SAMMANTRÄDET TISDAGEN DEN 13 MAJ 2003

Transkript

1 2-001 SAMMANTRÄDET TISDAGEN DEN 13 MAJ ORDFÖRANDESKAP: IMBENI Vice talman Ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (Sammanträdet öppnades kl ) Beslut om brådskande förfarande Talmannen. Ärade kolleger! Innan vi diskuterar betänkandet från Manders skall vi rösta om en begäran om brådskande förfarande avseende förslaget till rådets beslut om slutande av ett avtal i form av skriftväxling mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Kroatien om ett system för miljöpoäng som skall tillämpas på den kroatiska transittrafiken genom Österrike. Ordet går till ordföranden för utskottet för regionalpolitik, transport och turism som är behörigt i frågan Caveri (ELDR). (IT) Herr talman! Jag hade i första hand tänkt göra en kort kommentar när det gäller tillämpningen av artikel 112 i arbetsordningen, och påminna parlamentet om att det handlar om ett mycket ovanligt förfarande. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att rådet har velat tillämpa artikel 112 på en sådan här fråga. I vanliga fall hade vi kunnat behandla den på ett par veckor, utan att det skulle påverka förslaget, som redan trädde i kraft den 1 januari, som bekant. Oavsett vilken ståndpunkt den kommer fram till i dag vill jag också informera kammaren om att det behöriga utskottet, i det extra ordinarie sammanträde som ägde rum i går eftermiddag, inte lyckades samla tillräckligt många ledamöter för att bli beslutsmässigt. De närvarande samordnarna var förvånade över tillämpningen av artikel 112, just därför att jag ber att få understryka detta, herr talman det handlar om ett instrument som skall utnyttjas i undantagsfall. Vi är verkligen häpna över att man har velat tillämpa det brådskande förfarandet jag upprepar för ett ärende som när det gäller innehållet verkligen är av ringa betydelse Rack (PPE-DE). (DE) Herr talman! Ordföranden för utskottet för regionalpolitik, transport och turism har i denna fråga redan betonat att förfarandet självklart är ovanligt. Å andra sidan lever vi med mycket korta frister, och mot bakgrund av detta krävs det ett brådskande förfarande. Jag föreslår därför att vi godkänner det brådskande förfarandet (Europaparlamentet godkände begäran om att tillämpa det brådskande förfarandet.) Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0145/2003) av Manders för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (KOM(2002) 17 C5-0088/ /0021(COD)) Wallström, kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att välkomna våra nya kolleger från de nya medlemsstaterna. Det är verkligen glädjande att se dem här i Europaparlamentet och jag välkomnar dem till EUfamiljen. Låt mig först och främst tacka föredraganden, Manders, för hans betänkande angående kommissionens förslag om miljöansvar. Miljöansvar är en viktig fråga som under många år har fått välförtjänt uppmärksamhet och givit upphov till en intensiv diskussion. Kommissionen har under en längre tid arbetat med detta ärende i nära samarbete med de berörda parterna och det civila samhället. Denna process har än en gång framhävt den strategiska betydelsen av de bakomliggande principerna, samtidigt som den har pekat på de olika uppfattningar som finns vad gäller detaljerna i genomförandet. Man frestas att påstå att det nära nog finns lika många olika uppfattningar angående de huvudsakliga frågorna som det finns parter i processen. Jag är sålunda väl medveten om att detta förslag är både komplext och känsligt. Man måste fatta svåra beslut om många aspekter och även finna en riktig balans mellan olika motstridiga intressen. Vi anser att kommissionen lyckades skapa en sådan balans när man antog förslaget i januari Kommissionen kommer att beakta de ändringsförslag som antagits av parlamentet med syfte att bibehålla eller ytterligare förbättra denna balans. Låt mig i korthet redogöra för huvuddragen i kommissionens förslag. Förslaget syftar till att inrätta en gemenskapsram där miljöskador definierade som skador på den biologiska mångfalden, skador på vatten och jord kan förebyggas och avhjälpas genom ett system för miljöansvar. Enligt principen att förorenaren skall betala bör en verksamhetsutövare som har orsakat en miljöskada eller ett överhängande hot om en sådan skada i princip bära kostnaderna för de åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eller avhjälpa skadan. I de fall där ingen verksamhetsutövare kan hållas ansvarig eller där en ansvarig verksamhetsutövare inte har möjlighet att betala, skall medlemsstaterna bära ansvaret för att finna en alternativ källa för att finansiera de aktuella åtgärderna.

2 Åtskilliga huvudfrågor förtjänar särskild uppmärksamhet. Dessa frågor ger anledning till mer detaljerade kommentarer, men i dag kommer jag att vara så kortfattad som möjligt. Till att börja med förslagets tillämpningsområde och frågan om vilken verksamhet och biologiska mångfald som skall omfattas: kommissionen anser att ett strikt ansvar skall gälla för de verksamheter som anges i bilaga I, och även för yrkesverksamhet annan än den som förtecknas i bilaga I, under förutsättning att denna andra ansvarsnivå bygger på en culparegel. Kommissionen kan inte gå med på att stryka denna del av ansvarsordningen eftersom det skulle urvattna förslaget. Omvänt anser kommissionen det inte vara vare sig försvarligt eller genomförbart att utöka tillämpningen av strikt ansvar till all yrkesverksamhet inom EU. Jag vill avsluta mina kommentarer om tillämpningsområdet med att säga att debatten om ändringsförslagen kommer att bli ytterst betydelsefull och att jag är övertygad om att vi under denna debatt kommer att få ta del av nya argument Manders (ELDR), föredragande. (NL) Herr talman! Jag vill också hälsa alla nya kolleger välkomna och jag hoppas att de också blir engagerade i det här komplexa betänkandet. Jag vill tacka alla kolleger som varit engagerade i den här frågan och som fortfarande kommer att vara det i framtiden. Särskilt de kolleger som deltagit i arbetsgruppen för att komma fram till en kompromiss. Jag vil särskilt tacka Mihail Papayannakis för de trevliga samarbetet. Kommissionen och rådet vill jag också tacka för deras myckna information och samarbete. Herr talman! Både juridiskt och politiskt sett är det här det allra mest komplexa ämnet med sammanlagt om jag räknar alla ändringsförslag från utskotten nästan 900 ändringsförslag som sedan minskats ned till cirka 75 stycken i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Det har vi röstat om. Nu har vi i plenum återigen 108 ändringsförslag med de delade omröstningar som krävs. Det betyder att vi i eftermiddag har en lång, tung sittning men jag tror att det är värt det. Jag skall ge en kort beskrivning av bakgrunden. Jag tycker att det här betänkandet är späckat med prestige. Först hade vi Exxon Valdes och Erika och därefter fartyget Prestige men betänkandet är också späckat med politisk prestige och det sedan Om man vill gå hårdare fram än man verkligen kan så kommer man ingen vart. Det är min inställning. Man måste alltså försöka få fram regler som fungerar och som är realistiska. Behörighetskonflikten mellan utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden var inledningen på något som främst rört sig om politiska känslor. Jag anser att om inte ens ansvarsregler längre kan behandlas i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden så vore det bättre om vi offrade det utskottet och helt enkelt inrättade ett enda utskott och det skulle då bli utskottet för alla frågor. I det utskottet kan vi då sitta med 626 och nästa år antagligen med 735 ledamöter och då vet jag med säkerhet att vi inte kommer någon vart längre. På grund av behörighetskonflikten har ämnet blivit en kontroversiell och laddad fråga i vilken alla ville ställa upp sina egna politiska gränspålar med sikte på en politisk profilering. Det var synd, herr talman, för det har lett till att det hittills varit nästan omöjligt att göra kompromisser och skapa ett bredare stöd. Jag har till sist valt ett tillvägagångssätt som grundar sig på en avvägning av alla inlämnade ändringsförslag och som inte specifikt inriktar sig på näringslivet och inte specifikt på miljön. Jag har försökt hitta en jämvikt som möjliggör en fungerande och genomförbar ny lagstiftning det är nämligen det vi talar om som i framtiden till sist kan växa till fungerande regler som i sin tur skall leda till förebyggande åtgärder för miljön och som till slut skall skydda miljön. Jag tror också att det är viktigt att det skapas lika villkor, eftersom jag tycker att miljölagstiftningen även är en del av vår ekonomi. Mina första kompromissförslag grundade sig på det. Jag har till exempel sagt att artikel 175 borde vara den rättsliga grunden. Varje medlemsstat utarbetar sina egna system och kommissionen lägger, på grundval av de bästa exemplen på marknaden, efter fem år fram ett harmoniserat lagförslag för miljöskydd i hela Europa. På det sättet får vi lika villkor, förebygger vi miljödumpning och förebygger vi att det uppstår 25 olika rättssystem, vilket absolut inte kommer att främja den inre marknaden och lika lite miljöskyddet. Jag förstår att det finns några länder, däribland mitt eget land Nederländerna, som alltid vill gå lite längre. Det är utmärkt. Det måste också gå, tycker jag. Jag tycker dock att det är bättre om ett antal länder som inte går så långt flyttas upp en nivå, vilket i absoluta tal även är bättre för miljön. Om vi tillämpar artikel 95 så är det dessutom lättare för Europeiska kommissionen att som fördragets väktare förvisa parter som inte uppfyller reglerna till EG-domstolen och därmed även se till att miljön verkligen drar nytta av de här reglerna. I mina första förslag har jag valt förmildrande faktorer i stället för undantag och jag tror att det var bra. Jag har kopplat ett riskansvar till den vetenskapliga nivån, försvar som förmildrande omständighet; 100 procents mildrande skulle betyda att domaren kan besluta att inte ställa någon till svars. Tyvärr gick det inte att komma så långt. Vad gäller scope, räckvidden: jag har tagit upp skyddsområden inom gemenskapen, livsmiljöer och species och nationella skyddsområden. Jag har sagt att det borde vara ett komplement till alla internationella avtal för att se till att det även där uppstår lika villkor och ett liknande ansvarssystem. Herr talman! Det gick tyvärr inte igenom. Jag var isolerad i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Ingen ville stödja mig, varken från vänster eller höger. För att vi skulle kunna ta upp det här till behandling här i dag sökte jag stöd i utskottet för rättsliga frågor och jag

3 fann det. Det betyder att jag var tvungen att försvaga mina ursprungliga förslag något men när allt kommer omkring är jag mycket nöjd med det som antagits i utskottet för rättsliga frågor och det skall jag ge mitt stöd. Jag stöder vidare även de ändringsförslag som lagts fram och som grundar sig på mina första kompromissändringsförslag. Jag hoppas att vi får en trevlig omröstning och jag ser det som en utmaning att i andrabehandlingen få fortsätta spela en framträdande roll i det här svåra ämnet. (Applåder) Papayannakis (GUE/NGL), föredragande av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. (EL) Herr talman, kära kolleger! I dag diskuterar vi ett förslag till direktiv som vi har väntat på i 20 år. Den praktiska tillämpningen av principen att förorenaren skall betala förefaller vara mer komplicerad än vad vi hade föreställt oss. Detta är positivt eftersom vi givetvis måste komma på det klara med var ansvaret ligger för att avhjälpa skadorna på miljön. Vi måste förvisso finna ett sätt för att inte skattebetalarna skall tvingas stå för ansvaret och kostnaderna, men å andra sidan även vidta åtgärder för att förebygga föroreningar och inte bara tillämpa tvångsåtgärder. Vi talar följaktligen om ett objektivt ansvar hos förorenaren och om en uppsättning åtgärder som kommer att beröra verksamhetsutövarens uppförande. Detta förslag till direktiv väcker motstridiga känslor hos mig: både tillfredsställelse eftersom detta kan öppna vägen för reformer men endast öppna vägen, och reservation eftersom de åtgärder som föreslås är alltför vaga, fru kommissionär. Den biologiska mångfalden, som den definieras i förslaget, är begränsad till de livsmiljöer och arter som omfattas av livsmiljö- och fågeldirektiven, dvs. endast 13 procent av Europeiska unionens territorium. För det andra, definitionen av miljöskada måste vidgas till att även omfatta radioaktivitet, skador på luftkvaliteten samt skador på den biologiska mångfalden som har orsakats av genetiskt modifierade organismer. För det tredje, föroreningar från sjötransporter och kärnkraftsolyckor omfattas inte. Man säger att det finns internationella konventioner. Men dessa gäller vanligtvis traditionella skador och inte miljöskador. Dessutom har inte tillräckligt många medlemsstater inom Europeiska unionen undertecknat dessa internationella konventioner. Likväl innehåller de bestämmelser som ovillkorligen förbjuder att man inför regler om ett utökat miljömässigt ansvar. Därför bör man vara tydlig i direktivet och uttryckligen redogöra för rådande ansvarsordning och dessutom bör det finnas åtgärder som gör det möjligt att ändra dessa internationella konventioner. Vi bör således invänta kommissionens relevanta förslag. Vidare innehåller förslaget till direktiv undantag från miljöansvaret när det gäller utsläpp och verksamheter för vilka verksamhetsutövaren har tillstånd eller om dessa utsläpp inte ansågs skadliga vid den tidpunkt då tillståndet utfärdades. Det är den så kallade permit and state of the art defences. Jag anser att dessa undantag underminerar direktivets målsättningar, begränsar tillämpningsområdet för ansvarsordningen och urholkar principen att förorenaren skall betala. Det finns en undersökning som själva kommissionen har genomfört, fru kommissionär, och som visar att 10 av 15 medlemsstater i unionen inte räknar med sådana undantag. Det är således inte möjligt att det nya direktivet kommer att förmå många av medlemsstaterna att tillmötesgå reglerna vad beträffar stringensen i deras miljölagstiftning. Vidare skapas genom förslaget ett offentligrättsligt system, i vilket den behöriga myndigheten ansvarar för att fastställa och vidta lämpliga åtgärder för förebyggande eller avhjälpande. Detta bör emellertid inte betyda att det blir skattebetalaren som får bära bördan. Det finns nämligen en risk att vi hamnar just där. Huvudansvaret för förebyggande och avhjälpande bör således ligga hos verksamhetsutövaren. Den behöriga offentliga myndigheten bör ge akt på förfarandet när skadan fastställs och avhjälps. Dessutom förekommer frågan om medborgarnas indirekta och allmänna tillgång till rättsväsendet. I direktivet har man inte förutsett möjligheten att medborgarna skulle kunna vidta direkta rättsliga åtgärder. Jag anser att man där bryter mot Århuskonventionen. Jag anser dessutom att det borde finnas ett obligatoriskt försäkringssystem för verksamhetsutövarna med gemensamma regler för ekonomisk säkerhet. Om det finns ett sådant hindrar man att konkurrensen snedvrids. Om det däremot inte finns ett sådant kan konkurrensen snedvridas. Dessutom kommer inte systemet för förebyggande att bli hållbart, och jag tror inte att vi kommer att få de gynnsamma effekterna på ekonomin som vi hade förväntat oss. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, för vilket jag hade äran att vara föredragande, godkände ett yttrande med dessa anmärkningar. Nu lägger vi fram i plenum, tillsammans med åtskilliga andra kolleger från flera politiska grupper, en rad förslag med lägre ambitioner som emellertid utgör en kompromiss mellan flera ställningstaganden. Vi försöker även närma oss rådets ståndpunkter för att kunna erfara att det grekiska ordförandeskapet når en politisk överenskommelse vid rådets (miljö) möte den 13 juni. Herr talman, kära kolleger! Ekosystemet och materiens och energins flöde har förutsebara och definierbara förlopp. Den mänskliga verksamheten bör anpassas efter dessa förlopp. Vi kan inte skydda naturen genom att inhägna den. För att skydda Europas livskraft krävs det att man inom industrins och ekonomins områden gör en grön omvändning. Vi kan inte säga att vi varken är för det ena eller det andra. Jag hoppas att resultatet från vår omröstning kommer att sända ett tydligt politiskt budskap till hela Europa: att vi

4 är fast beslutna att dra upp konturerna till en stabil politik som skall garantera ett bättre miljöskydd och som är förenlig med unionens sociala och ekonomiska målsättningar. Vi kommer inte omedelbart efter vår omröstning att kunna genomföra några förändringar, men om vi röstar för de ändringsförslag som vi har äran att lägga fram så tror jag, herr talman och kolleger, att vi kan öppna en ny väg som på sikt kommer att skapa en hållbar och pålitlig modell Niebler (PPE-DE). (DE) Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Parlamentet kommer i morgon att rösta om miljöansvarsdirektivet och därmed avsluta en lång och som ni vet mycket kontroversiellt förd diskussion. Låt mig först alldeles särskilt tacka vår föredragande Toine Manders. Föredraganden har under flera månader kämpat outtröttligt med betänkandet. Han har verkligen försökt att ta hänsyn till alla berörda och alltid letat kompromisser. Återigen ett hjärtligt tack för den konstruktiva dialogen. Mina damer och herrar! Låt mig inledningsvis också vara tydlig med att PPE-DE-gruppen stöder direktivet och kommissionens förslag. Vi vill ha ett skärpt miljöansvar. Den som inom ramen för sin yrkesverksamhet orsakar miljöskador skall också stå till svars för detta. Det skall också utkrävas ersättning för skador på den biologiska mångfalden, dvs. för så kallade ekologiska skador. Något sådant finns ännu inte i medlemsstaterna, utan detta är för oss nybruten mark. Även jag menar dock att det är bra att vi går in på nya områden, och min grupp stöder miljöskadeansvaret, även om vi alla vet att det kommer att bli svårt att fördela ansvaret konkret när det väl gäller. Jag förstår att det inte alltid går att nå ett brett samförstånd i fråga om miljöansvar. Men just därför vill jag i dag också vädja alldeles särskilt till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om ett godkännande av betänkandet, eftersom utskottet har avgett ett tydligt, sansat och praktiskt orienterat yttrande. Betänkandet innebär ett stort steg i riktning mot ett förbättrat miljöskydd och bör därför också ges ett starkt stöd av plenum i morgondagens omröstning. Mina damer och herrar! Det börjar redan med de talrika definitioner som direktivet omfattar och som utstakar direktivets användningsområde, t.ex. definitionen av den biologiska mångfalden. Detta är som jag redan har sagt nybruten mark. Ur min synvinkel är det klokt att inrikta sig på miljöområden och arter som redan skyddas av europeisk rätt. Det bör också stå medlemsstaterna fritt att utlysa ytterligare nationella skyddsområden. En ytterligare utvidgning skulle dock spränga ramarna för direktivet i alla avseenden. Ett ytterligare exempel är direktivets tillämpningsområde. Även här tycker jag att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har funnit en kompromiss som tar fasta på systemet med de internationella konventionerna och drar meningsfulla referenser till dessa. Miljöansvarsdirektivet bör inte i första hand gälla de områden som redan omfattas av ett effektivt internationellt ansvarssystem. Jag menar att den kompromiss som har träffats är förnuftig. Slutligen stöder min partigrupp beslutsamt även de undantag från ansvar som nämns i kommissionens förslag. Detta rör uteslutande två frågor, dels permit defence (undantag från ansvar vid normal verksamhet som har myndigheters godkännande), dels state of the art defence (undantag från ansvar vid utsläpp eller verksamheter som tekniskt och vetenskapligt inte ansågs vara skadliga vid den tidpunkt då de ägde rum). Vi menar att det är riktigt att dessa undantag infogas i direktivet. Vi menar också att det är riktigt att verksamhet som motsvarar god jord- och skogsbrukssed undantas. Mina damer och herrar! Låt mig avslutningsvis säga att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har funnit en god kompromiss och jag ber därför om majoritetens stöd för denna kompromiss här i parlamentet i morgon. (Applåder) Gebhardt (PSE). (DE) Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Vi begär väldigt mycket av vår miljö, ofta alltför mycket. Det är därför hög tid att EU inför stränga regler för att skydda miljön, t.ex. enhetliga bestämmelser om miljöansvar. Efter ett långt och intensivt förarbete, inte minst i de ansvariga utskotten, kan vi nu äntligen ge oss i kast med dessa enhetliga bestämmelser här i plenum i dag. När det gäller miljöansvar räcker det inte med att bestraffa gamla damer som inte flitigt nog samlar upp hundbajset efter sina små älsklingar när de är ute och går. Vi behöver ansvarsbestämmelser som ställer alla förorenare till svars för sina miljöskador, utan undantag. Den som verkligen tvingas betala för att åtgärda skadorna kommer snabbt att börja intressera sig för att behandla vår miljö varsamt och agera utefter detta när han väl står där med börsen i hand. Detta är skälet till att den socialdemokratiska gruppen har föreslagit en rad ändringar av kommissionens dokument. Det är obegripligt varför principen om att förorenaren betalar inte skulle omfatta även föroreningar på områden som oljehantering, kärnkraftsindustri eller genmodifierade organismer. Står inte just namnen Erika och Prestige för oerhört omfattande och ännu inte avhjälpta miljöproblem? Är det försvarbart att offentligheten och därmed skattebetalarna får stå för andras misstag bara för att risken är svårbedömd eller svår att försäkra sig mot? Skall vi rentav uppmuntra till en vårdslös hantering av miljön bara för att vissa förorenare är mycket svåra att nå när skadorna skall åtgärdas? Nej, verkligen inte! Det är inte mer än logiskt att parlamentet ser till att de som driver miljöfarliga företag garderar sig inför reparationer och saneringar genom att teckna försäkringar eller vidta andra försiktighetsåtgärder.

5 Slutligen vill jag ta upp ännu en punkt som är av särskild vikt för oss socialdemokrater. Ansvaret eller kostnaderna för att åtgärda skador och sanera miljön får inte bakvägen hamna hos allmänheten och därmed hos skattebetalarna. Aldrig! Principen om att förorenaren betalar skall gälla allt och alla. Vi har därför infogat ett stycke som en kompletterande och förtydligande ändring i artiklarna 4 och 5. Ändringen syftar till att ge ansvariga myndigheter möjlighet att besluta om de nödvändiga åtgärderna utan att själva behöva agera eller lägga ut ibland enorma summor som sedan kan bli svåra att driva in. Om plenum följer förslagen från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp m.fl. i stället för förslagen från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, får vi en miljöansvarsrätt som fördelar ansvaret korrekt och som samtidigt har en förebyggande effekt. I förslagen kräver vi ett minimum av det som medborgarna med all rätt förväntar sig av en reglerad europeisk miljöansvarslag. Detta minimum måste uppnås. Om denna förutsättning inte uppfylls genom resultatet av de enskilda omröstningarna tvingas vi avvisa detta viktiga direktiv i sin helhet, vilket jag djupt skulle beklaga. (Applåder) De Clercq (ELDR). (NL) Herr talman! Med det här förslaget från Europeiska kommissionen försöker man för första gången anta ett allomfattande system i Europeiska unionen med avseende på förebyggande och avhjälpande av miljöskador. Alla är antagligen överens om att det verkligen behövs en sådan reglering. Hur eniga vi än är om principen, desto mer splittrade verkar dock parlamentet vara med avseende på räckvidden. Hur långt måste vi gå i miljöskyddet och skyldigheten att avhjälpa skador? Det finns många konkreta tvistefrågor: den exakta definitionen av miljöskadan, uteslutningen av vissa industrisektorer, räckvidden av principen förorenaren betalar, fastställandet av ekonomiska garantier, möjligheten till försäkring mot risker och fastställandet av maximibelopp för avhjälpande av skador. Vår föredragande Toine Manders, som jag gärna gratulerar, har försökt att försona ofta vitt skilda ståndpunkter med varandra och resultatet tycker jag är ett balanserat betänkande där hänsyn tas till de många olika intressen och ekonomiska sektorer som är inblandade i de här frågorna. Det är ju ändå det vi alla vill: en bra, väldefinierad och enhetlig europeisk ram som ger möjlighet till ett allomfattande handlingssätt vid miljöskador, med tydliga europeiska normer, samma regler för hela Europeiska unionen och varvid var och en vet vad man har att hålla sig till. Jag är övertygad om att många, bland annat våra gröna fundamentalister, vill gå mycket längre. Frågan är dock inte om det här är nödvändigt eller behövligt utan om det här är uppnåeligt just nu. Frågan är ju om det här är betalbart, försäkringsbart och beräkningsbart för de ekonomiska sektorerna. De som nu vill gå mycket längre måste inse att de antagligen strävar efter något ouppnåeligt och att vi riskerar att stå med tomma händer efter slutomröstningen. Det får inte ske. Vad som nu är viktigast är en bra, allmän reglering för den närmaste framtiden där de som verkligen bär ansvaret åtgärdas. Det finns inte längre någon tid att förlora Lannoye (Verts/ALE). (FR) Herr talman! Med detta förslag till direktiv har Europeiska kommissionen äntligen i januari 2002 kommit till slutet av en process som har varat i tio år. För det måste medges att det fanns en grönbok om miljöansvar redan Europaparlamentet har sedan, genom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, flera gånger insisterat på ett snabbt initiativ från kommissionen i den här frågan. Vi har således väntat mycket länge på den dag då ett konsekvent förslag läggs på bordet. Hur ser då förslaget ut? Detta förslag från kommissionen ligger uppenbarligen inte i nivå med de aviserade ambitionerna. Jag anser att kommissionens ursprungliga ambitioner var storslagna, men slutprodukten är nedslående, och man måste enligt min mening lyfta fram de faktorer som berättigar till besvikelse. En av dessa faktorer är en alltför snäv definition av miljö. När det gäller biologisk mångfald skulle en andel som enligt bedömningar endast motsvarar 20 procent av den biologiska mångfalden skyddas, vilket innebär att 13 procent av det europeiska territoriet skulle beröras. Den andra faktorn är tillämpningsområdet. I bilaga I anges de olika ekonomiska verksamheter som garanterat faller under ansvarsprincipen. Denna verksamhetsförteckning är mycket restriktiv. Man utesluter bland annat allt som rör kärnenergi och allt som rör oljetransporter, utan någon egentlig motivering. Man hänvisar till internationella konventioner, som visserligen existerar men som inte avser ersättning för miljöskador. Jag vill påminna om vad en av våra kolleger i PPE-DE-gruppen, Bébéar, sade i går i sitt inlägg, då han med rätta klagade över den låga ersättningsnivå som fonden IOPC avser att ge dem som drabbats av Prestigeolyckan. Man måste följaktligen vara konsekvent och anta ett mycket strängt ändringsförslag som kräver att olyckor av detta slag som inte omfattas av den internationella konventionen täcks av detta direktiv. Men så är inte fallet i kommissionens förslag. Tredje faktorn att ta under övervägande är de undantag som medges med hänvisning till ett verksamhetstillstånd eller den befintliga vetenskapliga kunskapsnivån, dvs. att kunskapen vid olyckstillfället inte är tillräcklig för att lägga ansvaret på den ekonomiska verksamheten i fråga. Tänk till exempel på genmodifierade organismer eller bekämpningsmedel, som bland annat är endokrinologiska störande faktorer. Med en sådan princip kommer praktiskt taget alla verksamheter som rör dessa ämnen att uteslutas från direktivets tillämpningsområde, vilket är oacceptabelt.

6 Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med att säga att vår grupp stöder en rad ändringsförslag som går i linje med förslagen från Papayannakis i miljöutskottet och som har godtagits av Gebhardt. Enligt min mening är dessa viktiga förändringar nödvändiga för att ge detta direktiv ett verkligt innehåll. (Applåder) Blokland (EDD). (NL) Herr talman! Miljö är tydligen ute. Det verkar vara svårt att längre uppbåda förståelse för miljösynpunkter. Det här betänkandet lider också av det. Vi har hållit på med det i flera år och gång på gång verkar det saknas tillräcklig övertygelse för att verkligen göra något av det. Nu råder återigen stor oenighet om hur ansvarsskyldigheten skall utformas. Näringslivet har utfört hård lobbyverksamhet, för övrigt med begripliga men för mig oacceptabla argument. Särskilt försäkringstekniska aspekter har spelats ut hårt. Det har dock inte övertygat mig om att instämma med en försvagning av det nuvarande förslaget. Tvärtom. Jag tror att en kraftfull lagstiftning om miljöansvar skall fungera förebyggande med avseende på miljöskador och skall främja avhjälpandet av skador. Förorenaren betalar borde i det här sammanhanget vara det logiska ordstävet. I Nederländerna har det sedan länge funnits en begränsad form av miljöansvar som grundat sig på den principen. Det fungerar bra och det är kostnadsbesparande. För min del sviktade kommissionens förslag alltså allt för mycket för näringslivet. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden förvärrade det ännu mer. Jag hoppas att direktivets inriktning kan förändras i positivt avseende genom ett antagande av de ändringsförslag som lagts fram bland annat av mig. De kommande åren kan de praktiska erfarenheterna då utvisa om det här direktivet kan fungera inom EU. Vi behöver inte i förväg komma fram till minsta gemensamma nämnare. Om det inte fungerar så kan vi alltid justera direktivet. Det skulle vittna om mod om vi som lagstiftande organ för en gångs skull kunde ta den risken för att förebygga risken för miljöskador Berthu (NI). (FR) Herr talman! Förslaget till direktiv om miljöansvar som läggs fram för oss i dag gör oss mycket besvikna. Visst vill vi ha en europeisk harmonisering på området miljöskador, som ofta är gränsöverskridande, men det krävs också att en sådan harmonisering medför seriösa framsteg. Denna text kännetecknas av överväldigande många brister, lättnader, uteslutningar och ansvarsbegränsningar som skulle göra den nya förordningen till en illusion, och i många fall också en källa till förvirring och tillbakasteg i fråga om medborgarskydd, om man nu inte vänder sig till skattebetalarna för att fylla igen hålen. Jag har två exempel på detta. Första exemplet: i artikel 3 upptäcker man att direktivet inte skall tillämpas på sjötransport av farliga ämnen, skador som beror på oljeförorening och skador orsakade av atomenergi. Motivet är att det redan finns internationella konventioner som avser det civila ansvaret på alla dessa punkter. Men dessa konventioner är begränsade, ger otillräckligt skydd eller är helt bristfälliga vilket vi kan konstatera i dessa dagar med de löjeväckande ersättningar som IOPC har beviljat med anledning av Prestigekatastrofen. Vi kräver därför att direktivet inte får innebära en flykt undan problemen, utan att man tar ett grepp om problemet och ger ett verkligt skydd. Andra exemplet: genetiskt modifierade organismer (GMO). I samband med diskussionen om direktivet om avsiktlig utsättning av GMO hade kommissionen lovat oss att frågorna om ansvar och försäkring skulle behandlas i det allmänna direktivet om miljöansvar, dvs. det vi diskuterar i dag. Vi bedrog oss. GMO täcks visserligen i teorin av denna text men undantas genast tack vare artikel 9, där de verksamheter som har myndighetstillstånd befrias från kraven. GMO omfattas av detta undantag, just med anledning av direktivet om avsiktlig utsättning. Allt detta är oacceptabelt, särskilt med tanke på att kommissionen försöker lägga över ansvaret på medlemsstaterna för problemet med genmodifierade grödors samexistens med grödor som inte är genmodifierade, något kommissionen vill tillåta. Under dessa förhållanden ber vi rådet att vänta med att häva moratoriet tills frågorna om ansvar och försäkring i fråga om GMO har fått en klar lösning för bästa möjliga skydd av medborgarna och miljön Fiori (PPE-DE). (IT) Herr talman! Låt mig först av allt uttrycka min djupt kända tacksamhet och det är uppriktigt menat för det enorma arbete som utförts av såväl föredraganden Manders som av Niebler. Sedan skulle jag vilja göra två kommentarer: den ena gäller ett speciellt område, den andra är av mer allmän natur. Kommentaren som gäller det speciella området blir också ett svar på några av de inlägg som har föregått mitt. Det verkar som om de personer som är verksamma inom jordbruksbranschen har mottagit förslaget till direktiv om miljöansvar positivt, framför allt eftersom kommissionen valde en övergripande strategi. Under det parlamentariska arbetets gång har det inom utskottet framkommit andra synpunkter som gör att det i detta ögonblick verkar mycket svårt att acceptera idén om att jordbrukarna skulle vara ansvariga för miljöskador, vilkas orsaker måste sökas utanför det område som de har möjlighet att påverka. En utvidgning av direktivets tillämpningsområde, oavsett vad det gäller, till exempel skyldighet att lämna ekonomiska garantier, omvänd bevisbörda och framför allt avskaffandet av vissa undantagsregler, skulle göra att jordbrukarna hamnade i en mycket svår situation när det gäller att bedriva sin verksamhet. En jordbrukare skulle med andra ord kunna tvingas betala för en miljöskada som orsakats av en aktivitet som han har fått tillstånd till, även om han respekterat samtliga de lagar och förordningar som reglerar den aktuella verksamheten. Jag är övertygad om att jordbrukarna skulle vara villiga att ta sitt ansvar, men

7 inte när de inte har någon möjlighet att påverka orsaken till skadan. Av den anledningen och i den andan har vi arbetat i utskottet för rättsliga frågor för att utarbeta riktlinjer som undviker dessa allvarliga effekter på jordbrukssektorn och landsbygdsmiljön i allmänhet. Jag hoppas att föredraganden instämmer i vår ståndpunkt och att Europaparlamentet godkänner den. När det gällde den allmänna synpunkten så återspeglar även den en viss oro. Den utvidgning som gjorts när det gäller direktivets tillämpningsområde jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, riskerar enligt min bedömning att göra såväl den rättsliga ramen som de medföljande försäkringsgarantierna osäkra. Detta gör i sin tur att det blir svårt att tillämpa en idé som skulle kunna vara till nytta för det europeiska samhället i stort Medina Ortega (PSE). (ES) Herr talman! Kommissionens förslag till direktiv är ett försynt förslag. Försynt i en tid då skador på miljön oupphörligt sker det senaste exemplet är Prestige som ger upphov till indignerade reaktioner hos befolkningen, med massdemonstrationer t.ex. i mitt land där man kräver att dessa skador aldrig mer skall upprepa sig. Och inför detta försynta direktiv har Europeiska folkpartiets grupp med hjälp av sin majoritet i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, fastställt ännu fler restriktioner och på så sätt i praktiken förhindrat att miljöansvar skall kunna utkrävas av den som orsakar skadorna. Principen att förorenaren betalar skulle helt kullkastas om man antar de ändringsförslag som antogs på förslag av Europeiska folkpartiets grupp i utskottet för rättsliga frågor. Europeiska socialdemokratiska partiets grupp lade fram ett antal ändringsförslag i syfte att stärka innehållet i detta direktiv. Som jag sade tidigare avslogs de i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden genom denna mekaniska majoritet som högern har. Eftersom denna majoritet inte föreligger i kammaren har den socialdemokratiska gruppen åter lagt fram denna grupp av ändringsförslag från nr 98 och framåt som syftar till att återställa principen att förorenaren betalar och göra det möjligt för alla drabbade att kunna begära skadeersättning. Vi hoppas att dessa ändringsförslag, som lagts fram av Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, skall antas i kammaren. De syftar som jag tidigare sade till att å ena sidan återställa direktivet som helhet och å den andra att stärka det som helhet så att uppkomna skador, t.ex. vid sjötransporter, kärnenergiolyckor, skador på grund av uppkomst av genetiskt modifierade organismer eller på grund av bioteknik, skall kunna ersättas på ett effektivt sätt. Jag hoppas att Europaparlamentets kammare antar denna grupp av ändringsförslag så att vi kan rätta till det ensidiga sätt som gynnar skadegörarna, vilket blir resultatet med den text som antogs i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Jag anser att det handlar om ett rättfärdigat krav som Europeiska unionens medborgare förväntar sig av oss och jag hoppas därför att den ändrade texten skall antas. Jag antar att kommissionen kommer att precisera kommissionsledamot Wallströms uttalanden lite bättre. Vi skulle vilja veta mer i detalj vad kommissionen tycker om såväl de ändringsförslag som antogs i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden som de ändringsförslag vi hoppas kommer att antas då kammaren uttalar sig om alla de ändringsförslag som lagts fram Davies (ELDR). (EN) Herr talman! Liksom övriga ledamöter här i dag har även jag bedrivit en omfattande lobbyverksamhet för detta direktiv, och jag är imponerad över det stöd som åtminstone i princip har uttalats för direktivet. Miljövännerna betraktar det som den heliga Graal, ett sätt att ge konkret form åt principen om att förorenaren skall betala. Företrädare för näringslivet har berättat för mig att även de stöder principen och från försäkringsbranschen har man sagt att principen kan genomföras, förutsatt att den införs stegvis och att branschen får tid på sig att kostnadsberäkna den ordentligt. Varför är då denna kammare och min egen grupp så oense om en fråga som alla verkar vara överens om? Det förefaller som om principen kan godtas så länge den inte tillämpas i praktiken. I detta hänseende betraktar jag mig som en pragmatiker. Jag vill se till att lagstiftningen är praktiskt genomförbar och inte pålägger näringslivet eller jordbruksproducenterna förlamande bördor. Detta är ett av skälen till att jag motsätter mig införandet av solidariskt ersättningsansvar. Någon måste betala om miljöfara föreligger och om förorenaren kan identifieras är det först och främst denna som skall bära ansvaret. Alla organisationer bör framför allt vara väl medvetna om behovet av att vidta åtgärder för att förhindra att en skada över huvud taget uppkommer. Jag anser att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden inte har gjort kammaren rättvisa. Man har intagit ståndpunkter som inte bara är minimalistiska utan rentav bakåtsträvande, och som urvattnar kommissionens förslag. Denna kammare måste åstadkomma förändringar. Jag kan inte gå med på att ändra den rättsliga grunden. Vi bör utvidga definitionen av begreppet miljöskada för att skydda särskilda livsmiljöer och arter. Vi bör utnyttja tillfället att utöva påtryckningar på de medlemsstater som inte har ratificerat de internationella havskonventionerna. Vi bör ge medborgarna rätten att vända sig direkt till domstol för att förhindra miljöskada eller för att erhålla gottgörelse. Ingenting av detta är särskild radikalt. Vi har alla uttryckt farhågor över den skada som mänsklig verksamhet ger upphov till på miljön. Denna åtgärd är ett sätt för oss att vidta praktiska åtgärder för att skydda miljön och omsätta alla våra vackra ord i konkreta resultat. (Applåder från vänster)

8 MacCormick (Verts/ALE). (EN) Herr talman! Liksom alla övriga ledamöter i min grupp välkomnar även jag i huvudsak detta förslag och det tillfälle som givits mig att tala till förmån för förslaget. Som min vän Lannoye sade är det, om inte för lite och för sent, så åtminstone inte särskilt mycket och ganska sent. Men det är ett steg i rätt riktning och det är mycket viktigt att slå fast principen om att förorenaren skall betala. När allt kommer omkring har all mänsklig verksamhet någon form av inverkan på miljön. Frågan är vem som skall städa upp efteråt den person som orsakat skadan eller någon annan? Liksom många andra av kammarens ledamöter har även jag fått besök av mäktiga företrädare för de lokala myndigheterna i min egen valkrets i Skottland. Dessa har framfört budskapet att om detta förslag inte antas kommer de lokala myndigheterna och andra offentliga organ även fortsättningsvis att vara tvungna att utnyttja de allmänna skattemedlen för att ägna sig åt problem som andra skulle ha förhindrat eller borde gripa sig an. Vi borde påminna oss själva om att principen om att förorenaren skall betala inte utgör hela sanningen. Det förhåller sig så att de som förorenar ägnar sig åt ekonomiska verksamheter genom att man producerar varor och tjänster som andra vill köpa, troligen för det pris till vilket de utbjuds till försäljning. Om förorenaren inte betalar uppstår problemet att priset är för lågt och att konsumenterna får en gratislunch som de tvingas betala för senare i egenskap av skattebetalare. Därför måste vi försöka att se till att vi har ett system som är inriktat på de producenter och verksamheter som kan vidta bättre försiktighetsåtgärder och ta försäkringar mot ersättningsansvar, så att försäkringspremieansvaret och kostnaderna för försäkringspremier gynnar de som är mest försiktiga och driver upp priserna för dem som är minst försiktiga. På så vis skapas en god cirkel. Under debattens gång har jag hyst stora tvivel angående bestämmelserna om tillstånd och den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån, eftersom det finns en motivering som säger att man skall kunna verka inom ramen för de villkor som fastställs genom ett noggrant utarbetat tillstånd och därigenom skydda sig mot ansvar. På det hela taget har jag emellertid kommit fram till den åsikt som återges i ändringsförslag 104 att dessa frågor skall behandlas som rättstvister snarare än undantag. Detta är en rimlig kompromiss och därför stöder vi i högsta grad förslaget på villkor att de hithörande ändringsförslagen antas Bernié (EDD). (FR) Herr talman! Att lagstifta om miljöansvar är att öppna Pandoras ask, eftersom miljöskador är så dåligt definierade i direktivet och direktivets tillämpningsområde så oklart, framför allt när det gäller biologisk mångfald, som redan regleras av de internationella Bern- och Bonnkonventionerna. Ersättningsansvaret bör begränsa sig till Natura områden och utesluta ideella verksamheter såsom rekreation som direktivet likställer med yrkesverksamheter, med tanke på att direktivet varken avser oljetransporter eller genmodifierade organismer. Ersättningen bör grundas på objektiva och kvantifierbara kriterier, skadans art och konsekvenser, skadetillståndet i miljön och lokala omständigheter. Tillståndet att förorena och begreppet vetenskaplig och teknisk kunskapsnivå bör inte bibehållas, så att man effektivt kan tillämpa principen om att förorenaren skall betala och inte låta den ersättas av principen att det är skattebetalarna som skall betala. Ansvaret bör även omfatta GMO, framför allt i ett skede när Förenta staterna trycker på för att häva importmoratoriet i samband med förhandlingarna inom WTO. Mer allmänt kan man undra vilket intresse det finns i att överföra ansvarsordningen till gemenskapens behörighetsområde, med tanke på att det danska initiativet från rådet om att införa straffrättsligt ansvar för miljöbrott går inom ramen för det rättsliga samarbetet? Man skulle dessutom kunna använda sig av andra rättsliga instrument, till exempel Luganokonventionen Grossetête (PPE-DE). (FR) Herr talman, fru kommissionär! Vi har länge väntat på en ordning för miljöansvar, en ordning som är tillräckligt strikt men objektiv och möjlig att förverkliga, så att den kan skydda miljön utan att skada ekonomin, oavsett om det handlar om industrin eller jordbruket. När bestämmelserna om miljöansvar tillämpas måste man dessutom undvika all snedvridning av konkurrensen. Men jag måste säga att denna text är ganska nedslående och svag och att den inte helt motsvarar våra förväntningar. Principen om att förorenaren skall betala är en grundläggande princip, men den måste åtföljas av finansiella garantier. I denna text talas det inte om sjötransporter av olja, vilket jag beklagar. När vi ser hur IOPC har agerat i den sorgliga Prestigeaffären och när vi ser hur fartygen ständigt rengör sina tankar till havs, konstaterar vi att det finns mycket att göra för att lägga ansvaret på vissa yrkesgrupper. Vår ilska är lika stor som omfattningen av skadorna på den biologiska mångfalden. Förslagen på det här området är inte tillräckliga. I övrigt skulle jag vilja att kommissionsledamoten sade något om vad hon anser om IOPC:s beslut. Ansvaret måste slutligen stå i förhållande till erkända fel. Man måste undvika alla former av solidariskt ansvar som gör att en del av ansvaret läggs på andra. Skattebetalarna skall inte betala för skador som orsakats av andra. Sammanfattningsvis är ersättningsansvar inte den enda lösningen. Det krävs fler förebyggande åtgärder. Jag vill förresten välkomna de insatser som företag kan göra genom frivilliga avtal, vilket vi kommer att tala om inom kort. Men jag vill insistera på vikten av att man inför ett effektivt system för finansiella garantier.

9 Detta var vad jag hade att säga er. Jag är avslutningsvis övertygad om att vi kommer att behöva tala mer om denna miljöansvarsordning Sacconi (PSE). (IT) Herr talman! Det direktiv som vi står i begrepp att rösta om kunde och borde medföra en tydlig förändring för alla europeiska medborgare. Från Seveso till ökända katastrofer som den i naturparken Doñana, haveriet för oljetankern Prestige och till de katastrofer som upptäckts på senare tid, såsom de förödande effekterna för kommande generationers hälsa som miljöförstörelsen från den kemiska anläggningen i Priolo leder till detta är fall som visar att det krävs ett europeiskt system för civilrättsligt ansvar för miljöskador. Det krävs en stark politisk signal, även för att blockera vissa regressiva tendenser som man kan märka här och var. Wallström vet till exempel mycket väl att den italienska regeringen är i färd med att genomföra en revidering av straffrätten där man, bl.a., planerar att ta bort påföljderna för miljöbrott. Desto viktigare blir det därför att införa ett system som strikt tillämpar principen förorenaren betalar och som skapar starka drivkrafter för att förebygga och undvika att sådana situationer upprepas i framtiden. Slutmålet är i själva verket att förebygga, inte att sanera skadorna. Som en följd av denna målsättning har vi inom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor arbetat för att man skall ta bort vissa farliga undantag som medger omfattande och generella försvarsmekanismer. I själva verket skulle de mekanismerna jämställa miljötillstånden med ett slags licenser att förorena, vilket skulle innebära en allvarlig risk för att man avskaffar effektiviteten för det regelverk som föreslås. Vi har arbetat för att operatören, och inte skattebetalaren, skall bli ansvarig för att betala miljösaneringen. Det är också nödvändigt att alla ekonomiska verksamheter som skulle kunna orsaka miljöskador tas med i och omfattas av ansvarssystemet. I systemet borde som en generell regel ingå ett objektivt ansvar för miljöskadorna, oavsett om de orsakats av en aktivitet som bedömts som farlig eller inte. Detta direktiv är oerhört viktigt. Det är efterlängtat sedan länge och det blir en grundsten i den europeiska lagstiftningen på miljöområdet, men bara under förutsättning att man upptar de förslag till förstärkningar som vi har utarbetat i de 16 kompromissändringsförslag som jag vill uppmana kammaren att rösta för och som åter för fram kärnan i det som antogs i miljöutskottet och som sedan avslogs av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. I annat fall kan min grupp inte godkänna Manders betänkande, som Gebhardt redan har påpekat, framför allt inte om ändringsförslagen 99, 103 och 107 inte skulle godkännas Boogerd-Quaak (ELDR). (NL) Herr talman, fru kommissionär! Kollega Davies talade om den heliga graalen inom miljöområdet. Jag måste säga att jag också är glad att det nu skapas lika villkor för alla aktörer som har att göra med miljöskador. Det betyder att det kommer att bli lättare för näringslivet att uppfylla det här direktivet. Det finns dock två saker som jag gärna skulle vilja uppmärksamma litet extra. Det ena är kärnenergifrågan och de frågor som inte reglerats. Det andra gäller transport på vatten. Herr talman! Jag bor i närheten av två kärnkraftverk, nämligen det enda kommersiella kärnkraftverket i mitt land och även det i den belgiska orten Doel. Hur är det här då reglerat? Ägarna till kärnkraftverken har ett mycket begränsat ansvar och staten står för resten. I Belgien är det till exempel upp till 300 miljoner euro per kraftverk och i mitt land är det upp till 2,26 miljarder euro. Det verkar vara mycket men egentligen är det mycket lite om man tänker på att de här kraftverken ligger i ett industriområde. Jag tycker inte att det går att motivera, herr talman, att medborgare och företag kommer att ställas ansvariga och att statsavhängiga företag friställs från den sortens ansvar. Jag tycker att det ändringsförslag som i det avseendet kräver fem år för utvärdering är mycket smidigt och jag tycker att kommissionen borde ta till sig det och att det måste röstas om det också. Samma sak gäller för ansvarsskyldigheten med avseende på transport på vatten. För två månader sedan ställde jag några frågor om ansvarsskyldigheten i samband med katastrofen med fartyget Tricolor och jag har fortfarande inte fått något svar på de frågorna. Även här ber jag om att en utvärdering av de internationella avtalen och en tätning av tomrummen tas upp i direktivet. Herr talman! Jag vill slutligen återkomma litet till kärnkraften. Kärnkraft ses fortfarande som en billig energisort men om alla kostnader skulle medräknas, alltså även de kostnader som har att göra med miljöskador, så är frågan om inte vindkraft och andra miljövänliga energiformer helt skulle klara den konkurrensen. Därför uppmanar jag kommissionsledamoten att skapa lika villkor även för det här området Breyer (Verts/ALE). (DE) Herr talman, ärade kolleger! Många talare har betonat hur viktigt miljödirektivet är. Vi borde har varit ambitiösare och gjort det till den centrala punkten i våra miljöbestämmelser. Desto mer beklagar jag att industrin har lyckats infoga en rad undantag i bestämmelserna. Förorenaren bör egentligen alltid står till svars för de skador han orsaker och också vara skyldig att vidta försiktighetsåtgärder. Med alla dessa undantag och det ringa antal olyckor som täcks av direktivet är jag rädd att vi inte når vårt ursprungliga mål. Olyckorna skall ju endast ha orsakats av slarv eller av egen förskyllan för att omfattas av direktivet, och därför täcks inte skador på den biologiska mångfalden som uppstår till följd av tillåtna gentekniskt modifierade grödor. Detta är högst beklagligt. Dessutom

10 är det ju så att hela riskpotentialer såsom gruvdrift, oljeindustri och gasborrning precis som huvuddelen av konsumtionsvaruindustrin undantas på grund av att listan över riskfyllda verksamheter vägs mot ett ansvar som inte står i relation till själva vållandet. Ett annat misstag, menar jag, är att skyldigheten att införa en generell försäkring för miljöskador saknas, för vi måste komma dithän att ansvaret för skador på egendom och hälsa inte är begränsat till Natura områden, utan gäller även utanför detta. Om kommissionen visar insikt hoppas jag ändå att vi lyckas göra direktivet till en central fråga så att det inte förblir en schweizerost full av hål som faktiskt endast gäller i ett fåtal fall, för då lyckas vi inte nå det vi vill, nämligen att stimulera industrin att vidta försiktighetsåtgärder och verkligen fokusera på principen att förorenaren betalar. (Applåder) Andersen (EDD). (DA) Herr talman! i Danmark har det under helgen kommit fram att glyfosat har trängt ned i de övre grundvattenmagasinen. Det har stor betydelse i ett land som Danmark, där vi dricker vattnet direkt ur kranen. Besprutningsmedlet heter Roundup och tillverkas av Monsanto. Roundup används och är godkänt i resten av Europeiska unionen. För mig är det ingen överraskning att en systematisk spridning av gift når vårt dyrbara grundvatten. I ett fall som detta måste Monsanto kunna tillskrivas ett tydligt ansvar för det danska grundvattnet. Monsanto ligger även bakom genmodifiering av växter i stor skala. Man genmodifierar så att växterna blir resistenta mot bl a Roundup, så att ogräset kan besprutas kraftigare utan att det går ut över grödan. Monsanto måste därför också kunna hållas ansvarigt för den spridning och varaktiga skada som blir följden av en användning av genmodifierade grödor. I Danmark har vi förbjudit en stor del av de bekämpningsmedel som finns ute på marknaden i resten av Europeiska unionen. Europeiska unionen håller nu på att tvinga Danmark att upphäva förbudet mot en del av bekämpningsmedlen. Europeiska unionen har tvingat Danmark att använda de genmodifierade växterna utan att tydliggöra ansvarsfördelningen när det gäller den förorening det medför av naturen. Detta är helt oacceptabelt Inglewood (PPE-DE). (EN) Herr talman! Så länge människan har funnits här på jorden har hon förorenat. Ju fler människor det finns och ju mer sofistikerade de blir, desto värre riskerar föroreningarna att bli. Vissa typer av skador är oundvikliga på grund av den mänskliga naturen och den fallna värld vi lever i. Givetvis är förebyggande arbete den främsta prioriteringen och föroreningarna skall under alla omständigheter begränsas till ett minimum. Men när föroreningar uppstår bör de ansvariga se till att reparera skadan. Vi måste emellertid vara medvetna om att mycket av det som utgör ett hot mot vår miljö kanske inte bara hjälper mänskligheten på andra sätt utan faktiskt kan hjälpa miljön. Denna lagstiftning faller inom ramen för civilrätten och inte straffrätten. Det handlar inte om att straffa lagbrytare utan om att fördela och bestämma ansvaret för miljöskador. Bestraffningar bör utmätas genom straffrättsliga påföljder och inte genom civilrättsligt ansvar. Det finns andra som betraktar detta som en sammandrabbning i någon form av manikeisk kamp mellan den offentliga sektorn, som är god, och den privata sektorn, som är ond. Ett sådant klasskrig från 1900-talet hör inte hemma i dagens värld. De båda sektorerna kompletterar varandra. De är beroende av varandra och ansvaret för föroreningarnas konsekvenser bör delas och fördelas mellan dessa sektorer. Den privata sektorn varken kan eller bör undandra sig ansvaret för de konsekvenser som dess handlingar ger upphov till och den offentliga sektorn, och naturligtvis även samhället och allmänheten, kan inte två sina händer och privatisera det ansvar man ådrar sig när man reglerar den privata sektorn samtidigt som man vinner fördel av den verksamhet som bedrivs inom denna sektor. Eftersom föroreningen är ett praktiskt problem måste även de avhjälpande åtgärderna vara praktiska. Fantasilösningar är lika skadliga som föroreningar. Av dessa skäl stöder de brittiska konservativa ledamöterna de ändringsförslag som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har lagt fram till förslaget till direktiv. De är inte fullkomliga och vi förväntar oss att se förbättringar i samband med den andra behandlingen när rådet ytterligare finslipar den europeiska uppfattningen i detta viktiga ärende. Men de utgör ytterligare ett ansvarsfullt steg på vägen mot att hantera konsekvenserna av föroreningar runtom i Europa och den övriga världen Koukiadis (PSE). (EL) Herr talman! Målsättningarna i förslaget till direktiv är mycket ambitiösa och syftar till att minimera skadorna på miljön, såväl genom förebyggande åtgärder som genom fördelning av kostnader för att avhjälpa skadorna. De ändringsförslag som vi stöder utgör nödvändiga kompromisser, inte bara för att direktivet skall kunna antas utan också för att hela skyddssystemet skall bli livskraftigt och att en snedvridning på marknaden skall undvikas. Jag gratulerar kollegerna Manders och Papayannakis till att de lyckades nå de nödvändiga kompromisserna. Ett förverkligande av principen att förorenaren skall betala är av grundläggande betydelse. Det krävs emellertid att man inför nya begrepp och nyskapande institutioner som är svåra att genomföra med detsamma, hur gärna vi än vill. En obligatorisk tillgång till ekonomisk säkerhet för att avhjälpa miljöskador är en nödvändig förutsättning för ett effektivt miljöskydd. Vårt långsiktiga mål bör obestridligen vara att fastställa ett obligatoriskt försäkringssystem som skall ha avskräckande verkan.

11 Införandet av en obligatorisk försäkring bör emellertid ske successivt i samverkan med de berörda parterna. Man måste ta hänsyn till att försäkringsbolagen behöver viss tid för att förbereda sig. Under alla omständigheter är det dock nödvändigt att det obligatoriska försäkringssystemets genomförandefaser fastställs redan nu i direktivets text, med en motsvarande definition av den typ av skada som kommer att omfattas och den verksamhet som kommer att beröras. När det gäller att avhjälpa miljöskador kan vi inte acceptera vittomfattande undantag beträffande verksamhetsutövarnas ansvar, eftersom det skulle innebära att de slutliga ekonomiska utgifterna flyttades över på skattebetalarna. Utförandet av den verksamhet där tillstånd utfärdats samt den verksamhet som vid utförandet inte anses skadlig bör inte utesluta verksamhetsutövarens ansvar, men det befintliga tillståndet eller den omtvistade verksamhet som man fastställt ej ha skadliga följder borde kunna medföra förmildrande omständigheter då man till verksamhetsutövaren tilldelar de kostnader som skall avhjälpa miljöskadorna. Detta förutsätter att den siste som utförde verksamheten gjorde det i fullständig överensstämmelse med de bestämmelser som fastslås i rådande lagstiftning eller i verksamhetsutövarens tillstånd. Det är rätt att man godtar kriterierna för åtskillnad vad gäller ersättningens storlek. Härigenom framgår även indirekt verksamhetens omfattning vilket medger att de små företagens livskraft inte riskeras. Det som nämnts ovan visar även att för att miljöskyddet skall vara effektivt och de ekologiska katastroferna kunna förhindras så måste den verksamhet som innefattas i direktivets tillämpningsområde ses över regelbundet och hänsyn tas till de senaste forskningsresultat som man under mellantiden har förvärvat Isler Béguin (Verts/ALE). (FR) Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Den felande länken i en effektiv miljöpolitik var direktivet om miljöansvar. Med ett kraftfullt och djärvt direktiv skulle vi kunna minska föroreningarna och miljöskadorna och få förorenarna att betala. Kan vi anta denna utmaning med det här direktivet? Efter 20 års mognad har vi fått en nedslående text, även om ändringsförslagen från De gröna och vänstern i hög grad kan förbättra den. För hur kan man skydda miljön genom att utesluta atomenergi och genmodifierade organismer? Det är oacceptabelt att vilja skydda och återställa den biologiska mångfalden med ett direktiv som innebär att ansvaret gäller inom 13 procent av territoriet. Men det värsta är vissa medlemsstaters hycklande i frågan om miljöansvar. De franska konservativa, som tar anstöt av nivån på ersättningarna från IOPC, skulle kunna be Chirac som yvas över en miljöstadga att åstadkomma en ändring av den franska regeringens val att verka för undantag med hänvisning till tillstånd och arbeta mot obligatoriska försäkringar. Detta står helt i strid med en verklig miljöpolitik. Med tillstånd och utan obligatoriska försäkringar måste vi nämligen räkna med ytterligare ett tiotal Prestige och Erika. Detta vägrar vi. Därför ber vi alla att rösta för våra ändringsförslag Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Herr talman! Den skärpning av miljöansvarslagen som vi behandlar i dag är en mycket viktig fråga. Den behövs för att avhjälpa och hantera miljöskador men behövs också som påtryckningsmedel för att förhindra att skador uppstår. Det betänkande som nu lagts fram tycker jag verkar vara en mycket väl fungerande kompromiss som borde få en majoritet bakom sig. Föredraganden har och det är jag honom tacksam för svalt ett och annat, bland annat sin trädfond, och skuggföredragandena Angelika Niebler och Markus Ferber har tillsammans med föredraganden gjort allt för att få fram en fungerande kompromiss. Det betyder inte att jag är helt nöjd med det som nu lagts fram. Jag har dock i vårt utskott lovat Niebler mitt stöd eftersom jag hellre vill fria än fälla det här förslaget. Varför är jag då inte nöjd? Jag undrar om uteslutandet av vissa sektorer, oljeindustrin, kärnenergiindustrin, är tillräckligt bra täckt genom de internationella avtal som finns. Det har jag mina tvivel kring. Det andra är och det är egentligen motstridigt att man skapar ett nytt sätt att föra in de genmodifierade organismerna, som också är tillåtna, under den här lagstiftningen. Det har jag mina tvivel kring. Sedan definitionen av livsmiljö. Vad skall det kosta om två europeiska hamstrar måste flyttas för att ett industriområde skall anläggas, vem kan betala det? Jag har fortfarande litet problem med det sätt på vilket livsmiljön har definierats. Det tredje är den som jag ser det för stora tvångslösheten med avseende på försäkringen. Jag hade helst sett eftersom det särskilt skulle vara viktigt för små och medelstora företag att en försäkring skulle vara obligatorisk. Det kommer nu att utvärderas efter fem år. Om det räcker för att det skall fungera vet jag inte Miller (PSE). (EN) Herr talman! Liksom alla andra här i kammaren välkomnar även jag detta direktiv. Vi har alltför länge arbetar med principen om att förorenaren skall betala, men vad har förorenaren betalat tidigare? Förorenaren har betalat ett mindre bötesbelopp som inte på något sätt motsvarar de verkliga kostnaderna för sanering. Det är hög tid att vi nu kommer oss för att ersätta principen om att förorenaren skall betala med att förorenaren skall återställa. Detta är syftet med direktivet. Såsom det ändrats av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden är direktivet emellertid för närvarande uddlöst. Vi har skapat ett oklart och vagt direktiv. Jag kommer att peka på några områden där så har skett. Definitionen av biologisk mångfald är en

12 mycket svag och vag beskrivning. Den skapar ingen trygghet för verksamhetsutövarna, miljöorganisationerna och allmänheten. Av denna anledning stöder jag det kompromissförslag som har lagts fram av min egen grupp, GUE/NGL och Verts/ALE. En annan fråga som direktivet, efter att ha ändrats av utskottet för rättsliga frågor, inte behandlar är frågan om en obligatorisk finansiell försäkring. Som det formuleras för närvarande kommer det att skapa utrymme för osunda verksamhetsutövare att fortsätta att vara osunda verksamhetsutövare. Om de bryter mot lagen kommer de att komma på obestånd. Vem skall att stå för kostnaderna för detta? Det kommer att bli allmänheten. Allmänheten kommer att få betala för saneringarna och verksamhetsutövarna kommer än en gång att komma undan. Vi kan inte tillåta att så sker. Jag vill återigen uppmana alla att titta närmare på den kompromiss som lagts fram av de tre grupper jag tidigare nämnde. Vad gäller bestämmelsen om tillstånd vill jag upprepa att en heltäckande ansvarsfrihetsgrund för tillstånd kan uppfattas som ett tillstånd att förorena. Detta kan vi inte tillåta. Vi måste se över möjligheten att ge medlemsstaterna och domstolarna befogenhet att ingripa om de anser att någon med ansvarsfrihet i samband med efterlevnad av tillstånd har gjort sig skyldig till förorening. Min grupp och Europaparlamentets labourparti har vissa problem med frågan om genetiskt modifierade organismer, inte på grund av att vi är emot genetiskt modifierade organismer utan på grund av att denna lagstiftning skulle kunna urvattna den befintliga lagstiftningen på området. Därför kommer vi att begära en delad omröstning om ett av ändringsförslagen de Roo (Verts/ALE). (NL) Herr talman! Miljöansvar måste bli en av kronjuvelerna i den europeiska miljölagstiftningen men hittills har det bara varit en tragedi. Kommissionen har behövt 20 år för att omsätta principen förorenaren betalar i lagstiftning. Kommissionen låter dock inte näringslivet betala utan de nationella myndigheterna. Kommissionen har våldfört sig på principen förorenaren betalar. Tyvärr har kollega Manders gjort röran ännu värre och klätt av det svaga förslaget ännu mer. Det är inget under att hela näringslivet ställer sig bakom Manders. Om industrin har en miljölicens så är den aldrig ansvarsskyldig. En bilist behöver ett körkort för att delta i trafiken men om den bilisten orsakar en olycka så är han i alla fall ansvarig. Där kommer den obligatoriska bilförsäkringen in i bilden. För industrin måste vi införa precis samma ansvar. Det är kärnan i principen förorenaren betalar. Olyckor som de med Prestige, Erika och även olyckor med kärnkraft och förorening genom genetiskt modifierade livsmedel måste de som orsakat dessa kunna ställas till svars för. Förhoppningsvis kan vänsterliberaler, socialdemokrater, gröna, regionalister, kommunister och enskilda personer från högerblocket skapa en majoritet i morgon Oreja Arburúa (PPE-DE). (ES) Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja gratulera föredraganden, Manders, och också min grupps rådgivande utskotts föredragande, Niebler, för den kraft de lagt ned på att arbeta tillsammans och stå emot påtryckningarna från industrin och regeringsorganisationerna. Jag tror att vi i dessa tider då många olyckor hänt i Europa, bl.a. Prestige, bör insistera på principen att förorenaren betalar. Jag kommer att hålla mig till två konkreta punkter i detta viktiga direktiv. När det gäller artikel 9, som handlar om undantag, anser jag att man inte skall tänka att alla undantag eller tillstånd ger utrymme för föroreningar. Att fastställa undantag, som verksamheter som täcks av tillstånd och verksamheter som täcks av den befintliga tekniska kunskapsnivån, är del i principen om rättssäkerhet och förtroendet för lag och rätt som finns i många domar enligt EG-domstolens praxis. Undantaget friar endast för skador som orsakats av utsläpp eller händelser inom beviljade parametrar och man bör påminna om principen i IPPC-direktivet om ett integrerat förebyggande och kontroll av utsläppen. Därför anser jag att ändringsförslag 37 fullständigt täcker de aktiviteter som specifikt och uttryckligen tillåts i lagarna. När det gäller den ekonomiska garantin anser jag att den är en av nyckelfrågorna i betänkandet och att vi bör försöka upprätta ett obligatoriskt system för ekonomiska garantier av verksamhetsutövarna, för att täcka de ansvar som uppkommer genom detta direktiv. Med tanke på rädslan i vissa länder att försäkringsbolagen inte skall kunna ta detta ansvar, step by step approach, skulle ett skynda långsamt utan tvivel göra det möjligt att säkra den ekonomiska garantin och möjligheten att försäkra miljöskador. Rädslan att de små företagarna skulle kunna missgynnas av denna åtgärd kan lösas genom att inrätta en minimitröskel eller en minimiförsäkring. Det är en viktig del i detta direktiv och jag anser att det återfinns på ett bra sätt i ändringsförslag 92 som vår grupp lagt fram Lund (PSE). (DA) Herr talman! Jag tycker att det är mycket viktigt att vi nu får en gemensam lagstiftning om miljöansvar. Vi har väntat på detta i många år. Jag anser inte att kommissionens direktivutspel riktigt räcker till, utan att ett antagande utan ändringar av Manders betänkande i stället skulle innebära en total underminering av miljöskyddet inom Europeiska unionen. Det skulle innebära en underminering till och med av kommissionens förslag. Det finns behov av viktiga ändringar. Först och främst måste man se till att principen om att förorenaren skall betala tillämpas utan undantag, och samtidigt, som flera andra också har varit inne på, att det finns ekonomiska garantier för att förorenaren kan betala genom obligatoriska försäkringssystem eller på annat sätt. Det bör finnas ett strikt eller objektivt ansvar för miljökatastrofer som resulterar ur näringsverksamhet.

13 I fråga om skador när det gäller den biologiska mångfalden anser jag att det är viktigt att vi får en så bred definition som möjligt, så att alla livsmiljöer och arter som skyddas genom gemenskapslagstiftningen och motsvarande nationell lagstiftning faktiskt också omfattas. Slutligen anser jag att direktivet även bör omfatta förorening av naturen med genetiskt modifierade organismer. Jag kan inte förstå varför man inte vill ta med denna fråga i direktivet. Till sist en kommentar när det gäller möjligheten till rättslig prövning. Jag tror att vi även här bör försöka täcka in så mycket som möjligt, så att medborgarna verkligen får möjlighet till rättslig prövning när det gäller miljöföroreningar, och det samma skall naturligtvis gälla de icke-statliga organisationerna liksom andra organisationer. Allra sist ett par kommentarer beträffande den rättsliga grunden. Jag har förstått att en del om några år gärna vill föra över den rättsliga grunden från miljöskyddslagstiftningen till den inre marknaden. Det skulle enligt min uppfattning vara ett stort misstag och i själva verket innebära ett ödeläggande av de bestämmelser om ersättningsansvar för miljöskador som man redan har upprättat i många medlemsstater. Jag kommer därför att mycket starkt motsätta mig detta, och kan säga att jag endast om ändringar genomförs med avseende på de punkter som jag har nämnt, kommer att kunna rösta ja till Manders betänkande Schörling (Verts/ALE). Herr talman! Ärade kolleger! Det är nu som vi har chansen att rösta för ett förslag som sätter stopp för att de som förorenar kan slippa undan sitt ansvar. Jag tror att både politiker och medborgare verkligen förundrar sig över att det har kunnat pågå så länge och kräver att det nu blir ett stopp på det. Samtidigt måste vi då också vara konsekventa och får inte tillåta alltför stora undantag såsom GMO, kärnkraft och sjötransporter. Vill vi vara det, då måste vi också rösta för ändringsförslag 93 och efterföljande ändringsförslag från PSE-gruppen, gruppen De gröna, GUE/NGL-gruppen och progressiva personer från andra grupper. Som många andra redan har påpekat är ändringsförslag 107 mycket viktigt. Om principen om att förorenaren betalar verkligen skall fungera i praktiken, måste det nämligen finnas ekonomisk säkerhet, även om ett företag går i konkurs. Det krävs således också att ett försäkringssystem utvecklas. Det är vidare mycket viktigt att artikel 175 utgör den rättsliga grunden, så att de system som redan finns inte undermineras, vilket även föregående talare påpekade Zappalà (PPE-DE). (IT) Herr talman! En rättslig ram för miljöansvaret är nödvändig, eftersom det är rätt att förorenaren betalar. Men direktivet måste balanseras, så att det även tar hänsyn till de krav som framförs från den europeiska industrins sida. Den ståndpunkt som intagits av utskottet för rättsliga frågor, och som sammanfattats i betänkandet från Manders som jag vill tacka för ett gott arbete utgör en acceptabel kompromiss, även om den kräver vissa uppoffringar. Vissa av de ändringsförslag som lagts fram här är särskilt farliga, eftersom de skulle göra det omöjligt att beräkna omfattningen av operatörernas försäkringsskydd. Definitionen av vad som menas med miljöskada spelar en central roll i direktivets struktur, liksom definitionen av biologisk mångfald och av skador på den biologiska mångfalden. Som jag ser det är ändringsförslagen 23, 84 och 98 oacceptabla. Om själva händelsen inte får negativa effekter kan man inte tala om skador, utan om risker. Inte heller ändringsförslag 95 är acceptabelt, eftersom det strider mot principen förorenaren betalar. I själva verket är ansvarsbegreppet oberoende av de faktiska rättsliga förhållandena på platsen. Definitionen av markförorening från GMO är olämplig, eftersom den införs i en allmän definition som inte på ett uttömmande sätt anger de förorenande källorna. Man måste hänvisa till ett proportionellt ansvar. Inte till ett solidariskt ansvar, som skulle skapa ett system grundat på misstankar. Preventionen måste även i fortsättningen vara huvudmålet för aktiviteter som skulle kunna ha effekter på miljön. Slutligen ett par ord om de finansiella garantierna. För att medge en konsolidering av försäkringsmarknaden måste man medge maximal flexibilitet, även efter de första fem årens tillämpning av den nya lagen. Avslutningsvis vill jag uppmana mina kolleger att stödja kompromissen från utskottet för rättsliga frågor som utgör en tydlig och stark signal om miljöskydd, men som samtidigt inte skadar den europeiska industrin De Rossa (PSE). (EN) Herr talman! Det är nödvändigt med en strikt tillämpning av principen om att förorenaren skall betala. Det finns i alla medlemsstater exempel på hur företag har förorenat ett område och sedan flyttat vidare eller gått i konkurs. I grevskapet Tipperary på Irland har giftigt damm under de senaste 20 åren blåst över landsbygden från ett 147 tunnland stort nedlagt dagbrott. Det är inte rätt att företaget, som har tjänat stora belopp varav den största delen skattefritt skall komma undan och låta skattebetalarna bära kostnaderna för att sanera anläggningen. Jag vill även på det bestämdaste hävda att även principen om att omfatta strålning bör inbegripas. Eftersom Sellafield är ett av de allvarligaste enskilda hoten mot den irländska miljön kommer befolkningen på Irland att uppfatta detta direktiv som ett sjukt skämt om strålning inte inbegrips. Om denna fråga inte omfattas av direktivet kommer det helt enkelt att vara obegripligt för många människor på Irland

14 Moreira da Silva (PPE-DE). (PT) Herr talman, herr kommissionär! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Manders, och även Papayannakis, till deras arbete. Det skulle vara enormt värdefullt om vi antar ett direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador. Det skulle ge trovärdighet åt miljölagstiftarna, medborgarnas skydd skulle ökas och vi skulle sända ett tydligt budskap till de ekonomiska verksamhetsutövarna om att det inte lönar sig att förorena. Jag välkomnade därför förslaget till direktiv och hade stora förväntningar, men även om det är ett steg i rätt riktning, anser jag att det inte är tillräckligt jämfört med vad som behövs på det här området. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har försökt lösa eventuella rättsliga oklarheter, vilket dock bara har lett till att miljömålen har försvagats ytterligare. När det gäller direktivets tillämpningsområde skulle jag följaktligen först och främst lämna rum för att frågan om skador på den biologiska mångfalden skall kunna klargöras, men lösningen ligger enligt min åsikt inte i att undanta denna punkt från direktivet. Förluster av biologisk mångfald i Europeiska unionen är ett en realitet och de åtaganden som gjordes i Johannesburg och Göteborg måste uppfyllas. För det andra anser jag att direktivet, förutom skador som påverkar vattens ekologiska eller kemiska status, även bör täcka vattenkvantiteter, vilket fastställs i ramdirektivet om vatten. För det tredje anser jag att det är oacceptabelt att oljeföroreningar i sjötransporten och radioaktiva föroreningar som orsakas av kärnreaktorer inte skall omfattas av direktivets tillämpningsområde. Dessa verksamheter är bland de mest skadliga för miljön och det finns inga internationella instrument för att på lämpligt sätt förebygga och avhjälpa den skada som denna verksamhet orsakar. Herr talman! Slutligen uppmanar jag till att direktivet skall innehålla tydligare bestämmelser om att göra försäkringar obligatoriska, särskilt för verksamhetsutövare som sysslar med extra farlig verksamhet, för att undvika att skattebetalarna skall behöva betala för skador i händelse av att dessa företag blir insolventa Thyssen (PPE-DE). (NL) Herr talman! Jag insisterar på att gratulera kollega Manders för jag tycker att han fullgjort sin uppgift väl. Han har inte bara försatt ett berg av arbete och förhandlat väldigt mycket. I utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden lyckades han även få till en välavvägd kompromiss, och det hundratals ändringsförslag och många kontroverser till trots. Herr talman! Den här debatten visar tydligt att motsättningarna är långt ifrån lösta men det som kollega Manders lagt fram är välavvägt, genomförbart och rimligt och möjliggör kompletteringar inom fem år. Herr talman, kolleger! Det är viktigt att återställa miljörikedomen, mer än viktigt och ännu viktigare är det att förebygga skador. En sträng ansvarsordning kan i det avseendet naturligtvis till stor del bidra till det. Med det här betänkandet, fast det inte innebär att lagstiftningen är helt slutförd, tar vi ett rejält steg mot ett bättre skydd. Vi får nämligen inte glömma att vi förutom skyldigheten att avhjälpa även inför objektiv ansvarsskyldighet. Objektiv ansvarsskyldighet innebär att det inte är relevant om det rör sig om ett fel eller om en försummelse. Vi är naturligtvis vana vid att hantera det här inom andra sektorer men det är i alla fall en långtgående princip. Jag tycker att vi måste acceptera den här långtgående ansvarsordningen men jag är samtidigt övertygad om att ordningen måste vara rättssäker, genomförbar, verkningsfull och rimlig och därför kan jag instämma i betänkandet som det gick igenom omröstningen i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ORDFÖRANDESKAP: G. SCHMID Vice talman Karas (PPE-DE). (DE) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har som jag ser det skapat ett fullt dugligt underlag. Rådet bör följa parlamentets exempel och fatta beslut i stället för att förhala direktivet. Europaparlamentet bör anta beslutsunderlaget och utvidga direktivet till att gälla även miljöskador som har med kärnkraft att göra. Jag menar att direktivet är viktigt eftersom det gör principen att förorenaren betalar till en europeisk princip som blir möjlig att genomföra och eftersom det stärker den europeiska organisationsmodellen för den ekosociala marknadsekonomin. Flemming och jag har från Österrikes sida lämnat in 35 ändringsförslag. Elva av dessa har infogats ordagrant, och sju finns med bland kompromissändringsförslagen. För mig känns det särskilt positivt att nämna följande fem punkter: För det första kommer direktivet att gälla all verksamhet som finns med i bilaga 1 och som definieras tydligare genom vår ändring. För det andra gäller undantag från ansvar vid normal verksamhet som har myndigheters godkännande och vid utsläpp eller verksamheter som tekniskt och vetenskapligt inte ansågs vara skadliga vid den tidpunkt då de ägde rum. Detta skapar rättssäkerhet. För det tredje har principen om ansvarsfördelning vunnit över principen om ett solidariskt ansvar, och därmed får vi en kostnadsuppdelning i fall där flera förorenare är inblandade. För det fjärde är direktivets mål att sanera miljöskador, och därför har rätten till kompensation strukits för förluster som uppstått under tiden. För det femte stöder utskottet frivilliga försäkringar och maxgränser för ansvaret och motsätter sig obligatoriska försäkringar. Därmed har man funnit en balans mellan olika intressen Kauppi (PPE-DE). (FI) Herr talman, bästa kolleger! Ett flertal miljöolyckor, liksom den senaste olyckan där

15 oljetankern Prestige förliste vid Spaniens kust, har satt fart på utvecklingen av miljöansvarslagstiftningen inom EU. Även i mitt eget hemland Finland följer medborgarna bekymrat med de oljetankers som tidvis i skrämmande dåligt skick seglar längs vår kust. Människans hälsa är oskiljaktigt bunden till den miljö som omger henne. Miljövårdsfrågorna ligger därför på ett naturligt sätt medborgarna varmt om hjärtat och härigenom även tyngdpunkterna i vår politik. En tredjedel av framställningarna som kom in till Europaparlamentet i fjol, ca stycken, gällde just miljöproblem. Kommissionens förslag till direktiv har som syfte att säkra att förorenaren i framtiden betalar kostnaderna i samband med åtgärdandet av miljöskador. Målet är att utveckla enhetliga ramar för hela Europeiska unionen, för att vi skall kunna undvika att företagen väljer en lokaliseringsort där lagstiftningen är fördelaktigast. För att förhindra snedvridningar i konkurrensen på den inre marknaden är det viktigt att direktivet på ett så harmoniserat sätt som möjligt verkställs i medlemsstaterna. Det är även viktigt att bevara den rättsliga grunden för den inre marknaden, det vill säga artikel 95, efter en övergångsperiod på fem år. Vi behandlade kommissionens förslag i utskottet för rättsliga ärenden, och lägger fram ett flertal nödvändiga ändringsförslag till det. Den generella målsättningen med våra ändringsförslag är att klarlägga direktivens rättsliga tolkning och hitta den nödvändiga jämvikten mellan aktörerna inom industrin och miljöområdet. För att undvika rättslig osäkerhet föreslog vi att kärnsäkerhetssektorn, som redan nu regleras genom internationella konventioner, skall lämnas utanför direktivet. Som bäst förnyar man internationella multilaterala avtal som gäller kärnsäkerhet, och de skall innehålla motsvarande miljöansvarsbestämmelser. Det vore oklokt av EU att försvaga de internationella konventionernas betydelse just nu när avtalen förnyas och utvidgas att gälla även nya medlemsstater Bartolozzi (PPE-DE). (IT) Herr talman, ärade kolleger! I förslaget till direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador har man valt en balanserad strategi som sätter press på operatörerna att förebygga föroreningar och avhjälpa skador och som enbart föreslår ett fåtal regler för att förverkliga de målen. Alla radikala ändringar av förslaget till direktiv skulle ha lett till en ogenomförbar och opraktisk lösning på en situation som redan i sig är komplex. Jag hävdar att det arbete som utförts av Manders och andra kolleger i utskottet utgör den enda möjliga syntesen med tanke på detta behov. Utskottet för rättsliga frågor har i själva verket inte ändrat substansen i kommissionens förslag, men det har preciserat och förtydligat vissa grundläggande principer. Direktivet får ingen retroaktiv verkan. Undantag som grundas på respekten för ett tillstånd som beviljats utifrån befintliga kunskaper bör behållas; om ansvaret är obligatoriskt bör det inte krävas någon försäkring. Den vägledande principen för direktivet är att den som förorenar skall betala för att återställa den miljöskada som hans handlingar har orsakat. Medvetenheten om de ekonomiska konsekvenserna av en sådan skada leder till att man gör större ansträngningar för att förhindra att skadorna uppkommer. Principen förorenaren betalar syftar därför till att reglera frågan om att avhjälpa miljöskador och att uppmuntra till förebyggande åtgärder. Ett obligatoriskt försäkringssystem skulle kunna störa den relationen, eftersom operatörerna skulle vara mindre motiverade att förebygga skador om de visste att deras ekonomiska ansvar täcks av en försäkring, en skatt eller en fond. Ett system med obligatoriska försäkringar skulle kunna beskrivas som en princip enligt vilken försäkringsgivaren betalar, med risken för en överföring av ansvaret från operatören till den som garanterar den finansiella säkerheten. Vi är alla ansvariga för att skydda miljön, eftersom den till sin natur är en begränsad resurs. Operatörerna borde inse att deras aktiviteter kan få återverkningar och att de måste ersätta alla eventuella skador som kan ha åsamkats avsiktligt eller genom underlåtenhet. Med en sådan tolkning blir principen förorenaren betalar acceptabel. Tack vare den förnuftiga strategi som utskottet för rättsliga frågor har valt, kommer resultatet att bli ett direktiv som återspeglar såväl behovet av industriell utveckling som behovet av att skydda miljön Wallström, kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för alla värdefulla anföranden och konstruktiva förslag om hur man kan förbättra detta förslag. Låt mig börja med att kommentera två saker: principen om att förorenaren skall betala och direktivets tillämpningsområde. Många ledamöter nämnde detta direktivs långa historia. Debatten återspeglade de olika åsikterna och behovet av att i slutändan finna ett balanserat tillvägagångssätt. Jag har även förstått att många ledamöter gärna ser ett mer ambitiöst förslag: man vill överbelasta detta förslag med många fler element. Jag har förståelse för detta, men det är viktigt att man betraktar förslaget som en metod med flera steg. Vi ser nämligen praktiskt på denna fråga. Vi vill inte överbelasta förslaget med aspekter som på samma gång är föremål för förhandlingar inom internationella forum. Jag är övertygad om att risken för att hela förslaget går i stöpet ökar om vi skulle försöka att belasta det med dessa aspekter. Principen om att förorenaren skall betala är den princip som ligger till grund för detta förslag och det är av det skälet som den nämns i första artikeln. Syftet är att skapa ansvar och därigenom åstadkomma förebyggande arbete. Detta är ett mycket tydligt budskap. Vi nämner dessutom det faktum att det ofta inte är möjligt att finna förorenaren eller att förmå förorenaren att betala. Vid sådana tillfällen är det nödvändigt med efterbehandling av det förorenade området. Vi vill att det inrättas ett

16 försäkringssystem. Vi anser emellertid att marknadskrafterna skall ges utrymme att skapa ett sådant system. Vi vill inte påtvinga systemet i dagens läge när vi inte vet om det skulle ge önskad effekt. För att besvara Breyers kommentar: alla typer av olyckor omfattas. Jag vet inte vilka antaganden ledamöterna gör beträffande målet med denna lagstiftning, men våra antaganden bygger i hög grad på det faktum att det förekommer alltför många olyckor och alltför många fall av försumlighet, samt dessutom att kortsiktigt penningbegär ligger bakom många föroreningar. Av denna anledning har vi utformat förslaget på detta sätt. Därför omfattas alla typer av olyckor och fall av försumlighet. På så vis skapas en princip om att förorenaren skall betala, vilket i slutändan kommer att bana väg för förebyggande insatser. Hur var det då med tillämpningsområdet? Det var mycket viktigt för oss att se till att skapa rättslig klarhet om vi ville införa ett nytt system som inbegriper biologisk mångfald, eftersom traditionella skadetyper ekonomisk skada eller personskada redan omfattas av samtliga medlemsstaters lagstiftning. Denna lagstiftning behöver vi inte överföra till gemenskapsnivån, men vi vill harmonisera de regler som omfattar skador på den biologiska mångfalden. Detta var vår utgångspunkt. Om vi vill åstadkomma detta och skapa ett trovärdigt system, behöver vi rättslig klarhet och ett system som är hanterligt och tillämpbart. Om definitionen är alltför omfattande enligt vissa av de föreliggande förslagen skulle hela biosfären omfattas kommer det att bli ohanterligt. Vi skulle till exempel tvingas täcka in skador på ogräs! Är det något som försäkringsgivarna utan vidare kommer att försäkra? Skulle det vara ett hanterligt system? Man skadar maskarna om man gräver en husgrund. Vill vi att detta skall täckas in? Är det rimligt? Man måste vara på det klara över tillämpningsområdet och skapa en definition som tillhandahåller rättslig klarhet. Vi måste se det som ett tillvägagångssätt med flera olika steg. Jag är säker på att den rättsliga klarheten kommer att öka när vi börjar att tillämpa denna lagstiftning. Om vi däremot är alltför ambitiösa i början och tror att vi kan täcka in hela biosfären kommer det inte att vara till gagn för miljöintressena. Angående genetiskt modifierade organismer, kärn- och havsföroreningar: även vi skulle vilja inta en mer ambitiös hållning på dessa områden. Det finns emellertid ett mycket praktiskt skäl till varför vi har valt att låta dessa områden falla utanför ramen för just detta förslag. Vi håller på att förhandla för att förbättra reglerna på dessa områden. Det finns internationella forum och konventioner som behandlar dessa frågor. Vi vill undvika överlappningar: vi vill vara praktiska. Vi vill inte överbelasta detta system genom att föra fram frågorna här. Vi behöver ytterligare några år på oss för att införliva dessa aspekter. Det bör finnas internationella regler för internationella verksamheter. Som jag redan har sagt omfattas traditionella skadetyper redan av medlemsstaternas lagstiftning. Hur är läget vad gäller oljeföroreningar eller marina föroreningar? Förorenaren skall betala! Detta är den enda regel som kan gälla. Det är en skandal att vi har låtit det gå så här långt. Vi har upplevt olycka efter olycka. Men detta är som sagt en verkligt internationell verksamhet och vi måste arbeta för att få till stånd internationella regler som tillämpar principen om att förorenaren skall betala. Jag har fått veta att chefen för FIPOL har meddelat att ersättningsanspråken endast täcks med upp till 15 procent av detta belopp. Detta är inte acceptabelt. Kommissionen är väl medveten om situationen och därför har vi alltid givit vårt stöd åt försöken att höja de tillgängliga medlen till 1 miljard euro. Jag har förstått att det denna vecka i London äger rum en diplomatkonferens där man kommer att underteckna ett protokoll för att höja taket i de tillgängliga ersättningsfonderna. Jag hoppas att denna konferens kommer att bli en framgång. Vi är alla fast beslutna att arbeta vidare med frågan om marina föroreningar och vi kommer att anstränga oss till vårt yttersta. Vi vill förebygga kryphål och undvika den absurda situation som uppstår när varken direktivet eller de internationella konventionerna är tillämpliga. Därför har kommissionen gått med på att direktivet skall gälla på samtliga områden där de hithörande konventionerna ännu inte har trätt i kraft. Av samma skäl, det vill säga att konventionerna ännu inte har trätt i kraft, kan inte kommissionen stödja tanken på att vänta fem år innan direktivet blir tillämpligt. Ett annat förslag gick ut på att kommissionen efter en femårig övergångsperiod skulle utarbeta förslag så att direktivet kan tillämpas som ett komplement till de internationella konventionerna på de områden där ansvar eller ersättning inte har reglerats på ett tillfredsställande sätt genom dessa konventioner. Enligt kommissionens mening skulle det vara varken konstruktivt eller praktiskt genomförbart att använda direktivet för att täppa till eventuella luckor i de befintliga konventionerna. Konventionerna innehåller exklusivitetsklausuler som är bindande för de som är parter till konventionerna och förhindrar att de inför kompletterande rättsinstrument. Medlemsstaterna skulle sålunda tvingas säga upp konventioner som de redan har undertecknat för att kunna rätta sig efter gemenskapsbestämmelserna. Innan man låter det gå så långt vore det sannerligen att föredra att man omförhandlade dessa konventioner inom ett lämpligt internationellt sammanhang och på så vis försökte att åstadkomma en förbättring. Hur ser situationen ut beträffande efterlevnad av regler och bestämmelsen om den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån och utvecklingsrisker? Några av de ändringsförslag som har lagts fram syftar till att bibehålla ansvarsfrihetgrunderna i samband med efterlevnad av tillstånd och beroende på den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån eller utvecklingsrisker som verkliga grunder för ansvarsfrihet och, med avseende på ansvarsfrihet för efterlevnad av

17 tillstånd, att finna en formulering som tydligare anger dess tillämpningsområde. Andra ändringsförslag syftar i stället till att införa efterlevnad av regler och bestämmelsen om den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån som förmildrande omständigheter. Kommissionen anser att verkliga ansvarsfrihetsgrunder, justerade enligt det förslag till förbättrad formulering som har lagts fram, utgör en mer gynnsam lösning vad gäller försäkringsbarhet och rättssäkerhet. Kommissionen menar emellertid att det kan vara värt att tydligare ange tillämpningsområdet för den så kallade ansvarsfrihetsgrunden i samband med efterlevnad av tillstånd för att undvika varje antydan om att detta skulle innebära fria händer att förorena, eftersom detta inte är avsikten. Kommissionen anser det inte vara lämpligt att lägga ansvar på den behöriga myndigheten när skada uppstår till följd av en tillåten verksamhet. Inte heller är det lämpligt att det skall finnas en koppling mellan å ena sidan ansvarsfrihetsgrunden i samband med den existerande vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån och å andra sidan system för miljörevision och miljöstyrning. Jag är säker på att dessa frågor kommer att dyka upp igen under det fortsatta beslutsfattandet om detta ärende. Det har lagts fram ändringsförslag för att införa antingen proportionellt eller solidariskt ersättningsansvar. Kommissionen anser emellertid att medlemsstaterna bör behålla rätten att välja antingen solidariskt eller proportionellt ersättningsansvar, eller en kombination av dessa, beroende på ländernas nationella rättstraditioner. Jag vill påminna om att förslaget i detta hänseende skapar vissa garantier för verksamhetsutövarna, då det regleras att de verksamhetsutövare som kan fastställa i vilken utsträckning skadorna uppstått till följd av deras verksamhet, endast skall bära de kostnader som gäller denna del av skadan. Det har föreslagits att kommissionen borde presentera ett förslag för att komplettera regelverket om ansvar för skador som orsakats av genetiskt modifierade organismer. Förutom att ett sådant krav i onödan skulle inkräkta på kommissionens initiativrätt, håller kommissionen för närvarande på att överväga frågan om ekonomiska skador på konventionella och ekologiska jordbruk inom ramen för den så kallade diskussionen om samexistens. Resultatet av denna debatt skall inte föregripas i detta sammanhang. Traditionella skador kommer sålunda att omfatta dessa element. Beträffande ekonomisk säkerhet: det har lagts fram ändringsförslag där man antingen föreslår att ekonomisk säkerhet skall göras obligatoriskt när direktivet har trätt i kraft, eller att man skall bekämpa en utveckling mot obligatorisk ekonomisk säkerhet. Jag tror att vi kan vara överens om att frågan om ekonomisk säkerhet kommer att spela en viktig roll för att få till stånd ett korrekt genomförande av direktivet. Medlemsstater och marknadsaktörer kommer liksom kommissionen att spela en viktig roll för att främja en läglig utveckling av system, produkter och marknaden för ekonomisk säkerhet. Mot denna bakgrund är jag övertygad om att medlemsstaterna bör ha möjlighet att utveckla försäkringslösningar i sin egen takt och finna lösningar som är väl anpassade till deras egna behov och institutionella förutsättningar. Dessutom bör finansmarknaderna ges tid och spelrum att utveckla marknadslösningar utifrån den efterfrågan på försäkringar som högst sannolikt kommer att göra sig gällande så snart en ny ansvarsordning har inrättats. Med dessa fakta för ögonen förefaller det vara alltför tidigt att inom loppet av ett par år införa fullskalig ekonomisk säkerhet för alla verksamhetsutövare som nämns i bilaga I. Därför skulle det helt säkert vara givande att på nytt göra en bedömning av situationen när kommissionen genomför sin allmänna granskning av hur direktivet har genomförts. Det råder allmän enighet om att principen om att förorenaren betalar borde innebära att den ansvarige verksamhetsutövare som orsakat föroreningen skall betala för alla skador som föroreningen orsakat på miljön. Dessutom krävs det att man inom gemenskapen är överens om att kostnaderna för miljöskador skall bäras av förorenaren. Förslagets regler innehåller vidare en fullständig förteckning över de avhjälpande åtgärder som skall vidtas av den ansvarige verksamhetsutövaren. Det har nu lagts fram ändringsförslag om att begränsa tillämpningsområdet för att avhjälpa skador genom att dels stryka avhjälpande av tillfälliga förluster och dels stryka begreppet om naturresursers funktioner. Om man stryker dessa element från åtgärderna kommer det oundvikligen att leda till att förorenaren slipper bära kostnaderna för de skador som uppstått. Inom ramen för denna besvärliga debatt om miljöansvar har kommissionen försökt att finna en övergripande jämvikt som redan bygger på kompromisslösningar. Kommissionen är i nuläget fortfarande av åsikten att förslaget på många sätt är rimligt och praktiskt genomförbart och bör stödjas. Jag är emellertid samtidigt medveten om att vi ännu befinner oss i lagstiftningsprocessen inledningsskede och att alla de institutioner som är involverade i denna process i sinom tid måste komma överens. Detta förutsätter med nödvändighet att alla parter är beredda att finna lämpliga och tillfredsställande kompromisser. Debatten har återspeglat detta behov av att se till att vi kan förlika de olika åsikterna med varandra och i slutändan finna en fungerande lösning. Jag kommer att överlämna kommissionens ståndpunkter om alla ändringsförslagen till parlamentets tjänsteenheter för offentliggörande 1. Jag vill emellertid 1 Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilaga.

18 säga några ord om de ändringsförslag som vi har godtagit. Utöver de tekniska ändringsförslag som kommissionen kan godta, skulle jag särskilt vilja nämna ändringsförslagen till artiklarna 4 och 5. Kommissionen kan åtminstone i princip godta dessa ändringsförslag. Dessa två artiklar utgör själva kärnan i förslaget eftersom de anger genom vem och hur förebyggande och avhjälpande åtgärder skall vidtas Talmannen. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120) Ainardi (GUE/NGL), skriftlig. (FR) Förslaget till direktiv om miljöansvar är mycket viktigt för att garantera ett bättre miljöskydd och bekämpa alla former av föroreningar. Det kan handla om AZT år 2002 i Toulouse eller tankfartygen Erika och Prestige sådana katastrofer kostar alltid människoliv och orsakar allvarliga och varaktiga miljöskador. I betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden föreslås en mer försonlig ståndpunkt i förhållande till företagens intressen, eftersom man försvagar det ursprungliga förslaget till direktiv. Bestämmelserna måste tvärtom stärkas med skyddsåtgärder: förorenarna skall stå för miljöskador, icke-statliga organisationer och enskilda medborgare skall ha möjlighet att vända sig till domstol och direktivet skall omfatta skador orsakade av GMO. Nu när IOPC har aviserat en löjeväckande ersättningsnivå, 15 procent, för de skador som Prestige orsakade vilket med rätta väcker bestörtning och ilska bland befolkningar och organisationer har EU i dag ansvar för att göra en helt annan röst hörd. EU måste sända ett kraftfullt budskap som signalerar rättvisa och beslutsamhet Handlingsplan för en bättre och enklare lagstiftning Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0123/2003) av Sacconi för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om miljöavtal på gemenskapsnivå inom ramen för handlingsplanen för en bättre och enklare lagstiftning (KOM(2002) /2278(INI)) Sacconi (PSE), föredragande. (IT) Herr talman! Kommissionens meddelande om miljöavtal är ett led i processen att förenkla och förbättra lagstiftningen, något som vi alla stöder. Det är i själva verket nödvändigt att gemenskapens lagstiftning bättre anpassas till de befintliga problemen, utmaningen från utvidgningen, den lokala verkligheten och teknikens ständiga utveckling. Slutmålet är att bevara rättssäkerheten inom unionen, samtidigt som de ekonomiska och sociala aktörerna stimuleras till att bli mer dynamiska. Mot denna bakgrund bör man betrakta frågan om miljöavtal. Jag instämmer i kommissionens strategi, som skiljer mellan två olika typer av avtal. Jag inser till fullo användbarheten för dessa instrument som komplement till regleringar, under förutsättning att man gör de ändringar som jag har föreslagit. Men miljöavtalen bör enbart tillgripas i syfte att genomdriva förbättringar på miljöområdet som motsvarar eller överträffar det som kan uppnås genom traditionell lagstiftning. I fördraget nämns ingenting om just miljöavtal. Dessa instrument måste därför utnyttjas under hänsynstagande till och i enlighet med samtliga bestämmelser i fördraget och de internationella åtaganden som gemenskapen gjort. Ryggraden i gemenskapens politik på miljöområdet är och förblir lagstiftningen, som endast i vissa mycket speciella fall kan integreras med frivilliga avtal. I arbetet med det yttrande som vi står i begrepp att rösta om och mot bakgrund av den diskussion som förevarit i frågan och de ståndpunkter som Europaparlamentet antagit, ansåg jag det vara lämpligt att införa vissa förtydliganden och garantier. Syftet har varit att se till att de instrument som anges i meddelandet blir acceptabla och praktiskt tillämpbara. Jag hänvisar särskilt till de tvingande villkor som måste garanteras preliminärt och som jag vill sammanfatta helt kort. För det första har jag försökt förtydliga begreppet frivilligt avtal, eftersom det är ett instrument som skall integreras i gemenskapslagstiftningen. För det andra har jag krävt att man i inledningen definierar de sektorer som skulle kunna bli föremål för frivilliga avtal, genom såväl gemensamma regler som frivilliga regler. De instrumenten borde i själva verket tillgripas på grundval av en gemensam referensram som redan i den preventiva fasen visar avsikten att tillgripa frivilliga avtal inom den sektor det gäller. Denna avsikt borde återges i kommissionens årliga planeringsdokument, i ett utförligare dokument som till exempel en vitbok eller ett tematiskt strategidokument. För det tredje har jag föreslagit en fördjupning av de bedömningskriterier som krävs för en korrekt användning av miljöavtal. För att kunna garantera de frivilliga instrumentens öppenhet och effektivitet blir det nödvändigt att definiera tillämpningsvillkoren och att kontrollera att de uppfylls. Som jag redan framhållit måste avtalens mål, som definieras i en ramlagstiftning, under alla omständigheter förverkligas som skyldigheter för parterna. Underlåtenhet att respektera eller oförmåga att uppnå de mål som fastställts bör utlösa juridiska mekanismer som kompletterar eller ersätter avtalen. Till syvende och sist handlar det här om skillnaden mellan gemensamma regler och självreglering: i det förra fallet skall instrumenten införas i en bindande rättslig ram som ger rådet och Europaparlamentet rätten att delta och att bestämma mål, som garanterar tillgång och deltagande från allmänhetens sida och som medför

19 effektiva övervaknings- och sanktionsmöjligheter. I det senare fallet kan kommissionens roll vara att stimulera och uppmuntra genom rekommendationer, eller att godkänna genom ett utbyte av skrivelser med de berörda sektorernas företrädare. Oberoende av valet av instrument bevaras Europaparlamentets kontrollfunktion intakt vad gäller de resultat som uppnåtts, liksom möjligheten att när som helst tillgripa riktade lagstiftningsinstrument. På denna grund, som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har förbättrat och godkänt, ger vi kommissionen grönt ljus att inom de sektorer som kommissionen angett, och framför allt när det gäller PVC, börja experimentera med denna blandning av lagstiftning och frivilliga åtaganden. Vi har berikat och sorterat verktygslådan. Låt oss nu börja använda verktygen på bästa tänkbara sätt! Wallström, kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka Europaparlamentet och framför allt dess föredragande, Sacconi, för det arbete som ägnats åt betänkandet och resolutionsförslaget. Jag välkomnar den allmänt positiva tonen i betänkandet och resolutionsförslaget. I betänkandet stöder man i stora drag det tillvägagångssätt som kommissionen beskriver i sitt meddelande. Jag är särskilt nöjd över att parlamentet uttryckligen erkänner miljöavtal som ett lämpligt komplement till lagstiftningsåtgärder. Jag bekräftar återigen att kommissionen har för avsikt att endast tillämpa ett selektiv urval från fall till fall när man använder sig av frivilliga avtal på gemenskapsnivå. Dessa avtal skall dessutom kontrolleras mot de kriterier som anges i meddelandet och kommissionen avser att respektera de förfarandemässiga krav som garanterar att Europaparlamentet involveras på ett riktigt sätt. Det enda jag beklagar är att parlamentets befogade intresse av att utöva sin demokratiska kontrollfunktion i vissa fall har medfört en begäran om kontrollkrav som inte står i proportion till instrumentets frivilliga karaktär. Det är viktigt att tillfredsställa behovet av öppenhet och kontroll utan att samtidigt avskräcka de ekonomiska aktörerna från att tillägna sig instrumentet om miljöavtal genom att införa orimliga krav. Kommissionen kommer att välja mellan självreglering och samreglering på grundval av en särskild bedömning av det enskilda avtalet, den rättsliga ramen och den aktuella sakfrågan. Det vore inte rimligt att utarbeta allmänna abstrakta kriterier för detta ändamål. Som jag redan har nämnt förefaller det vara både alltför betungande och allvarligt avskräckande för näringslivet att presentera avtal som är föremål för ambitiösa kontrollkrav vilka inte är formellt erkända av kommissionen. I sitt meddelande av den 5 juni 2002 föreslog kommissionen allmänna regler för konsekvensanalyser. Det är inte rimligt att ställa högre krav på miljöavtal än de som gäller för rättsakter. Jag är glad över att ni har godkänt vår preliminära förteckning över politikområden där instrumentet kan användas. Jag uppskattar även förslaget om att miljöavtal skulle kunna användas inom de områden som anges i handlingsplanen från världstoppmötet i Johannesburg. Avslutningsvis vill jag betona att jag uppfattar parlamentets resolution som en generellt positiv signal som kommer att bidra till att underlätta användningen av miljöavtal på tydliga och godtagbara villkor Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Herr talman! Jag är mycket glad åt kommissionsledamot Wallströms kommentarer. Jag är också ganska nöjd med betänkandet av Sacconi. Kritiken mot ert betänkande och ett antal av de ändringsförslag som kollega De Roo lagt fram ligger dock i samma linje som de kommentarer som kommissionsledamoten gjort. Jag vill säga följande: det finns nu ett nytt instrument som omfattar två sorters frivilliga överenskommelser. Den ena grundar sig på lagstiftning som medreglering, det kan man bygga vidare på, det kan gå snabbare, vi behöver inte längre föreskriva allt på en gång. Det andra som nu står i det nya meddelandet är den helt frivilliga självregleringen som innebär att marknadsparter avtalar något mellan varandra som kan förelöpa det som någon gång kommer att avtalas. Där är det frivilligheten som ligger till grund. Jag har känslan av och det sade Wallström nyss också att oro ofta är den sämsta rådgivaren i det här parlamentet, att vi utarbetar så många föreskrifter, blir så detaljerade att vi kastar ut barnet med badvattnet fast vi borde vara nöjda med flera överenskommelser så som de ser ut. Får jag då kanske, kristdemokratin som personifierad mittfältsförsvarare i mitt land, säga att inte särskilt mycket skulle ha ordnats utan frivillighet. Jag nämner till exempel förpackningsavtalet. Det förpackningsavtalet, en frivillig överenskommelse, går flera gånger längre än det som de mest långtgående skulle vilja nå på europeisk nivå. Det är en frivillig överenskommelse. Bana nu väg, skulle jag vilja säga, för den frivilligheten. Låt det nu ersätta instrumentet om det behövs. Det, herr Sacconi, är också skälet till varför jag uppmanar till godkännande av det ändringsförslag som jag lämnat in för min partigrupps räkning. Herr talman! Samma sak gäller för PVC-strategin. Vi hade kunnat nå mycket längre om parlamentet då, inbegripet liberalerna för övrigt, hade sagt: vi skall nu be kommissionen att tillsammans med industrin utveckla en ny politik som innebär att de med handlingskraft kan börja se till och ni var också föredragande, herr Sacconi! att man gör slut på PVC:n. Herr talman! Det gäller egentligen också för pedestrian safety förolyckade per år kan vi spara, behöver inte dö, om vi gör något snabbt. Herr talman! Jag skulle vilja be er att ge litet mer till den andra partigruppen, ge förtroende så

20 är jag för en bra miljöpolitik. Det är vi alla här, se till att det blir bra! Myller (PSE). (FI) Herr talman, ärade kommissionär! Jag stöder till 100 procent föredragande Sacconis utgångspunkter i det här betänkandet som gäller frivilliga avtal, och speciellt det att utgångsläget i dessa frivilliga avtal bör vara det att de kompletterar den rådande lagstiftningen. Deras uppgift bör vara att så att säga leda fram till bättre lagstiftning. När man analyserar resultaten av dessa frivilliga avtal kan det hända att de leder ny lagstiftning som går längre beträffande miljöfrågor än den rådande lagstiftningen. De aktörer som är beredda att delta i dessa frivilliga avtal kan fungera som ett slags testare. På företagsnivå fungerar detta även så att när det väl finns vilja att leta reda på bättre tillämpningar kan företagen också utnyttja detta i sin egen marknadsföring, vilket förhoppningsvis leder till att konsumenterna också i större utsträckning börjar kräva dessa bättre tillämpningar. Men på det hela taget måste man se till att dessa frivilliga avtal verkligen ger resultat och att de inte enbart förblir en from förhoppning. Därför måste man verkligen se till att resultaten är mätbara och att det finns vissa tidsgränser inom vilka resultaten måste uppnås. Det finns många regionala och lokala aktörer som förutom företagen har varit intresserade att ingå frivilliga avtal. Om den avtalsslutande parten finns på regional nivå måste man i dessa sammanhang se till att man även på central nivå vet vad som sker, för att undvika överlappningar och för att man så bra som möjligt skall kunna garantera fördelarna och även svara på frågor rörande finansiering. På det hela taget ser jag dessa frivilliga avtal som ett värdefullt komplement, men med de förbehåll som även hänför sig till kommissionens förslag, det vill säga att vi måste förbättra lagstiftningen och inte ersätta den Moreira da Silva (PPE-DE). (PT) Herr talman, herr kommissionär! Jag vill först och främst gratulera Sacconi till hans utmärkta betänkande, som jag fullständigt instämmer i. Även om frivilliga miljöavtal bör välkomnas i teorin, har verkligheten visat att många av dessa avtal till slut inte följs, just för att de är frivilliga, och de har dessutom ofta använts som en förevändning för att inte införa mer ambitiösa och rättsligt bindande initiativ. Vi minns alla vad som hände med direktivet om handel med utsläppsrätter: många försökte att förhindra det från att antas, eftersom många stater hade frivilliga avtal på plats med industrin. Jag anser därför att det är mycket välkommet att kommissionen har tagit det här initiativet för att fastställa tydliga regler för att erkänna frivilliga avtal på gemenskapsnivå. Jag anser att det finns några bestämmelser som måste respekteras: först av allt skall de frivilliga avtalen endast ses som ett komplement till miljöpolitiken och inte som en grund för denna, för det andra skall de endast användas när det är bevisat att de har fördelar framför konventionella instrument, för det tredje bör de främjas endast i de fall där målsättningen är att gå längre än traditionell lagstiftning, för det fjärde måste de vara inriktade på teknisk forskning och grundas på riktmärkningskriterier; det är ingen mening att ha frivilliga avtal som inte främjar den bästa tekniken. Slutligen måste det finnas tidsgränser, tidsplaner, tydligt definierade mål och mekanismer för att följa upp resultaten och garantera att avtalen följs Lund (PSE). (DA) Herr talman! Jag vill också framföra ett tack från min sida till Sacconi för ett verkligt bra betänkande, i vilket man enligt min uppfattning mycket tydligt anger förutsättningarna och kraven för att ett miljöavtal skall kunna bli ett användbart rättsligt instrument. Jag vill säga till Oomen- Ruijten att jag anser att det är viktigt med frivilliga avtal, men att det också är viktigt att man tydliggör vilka villkor som skall vara uppfyllda för att avtalen även ur miljösynpunkt skall innebära vinster. Jag håller här fullständigt med om det de Silva nämnde om att miljöavtalen enbart kan utgöra komplement på områden där de kan användas för att åstadkomma förbättringar på miljöområdet och innebära ett mervärde ur miljösynpunkt, i stället för att enbart användas i syfte att undvika reglering av de miljömässiga förhållandena på ett område. Dessutom är det viktigt att målsättningarna och tidsfristerna noga anges vid upprättandet av avtalen, och att man är säker på att de täcker ett representativt urval av företagen och tillverkningen på området i fråga, så att inte en grupp företag ges möjlighet att åka snålskjuts. Jag anser även att det är viktigt med fullständig öppenhet inför allmänheten, Europaparlamentet, miljöorganisationerna, och det civila samhället. Det skall råda öppenhet beträffande planerna om att ingå miljöavtal, men i hög grad även finnas möjlighet att inge protest när det gäller tillämpningen av miljöavtal på ett visst område. Slutligen är det viktigt att man när det gäller avtalen upprättar ett övervaknings- och sanktionssystem, så att man faktiskt kan följa om avtalen och de mål man har ställt upp i dessa verkligen uppfylls under avtalsperioden. Vi har även i mitt hemland Danmark försökt oss på miljöavtal på en del områden, bl.a. PVCområdet, där man inte hade tillräckligt många övervaknings- och sanktionsbestämmelser. När perioden var till ända visade det sig att absolut ingenting hade skett i form av förbättring när det gäller användningen av PVC-material. Det är därför mycket viktigt att dessa aspekter klarläggs vid ingåendet av miljöavtal Korhola (PPE-DE). (FI) Herr talman, ärade kommissionär! Betänkandet som nu behandlas är ett viktigt bidrag till strävandena att förenkla och förbättra gemenskapslagstiftningen inom miljöområdet. Ett