnar Jansson var den tråkigaste mannen i Lidköping. Så tänkte många. Det var naturligtvis ingen som hade sagt det till honom. Inte direkt. Själv tyckte han inget. Han sa aldrig något om sig själv och skvallrade aldrig om andra. Det var lätt att glömma bort honom. Han fanns nästan inte. Ragnar arbetade på Lidköpings stadsbibliotek, som biblioteksassistent. Han hade alltid arbetat där. Man mindes inte exakt vilket år han hade börjat, men det fanns naturligtvis papper på kommunarkivet som visste besked. Han hade skött sina sysslor, tagit emot inlämnade böcker och lånat ut nya. När det var tomt vid inlåningsdisken hade han plockat in de återlämnade böckerna i hyllorna igen. Han hade skjutit en fullastad vagn med böcker mellan hyllorna. För att besökarna skulle veta att han tillhörde personalen hade han en blå väst på sig, och på ryggen stod det med stora bokstäver BIBLIOTEKET. Ragnar tog sin kafferast klockan 9.45 och i fikarummet satt han mest och lyssnade på de andras berättelser om semesterresor eller när barn och barnbarn kommit på besök och hur roligt man hade haft tillsammans. Man gjorde sig besvär och frågade vad han skulle göra på sin semester. Ja, det var visserligen en bit dit, men ändå. Men han hade inget att berätta. Tänkte nog vara hemma. Det verkade inte som karln hade några intressen. Det var nästan irriterande. På torsdag, dagen före semestern, skulle han fylla 60 år. Man hade tisslat sinsemellan när man trodde att han inte märkte det. Men det var klart att han misstänkte att man förberedde någon överraskning. Det var rutin att man firade 60-årsdagen med en liten gåva. Personalen överlämnade paketet vid kafferasten, och jubilaren verkade alltid helt överrumplad. Sedan skulle paketet öppnas och innehållet beundras. Han tyckte inte om att hamna i centrum så där, det kändes lite obehagligt. Men han accepterade det glada firandet, som allt annat.

2 2 Ragnar stod hemma i sin lägenhet, en liten tvårummare på Wennerbergsvägen. Vid väggen mittemot fönstret fanns en blå bäddsoffa och framför den ett ovalt soffbord i teakfanèr. Vid väggen mot sovrummet stod en möbel som kombinerade byrålådor, vitrinskåp och bokhyllor. Även denna möbel var i teakfanér. Mitt på golvet låg en ljusgrön Wiltonmatta. På ett litet bord i hörnet mot gatan, intill en fåtölj, låg travar av lånade biblioteksböcker. Lägenheten var mycket välstädad. Ragnar höll 60-årspresenten i sin hand, en bok om Härliga resmål: det spännande Östeuropa, det exotiska Turkiet, det kulturella Grekland eller varför inte det smilande landet Danmark. Man hade önskat honom lycka till och uppmanat honom att ta chansen att se sig om. Man hade till och med övertalat honom att ta ut några extra semesterdagar. Man skulle täcka upp för honom på jobbet, hade man försäkrat. Han kunde se busshållplatsen nere på Wennerbergsvägen. Buss 200 skulle komma när som helst. En delegation ryssar som hade besökt värmeverket väntade därnere på att få återvända till fäderneslandet. Strax innan bussen svängde in på hållplatsen kom en man springande och anslöt sig till resenärerna. Ragnar satt ensam i en hästdroska på väg till sin bostad i S- gränd. Bostaden var en vindskupa under taket på en femvåningsbyggnad. Kusken manade på den stackars hästen med hjälp av sin piska. Droskan tog sig fram genom ett myller av människor. Det var i början av juli och hettan var tryckande. Stadsdelen han skulle till var en av de fattigare i Petersburg. Invånarna var enkla arbetare och hantverkare. Stanken från avskrädet blandades med ångor av sprit och öl från de många krogarna. Droskan stannade framför bostaden och han betalade med några mynt han hade i fickan. Ragnar kände sig matt och febrig. Vad hade han här att göra? Det var något han måste hämta, något han glömt. Alla stegen upp till rummet han hyrde gjorde att han hade svårt att andas och yrseln fick honom att

3 3 vackla till. Rummet var smutsigt och kvavt och sängen som var en av de få möblerna saknade lakan. På ett bord i rummets mitt låg ett bylte, ett föremål som hade lindats in i lakanet. Ragnar tog några steg fram till bordet. Ja, här låg den, yxan som han hade lindat in föregående kväll. Han lyfte upp det tunga byltet, funderade ett ögonblick hur han skulle kunna gömma det under sina kläder, låste dörren noggrant och gick sedan alla trapporna ner till gatan. Svetten rann från pannan och droppade från näsan. Den gamla damen öppnade dörren försiktigt och stack fram ett ansikte med vass näsa och skarpa, elaka ögon. Hon verkade känna igen honom och öppnade dörren helt och släppte in honom. På golvet i den välstädade lägenheten stod en träkista med metallbeslag. Ragnar fixerade kistan. Det var för kistans skull han hade kommit. Den var förmodligen full av guldmynt. Skjortan var genomblöt av svett under rocken och hans ena hand darrade. Den andra höll han dold under rocken. Kärringen tittade misstänksamt på honom när han tog fram byltet. På gatan nedanför trängdes hantverkare med fyllerister och prostituerade. Det var en helt vanlig dag i Petersburg när han tog fram yxan och höjde den över huvudet. Ragnar befann sig på tistelslätten, en högslätt inte långt från Taurus snöklädda toppar. Abdi Aga, den hänsynslöse jordägaren, jagade honom och hotade att döda honom. Hatché och han hade flytt upp i bergen för att hitta ett gömställe. Han och de andra i byn hade varit som slavar i byn som ägdes av Agan. Han hade fått ta emot många slag av jordägaren, ändå hade han stått ut och stannat kvar. I hembyn fanns hans älskade Hatché och hos henne sökte han tröst och fick styrka att fortsätta att plöja den magra jorden. Men när Agan tänkte gifta bort Hatché med en släkting fattade han ett förtvivlat beslut. På natten smög han till hennes hus, och tillsammans klättrade de över stenar, uppför snåriga sluttningar, för att hinna så långt från byn som möjligt innan flykten upptäcktes.

4 4 På morgonen blev Agan rasande när han upptäckte att Hatché var bortrövad, och han samlade sina män för att ta upp jakten. Till sin hjälp hade Agan den skicklige spanaren Lame Ali. Ragnar märkte att de hade blivit upptäckta. Han och Hatché hade gömt sig i en grotta och hade hoppats att få vila ut, äta och dricka lite och sedan fly vidare över bergen där rövarna höll till. Nu var det omöjligt. Agans hånfulla röst hördes bara ett tiotal meter från grottöppningen. Hatché hade rest sig och stod blek vänd mot Ragnar. Aldrig hade hon varit vackrare än just nu. En kall beslutsamhet kom över honom. I fickan hade han en laddad revolver, som han hade tagit med sig från byn. Lugnt gick han nerför slutningen till en glänta, och härifrån ropade han till Agan och smädade honom och nedkallade förbannelser. Agan som inte hade upptäckt Ragnar ännu rusade genom buskagen för att gripa honom. När Ragnar och Agan plötsligt stod öga mot öga stack Ragnar ner handen i fickan, greppade kolven och drog fram revolvern. Med stadig hand tog han sikte på Agan. Ragnar var andfådd och trött efter morgonens vandring. Tjugo långa år hade gått innan han äntligen hade nått sin hemtrakt och sin egen gård. Kriget hade skiljt honom från gården och familjen. När han seglade bort med de andra var sonen bara något år gammal och hans hustru var hans unga brud och älskade. En kortare tur, ett äventyr var det tänkt att bli tills fienden var kuvad, och sedan tillbaka. Nu stod han framför sin trogna hustru. Men han ville inte att någon skulle få veta att han var hemkommen. Husets ägare var död, trodde man, stupad i kriget, och gården var nu full av friare som inte bara ville åt den vackra änkan utan också ville lägga beslag på den stora egendomen. Hustrun lät meddela att den som kunde spänna den gamle husbondens båge och skjuta en pil genom öglorna på tolv yxor skulle få gifta sig med henne. Ragnar satt i vrån och såg hur den ena efter den andra av friarna misslyckades att spänna bågen. Samtidigt var han rasande när han tänkte på hur friarna helt fräckt hade gjort sig hemmastadda

5 5 och slaktat hans boskap och druckit hans vin. Han hade sagt till Telemakos, sonen, att hålla sig redo. När den siste friaren gav upp försöket att spänna bågen och lojt sjönk ner på bänken för att begärligt fortsätta att tömma sin bägare, steg Ragnar fram i sina tiggarkläder. Han bad att få göra ett försök, och friarhopen flabbade och skämtade grovt, men för all del, man kunde behöva lite underhållning, någon att spotta på för att skyla sina egna misslyckanden. Ragnar spände bågen, la an en pil och lät denna flyga genom alla öglorna. Friarna satt stumma av förvåning, men när de hämtat sig och insåg att husets ägare stod framför dem, började de gorma och svära och skylla på varandra. Ragnar såg med avsmak på mannen som varit den fräckaste av alla, pådrivaren och den störste utsugaren. Han bad sin son att vakta dörren med sitt svärd, tog upp en pil från golvet, spände strängen och siktade på mannen. Ragnar hade bänkat sig bland andra män i stora hallen. Ute var det bistert kallt, men inne värmde stora brasor och varmt öl höll värmen uppe. Han och hans vapenbroder hade blivit bjudna på julfest på kungsgården, och det var något man kunde vara stolt över. Det var bara de allra namnkunnigaste som blev bjudna. Det var sed att man berättade historier, äventyr man hade varit med om, och det fanns många goda berättare vid bordet. När julfläsket hade burits in och man hade fått rikligt med blodkorv på tallrikarna suckade gästerna belåtet. En god tid gick åt att stilla den värsta hungern, men sedan var det tid att lyssna på sjöfarare som hade varit ute både i österled och västerled. När det var Ragnars tur att berätta la han märke till att det satt en man snett emot honom som stirrade lömskt. Ragnar hade knappt hunnit börja sin berättelse när han blev avbruten av mannen. Denne menade att de hade en del att göra upp om, och om Ragnar inte var feg kunde det vara lämpligt nu. Kungen gav sitt godkännande, för en strid framför mätta middagsgäster var den

6 6 bästa underhållningen. Ragnar och hans motståndare, ett råskinn säkert dryga två meter lång och bred över skuldrorna, stegade ut på golvet. Kämparna drog sina svärd och delade ut de första huggen. Ragnar hade nu god nytta av all träning han lagt ner på svärdslekar. Han rörde sig smidigt och avvaktade ett lämpligt tillfälle. Ett låtsat utfall mot motståndarens fötter fick denne att blotta sin hals, ett ödesdigert misstag. Ragnars hugg kom i axelhöjd. Kampen var över. Under hela tiden som striden varat hade kungens dotter Ylva haft ögonen på Ragnar. Nu när Ragnar inte längre behövde hålla reda på svärd och sköld möttes deras blickar. Ragnar hade tagit avsked av sin vapenbroder och var nu på väg hem med ett skepp som styrde mot Göta älvs mynning. Det var motvind så man måste ro, och alla karlarna vid årorna knotade. Ragnar som stod vid rorskulten försökte lätta på stämningen och lovade god betalning så fort man kom till Västergötland. Här tänkte han stiga av och ta buss 200 till Lidköping. Båten fick de behålla. Efter åtta dagars hård rodd hade man nått så långt in i älvdalen att Ragnar siktade Trollhättans busstation. Här tog han farväl av roddarlaget som återvände till hemmahamnen på Kullen i Skåne. Bussdörrarna gled upp med ett väsande och busschauffören vände sig mot Ragnar och nickade. Motorn gick igång och bussen rullade ut från terminalen medan dörrarna åter slöt sig. Ragnar höll fortfarande boken Härliga resmål i handen när buss 200 rullade in på hållplatsen nedanför honom på Wennerbergsvägen. Från fönstret kunde han se en avstigande, en man kanske i övre medelåldern. Ragnar la ner boken på soffbordet, gick ut i hallen och tog på sig ytterkläder och lämnade lägenheten.