Nr kr. För kapitalism och individuell frihet. Frihetsfronten 1 0 år i

Transkript

1 Nr kr För kapitalism och individuell frihet Frihetsfronten 1 0 år i frihetens tjänst John Locke manar till civil olydnad Amerikanska presidentvalet Somalia kaos eller föredöme?

2 2001, Bastiat s Odyssey The 20 th Annual World Conference of the International Society for Individual Liberty Dax, Aquitaine, France A constellation of Outstanding Speakers Dr. Donald Boudreaux (US), President of the Foundation for Economic Education, on the growth of governments and what we can do to resist A Nobel Prize Winner in Economics on Bastiat and Public Choice Alphonse Crespo, M.D. (Switzerland) on free market and medical ethics. Teresa Gorman, British member of Parliament, on the legacy of Margaret Thatcher. Pr. Philippe Nataf (Paris University), an international expert on free banking, will explore the future of much talked-about currencies (the Euro, worldwide money, gold, electronic currency) Pr. Madsen Pirie (UK), President of the Adam Smith Institute, on the progress towards freedom of the Public Education in England Dr. Mary Ruwart (US), ISIL director, Education director for the U.S. Libertarian Party, on the tragedy of government intervention on the environment Celebrate the Bicentenary of the Birth of Frédéric Bastiat July The 20 century, in ignoring the classical liberal teachings of Bastiat, witnessed generalized attacks on individual initiative, contempt for the human person, the rise of criminal totalitarian regimes, wars, concentration camps, forcibly displaced populations, tortures, exterminations and famines. At the dawn of the 21th Century, this conference will cover the prospects of a civilization more in keeping with the teachings of Bastiat. A civilization of individual liberty and responsibility. Anthony de Jasay, (Hungary, UK, France), author of The State (The best Libertarian book of the 20th century" according to Murray Rothbard), about the State, of course. Alain Laurent, (France), Libertarian philosopher and author of many successful books on classical liberalism, about Bastiat and Proudhon. Pr. Bertrand Lemennicier (Paris University), on the resilience of sophisms, in spite of Bastiat's Herculean efforts to eradicate them. Bob Mc Teer (US), president of the Federal Reserve Bank of Dallas, on his discovery of Bastiat and his subsequent endeavors to promote him among teachers. Serge Milhaud (France), former executive of Nestlé, (founder and former chief executive of its worldwide division of Mineral Waters Perrier-Vittel), President of "Ecco Emballage," will show how French Industry is tackling the recycling of consumer packaging without State intervention Christian Michel, cosmopolitan entrepreneur, director of Libertarian International, on the subject 1s Freedom compatible with Democracy?", and the side question: "is Switzerland as much a Libertarian paradise as many claim?" Pr. Pascal Salin (Paris University), former president of the Mont Pelerin Society, whose latest book Liberalism, on the true meaning of the Enterprise in a Libertarian society, is having a considerable impact in France. Pr. Ken Schoolland (Hawaii Pacific University), author of The Adventures of Jonathan Gullible, and board member of ISIL, will help us clarify the current libertarian controversy on immigration. George Shermann (US) former executive of ExxonMobil, International Operations, On the Defense of Multinational Corporations. Dr. Rigoberto Stewart, (Costa Rica), Executive director of the Institute for Liberty and Policy Analysis, on the progress of the Limon REAL libertarian project at the time of the meeting. Benolite Taffin (France), Mayor of the 2nd "arrondissement" of Paris, President of "United Taxpayers," on the taxpayer revolt in France. Michael Van Notten (Holland, Somalia), international legal expert, and his wife Flory, on a real-life example of a Stateless Society, endowed with a system of justice based on restitution to the victim. A small number ofthe Dax speakers, while having expressed interest, have not made solid commitments in time for this printing. Top-Value Conference Package! Access to all conference activities and events. 4 hotel nights. all meals. Transportation to events. Gala Banquet, Wednesday evening, July 4. Optional post-conference tour 5-8 July for only $359 extra. For more information and registration: Cercle Frédéric Bastiat Saint-Loubouer, France Web site: Libertarian International Web site: The International Society for Individual Liberty ISIL is a worldwide association of men and wornen in over 80 countries who promote free markets, personal liberty and limited government through educational outreach activities. Basic one year membership is US $35. Additional donations welcomed! International Societyfor Individual Liberty 836-B Southampron Rd PMB#299, Benicia, CA Tel: (707) Fax: (707) isil@isil.org Website: Grent Prices Double room US$599 Single room US$739 Register Today and Save Save US$ 100 (if fully paid by August 31/2000) Save US$ 50 (if fully paid by March 31/2001) After March 31, 2001 regular prices apply.

3 Innehåll Breviabox 620, Stockholm Redaktör Erik Lakomaa Redaktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke Redaktion Karin Råde, Henrik Alexandersson, Johan Nordström, Mats Sylvan, Sara Abrahamsson (översättning och korrektur) Redaktionsråd Sven Rydenfelt, Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg Presslagd ISSN: Löpnummer 53 Manusstopp nr : 28 februari. NYLIBERALISMEN Tidningen NYLIBERALEN företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, Richard Cobden, John Bright, Thomas Jefferson, Patrick Henry, Herbert Spencer och Frederic Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av dessa sedan utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid återfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. TIDSKRIFTEN NYLIBERALEN Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med den liberala nätverksorganisationen Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka till frihetsfronten@bahnhof.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är / UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivnigen: Ursprungligen publicerad i Tidskriften Nyliberalen, Box 620, Stockholm, samt att ett exemplar av den publikation där återtrycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsidor anges: / 4 Mer makt åt EU innebär en europeisk välfärdsstat! Erik Lakomaa skriver i sin ledare om hur den europeiska gemenskapen är till skada för friheten. 14 Biljettspekulanten Åter hyllar Walter Block sådant som fördöms av välfärdsstaten. 16 Rätten att göra uppror en Lockeansk betraktelse Ingemar Nordin gör en filosofisk djupdykning och resonerar utifrån den klassiske liberale filosofen John Lockes tankar kring huruvida människan har en skyldighet att lyda staten. 22 Central banking: Till försvar för det statliga monopolet Anders Bäcklund debatterar penningpolitik och privata pengar med Erik Lakomaa. Frihetsfronten 10 år 7 Frihetsfrontens födelse Anders Varveus beskriver hur några turbulenta år i början av 90-talet förändrade det politiska landskapet i Sverige. 9 Fronten 10 år av sekt och intellekt Johan Norberg minns hur han genom Frihetsfronten förvandlades från anarkistisk rabulist till den han är idag. 12 Frihetens röst i öknen Gunnar Axén visar att försvaret för friheten har ett stöd även i maktens korridorer åring som redan blivit myndig Elias Granqvist delar med sig av sina intryck från Frihetsfrontens 10-årsfest. 25 Somaliland ett verklighetens Galt s Gulch? Per Bylund har studerat situationen på Afrikas horn närmare. Där andra ser kaos ser han fröet till ett nytt sätt att bygga en civilisation. 27 Socialismen hotar din hälsa Erik Lakomaa skriver att sjukvård lyder under samma ekonomiska lagar som all annan verksamhet.. 29 Det amerikanska presidentvalet Henrik Bejke rapporterar om libertarianska mot- och medgångar. 32 Recensioner Petra Wårstam recenserar Jakten på total rättvisa av Thomas Sowell. Per-Henrik Edqvist recenserar Stat, individ och marknad. Kristin Östlund recenserar Gösta Bohman hjälten och myten av Tove Lifvendahl. P R E N U M E R AT I O N Nyliberalen utkommer med fyra nummer om året. Prenumeration kostar 150 kronor/4 nr. Den som vill bidra ekonomiskt till denna icke-skattefinansierade tidning kan köpa en stödprenumeration som kostar 350 kronor i vilket ingår 10 procent rabatt på boksortimentet samt en gratisprenumeration till en vän. Om man vill bidra extra till den liberala kampen kan man bli sponsor för 500 kronor, vilket utöver detta även ger personlig information/korrespondens om Nyliberalens verksamhet. A Prenumerant 150 : B Stödprenumerant 350 : C Sponsor 500 : Betala på Nyliberalens postgiro Glöm inte namn och adress! (Även på den du vill skänka en prenumeration till om du väljer B eller C.) Om du vill betala för två år på en gång gäller följande priser: A 250 :, B 600 :, C 900:

4 Ledare Mer makt åt EU innebär en europeisk välfärdsstat När den nationella vetorätten försvann vid EU-toppmötet i Nice kallade de som gav upp inför de franska påtryckningarna den franska segern för en kompromiss. Vetot sades ha sparats för sådana viktiga avgöranden som bestämmandet av inkomstskatterna, och kvalificerad majoritet kommer att vara regeln inom mindre betydelsefulla områden. Man ska emellertid inte låta sig luras av sådan retorik. Kvalificerade majoriteter har sällan eller aldrig lyckats stå emot trycket från de som tycker att allt annat än enkla majoritetsbeslut är odemokratiska. Beslut med enkel majoritet betyder på europeisk nivå socialism för alla. Frankrike, som fram till årsskiftet var ordförandeland i EU, och kommissionen framhåller att om EU utvidgas från 15 till 19 eller kanske 24 medlemmar kommer möjligheten till mer långtgående politiska beslut bli praktiskt taget obefintlig om inte vetorätten avskaffas. Men om vi inte idag tillåter att ett land hindrar de andra 14 kommer vi en dag inte tillåta att sju hindrar åtta eller att 12 hindrar 13. Så snart som politiken börjar avgöras med rösträkning istället för enhällighet, slutar det alltid med att de vinnande 51 procenten påtvingar sin vilja på de förlorande 49. Nationell suveränitet Nej ta ck! Det är idag få politiker som öppet stödjer tanken på en europeisk superstat, den mest prominente är antagligen Tysklands miljöpartistiske utrikesminister Joschka Fischer och förre EU-ordföranden Jaques Delors. Andra, bland annat Storbritanniens premiärminister Tony Blair, ser hellre ett EU vars byggstenar är suveräna länder. (Man kan dock fråga sig hur suverän en sådan byggsten är när den väl murats in i en av väggarna till Festung Europa). Resultatet kommer antagligen att bli någonting mitt emellan dessa två extremer (att enskilda personer skulle få bestämma över sig själva är så extremt att det alternativet inte ens finns med på den europeiska politiska kartan). Med detta kommer folk att kunna hoppas på att få lite från båda sidorna. Man slipper en auktoritär superstat men får ett EU som fungerar lite effektivare än idag. Detta är dock inget annat än en dröm. När väl politikerna börjat rösta om vår framtid slutar de aldrig och när väl politikerna sluppit kravet på att uppnå enhällighet kommer det aldrig tillbaka. De områden där besluten fattas med kvalificerade majoriteter kommer att bli fler och de kvalificerade majoriteterna kommer att ersättas av det gängse systemet där det gäller att först räkna till 51. Den politiska makten kommer successivt att flyttas över från nationella parlament till Bryssel. En överflyttning som kommer att leda till att avståndet mellan politiker och undersåtar blir än större. Politiska majoriteter formas genom att man erbjuder olika intressegrupper förmåner, förmåner som de som tillhör den förlorande minoriteten får betala. Ett sådant system innebär nästan alltid ett permanent och stenhårt tr yck att skapa nya förmåner, bidrag och skatter och en ständigt expanderande omfördelningsapparat. EU kommer att organiseras uppifrån och ner; med President Romano Prodi i toppen och vi själva i botten. EU-politikerna är medvetna om den bristande legitimiteten i detta och förslår åtgärder mot vad de kallar demokratiskt underskott. Deras lösning heter mer demokrati. Det innebär att Europaparlamentet ska omvandlas från en avstjälpningsplats för misslyckade politiker till en verklig maktfaktor. Bland annat föreslås parlamentet få välja EU-president som i sin tur ska få bilda regering med utgångspunkt från styrkeförhållandena i parlamentet. Tillskillnad från Kommissionen skulle en sådan församling åtminstone med visst fog kunna hävda att de företräder folket. Det demokratiska underskottet skulle därigenom avskaffas är det tänkt. Vad EU lider av är dock inte demokratiskt underskott utan politiskt överskott. Hotet från denna utveckling är uppenbart utifrån ett liberalt perspektiv. Det mått av liberala institutioner som ännu lever kvar beror på konkurrensen mellan länderna. Så länge man tillåter att människor, varor och kapital rör sig över gränserna kan man inte ha hur höga skatter eller hur korkade regleringar som helst då tar folk med sig sina pengar och flyttar (något som politikerna förvisso försöker stoppa med hjälp av harmoniseringar och gemensam valuta). Däremot finns det ingen politisk majoritet för liberalism eller marknadsekonomi i Europa som helhet, och det finns inte heller något hopp om att någon sådan ska formas inom överskådlig tid. En europeisk reglering måste med automatik bli socialdemokratisk (även om den skulle kalla sig något annat). Politiska majoriteter formas genom att man erbjuder olika intressegrupper förmåner, förmåner som de som tillhör den förlorande minoriteten får betala. Ett sådant system innebär nästan alltid ett permanent och stenhårt tryck att skapa nya förmåner, bidrag och skatter och en ständigt expanderande omfördelningsapparat. Politikernas lekstuga med skattebetalarnas pengar Idag är de europeiska välfärdstaterna på väg att haverera ekonomiskt. De behåller dock sin politiska lockelse. En all-europisk stat kommer också med all sannolikhet bli en välfärdsstat: en som är minst lika generös med andras pengar som de nu existerande nationella välfärdsstaterna. Varje parti med ambitionen att samla en europeisk majoritet skulle tvingas att erbjuda särintressen, från Irland till Grekland, från Portugal till Polen, större förmåner och mer bidrag än konkurrenterna. Dagens omfördelningsprogram den gemensamma jordbrukspolitiken och regionalstödet skulle bli en spottloska i havet i jämförelse vad en europeisk superstat skulle fordra. Överallt i Europa råder föreställningen att progressiva skatter, omfattande socialförsäkringssystem, strikta arbetsmarknadsregleringar (och omfattande AMS-program eller tvångsmässigt begränsade arbetstider för att dölja resultatet av regleringarna) leder till ökat välstånd (åtminstone för sk. svaga grup-

5 per). Många fattiga tror också på välfärdslöftena då de ser de direkta förmåner de får men inte de indirekta kostnader (i form av arbetslöshet, bidragsberoende och stagnerade tillväxt) de tvingas betala. Även bland de som är välutbildade och rätt välmående är tron på värdet av välfärdstaten djupt rotad, dels därför att många av dem lever på subventioner och bidrag själva, dels för att programmen kräver en politisk klass som ska planera och styra dock därmed även arbetstillfällen för högutbildade politiska välgörare. Vad jag skriver här kan låta som om jag anar en konspiration någonstans. Så är dock inte fallet. EU är inte genomdåligt. Ibland är det till nytta, som när de stoppar nationella regleringars värsta konkurrensbegränsande regleringar och försök att begränsa rörligheten. Den makt som gör det möjligt för EU-politikerna att hindra alltför regleringsvilliga nationella politiker begränsas dock bara av politikernas egen vilja att inte ge sig mer makt. Det är farligt. Det farliga med den utveckling jag beskriver är inte heller att någon sitter i en mörk källare och planerar maktövertagandet utan att utvecklingen går av sig själv att vi rusar mot en europeisk socialistisk superstat samtidigt som vi håller händerna framför ögonen för att slippa se vad som händer. Erik Lakomaa Jämställt brännvin AV GUSTAF HOFFSTEDT Jag tillhör en av det fåtal svenskar som köper min alkohol i god tid. På tisdagsluncherna (praktiskt taget varenda en av dem) smiter jag ner till Systemet. Personalen har gott om tid, och jag kan beställa flaskor de inte lagerför. I bästa fall kommer jag ihåg att lösa ut dem ett par veckor senare. I tisdags var jag som vanligt i butiken. Mitt brännvin var slut; det var dags att fylla på med nytt. Okryddat brännvin använder jag huvudsakligen till att blanda fåniga tonårsdrinkar med. Fantasin inskränker sig till att välja mellan Fanta apelsin eller Fanta citron till groggvirke. Svagt av Systemet Ekonomisk som jag är tänkte jag köpa ett brännvin med 50 % alkohol. Mer fylla för pengarna ni vet. Från utlandsresorna har vi vant oss vid den alkoholstyrkan. Vår egen Absolut vodka har då en röd etikett, i stället för den vanliga blå. I butiken fick jag emellertid veta att inget brännvin med sådan styrka saluförs i systembutikerna. Det var ju inte lätt för damen i kassan att förklara avsaknaden av det riktigt starka brännvinet. Jag skickade ett mail till Tommy på Systemets kundtjänst. Han svarade att man mycket väl fick saluföra dessa drycker (betänk dock att alkoholskatten är drygt 500 kr per liter ren alkohol). Det är, citat alkoholpolitiska skäl, som gör att Systemet inte säljer exempelvis den röda Absoluten. Detta förvånade mig. Förvisso är hälftenlösningar av typen varannan damernas politiskt korrekta; då borde ju även varannan etanolmolekylernas vara bra. Det torde vara ännu ett steg mot ett jämställt samhälle. Nej, verkligt förvånad blev jag när jag kort därefter läste i Systemets prislista. Där fann jag whiskeyn Booker s, vars alkoholhalt uppgår till 62,5 %. Nu börjar det verkligen bränna i halsen! Ett skäl till att man trots allt har Booker s i sortimentet kan möjligen vara att man bör spä ut den. Riktigt fin whisky som Booker s för 659 kr smakar bäst om man blandar i lite kallt, friskt vatten. Men det var precis vad jag hade tänkt göra med mitt brännvin! Visserligen transubstansierades vattnet till Fanta, men vem orkar bry sig om det? Mystiken kring prislistan upphör inte där. Brukar Du läsa smakbeskrivningarna på de olika varorna? Det gjorde jag i jakten på mitt brännvin. De får absolut inte vara värderande, utan skall på klassisk myndighetssvenska sakligt redogöra för produkten. Vad gäller mitt okryddade brännvin blir omdömena en smula löjliga. Hur skall man lyckas skilja dem åt? Eller vad sägs om Absolut vodka med brödig, ren spritsmak, Finlandia med mycket ren, neutral spritsmak, Koskenkorva med ren spritsmak och slutligen Kronvodka med ren, ganska neutral spritsmak. Vilken fantastisk vägledning! Åter till procenten. Om man insisterar på att man vill ha sprit enligt devisen varannan etanolens, finns det faktiskt en flaska på lager. Den kommer från Bols, ni vet den där holländska likörproducenten, som på något märkligt sätt tycks ha sprängt lagen om mättade sockerlösningar. Plötsligt blir smakbeskrivningen riktigt intressant: Söt, simmig, mycket eldig smak av kanel, nejlikor, kardemumma och pomerans. Innehåller guldflagor. (E 175). Vän av ordning frågar sig på vilket sätt Gold Strike, som skapelsen heter, är mindre onyttig än den röda Absoluten. Är det guldflagorna eller E 175 som är hälsobringande? Kanske är de rentav beteckningar på samma sak. Och jag som trodde att man skulle inta tungmetaller med försiktighet. Jag tror att Systemet är ute och cyklar med sin alkoholpolicy. Ett träffande citat kan hämtas från professorn och författaren Umberto Ecos Interpretation and overinterpretation: If a doctor notices that all his patients suffering from cirrhosis of the liver regurlarly drink either whisky and soda, cognac and soda, or gin and soda, and concludes from this that soda causes cirrhosis of the liver, he is wrong. Följaktligen är naturligtvis etanolen precis lika farlig eller ofarlig i Gold Strike, som i röd Absolut vodka. En kul och hederlig hobby Det blev ingen röd Absolut i tisdags. Det hade det inte blivit, även om Systemet hade tillhandahållit den. Omoralen i att köpa statligt brännvin slog mig plötsligt. Helst hade jag köpt mig en hembränd och finkelfri dunk, men tyvärr är jag den ende i Sverige som saknar dylika känningar. I stället bestämde jag mig för att köpa en flaska från det lilla företaget Svensk vodka i Motala AB. Deras Svensk vodka Lake Vättern, är jättetrendig. Tyvärr fanns den inte i sortimentet. Lojal till motalaföretaget som jag var, valde jag då den enda sorten som stod till buds: 32. Gissa vilken alkoholhalt det är i den! Med en sådan styrka, eller snarare svaghet, borde den på momangen ges rätt att märkas med gröna nyckelhålet. För övrigt anser jag att Systemet bör förstöras. Absolut. Gustaf Hoffstedt arbetar som politisk sekreterare vid Moderata Samlingspartiets riksdagskansli

6 Go West, young man! Undantaget den utdragna rösträkningen, anklagelserna om valfusk och uppätna valsedlar var nog det intressantaste med det amerikanska presidentvalet de svenska politikernas kommentarer. Statsminister Göran Persson stödde Al Gore, som han hoppades skulle fortsätta den framgångsrika progressiva politik Clinton fört. Bosse Lundgren höll på Bush. Båda ställningstagandena förvånar och väcker hopp. De amerikanska presidentkandidaterna står ju rimligen så långt från de svenska politikerna att Gore och Bush antagligen skulle välkomnas i Fria Moderata Studentförbundet men ses som högerparia överallt annars. Om det verkligen är så att Göran Persson och Bosse Lundgren tycker att Gore respektive Bush är vettiga varför tar de då inte efter deras politik? Sänk skatterna med två tredjedelar, avreglera arbetsmarknaden och avskaffa fackets privilegier, skriv in allas oförytterliga rätt att äga vapen i grundlagen, avskaffa de statliga alkohol- och läkemedelsmonopolen, lägg ner landstingen och avskaffa skattefinansieringen av sjukvården. Ni hade fått min röst direkt. Erik Lakomaa Another one bites the dust Ännu en bastion för fritt kapital har fallit. Liechtensteins Banker har meddelat att de slutar med anonyma konton och inför obligatoriska känn din kund direktiv. Orsaken till övergivandet av kontoanonymiteten är påtryckningar från OECD som i juni svartlistade Liechtenstein och 14 andra länder, och anklagade dem för att inte samarbeta i kampen mot pengatvätt. Under dessa direktiv måste alla intermediärer, ansvariga för en tredjedel av landets bankkonton, avslöja namnet på den person de representerar. Övrig kontoinformation är dock fortfarande skyddad. Frågan är hur länge till? Johan Nordström Verklighetens Barbiedocka? I förra numret av Nyliberalen berättade vi hur redaktionen utsatt (s)-kvinnan och pornografimotståndaren Inger Segelström för ett litet practical joke genom att skicka henne en Internetlänk till en sida där man placerat Barbie-dockor i sexuella situationer. Segelström lovade då att omedelbart underrätta vederbörliga myndigheter. En del läsare har ifrågasatt om hennes reaktion verkligen var riktig och menat att det snarare handlat om ett sk auto-svar som hon programmerat sitt program att skicka ut. En av våra läsare tog dock själv kontakt med Inger Segelström och följande elektroniska dialog utspelade sig: Du lär ha uppmärksammat regeringen på att någon har gjort en hemsida med Barbiedockor i utmanade ställningar. Är detta sant? På detta svarar Segelström: Det är sant och jag har sänt det till polisens avd. för barnporr och justitiedept Vår läsare fortsatte då med följande mail: Men det är ju fråga om dockor. Går du inte lite väl långt? Hur ser du på exempelvis indiska tempelstatyer som visar människor i alla åldrar och djur som tillsammans deltar i allehanda sexuella övningar? Ska böcker som visar bilder från Khajuraho förbjudas? Vill du riva templena? Det enda du verkar åstadkomma är att Ban(s)ai! Handelsminister Leif Pagrotsky vill undersöka möjligheterna för svenska sjukvårdsföretag att etablera sig i Japan. Är det måhända inte lika fult att tjäna pengar på sjuka japaner som svenskar, eller har japanerna gjort något ont för att förtjäna att bli utsatta för storkapitlets profithunger? Sanningen är nog helt enkelt att man räknar med att den omtalade japanska artigheten och respekten för överheten är nödvändiga förutsättningar för att acceptera månadslånga köer och maktfullkomliga landstingspolitiker. Danjell Elgebrandt förlöjliga kampen mot barnpornografi. Segelström svarar då: De personer som sände det här till mig ville att jag skulle sända det vidare vilket jag gjorde. Det gör jag alltid när jag får post om någon vill det men inte vet hur. Det här är vanliga rutiner. Vi har alltså en ledande politiker i det här landet som på fullt allvar anser det är polisens sak att jaga fatt på clowner som roar sig med att lägga upp fejkade sexbilder som enbart innehåller leksaker! Ett annat uttalande från henne som ytterligare understryker hur hennes verklighetsbild ser ut är hennes kommentar då det visade sig att den kvinna som påstods bli våldtagen i filmen Shocking Truth i själva verket var en betald skådespelerska och att våldtäkten med andra ord inte var äkta. Hennes kommentar löd: Kvinnan våldtas av fem män, även om det är på film och sker frivilligt. Segelström klarar uppenbarligen inte av att skilja mellan verklighet och fantasi, skådespel och verkliga övergrepp. Det riktigt skrämmande är att detta inte handlar om någon ersättare i kommunfullmäktige i Nedre Bakvattnet, det handlar om en ledande riksdagspolitiker som under de senaste åren haft ett avgörande inflytande på lagstiftningens utformning och som också vid ett par tillfällen utpekats som en tänkbar medlem av regeringen. Henrik Bejke Får man suga? Över 200,000 Amerikaner har skrivit under på ett upprop som uppmanar den amerikanska kongressen att förbjuda amning av barn. Deras orsak? This primitive ritual has continued to be a violation of babies civil rights, an unlawful, incestuous relationship with mothers. Kommentarer känns överflödiga. Johan Nordström

7 1 0 år av frihetskamp Frihetsfrontens födelse AV ANDERS VARVEUS För tio år se d an g enomgick värld en en politisk omvälvning i frihetlig riktning som få ha d e trott var möjlig. De kommunistiska diktaturerna i Östeurop a kolla psa d e, Berlinmuren förvandla d es till grus och d et vä cktes en känsla av att sa mm a förändring även skulle vara möjlig i avkroken Sverig e. Det var ur d enna turbulens som Frih etsfronten up psto d. Frihetsfronten var en frisk vind i det tidiga nittiotalets politiska Sverige. I en tid när partierna och politiska bedömare började uppmärksamma hur urlakat det traditionella politiska engagemanget blivit partiernas medlemsantal var i fritt fall och folkrörelsernas lokaler gapade tomma klev Fronten in på scenen med dunder och brak. Budskapet var kanske inte nytt, men definitivt okänt för många svenskar svältfödda på en döende svensk modell. Nytt och befriande fördomsfritt var emellertid sättet vi framförde våra åsikter, vi skapade en i sanning fristående organisation, som svämmade över av kämparglöd och visionär vilja; för oss kändes ingenting omöjligt. Allt arbete byggde på frivillighet och verksamhetens grundplåt utgjordes av frivilligt satsade medel. Inga offentliga bidrag fick göra sin väg till vår rörelse, vi föresatte oss att leva som vi lärde. Därigenom ville vi visa på individens reellt existerande möjlighet att upprätthålla ett konsekvent etiskt förhållningssätt; våra idéer fick inte stanna vid att vara avancerade och intellektuella tankekonstruktioner, de skulle omsättas i praktiken. Samtidigt valde vi praktiskt politiskt sedermera med vissa undantag att lämna den dagsaktuella politiska debatten med sina procentenheter och reformer på marginalen, för en inriktning mot det visionära och ideologiska. Moralisk k a pitalism Fronten ville bringa på skam den allmänna illusionslöshet, som var en av det tidiga nittiotalets mest mondäna poser. Vi var inte liberaler av ekonomiska skäl, utan av genuint moraliska. Friheten var vår ledstjärna och moraliska kompass! Tillväxt var väl bra, men aldrig avgörande. Den sfär, vars centrum Fronten hela tiden förblev, utvecklades med åren i flera olika riktningar och utgjorde för många människor ett brokigt andningshål i en annars kollektivistisk värld. I sina bästa stunder, vilka var många, skapades en miljö med en nästan osannolik dynamik och handlingsvilja, som det var ett riktigt äventyr att vara en del av. Av alla de frågor vi drev vill jag framhålla tre. Ur ett medmänskligt perspektiv var förmodligen kampen för öppna gränser och fri invandring den mest angelägna frågan. Detta av uppenbara skäl. Världen över förföljs människor på grund av hudfärg, politisk uppfattning, sexuell läggning eller religiös trosuppfattning. Att stänga ute dessa människor är ett brott lika grovt som den förföljelse de flyr ifrån. En mur kan hålla människor innanför men också utanför; för den som måsta passera muren är skillnaden betydelselös likväl är muren skillnaden mellan liv och död. Åtskilliga människor lämnar sitt hemland i en strävan efter ökad livskvalité, de brukar då lite föraktfullt kallas ekonomiska flyktingar. Fast vem skulle komma på tanken att använda ett sådant uttryck om artonhundratalets stora svenska invandringsvåg till USA? Men Karl-Oskar och Kristina var ekonomiska flyktingar. Trots stort upplagda kampanjer i media, torgmöten, mängder med artiklar och debatter var vårt mediala genomslag i frågan om invandring minimalt. Kanske passade inte kravet på fri invandring in i den förutbestämda bild journalisterna hade av oss. Naturligtvis kan det kännas lite moloket när de ansträngningar man gör inte erkänns, å andra sidan tänker jag med tillfredsställelse tillbaks på de människor vi fick tillfälle att bistå, antingen med pengar, arbete, läkarhjälp eller tillfälliga bostäder. Tritnaha på S:t Eriksgatan i Stockholm försåg sina gäster med såväl andlig som värdslig stimulans. En annan debatt vi drev hårt, och där vi fick ordentligt med uppmärksamhet var den om legalisering av narkotika. Att ifrågasätta den svenska repressiva linjen eller att överhuvudtaget nämna orden harmreduction eller legalisering har sedan sextiotalet var liktydigt med respass ur all offentlig debatt och brännmärkning som samhällets värsta paria. Riktigt så är det inte längre idag. Forskare som Ted Goldberg och organisationer som Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare kan uttrycka sina kritiska åsikter utan att riskera jobbet. Detta till stor del tack vare att bland annat Fronten röjde vägen och drog på sig elden. Här lyckades vi tydligast med en av de viktigaste idéerna vi hade med Fronten, nämligen att bredda utrymmet för diskussion. Genom vår konsekvent liberala linje flyttade vi debattens extrem, vilket inneburit att tidigare extrema åsikter nu är mer acceptabla. Den tredje enskilda frågan jag vill ta upp gäller vår kritik av det alkoholpolitis-

8 1 0 år av frihetskamp ka förmynderiet. Egentligen ingen livsavgörande fråga i sig, däremot ett pedagogiskt exempel på individens beskärda livsrum. Även här väckte vi uppmärksamhet, främst genom Tritnaha. (Mer om Tritnaha nedan.) Men vi nådde också ett mycket konkret resultat. Det är inget att övermod att tillerkänna Tritnaha äran för den partiella liberaliseringen av utskänkningsreglerna, en liten men ändå påtaglig seger över myndigheterna. Sätten vi förde ut våra åsikter varierade och vi använde oss även av traditionella kanaler, även om de aldrig förlorade sin tydliga Frontprägel. Av alla tisdagspubar blev utan tvekan diskussionen mellan lan Wachtineister, Widar Andersson och Mattias Bengtsson den mest uppmärksammade och mest välbesökta. Lokalen på S:t Eriksgatan vara denna kväll full till bristningsgränsen, stämningen var hög, lokalen var nära nog lika varm och rökig som de kvällar Tritnaha körde party. När väl debatten var slut kunde tyvärr inte debattörerna erhålla det vanliga talararvodet, en flaska whisky. Polisen hade gjort ett tillslag tidigare på dagen och helt enkelt burit iväg med whiskyn, samt all annan alkohol de funnit och kunnat lägga vantarna på. Polisens tillslag föranledde en fyndig artikel i Expressen, som illustrerades med en bild där polisen bär ut öl och en annan bild där vi bär in ny. Bildtexterna löd Bärs ut respektive Bärs in Kanske har andra tisdagskvällar varit mer stimulerande intellektuellt, men just denna kväll minns jag med särskild värme, ett arrangemang som innehöll flera av de ingredienser Fronten kom att bli känd för; spännande debatt, intressanta människor, en glädjefylld atmosfär och ett stort mått av myndighetstrots. Kontroversiella talare Att anordna seminarier är väl inte en särskilt radikal grej, fast vi fick till några riktigt minnesvärda. Bäst blev nog det internationella narkotikaseminariet som avhölls i Laissez Faires lokaler på Herkulesgatan. Talare kom från Nederländerna och Schweiz, men mest minnesvärd var utan tvekan John Marks från Storbritannien. Marks var en av initiativtagarna till det framgångsrika legalförskrivningsprojektet i Liverpool och en milt sagt udda personlighet. På frågan varför människor använder heroin svarade Marks något släpigt och plirande med ögonen, Because it feels good! Filosofiseminariet med den nyliberale nestorn John-Henri Holmberg i en debatt med professorn i idéhistoria Sven-Eric Liedman var också en stor framgång. Med denna gång var också den oförglömlige katolske patern Rainer Carls. Genom åren har tidningen Nyliberalen genomgått stora förändringar, men den har hela tiden förblivit en grundpelare inom Fronten. Vid nittiotalets början försökte vi oss Talarkväll på Tritnaha med Mattias Bengtsson. på en storsatsning och gav ut ett antal påkostade nummer och började distribuera tidningen via tidningskiosker. Tack vare satsningen fick Nyliberalen ett ökat genomslag, som vi tyvärr inte lyckades hålla uppe. Senare försökte vi istället satsa på en stadigare utgivning och drog då ned på layoutkostnader. Bortsett från Nyliberalens funktion som ideologisk röst fungerade tidningen som en sammanhållande kraft för människor spridda över landet. Antalet människor som omfattar liberala värderingar är inte vidare stort och de är dessutom inte koncentrerade till en plats; då blev Nyliberalen en viktig länk mellan Fronten och alla medlemmar. Nu var inte Nyliberalen den enda tidning vi gav ut, 1992 kom Ego, en gratistidning som gick ut i en miljon exemplar. Det blev bara ett nummer, men det enda numret väckte desto större uppmärksamhet. Minsann, ännu en folkhemshjälte hade pudrat näsans insida Via Nyliberalen introducerade vi en stor mängd tidigare okänd utländsk liberal litteratur. Ämnena var många, filosofi, ekonomi, rättigheter, historia, humor och aktuell politik. Bland författarna fanns många välkända namn, som Ludwig von Mises och Milton Friedman, men även det mer udda och okända fanns representerat, som till exempel den gamle artonhundratalsanarkisten Lysander Spooner. Alla böcker vi sålde var emellertid inte utgivna av andra, vi hade därtill vårt eget förlag, som bland annat producerade Frihetsfrontens manifest och Johan Linders (text) och Visar Ulajs (bild) underbara Långa farbrorns sista Lilla Anna. Linders och Ulajs bok presenterades i samband med en välbesökt releasefest på S:t Eriksgatan där ett antal bilder ur boken hängde inramande längs väggarna. Några år senare hade Visar Ulaj en egen och utökad utställning på Laissez Faire då han också lyckades sälja en hel del. Vi ordnade även ett antal andra konstutställningar, av skiftande kvalité men alltid med en stor portion humor. Annat kul under åren har varit kabaréer, sånguppträdanden och ett gäng rockkonserter, både på Laissez Faire och Tritnaha. Fri sprit Ja, Tritnaha... vilka minnen. Men jag skall först nämna lite av annan civil olydnad vi ägnade oss åt. Historien om Fronten tar ju sin början då Christian Gergils sålde sprit på Drottninggatan i Stockholm, en aktivitet vi upprepade vid ett flertal tillfällen. Den svenska hembränningskulturen har alltid legat oss varmt om hjärtat, och den främjade vi genom att sälja Otto, hembränningsapparaten snart i var mans hem. En vår hade vi en kampanj då vi med kolossala mängder affischer bombade framför allt systembolag, men också polisstationer, Rosenbad och andra statliga inrättningar. Kampanjen för Fri Fart var skojig, om än inte vidare lyckad. Polisen återställde raskt de fartskyltar vi hade skyltat om från 90 till Fri Fart. Det finns mycket annat att påminna om, fast störst och viktigast var förstås Tritnaha. Nyttan av Tritnaha kan inte överskattas. Lokalen på St Eriksgatan, och senare när verksamheten flyttade till Nackagatan, blev en mötesplats och samlingspunkt: för alla

9 1 0 år av frihetskamp olika delar av rörelsen, tidningsredaktion, möteslokal, tisdagspubar mm. Hjärtat var Tritnaha, utan vilken det inte hade blivit mycket av resten. Tritnaha genererade pengarna och väckte medias intresse för oss. Alla polisrazzior, kampen, spänningen, segrarna och förlusterna... som sagt, ett riktigt äventyr. Och vilken humor och glädje! Polisen stänger och vi öppnar igen. Rekordet ligger på 57 minuter (om jag minns rätt), det tog mindre än en timma innan portarna slog upp igen efter att polisen lämnat lokalen. Här använde vi oss verkligen av ett helt nytt sätt att driva politisk verksamhet. Genom klubbverksamheten kom vi dessutom ofta i kontakt med människor som stod utanför det politiska livet inte av ointresse men av uppgivenhet. Ideologisk bredd Poängen med den här ofullständiga beskrivningen av vad Fronten faktiskt gjorde är att visa hur bred rörelsen var. Det är alltför enkelt att placera in Fronten i en högerbur, något som med framgång gjorts av våra kritiker. Inte helt oförtjänt. Nyliberalismens försvarare stannar ofta vid ekonomiska resonemang om marknadens fördelar och det socialistiska okets förgörande effekt på välståndet. Visst försökte vi inom Fronten föra fram de moraliska argumenten, såväl filosofiska som mer praktiskt moraliska, och alltför ofta var det ingen som ville höra på. Så här i backspegeln tycker jag dock att vi kunde ha gjort mer. Liberalism har nämligen för mig mycket lite att göra med ekonomi, istället handlar det om respekt och medmänsklighet. Att invandring innebär ekonomiska fördelar var aldrig ett argument när vi hjälpte utvisningshotade flyktingar, det var av omtanke om dessa människor i nöd. Vår kritik av den svenska narkotikapolitiken har sin grund i en avsky för de effekter repressionen har för utsatta grupper. De människor som har det sämst i samhällets, de som står längst ned på samhällsstegen, missbrukarna har blivit vår tids leprasjuka. För dem finns inga rättigheter, de har blivit icke önskvärda, Folkhemmet har inte plats för dem. Ekonomiska argument är endast bisaker, trots att det finns gott om dem. Människor är uppenbarligen olika och nås därför på olika sätt då behövde också Fronten uttrycka sig på alla möjliga och ibland omöjliga vis. Idag, när många år har gått sedan mitt engagemang i Fronten, händer alltemellanåt när jag i olika sammanhang träffar på människor kanske under en fest eller av en tillfällighet på stan att de börjar berätta om en händelse några år tillbaks i tiden. Ibland är det en debatt, påfallande ofta ett samtal i samband med ett party på Tritnaha, andra gånger en aktion eller något nummer av Nyliberalen. Gemensamt för dessa människors berättelser är att händelserna de beskriver sedan blir till milstolpar i deras liv. Det roliga är att även om jag kan påminna mig själva händelsen, har den sällan lämnat samma bestående effekt hos mig. För mig var det en debatt, en artikel eller ett samtal bland andra, säkert trevligt och givande, och inte så mycket mer. Medan den andra personen tackar mig för att jag har bidragit till att han eller hon fick en livsavgörande upplevelse. Det är ofta med värme i hjärtat jag tänker tillbaka på Fronten och allt vi gjorde, men inget värmer så mycket som när jag träffar människor vars liv och tankar vi lyckades påverka. Anders Varveus har varit redaktör för Nyliberalen och är en av Frihetsfrontens grundare. Numera arbetar han som projektledare på företaget Manpower. Fronten tio år av sekt och intellekt AV JOHAN NORBERG Från anarkist med grönt hår till hylla d författare hos Timbro Johan Norb erg d elar med sig av sina erfa - renh eter frå n Frih etsfrontens historia. Civil olydnad som den kan och bör vara: Johan Norberg delar ut insmugglade bananer utanför tullverket sommaren , när Frihetsfronten startade var jag, som 17-årig anarkist från Hässelby, mycket nyfiken. Jag läste glatt Nyliberalen även om jag skickade in en skarpt formulerad insändare om att Fronten var smygsocialister som kunde tänka sig ett skattetryck på runt fem procent av BNP. Jag blev aktiv på allvar när jag vid ett torgmöte träffade en ung nyliberal kvinna som berättade om hennes arbete med att gömma flyktingar. Då förstod jag att de här typerna faktiskt menade allvar. Frihetsivern var inte bara slagord, utan en del av en medveten kamp för individers frihet och mot tvångslagar. Idé och praktik Under mina sju år i Frihetsfronten var denna kombination av idéarbete och aktivism alltid det mest fascinerande. Med friheten är det som med vädret, alla bara pratar om det, men ingen gör något åt det. Men fronten gjorde något åt friheten. Oavsett om det gällde att gömma flyktingar, vägra värnplikt eller starta svartklubb. Detta var ett drag som hängde nära samman med den fria organisationsformen. Här fanns inga förtroendeposter, interna omröstningar om vad vi tyckte eller byråkratisk samordning. Vi visste vad vi tyckte och alla tyckte som de ville. De som ville aktivera sig och göra saker, gjorde det helt enkelt, utan att tvingas kompromissa med alla andra. Det fanns inget

10 1 0 år av frihetskamp intrigerande eller kuppande för att nå de rätta posterna och inga karriärister syntes till (vilket kanske hade att göra med att det snarare var ett hot mot karriären att aktivera sig :-) Vi som inte varit engagerade i något politisk ungdomsförbund förstod nog aldrig hur revolutionerande och befriande hela detta arrangemang var. Grundidén som jag hoppas att vi oftast höll oss till var revolution med ett leende. Inga förpliktelser, inget tvång, inget moraliserande över dem som tyckte att de hade något roligare att göra än att dela ut flygblad. Vi som gjorde saker gjorde det för att det var så himla kul, inte för att någon tjatade. Och vi hade ingen dum verksamhet, om jag får säga det själv. Under många års tid hade vi en av de intressantaste föredragsserierna i Sverige. Varje tisdag träffade vi politiker, chefredaktörer, mediapersonligheter och debattörer i diskussion under rubriken Billig bärs och radikala idéer. Många var de talare (inklusive vänsterpartister och socialliberaler) som överraskat vittnade om att de sällan varit med om lika spännande tillställningar. Hos oss fick de inte de vanliga frågorna om systemmicklande och dagsdebatt, utan de tvingades tänka igenom sin djupare människosyn, om politikens möjligheter och de egna bevekelsegrunderna. Vid sidan av detta gav vi ut Nyliberalen ca sex gånger om året, arrangerade seminarier om filosofi, EU och ekonomisk politik, hade Nordens bredaste urval av liberal litteratur till försäljning, osv. Det som gjorde att vi trots allt kände oss som martyrer var den dåliga uppmärksamheten i medierna. Här frodades en rörelse där unga ideellt engagerade människor sprutade ut tankar, talarkvällar och tidningar, helt fritt från traditionella politiska strukturer, utan SAF-stöd eller anknytning till borgerligheten. Hade det skett till vänster hade det hyllats som en ny folkrörelse. Men vi passade inte in i mediedramaturgin om de nyliberala makthavarna och marknadens diktatur, så det var tyst. Men, vaddå, jag dyster? Vi hade helsidor i dagspressen för fri invandring, en gång skickade vi ut en tidning till en miljon potentiella läsare, och genom uppmärksamheten för den kontroversiella drogliberalismen och svartklubben Tritnaha var det ändå omöjligt för de flesta att undgå att höra talas om frontens verksamhet. Sekterism Men allt var väl inte bara toppen. Det fanns få saker som gjorde oss frontare så irriterade som när någon anklagade oss för att vara sekterister, och för att påminna om gamla maoister i våra krav på renlärighet. Men de hade faktiskt en poäng. Det vore lögn att säga att vi hade respekt för andras åsikter. De som inte ville ge individen fullständig frihet var fascister hela bunten. De hade inte bara fel, de var nog egentligen ganska onda människor. Det är ingen unik inställning (på vänsterkanten är det en vanlig uppfattning om motståndarna). Men den är helt felaktig och djupt okunnig. Visar Ulajs illustrationer förgyllde flera nummer av Nyliberalen. Det ledde också till ett ointresse för delreformer, partiella avregleringar och valfrihetsreformer (jag var i högsta grad medskyldig). I det stora sammanhanget kan sådana verka blygsamma, men för den enskilde kan det faktiskt betyda en ofantligt mycket större makt över sitt eget liv. I fronten fanns en outtalad, och ibland uttalad uppfattning om att den som gick vidare till partipolitiken för att försöka genomföra sina åsikter nog var en karriäristisk svikare. Det må vara lätt att ironisera över premiepension och avskaffad hundskatt. Men det ska inte jämföras med den liberala utopin, det ska jämföras med det verkliga alternativet: status quo. I stället fanns det en tendens bland många i Frihetsfronten att med en målsökande robots precision söka upp de mest kontroversiella frågorna. Narkotikalegalisering, avskaffad vapenlagstiftning och fria bordeller. Delvis för att provocera, delvis som ett frihetligt lackmustest för att sortera ut moderater och folkpartister som bara ville ha frihet när det passade deras egen livsstil. Och gör man så får man naturligtvis skylla sig själv över att media fastnar för dessa frågor, och ständigt vill ha en med för att diskutera narkotika, men aldrig invandringspolitik. Det var därför fronten fick profilen sex, droger och rock n roll, snarare än frihandel, rättssäkerhet och individuella socialförsäkringar. Jag vill minnas att frontens hemsida länge hade en sektion med länkar till sakfrågor som särskilt intresserar nyliberaler, och där fanns endast narkotika, prostitution och homosexualitet! Fullt legitimt, men kom igen: något annat intresserade väl oss? Vassa tankar i provokativ förpackning Detta är anledningen till att fronten blev en organisation som man som politiskt intresserad strömmade igenom. Hos oss spetsades diskussionerna ständigt till, och det är talande att den filosofiska diskursen oftare handlade om extremexempel med Hitler, atombomber och öde öar, snarare än människors vardag. I nya sammanhang, om man skulle vara med i debatter eller politiska sammanhang behövdes andra verktyg, idéer om partiella reformer, vägar till ett liberalare samhälle om än inte ett turboliberalt sådant. Varje maratonlopp börjar med några första steg. Men sådana verktyg var vi dåliga på att bistå med från frontens håll. Devisen var Allt eller inget. Och då brukar det bli inget. Sekterismen tog sig också ett klassiskt uttryck: en ovilja att problematisera den egna ståndpunkten. Alla letar väl främst efter fakta som stöder den hypotes de just har konstruerat, men här gick det ofta längre. Det var inte bara anti-liberalism som vissa argumenterade emot, utan allting som skulle kunna användas för att försvara anti-liberala åsikter. En del hamnade i en situation där de försvarade saker bara för att de ville att de skulle vara lagliga: t ex droger eller pornografi något som fördunklar insikten om att allt som är dåligt inte ska förbjudas. Det är själva poängen med tolerans. Politiskt korrekta vetensk a plig a sanning ar Men det kunde också gälla andra områden. Vetenskapliga ståndpunkter kunde någon gång avvisas bara för att de skulle kunna användas av abortmotståndare som argument emot abort. Jag minns mycket väl en diskussion där jag och en kompis hade en i vårt tycke spännande hypotes om hur det evolutionärt kunde ha vuxit fram ett mänskligt skönhetssinne. Vår frontopponent blev märkbart störd över slutsatsen, och kunde inte ge sig förrän vi gick med på att skönhetsuppfattningen ändå är individuell annars skulle det ju kanske bli svårt att argumentera för valfrihet när det gäller konst och kultur!

11 1 0 år av frihetskamp Johan Norberg och Christian Gergils representerar Frihetsfronten på den stora bokmässan i Göteborg Jag ska inte säga att detta var mer än undantag. Men det räcker för att det ska vara svårt att i längden upprätthålla en levande intellektuell atmosfär. Om man låter sitt tänkande och sin spekulation om världens tillstånd begränsas av sådana politiska hämningar upphör man snart att tänka i nya banor. Kritiska resonemang måste alltid uppmuntras, även om det uppfattas som att de rubbar de egna dogmerna. Bara för att man är enig om frihet får det inte betyda att man ska bli betraktad som en splittrare om man låter diskussionen löpa vidare på andra områden. Frontens resultat Så hur ska man då utvärdera resultatet på marginalen? Det finns flera exempel på påverkan i det lilla: Det är utan tvekan så att krogarna i Stockholm inte hade fått ha nattöppet utan Tritnahas kamp mot regleringarna. Det erkände till och med beslutsfattarna. Den idag något sakligare diskussionen i drogfrågan hade aldrig varit möjlig om inte fronten hade tänjt gränserna. Detsamma gällde våra krav på fri invandring. Vissa inspirerade vi till att bli anhängare av det, andra var tvungna att bli det för att åtminstone vara lika öppna som de hemska nyliberalerna. Då var det svårt att hitta någon ung folkpartist eller moderat som tog kravet på allvar, idag är det svårt att hitta någon som inte gör det. Men någon frivilligt finansierad nattväktarstat ser vi ju inte skymten av i Sverige ännu. Kanske är det dags att revidera frontens grundläggande strategi? Den utgick ifrån att det inte är någon idé att engagera sig partipolitiskt. Detta för att politiker ändå at the end of the day begränsas av de ramar som den allmänna opinionen satte. Om man vill ha radikal förändring måste följaktligen folket övertygas om nyliberalismen, och då skulle politikerna så småningom springa benen av sig för att genomföra de liberala reformerna. Selektiv marknadsföring den optimala vägen Tanken är inte felaktig. Men väl optimistisk. Men en budget som inte räckte till att jag som Nyliberalenredaktör kunde få betalt fanns naturligtvis aldrig möjligheten att upprätthålla en dialog med någon större del av befolkningen. Inte ens om folket hade törstat efter principresonemang och naturrättsdiskussioner. Det är i så fall bättre att välja ut begränsade grupper som man vill och tror sig kunna påverka. Att ge idéer och nya argument till unga människor som är intresserade och benägna att tänka i nya banor är ingen dum idé. Genom en liten krets i fronten hölls det liberala idéarvet levande, mer än moderaterna och folkpartiet har gjort tillsammans. Det var genom fronten som jag kom i kontakt med Locke, Smith, Bastiat, Hayek och Rand. Jag lärde mig mycket mer än jag någonsin gjorde på universitetet, och hamnade i en intellektuell miljö där jag träffade några av mina bästa vänner. Om man lyckas upprätthålla en sådan verksamhet tror jag att man ska vara mer än nöjd. Om nya generationer kommer i kontakt med de liberala klassikerna, lär sig att tänka principiellt i frihetsdiskussioner och marknadsmässigt i ekonomifrågor så utbildar man människor som senare kommer att göra storverk i politik, journalistisk och på universitet. Och de kommer att lära än fler dessa idéer. Det är så man på sikt svänger en opinion. Johan Norberg gick med i Frihetsfronten Han var under lång tid ansvarig för tisdagspubarna, var redaktör för Nyliberalen och skrev också under pseudonymen Ragnar D Skjöld. Han tar endast i ringa mån på sig äran av frontens framgångar, men erkänner sig medskyldig till sekterismen (alla ska ju växa upp någon gång!). Numera arbetar han med liberal opinionsbildning på Timbro där han inte löper risken att bli avbruten i sitt skrivande av polisrazzior på jakt efter illegal sprit. Laissez Faire på Herkulesgatan i Stockholm drog många besökare till såväl fester som intellektuella övningar.

12 1 0 år av frihetskamp Frihetens röst i öknen AV GUNNAR AXÉN Även d e som valt att arb eta inom d en eta blera d e politiken kan hålla frihetens lå g a brinnand e. Den mod erate riksd a gsm annen Gunnar Axén b eskriver här sin vä g g enom d e lib erala id é erna. När jag själv började sätta (liberal) etikett på mina åsikter så skedde detta under den senare hälften av 80-talet då jag blev verksam i MUF Östergötland, som vid sidan av MUF Uppsala var det första distriktet som utvecklades i en ren liberal riktning. Distriktet leddes då av personer som till exempel Peter Ejemyr, Carl-Fredrik Jaensson, Anders Borg och Anders Hultin senare aktiva inom Fria Moderata Studentförbundet som vid denna tid drev ett projekt som kallades för Det Alternativa Samhället. I grund och botten handlade det om en liberal vision som vi idag mer skulle se som folkpartistisk än moderat, men idéerna utvecklades och tankarna blev till motioner till MUF:s förbundsstämma i Borås Då ersattes Beatrice Ask av Ulf Kristersson som förbundsordförande. Stämman blev till en liberal milstolpe. Beslut fattades bland annat om att förespråka fri invandring, att kyrka och stat skulle skiljas och ökad valfrihet inom en lång rad av områden. Värnpliktens och skolpliktens frihetsinskränkningar diskuterades på allvar. Gösta Bohman den store ledaren Grunden för den liberala vågen hade lagts av Gösta Bohman vars Uppsalatal 1981 är smått klassiskt, men också av MUF:s Uppsaladistrikt som inför valet 1985 avsåg att ge ut boken Befria Människan av John-Henri Holmberg till samtliga förstagångsväljare i länet. En kampanj bland annat driven av Mattias Bengtsson, nuvarande VD för Timbro. Denna bok, framställd av MUF:s vid den tidpunkten liberalaste distrikt, är en hyllning till individen och den enskilda människans rätt att bestämma över sitt eget liv. Boken beslagtogs dock och förstördes på initiativ av den moderata partiledningen som ansåg den vara allt för liberal. De av oss som lyckats komma över ett exemplar av det fåtal böcker som undkom det moderata bokbålet har säkert inspirerats och hittat många goda argument för den liberala saken. Sedd i backspegeln utifrån dagens politiska klimat undrar man dock: vad var det som den moderata partiledningen var så rädd för? Idag är ju bokens innehåll moderat allmängods. Liberala böcker har haft en stor betydelse för den liberala vågen som växte fram under 80-talet. Framförallt de som översatts och utgetts av Timbro och det dåvarande systerförlaget Ratio. Henri Lepages I morgon Kapitalism och Ayn Rands romaner var viktiga bidrag i detta sammanhang, liksom professor Sven Rydenfelts Välfärdstatens förfall och andra böcker. I slutet av 80-talet blev frihetslängtan och de liberala idéerna så starka att många människor, på flera fronter, drogs med och engagerades. Christian Gergils, då ordförande för FMS Stockholm, började sända piratradio detta var på den tiden då vi endast hade statsradion att lyssna på i landet från föreningens lokaler på Baggensgatan i Gamla Stan. Polisens tillslag var väntat. Att huset på Baggensgatan ägdes av Moderaterna föranledde kraftiga protester från den dåvarande moderata partiledningen som inte ansåg att man fick bryta mot lagen i syfte att slåss för yttrandefriheten. Alkoholservering på Drottninggatan ingick också i FMS Stockholms kampanjarsenal. Det fanns en kraft, en gedigen längtan om ett samhälle där individen hade rätt att bestämma över sitt eget liv. Ulf Kristersson den käre ledaren Fria Moderata Studentförbundet var genuint liberalt i början av 90-talet, MUF utvecklades under Ulf Kristerssons ledning i den riktningen och så smått slog även de liberala idéerna på allvar rot även inom Moderaterna. På den moderata partistämman i Linköping 1990 fick en hel del av de liberala idéer som lanserades vid MUF-stämman 1988 genomslag. MUF:are och studentförbundare dominerade i stämmans talarstol. De som inte riktigt hade tålamod att verka vidare inom den traditionella organisationsstrukturen eller som kände sig motarbetade av den moderata partitoppen, främst studentförbundare som Christian Gergils, Henrik Bejke och Einar du Rietz valde att utifrån vissa redan etablerade liberala nätverk, som t ex Tritnaha, starta Frihetsfronten. Studentförbundet, Frihetsfronten och MUF vandrade vidare på olika vägar mot den liberala visionens samhälle, dock inte utan ett visst personsamband dem emellan. Den borgerliga regeringsperioden ledde till att den liberala vågen mattades av. Moderaterna tvingades kompromissa med de andra tre regeringspartierna, liberala MUF:are och studentförbundare förvandlades till lojala regimförsvarare så snart de fått ett departementsjobb och Moderaterna distanserade sig mot de ultraliberala krafterna i bl a Frihetsfronten. Frihetsfronten utvecklades i sin tur mer i riktning mot en undergroundrörelse med ravepartyn på programmet snarare än en liberal förändringskraft. MUF, studentförbundet, Frihetsfronten och i relativt hög grad Moderaterna är idag liberala organisationer. Men varifrån ska den kraft och förändringslystnad som startar den andra liberala vågen komma? För att starta en sådan liberal våg krävs det debattörer som principfast och kompromisslöst ger sig in i samhällsdebatten och sätter agendan. Kan Frihetsfronten göra det en gång till? Gunnar Axén är riksdagsledamot för Moderata Samlingspartiet

13 1 0 år av frihetskamp 10-åring som redan blivit myndig AV ELIAS GRANQVIST Det finns ing et Lib ertarian Party i d en svenska riksd a g en. Men trots d et vet svenska lib ertarianer hur m an ordnar ett p arty! Det hände sig i den tiden, då man fortfarande räknade röster i Amerika, för att utröna vem som skulle få efterträda William J. Clinton som president, att det i ett litet land långt upp i norr hölls en jubileumsfest, för att fira att Frihetsfronten hade funnits i 10 år. Festen anordnades i en lokal på Finnboda varv i Stockholm, vid namn Docklands. Inledningsvis bestod tillställningen av en tvårätters måltid, där de som så ville rent av kunde få veganmat (en marknadsimperfektion orsakade dock, att denna mat tog slut innan alla som ville ha sådan hade fått). Under middagen hölls en del inspirerande tal, bland annat av Frihetsfrontens ordförande Henrik Bejke, av dess före detta ordförande Christian Gergils och av en representant för Fridemokraterne i Norge, och hälsningar från icke närvarande vänner såsom professor Sven Rydenfelt framfördes. Gästerna fick höra mycket om frihetskampen i Sverige under de senaste 10 åren. Såväl till middagen som till efterföljande vimmel fanns tillfällen till givande diskussioner om såväl politik som andra ämnen. I den liberala andan ligger valfriheten även om man naturligtvis inte kan lägga beslag på något som en annan har bättre rätt till så i lokalen fanns det ett överflöd av vackra kvinnor, alkohol och andra berusningsmedel (det fanns sanno- Christian Gergils gjorde en bejublad comeback som middagstalare. likt stiliga män i lokalen också, men Nyliberalens utsände anser sig inte vara rätt man för att bedöma den saken). Baren var ett eget valutaområde, där den privata valutan utgjordes av små halvgenomskinliga plastlappar. I ett annat hörn fanns bokförsäljningen, som på kyrkligt vis var obemannad, med en skål att lägga pengarna i. I vimlet sågs, förutom frihetsfrontare, även till exempel moderata kommunalpolitiker, personer aktiva inom Fria Moderata Studentförbundet och medlemmar i Liberala Ungdomsförbundet. Efter middagen dök det också upp några irländska turister, som egentligen hade kommit dit för att gå på nattklubben Docklands, men när de fick höra talas om Frihetsfrontens idéer, ansåg de Frihetsfronten vara intressantare. De sista gästerna begav sig hemåt vid 4-tiden på söndagsmorgonen. Efterfest ägde rum på annat håll. Elias Granqvist är Jur Kand och arbetar vid Företagarnas Riksförbund. Han brukar vilja kalla sig konservativ. Sophia Baerthelson, Henrik Alexandersson och Johan Norberg med flera trivdes mycket under festen.

14 Biljettspekulanten AV WALTER BLOCK Artikeln är översatt av Danjell Elgebrandt Den som sp ekulerar i biljetter tar p å sig en risk som te aterä g aren d ärmed slipper. På d et sättet utför han en viktig funktion p å m arkna d en. IWebsters engelska ordlista definieras spekulant (scalper) som en som köper och säljer i syfte att uppnå snabba vinster medan spekulation (scalping) definieras som fuska, besegra och råna. Den senare definitionen är den som brukar användas av folk när de ger uttryck för sin fientlighet gentemot biljettspekulanter. Anledningen till detta fördömande är lätt att urskilja. Föreställ er en biobesökare eller en sportfantast som kvällen då ett stort evenemang hålls upptäcker, till sin stora förtret, att han måste betala 500 kronor för en 100-kronorsplats. Han skyller detta på spekulanten, som köper biljetter till normalt pris och sedan håller på dem till folk är så desperata att de betalar vad som helst för dem. En ekonomisk analys visar dock att fördömandet av spekulanten är orättvist. En viktig m arkna dsfunktion Varför existerar spekulation? En sine qua non hos spekulation, ett nödvändigt villkor för dess existens, är en på förhand fastställd mängd biljetter som inte kan ändras. Om utbudet skulle kunna öka i takt med efterfrågan skulle spekulanten vara totalt överflödig. Varför skulle någon gynna spekulanten när han i stället bara kunde köpa ytterligare biljetter från bion till ett fast pris? Ett andra nödvändigt villkor är att det från början sätts ett pris på biljetten som inte ändras. Om det inte fanns ett stipulerat pris på biljetten skulle spekulation bli omöjlig. Ta aktier som köps och säljs på börsen till exempel. På dessa finns inga förtryckta priser och oavsett hur många som köps, hur länge dessa innehas eller till vilket pris de säljs så kan de inte spekuleras med (i den bemärkelse av ordet som används i artikeln). Varför trycker då biografer och fotbollsarenor priser på sina biljetter? Varför inte sälja dem till det pris marknaden värderar dem till, på samma sätt som vete säljs på terminsmarknaden eller aktier på en aktiemarknad? Om man gjorde på detta sätt skulle man ju eliminera behovet av spekulation. Kanske är det så att folk värderar förtryckta priser högt på grund av att de underlättar sådant som att göra en budget, planera semestern och så vidare. Oavsett anledningen föredrar folk helt uppenbart förtryckta priser. Om det inte vore så skulle det inte ligga i biljettutgivarnas intresse att ha kvar dem. Sålunda uppfylls det andra nödvändiga villkoret av kundernas önskemål. Det tredje nödvändiga villkoret som måste uppfyllas är att biljettpriset som utgivaren av biljetterna sätter måste vara lägre än market clearing price, (dvs. det pris för vilket utbudet är lika stort som efterfrågan). Om man sätter priset lägre än market clearing price inbjuder man öppet till spekulation. Ty vid det lägre priset finns det fler kunder som är beredda att köpa biljetter än det finns biljetter att köpa. Denna ojämvikt initierar marknadsmekanismer som ser till att bringa marknaden i jämvikt. De som skulle vilja köpa en biljett börjar anstränga sig mer för att få tag på en. Vissa av dem blir villiga att betala mer än priset som står på biljetten. Priserna stiger, och den ursprungliga ojämvikten rättas till då dessa högre priser gör så att efterfrågan faller. Psykologisk prispolitik Varför sätter biljettutgivarna då sina priser lägre än market clearing price? För det första medför låga priser en stor publik. Långa köer utanför ett evenemang ger gratis publicitet. Med andra ord undviker utgivarna höga marknadsföringskostnader genom att sätta låga priser. Vidare drar sig utgivarna för att höja biljettpriserna, även om det skulle vara lätt att sälja dem vid ett stort evenemangs av rädsla för att detta skall straffa sig i framtiden. Många människor anser att det finns ett rättvist pris för en biljett, och utgivarna rättar sig efter denna känsla. Sålunda väljer de att inte ta högre priser än vanligt för en storfilm, t.ex. Gudfadern, trots att de skulle kunna sälja biljetterna. Detta då de vet att många besökare skulle vägra besöka biografen eftersom ägarna till den utnyttjade folk när de visade storfilmen. Det finns många andra, mindre signifikanta anledningar att hålla priserna lägre än jämviktsnivån. Sammantaget försäkrar de att det tredje villkoret kommer att uppfyllas. Om man studerar den positiva funk-

15 tion som spekulanten fyller kan man se att när priserna är lägre än jämviktspriserna finns det fler kunder än biljetter. Problemet då är hur dessa skall fördelas bland de många potentiella kunderna. Spekulanten erbjuder lösningen på problemet. Antag, att fotbollsbiljetter under säsongen kostar 50 kronor och man till varje match säljer biljetter till alla platser på arenan. I en stormatch nära slutet av säsongen vill dock personer köpa biljetter. På vilket sätt skall man allokera de biljetterna bland de som vill köpa dem? Vilka av de som hoppas på biljetter skall tvingas missa matchen? De två grundläggande sätten att allokera varor på vilka det råder brist kallas av ekonomer för price rationing och nonprice rationing. I det förra fallet tillåter man priser att stiga. Detta är för en libertarian det enda försvarbara sättet att sköta allokeringen av en knapp resurs. I exemplet ovan kan man tänka sig att priset på en biljett stiger till 90 kronor, om detta är priset för vilket det finns exakt personer som är villiga att köpa en biljett. Exakt hur denna ökning på 40 kronor går till kan variera. Man kan tänka sig att alla biljetter säljs till spekulanter och att dessa i sin tur säljer dem vidare för 90 kronor. En annan tänkbar lösning är att man låter spekulanter köpa till exempel biljetter som sedan säljs för 450 kronor, medan de övriga säljs för 50 kronor. Detta skulle också resultera i att snittpriset blir 90 kronor för en biljett. Även om biljettspekulanterna skulle beskyllas för de orimligt höga priserna, skulle priset bara vara ett resultat av enkel matematik. Om ett genomsnittligt pris på 90 kronor krävs för att reducera efterfrågan till biljetter, och av dem säljs för 50 kronor så måste de kvarvarande säljas för 450 kronor. Under non-price rationing, tillåts inte priserna att öka i syfte att minska efterfrågan till ett jämviktsläge. I stället kan man använda andra tekniker för att uppnå samma mål. Man kan använda sig av först till kvarn -principen. Ett annat sätt är att favorisera en viss grupp genom nepotism, rasism eller sexism. Kanske kan särskilda åldersgrupper förbjudas att köpa varan, eller möjligen kan man ge krigsveteraner eller medlemmar i ett visst politiskt parti särskilda privilegier. Gemensamt för alla non-price rationing-tekniker är att de verkar diskriminerande och godtyckligt favoriserar en grupp över en annan. Ta till exempel att typiskt först till kvarn -fall, eftersom denna metod är den mest vanligt förkommande och dessutom den metod som upplevs mest rättvis av folk. Om man i ett sådant system släpper biljetterna klockan 10 på förmiddagen samma dag som evenemanget hålls så kommer hoppfulla kunder att stå i kö långt innan dess. Vissa ställer sig i gryningen, andra väntar hela natten på biljetterna. Systemet diskriminerar således folk som tycker att det är tråkigt att stå i kö, sådana som inte har råd att ta ledigt från jobbet och de som inte har råd att anställa en betjänt eller chaufför som står i kö åt dem. Kötiden är värd pengar Tjänar de rika på prisransonering och den spekulation som blir följden av den? Svaret blir tvetydigt. Å ena sidan hjälper biljettspekulation under- och medelklassen och skadar de rika. Det är rimligt att anta att de som tillhör de lägsta inkomstklasserna i större utsträckning än andra är arbetslösa eller undersysselsatta. På grund av detta har de större möjligheter än andra att ha tid och möjlighet att stå i köer. Även om de har jobb kostar det dem inte lika mycket som andra att ta ledigt från jobbet. För dessa människor, vars möjligheter ofta är starkt begränsade, utgör biljettspekulation en värdefull inkomstkälla. Det finns ingen annan verksamhet för en fattig som kräver ett så ringa startkapital. I fallet ovan är allt som krävs 500 kronor för att köpa tio biljetter. När och om alla dessa säljs för 450 kronor styck, görs en vinst på kronor. Medelklassen tjänar också på spekulation, eftersom de oftast inte har tid att stå och vänta i köer. Det kostar dem mer än underklassen (i termer av förlorad arbetsinkomst) att ta ledigt från jobbet. På då sätt är det mer lönsamt för medelklasskunden att köpa sin biljett av spekulanten för 450 kronor än att stå i kö och förlora mycket mer än han hade tjänat på jobbet. Kortfattat, biljettspekulation hjälper människor ur underklassen att jobba som agenter åt medelklassen, som inte har tid att stå i kör för billiga biljetter. Rika människor har betjänter som kan stå i långa köer åt dem, varför de inte behöver spekulanter. I ett fall kan dock även de rika ha nytta av spekulanterna. Detta inträffar när spekulanten som är specialist, kan göra jobbet för en mindre summa än vad det hade kostat att låta en betjänt köpa biljetten. (Det borde inte komma som en överraskning att alla kan tjäna på biljettspekulation. Marknaden är inte en djungel där det endast är möjligt att tjäna något på andras bekostnad. Frivillig handel är typfallet för ömsesidigt gynnsamma handlingar). Om spekulantens vinstmarginal är mindre än vad det skulle kosta den rike att använda sig av en betjänt, kan han köpa biljetten direkt från spekulanten, utelämna betjänten som fungerar som mellanhand, och därmed tjäna pengar. Å andra sidan tjänar de rika på biljettspekulation, i och med att de har mycket lättare att betala de höga marknadspriserna, något som kan vara svårt eller rent av omöjligt för resten av befolkningen. Detta är dock själva grundtanken bakom en penningekonomi, och måste accepteras i fall vi vill dra nytta av fördelarna som endast ett sådant system erbjuder. I kapitlet om importören (i Defending the Undefendable), baserades försvaret av penningekonomin eftersom den tillåter oss att specialisera oss samt dra fördel av arbetsuppdelning. Föreställ er livskvalitén och överlevnadschanserna om var och en av oss var tvungna att förlita oss enbart på vad vi själva kunde producera. Tanken är skrämmande. Våra liv beror på handel med våra medmänniskor och de flesta, om inte alla, människor som lever i dag skulle gå under om penningekonomin föll. I den grad vi inte tillåter pengar att fördela resurser, eller de rika att inte tillåtas få en större del av varorna i ett samhälle, är den utsträckning i vilken penningekonomin tillåts förfalla. Naturligtvis är det orättvist att låta de rika få större del av varor och tjänster i de fall där de fått sitt välstånd genom statens försorg än genom en fri marknad. Att eliminera penningekonomin för att bli av med illegitimt förvärvade förmögenheter vore att kasta ut barnet med badvattnet. Svaret ligger i att direkt konfiskera rikedom som inte är ärligen förtjänad. När rikedom är hederligt förvärvad finns det inget fel i att kunna köpa mer varor och tjänster, och detta är grundläggande för bevarandet av penningekonomin. Spekulanten fyller, genom att underlätta prisransonering av biljetter, en mycket viktig roll när det gäller att låta de rika åtnjuta sin rättmätiga belöning för sina ansträngningar. Walter Block är nationalekonom och en av den libertarianska rörelsens mera karismatiska och kontroversiella namn. Hans bok Defending the undefendable ur vilken ovanstående essä är hämtad är en ständig källa till diskussion bland frimarknadsanhängare.

16 Rätten att göra uppror en Lockeansk betraktelse AV INGEMAR NORDIN En frå g eställning som frihetsvänner d e b atterat g enom århundra d ena är i vilken utsträ ckning staten har rätt att utöva tvång mot m änniskorna och i vilken utsträ ckning d et är rätt att vä gra lyd a överhetens komm andon. Artikeln har tidigare publicerats i i oktober 1999 Vilket rätt har staten att beskatta och reglera oss? Är det moraliskt försvarbart att stifta lagar som tvingar vuxna människor att göra militärtjänst, som bestraffar oss om vi inte betalar vår skatt, och som förbjuder rader av frivilliga transaktioner individer emellan? Är staten som sådan över huvud taget etiskt legitim? De flesta som stöter på denna sortens frågor uttrycker blott sin förvåning över den naive frågeställaren. Det anses nämligen vara en självklarhet att en demokratisk stat som vår har alla dessa rättigheter. Vi har ju själva bestämt att det skall vara så. Problemet är bara att de allra flesta av oss, som är födda in i systemet, faktiskt aldrig har erbjudits möjligheten att bestämma om vi skall vara med i staten eller ej. Och det gäller även våra förfäder. Visst kan det kanske sägas att en majoritet i landet tycker att det skall vara så. Och vi har en grundlag som säger att om majoriteten tycker att det skall finnas en stat som bestämmer över oss så skall det vara det. Men problemet med våra grundlagar är att de själva är fastslagna av blott en majoritet. Dvs, det finns kanske en majoritet som åtminstone med ett tyst medgivande accepterat att majoriteten skall få bestämma vad som skall gälla för alla och envar. Men är detta legitimt? Det finns naturligtvis tänkare som allvarligt har funderat på dessa politiskt djupgående frågor, utan att bli beskyllda för att vara naiva. Till de första och största hör den engelske 1600-talsfilosofen John Locke. Han verkade under en tid då det engelska samhället befann sig i en institutionell kris. Hans tankar hade betydelse för The Glorious Revolution då den enväldiga kungamakten ersattes med parlamentarism. Och hans idéer fick ett betydande inflytande även på den franska och amerikanska revolutionen hundra år senare. Måltavlan för Lockes filosofi var den absoluta makt som många på den tiden menade rätteligen tillhörde monarken. Den första av hans böcker som behandlar just detta ämne vänder sig mot en för dagens läsare fullkomligt okänd, men på 1600-talet mycket inflytelserik, författare, nämligen Sir Robert Filmer. Filmer hävdade att kungen hade sin legitima och absoluta makt genom arv. Gud hade skapat världen och de första människorna, och de senare var satta att förvalta den förra. Via Adam och förstfödslorätten genom alla generationer hade denna förvaltarrätt till slut hamnat hos monarken. Kungen ägde bokstavligen sina medborgare som slavar. Att Locke ville spilla filosofiskt krut på denna mossiga och uppenbart absurda teori kan kanske förvåna idag. Men Filmers tankar gav uttryck för vad många tog som självklarheter på den tiden, och det krävdes således en utförlig argumentation för att verkligen visa att monarkens absoluta makt faktiskt inte kunde vara legitim. I den andra delen av Two Treatises of Government utvecklar Locke flera teorier av stor betydelse för den politiska filosofin. Dit hör hans teori om individens rättigheter och friheter (med bl a härledningen av den privata äganderätten), synen på hur en stat bör vara skapad och organiserad för att vara moraliskt försvarbar (inkluderande bl a en maktdelningsteori), samt teorin om rätten att göra uppror. Jag skall i det följande ta upp det sistnämnda och i samband med detta belysa legitimitetsfrågan. Naturtillstånd o ch stat Ett begrepp som ofta diskuterats i samband med John Lockes politiska filosofi är det s.k. naturtillståndet. Locke är ingalunda den förste eller ende som diskuterat detta. Men hans tolkning av det är unik. Till att börja med kan man inte sätta likhetstecken mellan naturtillstånd och människans faktiska, ursprungliga tillstånd innan det fanns civilisation och samhällen. Ett naturtillstånd är ett tillstånd som varje människa befinner sig i innan hon blivit vuxen och kan inträda i civil government, dvs i en legitim statsbildning. I naturtillståndet råder den naturliga lagen, dvs lagen att varje människa är född fri och har rätt till liv, frihet och egendom. Detta skiljer Locke från exempelvis Hobbes, som menar att de enda rättigheter som finns i naturtillståndet är sådana som kan erövras med maktens hjälp. Vidare är naturtillståndet hos Locke en relation mellan individer. En individ x (en svensk t.ex.) kan befinna sig i ett naturtillstånd relativt y (säg, en dansk) men i en statsrelation till z (en annan svensk). Skillnaden mellan ett naturtillstånd och en stat är att den senare har monopol på den dömande och bestraffande makten. I naturtillståndet har var och en av oss rätt att förvara oss, och att döma och straffa dem som kränker våra rättigheter. I den legitima staten har vi frivilligt överlåtit de flesta av dessa rättigheter till en gemensam organisation, till en regering. Vi har också överlåtit den lagstiftande makten till ett parlament eller en riksdag, där våra folkrepresentanter då och då träffas för att stifta lagar och övervaka regeringen.

17 Naturtillståndet i John Lockes tappning behöver alls icke kännetecknas av att det råder ett allas krig mot alla. I den fredliga anarkin respekterar människor varandras rättigheter och kan bilda frivilliga organisationer, bedriva köpenskap och i övrigt samordna sina aktiviteter så mycket de har lust. Men ibland kränks rättigheter, och om det inte går att komma överens om skadestånd och kompensationer kan det hela utvecklas till a state of war i relation till förövaren. Förövaren kan vara allt ifrån en vanlig kriminell till en despotisk härskare som försöker att förslava sitt folk. Detta är också en del av naturtillståndet. Det är den rättsliga otryggheten i naturtillståndet som får människor att önska sig en politisk samordning. Förnuftet leder dem till att slå sig samman i stater och till dem överlämna den dömande och bestraffande rättigheten. Den legitima statens verksamhet bör bestå i att trygga medborgarna från en godtycklig rättsskipning genom att bl.a. instifta neutrala domstolar. Lagstiftning och rättsväsende skall syfta till att trygga medborgarnas övriga rättigheter till liv, frihet och egendom, och därigenom gagna allas bästa. Staten bör också införa polis och armé för att kunna upprätthålla detta skydd. De lagar som behövs för att åstadkomma detta skall alltså stiftas av en riksdag eller liknande. Där är det, enligt Locke, majoritetens röst och vilja som skall vara utslagsgivande. Han är dock öppen för att den verkställande makten, dvs regeringen, kan se ut på många olika sätt, alltifrån tidsbegränsade och valbara regeringar till en ärftlig monarki. Det viktiga är att man är överens om styrelseskicket vid statens bildande eller då man inträder i den. Locke är noga med att det endast är individen själv som kan överföra sina rättigheter till en stat. Det duger inte med att staten hänvisar till vad våra förfäder har gjort eller till tradition eller liknande. Inte heller kan man frånta någon sina rättigheter genom att hänvisa till tidigare lagstiftning, expropriation eller erövring. All överlåtelse måste ske individuellt och frivilligt. Detta är viktigt för Locke av två skäl. Det ena är att han helt naturligt vill blockera alla möjligheter för sina motståndare, typ Filmer och andra, att hänvisa till arv, tradition eller etablerade maktförhållanden för att legitimera ett despotiskt statsskick. Det andra skälet är att frivilligheten är det enda som kan ge en moralisk grund till staten. Locke argumenterar visserligen för att det är förnuftigt för den enskilde om han eller hon lämnar naturtillståndet, men han tar aldrig detta som ett argument för att man måste bli medlem i staten. (Jämför här med exempelvis John Rawls som tar förnuftsargument, inte individers faktiska önskan, som det primära för statlig legitimitet.) Istället är det upp till var och en att inse fördelarna med staten och att själv ta beslutet. Rätten till up pror Liksom alla kloka personer vet Locke att mänskliga konstruktioner kan gå snett. Det är därför kanske inte så konstigt att han även ägnar stort utrymme åt att diskutera när medborgarna i en till en början legitim stat har rätt att revoltera. För Locke var också diskussionen i hög grad aktuell med tanke på hans eget engagemang i den engelska revolutionen. Naturtillståndet i John Lockes tappning behöver alls icke kännetecknas av att det råder ett allas krig mot alla. I den fredliga anarkin respekterar människor varandras rättigheter och kan bilda frivilliga organisationer, bedriva köpenskap och i övrigt samordna sina aktiviteter så mycket de har lust. En anslutning till staten medför vissa förpliktelser. Man måste självklart avhålla sig från att på eget bevåg döma och straffa andra medborgare som eventuellt kränker ens rättigheter. Man har också att rätta och packa sig efter de lagar som instiftas i riksdagen för att staten skall kunna sköta sina plikter. Vidare får man, enligt Locke, tåla ett eller annat litet övertramp eller misstag som polis och domstolar kan begå i sin verksamhet. Sådana enstaka misstag måste vi förvänta oss av mänskliga institutioner, och de ger ingen automatisk rätt till uppror. Vi bör i sådana fall söka upprättelse, inte genom öppen revolt, utan genom de demokratiska institutioner som erbjuds inom systemet. Ett fall där vi dock har en klar rätt att göra uppror är då regeringen/monarken börjar att i eget intresse fängsla och döda medborgarna. Staten har då frångått själva syftet, nämligen att skydda medborgarnas rättigheter, till att själv bli en angripande part. Ja, säger Locke, om medborgarna då tar till vapen för att bekämpa styret så handlar det inte om ett folkuppror. Snarare är det de styrande som är rebelliska genom att bryta det ursprungliga samhällskontraktet. Folket har då rätt att försvara sig genom att med våld avsätta, fängsla eller döda de styrande. Rätten att döma och bestraffa återgår till folket och det råder ett krigstillstånd mellan medborgare och styrande. Det andra fallet där uppror är rätt, är då en minoritet systematiskt förtrycks i rättighetshänseende man får kanske inte utöva sin religion fritt, eller egendom konfiskeras till förmån för majoriteten. En riksdag kan med andra ord vara legitim i den meningen att dess lagstiftning stöds av en majoritet, men samtidigt systematiskt begå illegitima handlingar mot delar av befolkningen genom den lagstiftning som sker. Majoritet och minoritet kan ha olika bedömningar om vilken lagstiftning som behövs för att i en viss situation uppfylla statens syften och huruvida en kränkning av icke överlåtna rättigheter faktiskt sker. Locke menar då att minoriteten (inklusive en enskild individ) alltid har rätt att vädja till den gudomliga rätten, dvs till naturlagen så som den uppfattas av den enskildes samvete, och skydda sig och sin egendom från övergrepp. Men legitimiteten i styrelseskicket medför att det inte blir tal om ett krigstillstånd där man får ta till offensivt våld mot myndigheter eller andra medborgare. Man har inte rätt att störta staten och upplösa samhällskontraktet. Istället hamnar minoriteten tillbaka in i ett slags halvt naturtillstånd gentemot styrande och majoritet, med rätt till självförsvar och återtagande av rättmätig egendom. Rätten till bestraffning (vilket skulle inbegripa ett mer offensivt våld) ligger dock kvar hos majoriteten eftersom denna rättighet tillhör de rättigheter som man en gång gått med på att överlåta. Lockes tankegångar uppfattades som ytterst provokativa och radikala, i synnerhet av de mer konservativa krafterna som fruktade att idéerna kunde leda till anarki och kaos. Detta trots att han omger upprorsmakeriet med allehanda begränsningar. -Men det är klart, hans förkrossande kritik av Filmers försvar av statens allmakt och hans egen plädering för frivilliga samhällskontrakt innebär att frågan om existerande staters legitimitet i allmänhet kommer upp på bordet. Folk som läste hans skrifter började själva ställa sig frågan vad det egentligen var för slags stater de levde i. Hur legitim är den svenska staten? Låt oss börja med antagandet att den svenska välfärdsstaten är byggd på ett slags frivilligt samhällskontrakt. Har man då rätt att göra uppror mot den om man inte gillar den? Ja, det beror på.

18 Det råder knappast någon despoti i Lockes mening. Vi har inte någon regering som ryckt åt sig all makt, avskaffat riksdagen och börjat regera i strid mot gällande grundlagar. Regeringen går fortfarande att avsätta i allmänna val. Det är därför en någorlunda hygglig stat jämfört med icke-demokratierna, och det skulle inte vara befogat med en våldsam revolution. Men hur är det med systematisk förföljelse av minoriteter och enskilda individer? Här skulle man kunna peka på diskriminerade etniska minoriteter som samerna, vars äganderätter blivit konfiskerade av en storsvensk majoritet. Man skulle också kunna förevisa en djungel av förbudslagstiftning som inskränker massor med människors frihet utan att det finns någon tydlig koppling till rättsstatens bevarande. Lika besvärande torde den bedövande beskattningen vara, som varken slår jämlikt eller är nödvändig. Man skulle med visst fog kunna hävda att välfärdsstaten är ganska godtycklig i sitt lagstiftande och att det hela mer påminner om ett allas krig mot alla än om ett fredligt bevarande av folks rättigheter. Grupp står mot grupp, och den enes subventioner sker på den andres bekostnad. Vidare kan man föra fram klara indikationer på en framväxande politikerklass som lever alltmer åtskild från den vanlige löntagaren eller näringsidkaren, och som alltmer uppenbart tillvaratar sina egna klassintressen tvärs över partigränserna. Och man skulle kunna peka på att grundlagsändringar och EU-anslutning skett på majoritetens villkor utan möjlighet för individen att lägga in sitt veto. Tvivelsutan finns det således rader av omständigheter och förhållanden som enligt den Lockeanska synen skulle tillåta om än inte ett blodigt uppror, så åtminstone motstånd och civil olydnad. Det som ur Lockeansk synvinkel gissningsvis är grundproblemet i välfärdsstaten är det oinskränkta majoritetsväldet, där den enskildes rättigheter lätt kommer i kläm (Locke är bestämt emot alla slags slavkontrakt). Men vad man mer exakt skulle få göra motstånd emot i allt vad som följer ur det oinskränkta majoritetsväldet beror i hög grad på vad det ursprungliga samhällskontraktet bestod i. Ty det är samhällskontraktet som reglerar vilka rättigheter som var och en frivilligt lämnar över till ett gemensamt styre, och som således sätter upp gränserna för detta styre. I avsaknad av ett nedskrivet kontrakt blir det därför svårt att exakt avgöra var rätten till uppror går. Men, frågar man sig, skulle inte t ex grundlagen kunna fungera som ett samhällskontrakt? Visserligen innehåller den ingen explicit rättighetskatalog, och riksdagens lagstiftningsmakt (och rätt att ändra på grundlagen) är i det närmaste oinskränkt. Men ändå. Om de svenska medborgarna har gått med på grundlagen sådan den nu är, så borde den ändå kunna fungera som en legitimeringsgrund för välfärdsstaten. Frågan blir då istället huruvida, och på vilket sätt, alla medborgare svurit sin trohetsed mot grundlagen. Det duger inte med att staten hänvisar till vad våra förfäder har gjort eller till tradition eller liknande. Inte heller kan man frånta någon sina rättigheter genom att hänvisa till tidigare lagstiftning, expropriation eller erövring. All överlåtelse måste ske individuellt och frivilligt. Måste alla frivilliga medgivanden att ingå i en stat vara explicita? Nej, svarar Locke. Det finns även implicita medgivanden. Till de implicita sätten att skriva under samhällskontraktet hör enligt Locke att man vid myndig ålder helt enkelt stannar i landet och fortsätter att dra nytta av det skydd av egendom och den övriga nytta som staten tillhandahåller. Han säger först: a Child is born a Subject of no Country or Government. He is under his Fathers Tuition and Authority, till he comes to Age of Discretion; and then he is a Free-man, at liberty what Government he will put himself under; what Body Politick he will unite himself to (II, 118). Men tillägger sedan every Man, that hath any Possession, or Enjoyment, of any part of the Dominions of any Government, doth thereby give his tacit Consent, and is as far forth obliged to Obedience to the Laws of that Government, (II, 119). Låt oss börja med frågan om emigration. Tysta medgivanden Staten är en organisation av människor. Den är inte en fysisk enhet och kan därför inte identifieras med ett geografiskt område. Inte heller kan man identifiera den med en grupp av människor som känner samhörighet genom språk, kultur och historia. En stat är en medvetet konstruerad organisation som man i princip kan välja att vara med i eller inte. Precis som statskyrkan eller bostadsrättsföreningen. Att emigrera betyder dels att man lämnar ett geografiskt område och dels att man byter till en annan stat. Men varför måste man lämna det geografiska området för att man lämnar staten? Redan David Hume invände mot John Lockes resonemang här och menade att kriteriet för ett implicit medgivande var alldeles för svagt. Att inte lämna sin geografiska födelseort är inte detsamma som att man gör ett positivt val att vara med i staten. Dessutom kan en fysisk emigration vara förknippad med orimliga kostnader genom att man blir tvungen att lämna fast egendom, språk och kultur. Lockes kriterium på ett tyst medgivande liknar här inte ett legitimt kontraktsskrivande utan snarare en utpressning. På andra ställen är Locke noga med att påpeka att medgivandet att underkasta sig andra människors styre måste vara individuellt och frivilligt (se t ex II, 95). Endast så kan underkastelsen vara moraliskt försvarbar. Det är därför lite motsägelsefullt att Locke kräver så lite för ett implicit medgivande. Som jag ser det tycks han hamna i ett dilemma här. Å ena sidan vill han kunna säga att en demokratisk stat, styrd av ett parlament och med kungamakten åtskilligt beskuren (t ex England efter The Glorious Revolution) är legitim. För att så skall bli fallet säger han att det räcker med ett ganska svagt kriterium för ett tyst medgivande. Å andra sidan kräver han frivillighet för att på så sätt kunna ge en moralisk grund för legitimiteten. Men jag skall inte fördjupa mig i något projekt att hitta en rimlig Locke-tolkning här utan istället följa filosofen och Lockekännaren John Simmons i spåren och gå vidare med problemet som sådant. I sin bok On the Edge of Anarchy ställer han frågan: Finns det någon form av frivillighet i de val och handlingar vi som medborgare gör som kan tolkas som en legitimering av välfärdsstaten? Är icke-emigration ett medgivande av underkastelse under systemet? Till att börja med är det väl helt klart att det här inte handlar om ett explicit val som vi ställs inför. Vi föds, vi växer upp, vi blir myndiga, och sedan är det inte mer med det. Ingen frågar oss om vi kan acceptera villkoren för medlemskapet i staten, eller om vi tycker att statens grundande varit befogad. Inte heller tror Simmons att det är särskilt vanligt att folk uppfattar sin ickeemigation som någon avsiktlig handling syftande till ett medgivande. De flesta bor kvar helt enkelt därför att de är födda och uppvuxna här. Men antag att varje infödd svensk blev ställd inför ett ultimatum på myndighetsdagen: Acceptera eller flytta härifrån!

19 Den Humeska invändningen tycks då vara befogad. Ett ultimatum är knappast ett fritt val, utan en ren utpressning. Och om det är en utpressningssituation snarare än ett fritt val, så är det svårt att se hur resultatet kan ha någon moralisk legitimitet. Man kan också i denna tänkta situation fråga sig med vilken rätt svenska staten skulle kunna ställa oss inför ett sådant ultimatum. Åtgärden förutsätter att staten, inte den enskilde, har äganderätt till landet som sådant. Om vi hade varit frivilliga medborgare i staten, så hade det kanske varit rimligt att staten har en viss förfoganderätt till de egendomar som medborgarna har, t ex i krigstid. Men nu gällde frågan vilken legitim makt staten har över de individer som är svenskar men som ännu ej är medlemmar i staten. Det är svårt att se hur den makten skulle kunna bestå i rätten att beslagta människors egendom och fädernearv. Hur kan en majoritet ha rätt till en enskilds egendom om denne enskilde individ inte frivilligt gått med på att bli styrd av majoriteten? Och ser vi historiskt på det hela så har staten inte skaffat sig makt över territoriet genom frivilliga överenskommelser mellan alla invånare, utan snarare genom erövring, våld och utpressning precis som de flesta andra stater i världen. En annan argumentationslinje för att rättfärdiga staten genom tysta medgivanden är att hävda att röstning i allmänna val är ett implicit medgivande. Men detta är ohållbart av flera skäl. För det första framställs valhandlingen ofta som en medborgerligt plikt. Men handlar det om plikt så är det något som vi åläggs att göra snarare än något erbjudande. För det andra så handlar de demokratiska valen om att välja mellan olika partier, tjänstemän eller enskilda personer. Valen handlar aldrig om statens vara eller icke vara, eller om den enskildes medlemskap eller utanförskap. För det tredje, och som en bekräftelse av det andra, soffliggare räknas aldrig som icke-medborgare. Dvs, hur vi än gör när det är allmänna val, så är vi fortfarande underställda staten. En tredje typ av argument går ut på att alla som på olika sätt drar nytta av systemet dess skydd, skolor, socialhjälp, sjukvård, etc också därmed accepterar välfärdsstatens överhöghet. Detta argument är listigt såtillvida att det garanterar att verkligen alla svenskar kan sägas frivilligt har gått med på systemet, med alla dess skatter, regleringar och monopol. Det räcker med att ha promenerat på stadens trottoarer, kört sin bil på allmänna vägar eller åkt med en kommunal buss så har vi gått med på allt. Men inte heller detta handlar om något val eller erbjudande som görs. Även om vi alla, på olika sätt och i olika grad, drar nytta av de saker som offentligheten har producerat, så är det ingen som har villkorat utnyttjandet politiskt. Det har från politiskt håll aldrig någonsin sagts att man inte har rätt att röra sig i samhället, eller utnyttja skola och barnomsorg såvida man inte går med på Sveriges grundlag eller accepterar det senaste riksdagsbeslutet. Saken är ju också den att staten mycket enkelt ser till att alla invånare använder offentlig service helt enkelt genom att förbjuda alla privata alternativ, eller genom att beskatta bort de medel vi skulle kunna använda för att själva ordna vår tillvaro. Ingen frågar varje individ enskilt huruvida just han eller hon vill betala skatt för att få skola eller sjukvård, utan pengarna till produktion av dessa tjänster dras helt enkelt från lönen. Individen har inget val, och det handlar således om tvångsköp. Men ett användande av sådant som man tvingats att köpa kan knappast tolkas som om man därmed accepterat situationen. Det finns således heller inget moraliskt bindande i att man utnyttjar offentliga tjänster eller varor. Hur kommer vi ut ur anarkin? Vi började med den Lockeanska analysen av rätten till uppror. Den legitima stat som Locke tänkte sig bygger på en frivillig och rationell sammanslutning av individer och har som yttersta syfte att befrämja dessa individers trygghet och intressen. Upprorsrätten mot en sådan stat uppstår antingen då regeringen bryter mot samhällskontraktet och börjar befrämja sina egna intressen genom att förslava och döda medborgare eller då styret på ett systematiskt sätt diskriminerar minoriteter och individer. I första fallet har staten förlorat all legitimitet och upproret kan bli våldsamt. I det andra fallet har den diskriminerade medborgaren rätt att bjuda motstånd men utan att välta hela samhällsordningen över ända. En slutsats av detta är att om exempelvis den svenska välfärdsstaten vore legitim och stödd av en majoritet så är, enligt Locke, upprorsrätten för de grupper och individer som ser sina naturliga rättigheter kränkta begränsad till rent självförsvar med ett minimum av våldsamheter. Rimligtvis tillhör skattevägran och ohörsamhet gentemot kränkande lagstiftning sådant som kan få förekomma. Men Lockes resonemang kring rätten att göra uppror väcker frågor som leder mycket längre än så, och som delvis är oberoende av just hans rättighetsetiska premisser. Själva ursprungsproblemen vad som gör en stat legitim, vad som är statens syfte, när individen har rätt att göra motstånd är naturligtvis lika aktuella idag som på John Lockes tid. Vi bör åter ställa frågan huruvida staten nu i betydelsen den moderna välfärdsstaten är legitim. Och om den inte är det, vad är den då? I ljuset av resonemanget ovan så tycks i vart fall inte den svenska välfärdsstaten uppfylla Lockes krav på legitimitet. Det djupt problematiska i denna slutsats är att Lockes krav på legitimitet är mycket rimligt, nämligen att en legitim stat bör vila på något slags individuell frivillighet. Det räcker inte med att säga att en stor mängd människor, kanske t o m en majoritet, anser att staten vilar på frivillighet. Förtryck av enskilda människor kan inte vara legitimt bara därför att det är många som utför förtrycket. (Jag har inget emot majoritetsstyret som sådant jag lever själv i en bostadsrättsförening och jag betalar skatter i andra föreningar som beslutas av en majoritet men det bör vara frivilligt för alla.) Det är också tveksamt om det verkligen är en majoritet som anser att staten är frivillig eftersom ingen av oss egentligen haft någon möjlighet att

20 ta ställning i frågan. Vi tar staten med dess valsystem och i princip oinskränkta lagstiftningsmakt för given. Så var hamnar vi då? Följer vi Lockes terminologi så är slutsatsen given. Vi lever fortfarande i ett naturtillstånd. Det finns inget civil society, där medborgare beslutat sig för att ta sig ur otryggheten genom att bilda en stat till skydd för sin person och sin egendom. Istället lever vi i ett naturtillstånd där vi blivit påtvingade en ordning som reglerar våldet på sitt eget sätt. Vi har visserligen ett visst inflytande över detta system genom de allmänna val som hålls vart fjärde år, men inte heller detta inflytande är något som fått sitt godkännande av var och en som ingår i systemet. Inte en enda gång, inte med en enda handling, har vi gets möjlighet att ta ställning till om denna ordning överhuvudtaget är önskvärd. Ingen, inte heller de som anser att ordningen är önskvärd, har givits möjlighet att välja. Denna behandling är vare sig demokratisk eller människovärdig. Rätten att göra uppror är en självklarhet eftersom den i naturtillståndet är identisk med självförsvarsrätten. Varje individ har rätt att göra motstånd mot stölder, hot och fysiska övergrepp oavsett om dessa utförs av staten eller av privatpersoner. Det betyder dock inte att laglöshet får råda, ty även i naturtillståndet måste andra personers rättigheter alltid respekteras. Vidare bör man skilja mellan onda och mindre onda stater. Dvs, individen bör ta hänsyn till att de övergrepp som han eller hon utsätts för är påverkbara och tillkomna genom ett regelverk. De självförsvarsmedel som används bör med andra ord vara anpassade till de relativt fredliga förhållanden som råder i en välfärdsstat och till plikten att inte skada oskyldiga. Var och en har också, enligt Locke, en grundläggande skyldighet att inte handla så att man riskerar sin egen överlevnad och välfärd. Men motstånd är inte allt. Som jag ser det är det på sikt nödvändigt att vi på fredlig väg tar oss ur naturtillståndet och inför en stat en riktig, legitim stat som bygger på alla medborgares explicita medgivande och vars klara och entydiga syfte är att skydda medlemmarnas person och egendom. På sikt är det ohållbart att vuxna människor skall hålla till godo med ett förnedrande system som innebär att vissa personer det må vara en majoritet eller en inflytelserik minoritet helt enkelt tagit sig makten över alla andra. Ett sådant system är primitivt och i grunden oetiskt. Representativt majoritetsstyre eller ej, men det bör vara stadgeenligt begränsat och det bör framförallt vara frivilligt. Endast så kan verklig demokrati byggas. Ingemar Nordin är docent i filosofi vid Universitetet i Linköping och medlem av Nyliberalens redaktionsråd. Litteratur: John Locke: Two Treatises of Government, Peter Laslett (red), New American Library, New York John Locke: A Letter Concerning Toleration, Patrick Romanell (red), Bobbs-Merrill, Indianapolis John A. Simmons: On the Edge of Anarchy Locke, Consent, and the Limits of Society, Princeton University Press, Princeton Tillsammans något nödvändigt ont? AV JOHAN HEDIN I alld eles för stor utsträ ckning sa mm ankopplas kollektiva lösning ar med vänstertänkand e, socialism och tvång. I själva verket är d et lib eralismen och ka pitalismen som erbjud er d e b ästa möjligheterna för fung erand e kollektiva lösning ar. Det går inte att undvika begreppet Tillsammans längre. Lukas Moodysson gör en film på temat att vara tillsammans, progg, 70-tals, kollektiv och vänster. Visst. Det är ingen okritisk hyllning, utan bitvis en ganska hård drift med tidens ideal. Den samlade mediaoch kulturreaktionen är däremot patetisk. Kulturdebattörerna vet ju inte till sig av glädje av att få debattera kollektivet, 70- tal, progg och revolutionär vänster igen. De allra flesta kommer ju ur den myllan och älskar att prata loss om sådant. Begreppet Tillsammans är intressantare än så, frågan är vad det egentligen betyder? Ordet tillsammans åtföljs ju av en hel massa politiska, ideologiska och filosofiska tolkningar. Tillsammans handlar dock oftast i det offentliga samtalet om; vänster, offentlig sektor, anti-kommersialism, anti-individualism, socialism, m.m. Samtidigt som individualism, ego, m.m. utpekas som något som hör högern till. Satsa på dig själv, kommersialism, privat företagande, marknad, konkurrens, är alla begrepp som anses vara någon slags motsats till Tillsammans. Oftast är detta också helt i linje med vad högern eller liberaler själva tycker. Många anser ju att individualism är bättre och skall lyftas fram på bekostnad av det kollektiva och detta tillsammans. Så tillsammans är i högsta grad ett vänsterprojekt. En falsk motsättning Tittar man lite närmare på vad som egentligen sker i samhället kanske det inte är så enkelt. När är det egentligen folk gör saker tillsammans? Nu menar jag inte rent