I SKUGGORNA FINNS MINNENA. Roman Av Ulla Silve

Transkript

1 I SKUGGORNA FINNS MINNENA Roman Av Ulla Silve

2 1 Morgonluften var sval och klar som kristall. Det skulle bli en strålande varm och solig dag, tänkte Isabella, där hon satt på det trånga båtdäcket bredvid vintunnorna. Drömmande lät hon handen glida i det skummande vattnet medan blicken stundtals svepte över kullarna som låg grönskande likt smaragder i morgonsolen. Våren hade kommit ovanligt tidigt och medförde nya arbetsinsatser för familjen på storgodset strax utanför den vackra staden Silves. Familjens vinodlingar låg till största delen i dalsänkan där floden Rio Arade flöt fram, bred och mäktig. Vinodlingarna uppe på de mjuka kullarna ovanför dalen hade Isabellas far tillskansat sig genom ett arv från en avliden släkting. Tvisten om arvet hade pågått i två år och under tiden hade odlingarna hunnit förfalla. Misskötta och vanvårdade förvandlade don José Ramiro da Silva terrassodlingarna till en riktig guldgruva. Det hade inneburit mycket tungt arbete särskilt för de importerade slavarna från Afrika. Don José var ingen bedragare som ville lura någon egentligen, men Isabella tyckte att han tagit till lite fula knep för att erövra det han så hett eftertraktade. Hon kunde förstå sin fars planer, hans tankesätt och hans handlande därför att hon älskade honom. Hans goda sidor var många och han var alltid mån om familjen. Även arbetarna brydde han sig om, lika mycket som han kunde driva dem i hårt arbete. Isabella beundrade sin fars envisa optimism och hans nästan outtömliga energi, men hans ärelystnad gick lite väl långt ibland. Han kunde blivit en verkligt stor ledargestalt, tänkte hon och drog den hemvävda sjalen tätare om sin späda kropp. Morgonluften blev kyligare ju närmare havet de kom. Vinden friskade i och fyllde seglen till svällande ballonger. Isabella njöt av anblicken och av naturens vidunderliga skönhet längs flodstränderna. Under flera år hade hon en gång i veckan haft uppdraget att ta sig till den stora hamnstaden Portimão vid sydkusten för att handla fisk. Antingen for hon med en av sin fars vinbåtar, som ibland lastades med frukt och mandel eller fikon och oliver, eller så red hon sin käraste ägodel, hästen Domingo som betydde söndag. Hon hade fått hästen av sin far på tjugoårsdagen som inföll på en söndag. Dona Ana, Isabellas mor, ville helst att dottern skulle ta diligensen till staden eller åtminstone det gamla pålitliga stoet med förspänd vagn. Isabella tyckte det gick alldeles för långsamt och

3 kunde bara acceptera det under vintersäsongen. En så fin vårdag valde hon båten trots att besättningsmännens närgångna blickar irriterade henne under nästan hela resan. Hon förstod inte riktigt själv varför hon tog illa vid sig. Hon ville inte på något sätt verka utmanande, men samtidigt kittlades hennes fåfänga av de beundrande ögonkasten. Hon var nöjd med sitt utseende och med sig själv i stort sett. Det hon inte var nöjd med var utbildningen. Att vara hemmadotter räckte inte för henne. Hon ville studera liksom äldre brodern Manuel fått göra. Men föräldrarna hade ännu inte gått med på det, något som hon hade svårt att förstå. Isabella var tjugotvå år och hade långa välformade ben under kjolen, var smärt och graciös. Det böljande håret föll fritt ner över raka axlar och skiftade mellan kopparrött och svart, inramade ett ovalt ansikte med mjuka linjer och persikohy. Hon utstrålade sundhet och styrka, var intelligent och alltför självständig i sina åsikter tyckte föräldrarna. Skrattrynkor och rådjursögon, som för det mesta gnistrade av glädje kunde vid andra tillfällen spruta eld, beroende på vilket humör hon var på. Temperament hade hon, men det kom sällan till uttryck. Alla uppfattade henne som lugn, balanserad med stort självförtroende. Den smala näsan pekade något uppåt och visade, tillika med den frikostiga munnen, på envishet och generositet. En het sommardag 1698, föddes hon i det stora vita huset på kullen med utsikt över den gröna dalen, floden och staden Silves. Skönare miljö och vackrare plats kunde man inte tänka sig att slå sig till ro på. Dona Ana hade sett många sköna platser då hon som liten följde med sin far som var köpman och handlade med tyger, kryddor och majs. Hennes mor dog i barnsäng och många år senare förmäldes fadern med en annan kvinna som Isabella aldrig kunde betrakta som sin mormor. Dona Ana var vanligtvis en mild natur, försynt och klok, glad och uppmuntrande, stark men inte lika dominant som maken. Hetsiga gräl kunde uppstå då don José framlade synpunkter som inte behagade henne. De var lika envisa båda två, lika arbetsamma och plikttrogna. Isabella log vid tanken på föräldrarna som visserligen var stränga men synnerligen rättvisa. Hon tyckte synd om sin mor som fick stå ut med faderns vilda intresse för kvinnor, men dona Ana förlät honom villigt och ofta på grund av hans manlighet och fagra utseende. På äldre dagar hade han dock lugnat ner sig. Familjen stod honom närmare än någonsin men vinodlingarna var och förblev hans skötebarn. Isabella tyckte, om hon skulle vara riktigt kritisk mot sin far, att han rörde ihop för mycket. Han borde inte lägga näsan i blöt i allting. Det orsakade familjegräl, släktgräl och ovänskap med grannar i provinsen. Men don José var en fantastisk person som höll isär begreppen antingen det gällde båtar, barnens problem, arbetarnas problem eller andra bekymmer. Bekymmer hade han, det visste Isabella. Far och dotter brukade, varma sommarkvällar, sitta ute på den stora terrassen som vette mot floden och samtala om dåtiden och framtiden. Hans öppenhet gjorde henne ibland undrande och skrämd, ty hon hade lagt märke till att det var bara henne sin äldsta dotter och sin hustru som han delgav sina tankar. De andra två systrarna, mellandottern Francisca och yngsta dottern Rosalba, hade han inget gemensamt med. Han tyckte de var enfaldiga och för mjuka, viljelösa och överkänsliga. Yngste

4 sonen Dinis, som fått sitt namn efter kung Dinis på tolvhundratalet, hoppades fadern mycket på, men han var inte så gammal ännu att det gick att utläsa eller utstaka hans framtid. Som den fjortonåring Dinis var, verkade det att kunna bli något stort av honom. Han hade gott gry i sig och liknade fadern i framåtanda och styrka, men han var en glömsk slarver, något som irriterade föräldrarna emellanåt. Isabella skuggade ögonen med högerhanden och spanade ut över floden. Med vänsterhanden höll hon sjalen tätt om sig men fick då och då gripa tag i den låga relingen för att inte ta överbalansen då båten krängde till. Stäven klöv det klara flodvattnet till forsande skum och hastigheten ökade något. Trafiken på floden var livlig denna morgon. Det var som om alla handelsmän och båtägare hade vaknat efter vintersömnen och bestämt sig för att forsla sina varor just denna dag. Isabella hyste stor respekt för vatten och hoppades att inget skulle gå galet. Förhoppningsvis visste hennes far vad han gjorde när han lät de tre unga pojkarna och den äldre mannen ta hand om båten. De verkade pålitliga och kunniga och hade fullt upp att göra under hela resan med att hålla undan för både stora och små farkoster. I det klara solskenet dök plötsligt konturerna av hamnstaden Portimão upp vid högra stranden av Arades mynningsvik. Isabella fylldes av varm glädje och spänning. Staden var inte märkvärdig. Inga historiska monument men det sjöd av liv i hamnen. Det fascinerade henne. Hon längtade efter resorna som blev ett välkommet avbrott i de annars så rutinmässiga och slentrianmässiga dagarna på godset. Att handla fisk var inte hennes starka sida. Egentligen avskydde hon fisk, speciellt lukten men hon förlikade sig med det för att få träffa sin farbror, den store bullrige fiskaren Eliseo som allmänt kallades piboca. Eliseo hade gjort sig en förmögenhet genom att våga satsa stort, orädd som han var och hans klokhet var allmänt känd över hela Algarvekusten. Han blev respekterad och hyllad för en hel del hjältedåd på havet och han berättade mycket och gärna för Isabella om förfädernas historia på femtonhundratalet. Om hur spanjorerna intog hans älskade land och om hur inkvisitionen skördade sina offer. Han var enormt kunnig i Portugals historia och Isabella älskade att lyssna på hans berättelser. Han var en äkta piboca och en riktig karl men rädd för kvinnfolk. Den bredaxlade Eliseo med det yviga grånande skägget och den gråsprängda vilda kalufsen, som alltid doldes under den bredbrättade hatten, var rädd för kvinnor. Isabella brukade reta honom ibland och föreslog honom med jämna mellanrum att gifta om sig. Han tog hennes små gliringar och pikar med humor men låtsades bli arg. Isabella skrattade så hon skrek, när han demonstrerade sina upprörda känslor mitt på fisktorget i hamnen. Alla som såg på skådespelet visste att brorsdottern var på besök och att det berättades historier. Eliseo bekymrade sig inte om åhörarna, han njöt av att spela ut hela sitt register och efter applåderna från nyfikna stadsbor och kolleger blev han som vanligt. Lugn, mjuk och med ögon mörka som kol, brukade han betrakta sin hängivna brorsdotter.

5 Hans egen son Anauto hade tagit skepparexamen i Sagres vid den sjöfartsskola som Henrik Sjöfararen grundade år Anauto hade förstås inte fått hela sin utbildning på den platsen utan fick skaffa sig ytterligare kunskaper i sjöfartskunnande både i Lisboa (Lissabon) och i Porto på Portugals västkust. Isabella avundade kusin Anautos studier och resor kors och tvärs över haven, men hon gillade definitivt inte hans personlighet. Överlägsen, hård och känslokall som han var eller kanske blivit genom att förlora sin mor vid unga år. Han var i alla fall raka motsatsen till sin far. Isabella påminde sig själv att hon måste fråga lite mer om sin avlidna faster. Det var något gåtfullt och mystiskt med hennes frånfälle som gjorde Isabella nyfiken och vetgirig. Besättningen rev seglen och båten gled sakta in genom hamninloppet. Man ankrade upp bredvid de tätt liggande skeppen som var i full färd med att lasta eller lossa sina varor. Första gången Isabella såg de utländska skeppen och försökte tyda deras namn, föll hon nästan i trance över allt det exotiska hon upplevde. Från den gången hade hon en ständig dröm i sitt hemliga hjärterum, att en gång få segla ut över havet och se andra länder. När hon berättat för sin mor blev hon utskälld och utskrattad av sina systrar som trodde att hon tappat både vett och sans. Dona Ana förfasade sig över dotterns vilda drömmar och försökte få henne att förstå varför man inte fick tänka så vällustigt syndigt utan vara nöjd med att få se sitt eget land. Det skulle räcka mer än väl. - Men Manuel kan få resa ut. Det gör ingen något väsen över, hade Isabella försvarat sig med. - Han är ju man och du är flicka. Dessutom är det påven i Rom som sänder iväg honom, hade dona Ana påpekat och försökt dölja sin oro och besvikelse över att äldste sonen gjorde sig redo för en lång resa ända bort till Brasilien. Isabella blev kall och stel vid tanken att hennes älsklingsbror skulle försvinna ur hennes liv. Tårarna brände bakom ögonlocken så snart hon tänkte på det. Hennes Manuel, hennes bäste vän och förtrogne, hennes allt i livet förutom hästen Domingo. Vad skulle det bli av henne när han åkte? Manuel var jesuitpräst, mycket älskad och omtyckt av alla. Han älskade Isabella och hon dyrkade honom. Deras kärlek var platonisk, så ren och andligt högtstående i Isabellas oskuldsfulla hängivenhet, att det aldrig fallit henne in att hysa fysiska begär. Men känslorna var, för dem båda, mycket svåra att bära. Nej, hon ville inte tänka på det! Dumma påven som beordrat honom till världens ände. Varför kan han inte hitta på en ursäkt och stanna kvar i sin kyrka i Silves? tänkte hon förtretat och klev med raska steg i land med kjortlarna uppdragna över knäna. Hon såg inte de hänförda och nyfikna männen som lade sig på knä på marken för att få en extra titt lite högre upp under tyget. Hon styrde sina steg mot farbroderns hus och kände olustkänslorna avtaga i den svalkande vinden. Hon blev varm om kinderna av promenaden och bar den färgglada fransförsedda sjalen på armen. I korgen hade hon hembakat bröd, frukt och annat gott som farbrodern skulle få som gåva från hennes hem Vila Vicosa.

6 2 De vitkalkade husen med sina röda tegeltak låg i en jämn rad längs vägen vid hamnen. Somliga hade två våningar andra hade tillbyggnader på gårdssidan och alla var bländade vita. Isabella räknade husen varje vecka hon passerade där och beundrade de vackra skorstenarna, som alla var olika i utseende. Även de var vitkalkade och konstfullt ornamenterade och härstammade från tiden då araberna överförde sina kunskaper till Portugals befolkning. Skorstenarna var karakteristiska för hela Algarvekusten - Al Gharb - Trädgården, som araberna kallade området. Farbror Eliseo hade berättat om det främmande inflytande som avspeglat sig i byarnas och städernas byggnadsstilar och han tyckte själv att Algarves charm bottnade i ett fascinerande historiskt förflutet där romare, morer, araber, fenicier, kelter och greker lämnat spår efter sig. Isabella såg på långt håll Eliseo där han satt på sin pall framför huset. Fisknäten hängde i girlander längs vägen och stranden. Han hade alltid nät att laga. Ett stort drakblodsträd skuggade ena halvan av huset. Det var det enda trädet i staden, därför drogs många till Eliseos hus för att sitta och prata i skuggan, dricka något eller röka en pipa och samtidigt laga näten. Hon skyndade på stegen. Glädjen bubblade inom henne och sista biten halvsprang hon rakt in i famnen på den store nallebjörnen. Den lilla folksamlingen tittade roat på det spontant ömsinta mötet. Det var inte brukligt att visa känslor öppet, men Isabella gjorde alltid det hon kände, antingen det var brukligt eller ej. Hon rodnade djupt vid applåderna och rättade till det långa mörka håret som ostyrigt föll ned i ansiktet. Eliseo gjorde en gest med handen och folket avlägsnade sig makligt. Han satte sig i en bekväm karmstol, tände sin pipa och lutade sig bakåt i stolen. Isabella sjönk ner på marken framför hans fötter och tittade med glittrande ögon på tingesten han rökte på. Ett nytt påfund som hon inte sett honom göra förut. Det var väl andra fiskare och bekanta som lockat honom till ett nytt njutningsmedel. Han såg ut att vara nöjd, tänkte hon och undrade inom sig hur det smakade. Eliseo luktade vin, öl, fisk och nu tobak också, men det fick hon stå ut med. - Nu min pombo, min allra ljuvligaste duva, måste du få något i magen så du inte tynar bort. Du är ju mager som en sparris, sa Eliseo och lutade sig mot henne och strök sin nariga hand över hennes mörka hjässa. - Jag är lite törstig men jag kan själv hämta. Du brukar ju ha citrondricka?!

7 Båda reste sig och gick in i huset där man först passerade en trång hall för att komma in i köket som var nystädat och skinande rent. Gardiner var upphängda framför de små fönsterna och det slitna trägolvet med breda sprickor var skurat, bordet likaså. Isabella såg sig förundrat omkring och kände med handen på bordets nötta yta. Insöp den friska doften av renhet och konstaterade att skåpen, byrån och kopparsakerna också hade blivit uppsnyggade. - Nej, vad fint du har det i dag! Du måste ha städat hela natten! Är det därför du går så dåligt? Du haltar ju Eliseo! Isabella tog tag i hans grova arm för att stötta honom. - Äsch, jag råkade halka när grannfrun skurade golvet åt mig, så jag har inte överansträngt mig. Det var på tiden att få lite ordning i oredan. Jag ville inte att du skulle behöva städa den här veckan också, sa han och skar upp några skivor av brödet från korgen. - Du vet att jag gärna hjälper dig, men var har du fått de fina gardinerna ifrån? Isabella nöp nyfiket i det vita tyget, tog sedan fram två stora kycklinglår från skåpet och lade dem på tenntallrikarna som Eliseo ställt fram på bordet. - Juana, grannfrun har förärat mig dem. Hon tyckte jag behövde något som skylde mot insyn, sa han belåtet och hällde upp vin i bägarna. De satte sig till bords i det svala rummet och åt under tystnad. Flugor och andra insekter kröp fram ur vrårna när det vankades mat och Isabella fäktade frenetiskt bort dem. Eliseo log mot henne när deras ögon möttes. Plötsligt frågade han: - När reser Manuel? - Om en månad. Den tredje april avseglar han från Lagos med Pride. Kaptenen är Philip Dalton, engelsman. Känner du till honom Eliseo? - Nja, lite grand. Han är en bra karl, har inte hört något illa om honom. Men han seglar ju på Nordafrika, slavar du vet, sa Eliseo lugnt utan att röra en min. Men Isabella kände hans tankar sticka i henne som synålar. Hon blev rädd och undrade om något var fel. - Farbror, du vet något som inte jag vet och jag vill att du berättar ärligt vad dina tankar säger, sa hon och försökte låta lugn och samlad. - Min kära lilla amigo, jag har hört att Manuel skulle segla med en portugisisk båt, Caricia, hundra ton, präktigt skepp, arton till tjugo mans besättning och kapten Ferdinand Cavaco som befäl. Varför har det blivit ändrat tror du? Eliseo tittade allvarligt med sina svarta ögon på den lilla uppenbarelsen framför honom. Han hade blivit en aning konfunderad och mer än en orostanke dök upp i hans fiskarehjärna. Isabella skruvade sig på pinnstolen som om hon hade klåda i stjärten och tänkte efter en lång stund. - Har du inte hört det, du som har så stora öron Eliseo?! - Nej verkligen inte och det retar mig, sa han och torkade sitt stora skägg med en rutig duk han hade i byxfickan. - För det första ville Manuel inte åka så tidigt som Caricia avgår och det är delvis mitt fel. För det andra far kapten Cavaco bort om Afrika och hämtar etthundrasjuttio slavar med sig till

8 sockerplantagen i Brasilien och det är nåt konstigt med det för han brukar inte ha sådan last eller hur? Isabella drog djupt efter andan. Eliseo nickade lugnt och lyssnade. - För det tredje så var det nog inte min övertalning som gjorde att Manuel väntar till april utan påvens påhitt och det är jag naturligtvis tacksam för. Manuel har fått nytt namn, har du hört det? fortsatte hon glatt och glömde bort att Eliseo inte besvarat hennes fråga. - Jo jag har nog hört, men att heta det ena eller andra kan gå på ett ut. Att namnet skall spela så stor roll kunde jag inte gissa. De stackars vildarna i sydamerika får kanske större respekt för fader Jeronimus än de får för fader Manuel, sa Eliseo och reste sig för att hämta mer tobak till pipan. De gick ut och satte sig i karmstolarna utanför huset. Eliseo sög tyst på pipan och ögonen var smala som springor. Han tog av sin stora svarta hatt och kliade sig i håret, sedan tryckte han bestämt ner den över huvudet och harsklade sig. - Min pombo, det jag oroar mig för är att Pride ligger inne för sanering. Det är bäst jag talar om det för du slutar väl inte fråga annars. Det har funnits och finns kanske fortfarande pestråttor ombord på skeppet. Då förstår du varför jag blev fundersam, sa han och väntade på reaktionen från Isabella. - Det hinner väl bli undanstökat tills april, tror inte du det Eliseo? - Låt oss hoppas och be om det. Han vinkade till Juana som iakttog dem från sitt fönster. - Berätta om Juana! Är ni bara vänner eller... - Bara amigos. Hon är snäll, hjälpsam och omtänksam om mig. Jag undrar varför? Eliseo strök handen över skägget och log klurigt. - Berätta då! Vem är hennes man, har hon barn? - Hon är bra på att baka bröd och mandelkaka. Jag tror faktiskt hon är bra på det mesta. Hon blev änka för ett år sedan. Flyttade hit strax efter. Hon har alltså inte bott här så länge. Det är hennes fars hus. Han bodde här men drunknade. Föll omkull på kajen full som en alika, slog förmodligen hål i huvudet och hamnade i vattnet, men någon kan ha sparkat ned honom. Jag har mina misstankar, sa farbrodern och böjde sig ner efter fisknätet. - Vet Juana om det? Hur träffades ni? Isabellas frågor haglade över Eliseo men det var han van vid. Han älskade hennes vetgirighet och tyckte om att kalla henne för olika saker. Att ge henne smeknamn var hans sätt att visa sin tillgivenhet utan att överdriva. - Juana vet och känner på sig saker men frågar aldrig. Det är jag glad för, så slipper jag ljuga. Som svar på andra frågan så träffades vi här utanför huset redan innan hon tog sig inom dörren till sin nya bostad. Hon hade ett sjukt barn på armen. En flicka, bara två år gammal, som dog efter några veckor. Jag tröstade modern, men annars hade vi ingen kontakt med varandra förrän nu. Det kom sig av att hon skulle ha släktingar på besök och hade bakat, fejat och handlat mat och förberett för kalaset men ingen kom. Det blev så mycket mat över att hon bjöd in flera av familjerna på gatan till kalas dagen efter. Senare fick hon höra att båten, från Lisboa med gästerna, hade förlist i stormen vid Sines udde söder om Lisboa. Du vet Sines där Vasco da Gama föddes?

9 Isabella nickade och tyckte det var en förfärlig tragedi för Juana. Ett stort medlidande sköljde genom henne. Hon försökte dölja det genom att förstrött plocka bort några vissna och torra blommor på den frodiga bougainvillean invid husgaveln. Busken var översållad av stora röda blommor som stod vackert, likt en brinnande fackla, mot den vita väggen. - Stackars kvinna. Först mista mannen, sedan barnet och hela familjen. Det skulle jag aldrig klara, sa hon spontant och vinkade vänligt mot Juana som gjorde sig ärende utanför sin dörr. - Ja det kan nästan bli för mycket ibland även om man är stark och tål en hel del, suckade Eliseo. Men hon är ung, fortsatte han. Jag är gammal och rädd att hon för olycka med sig. - Nej vet du vad Eliseo, nu är du bra skrockfull! Du har inte fyllt femtio och hon är väl snart fyrtio gissar jag. Isabella låtsades bli förtretad. - Ja inte vet jag hur gammal jag är egentligen. Ibland känns det som hundra år i kroppen och ibland känns det som tjugo. Sedan jag mött Juana är jag nog bara trettio, skrattade han förläget och begrep inte själv varför han pratade så mycket strunt med Isabella som inte ville förstöra den trevliga och uppsluppna stunden med att fråga om sin faster. Det hade plötsligt blivit betydelselöst just då. Den frågan kan alltid komma vid ett annat tillfälle, tänkte hon och flyttade sin stol en bit ut i den glödande solen. Hade solen en gång stigit upp på morgonen över Algarvekusten så försvann den inte förrän på kvällen när den gick ner, så hon behövde inte befara att det skulle bli regn, tunnklädd som hon var. Hon njöt och värmde sig lutad mot den vita husväggen och tänkte på fisken hon skulle hämta, på Manuel som nu hette Jeronimus och på kapten Ferdinand Cavaco. Varför i hela friden tänker jag på honom, frågade hon sig men blev avbruten av Eliseo som undrade om hon skulle fara hem med samma båt eller åka med någon annan. - Jag har vidtalat Paulo, han som lastar kork. Jag har gjort mig till för honom förstår du, skrattade Isabella. - Jag tycker inte om att du far runt ensam. Jag begriper inte heller att din mama tillåter det. Hade du varit min dotter skulle du inte fått gå utanför stugknuten ensam, muttrade han. - Pyttsan du store Pargo, jag är gammal nog att ta vara på mig själv. Något förkläde vill jag inte veta av. Möjligtvis om du, käre havsbrax följde mig hem skulle jag känna mig mycket trygg och privilegierad. Paulo är ingen farlig man om du fått det för dig. Han är bara rolig och skojig och ful som en kamel, sa hon skämtsamt och flyttade åter stolen in i skuggan. Eliseo försvann in i huset och kom strax tillbaka med nylagat kaffe. En stor mugg till dem var. Men det smakade så illa att Isabella frågade om han möjligtvis hade lite grädde eller mjölk att spä ut den kolsvarta drycken med. Han ilade genast in till Juana som diskret kom utglidande bakom farbrodern med en kanna i handen. Juana slog sig försynt ner på en annan stol en bit bort och fick en mugg kaffe. Med kisande ögon iakttog Isabella henne i smyg. Hon var vacker och hade en drottninglik hållning. Klara snälla ögon och håret hade redan fått några grå strimmor i de mörka lockarna. Hennes leende

10 var blygt och återhållsamt men det syntes att hennes hjärta klappade för mannen med det stora skägget och de starka armarna. Isabella undrade hur kusinen Anauto mådde och var han tillbringade sin tid och fick veta att han väntades hem från Nederländerna vilken dag som helst och att han då skulle hjälpa Eliseo att laga vagnen så de kunde fara till Albufeira österut i Algarveprovinsen. - Vad skall ni göra där? undrade Isabella och önskade att hon kunde följa med. Eliseo tittade på Juana och kliade sig i skägget, tände en ny pipa och lät Isabella nästan spricka av nyfikenhet. - Vi skall köpa höns till Juana och en åsna så hon kan rida runt och visa upp sig. Kanske det finns någon krake som friar till henne. Han blinkade finurligt mot båda kvinnorna. - Fy på dig piboca, sa Isabella stridbart. Inte skall du göra denna fina dam generad... såvida hon inte känner till ditt burdusa sätt! - Ack nej sköna dam. Grannfrun vet precis vad jag menar och det är ett skämt mellan oss som inte kan förklaras, skrattade Eliseo. - Nå då så. Hoppas utflykten blir riktigt givande och trevlig, men jag kan inte förstå varför ni måste åka så långt bort. Det måste finnas både höns och åsnor här omkring att köpa. Jag ser flera stycken på torget, upplyste hon och pekade mot fisktorget där det stod en klunga med folk. Men hon fick bara ett bubblande skratt till svar. Solen höll på att sjunka i väster. Det hade blivit kyligt då den ännu inte uppvärmda havsluften svepte fram mellan husen. Isabella väntade att Paulo skulle dyka upp vilket ögonblick som helst. Han hade lovat hämta henne. I detsamma dök hans gängliga gestalt upp. Han visslade glatt och sparkade ivrigt en sten framför sig som om det varit en boll. Isabella tog ömt farväl av Eliseo som fyllt korgen med fisk. Juana tryckte hennes hand hårt till adjö, som ville hon meddela något genom en hemlig kod. Hennes ögon glittrade och hennes vita jämna tänder lyste i ett brett leende.

11 3 Paulo styrde med säker hand sin färgglada båt i flodens strida strömmar. Vinden friskade i seglen och Isabella kröp ihop i aktern där skummet yrde ända upp på däck. Hon drog sjalen om sig och huttrade till i sin tunna klänning. - Skall du sitta där och bli genomvåt? På det sämsta stället på hela båten? undrade Paulo som tittade till henne då och då. Han fick inget svar utan fortsatte: - Kom och sätt dig hos mig istället, så får du lä för vinden, tiggde han envist. Isabella följde hans råd till slut och sjönk ner på en bänkliknande tingest bredvid honom. Hon tittade i smyg på hans stora aristokratiska näsa som var alldeles för stor för det lilla pojkaktiga ansiktet. Hans drag var mjuka och munnen såg känslig ut men tänderna var bedrövliga. Usch, om man blev kysst av den munnen skulle man må illa med tanke på de trasiga tänderna och gluggarna, tänkte hon och rös. Solskivan sjönk allt snabbare och färgade flodvattnet rött. Båten skuttade framåt, som vore den en hare och krängde till så att Isabella föll rakt på Paulo. - Du får hålla i dig ordentligt min fröken! Trillar du runt så här kommer folk att tro att du är en fallen kvinna, skrattade han då Isabella bad om ursäkt och såg skamsen ut. Kjolen hade åkt upp och visade en bit av de välskapta benen. Den vita underkjorteln med spets nertill hade blivit ordentligt nedsmutsad av det lortiga däcket. Paulo gav henne en filt att svepa om sig, sedan sänkte sig en stunds tystnad över deras resa. Dona Ana stod vid terrassbalustraden och såg solen sjunka bakom staden. Silves låg som en sagostad i skenet från den dalande solen. Det rödfärgade skimret lyste ovanligt intensivt och de vita husen färgades rosa. Den stora gedigna borgen av röd sandsten stod som en fästning för att beskydda innevånarna från alla faror och reste sig mäktigt högt över hustaken. Borgen var fem hundra år gammal och byggdes av morerna som skydd mot spanjorerna. Dona Ana var mycket förälskad i byggnaden och kände trygghet i att den fanns där som ett tecken på att Silves hade varit ett starkt fäste och huvudstad i provinsen. Hon var stolt över sin stad och varje dag kunde hon överblicka landskapet från sitt hem uppe på den grönskande kullen. Hon var trött efter dagens slit. Hennes lite överviktiga gestalt bars upp av starka ben men knäna började svikta. Oron över Isabellas försenade hemkomst skapade rynkor i det finmejslade ansiktet

12 och de vanligtvis glada ögonen såg dunkla och ledsna ut. Hon rättade till den svarta yllesjalen kring sitt mörka tjocka hår som vinden gärna grep tag i. Den välgjorda stora knuten i nacken satt bastant med nålar och ett vackert silverspänne. Var blir flickan av, tänkte hon. Snart är det mörkt och hon har inte mycket kläder på sig. Tusen beskyddande tankar kretsade runt Isabella som hon både var stolt över och orolig för. Men hon lugnade ner sig då hon kom att tänka på att Paulo säkert tog väl hand om henne. Med små trippande steg tog modern en promenad över gården bort till de avskilt liggande små husen där arbetarna och deras familjer bodde. Det hördes barnskrik och skratt om vartannat. Svaga ljussken från oljelampor och talglyktor lyste från några av de små fönsterna och rök steg som pelare från skorstenarna. Mycket hade ändrats på gården sedan Manuel och Isabella föddes, tänkte dona Ana, rätade på ryggen av tillfredsställelse och blickade bort mot vinterrasserna. De såg ut att ha klarat vintern, men hur var det med apelsinlundarna? Dinis skötte nästan helt ensam den biten av ägorna och så ville fadern att han skulle börja studera. Vem skulle då ta hand om allt det där? Hon slog bort tankarna och vandrade förbi husen där vinet producerades. Tittade som hastigast in i lagerlokalerna och konstaterade att allt var tyst och fridfullt. Alla hade gått var och en till sitt. Hon stannade upp vid ett ljud från stallet. En svag lykta lyste därinne. Det var Manuel som sadlade Domingo för att rida och möta Isabella vid flodkajen. Hans mor tackade honom för omtänksamheten och kramade sin prästklädde son och bad honom dra upp kapuschongen om sina känsliga öron. - Mama, det är inget fel på mina öron, jag har bara lyssnat på för mycket elände så snart vissnar de som kålblad och faller av, sa han och kysste moderns kind. Dona Ana log åt sin skämtsamme son och skakade på huvudet, sedan gick hon åter mot balustraden och kisade mot floden. Manuel hoppade vigt upp på sin svarta häst och tog den vite Domingo vid betslet. Sakta red han nedför den sluttande vägen. Rio Arade slingrade sig mjukt fram genom dalgången, snart var skymningen ett faktum. Isabella förstod att modern var orolig, men båten flög fram över vattnet och alla visste att segling fick ta sin tid. Det bildades lätta svallvågor som skummande slog mot strandkanten. Vattendropparna liknade små pärlor, skiftande i regnbågens alla färger då den röda solens sista strålar belyste dem. - Jag har en gåva till dig, sa Paulo plötsligt och böjde sig ner och rotade i sin ränsel. Två saker har jag. Han räckte fram en liten målad tupp och en broderad börs med pärlor, snäckor och vackra glasbitar. - Åh så vackra Paulo! Jag kan inte ta emot något av det, förstår du det!? Isabella tittade beundrande på sakerna och blev osäker. Det var inte bra att ta emot gåvor av män. Folk kunde tro att de förlovat sig där i båten. Hur skulle hon klara av detta?

13 - Jag är bara din amigo, ingenting annat än din vän. Jag förstår att du tvekar men du brukar inte bry dig om vad folk tror och tänker. Paulo lät besviken och kliade sig fundersamt i nacken. - Nej men jag kan bara inte ta emot så stora generösa gåvor. Inte ens av en vän. Varför ger du mig det? - Isabella, börsen har min mormor sytt av material som min far bytt sig till i Afrika och tuppen köpte jag på en marknad i Barcelos. Du vet vad tuppen symboliserar? frågade han leende och höll upp den färgglada skulpturen som hade en ilsket röd kam, gult näbb, rött hjärta omgivet av gula, vita och röda ringar på stjärten och lite blå prickar här och där. - Jag vet att det är Portugals symbol ända sedan medeltiden och att det var en rik markägare från Barcelos som ställde till med en stor festmåltid. Under måltiden försvinner en del av bordssilvret. En av gästerna får skulden och döms av en närvarande domare som yrkar på dödsstraff. Den oskyldigt dömde får domaren att gå med på, att om den stekta tuppen på matbordet återuppstår och börjar gala, så skall det vara bevis på att den dömde är oskyldig. Plötsligt rör tuppen på sig och börjar gala och den dömde friades. Isabella berättade med stor inlevelse och vida gester varefter hon föll tillföga och tog emot tuppen som gåva. Muito obrigada amigo, tack så mycket min vän, sa hon mjukt och tryckte hans hand. Isabella kände sig djupt rörd över gåvan och fick förklarat att Paulo ville ge henne något bara som bevis på vänskapen mellan dem. Han högaktade och satte stort värde på henne. Inte bara för att hon var rik utan för att hon var modig, stark, klok och snäll mot honom. - Börsen skall du bevara och vårda till minne av din mormors flinka arbete med sina händer, sa hon glatt och viftade bort några myggor som trasslat in sig i luggen. - Min mormor har mer än flinka fingrar. Nyporna är hårda när hon bestraffar mig eller drar mig i håret, sa han och ögonen fick en beslöjad glans. - Är det vackert i Barcelos? Vad gjorde du där förresten, undrade Isabella som aldrig varit längre norrut än upp i bergskedjan Serra de Monchiques. - Åh det är vidunderligt vackert, sa han drömskt. Barcelos ligger på en höjd vid floden Cávado. Där finns imponerande ruiner av grevarnas gotiska palats, som man har utsikt över från bron. Barcelos var huvudstad i landets första grevskap på 1200-talet, vet du om det? - Du har visst läst på ordentligt! Isabella blev mycket imponerad över hans kunskaper. Han verkade mycket äldre och klokare än han såg ut. - Jag är lika fascinerad av vårt lands våldsamma historia som du, skrattade han. Man har väl läst böcker! - Så bra att du kan läsa. Det är minsann inte många som kan skryta med det, sa hon och blev glad åt deras gemensamma intresse. - Vad gjorde du i staden? Isabella väntade fortfarande på svar då plötsligt Silves dök upp bakom kullen i den allt mörkare kvällningen.

14 - Jag forslade portvin från Lamego till Porto under några månader och tog då en avstickare till Barcelos som bara ligger en liten bit norröver. Där hälsade jag på min syster som är gift med en smed. Så var det med det och nu är vi framme min sköna fröken, sa han högtidligt och styrde sakta in mot kajen strax före bron. Isabella samlade ihop kjortlarna och klev försiktigt upp på torra land där hon till sin glädje såg en mörk gestalt på en mörk häst bredvid hennes Domingo, som nästan tycktes vara självlysande i det skumma ljuset. Hon tog adjö och vinkade åt Paulo som fortsatte sin resa ett stycke uppåt floden där han bodde med sina föräldrar. Manuel tog hand om fiskkorgen och Isabella hoppade vigt upp på hästen. Deras händer möttes i en öm hälsning och sakta skrittade de längs vägen under tystnad upp till Vila Vicosa. Dona Ana stod i dörröppningen och välkomnade dem sedan drängen tagit hand om hästarna. Den omtänksamma modern hade, vid infarten, tänt två facklor vars ljus vibrerade lätt i den svaga kvällsbrisen. Två oljelampor hade hon placerat på gården och inne i huset kastade den öppna elden från spisen ett varmt rogivande sken. Kvällsmaten stod framdukad på det långa stabila bordet i köket och från spisen spred sig härliga dofter av kokt fläsk. Don José tog sina båda barn i famn och hurtigt förde han dem direkt till bordet. Familjen hade väntat länge och alla var hungriga. Systrarna och brodern Dinis hade redan bänkat sig på sina platser och väntade otåligt. Nittonåriga Franciscas mungipor hängde som vanligt nedåt. Hon tittade avundsjukt på Isabellas gracila gestalt och glada anlete. Ännu mer tillknäppt blev hon då gåvan från Paulo uppvisades. Rosalba, sextonåringen, kände ingen svartsjuka eller avundsjuka mot någon. Helt fri från baktankar satt hon lite hopsjunken, blek och med svettiga händer i knät. Hon log milt när hon mötte Isabellas glittrande ögon och fogade sig i att inte få någon större uppmärksamhet. Bredvid Rosalba satt fjortonårige Dinis. Han hade dåligt bordsskick och smaskade ljudligt under måltiderna. Francisca som satt mitt emot honom irriterades nästan till vansinne. Manuel satt mellan Francisca och Isabella. Han hade lagt av sina prästkläder och bytt till ledigare hemmakläder. Den öppna skjortlinningen runt halsen var inte hopknuten med banden så det håriga bröstet framhävdes och visade hans manlighet som man inte ens kunde ana under prästkläderna. Rak som en pinne, världsvan och vacker åt han under tystnad. Föräldrarna satt på var sin kortsida av bordet. Don José pladdrade livligt och ville veta allt som Isabella upplevt under dagen. Han åt glupskt och deras eget gröna vin gjorde honom extra gladlynt och pratsam. - Eliseo anförtrodde mig att Pride, som Manuel skall segla med, ligger inne för sanering. Visste du inte det? sa Isabella lugnt vänd mot sin bror.

15 Alla tittade frågande och bestörta på varandra och stannade upp mitt i tuggandet. Tankarna snurrade i Manuels huvud. Skulle han erkänna att han visste? Han tog en klunk vin och svetten bröt fram på hans höga panna. - Jag måste erkänna att jag fått höra om pestråttorna ombord på Pride. Anledningen till att jag inte sagt något, är att jag inte ville oroa er i onödan. Papa skulle ha handlat på precis samma sätt, om jag känner honom rätt, sa Manuel myndigt med prästmin vänd mot sin far. Dona Ana tog sig för bröstet med darrande hand och kunde inte få fram ett ljud. - Du har rätt min pojke, men det är inte bra att få informationerna från annat håll, så vi ber dig att anförtro oss både obehagliga och behagliga händelser i fortsättningen. Du vet att du kan lita på oss lika mycket som på Gud Fader, förmodligen mer, sa fadern. - Vi skall inte hetsa upp oss i onödan. Manuel är utsänd och Gud får se till att inget händer honom. Jag föreslår att vi bordlägger detta samtalsämnet och oron över vad som kan hända och inte hända, sa dona Ana som hämtat sig. Men inom henne kändes det inte riktigt övertygande.

16 4. Familjen bänkade sig i det stora allrummet där brasan sprakade hemtrevligt och skänkte en angenämt varm atmosfär. Don José tände oljelampan som stod mitt på bordet för att döttrarna skulle kunna se då de sydde eller broderade. Skenet från lampan och eldstaden, tog sig inte fram till rummets övriga ytor. Det gedigna linneskåpet, bokhyllorna tungt belastade med böcker, en del i franskt skinn, byrån i ädelträ med sina fem bastanta lådor, stod som tysta statyer i det skumma ljuset. Ovala spegeln med förgylld ram ovanför skänken med marmorskiva, lyste röd och kastade reflexer från eldstaden. Den persiska mattan täckte golvet där tre soffor och ett bord med klaffar stod placerat en bit från den öppna spisen. En mindre soffa, två karmstolar och ett trebent bord, stod mellan två av fönsterna på långväggen. Alldeles intill den i grå sten uppbyggda spisen, stod dona Anas och makens karmstolar med hemvävt tyg på rygg och sitsar. Dona Ana anslöt sig till övriga familjen sedan hon stökat färdigt i köket, men sparade disken till pigan som fick ta hand om den dagen efter. Modern serverade kaffe till dem som så önskade, satte sig sedan vid knyppeldynan intill spisen. Lugnt och metodiskt och med ett svagt rasslande förde hon de olika spolarna i rätt position. Den vackra spetsen hade hon tänkt ge till den av döttrarna som först gifte sig. Hon antog att det borde bli Isabella men samtidigt betedde sig flickan lite underligt i sällskap med manfolk. Den ende som Isabella tycktes bry sig om var Manuel. Modern tyckte det var ett ovanligt kärt förhållande mellan bror och syster. Det verkade dock inte normalt och det oroade henne sporadiskt. Tankarna for och flaxade i takt med spolarnas dans på knyppeldynan. Hon längtade upp i bergen, att få andas den friska härliga doften av eukalyptus i de stora skogarna och fröjdas åt den blommande gula ginsten och den gula mimosan. Mandelträdens blomning och pinjernas ståtliga grönska. De bördiga floddalarna skulle snart översållas av blomprakt och bönderna ta fram sina oxförspända träplogar. En tid som dona Ana älskade och kände stark passion för. Det betydde mycket arbete utomhus men också liv och hälsa. Hon skulle redan i morgon börja rensa i trädgården och klippa rosorna, tänkte hon förnöjsamt. Trädgården var prunkande och stor med särskild avdelning för grönsaker. Blomrabatterna skötte hon alltid själv. Ingen kunde få det ansvarsfulla uppdraget att ansa hennes hibiskusbuskar, lavendelplantor eller de ömtåliga cyklamenpartierna i trädgården. Hon hade sett att kaprifolen hade stora knoppar och fick nog be Pedro, allt i allon, binda upp den slingrande växten lite bättre så den

17 inte dog för henne. Några av cypresserna såg hängiga ut. Vintern hade farit fram lite ovarsamt och inte skonat dessa undersköna träd. Stora bruna partier i den täta grönskan måste klippas bort så fort som möjligt, tänkte hon vidare. Dona Ana stannade upp mitt i en nyss påbörjad fundering om sin bror i Lagos och lyssnade uppmärksamt till sin mans storvulna planer angående Dinis skolgång. - Antingen måste du välja universitetet i Coimbra eller så skickar vi dig till England. - Ja men papa, det är ju så långt bort båda delarna. Finns det ingen utbildning på närmre håll för mig? sa Dinis trumpet. Han ville egentligen inte läsa vidare. Klosterskolan i Silves tyckte han räckte men den hade inte givit honom mer än de nödvändiga grundkunskaperna. Framtiden kunde inte påbörjas med så futtigt elementära ämnen. Det måste fyllas på med mer vetenskapliga studier. Dinis visste precis vad fadern syftade på och höll med om att något mer kunde ju behövas för att komma lite längre än till apelsinlundarna. - Det finns inget annat universitet än det i Coimbra, tyvärr. Det låg tidigare i Lisboa men blev flyttat för flera hundra år sedan. - Så ovanligt dumt och fånigt att flytta det från Lisboa, utbrast Dinis som satt på golvet framför spisen och kelade med sin hund. - Nu är det bara så och du får skynda på att tänka över saken så jag kan åtgärda vad som behövs före apelsinskörden, sa don José strängt men med omtanke och värme i rösten. - Kan han inte få vänta ett år till? Jag tycker han är för ung att resa så långt hemifrån, sa dona Ana som tyst åhört diskussionen. - Coimbra kommer att göra pojken gott och varför uppskjuta till morgondagen det han kan göra i dag! anförde fadern bestämt. - Jaha, suckade Dinis. Var skall jag bo om jag väljer Coimbra? - Manuel, du har en kollega som studerar i staden, tror du att han kan ge några tips angående bostad eller inhysning? frågade Isabella diskret. Manuel nickade och lovade undersöka saken. Kanske kunde det vara till hjälp för Dinis att bestämma sig. - Var ligger Coimbra papa? frågade Francisca som var dålig i både historia och geografi. Det berodde troligtvis på bristande intresse. Det som hon mest drömde sig bort i, var fantasier om den vackre prinsen som kommer och friar till henne och för henne till sitt slott i den stora staden bortom bergen. Hon trivdes inte i den lantliga idyllen. Det skulle varit hälsosammare för henne att göra något konstruktivt av sina drömmar och fantasier istället för att hänge sig åt dem, hade hennes mor påtalat vid flera tillfällen. - Coimbra ligger mellan städerna Tomar och Porto i de rika vindistrikten, uppe på utlöparen av Serra de Lavarão vid floden Mondego. Det är ett betagande blickfång med de vita husen uppåt sluttningarna, särskilt när blomsterprakten är som störst. Högst upp över stadens hustak reser sig universitetet. Gränderna är branta och trapporna är många och långa. Husen är pittoreska och utsikten är grandios. "Mondegos pärla." Don José slog ut med handen för att påtagligt visa sin berättareglädje och sitt stora intresse för natur och skönhet.

18 - Hur kan du veta allt det där papa? undrade Francisca som inte förstått var staden fanns. Hade man talat om för henne att det låg en bra bit norr om Lisboa, skulle hon kanske kunnat räknat ut ungefär var och hur långt hennes lillebror måste färdas. - Min lilla ganso, jag har själv sett allt det underbara med egna ögon och din mor kan intyga att det är sant för hon var med i bagaget, skrattade fadern så bullrande att hunden, som för ovanlighetens skull fick vara inomhus, for upp och skällde ut honom. - Kalla mig inte gås papa! Det låter inte snällt, uppmanade Francisca. Manuel satt djupt försjunken i sina egna tankar och stirrade in i elden. Vad har jag gett mig in på egentligen? tänkte han. Hur skulle han kunna lämna denna sköna plats, familjens omsorger, sin älskade syster och sin kyrka? Frågorna pockade på starkare än någonsin och han visste bara att han var tvungen och att det måste ske. Han försökte hitta olika utvägar för att slippa, men han kom fram till att det var Guds mening och det kunde han inte ändra på. Att trotsa Gud och påven var straffbart så han skyndade sig att tänka på annat. Hans känslor för Isabella blev varmare och starkare för varje år som gick. Kanske det var nyttigt att komma bort från banden som knutits hårt samman mellan dem. Samtidigt gjorde det ont i hjärtat att tänka så. Om han inte varit präst och Isabella inte varit hans syster... Tanken svindlade och han insåg att det verkade sjukt att fundera i de banorna. Manuel var så upptagen med sitt inre, att han inte hörde frågan som ställdes till honom. Med ett ryck vaknade han som ur en förtrollning och blev medveten om verkligheten. - Jag talar till dig min son, sa fadern för andra gången. Du som studerat i Coimbra har kanske något att tillägga om verksamheten och platsen i övrigt? - Det var ju bara en kort tid jag vistades där. Att uppleva en sommarnatt när månen står full och kastar sitt silverljus över stadens tak och gränder och höra mjuka gitarrklanger och vemodiga fadosånger i bakgrunden är något helt fantastiskt. Då blir man romantisk och då verkar livet bekymmersfritt och lätt. Det vimlar ju av studenter som ger stadslivet den extra prägel som andra platser saknar. Det är svårt att beskriva för den som inte upplevt det och det är kanske inte alla som trivs med att leva så. Man kan inte veta förrän man provat, sa Manuel med sin mjuka lugna röst. - Jag föredrar att du stannar i landet Dinis. Ha det i beaktande när du bestämmer dig, sa dona Ana och reste sig för att gå till sängs. - Tror du inte att jag kan räkna ut det kära mama! Hålla ett öga på mig, det är spionage och övervakning, skrattade Dinis och reste sig lojt för att släppa ut hunden. - Vi kan komma och hälsa på dig lättare än om du bor i England, ropade Isabella efter honom innan han försvann ut genom bakdörren i köket. Alla gick till sängs utom Isabella och Manuel. De behövde lufta sina känslor och gick därför tyst ut genom stora entrédörren sedan de svept in sig i var sin yllefilt. De vandrade hand i hand genom pelargången där rosorna klängde sig uppåt mot ljuset. Manuel skulle inte få se dem

19 blomma, inte få ge sin syster den första röda utslagna rosen som var ett traditionellt bevis på hans tillgivenhet. - Vad tänker du på amigo? frågade Isabella lågmält. - Jag får nog gå och bikta mig endera dagen. Jag har så många konstiga tankar och tvivlar ibland på att jag gör rätt. - Det är väl rädslan för det okända där borta som hemsöker dig. Inte för att jag vill bli av med dig, det vet du, men det blir ju både spännande och äventyrligt att få resa ut och hjälpa till. Jag vet ju att du tycker synd om indianerna. Säkert kan du vara till stor hjälp om de har det svårt. Du gör säkert mer nytta där än här, sa hon tröstande och smekte hans mörka lockiga hår där de stod vid balustraden under trädgårdens enda fikonträd. - Veckorna går så fort. Jag vet inte hur jag skall hinna med allt innan det är dags att fara iväg, sa han och suckade tungt. - Hinna med vad? Kan jag hjälpa dig med något så måste du låta mig få veta! Isabella kunde inte motstå frestelsen utan kröp keligt in i hans famn för att känna hans värme. Manuel drog sig hastigt undan. Hela hans själ längtade efter att få trycka henne intill sig och känna den friska doften av hennes mörka hår. Hålla hennes späda kropp och känna hennes bultande hjärta... - Mår du inte bra? Vad är det Manuel? Gråter du? Isabellas strupe snördes samman i förtvivlan. Hon tog hans hand och kysste den. - Nej, jo jag gråter för att jag är så vek och känslig. Jag får inte ta dig i min famn, om någon ser hur vi står här omslingrade skulle jag få ett elände. Begriper du inte att vi måste vara försiktiga. Du måste också bikta dig Isabella, lova det! - Bikta? Jag har ingenting att anförtro Gud mer än det han redan vet. Jag har inga hemligheter och jag tvivlar på att vår käre biktfader kan göra något åt mina känslor för dig. Vi har inte gjort något fel eller hur, Manuel? sa Isabella med brysk ton och lutade sig över balustraden i den mörka natten. Den lilla oljelampan flämtade till i vinden och lyste knappast sig själv men tillräckligt mycket för att ungdomarna inte skulle snava då de långsamt vandrade tillbaka mot huset. - Du gör som du vill Isabella. Jag vet ju din inställning till kyrkan, men för vad du gör så behåll den för dig själv annars råkar du illa ut. Jag respekterar dina åsikter men håller inte med dig, så var försiktig i dina uttalanden! - Ja ja, jag lovar tänka mig för men det är ett rysligt hyckleri att behöva låtsas och ändå är jag Gud lika trogen som du är. Hon stack sin svala hand i hans varma och kramade den hårt. - Det blir många brev mellan oss Manuel, som kommer att färdas över vida vatten. Jag kommer att skriva ofta och det hoppas jag du också gör, sa hon uppmuntrande innan de tog godnatt av varandra.

20 5 Inkommen i sin kammare på övre våningen, kastade sig Manuel raklång ner på sängen utan att tända sitt vaxljus. Tankarna malde som en kvarn inom honom. Då han inte kunde få kontroll över dem reste han sig och klädde hastigt av sig i mörkret, drack en mugg vatten för att skölja bort olust och munnens torrhet. Därefter kröp han ner mellan svala linnelakan och försökte somna. Hela sitt tjugofemåriga liv hade han vigt åt den orden som Ignatius av Loyola instiftade på 1500-talet. Den mäktiga jesuitorden hade spritt sig över hela världen och Manuel var stolt och ödmjuk över att få tillhöra de utvalda. Den kompakta utbildningen hade upptagit all hans energi och psykiska styrka. Oavbrutet höll han balansen mellan känslorna på plats med bön och meditation då konflikter uppstod inom honom. Problemen som hopade sig nu, hade han aldrig tidigare känt av. Inte på samma påtagliga vis. De hade säkerligen funnits men varit lätta att förtränga och vifta bort. Men förträngda känslor kommer förr eller senare upp i det medvetna och då blir de genast svårare att mota bort. Hade han kommit in i en religiös kris? Gav syndaångesten sådana känslor? Eller var det som Isabella sa, rädsla? Manuel vred sig runt i sängen. Genom fönstret kunde han skymta den stjärnbeströdda himlen. Han klev av bädden, gick bort till fönstret där han föll på knä och knäppte händerna i en innerlig bön: Lär oss, gode Herre, att tjäna dig som det tillkommer dig: att ge utan att beräkna kostnaden, att kämpa utan att bry sig om ifall man blir sårad, att slita ut sig utan att begära vila, att arbeta utan att vänta någon annan belöning än att veta att vi gör din vilja. Genom Jesus Kristus vår Herre. Bönen var Loyolas och fanns djupt inpräntad i Manuels sinne. Han genomfors av en häftig rysning som av feber. Rummet kändes kallt så han antog att det var säkrast att krypa till sängs igen innan han blev alltför avkyld. Redan som mycket ung hade Manuel bestämt sig för att som Loyola, viga sin vapenutrustning åt Gud och ta på sig Kristi kors. Han väntade på att Gud skulle visa honom vägen. Han gick igenom en nykter och kritisk självrannsakan och läste allt han kunde komma över i religionsväg.