JALLE OCH TJIMBO PÅ VILLOVÄGAR. av Mikael Eliasson

Transkript

1 JALLE OCH TJIMBO PÅ VILLOVÄGAR av Mikael Eliasson

2 2

3 Den här boken är tillägnad den store författaren Bengt Linder ( ). Om du läser detta där du sitter uppe i din himmel, hoppas jag att du ler. Och att du förstår hur mycket du betydde för mig när jag var en liten grabb. Det är jag kanske förresten fortfarande. 3

4 4

5 Kapitel 1 -Tror du man kan lära en hund att spela blockflöjt? Jalle och Tjimbo strosade omkring längs gatorna inne i stan. Det fanns inte mycket annat att göra en sådan här sommarlovsdag. -Jag vet inte, svarade Jalle. Han var van vid Tjimbos djupsinniga funderingar. -Nä, inte jag heller, sa Tjimbo. Han funderade vidare en stund och tillade sedan: -Jag har ju en blockflöjt hemma som jag aldrig använder. -Men du har väl ingen hund? -Nä, men det går väl att skaffa på något sätt, ansåg Tjimbo. -Ska du köpa en hund bara för att se om det går att lära den att spela blockflöjt? -Nja, alltså. En billig hund i så fall, förstås. 5

6 -Ja, köper du en hund hos någon välrenommerad kennel kommer det nog att kosta några tusenlappar i alla fall, trodde Jalle. -Oj då, sa Tjimbo och var tyst en stund. Sedan tillade han: -Det kanske är i mesta laget. -Speciellt om hunden inte alls har någon blockflöjtstalang, tyckte Jalle. -Ja, sa Tjimbo. Tänk om man köper en dyr hund och så kan han bara spela trummor. -Inte alls lika sofistikerat, det. -Och så väsnas det för mycket. Tänk om grannarna klagar på att Murre spelar trummor sent på nätterna. -Murre? undrade Jalle. -Ja, eller Missan då. -Är inte det mer av ett kattnamn? sa Jalle som var mer konservativt lagd i denna fråga. Tjimbo tänkte en stund. -Majros? -Ska vi kanske vänta med att döpa hunden tills du har fått den, föreslog Jalle. -Om jag skulle sätta ut en annons i tidningen, kanske? -Hur skulle den annonsen se ut då? - Så billig hund som möjligt köpes. Blockflöjt finns redan. -Klockrent, tyckte Jalle. Du, ska vi sätta oss här ett tag och vila benen? Grabbarna hade kommit fram till en parkbänk som såg inbjudande ut. Det var egentligen inte så 6

7 horribelt varmt denna junidag, men luften var lite kvalmig som den lätt blir så här års. -Här händer mycket, sa Jalle ironiskt där han satt nersjunken. -Gör det? sa Tjimbo som inte förstod ironi. Jalle hette egentligen Mattias Jaldeberg, därav smeknamnet som han burit med sig sedan första klass. Man kan ju inte kalla människor för vad dom egentligen heter, hur skulle det se ut. Tänk om man skulle komma och säga: Hej, jag heter Mattias men jag kallas för Mattias. Urfånigt, folk skulle bara vända sig om och aldrig mer fråga om man ville putta kula med dom. Tjimbo hette egentligen Jimmy Klasson. Jimmy hade blivit till Jimbo, som i sin tur blivit till Tjimbo. Så kan det vara, det här med smeknamn är ett underligt kapitel. Jag känner en snubbe som heter Sven. När han började i skolan blev han kallad för Svempa. Till en början. Sedan blev det Svampa. När sedan klassen sett en dokumentärfilm om Karl-Johanssvampar började man kalla Svampa för Karl-Johanssvampa. Det var förstås alldeles för långt så det kortades ner till Karl-Johan och sedan till Kalle. När så någon frågar honom varför han kallas för Kalle, svarar han sanningsenligt: -För att jag heter Sven. Detta har fått en och annan medborgare att höja sina ögonbryn en aning. Men livet är fyllt av mysterier som vi alla vet. Nu satt i alla fall Jalle och Tjimbo, dessa två hedervärda ungdomar, och tog det coolt på en parkbänk inne i stan. 7

8 -Man skulle bli deckare, sa Jalle med en något drömmande blick bortåt fjärran. -Som James Bond, menar du? -James Bond är väl ingen deckare, han är väl mer hemlig agent, rättade Jalle sin kompis. -Ja, just det, sa Tjimbo. -Vara ute på äventyr och fånga skurkar, istället för att sitta här och nöta ner trät i en parkbänk. -Tror jag det, sa Tjimbo. -Men sånt händer väl inte så här mitt på ljusan dag, förstås. Dom satt tysta en stund. -Ska vi dra bort till kiosken och köpa en glass? föreslog Jalle. Detta var Tjimbo med på och man knallade iväg ett hundratal meter och ställde sig i kön. Det här var en sådan där liten kiosk som man inte kunde gå in i, utan man fick stå utanför och säga till tanten i luckan vad man ville ha. Den som just höll på att inhandla sig en egen chokladstrut var en man i femtioårsåldern. -Det blir tjugo kronor, sa damen som stod i kiosken. Mannen halade fram sin plånbok, tog ut en sedel och räckte glatt över den. Damen tittade till på sedeln och räckte tillbaka den varvid hon sa: -Ursäkta, men den här kan du inte betala för här. -Oj, sa mannen lite generat. Han stoppade tillbaka den första sedeln i plånboken och tog fram en ny. Den nya sedeln 8

9 hade damen inga invändningar mot och nästa person, en liten flicka, stod på tur. -Såg du? Jalle stötte till sin kompis och pekade efter mannen med chokladstruten. -Såg vad då? -Jag tror han försökte prångla ut en falsk sedel. -Varför tror du det? -Men såg du inte att tanten i kiosken inte ville ha den första sedeln? Då måste det ha varit något fel på den, eller hur! -Jo, när du säger det så, höll Tjimbo med. -Fort! Vi måste efter honom! -Taxi! ropade Jalle och hoppade in i en taxibil som just stannat bredvid på gatan. Tjimbo hoppade förstås efter. -Vad kan jag göra för er? frågade taxichauffören artigt. -Följ efter den där mannen, sa Jalle bestämt och pekade. -Den mannen som går där på trottoaren och äter glass? undrade taxichauffören. -Ja, just honom. Taxichauffören reagerade långsamt, tyckte killarna. -Men han går ju, invände han till sist. -Det stämmer, sa Jalle. Mannen släntrade fram i sin egen obekymrade takt längs gatan strax framför dom. -Men måste ni ha en taxi för att följa efter en person som går? 9

10 -Har du aldrig sett en deckare på TV, va? tyckte Jalle. Klart man ska ta en taxi när man följer efter en brottsling. -Tror jag det, sa Tjimbo. -Brottsling? Vad har han gjort då? -Det har vi inte tid att förklara. Sno dig på, va! Chauffören suckade uppgivet och tryckte ner gasen en knapp centimeter. Bilen rörde sig i samma takt som mannen med glassen. -Är ni säkra på det här? tillade taxichauffören tveksamt. Efter ett tjugotal meter i yppersta snigelfart började några bilar bakom att tuta irriterat. Somliga har helt enkelt inget tålamod. Detta nystartade tumult fick glassmannen att vända sig om och titta förbryllat. -Fort, ducka! sa Jalle. Han får inte se oss. Killarna låg hoptryckta på taxigolvet, medan chauffören såg ut att skämmas som om han önskade att han aldrig tagit körkort. -Snälla, kan ni inte bara gå ut och följa efter den där mannen till fots. Jag blockerar ju vägen för dom andra bilarna. -Du får betalt, påpekade Jalle. Den hopplösa, hjärtskärande suck som taxichauffören nu gav ifrån sig kunde ha fått den mest förhärdade gangster att fälla en tår. Men han körde dock vidare, denna seriösa yrkesman. Till slut stannade den glassätande mannen vid några stolar som stod vid en uteservering. Han sjönk ner på en av dom alltmedan han fortsatte sin 10

11 glassätning. En servitör kom ut och frågade något som killarna inte kunde höra och gick sedan in igen. -Han har stannat nu, påpekade taxichauffören med ett vädjande tonfall. Är det inte dags att lämna min taxi nu, så att jag kan köra några riktiga kunder. Jalle gav honom en förnärmad blick, medan Tjimbo klokt påpekade: -Det är förstås säkrare att sitta kvar här i taxin. Så han inte ser oss. Det blev för mycket för chauffören, som kved: -Snälla, lämna min taxi. Han hade inte långt till tårarna nu, denna känsliga man. -Okej då, sa Jalle. Innan taxametern tickar iväg alltför mycket. -Vad blir vi skyldiga? -Hundratvå kronor, sa taxichauffören. -Hundratvå kronor!? utbrast Jalle och Tjimbo samstämmigt. -För den lilla biten? tillade Jalle. -Ja. Hundra kronor i startavgift, sedan två kronor för sträckan vi åkte. Killarna började metodiskt leta igenom alla sina fickor. Flera gånger. Detta fick chauffören att se synnerligen stressad ut. -Ja ja, suckade han. Strunta i startavgiften, vi hann ju knappt komma iväg. Men två kronor ska jag i alla fall ha. 11

12 -Som hittat, tyckte Jalle och langade över två kronor till chauffören. Killarna klev ur på den bortre sidan, för att inte synas alltför mycket från uteserveringen. Men så fort dom satt ner fötterna fanns det inte längre en taxi bredvid dom, utan endast ett stort rökmoln. Dom tittade lite oroligt mot den glassätande mannen för att se om han lagt märke till dom. Men det var ingen fara. Han hade sin uppmärksamhet riktad åt ett helt annat håll. Han satt och såg efter en taxi som körde därifrån i minst fyrahundra kilometer i timmen. Vem det än kan ha varit som körde den taxin, måste han ha haft osedvanligt bråttom att komma därifrån. Så är det i dessa stressade tider, hå hå ja ja. Killarna hoppade raskt av vägen och upp på trottoaren, där dom ställde sig en bit ifrån mannen dom bevakade. -Verkar vara en kall typ, som kan sitta så lugnt ute i det offentliga efter ett bedrägeriförsök, tyckte Tjimbo. -Dom värsta gangstrarna är ofta kalla, det hör till, menade Jalle. Det blev en stunds väntan medan mannen blev serverad en kopp kaffe som han insvepte i godan ro. Minuterna tickade fram, men vad gjorde det en sådan här härlig dag? Alternativet var att sitta hemma och läsa Fantomen. Och spänningen inför att sätta fast sin första bov gjorde att det kändes allt annat än långtråkigt. 12

13 Till sist reste sig mannen och började gå därifrån. Killarna var förstås efter honom, på precis lagom avstånd för att inte bli upptäckta. När man smyger på någon gäller det ju, som alla riktiga deckare vet, att se ut som om man inte alls smyger. Som om man bara är på väg hem till moster Esbritt med kakor och saft. Eller som om man är på väg till moster Tilda med kakor och saft. Eller man kanske är på väg till moster Mys-Märta med kakor och mjölk. Vilken moster som helst går bra. Efter bara något kvarter var dom framme vid en parkering. Mannen gick fram till en ljusgrön Volvo, låste upp dörren och klev in. Killarna kunde inte göra annat än att se på, från betryggande avstånd, när bilen körde iväg. -Nu skulle man haft en taxi, påpekade Tjimbo. -Har vi råd att offra två spänn till? invände Jalle. Det kanske till och med blir ännu dyrare om taxin dessutom åker iväg med en. -Hann du förresten ta registreringsnumret? tilllade han. -Ja, sa Tjimbo. V-O-L-V-O. -Det är bilmärket, upplyste Jalle. Inte registreringsnumret. -Jaså. Ja, då vet jag inte, erkände Tjimbo en smula nedstämt. Jalle kände sig också lite dämpad, men sken plötsligt upp. -Men nu vet vi i alla fall att falskmyntarsnubben kör en ljusgrön Volvo. 13

14 -Just det, instämde Tjimbo. Av märket V-O-L-V- O. Jalle gav sin kumpan en blick. -Det är ordning och reda på dig, du. -Tror jag det, sa Tjimbo. 14

15 Kapitel 2 Grabbarna steg in i Jalles lägenhet. Dom hade funnit det lika gott att lämna brottsscenariot, åtminstone för stunden. Man kunde lika gärna överlägga i hemmets lugna vrå. Först hade killarna pratat om att undersöka brottsplatsen lite mer noggrant, kanske med förstoringsglas och annan detektivutrustning. Men dom hade kommit fram till att vad man än hittade för spår kunde man inte veta om det hörde ihop med falskmyntarsnubben eller någon annan människa som råkat ha vägarna förbi glasskiosken. Därför drog dom nu av sig skorna i hallen och satte kurs in i lägenheten. På väg till Jalles rum passerade dom vardagsrummet, där Jalles lillasyster Nina satt i soffan och såg på TV. -Vad kollar du på för något? undrade storebror. -En romantisk film, svarade lillasyster. -Jaså, vilken då? 15

16 -Den heter Vi tyckte om varann från början men så blev det något missförstånd men efter en och en halv timme blev vi vänner igen och så gifte vi oss. -Jag tror jag såg den filmen i förra veckan, sa Tjimbo. -Ja, den går rätt ofta på TV, medgav Nina. -Du såg inte den där skräckfilmen i fredags? frågade Jalle Tjimbo. Psykopaten som högg ner en massa ungdomar tills det bara var en kvar. -Nä, men jag har sett den förut. -Sssch, sa Nina. Kan ni vara tysta? Jag försöker se filmen. Eftersom Jalle var en snäll storebror tog han med kompisen in på sitt rum istället och stängde dörren. Där kunde man vara både ostörda och ostörande. Jalle intog stolen framför skrivbordet, medan Tjimbo sjönk ner i sängen i en slags halvliggande ställning. -Hur ska vi nu börja undersökningarna? Det var Jalle som ställde frågan. -Jag vet inte, sa Tjimbo. Hur brukar man göra? -Man brukar hitta en ledtråd och sedan följa den ledtråden tills man hittar fram till bovarna. -Och hur ser en ledtråd ut? undrade Tjimbo. -Den kan se ut hur som helst, sa Jalle. -Då blir det svårt, sa Tjimbo. Jalle beslöt att förklara lite närmare. Tjimbo hade ju inte läst lika många deckare som han själv gjort. 16

17 -Vi måste alltså hitta någonting som leder oss till brottslingen. Så vi får reda på vad han heter och var han bor till exempel. -Och vad han har för fritidsintressen? -Nej, hans fritidsintressen är inte så viktiga i nuläget. Det är ingen kontaktannons vi ska hjälpa honom med. Men om vi ska sätta fast den här boven måste vi veta vart vi ska bege oss för att hitta bevis och liknande. -Jag förstår, sa Tjimbo. Om han till exempel hade tappat en lapp där det stod: Hej, jag heter Ove Aronsson och bor på Storgatan 33. Lördagkvällar är jag ute och dansar så då är det ingen hemma i mitt hus, då skulle det underlätta undersökningen. -Det skulle det. -Hittade du någon sådan lapp? undrade Tjimbo. -Nej, tyvärr. Det hade jag sagt i så fall. -Då har vi alltså ingen ledtråd, sa Tjimbo modstulet. -Jo, det har vi, sa Jalle. Vi vet vilken slags bil han kör. -Ja, just det, sa Tjimbo och sken upp en smula. Men hur hjälper det oss? -Det gör det inte än så länge. Men om vi hittar den här bilen igen kan vi undersöka den lite närmare. Det kan finnas ledtrådar i bilen. -Som vad då? -Det kanske finns något brev eller liknande i bilen, där det står hans adress. Eller så kanske det räcker med att veta registreringsnumret. Jag har 17

18 för mig att det finns någonstans man kan ringa och få reda på sånt. -Nu börjar det likna något, sa Tjimbo imponerat. -Vi vet förstås inte när eller var bilen kan tänkas dyka upp igen. -Det förstås, sa Tjimbo. -Men om vi bevakar parkeringen lite då och då, så finns det nog en hygglig chans att den dyker upp igen, trodde Jalle. -Skurken återvänder alltid till brottsplatsen, menar du? -Någonting i den stilen, ja. Jalle öppnade en skrivbordslåda och började rota runt lite. -Jag har tänkt mig att du ska få ett speciellt uppdrag, sa han. -Oj, sa Tjimbo. Låter maffigt. -Ja, inte sant? sa Jalle. Efter lite mer rotande hade han fått fram en liten anteckningsbok. Han räckte denna till Tjimbo. -Här, sa han. -Vad ska jag med den till? sa Tjimbo. -Jag tänkte att du skulle få äran att anteckna alla ledtrådar och sådant som vi kommer fram till. Så vi har allting på ett och samma ställe. -Varför just jag? undrade Tjimbo. -För att du skriver så snyggt, sa Jalle. Det var egentligen inte helt sant. Egentligen skrev Tjimbo som en kratta. Han hade flera gånger blivit tillfrågad om han behövde hemspråksunder- 18

19 visning, på grund av att någon lärare trott att han skrev på ett annat språk än svenska. Men Tjimbo svalde komplimangen. -Jag ska vakta den med mitt liv, sa han stolt. -Det låter bra, sa Jalle. Här har du en penna också. Tjimbo tog emot pennan och antecknade Ljusgrön Volvo på första sidan. -Tja, det är väl allt vi har då, sa han. -Än så länge, sa Jalle. -Än så länge, sa Tjimbo. Plötsligt knackade det på dörren och Nina kom in. Tydligen var filmen slut nu. -Vad håller ni på med? sa hon nyfiket. -Ingenting, sa Jalle. -Ni har varit så tysta att jag blev lite misstänksam, sa hon och såg sig omkring. -Ja, vi har övat oss i att mima, sa Tjimbo. -Varför det? sa Nina. -Kan vara bra att kunna om vi skulle vilja prata utan att det hörs, sa Tjimbo. -Till exempel på mattelektionerna i skolan, sa Jalle. -Eller om vi ska ropa till någon som vi inte gillar att han ska akta sig för ett snöskred, sa Tjimbo. -Var filmen bra? sa Jalle. -Sådär, sa Nina och sjönk ner på sängen bredvid Tjimbo. -Vad är detta för något? sa hon och snappade åt sig anteckningsboken. 19

20 Jalle gav Tjimbo en förebrående blick. Han hade precis för sig att Tjimbo sagt något om att vakta den här boken med sitt liv. Nu var förstås ingen större skada skedd. Nina tog en blick på första sidan och konstaterade att det var på något språk hon inte förstod. Kanske jämtländska. Med en axelryckning gav hon så tillbaka boken till Tjimbo som inte ens hunnit reagera. Han bara satt där och tittade en smula förvånat på boken som återigen var placerad i hans ena hand. Det hade med andra ord varit en lyckad idé att låta Tjimbo ta hand om antecknandet. -Ska vi hitta på någonting? sa Nina. -Som vad då? undrade killarna. -Skjuta lite basket, kanske? föreslog Nina. Killarna tittade förstrött på varann. -Tja, varför inte? sa Tjimbo. -Gå du och leta upp en boll så länge, så kommer vi efter, sa Jalle. -Okej, sa Nina och stack iväg. Killarna reste sig långsamt. -Det blir väl inte så mycket parkeringsbevakning idag ändå, va? sa Tjimbo. -Nä, sa Jalle. Chansen är väl liten att han kommer tillbaka igen samma dag. -Alltså kan vi ta en liten paus från detektivarbetet med gott samvete. -Precis. Dom gick ner och in på gården där det fanns en basketkorg uppsatt. Nina hade redan hittat både 20

21 en boll och en kompis som gärna ville vara med. Dom spelade killarna mot tjejerna så länge dom bara orkade. Resultatet blev oavgjort, 0 0. Det var Tjimbo som till slut upptäckte att bollen var lite större än hålet i korgen. Men vad gjorde väl det? Ingen behövde ju i alla fall känna sig sur eftersom ingen förlorade. Till slut blev det så dags att äta mat och var och en gick hem till sitt. 21

22 Kapitel 3 Dagen därpå var Jalle och Tjimbo på väg till den omtalade parkeringsplatsen. Solen lyste som vanligt och ett och annat fågelkvitter kunde höras även så här inne i stan. Det var fortfarande förmiddag, grabbarna tyckte det var bäst att vara ute i god tid. Men inte alltför god tid, på sommarlovet vill man ju ändå sova ut en smula. Det har ju varje kämpande skolelev gjort sig väl förtjänt av. -Skönt att slippa läxor i några månader! ansåg Jalle nu när killarna vandrade längs den heta trottoaren. -Ja, instämde Tjimbo. Vad är läxor bra för egentligen? -Tydligen tycker rektorn att man måste lära sig en massa saker som man ändå har glömt bort när terminen är slut. -Eller när dagen är slut, inflikade Tjimbo. -Eller så fort man slår igen läxboken efter att ha läst en sida. 22

23 -Kan man inte bara lova rektorn att så fort man blir vuxen köper man ett riktigt bra uppslagsverk? sa Tjimbo. -Där sa du något. Jag är beredd att köpa miniräknare också, bara jag slipper skolan. Killarna grunnade vidare på denna geniala idé som skulle spara pengar åt kommunen såväl som livskraft åt unga grabbar. -Tyvärr tror jag inte rektorn på skolan skulle gå med på detta, sa Tjimbo till sist. -Nej, han är inte lika praktiskt lagd som oss, höll Jalle med. -Och det kan ju hända att man kommer med i något frågesportprogram på TV någon gång. Då kanske man faktiskt har nytta av någon promille av allt man lärt sig. -Och vinner en resa till Danmark. -Så sant, man ska se det positiva i saker och ting. Nu hade dom kommit fram till parkeringen. Dom kunde också direkt konstatera att där inte fanns någon ljusgrön Volvo. Jalle och Tjimbo slog sig ner på ett lågt trästaket som löpte runt platsen. -Nu sitter vi alltså här och väntar. -Du har förstått det rätt, sa Jalle. -Det är alltså vad deckare gör. -Till stor del, ja. När man inte har så många ledtrådar att gå efter. -Vad händer om han dyker upp då? Han kommer ju att kunna se oss. 23

24 -Inte kommer han att lägga märke till att det sitter två grabbar och småpratar en varm sommardag. Han vet ju inte vilka vi är. -Nä, just det, sa Tjimbo. Tjimbo var verkligen imponerad över hur mycket Jalle visste om hur deckare uppförde sig. Kanske berodde det på alla deckarböcker som Jalle brukade läsa. Förmodligen mycket mer lärorika än matte- och historieböcker. Väntan blev det. Flera timmar gick utan att någonting speciellt hände. Tjimbo skulle just föreslå att nästa gång tar vi med oss en kortlek, när den efterlängtade Volvon plötsligt dök upp. Den parkerades på ungefär samma ställe som sist och en välkänd figur klev ut. Han bar på en påse. -Jag undrar vart han är på väg idag, sa Tjimbo. -Kanske ska försöka prångla ut fler falska stålar, föreslog Jalle. -Kom, vi följer efter honom. Killarna kom på benen och gick på behörigt avstånd efter skurken. Några kvarter hann avverkas i lugn takt. Men så dök mannen plötsligt in i en port. Killarna sprang efter och noterade adressen. Nu hade man en ledtråd till. -Skriv upp numret och gatan, sa Jalle till Tjimbo som påpassligt hade tagit med både anteckningsblock och penna. Tjimbo gjorde så och grabbarna kikade sedan in i porten, som var olåst. Vid ingången satt en anslagstavla med hyresgästernas namn, så som 24

25 det brukar göra. Eftersom det fanns tre våningar hade man nio namn att välja på. -Hur ska vi veta vilken lägenhet han skulle till? undrade Tjimbo. -Svårt, sa Jalle. Hade vi varit snabbare hade vi kanske hört en dörr slå igen. Det hade varit till viss hjälp. -Han måste ju komma ut igen någon gång. Ska vi vänta tills nästa gång vi hör en dörr öppnas och så springer vi upp och kollar vem det är. -Tycker du verkligen det är så bra idé? sa Jalle tveksamt. -Jovisst, sa Tjimbo entusiastiskt. Är det falskmyntarsnubben som kommer ut så står vi där och pekar på honom och säger: Aha! Där är du! -Men då kanske han förstår att vi spanar efter honom, påpekade Jalle. -Det är en risk, medgav Tjimbo. -Och är det någon annan som kommer ut kan den personen tycka det verkar misstänkt om två grabbar springer upp och tittar på honom och sedan springer ner igen. Han kanske vill ha någon slags förklaring om han inte ska ringa polisen. -Du tänker på allt, berömde Tjimbo. -Någon måste göra det, svarade Jalle ödmjukt. -Men vad gör vi då? -Tja, vi kan gå tillbaka till parkeringen och skriva upp bilnumret. Vi har nog gott om tid. -Bra förslag, sa Tjimbo och höll upp dörren åt sin kompis. 25

26 Det gick snabbt att ta sig tillbaka till parkeringsplatsen och Tjimbos anteckningsbok åkte fram igen. Nu började utredningen ge resultat. Killarna undersökte bilen utifrån men kunde inte se något uppseendeväckande varken på insidan eller utsidan. Det hjälpte inte hur noga dom spanade. Dom drog sig så undan för att inte någon i omgivningen skulle undra varför dom var så intresserade av denna ljusgröna Volvo. När dom stått och överlagt en liten stund fick dom syn på mannen som kom tillbaka. -Kort besök, påpekade Tjimbo. -Han har väl lämnat en bunt falska sedlar hos en kumpan, trodde Jalle. Mannen klev in i sin bil och startade motorn och Jalle såg sig om efter något fordon att följa efter med. En cykel stod lutad mot väggen en bit bort. Nöden har ingen lag, tänkte Jalle. Han slet till sig cykeln, som var olåst, och ropade: -Hoppa upp på pakethållaren! Tjimbo gjorde så och Jalle brände iväg. Nu är det i rättvisans namn inte helt lätt att följa efter en bil på cykel. Även om Jalle cyklade som en racercyklist han hade fått mycket övning från alla dom gånger han vaknat en minut innan plugget började. Som tur var, var man fortfarande inne i stan där det som bekant inte går att frätta iväg hur som helst. Bilar är ju tvungna att stanna vid diverse stoppskyltar och rödljus. Tack vare detta kunde grabbarna hålla hyfsat jämn takt med falskmyntar- 26

27 skurken. Och varje gång bilen stannade tillfälligt kunde Jalle rulla en bit och på så sätt behålla spänsten i sina ben. Men det dröjde förstås inte alltför länge förrän man var utanför centrum och bilen började dra ifrån en smula. Jalle höll igång så gott han kunde genom den något lantligare idyllen som hägrade här ute. Det var även tystare runt omkring nu, bortsett från ett och annat gnäll bakifrån: -Aj, sabla pakethållare till att vara hård! Långt borta i fjärran kunde killarna till sist ana att bilen svängde in på en grusväg som gick upp mot lite mer skogsliknande trakter. En ljusgrön bil är ju lyckligtvis ganska lätt att känna igen på långt håll. -Ska vi vila en stund? sa Tjimbo. -Vila? pustade Jalle. Jag trodde det var jag som trampade. Vad klagar du för? -Ja, men du sitter mjukare än jag. -Ursäkta att jag inte snodde cykeln som stod bredvid. Den som hade pakethållare av bomull. -Ja, den hade varit bättre, sa Tjimbo. Sedan tillade han: -Vi är en kilometer efter nu. Minst. Vi kan inte veta vart han har tagit vägen där bortom horisonten. En ovanligt smart iakttagelse för att komma från den grabben, tyckte Jalle och bromsade in. -Äntligen, stönade Tjimbo och klev av pakethållaren som tydligen var gjord av cement eller något ännu hårdare. 27

28 Han gick runt några varv vid vägkanten och sträckte på benen utstötande hemska kvidanden. -Du har blivit hjulbent, anmärkte Jalle som också sträckte lite på sig. -Det är den sabla cementklumpens fel, försvarade sig Tjimbo. -Cyklar görs inte i cement, påpekade Jalle sakligt. Den blicken han mottog av Tjimbo fick honom dock att hålla tyst en stund. Några stönanden senare insåg Tjimbo den bistra sanningen: -Nu måste vi ju cykla hem igen! -Eh, ja, höll Jalle med. Tjimbo stirrade på cykeln som om den var hämtad ur en otäck skräckfilm om varulvar. -Sätt igång då, sa han uppgivet och satte sig på sin kära pakethållare. -Aj, tillade han. Jalle fann för gott att bibehålla en viss respektfull tystnad inför sin väns fasor. Han klev på cykeln och trampade iväg i makligt tempo. Nu fanns ju ingen anledning att stressa. Han såg sig noga om medan han körde hemåt. Det kunde ju vara bra att komma ihåg vägen hit. Han funderade på att be Tjimbo anteckna alla gator dom passerade, men insåg att hans kamrat hade nog med egna bekymmer. En stund senare var våra hjältar tillbaka vid parkeringen. När man stjäl en cykel ska man alltid 28

29 lämna tillbaka den där man tog den. Det får man lära sig i scouterna. Olyckligtvis stod cykelns ägare och väntade på dom när dom rullade in. Ännu mer olyckligtvis var ägaren en några år äldre kille som inte såg ut att vara med i scouterna. -Jaså, det är ni som snott min cykel, morrade denna typ hotfullt. -Vi ber om ursäkt, min gode man, sa Jalle hövligt. Men vi var tyvärr tvungna att göra en nödutryckning. Vi arbetar för samhällets bästa. Denna artighet fick cykelägaren att mjukna upp en smula. Men inte mer än att han tillade: -Okej, för den här gången. Men ni snor aldrig min cykel igen, bara så ni vet! -Nej, det gör vi verkligen inte, gnällde Tjimbo och stapplade iväg som en kamelunge som just lärt sig gå. Den äldre killen såg lite undrande efter denna udda gångart, men ruskade på huvudet och satte sig upp på sitt kära fordon. Istället för att stanna kvar och påpeka att det finns lås man kan köpa i en välsorterad cykelaffär, skuttade Jalle ifatt sin kompis. Han var lätt att hinna upp. Som tur var behövde dom inte gå så långt eftersom dom båda bodde i närheten. Med en enkel morsning skildes man åt för den här dagen. 29

30 Kapitel 4 Nästa dag hände ingenting. Beklämmande, detta. 30

31 Kapitel 5 Dagen därpå var Jalle och Tjimbo ute och strövade igen. Tjimbo hade nu återhämtat sig ifrån cykeltortyren och var sitt vanliga glada jag igen. -Vad tror du att vi kan få ut av det här, då? sa han. Grabbarna hade bestämt sig för att utforska trappuppgången från två dagar tidigare. -Jag vet inte riktigt, svarade Jalle. Men det är i princip det enda vi har att gå efter. -Om vi åtminstone kunde få reda på vilken lägenhet vår bov var inne i. -Ja, det skulle ju vara en början. Killarna tänkte så det knastrade medan dom gick förbi bilparkeringen. Idag stod det ingen ljusgrön Volvo där. Dom ansåg därför att dom hade tid att stanna vid en kiosk och köpa var sin glass på vägen. -Varmt idag också, konstaterade Jalle. Glassförsäljarna tjänar nog bra. 31

32 -Ja, om man skulle bli glass-odlare, sa Tjimbo. -Glass odlar man inte, påpekade Jalle. -Nä just det, sa Tjimbo. Dom gick vidare tills dom var nästan framme. -Så hur gör vi nu? sa Tjimbo när dom hade porten inom synhåll. -Hm, sa Jalle. -Hmm, höll Tjimbo med. En stunds tystnad. -Vi måste nog på något sätt knacka oss fram bland lägenheterna och ställa rätt frågor. -Utmärkt, tyckte Tjimbo. Och rätt frågor är? -Det hade jag hoppats att du skulle veta. -Aj då, sa Tjimbo. Då finns det en lucka i planen än så länge. En stunds tystnad medan Tjimbo tänkte. -Om vi beskriver skurken och säger att det är en livsfarlig apa som rymt från ett apfängelse för ytterst farliga apor. Då måste hyresgästen hjälpa oss innan någon blir anfallen. -Nja, det kan förstås hända att hyresgästen har känt vår snubbe under en lång tid och känner sig ganska säker på att det inte är en apa. -Sant, instämde Tjimbo. Sånt brukar man ofta känna på sig. Ny tystnad. -Men om vi säger att det är vår farbror Mörtbert? -Varför Mörtbert? undrade Jalle. -Kom på något bättre namn själv då, sa Tjimbo surt. 32

33 -Ursäkta, sa Jalle. Det är inget fel på Mörtbert, det är ett nog så trevligt namn. Men personen som falskmyntarsnubben besökte vet nog vad han heter. -Och, tillade han. Det är ganska liten chans att det skulle vara Mörtbert. -Jo det förstås, höll Tjimbo med. Han står väl inte ens i almanackan. -Förmodligen inte. -Lite synd egentligen, tyckte Tjimbo. -Varför det? -Jo, då kanske han blir ledsen. -Vem då? Mörtbert? -Ja. -Över att han inte står med i almanackan? -Ja, det kanske är därför han ägnar sig åt att trycka upp falska sedlar. Dessa olyckliga omständigheter har gjort honom kriminell. Jalle drog in en näve frisk luft i lungorna. Han började nämligen känna sig lite yr. -Polarn. Vår falskmyntare heter inte Mörtbert. -Vad heter han då? -Ja, inte vet jag, sa Jalle. -Hur vet du då att han inte heter Mörtbert? Jalle suckade. -Okej, han kanske heter Mörtbert. -Tror du verkligen det? sa Tjimbo. Det är ju ändå ett ganska ovanligt namn. Jalle suckade så att ett träd var nära att blåsa omkull. 33

34 -Polarn, det är för varmt för den här intellektuella diskussionen. -Där kommer han förresten. Långt där borta kom faktiskt Mörtb förlåt, falskmyntaren. Han gick i riktning mot trappuppgången vi alla känner till. -Så här gör vi, sa Tjimbo. Du stannar här. Jag går fram och möter honom vid porten. Jag frågar om jag får följa med upp och dricka ett glas vatten. Förhoppningsvis går han med på det och då ser jag vart han ska. Okej? Jalle hajade till. Det gjorde han alltid när hans kompis kom med ett intelligent förslag. Det här var första gången. -Okej, fick han fram. Sedan stod han förstummat kvar och såg hur Tjimbo kom fram och ställde en fråga till mannen. Mannen svarade något med ett vänligt leende och höll upp dörren för Tjimbo. Sedan var dom båda borta. Några minuter gick. Sedan kom Tjimbo tillbaka ut och såg glad ut. -Vilken hygglig snubbe. Verkligen jätteschysst. -Vem då? Falskmyntaren? -Ja, just det, sa Tjimbo och mörknade. Han är ju en bov, det glömde jag. -Mycket att hålla reda på när man är i deckarbranschen, sa Jalle överseende. -Tänk om han gav mig förgiftat vatten? sa Tjimbo oroligt. -Ja, hur mår du? undrade Jalle. 34