Sveriges Arkitekter Swedish Association of Architects Om att bli arkitekt

Transkript

1 Sveriges Arkitekter Swedish Association of Architects Om att bli arkitekt III

2 Sveriges Arkitekter Lisa Wingård, Katarina Nilsson, Matilda Schuman, Pontus Ljungberg Layout: Lisa Wingård, Pontus Ljungberg, Ina Flygare Omslag: Mem-vinnare 2011, Petter Svensson (bilden är inverterad) Tryckeri: Ineko ISBN: II

3 Innehåll Förord v Om att bli arkitekt 3 Innehåll Om att bli arkitekt 5 Sveriges Arkitekter Arkitektstudenterna vii VIII III

4 IV

5 Förord Examensarbetet Om att bli arkitekt skrevs 2005 av Lisa Wingård och har sin utgångspunkt i hennes funderingar på vägen till att bli arkitekt. Hon resonerar om den förändring som hon som person genomgår under utbildningen och om hur den påverkar och formar henne. En arkitektutbildning handlar inte bara om att tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter, utan dessutom om att möta attityder, kulturer och förhållningssätt allt det där som inte kan beskrivas i en kursplan. Lisa Wingård beskriver både svårigheter och möjligheter med dessa möten. Om att bli arkitekt är en mycket personlig skildring, men såväl arkitekter och som studenter kan känna igen sig. Sveriges Arkitekter och ArkitektStudenterna tycker att den är mycket tänkvärd och ett bra komplement till andra beskrivningar av utbildningarna och deras innehåll. Vi har därför med denna bok valt att ge ut Lisa Wingårds examensarbete till er som just börjat en arkitektutbildning, något förkortat och lite redigerat, som inspiration och som stöd till era funderingar. Sammanfattningsvis kan man säga att vägen till att bli arkitekt är en fantastisk resa, men den är också utmanande och ibland ganska svår. Vid sidan om kunskap och färdigheter är det lika viktigt för en arkitektstudent att skaffa sig en god självkänsla och att tro på sin kompetens. Vi tror att glada och trygga arkitekter skapar bättre arkitektur och hoppas att denna bok kan bidra till att du tänker på det under utbildningens gång. juli 2012 Johanna Good Ordförande ArkitektStudenterna Laila Strunke Ordförande Sveriges Arkitekter V

6 Arkitekt är inget man utbildas till. Arkitekt är något man blir. 2

7 Lisa Wingård Om att bli arkitekt Lisa Wingårds examensarbete 2004/2005 redigerat och bearbetad av Sveriges Arkitekter. 3

8 Jag diggar intervjuerna och enkäten! Jag som e här uppe har ju lite svårt att se vad som händer nere hos er annars va. Ni får inte missa de konkreta råden för en bättre skoltid. Själv har jag börjat rollerskata igen. Här finns det både fakta och åsikter i en trevlig blandning tycker jag. Enligt min åsikt är det förträffliga att man kan läsa den helt efter eget huvud. Jag tycker boktipsen gav mej vad jag ville ha. Jag tycker att det mest är struntprat... 4

9 Innehåll Förord 6 Utgångspunkter, ställningstagande & syfte 8 Mötet med arkitektutbildningen 10 The Image of the Architect 15 Bilden av en arkitekt 16 Bland arkitekter 19 På arkitektskolan 22 Inblick Intervju med Mikaela Ranweg 23 Projektform & process 27 Prestationsångest 29 Några boktips 31 Matsu 32 Inblick Intervju med Ulla Antonsson 34 Snart kollegor 41 Arkitektroller 44 Konkurrens, kritik & tankefel 48 Kritiskt tänkande & tankens kraft 51 Inblick Intervju med Anders Holmer 55 När jag blev arkitekt 60 Vem bryr sig om arkitektur mer än arkitekter? 61 Vad tänker folk? 63 Inblick Intervju med Beate Hølmebakk 70 Konkreta råd för en bättre skoltid 77 Efterord 79 Sju år senare 81 Källor och inspiration 82 Tack! 83 5

10 Arkitekt är inget man utbildas till arkitekt är något man blir Förord Lisa Wingård Tänk dig tillbaka till din barndom. Försök minnas hur du föreställde dig olika yrken. Några av dem fick stämpeln drömyrke. Själv ville jag först bli fiskare i många år, eftersom jag helt enkelt älskade att fiska. I nioårsåldern förstod jag att det nog inte var ett tjejyrke. Då ville jag bli flygvärdinna istället. Det ville ju de flesta, så det måste ju vara fantastiskt tänkte jag. Dessutom är de ju alltid så söta och glada och får se hela världen på köpet. Efter flygvärdinna skiftade drömyrket ofta, men det var aldrig arkitekt. Jag hade ingen klar bild av arkitekter och arkitektyrket, alltså kunde jag inte drömma om det. Nu har det gått femton år och en arkitektutbildning sedan dess, men min bild är inte så mycket klarare för det. Då saknades det vital information. Nu är mitt problem istället att välja i oceanen av intryck, kunskap och egna teorier om vad som skall bygga upp, stå för och utgöra arkitekten Lisa Wingård. Det är en omvälvande irreversibel process att växa in i sin yrkesroll, oavsett yrke. Det är som att bli vuxen. Man växer in i den bild av sig själv som vuxen, som man skapar allteftersom det händer. På samma sätt skapar vi en bild av vårt yrkesjag som vi sedan förkroppsligar sida vid sida med vårt privatjag. Den springande punkten i all personlig utveckling är att kunna balansera efter-bilden med före-bilden. Det är en konst att kunna ta lagom mycket intryck av allt i världen omkring en. Det 6

11 ta anser jag vara ett generellt problem i dagens informationssam hälle och vi arkitekter slipper inte undan. Jag konstaterar, att jag har ägnat en alldeles för stor del av min utbildning åt att försöka bli någon jag inte är. Jag har ständigt hamnat i konflikt med mig själv om vad jag ska bry mig om och inte, om vad som är jag och inte, och vilka mina förebilder ska vara. Jag har frågat mig vad det är för värld jag ger mig in i och undrat hur jag skall finna min plats i den. Fast samtidigt är det just den processen som gjort mig till den arkitekt jag numera anser mig vara och som jag dess utom trivs med. Men det kostade tid och energi jag kanske kunde ha använt bättre. Självklart är utbildningen en högst personlig process som inte kan slarvas över och som man måste gå igenom och göra till sin egen. Men, jag tror att om jag hade haft denna bok i min hand i början på utbildningen, hade det känts lite lättare och tryggare att gå igenom den processen som trots allt slutade med att jag blev arkitekt. Foto: Scanpix Foto: Scanpix 7

12 Utgångspunkter, ställningstagande & syfte När vi börjar utforska en ny värld märker vi snabbt vilka ramar som kommer med den. Omedvetet tar vi in vad som är comme-il-faut och anpassar oss till en början. Successivt lär vi känna den nya världen och vi skapar oss uppfattningar om vad vi skall inta för hållning till dessa ramar. Det kan synas enklast att foga sig, eftersom det är arbetsamt att ha saker och ting utstickandes ur ramen. Det är de sakerna folk lägger märke till. Det som faller inom ramen ifrågasätts inte men det som sticker ut måste man vara beredd att stå till svars för, annars ansas de bort. Jag tror att det är i dessa utstickande vildskott som mycket av personligheten finns. Det är de som kan göra oss till ett kraftfullt rosensnår istället för en välartad spaljéros. Det är där vi har vår styrka och våra möjligheter att nå bortom den varma läväggens bekväma trygghet.... både den enskilda individen och arkitektkåren skulle vinna mycket på att bejaka individen i varje elev som väljer arkitektbanan. u Jag upplever att vi arkitekter är en onödigt homogen grupp. Den brokiga skara studenter som börjar i ettan är en betydligt mer homogen grupp när de tar examen. Det finns både för- och nackdelar med det. Det som jag upplever som negativt är paradoxen i situationen. Vi ska utbildas att bli innovatörer och fritänkare och det som istället händer är att vi blir mer likriktade än vi var innan. Min övertygelse är att både den enskilda individen och arkitektkåren skulle vinna mycket på att bejaka individen i varje elev som väljer arkitektbanan. Syftet med denna bok är främst att synliggöra och erfarenhetsåterföra. Synliggöra och ifrågasätta något som de flesta under utbildningen märker 8

13 av men som det sällan talas högt om; det som kan utläsas mellan raderna. Det som formar de ramar som styr vår introduktion till yrkeslivet: skolåren. Varje människas yrkesval är en process som formar hela hennes person löpande, men det är i början man är som mest mottaglig och sårbar. När man närmar sig slutet på utbildningen tillhör den perioden det förflutna, och fokus ligger framåt i tiden. Erfarenhetsåterföringen är obefintlig och ett värdefullt utvecklingsverktyg går förlorat. Jag kommer att fokusera på arkitekten som människa mer än på arkitekturen. Jag tror nämligen att nyckeln till bra arkitektur är glada och harmoniska arkitekter med självtillit. Arkitekter som känner lust och energi inför sin uppgift. Arkitekter som utnyttjar sina egna specifika egenskaper och erfarenheter för att lösa sina uppgifter. Arkitekter som vet att de kan lösa en upp gift. Arkitekter som känner att de gör något de är stolta över och som de kan stå för resten av sitt liv. Jag tror nämligen att nyckeln till bra arkitektur är glada och harmoniska arkitekter med självtillit. Jag har i denna bok samlat material av olika karaktär som förhoppningsvis kan bredda synen på arkitekter och arkitektyrket. Material som kan väcka, bekräfta eller dementera viktiga personliga tankar om utbildningen. Basen i boken utgörs av personliga tankar och upplevelser under min tid på Chalmers och mina praktikplatser, många och långa diskussioner med klasskamrater, lärare och kollegor, intervjuer samt skrivet material. Bara där det känns relevant kommer jag att hänvisa till källan. Jag vänder mig främst till dig som är i början av din arkitektutbildning, men också till lärare, samt hela vår yrkeskår. Genom denna bok vill jag plädera för öppenhet och generositet inom skrået, speciellt gentemot oss studenter och unga arkitekter, samt oss emellan. Detta skulle förhoppningsvis leda till att fler känner sig lite tryggare i sina nya roller och har mod och energi kvar att utveckla sin egen arkitektperson. u 9

14 10 + Mötet med arkitektutbildningen Jag undrar ofta över vad det är som får folk att söka till arkitektutbildningen. Vilka är de? Vad har de för mål? Vad har de för drömmar? Hur föreställer de sig utbildningen och yrket? Har de haft någon kontakt med yrket tidigare och i vilken form? Vad har de för bakgrund? Vad tänker de? Några konkreta svar på vissa av dessa frågor finner du i kapitlet Vad tänker folk? på sidan 68 där enkätsvar redovisas. Dana Cuff skriver i Architecture the Story of Practice att merparten av de studenter som börjar en arkitektutbildning har en mycket vag up p fattning om vad yrket innebär. Hennes bok baseras visserligen på studier i USA, men den känns i allra högsta grad relevant även i Sverige. Hon skriver att vissa anger skäl som jag ville inte bli läkare eller advokat, så då blev det underförstått arkitekt kvar att välja på. Sedan finns det alltid några i varje klass som verkar ha vetat sitt kall sedan barnsben och är mycket insatta och målinriktade. Det mesta pekar alltså på, att det är en försvinnande liten del som har någon typ av arkitektur med sig i bagaget. De är därför extremt mottagliga speciellt i början. Hon skriver vidare att den sociala kontexten för arkitektarbetet påverkar resultatet i lika hög utsträckning som materialval eller tomt. Det är den sociala kontexten som sätter ramarna för prestationen och som sedan bedömer den inga faktiska fasta kriterier. Jag minns hur jag konstaterade att mina klasskompisar såg helt vanliga ut. De verkade vara en samling genomsnittsmänniskor mellan arton och fyrtio. Jag konstaterade även att eleverna i de högre årskurserna inte såg helt vanliga ut på samma sätt. En övervägande del hade en stil jag snart

15 kom att benämna som arkitektig. Jag noterade hur det inte bara rörde sig om kläder utan om ett helt koncept som även kunde innefatta, hör och häpna, till exempel kroppsspråk, minspel, åsikter och matvanor. Det kändes verkligen som om de hade förstått något jag ännu inte förstått. De var på väg att bli riktiga arkitekter medan jag ofta kände mig som en vilsen gäst. De uppfyllde de kriterier som krävdes för att kunna bli något. Eftersom första året innehåller mycket konstnärliga övningar var det lätt att bli rädd om man, liksom jag, inte hade något välutvecklat konstnärligt patos. Jag tyckte det var förbluffande hur lugna alla verkade vara inför de mest svävande uppgifter med tusen tolkningsmöjligheter. Jag vet så här i efterhand att jag var långt ifrån ensam. Vi var många som var på helspänn. Vi pejlade vilt efter konkreta signaler som kunde guida oss i dessa svåra kreativa situationer där inget sades vara fel eller rätt. Jag minns hur jag var som en svamp som sög upp allt som kunde få min mark att kännas lite fastare. Samtidigt blev jag ideligen trött på att ingen talade klarspråk, vilket jag fortfarande är. Samtidigt blev jag ideligen trött på att ingen talade klarspråk, vilket jag fortfarande är. För min egen del var arkitektutbildningen på Chalmers ett enkelt substitut för dåvarande Industridesignprogrammet på HDK. Jag har alltid varit intresserad av så kallade fiffiga lösningar och att sedan genomföra dem med de medel som står till buds. Det verkade vara ungefär vad en industridesigner gör tänkte jag. När det var dags att söka och jag läste igenom arbetsprovsuppgiften slog prestationsångesten till direkt. Jag hade dessutom vid det laget fått kontakt med folk som gick där och de meddelade att de flesta hade gått minst två år på konstskola. Det blev egentligen mitt första riktiga möte med designvärlden. Mitt självförtroende räckte inte till på långa vägar ens för att göra uppgiften. Jag förstod då att höga betyg och gott självförtroende endast hänger ihop på ytan. 11

16 Jag förstod då att höga betyg och gott självförtroende endast hänger ihop på ytan. Vad skulle jag göra då? Jag var utled på att jobba och jag ville börja skolan igen. Min mamma sade då att jag kunde prova arkitektur på Chalmers. Jag hade ju betyg som räckte. Jag hade ingen tidigare relation till arkitektvärlden och hus för mig var främst något man bodde eller jobbade i. Jag hade ingen barndomsdröm om att bli arkitekt. Jag hade inga förebilder. Jag kunde endast nämna två arkitektkontor vid namn. Jag var helt enkelt ett blåbär på området. Ganska snart började det skapas bilder i mitt huvud om vad utbildningen och yrket var. I skolan skulle jag lära mig hur man byggde hus i frågan om material och konstruktion. Sedan var det bara att kasta sig ut i verkligheten och skapa vackra, funktionella och hyllade hus. Hur de skulle se ut ungefär gick ju snart att läsa sig till i Sköna Hem, Elle Interiör och Residence. Arkitektkontor verkade vara en rätt trevlig arbetsplats, dessutom antagligen med espressomaskin. Dessutom började det gå upp för mig att arkitekter och designers verkade uppfattas som coola av gemene man. Konstnärligt fria och mystiska, fast de jobbade med vettiga saker. Husen i staden blev plötsligt synliga för mig och jag tänkte ofta att det där kunde de (arkitekterna) väl ha gjort bättre. Jag kände absolut att jag hade något att ge. Det kändes helt rätt Vad som är väsentligt här är inte just min personliga bakgrund och hur den påverkade mitt val eller förväntningar. Poängen är att det finns faktorer som helt klart gör det. Olika socioekonomisk bakgrund, härkomst, antagningssätt, kön, tidigare utbildning och arbete är faktorer av stor vikt för hur man möter utbildningen. Därmed också hur man reagerar på den och tacklar den. Detta gäller naturligtvis alla utbildningar. Det handlar om myter, försköningar och dramatiseringar. Att jobba som läkare är sällan som i Cityakuten eller att vara sjökapten är långt ifrån Rederiets 12

17 dramatiska vardag, det förstår vi alla, men trots detta bidrar de undermedvetet till vår bild av yrket. Gary Stevens resonerar kring frågan i sin bok The Favored Circle med fokus på yrket som en social företeelse med rötter i det traditionella klassamhället. Han menar att graden av framgång hänger intimt ihop med socioekonomisk bakgrund. Att detta kan fortsätta spela roll i generation efter generation beror på att vi accepterar begåvning som något opåverkbart faktum, vissa förunnat. Stevens menar att det istället handlar om förmågan att förvärva den yrkeskultur utbildningen erbjuder. Those with a habitus that predisposes them to play the game they have chosen to enter, and to love to play the game, will do better than those without. Jag är absolut böjd att hålla med, fast med modifikationen att de som gillar att spela spelet klarar sig bättre oavsett bakgrund. Anekdot: Jag minns tydligt en övning i ettan där vi skulle bygga ett rumssamband med två pappskivor och ett frigolitblock som vi fick dela på hur vi ville. Rumssamband tänkte jag, det är ju ett av de där nya arkitektorden som jag knappt tagit i min mun ännu, hur ska jag bygga ett sånt? Jag har faktiskt ingen aning och dessutom skall det ju bli något intressant, annars är det ju ingen mening med det. Jag tappade sugen. Jag kände mig värdelös. Jag blev trött på att allt skulle vara så svårtolkat på denna utbildning. Jag hittade tre plastfigurer av varierande storlek i min låda. Jag kände ett sting av trots. OK, jag bygger ett rumssamband åt dessa tre: Björnen, Råttan och Snobben. Jag bygger dem en skojig labyrint så får det väl bära eller brista. Jag hade rätt trevligt resten av dagen. Nästa dag skulle vi gå igenom resultaten med två fyror. De skulle helt enkelt bedöma vår insats och det gjorde de. Jag blev jätteförvånad, de tyckte att min modell var jättein t ressant. De sade också att de såg hur jag hade jobbat medvetet med ljusföring och framförallt, det uppgiften gick ut på, rumssamband. Jag blev så förvånad att jag inte förmådde att opponera mig. Jag blev ännu mer förvånad när en annan klasskamrat fick omdömet tomt, spänningslöst och konstruerat. Det var ju en av de modellerna jag trodde var mest rätt. Hur skulle jag tänka nu? 13

18 De talade som det passade sig och det lät bra, det gjorde det, även om det var tomma ord. Vad som hände i min hjärna den där dagen var en kluven reaktion. Dels kände jag förakt inför dessa två som kom in från fyran och talade om för oss, med skoningslös tvärsäkerhet, hur vi hade tänkt och vilka som hade tänkt bra och vilka som hade tänkt dåligt. De talade om för mig vad jag hade jobbat med fast jag inte alls hade gjort det, min modell var ju bara en lek! De talade som det passade sig och det lät bra, det gjorde det, även om det var tomma ord. Dels kände jag en enormt stor osäkerhet inför den reaktionen. Vem var jag, förstaårselev, att komma och säga att de, nästan färdiga arkitekter, var fejk? Det kunde ju lika gärna vara jag som hade missuppfattat allting! Slutsatsen blev rätt negativ på alla sätt: de var dåliga för att de spelade teater upplevde jag, och jag var dålig för att jag inte hade tagit uppgiften på allvar. Jag kunde därmed rimligtvis aldrig bli en riktig arkitekt, i alla fall inte en sådan som jag då klassade som en dito. Då kunde jag inte ana att den typen av iakttagelser och situationer skulle fortsätta uppstå under hela utbildningen. Än mindre att frågan om vår yrkeskultur skulle bli en av mina käpphästar som ledde mig in på detta examensarbete. Idag är jag hemskt glad att jag fortsatte ifrågasätta och vågade stå på mig istället för att bli nedslagen och så småningom anpassa mig. Det är nämligen den drivkraften som har utgjort basen i min utbildning och hjälpt mig att finna min yrkesidentitet. + 14

19 Av: Louis Hellman; först publicerad i Architect s Journal. 15

20 Bilden av en arkitekt Bilden av vårt yrke är avgörande för dess utveckling. Bilden vi skapar utåt, bilden vi har inom kåren och bilden vi har av oss själva som en del av kåren. Som serien på förra sidan illustrerar, ligger sanningen i betraktarens öga. Det kommer man inte ifrån, men den sanningen går helt klart att påverka om man vill. För att illustrera detta tar jag en artikel i Svenska Dagbladet 29/ till hjälp. Den handlar om den aktuella omdaningen av trafikplatsen Slussen i Stockholm. Rubriken: Tunga arkitekter dömer ut Slussen. (Genom den rubriksättningen får de tre herrarna automatiskt representera hela vår yrkeskår!) De tunga arkitekterna är Gert Wingårdh, Johan Celsing och Lars Marcus. De hävdar att Slussen skall bebyggas istället för att öppnas upp. Bilden man får av dem är inte speciellt sympatisk: Det här är ju en av de mest erogena zonerna i Stockholm. Då kan vi inte bara ha en vägbro här Det här är ju en av de mest erogena zonerna i Stockholm. Då kan vi inte bara ha en vägbro här, säger Gert Wingårdh och tar på sig sina bredbågade glasögon för att studera en skiss som visar den planerade bron mellan Gamla stan och Södermalm. Ord som förortsmässigt och lantligt und slipper honom. Wingårdhs ordval och attityd känns varken relevant eller representativ för kåren. Självklart finns det ingen journalist med minsta lilla sensationsnerv som inte suger i sig ett sådant uttalande. Detta citat blir det mest minnesvärda från hela artikeln, trots, eller just på grund av, dess kryptiska metafor. Det övriga arkitektoniska resonemanget hamnar i skuggan av det, vilket känns 16

21 tråkigt med tanke på vilket jätteansvar man har när man är frontfigur för en hel yrkeskår. Det är naturligtvis inget fel på att provocera allmänheten, så länge syftet är att få en konstruktiv debatt. Folk reagerade inte oväntat övervägande negativt på artikeln (saxat ur SvD:s nätupplaga): Svenska arkitekter Är det några som förstört Stockholm de senaste 50 åren så är det svenska arkitekter, så de borde egentligen hålla käften! Det räcker att åka till Köpenhamn där de bygger med visioner... Svenska arkitekter är tråååkiga och mesiga och har alltid satt funktion före skönhet som om det vore en motsättning mellan dessa ting. Ulf 16:56 30/ Sluta hylla arkitekter! Sluta att se arkitekters tyckande som kungsord. Det är ofta så mycket blaj. Slussen och hela området omkring skulle må bra med en total ombyggnation idag. Fråga oss gräsrötter som bor däromkring och oss som vistas i området. Låt vattnet styra! Inkan 09:37 30/ Men också positivt: jantelagen... Jag tycker inte ni ska ignorera arkitekterna heller! Lyssna istället noga på vad de säger. De är trots allt individer som i sitt professionella liv under många år funderat och hanterat denna sorts problemställningar! Luktar unken jantelag lång väg... jante 12:43 30/ Dessa inlägg tillsammans med trettio andra bekräftar i mångt och mycket den bild som jag uppfattar vara rådande bland allmänheten, även om många kanske främst i detta fall reagerar på Wingårdhs provokation. Förödande många har fortfarande väldigt dåligt förtroende för kåren sedan Miljonprogrammets missar, då arkitekterna utsågs till syndabockar. Skälen kan vara många. Arkitekter tycker om fula hus med massor av betong och glas, men de gillar aldrig sånt som vanligt folk gillar. De ritar mest villor åt överklassen och kontor åt företagsjättarna. De är 17

22 - Angenämt! Jag är din advokat! Läs mer om grupptillhörighet och yrkesjargonger i kapitlet snart kollegor. Foto: Scanpix elitister och kultursnobbar som håller sig på sin kant. Arkitekter är allvarsamma översittartyper klädda i svart och glasögon som inte lyssnar på allmänheten. Å andra sidan är arkitekt helt klart ett statusyrke med gedigen historia. Begreppet renässansmänniska i betydelsen allvetande geni, syftar till storheter som Leonardo da Vinci som var både ingenjör, konstnär, stadsplanerare och just arkitekt. Det är inte ovanligt att höra folk säga åh, läser du till arkitekt! Det hade jag velat bli med något drömskt i blicken. Det finns helt klart en kluvenhet i allmänhetens inställning till yrket. En gång under mitt praktikår frågade jag mina arbetskamrater runt fikabordet varför vi arkitekter så ofta klädde oss helt i svart. Svaren blev lite olika och många hade en personlig förklaring i stil med jag har alltid klätt mig så. Det som de flesta var överens om var dock att det är mycket lättare att bli tagen på allvar av beställarna om man är svartklädd. Vi kom inte så mycket längre just då, men jag fortsatte att fundera. Det kan ju inte rimligtvis hänga på kläderna huruvida vi blir tagna på allvar. Visst ska vi ge ett seriöst och förtroendeingivande intryck, det är viktigt. Jag skulle till exempel inte i första taget välja en jurist med hawaiiskjorta och shorts. Men om jag tänkte efter lite, så skulle jag å andra sidan bli rätt imponerad, eftersom det skulle krävas en stor portion civilkurage och självförtroende att träda in i en rättssal klädd så. Egenskaper som rimligen är viktiga hos en jurist. Det är väldigt svårt att skilja på att vara korrekt och respektfull med fokus på arbetet, och på att gömma sig bakom en fasad. Hur vill vi bli uppfattade och hur mycket har det att göra med hur vi egentligen agerar? 18 Jag tror att varje gång vi uppfyller allmänhetens stereotypa bild (i negativ mening) av en arkitekt i någon form, bekräftar vi ett utanförskap som vi inte är betjänta av.

23 - Bland arkitekter en yrkeskår har man ett naturligt behov av I identifikation och gemensamma värderingar. Det är enligt mig både en stärkande och försvagande faktor för vårt yrkesutövande. Kårens sammanhållning både hjälper och stjälper den enskilda arkitektens utveckling. Det är främst kåren själv som skapar och vidmakthåller informella regler för hur man skall leva och verka som arkitekt, inte samhället. Svagheten är att strävan efter att bli erkänd av kåren begränsar våra horisonter med likriktning som följd. Man vill gärna profilera sig inom kåren, men bara inom godkända ramar. Ett exempel är kontor som profilerar sig som marknadsanpassade. Här krockar bilden av den oberoende konstnären med den marknadsstyrda kapitalisten och kontoret får dåligt rykte i interna kretsar. Andra får internt föraktfulla omdömen som dans-bandsarkitekter för att de anses som folkliga och inte innovativa nog. Styrkan med en yrkeskår ligger i identifikationen och gemenskapen där möjligheten till kunskaps- och erfarenhetsutbyte är enorm. Man får dessutom automatiskt tillgång till ett visst erkännande och ett världsomspännande nätverk av yrkesutövare. Bilden av en arkitekt ur kårens synvinkel är således både svårfångad och tveeggad. Ingen vill väl hemfalla till att öppet erkänna att något är slumpmässigt ihopslängt eller rentav kopierat. Få vill väl säga öppet att jag satsar på att tjäna pengar och bli berömd, arkitekturen får komma i andra hand. Arkitektur är inte en del av livet det är livet och ska alltid komma i första rummet, annars kan man aldrig bli en bra arkitekt. 19

24 Idealbilden är rätt tydlig: satsa allt eller strunta i det. Så man håller skenet uppe och försöker leva upp till den bilden, medan man ibland spyr på det i informella kretsar. Men kanske blåser förändringens vindar ändå. Den nya generationen visar allt oftare exempel på alternativa synsätt. Den vägen jag vill gå och som jag försöker visa på i den här boken är att bejaka sin person och skapa sig en yrkesroll som man trivs med på djupet, utan att ta alltför stor hänsyn till vad man förväntas skapa eller hur man ska vara. Exemplet Josefina (baserad på artikeln Mitt i karriären i Arkitekten mars 2004) Josefina Nordmark är en 33-årig Chalmersutbildad arkitekt som nyligen vann tävlingen om nytt ambassadresidens i Chile. Uppvuxen i Kalix utan några arkitektinfluenser hamnade hon direkt efter examen på det prestigefulla Wingårdhs i Göteborg. Hon fick jobba med tävlingar och skisser i tidiga skeden. Inget CAD-slaveri. Hon hade en för många drömlik arbetssituation. Jag levde mitt stadsliv med mycket jobb, after-work, kafébesök och shopping. Jag umgicks mest med arkitekter och vi pratade mest om jobb. Hela tillvaron handlade om arkitektur. Det stod mig upp i halsen till slut. Jag kände att det här är inte jag. Hon berättar att hon är övertygad om att inspiration hänger ihop med hur hon mår. Hon saknade friluftslivet och vännerna. Hon sade upp sig och flyttade tillbaka till sina rötter. Nu är jag inte längre arkitekten Josefina, utan också bara Josefina. Hon är också nybliven mamma och på frågan hur det går ihop med att vara framgångsrik arkitekt säger hon bestämt: Jag tror inte att man måste ägna hela sin vakna tid åt arkitektur för att bli en bra arkitekt. Jobbet skall vara kul! Många arkitekter tar sig själva på för stort allvar och arkitektur blir något så pretentiöst, kanske för att de måste rättfärdiga att jobbet tar hela deras liv, säger Josefina Nordmark. 20

25 Jag tror inte att man måste ägna hela sin vakna tid åt arkitektur för att bli en bra arkitekt. Josefina Nordmark Foto: Annika Jensfelt 21

26 - På arkitektskolan D et är viktigt att komma ihåg att skolan är en egen värld som på många sätt skiljer sig från yrkesvärlden som sedan tar vid. Den bild man får av yrket och arkitekturen är direkt relaterad till de lärare som omsätter sin egen bild och kunskap i utbildningen. Lärare och i viss mån elever bygger tillsammans den för tillfället gällande bilden av bra och dåligt, av fint och fult, av arbetsmetoder och av mål att sträva efter. I detta bildas i sin tur mikrokulturer i olika kurser, i olika ritsalar etc. Det handlar egentligen om helt vanliga trender som kommer och går och lämnar olika djupa avtryck. En stor del i utbildningen till arkitekt handlar om att skapa sig en egen identitet som yrkesmänniska. Detta hänger intimt ihop med de bilder man skapar sig, som i sin tur hänger ihop med vad man exponeras för. Ju längre du gått i skolan, desto fler referenser har du samlat på dig, som tillsammans med din bearbetning ger dig en allt rikare bild av yrket. Dock vistas vi i samma miljö, går på samma föreläsningar och utbildas av samma lärare med samma pedagogiska medel. Vi skapar tillsammans en egen värld som är sann för oss. Det är svårt att ifrågasätta något som betraktas som sanning. Ändå är det nödvändigt för att kunna skapa sig sin egen sanna bild, vilket måste vara ett av de främsta målen för att kunna bli en bra arkitekt anser jag. 22

27 Inblick Mikaela är 31 år och går i trean på arkitektutbildningen på Chalmers. Hon är från Borås. Efter att ha avslutat fyraårig teknisk gymnasieutbildning (trots att teknik var hennes värsta ämne!), läste hon tre år teologi och fyra år på dans/teater/performance-utbildning på tre olika orter i landet. Lisa: Varför valde du att läsa till arkitekt? Mikaela: Redan i tolvårsåldern drömde jag om att bli arkitekt. Jag satt och ritade mitt drömhus och löste planer i det. Jag hade ingen egentlig bild av yrket i övrigt. I övre tonåren såg jag den för övrigt kassa filmen Ett oanständigt förslag. I den var den bedragna mannen arkitekt. Han stod och föreläste om tegel. Han älskade tegel och visade på teglets skönhet och möjligheter. Han brann verkligen för det och jag blev fascinerad av att man kunde hysa så starka känslor för döda ting. När jag sedan skulle läsa vidare tänkte jag på arkitekt, men jag började läsa teologi istället. Efter teologin kom åter arkitekt på tapeten, men jag var orolig över att jag inte kunde teckna. Jag tänkte att om jag gör arkitektprovet och kommer in på det, så har jag ändå något slags kvitto på att jag har talang. När jag hade rekvirerat pappren blev jag livrädd och förmådde mig inte ens att göra provet. Under den konstnärliga utbildningen var jag åter inne på arkitekt men så var det ju det där med tecknandet. Då sade en kompis till mig att det är väl skit samma hur du kommer in, så då ansökte jag på högskoleprovet, kom in och började hösten 02. Intervju med Mikaela Ranweg 19/ Lisa: Hur har den inre bilden av yrket förändrats under utbildningens gång? Mikaela: Jag visste innan att det skulle bli en 23

28 hård utbildning men framför allt ett hårt yrkesliv med perioder av arbetslöshet. Annars vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig, i mångt och mycket är det samma rädslor då som nu. Även om bilden av yrket blivit bredare förstås på gott och ont får jag väl säga för det är ju så mycket jag skulle vilja lära mig och så mycket jag inte kan och inte kommer hinna, det där med att nischa sig har väl aldrig varit min starka sida. Lisa: Vari ligger din rädsla i din arkitektgärning? Mikaela: Att inte vara begåvad nog och så teckningen så klart. Bilderna jag har i mitt huvud av de teckningar jag vill göra stämmer inte alls överens med de bilderna som kommer på pappret. *skratt*. Jag förstår ju att det är viktigt att kunna uttrycka det jag vill genom bilder och inte bara genom text vilket det tenderar att bli. Lisa: Men, de teckningar du gör då, vad är det för fel på dem? Mikaela: Ja, det är väl främst att de inte ser ut som jag önskar, eller bilden av vad jag tror att jag vill teckna. Jag tror inte att jag kommer att vara duktigare på att teckna när jag går ut härifrån. Pressen har helt enkelt gjort det till en hang-up. Lisa: Jag tänker på de fyra år av annan konstnärlig utbildning du gick innan du började på Chalmers. De måste väl ha gett dig bra kunskap om förhållandet mellan bild, text och känslor. Har du inte haft någon nytta av det? Mikaela: Det är en viktig skillnad emellan performance/teater/dans och arkitektur. Arkitektur är på riktigt. Det ska bli något bestående som and ra ska använda. Det andra är mer tillfälligt och öppet för personliga tolkningar. Det är mycket mer upp till åskådaren vad de vill få ut av det. Fast en gång, på tvärkritiken i ettan, så presenterade jag mitt projekt med en liten miniföreställning. Den skulle förmedla de känslor jag ville framkalla med mitt lilla hus på 24

29 Koön. Jag läste en dikt på tre olika sätt, ålade lite på golvet och vad det var och avslutade med att hälla lite kanel i händerna på åhörarna. De såg rätt frågande men glada ut. Sedan pratade vi om mina planscher som vanligt. Jag tror att de kanske förstod med magen men inte med huvudet. Jag har inte gjort om det senare i utbildningen. Tänk dig en Arbetets rum-föreställning. *skratt* Lisa: Verkar hemskt svårt! Men jag inbillar mig ändå att om man har gått någon typ av konstnärlig utbildning innan har man något slags kreativt självförtroende som man kan ha nytta av på arkitektutbildningen. Stämmer inte det? Mikaela: Nja, jag tror inte att jag har fått ihop det sceniska med arkitekturen konstigt nog. Där emot har jag nog fått en del verktyg som kan sätta igång ett kreativt arbete. Lisa: Anser du dig vara arkitekt redan nu? Mikaela: Nej! Absolut inte ännu. Fast i sällskap med andra, icke-arkitekter, så känns det nog lite så ändå. Jag kan ju trots allt saker de inte kan, det känns väldigt kul. Lisa: Vad är en bra arkitekt? Mikaela: Jag tror främst tre saker: att kunna lyss na på människor, att ha omsorg och att ha fantasi. Jag minns att en föreläsare i början en gång sade: målet är att utbilda bra människor som bygger bra miljöer. Väldigt generellt visserligen, men jag har tänkt mycket på det.... i sällskap med andra, ickearkitekter, så känns det nog lite så ändå. Jag kan ju trots allt saker de inte kan, det känns väldigt kul. Lisa: Hur är en bra lärare i arkitektur? Mikaela: Någon som förmedlar kunskap med humor och tydlighet och inte så allvarstyngt samt att ge konkreta verktyg. Till exempel en handledare sade en gång: sluta tänka så förbannat, börja handla. Vi pratar en stund om utbildningen i allmänhet. 25

30 Hon säger att det är tydligt att det finns en sorts mall att leva upp till. Vi förväntas ha förkunskaper och intressen när vi börjar. Till exempel så förväntas man vara intresserad av datorer och alla möjliga typer av kultur. Mikaela säger att folk jobbar som små bävrar för att leva upp till myten om hur en arkitektstudent ska vara. Folk är väldigt kulturintresserade och alternativa, men det känns krystat och blir bara pretentiöst och inte alls intressant. Fast i ärlighetens namn så är ju jag också värsta kulturmuppen, säger hon. Hur som helst, det blir en självuppfyllande profetia som är svår att komma till rätta med. Det som gör henne mest ledsen är att utbildningen inte bygger självförtroende utan istället bryter ner det. Det känns som om hela kåren har dåligt självförtroende och att vi hela tiden kämpar för att legitimera vår roll, som om vi själva undrade vad vi är bra för. I övrigt saknar hon fokus på personlig utveckling. Det är den där mallen som gäller och den mallen skapas bland annat av lärarnas luddighet. Istället för att säga: jag tycker så här och jag tycker detta är bra, men alla synsätt är naturligtvis välkomna, så talar de om sin egen uppfattning på ett svävande vis och såsom om de vore sanningar. Det är extremt irriterande och förvirrande. Lärarna måste ju ändå kunna stå för att de är subjektiva. Om det var tydligt skulle det nog vara mycket lättare att bilda sin egen uppfattning. På det hela taget tycker jag ändå att det är en bra utbildning avslutar Mikaela. 26

31 Projektform & process En arkitekt jobbar nästan uteslutande i projektform. Både i skolan och senare i arbetslivet. Högskolestudier innebär en stor förändring för många. Man byter kanske stad och vänner, men framförallt så ändras utbildningsformen. Arkitektutbildningen sker övervägande i projektform till skillnad från gymnasiet där det bara var ett inslag. Man har endast ett fåtal tentor, i arkitekturhistoria och byggnadskonstruktion. Att arbeta i projektform lägger ett stort ansvar på den enskilda eleven, men det öppnar också för en betydligt friare, personligare och därmed roligare kunskapsinhämtning. Det betyder alltså att det är själva vägen till slutresultatet som utgör utbildningen i minst lika stor utsträckning som slutresultatet i sig det kan inte poängteras nog. Varje projekt är en enskild liten process i den stora utbildningsprocessen och det måste man låta det få vara. Det vill säga att betrakta varje uppgift för sig istället för att hela tiden se det som små pusselbitar som tillsammans bildar den färdiga arkitekten efter fem år. Processer tar tid. Och olika processer tar olika långt tid för varje individ. När man får ett kort projekt måste man alltså förstå att processens omfattning måste anpassas efter den tid som står till förfogande. Alltså är det hemskt viktigt att acceptera att man inte kan lösa alla problem som kommer för en, utan att välja ut några få. Risken är då annars att det varken blir hackat eller malet som det gamla ordspråket lyder. Det viktigaste är kanske ändå att processer är 27

32 personliga. Man kan inhämta råd, kunskap och följa anvisningar, men det är du som omsätter detta i ett projekt genom en personlig process som är bara din. Den ser alltså olika ut för var och en av oss eftersom vi är olika individer. Låt dig därför aldrig luras att tro att din process skall se ut som någon annans. Man kan använda samma verktyg och göra samma saker, eller använda olika verktyg och göra olika saker. Vill du gå hem fast alla andra sitter kvar så kan det vara minst lika effektivt, så länge du tar ansvar för processen. Att arbeta i projekt kan ibland vara påfrestande. Det kan vara svårt att släppa det när man är i en bearbetande fas då idéerna inte flödar fritt. Det kan kännas tungt att det i så hög grad är upp till dig hur projektet fortskrider och även slutresultatet. Det är hemskt lätt att känna att världen står och faller med ett projekt. 28

33 6 Prestationsångest Det finns inga genvägar till ett bra projekt, men det finns senvägar. En av dem är genomsyrad av svår prestationsångest. Ständigt talas det i media om hur psykiskt dåligt folk mår. Försäljningen av antidepressiva mediciner stiger med 20 procent varje år 1. procent av kvinnorna i västvärlden och 4025 procent av männen riskerar att någon gång under sitt liv drabbas av en depression av en sådan svårighetsgrad att de behöver professionell hjälp. 2 Denna verklighet gäller rimligtvis även arkitektutbildningen, även om det sällan syns utanpå. I min enkätfråga om vad som är värst med att läsa till arkitekt bekräftas detta. Ord som nämns hos graverande många är prestationsångest, psykisk stress, psykisk press, sömnlöshet och känslan av otillräcklighet. Vår utbildning är en synnerligen bra miljö för prestationsångesten att frodas i. Den ständiga känslan av att kunna göra mer och bättre i kombination med vetskapen om att det inte finns något tydligt definierat mål, leder ständigt ut oss på tunn is. Den press man utsätts för då, blir i de flesta fall till en nödvändig drivkraft att komma vidare. Det verkar som om människan är lat av naturen, men med en liten kniv på strupen så blir vi motiverade. Det är helt naturligt. Men när prestationsångesten tar överhanden och fokus flyttas från prestation till ångest ska man reagera. Dels för att det ofta leder till handlingsförlamning som i sin tur skapar mer ångest, och dels för att det faktiskt på sikt kan leda in en i en betydligt djupare kris. 29

34 Den ständiga känslan av att kunna göra mer och bättre... Det finns ingen kultur på skolan av att tala klarspråk om psykisk ohälsa. Ofta hör man fraser som det känns för djävligt, jag är helt slutkörd och liknande, och folk hummar bekräftande att så är det ju. Sen är det inte mer med det. Det känns som ett socialt arv som bara nedärvs helt förbehållslöst, med incitament som att de största konstnärerna led också allra mest. Något vi också fick bekräftat av en före detta lärare när han sade att: stor arkitektur kan endast komma ur ångest. Det tror jag rent ut sagt är skitsnack. Mina bästa projekt under min skoltid har kommit till i en process som varit fylld av glädje- och lustfyllt arbete tillsammans med mina bästa vänner och ångesten har lyst med sin frånvaro. Hur kommer det sig då att myten om att det är rätt att slita ut sig och må dåligt finns kvar? Antagligen för att det är svårt att vara den första att ställa sig upp och säga: jag klarar inte denna press, för det skulle vara detsamma som att säga att jag är sämst. Detta resonemang blir bekräftat gång på gång när jag frågar folk omkring mig, men inte minst av de enkätsvar jag fått. 6 1 källa källa linjen.com,

35 Några boktips Så ung? Och så duktig!, Författare: Katarina Pietrzak Författaren har intervjuat tio kändiskvinnor som alla lyckats ur ett ytligt perspektiv; Anna-Lena Brundin, Helen Wellton, Gudrun Schyman m fl. Som boken Diagnos: Duktig fast med kändisar, Kändisar kan vara bra då man kanske har en egen uppfattning om dem som kan ställas emot den berättade. Diagnos: duktig handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig Författare: Tinni Ernsjöö & Jennie Sjögren Rappe, illustratör: Annika Smajic. En vänlig jävlar-anamma-handbok som bygger på djupintervjuer med ett antal duktiga flickor i karriären som inte klarat pressen. Tankekraft, Författare: Bodil Jönsson. Den bästsäljande fysikprofessorns uppföljare till Tio tankar om tid filosoferar kring begreppet tanke och hur det påverkar våra liv. Stundtals lite rörig, men klart läsvärd. Uppmuntrar till egen tankeverksamhet. Fröken märkvärdig & karriären Författare och illustratör: Joanna Rubin Dranger. En seriebok full med igenkännigssatir på ämnet kreativitet och prestation. 31

36 6 Matsu Svart på vitt fick jag när jag läste tidningen STU DENTLIV nr Där läser jag om en grupp arkitektstudenter på KTH under rubriken De fann stöd hos varandra. Vidare läser jag: De funderade alla på att hoppa av arkitektutbildningen. Prestationsångesten inför att presentera egna projekt och utsättas för kritik gjorde studierna till en plåga. Men man ville inte ge upp de åtråvärda platserna på KTH i Stockholm i första taget. Lösningen blev Matsu. 32

37 Matsu är en grupp studenter som gått samman för att hjälpa varandra. De trodde alla att de var ensamma om att må dåligt tills de helt enkelt började tala om det. Nu jobbar de tillsammans åtta till fem varje dag. Fasta arbetstider gav den struktur och gemenskap man behöver när Kraven är diffusa och det finns en massa outtalade normer suckar Camilla och Frida. När man sitter hemma och jobbar själv fantiserar man om att de andra är jätteduktiga. När väl kritiken kommer och man möter klassen och lärarna blir det väldigt dramatiskt. Inför presentationen hade jag vrålångest berättar Camilla. Jag bara grät och grät. Flera gånger var jag på väg till psykakuten. Redan de första dagarna på utbildningen fick de höra att det gäller att verkligen brinna för utbildningen om man skall klara av den. De som vill ha ett privatliv göre sig icke besvär. Och visst brinner de för sin utbildning, men de är inte beredda att offra allt. (Jag har upprepade gånger försökt få en kommentar i frågan ifrån KTHs numera avgångna dekanus Staffan Henriksson utan resultat.) Jag har hört folk berätta om arkitektskolor där de är öppnare med frågan. De har första dagen sagt till de nya studenterna: Var förberedda på att ni med största sannolikhet kommer att genomgå en eller flera personliga kriser av olika art under utbildningen. Det kan låta hårt, men jag tror att det ändå är bättre att vara förvarnad. Med denna text vill jag inte säga att ni garanterat kommer må skadligt dåligt av utbildningen. Det är absolut en fråga om personlighet, men risken är stor och det är viktigt att betona för att man inte ska känna sig onormal. Dessutom finns det många sätt att komma ur det eller åtminstone tackla det på ett bra sätt. Att må dåligt har inget egenvärde. 6 För att må bra under utbildningen är det viktigt att du ser till att tillgodose dina mänskliga behov. Även en arkitektstudent behöver mat, sömn, kärlek och uppmuntran! Så länge man håller huvudet kallt och hjärtat varmt brukar det mesta ordna sig. Arkitekt Johannes Olivegren om hur man klarar av så komplexa saker som arkitektuppgifter. 33

38 Inblick Ulla är biträdande kontorschef på White Arkitekter i Göteborg. Hon är 51 år och har varit anställd på White sedan Omtalad för bland annat restaureringen av Hagabadet och tillbyggnaden till Göteborgs Konserthus. Intervju med Ulla Antonsson 5/ Lisa: Varför blev du arkitekt? Ulla: Slumpen i viss mån. Det började med att jag gick naturvetenskapligt program på gymnasiet i Huskvarna av tre anledningar. Dels var det svårast att komma in på, och om betygen räckte så förväntades det av en på något sätt, dels för att min syrra hade gått det, och dels för att jag visste att jag kunde välja vad som helst efteråt. Så då slapp jag bestämma mig redan då. Men när jag hade gått ut gymnasiet så visste jag inte iallafall. Då jobbade jag i ett år men visste fortfarande inte vad jag skulle söka när det var dags. Jag var bra i matte och så tyckte jag om att teckna. Så jag satt och bläddrade i en bro schyr från någon SYO-konsulent, där det stod att det var bra egenskaper om man skulle bli arkitekt. Så jag sökte det och det var ett skott ut i det blå på något sätt. Enda kontakten med yrket jag hade haft var via en faster som jobbat som trädgårdsanläggare hos Jan Gezelius. Lisa: Så du hade verkligen ingen aning om yrket eller utbildningen? Ulla: Nä, ingenting! Fast jag hade ju sett mycket hus för min pappa var betongarbetare, men jag hade ingen som helst akademisk tradition i ryggen. Jag visste det som stod i den där broschyren. Jag såg framför mig att arkitekter satt och ritade ritningar. I övrigt hade jag inte en suck! Men jag tänkte, herregud, det har väl andra klarat före mig! 34

39 Lisa: Hur var det att börja utbildningen? Hur var de första åren? Ulla: Jag började 1973 på Chalmers precis efter att de hade gjort om utbildningen från i stort sett korvstoppning till lite mer projektorienterat. Alltså, jag har de senaste åren hållit en föreläsning för ettorna deras första dag där jag berättar om hur det är att vara arkitekt. Jag brukar rätt snabbt komma in på att för mig så var det en fullständig chock! Att vara i en situation där plötsligt saker och ting var helt upp till en själv och att undervisningen bedrevs på det sättet. Där det krävdes helt andra saker av en jämfört med gymnasiet där man självklart blir klappad på ryggen när man ansträngde sig. Ja fy tusan! Det var rätt förtvivlat många gånger framförallt under första terminen. Jag tyckte att man mötte tre olika typer när man kom dit. Dels var det arkitektbarnen som verkade veta precis vad det här handlade om och bara gled in. Sen var det de med konstnärlig ådra som bara kunde sno ihop ett skisspapper och det blev fantastiskt. Den sista gruppen var teknisterna som hade läst byggnadskonstruktion och kunde mer än C- och D-skalan på räknestickan. De verkade ha bilden av att yrket var tekniskt och att det alltid gick att räkna sig fram till rätt lösning. Själv kände jag mig inte hemma i någon av grupperna och jag hade fruktansvärt dåligt självförtroende. Det var väldigt omvälvande. Jag kan även idag undra varför jag inte bara åkte därifrån, men det var ju trots allt riktigt kul också. Även om prestationsångesten var total, men det var jag definitivt inte ensam om. Men jag tänkte, herregud, det har väl andra klarat före mig! Lisa: Du hade i princip alltså inte en susning om arkitektyrket. Hur växte din bild fram? Ulla: Man fick ju en bild av lärare och handledare men framför allt började man ju titta på hus helt enkelt. Sen var det ju lite lättare att få praktik på den tiden, så jag praktiserade på min pappas bygge. Han höll till i byggarbetarboden och jag i 35

40 förmansboden. Tänk att klara sånt som farsa. Sedan praktiserade jag varje sommar. På det viset fick jag rätt så snabbt en realistisk bild av yrket. Jag började också rätt tidigt att intressera mig teoretiskt för yrket och då var ju biblioteket en guldgruva. Då fanns det ju inte alls lika många tidsskrifter eller internet för den delen. Jag och några klasskamrater sökte även stipendier och åkte på studieresor ute i Europa. Jag intresserade mig för arkitektur som företeelse och som konstart. Varför ser husen ut som de gör? Vi hade Elias Cornell i arkitekturhistoria som in t roducerade oss i hur ny byggteknik utvecklats genom åren. Järnvägsstationer är typexempel, med sina stenfasader mot staden och glas och gjutjärn mot tågen. Sådana fenomen intresserade mig och gör än idag. Lisa: Hur har den bild av yrket som du fick i skolan utvecklats på senare år? Har det funnits någon brytpunkt? Ulla: Nej, inte direkt. Jag höll ju på mycket med teori under utbildningen. Vi skrev bland annat ett arbete i trean som hette Boendemiljö på arbetarklassens villkor. Vi var tio-femton personer. Efter det sökte vi kollektiv praktik här på White *skratt* det fick vi inte! Alltså jag har nog kvar mycket värderingar från då, medan arbetssättet ju är helt annorlunda. Att jag överhuvudtaget hamnade på ett privatpraktiserande kontor kan förvåna mig ibland. Varför jag inte började forska? Lisa: Vad tror du att du hade gjort om du inte börjat här på White? Ulla: Att vara kvar inom skolan på något sätt hade nog inte varit helt främmande. Å andra sidan var jag så trött på det efter examensarbetet som fullkomligt sög musten ur mig. Sen blev jag faktiskt erbjuden ett jobb här. Då blev jag väldigt perplex. Jag tänkte att jag måste väl få bestämma vad jag skulle göra härnäst. Jag ringde en 36

41 arkitekt jag kände och grät i luren vad ska jag göra nu?! Då sa hon att du kan väl ta det. Det är inte livsavgörande. Så det gjorde jag och här är jag kvar. Jag känner att jag har jobbat med så mycket bra folk här, bland annat Armand Björkman. Han var nog den första riktiga idolen. En praktiker som jag tyckte gjorde allting rätt. Han hade en väldig inlevelse och försökte göra allting så bra och så vackert som möjligt. Det formade en slags arkitektursyn jag inte hade när jag gick på skolan. När jag kom ut förstod jag också hur mycket arkitekter faktiskt kan uträtta. I skolan hade vi assistenter som var politiskt aktiva, nästan samtliga på vänsterkanten, som ansåg att det främst var med politiska medel man kunde förändra samhället. Men det betyder jättemycket vad arkitekter tycker och tänker. Jag blev positivt överraskad. Lisa: Var ligger rädslan i din arkitektgärning? Ulla: Den alltid överskuggande rädslan är att det inte blir tillräckligt bra. Man odlar på skolan ett kritiskt tänkande som man applicerar på sig själv och andra vilket är bra. Man är sin egen värsta kritiker. Det kräver ju då att man har ett visst mått självförtroende och talang för att kunna ta det, för man blir ju aldrig helt nöjd. Eftersom det här yrket inte har något facit kan det aldrig bli riktigt bra, men aldrig riktigt dåligt heller. Man behöver uppmuntran från såväl beställare som kollegor, och får man det så kan man jobba jätte mycket. Annars blir det tungt. Här jobbar man alltid i grupp där alla har olika sakkunskap som kan bära fram varandra Lisa: Precisera vad menar du med tillräckligt bra? Ulla: Det handlar ju om beställaren som har ett faktiskt problem. Det skall ju lösas på ett så bra sätt så att de är nöjda även fem år senare. Så bra är att tillfredsställa beställarens önskemål, men man vill också göra något mer. Man vill förvåna beställaren positivt och ge dem något unikt. 37

42 Lisa: Tycker du att unikhet har ett egenvärde? Ulla: Var du på Beate Hølmebakks föreläsning i våras? Där visade hon ett projekt som om jag minns rätt var hennes examensarbete. Hon hade gjort ett demensboende som hon presenterade otroligt inlevelsefullt. Hon hade skapat unik arkitektur av ett vardagligt projekt som verkligen imponerade på mig. Det handlar mycket om hur man löser uppgiften, inte vad uppgiften är. I varje situation kan man skapa häpnadsväckande arkitektur. Man kan rita bra eller dåliga dagis. I skolan är det mycket konsthallar och lite av det riktigt vardagliga. Det skulle vara ännu roligare att se eleverna göra något fantastiskt av triviala frågor. När jag kom ut förstod jag också hur mycket arkitekter faktiskt kan uträtta. Lisa: Hur märks din personlighet i ditt yrkesutövande? Ulla: Jag har nog väldigt lite distans. Jag är rätt prestigelös, har humor och gott humör, vilket är viktiga egenskaper i mötet med beställaren upplever jag. Det är viktigt att skapa god stämning i arbetet. En negativ egenskap är att jag har svårt att bestämma mig. Då är det skönt att jobba på ett kontor med bra folk som alltid kan hjälpa en att komma vidare. Lisa: Vad gör dig till en god arkitekt? (om du nu anser att du är det) Ulla: *skratt* Jag är nog en relativt god arkitekt tycker jag. Jag försöker åtminstone och det är kanske det viktigaste. Jag är en god lyssnare med. Man måste alltid kunna läsa mellan raderna för att pejla in beställarens önskemål. Man måste kunna få ihop pusslet så att det också blir en gestalt och inte bara ett pussel. Jag tycker att det är lättare att jobba nu än på skolan. Då kunde man mindre, men samtidigt begärdes det på något sätt lika mycket. Här jobbar man alltid i grupp där alla har olika sakkunskap som kan bära fram varandra, men det är också fler att övertyga. Verkliga projekt är också så mycket 38

43 mer komplicerade vilket gör att man omöjligt kan ha grepp om allt samtidigt. Slumpen, tiden och investeringar spelar in på ett annat sätt. På skolan inbillade man sig åtminstone ibland att man hade det greppet och det blev svårhanterat. Lisa: Var finner du glädjen och energin till att arbeta? När arbetar du bäst? Ulla: Eftersom jag är tidsoptimist jobbar jag bäst under press. Därför ser jag till att få det. I början på varje projekt finns det alltid en fas när man undrar hur sjutton man skall få ihop det. Numer har jag min erfarenhet att luta mig emot. Det är väldigt skönt. Jag vet att jag alltid får ihop något, bara jag jobbar hårt. Det är därför jag kan sitta här nu och veta att jag skall vara på Byggnadsnämnden i morgon klockan två och jag har ännu i princip ingenting. Men jag vet att det går. Lisa: Då när vi är inne på att jobba hårt. Det ingår ju mycket i bilden av vårt yrke. Hur ser du på det? Ulla: Dels är det en personlighetsfråga. Det märktes redan på skolan. Jag var alltid kvar på ritsalen när vissa andra gick hem. Det var ju för att jobba men också av sociala skäl. Att jobba hårt kan dels vara en policyfråga från kontorets sida. Men det är lurigt i början när man kommer ut och vill visa framfötterna. Då har man också minst sociala bindningar och då kanske man vänjer sig vid att jobba stenhårt. Jag har alltid jobbat jättemycket, men man ser ju efterhand att det är ju inte bra. Antingen tappar man inspirationen och arbetsglädjen eller så drar man på sig någon åkomma, kroppslig eller mental; hjärtflimmer eller depression osv. Det har helt klart sitt pris. Numer jobbar jag mycket mindre. Men jag glömde ju säga vad som var kul med yrket. Det är att varje projekt är unikt. Man kan bara till viss del vila på gamla lagrar. Man måste alltid bryta lite ny mark. Sedan är det alltid väldigt roligt med en nöjd beställare förstås. Positiv Snegla inte för mycket på trender i tidningar det är ju redan gårdagens arkitektur. 39

44 förstärkning överhuvudtaget gör att man lyfter. Det är då man orkar som mest. Lisa: Välj en typisk myt och slå hål på den. Ulla: Det finns väl massor alltså. Men en myt jag gillar att avliva är att arkitekter inte har på bygget att göra. Det är väl främst i byggbranschen, men jag anser att vi har ju faktiskt två års försprång i processen. Klart att vi är bäst skickade att ta itu med problem som uppstår på plats. Man måste odla yrkets viktighet och sin egen förmåga. Lisa: I de egna leden då? Ulla: En myt är väl det som vi har pratat om att man inte kan bli något om man inte jobbar dygnet runt. En annan är den om den enastående konstnären. Å andra sidan så behöver man träna sig i att argumentera eftersom vi i beställarsituationer rätt ofta är ensamma arkitekter. Man måste odla yrkets viktighet och sin egen förmåga. Sen får man inte tro att byggnader blir till på det sättet. Nu kom jag att tänka på ett kritiktillfälle i våras. Jag är besjälad av tanken att kritiken är ett undervisningstillfälle. Att det inte handlar om att få en dom på sitt arbete som man ska ta så hemskt allvarligt på. Projekten är ett bra verktyg för att belysa olika arkitektoniska frågor, inte för att bedöma den enskilda eleven. Hur skall man komma ifrån det?! Lisa: Ge några avslutande råd till blivande arkitekter. Ulla: Man skall gå ut hårt för att känna in uppgiften och sedan gå in i sig själv och ta det lugnt. Försök hitta enkla och raka svar. Snegla inte för mycket på trender i tidningar det är ju redan gårdagens arkitektur. 40

45 A Snart kollegor om grupptillhörighet och identifikation När man börjar på utbildningen känner man tydligt att man plötsligt är upptagen i en krets man inte hade tillträde till innan. Jag minns känslan första gången, en inom skrået känd arkitekt, på en föreläsning tilltalade oss med framtida kollegor. Det kändes väldigt stort. Jag identifierade mig som en jämlike, fast jag insåg att jag hade mycket att lära. Allt eftersom utbildningen fortskred, svalnade förundran över den identifikationen. Jag blev istället utled på det enorma identifikationspaket som följer med vårt yrke. Det finns helt klart en stor poäng med att varje skrå har sin stil och sina normer. Det handlar om trygghet, dels inom gruppen, dels gentemot omvärlden. Det handlar om människans naturliga vilja att generalisera i syfte att få grepp om sin omvärld. Det känns skönt att kunna skilja en arkitekt ifrån en bilmekaniker endast genom ett ögonkast, för visst har även bilmekaniker sin egen skråtypiska stil. Arkitekternas egen stil är närbesläktad med en mer allmängiltig designerstil. Den bygger på att vara lite udda fast på likadant sätt. Som jag har förstått det gillar vi till exempel: svart, vitt, grått, rött, elektronisk musik utan sång, allvarliga människor, Schweiz, Holland, Japan, sushi, dyra kvalitetsprodukter (som bara initierade kan identifiera som dito), utländsk skräpkultur (främst asiatisk), asymmetriska kläder, stora tomma ytor. Vi gillar till exempel inte: pastellfärger, guld, dansband, svensk skräpkultur, Ibland är det både praktiskt och bekvämt att vara stereotyp och det är inget fel i det, bara man är medveten om det och är villig att se det. 41

46 konsthantverk, USA (New York undantaget), läppstift, högklackat & dräkt eller andra damiga attribut eller människor på bilder av hus. Detta är naturligtvis en grov generalisering, men visar ändå på hur stereotypa vi är internt trots vår kreativa yrkesidentitet. Ibland är det både praktiskt och bekvämt att vara stereotyp och det är inget fel i det, bara man är medveten om det och är villig att se det. Det måste vara ett aktivt val, annars finns ingen annan förklaring än brist på mod och fantasi. Att sakna detta som arkitekt måste ju på alla sätt vara förödande. Anekdot ett: På en kritik en gång diskuterades utvecklingen från nybliven A-student till exjobbare. En av kritikerna sade, att det märks på hela personen att man mognar under utbildningen. Han hade själv haft en tjej i sin klass som i ettan kom med blommig klänning och blont utslaget timotej-hår, men när hon tog examen hade det ordnat sig med svart tröja och håret i en stram tofs. Jag vet fortfarande inte om han var ironisk. Anekdot två: På en av mina praktikplatser talades det om en kvinna som hade börjat på en av de mer välkända kontoren i stan. Hon kom första dagen med hela karriärskitet, dvs dräkt med kjol, höga klackar och läppsift, berättade de generat. Men tänk, även för henne ordnade det sig. Efter ett par veckor hade hon fått både polotröja, byxor och mjuka skor. 42 Mot bakgrund av detta är det inte särskilt svårt att konstatera hur strikta och snåla ramarna är för hur vi bör vara för att accepteras av kollegor. Du har förhoppningsvis redan räknat ut mitt budskap i frågan. Om man inte ens får se ut hur man vill utan att bli misskrediterad hur skall man då kunna utveckla och skapa vilken

47 arkitektur man vill? Det bör naturligtvis inte ha med varandra att göra, men det bör inte klädsel och kollegial respekt heller ha. Det har det uppenbarligen. Är det OK för oss framtidens arkitekter? I jämförelse med många andra arbetsmiljöer är dock acceptansen för en personlig stil relativt stor på många arkitektkontor. Ser man på en ekonom eller bilmekaniker så har de mycket striktare regler för vad som är socialt accepterat. Skillnaden är att där är det uttalat i mycket större utsträckning. De outtalade koderna i arkitektbranschen har alltså både sina för- och nackdelar. Fördelen är att det trots allt ger individen större frihet. Nackdelen är att ingen säger rakt ut vad som är OK eller inte, eftersom det skulle spegla trångsynthet och intolerans, vilket inte passar en arkitekt. Men alla kan koderna. A Behöver man tjocka glasögonbågar som arkitekt? 43

48 44 Arkitektroller Olika arkitektroller och tillämpningar av yrket Privatpraktiserande, kommunalanställd, inredare, departementsanställd, politiker, konstnär, scenograf, föreläsare, författare, egen företagare, lärare, produkt designer, projekt ledare inom en rad områden, SIDA-projektanställd, forskare, byggledare, kritiker och planerare. Alla kan de vara arkitekter. Det är så lätt att få för sig att arkitektyrket främst innebär att rita hus för nybyggnad på ett företag i privata sektorn. Det är de arkitekternas arbete som syns i media åtminstone med etiketten arkitektarbete. Sanningen är att det finns många arkitekter på poster och i organisationer som man inte tänker på som arkitekter. Däremot är deras arkitektkompetens avgörande för det arbete de utför. På utbildningen sysslar vi bara med en bråkdel av vad man kan använda sin kompetens till i arbetslivet. Det är viktigt att poängtera detta, även om de flesta som börjar på utbildningen kanske siktar på att rita hus. Jag talade med en vän till mig som är Chalmersingenjör från kemiteknik. Jag frågade hur han föreställde sig sitt framtida arbete i början på utbildningen. Han svarade att det varierade väldigt under utbildningen, beroende på vad de sysslade med just då. Vi visste ju från första dagen att en ingenjör kan jobba i princip var som helst. Därför kände jag aldrig någon stress inför vad jag skulle syssla med sedan. Jag koncentrerade mig på att försöka förstå vad jag var bra på och intresserad av. Jag tror att vi arkitekter skulle må bra av att ha

49 lite mer av det förhållningssättet. Ingen tjänar på att alla satsar på att bli privatpraktiserande bygg nadsarkitekter som konkurrerar om de mest prestigefulla uppdragen. Alla skulle tjäna på att arkitektrollen var lite bredare, dels med tanke på varje persons förutsättningar och intresse, dels med hänsyn till vad vi skulle kunna uträtta. I Sveriges Arkitekters utbildningspolicy 3 står att läsa under Arbetsuppgifter : Arkitekternas arbetsuppgifter kan sammafattas i några korta fraser: Utreda behov och förutsättningar. Planera för att förutse och hantera bevarande och utvecklingsbehov. Formulera program utifrån olika behov, krav och önskemål. Gestalta och presentera konkreta förslag till utformning av helhet och detaljer. Projektera och framställa handlingar för plan- och byggprocessen. Samordna och leda processen för att genomföra förslag. Kommunicera med aktörerna och medverka i det offentliga samtalet. Dokumentera och utvärdera det byggda resultatet. Förvalta och administrera för att värna, utveckla och realisera långsiktiga visioner. Undervisa och utbilda framtidens arkitekter. Forska om och utveckla processer och resultat. Det är inte många av dessa punkter vi övar på i skolan, eller som ens är närvarande där. Det är inte särskilt intressant att utröna huruvida det är bra eller dåligt. Det är så mycket annat som spelar in i våra liv och det tar sig de mest oväntade vändningar ibland. Det är långtifrån alltid som stora beslut eller händelser kommer ur en målmedveten process. När det gäller vilken 45

50 arkitektroll vi kommer ta oss och växa in i, tror jag att få tar det som ett aktivt beslut. Oftast faller det sig naturligt. Jag läser tre intervjuer i Arkitekten med arkitekter som inte har en traditionell arkitektroll. En är konstnär, en är utställningsarkitekt och en är ambassadör. Alla berättar de samma historia. Det ena ger det andra och så småningom upplever de att de hamnat rätt, det vill säga i en yrkesroll där de får använda hela sin person på ett stimulerande sätt. Att de skulle hamna där de är idag hade de ingen aning om. Lettlands ambassadör i Stockholm Jani Dripe, säger att arkitektutbildningen är en alldeles utmärkt grund för många andra yrkesinriktningar. (Läs hela artiklarna i Arkitekten nr. 4, 5 & ) Det finns alltså dels många olika arbetsuppgifter inom yrket, dels många olika yrken man kan välja med en arkitektutbildning i ryggen. Man kan också se på den klassiska arkitektrollen som privatpraktiserande, och finna ett spektrum av roller även där. Inom ett kontor, nästan oavsett storlek, kan man anta olika roller beroende på intresse och begåvning. Det är bara en styrka att inte alla vill syssla med samma saker. En är bra på att skissa, en annan är bra på att ta människor och förhandla, en tredje är intresserad av konstruktionens möjligheter och så vidare. Kort sagt: det finns en uppsjö av möjligheter att finna sin speciella nisch i det framtida arbetslivet! 3 Den utbildningspolicy som citeras här gav Sveriges Arkitekter ut 2004, nu (januari 2012) pågår arbetet med att ta fram en ny. 46

51 Media och arkitektur håller på att smälta samman. Vägen till arkitektens bekräftelse ligger i den mediala uppmärksamheten. Riktigt avancerad arkitektur är obyggbar och förekommer därför endast på bild. Det mångdimensionella blir tvådimensionellt. För den kringresande arkitektcirkusen är nyttoarkitekturen andras business. Arkitekterna Björn Klarqvist & Sven Thiberg om arkitektroller och den mediala arkitekturen. 47

52 h Konkurrens, kritik & tankefel Hur skall man veta om man är bra? Hur skall man få veta om man utvecklas tillräckligt? Hur skall jag kunna veta om jag är nöjd med vad jag gjort? Hur skall man förhålla sig till konkurrensen? Många av oss kom mer eller mindre direkt ifrån gymnasiet. Vi var vana att prestera bra och vi var konkurrensmedvetna. Inte minst eftersom vi kommit in på en utbildning som då, 1999, hade åtta förstahandssökande per plats och i år, 2004, tio per plats 4. Nu skulle alla vi som konkurrerat oss in, börja konkurrera med varand ra det var ju det enda sättet att få reda på om man dög. Självklart ingen öppen eller alltid medveten konkurrens (för visst var vi alla här för att utbilda oss och bli kollegor i framtiden). Vi var helt enkelt inte vana vid att inte få beröm när vi gjort vårt bästa. Man ville ju naturligtvis inte få negativ kritik på sitt arbete utan motsatsen. Undermedvetet började man alltså från dag ett att lösa uppgiften med hänsyn till vad man trodde förväntades av en. Ett av de viktigaste tankefelen under utbildningen hade således uppstått. 4 Källa var det på Chalmers Arkitektur åtta förstahandssökande per plats, på Arkitektur och Teknik nio per plats. Ofta tänkte jag när jag fått en idé att detta är ju en idé, men det är ju inte den perfekta idén, den som jag borde ha fått om jag hade varit begåvad nog. Jag försökte alltså släppa den och jobba fram något nytt. När detta inte gick så bra återvände jag ofta till min första ratade idé och tänkte att den får väl duga då. Jag genomförde alltså en idé som jag själv redan hade stämplat som inte god nog. Ytterligare ett tankefel hade fötts, för vem skulle tro på min idé om inte ens jag själv gjorde det? 48

53 I början på sin utbildning är nog de allra flesta väldigt osäkra. Jag vågar påstå att en försvinnande liten del tar sig an uppgiften med enda utgångspunkten: nu ska jag lära mig något och vad jag får för kritik spelar ingen roll. Här finns ett stort problem. Kritiken är en viktig del av utbildningen eftersom den är vår form av tentor. Det är ett kvalitetssäkrande moment, till för oss. Jag upplever att problemet är att den fungerar just som en tenta i mångt och mycket. Det vill säga att vad som händer under tiden fram till dess är mindre viktigt och att det är slutresultatet som räknas och bedöms. Detta är ingen nyhet på utbildningen. Kritiken har varit föremål för många diskussioner och en enkät genomfördes vt-04 av A-styret, men så vitt jag vet är inga stora förändringar förestående ännu. Synpunkter har förts fram på att processen dit är minst lika viktig som slutresultatet och alla verkar rörande överens om detta. Hur det ska genomföras i praktiken verkar däremot vara svårare att ringa in. Det räcker inte att bara säga detta till eleverna utan att kritiken förändras radikalt. Det som möjligtvis händer är att många sitter sista kvällen innan inlämning och febrilt letar upp inspirationsbilder eller försöker att slänga ihop något som ser ut som en tidig skiss. Jag tror inte att det gör någon större skillnad för hur vi egentligen arbetar med projekten. Gott självförtroende är också intimt förbundet med trygghet. Det gäller att bereda dig själv goda möjligheter att känna dig trygg. Hur bra du klarar av utbildningen handlar mycket om gott självförtroende, självtillit och trygghet i vad du gör. Det är viktigt vid presentationstillfället för att du ska vara trovärdig, men även för att kunna ta negativ kritik på ett bra sätt. Det är viktigt för att du skall kunna bygga upp ett eget arbetssätt som passar dig och som utgår ifrån dina färdigheter och tankesätt. Det är viktigt för att kunna känna glädje inför ditt arbete eftersom det är otroligt kämpigt att jobba med något du tycker är halvbra eller rent av dåligt. Du måste ha självförtroende nog att ta dina idéer 49

54 och tankar på allvar. Gott självförtroende är något som kommer ur dig själv. Det kan aldrig infinna sig på riktigt genom att jobba utifrån vad man tror förväntas av en. Gott självförtroende är också intimt förbundet med trygghet. Det gäller att bereda dig själv goda möjligheter att känna dig trygg. Ett sätt att komma åt det är att gå in i dig själv och leta upp ett område du faktiskt har gott självförtroende på. Försök att förstå vilka bitar av dig du faktiskt är nöjd med och vad du faktiskt anser dig behärska samt i vilka situationer du känner dig trygg. Försök sedan att använda dig av dem i ditt arkitektarbete. Undermedvetet började man alltså från dag ett att lösa uppgiften med hänsyn till vad man trodde förväntades av en. Konkurrens om jobb I början handlar konkurrensen studenter emellan om att skaffa sig en status i gruppen och genom det bedöma sin duglighet inför sig själv. Ju längre in i utbildningen man kommer, desto närmare kryper arbetslivet. Ett arbetsliv där arbetslöshetens dystra skugga ständigt håller oss studenter på mattan. Vi tänker: om jag tycker att det är hård konkurrens här i skolan, hur ska det då inte bli när jag skall söka jobb? Rädslan för arbets lösheten bidrar nog mycket till den egotrippade och hårdhudade stämning som stundtals är så smärtsamt närvarande under skoltiden. Detta är en högst naturlig mänsklig reaktion som är svår att råda bot på eftersom arbetsmarknaden går upp och ner. Det finns trots allt ljuspunkter att hänga upp sig på. Arbetslivet har en mycket större bredd av arbetsplatser och arbetsuppgifter att erbjuda än vad skolan någonsin kan visa på. Vi är alla skapta för olika typer av jobb och situationer. Chansen att du kan finna en miljö att trivas i, är betydligt större efter examen än den är i skolan, som bara är en arbetsplats av många! h 50

55 + Kritiskt tänkande & tankens kraft Jag har många gånger försökt att formulera för mig själv vad arkitektkompetens i grund och botten handlar om. Vad är det vi kan som inte vem som helst skulle kunna? Vad är det vi tränas på? Jag brukar komma fram till ungefär samma sak varje gång: vi tränas/tränar oss i att bli medvetna om vad vi ser och hör ur en arkitektonisk synvinkel. Vi blir helt enkelt bildade. Dessa intryck bearbetar vi sedan in i vår erfarenhetsbank som är ett av verktygen i arkitektarbetet. För att få en så välfungerande iakttagelseförmåga som möjligt är det kritiska sinnet avgörande. Utan att förhålla sig kritiskt och därmed sålla i all information vi har möjlighet att ta till oss, blir hjärnan snart så indränkt i information att den inte kan fungera normalt längre. Problematiskt blir det alltså när vi skall börja sålla i ett ämne som är nytt för oss. Då är förmågan att vara kritisk ännu ej så väl utvecklad på området. Automatiskt börjar vi med att lyssna nästan blint på auktoriteter på området. Men snart börjar vi att omarbeta detta till en egen uppfattning som bildar bakgrund till hur vi fortsätter att ta till oss information. Dessutom kopplar vi ihop det med resten av den kunskap vi besitter och saker hamnar i ett större sammanhang. Denna process är en viktig förutsättning, dels för att vi skall klara den fortsatta informationsströmmen, dels för att informationen skall kunna bli användbar överhuvudtaget. Utan ställningstaganden ingen debatt. Utan debatt ingen dynamik. Utan dynamik svag utveckling. Bodil Jönsson talar i sin bok Tankekraft om begreppet informationsstress. Ett problem som många av oss människor av idag upplever. Vi lider av den gamla välkända paradoxen ju mer 51

56 man får reda på, desto mindre vet man. Innan jag började på arkitektur hade jag ju ingen aning om hur mycket det var jag inte hade koll på, men snart uppdagades det. Många elever, från alla årskurser, beskriver denna stress som det värsta med att gå på arkitektutbildningen. På frågan om skolans viktigaste uppgift gentemot eleverna, svarar många, att det är att ge eleverna all den kunskap vi kommer att behöva för att klara av att arbeta som arkitekter. Det är svårt att acceptera, att det kommer att finnas obegränsat med saker att kunna. Därför finns det tyvärr inte någon nytta med att känna sig stressad över allt det man inte kan. Bodil Jönsson driver resonemanget om tankens förbluffande kraft. Hon menar att det är den enskilda individens egna tankar som är det enda som fullt ut kan påverka hur vi mår och agerar. Informationsstressen beror alltså på att vi använder vår egen tankekraft till att oroa oss för att det finns så mycket att kunna, istället för att fokusera på det vi kan, förvalta det, och istället vara nöjda med att det finns obegränsat med saker att utforska när vi vill. Vem ska du bli? Högskoleverket tar i sin skrift Vem ska du bli? upp begreppet bildning och ställer det emot utbildning. Budskapet är att vi studenter har rätt till bildning på högskolan, inte enbart utbildning. Bildning är personligt växande där inlärningen är central, men underordnad förmågan att självständigt och kritiskt kunna förhålla sig till sina kunskaper. Denna beskrivning passar också utmärkt på arkitektutbildningen tycker jag. Vidare skriver de: Därför borde högskolestudier utmana dig som student med en mängd olika perspektiv på de viktiga frågorna, så att din förståelse för omvärlden vidgas istället för att smalna. Min fråga är: tycker du att det stämmer på din situation? Får du vidgade vyer i skolan? Det är naturligtvis en tolkningsfråga, men jag tycker: är du det minsta tveksam är det 52

57 bara att sätta igång att ifrågasätta det folk säger. Om inte, är risken överhängande att bli insnöad, vilket vore slutet på din ännu ej påbörjade karriär som en arkitekt värd titeln. Våga ta ställning! En bildad människa vågar alltså ta ställning. Detta uppmärksammas också i boken Just White 5 som är ett (rätt rörigt) smörgåsbord av arkitekturteori, manifest, dokumentation och provokation. Budskapet om ställningstagandet som en förutsättning för den svenska arkitekturens utveckling är dock tydligt. Jag håller med till fullo. Utan ställningstaganden ingen debatt. Utan debatt ingen dynamik. Utan dynamik svag utveckling. Vikten av att skapa studenter som vågar ta ställning för olika ståndpunkter är alltså avgörande för vår branschs utveckling i framtiden + 5 Just White gavs ut av White arkitekter

58 Skogskyrkogården i Stockholm av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Välj själv bildtext. Foto: Stockholms stadsbyggnadskontor Det kalla omänskliga mottagande som Skogskyrkogården ger sina besökare ställs i tydlig kontrast mot den undersköna natur den är anlagd i. Arkitekturen skär vassa sår i det mjuka landskapet med sina kilometerlånga axlar. Enkla former försöker vinna poänger med lättköpta arkitekturella effekter. Livet och döden hamnar i andra rummet där arkitekturen gapar efter uppmärksamhet utan närvaro av medkänsla och värdighet. Monumentaliteten är bedövande och lämnar ingen plats för den lilla människan att sörja och bara vara. Skogskyrkogården är en vidunderligt vacker skapelse där hon breder ut sig med sina kala kullar och djupa skogspartier. De skarpa axlarna ger fantastiska siktlinjer som leder blicken mot nya mål. Abstrakt och stiliserat blandas med mer klassiska motiv, som dock alla är personligt och skickligt behandlade. Att det är ett av UNESCO:s världsarv är en komplimang i underkant till detta unika mästerstycke. Livet och döden omsätts i en arkitektur med en unik känsla av värdighet och storhet. 54

59 Inblick Anders tog examen tillsammans med sin kompis Tomas på Chalmers för någon månad sedan. Jag var på deras examination och jag förstod inte mycket av vad de egentligen hade sysslat med om jag ska vara ärlig. Vad som däremot var tydligt, var att de hade gjort något som genuint intresserade dem, något som var helt frikopplat från den traditionella bilden av ett examensarbete. Men framförallt utstrålade det äkta nyfikenhet och glädje något man, tyvärr tycker jag, sällan upplever i samband med arkitektarbete. Anders är 27 år, uppvuxen i Uddevalla där han gick natur på gymnasiet, vad annars säger han teatraliskt och vi skrattar distanserat. Lisa: Varför valde du att läsa arkitektur? Anders: För att jag kom in. *skratt* Intervju med Anders Holmer 19/ Lisa: Oj, det var en skral förklaring Anders: Okej, jag har alltid målat, men jag ville inte gå konstskola efter gymnasiet. Jag gillar inte idén med konstskola. Jag hade någon naiv tanke om att jag inte ville ha några influenser, så jag gick en förberedande utbildning i konst, design och arkitektur istället. Men jag hade ingen gammal barndomsdröm som spökade. Lisa: Hur har din inre bild av utbildningen förändrats under utbildningens gång? Anders: Från någon slags kliché om att vara en person med svarta glasögon och hela köret (fast i vår generation är det kanske mer färgglada sneakers och en dyr trashig t-shirt va?) till något mer konkret med utgångspunkt från mig själv. 55

60 Usch, det där lät flummigt och pretentiöst! Jag hatade skolan i typ 3 år och var förbannad innan jag hittade mitt sätt att gå i skolan här. Då smög det över till att bli något mer personligt från mig och jag började finna min plats och trivas. Innan jag hade kommit fram till det var det väldigt jobbigt med lärarnas vaghet. Det de sade framstod lätt som exakt vetenskap, vilket det rimligtvis inte kan vara. Men om man lyssnar som om det var det blir man hemskt förvirrad. Jag skulle aldrig investera miljoner i ett projekt ritat av en introvert folkskygg gnom. Lisa: Vari ligger din rädsla i din arkitektgärning? Anders: Nu tror jag att det är att göra något som leder till förtroendemissbruk. Alltså om jag får förtroendet att göra ett projekt och så gör jag inte allt för att tränga in i uppgiften och komma fram till något äkta och genuint. Eller att faktorer hind rar mig från att behandla varje uppgift unikt. Att inte kunna börja från noll varje gång, det vill säga sin egen nollpunkt och den innefattar ju alla insikter jag hittills uppnått. Jag menar alltså inte att man ska uppfinna hjulet varje gång, bara att behandla varje problem för sig. Jag är rädd för att skapa arkitektur som är platt från början till slut, till exempel ren konceptarkitektur. Det saknar själ och får därför hemskt kort bäst-före-datum. Samma platthet uppstår när man försöker göra något på ett sätt för att man tror att det förväntas av en det känns inte bra på djupet. Lisa: Anser du dig själv vara arkitekt? Anders: Jag har inte fått ut min examen ännu ju! *skratt* Hmm, ja första gången var väl i ettan när jag hade gjort ett litet amöbaformat hus med innerväggarna täckta av ludd. Jag tyckte det var helgrymt udda och kul. Jag förstod inte alls att man inte kunde tycka det, men så föll domen på kritiken och den var verkligen inte positiv. Jag fattade ingenting och jag kände mig väldigt osäker igen. Sedan kom det väl inte tillbaka förr 56

61 än i fyran när jag gjorde ett projekt som verkligen tog mig över tröskeln. Lisa: Hur märks personen Anders i arkitekten Anders? Anders: Arkitekten Anders är densamma som personen Anders rätt och slätt. Lisa: Vad gör dig till en god arkitekt? Anders: Vaddå god arkitekt? Lisa: Du vet, det talas ofta om goda arkitekter och god arkitektur bland oss arkitekter, så då tänkte jag tala lite fackspråk bara för att verka seriös. *skratt* Anders: Aha, då är jag med. Jag tror att det är för att jag värdesätter rum som inte enbart är nyttobetonade. Jag vill skapa rum som kan ge människor hopp, glädje och andra så kallade mjuka värden. Nä nu blev det sådär flummigt svårgreppbart igen! Jag måste försöka uttrycka mig klarare. Jag hatade skolan i typ 3 år och var förbannad innan jag hittade mitt sätt att gå i skolan här. Vi stannar upp och diskuterar hur man ska kunna uttrycka sig när man ska förklara något som man påstår sig ha funnit. Vi konstaterar även att det är hemskt svårt att förmedla detta utan att bli svävande, abstrakt och låta pretentiös. Precis sådär där som många texter om arkitektur som man inte kan ta till sig, eftersom den som skriver kanske försöker förmedla en insikt som är svårt att sätta ord på. Anders beskriver med mycket känsla ett projekt han gjorde i fyran. Jag säger att det låter som ett projekt som utifrån sett lätt hade kunnat ha ett annat upphov. Ett projekt som istället för att vara en produkt av hårt arbete, kunde vara en konstruktion utifrån vad man tror är svår arkitektur. Alltså ett projekt baserat på effektsökeri och jakt på erkännande. Han instämmer och vi kommer överens om att man inte kan göra annat än att försöka förklara sig så tydligt som möjligt. Det viktiga är anled 57

62 Skoluniform. För att motverka likriktning paradoxalt nog. ningen och uppsåtet till vad man gör, inte vad det blir rent konkret, så länge det fortfarande svarar mot uppsåtet. Lisa: Vad utgör en god arkitekt? Anders: Svårt att säga. Någon som pysslar med arkitektur för att de känner ett inre behov snarare än ett sätt att uppnå social status kanske. Lisa: Var finner du energi och glädje till ditt arbete? Anders: Tron om att jag kan skapa något som ger människor hopp. Den drivkraften har alltid funnits, men det tog fyra år att få ihop det med arkitektur. En annan energikälla är när jag ser folk som trots sina knappa resurser lyckas göra något som de inte borde kunna. Då blir jag nästan gråtfärdig. Lisa: Välj en typisk myt om yrket och slå hål på den. Anders: Arkitekten måste försaka ett socialt liv för att driva sin idé. Detta får man höra första dagen i skolan. Välkommen till ritsalen, detta är ert nya hem. Jag tycker det är helt fel eftersom det en arkitekt skall leverera i allra högsta grad har med människor att göra måste han/hon röra sig bland andra människor och hämta idéer från dessa. Jag skulle aldrig investera miljoner i ett projekt ritat av en introvert folkskygg gnom. Lisa: Välj ditt bästa råd till att trivas bättre i skolan. Anders: Lyssna inte på någon de tre första åren! *skratt* Eller lyssna åtminstone med ett kritiskt öra. Lisa: Om du hade fått förändra för att förbättra utbildningen på en punkt, vad skulle det vara? Anders: Skoluniform. För att motverka likriktning paradoxalt nog. Det kommer att bli omöjligt att se vem som är cool och arkitekturen kom 58

63 mer i fokus istället för den som har gjort den. Fast bara om jag fick designa uniformerna. Lisa: Om du hade fått gå om utbildningen, vad hade du gjort annorlunda? Anders: Läst mer faktaböcker om konstruktion till exempel för att upptäcka den tekniska biten på samma sätt som jag har upptäckt andra delar av arkitekturen. Jag hade haft lust att söka och inhämta kunskap själv, istället för att fundera veckovis på subjektiva och vaga uttalanden i stil med det här rummet känns inte färdigt. Lisa: Hur är en bra lärare i arkitektur då? Anders: Någon som förklarar att arkitektur inte är en exakt vetenskap. Någon som är tillåtande och som uppmuntrar varje person i det de gör, samt någon som tar ansvar för att bejaka mångfalden inom kåren. Det viktigaste att tala om för eleverna är vad de inte vet att de inte vet. Det är det ena. Det andra är att lyfta fram det de egentligen vet, men inte vet att de vet. Det är det som är pedagogik. Det handlar inte bara om att söka mera kunskaper. Det handlar om att bli klar över att det finns helt andra sorters insikter och att insikten är ett flöde. Arkitekt Jan Gezelius apropå pedagogik på arkitektskolorna. 59

64 k När jag blev arkitekt När jag ser tillbaka på mina fem utbildningsår kan jag såhär i efterhand urskilja olika faser. Först var det nyhetens behag i ettan. Arkitekturen var en ny spännande värld dit jag var inbjuden. Tvåan och trean var betydligt mer skeptiska. Vi var många som ofta undrade vad tusan vi hade gett oss in på. Risken för olika typer av utbildningskriser var överhängande. Synpunkter på utbildningen blev allt vanligare. Processen blev allt mer konfliktfylld; metamorfosen hade börjat på allvar. Praktikåret efter trean var en välbehövlig tid för att sortera tankarna samt att få bekräftelse på att man duger till att arbeta på ett arkitektkontor. Perspektivförskjutningen var också oerhört viktig för den fortsatta utbildningen. Fyran det sista året med vanliga skolprojekt innan exjobbet. Verkligheten trängde sig på allt oftare. Jag och mina vänner summerade och reflekterade och jag kom fram till att jag faktiskt äntligen hade gjort arkitektyrket till mitt. Jag hade i något obevakat ögonblick lagt arkitektskapet till min person. Det var det som hade saknats innan. Plötsligt kände jag att personen Lisa och arkitekten Lisa var samma. De hade helt gemensamma erfarenheter och åsikter. Det betyder inte att jag aldrig numera tvivlar på min förmåga som arkitekt. Däremot blir jag inte lika rädd längre. Att tvivla är både mänskligt och nyttigt för hjärnan så länge det håller sig inom rimliga gränser. Det hoppas jag att det fortsätter göra. k 60

65 Vem bryr sig om arkitektur mer än arkitekter? Svaret på den frågan blir ingen och alla. Ingen bryr sig om arkitektur om man inte blir inbjuden. Blir man inte det, är arkitektur detsamma som hus som vi arkitekter ritar utan deras (ickearkitekters) inblandning. Arkitekturen som fenomen och ämne blir därför något som rör en exklusiv grupp oss arkitekter samt övriga (översta kulturlager) som håller sig ajour i olika kulturfrågor. Alla har däremot en relation till hus och städer. Att tala med en icke-arkitekt om hus är lika intressant som att tala med en arkitekt tycker jag. Naturligtvis av den självklara anledningen att i städer och hus lever och verkar inte enbart arkitekter. Icke-arkitekter besitter den viktiga kunskapen att uppleva staden på ett mer omedvetet plan. En kunskap man förlorar i och med att man utbildar sig (jfr med att försöka bli analfabet om man en gång lärt sig läsa) men som är en viktig tillgång i vårt arbete. Liksom i många andra yrken är det bland arkitekter mycket viktigt att få den egna kårens erkännande. Vi anser oss vara bättre skaffade att bedöma varandras arbete än vad vanligt folk är. Vi är ju trots allt utbildade på samma ämne och har utvecklat en skarpare blick för det. Problemet ligger i att vi tenderar att endast bry oss om och värdera åsikter från de egna leden. Detta skapar ett glapp mellan arkitekt och brukare som jag inte anser är önskvärt. Om detta skriver också Lisa Åhlström i boken DIALOG inte bara arkitekter emellan (hennes examensarbete på Chalmers 2004). En fin liten bok som 61

66 62 talar klar språk kring vårt yrke i förhållande till allmänheten. Att kunna kommunicera arkitektur med icke-arkitekter är avgörande för hur vi kommer klara av vårt yrke och framförallt hur vi uppfattas av resten av samhället. Detta är något som vi måste lära oss själva och ständigt träna på för att nå ut för det är väl det vi vill?

67 Vad tänker folk? Under december 2004 och januari 2005 genomförde jag en enkät på alla årskurser på Chalmers arkitektur. Det var ett eldprov utan dess like när jag insåg att nu skulle jag få reda på vad folk faktiskt tänkte inte bara vad jag trodde att de tänkte. Min intention med enkäten var: * Att få ut lite hårda fakta om eleverna, såsom ålder och bakgrund, för att hitta den typiska arkitektstudenten. * Att försöka komma lite under skinnet på mina medstudenter för att få substans i mina antaganden om vad folk tänker och känner om att gå här. * Att finna tendenser i dessa svar. * Att försöka se samband mellan svaren i de båda frågekategorierna. * Att göra elevernas tankar synliga för varandra, för lärare och hela kåren genom att publicera dem i denna bok. 108 personer svarade på enkäten det vill säga i stort sett alla tillfrågade. Det material jag fick var väldigt intressant på flera plan. Vissa tendenser är tydliga, medan andra är mer tolkningsbara. Om vi börjar med statistiken nedan finns inga direkta överraskningar. Att 68 % av studenterna har akademikerföräldrar går till exempel helt i linje med Högskoleverkets undersökning, där de kommer fram till siffran 75 % för bland annat läkar-, jurist- och arkitektstudenter. En betydligt mer överväldigande siffra är den ekonomiska bakgrunden. Endast 7 % uppger att de kommer från hem med dålig ekonomi. Detta kan tolkas som att det är den ekonomiska statusen som 63

68 avgör yrkesval i högre utsträckning än familjens studietraditioner. Att den ekonomiska statusen avgör i vilka kretsar man rör sig och vilka intressen man har. Detta i sin tur avgör med vilka man känner samhörighet med och vilka man identifierar sig med. Att många har både jobbat och studerat något annat innan de började här var inte heller någon överraskning 6. Bland oss studenter finns det folk som har arbetat som: färghandlare, ljussättare, datortekniker, forskarassistent, skidlärare, vårdbiträde, artdirector, grundskole- och gymnasielärare, kock, brevbärare, kustbevakare, murare, grafisk designer, lagerarbetare, brandman, skräddare, snickare, vaktmästare, kompositör, skribent, charkuterist, fotograf och projektledare. Det finns alltså en enorm resurs av praktiska användarerfarenheter bland oss. Dessa erfarenheter bör också ha format oss och vår arkitektursyn olika vilket sällan kommer fram i våra projekt eller diskussioner. Finns det en käns la hos studenterna av att det man arbetade med innan inte hänger ihop med vad vi utbildar oss till nu? Det är hemskt synd om så är fallet. Detta gäller även tidigare studier. Här finns folk som har läst: civilingenjör, scenografi, filosofi, konstvetenskap, idéhistoria, sociologi, svenska, franska, spanska, musikvetenskap, på konstskola, marinbiologi, kulturvetenskap, psykologi, teologi, fysisk planering, oceanografi, medicin, ekonomi, humanekologi, byggnadsingenjör och industridesign. Återigen kan man konstatera: Det är en oerhört bred grupp som går här på skolan. 6 23% har jobbat innan utbildningen, 25% har studerat innan och 38% har både jobbat och studerat innan utbildningen. 64

69 Vad är det värsta med att läsa till arkitekt? Den kanske viktigaste frågan av dem alla. Speciellt eftersom svaren är väldigt entydiga: Orimligt många mår psykiskt dåligt. Oron för det stundande arbetslivet är stor. Osäkerhet och dåligt självförtroende som ständiga följeslagare. Arbetslöshet och konkurrens. Verklighetsfrånvändhet. Ingen fritid. Avsaknad av bekräftelse. Citat i urval: Att bli pådyvlad dessa stjärnarkitekter utan att det framgår tydligt varför de är bra Man i trean, 27 år Prestationsångest och stress! Mansdominerad bransch. Kvinna i trean, 23 år Att det pendlar så mycket mellan ångest och lätthet. Det är svårt att komma vidare när man hamnar i kreativa svackor. Kvinna i trean, 24 år Att allt skall vara så inne och coolt och att man skall jobba jämt Det är tydligen en livsstil som arkitekt som gäller?! Kvinna i trean, 22 år Osäkerheten; eftersom ingen kan säga att jag gjort något fel, blir det hela tiden jag själv som måste ifrågasätta mig själv: Har jag gjort något bra? Duger jag? Borde jag sluta redan nu? Kvinna i ettan, 20 år Stress och prestationsångest. Man i fyran, 43 år Att det ibland känns rörigt och att man blir fundersam över syftet/ den egentliga meningen med en uppgift. Något man sällan får svar på Man i ettan, 29 år Att man förväntas jobba dygnet runt och inte ha något liv vid sidan av utbildningen. Kvinna i trean, 21 år 65

70 Vad är det bästa med att läsa till arkitekt? Det är otroligt positivt att läsa dessa svar, eftersom många står i så bjärt kontrast till de på den föregående frågan. En majoritet beskriver glädjen i att få jobba kreativt. Det är naturligtvis väldigt roligt att folk upplever att de får göra det. Andra positiva faktorer som kommer upp är den personliga friheten och ansvaret, sammanhållningen i klassen, utbildningens bredd och komplexitet, tvärvetenskaplig, konkurrens, kritiktillfällena, att individen får stå i centrum och de stora möjligheterna till personlig utveckling. Generellt verkar det som att det hos studenterna finns en stor tillförsikt inför framtiden trots all oro. Citat i urval: Att få jobba med sin egen utveckling på heltid. Man i tvåan, 33 år Typ allt! Kamratskapen, ritsalarna, lärarna, känslan av att allt dagisarbete vi gör har en djupare mening och utvecklar oss otroligt. Kvinna i ettan, 20 år 66 Att man tvingas tänka till riktigt ordentligt och analysera sig själv. Kvinna i tvåan, 21 år Det är roligt att vara i skolan, man vill inte gå hem. Man ser möjligheter att få skapa och göra skillnad för någon. Kvinna i trean, 22 år Att man får frihet att utveckla sina tankar.... Kvinna i tvåan, 25 år. Allt praktiskt och kreativt arbete! Egen planerad tid. Finns inga rätt eller fel. Allt ansvar hänger på en själv. Mer som en arbetsplats än en skola. Kvinna i tvåan, 21 år

71 Om man är som jag är det nog det enda man kan bli. Det roligaste som finns. Allt man lär sig, allt man kan, allt man gör och alla minnen allt kan kopplas till arkitekturen. Man i trean, 23 år Bredden. Man kan vara/verka inom många olika områden, fler än jag kan tänka mig tror jag. Fördjupa sig i antingen ett smalt område eller vara överskridande. Kvinna i tvåan, 34 år Att man läser och håller på med sitt fritidsintresse! Kvinna i fyran, 29 år Utmaningarna. Uppenbarelserna. Kvinna i trean, 21 år Att man tilllåts vara något av en amatör samtidigt som man får ägna sig åt kreativ verksamhet. Kritiktimmarna. Kombinationen av estetik och eftertänksamhet dynamiken som ligger i detta. Kvinna i ettan, 23 år Det hjälper mig att upptäcka den värld jag lever i. Kvinna i ettan, 20 år Att möjligheterna är oändliga. Man i fyran, 25 år 67

72 Något jag förvånades över, var hur lika svaren var både årskurserna, åldrarna och könen emellan. Det positiva med det är ju att man kan tolka det som att det finns mycket kvar av individen under hela utbildningen. Det negativa är att studenter i högre årskurser uppvisar samma oro och frustration som de i de lägre. Något man kunde hoppas på avtog med åren. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är utbildningens komplexa och stundtals vaga natur som är både dess styrka och svaghet. Mycket är bra men kan naturligtvis göras bättre. Det viktigaste är förstås ändå att ta itu med det som upplevs som värst. Alltså gäller det för såväl lärare som studenter och andra berörda att läsa studenternas kommentarer och ta dem till sig. Jag tror det kan komma mycket gott ur något så enkelt som att ta fram dem i ljuset! Bara det borde kunna skapa en omedelbar förbättring. 68

73 En bildad människa står emot och låter sig inte styras av myter och fördomar. En bildad människa är mycket svår att lura En bildad människa kan i många sammanhang ses som lite annorlunda: Hon tänker själv, hon följer inte trender och mode nycker blint och hon ifrågasätter alltid innan hon lyder. Högskolestudent Marcus Priftis i en uppsats om bildning och utbildning. 69

74 Inblick Beate är konstnärlig gästprofessor på Chalmers Arkitektur. Beate har arbetat på Arkitekthøgskolen i Oslo, där hon också bedriver egen arkitekturpraktik. Intervju med Beate Hølmebakk 6/ Lisa: Varför blev du arkitekt? Beate: *skratt* Det är en fråga som jag trodde mig ha svaret på när jag började på skolan. Det var för att jag tyckte att arkitektur var en fantastisk kombination av problemlösning och konstnärligt arbete i ett yrke. Men det tror jag är helt fel, det var nog inte därför. Jag tror att det är för att rum betyder mycket för mig. Inte minst hur människor förhåller sig till varann i verkligheten, och det gör vi i rum. Lite en intuitiv känsla av att vilja organisera rumsligheter och därmed människor. Men jag är säker på att det är rätt val. Hade jag fått välja om så hade jag nog valt arkitekt igen. Lisa: Det måste ju vara väldigt skönt att kunna säga? Beate: Ja, det är det. Det har tagit väldig tid att finna sin plats i yrket och hur man vill arbeta med det. Man har ju en föreställning om hur en arkitekt jobbar. Det kräver både tid, mod och erfarenhet innan man kan slå sig till ro med hur man fungerar som yrkesperson. Lisa: Vad kände du till om yrket innan du började läsa till arkitekt? Beate: Mina föräldrar är inte arkitekter, men min bror började studera arkitektur, så jag kände till yrket lite genom det. Jag tänkte nog på det rätt tidigt, men jag försökte med många andra saker som att studera juridik, eller bli veterinär, bara för att inte bli detsamma som Carl-Viggo. 70

75 Lisa: Vad hade du för bild av arkitektyrket innan då? Beate: Jag kände inte många arkitekter och jag hade inte varit på något arkitektkontor. Jag tänkte väl att man fick möjlighet att jobba med material och med form och syssla med meningsfull gestaltning på något sätt. Det vill säga att någon faktiskt kommer att använda och ha nytta av vad man gör. Lisa: Om du skulle förklara för någon som inte alls visste hur det är att vara arkitekt och hur arkitekter är? Beate: Det är ju för det första två olika frågor *skratt*. Jag vill gärna visa på att arkitektyrket är så mycket mer än att sitta på ett kontor och skissa det är ett mycket rikt yrke. Inte bara på grund av det faktum att några ritar hus, några undervisar, några forskar eller jobbar på stadsbyggnadskontoret. Yrket i sig innehåller en större poetisk dimension. Det kan användas för att säga något om att vara människa. Det tycker jag är den viktigaste biten, men det är också den svåraste att förmedla utan att låta patetisk. De skall inte vara originella till varje pris på alla områden, speciellt inte om det blir på bekostnad av arkitektoniska kvaliteter. Lisa: Tror du att din personlighet har påverkats av ditt yrkesval? Beate: Självklart har det påverkat mig väldigt och det tror jag är avgörande. Om man inte låter sig påverkas av sitt yrke skall man nog byta. Det man har valt att hålla på med här i livet bör vara så viktigt för dig att det påverkar dig. Men jag hade nog varit en helt annan person om jag hade varit till exempel jurist. Jag hade ju haft helt andra refe renser. Lisa: Var finner du glädjen och energin att arbeta? Beate: Det grundläggande är ju mina barn, min man, min familj, vi har väldigt god kontakt, så där är det mycket glädje, men det är väl ingenting som är så energigivande som att känna att det du håller på med är viktigt! 71

76 Lisa: Vad tycker du kännetecknar ett bra projekt? Beate: Det är att det är tänkt. Med det menar jag att det reflekterar personliga val. När man kan se att den som är upphov till det har tänkt helt fritt på uppgiften. Fritt i förhållande till programmet, fritt i förhållande till konventioner, fritt i förhållande till tekniska lösningar. Alltså rätt och slätt ett intelligent och originellt projekt i tankearbetet. Inte att alla projekt ska uppfinna hjulet på nytt, men det är mycket av det som byggs som man lutar emot konventioner. Jag tycker att det är fantastiskt när projekt inte gör det. Lisa: Men det finns ju ändå projekt som är mer eller mindre lämpade för att vara traditionella. Beate: Jag kan förstå att det låter lite heroiskt att säga att alla projekt ska vara originella. De ska inte vara originella till varje pris på alla områden, speciellt inte om det blir på bekostnad av arkitektoniska kvaliteter. Exempelvis i undervisning en så tycker jag oftast att det är helt ointressant hur fasaderna ser ut eller hur det ser ut överhuvudtaget. Det är hur det är tänkt, vad lösningen baserar sig på som är intressant. Att man lyckas identifiera vad som är viktigt och lösa uppgiften utifrån det. Man måste helt enkelt vara lite skarp i huvudet. Antingen det handlar om rumsorgani sation, ekonomi, materialbruk eller tomtbehand ling. Det kan ligga på så många olika nivåer, bara man klarar att gripa fatt i något och göra det till det som skapar det fortsatta regelverket för upp giften. Lisa: Kan du avliva någon myt som vi odlar internt i kåren? Beate: *skratt* Jag vet ju inte vad ni svenskar har för myter, men det är säkert rätt likt Norge. Min erfarenhet är, allt eftersom jag blir äldre, att mycket av det som det finns myter kring faktiskt är sant. Det hade du inte väntat dig va? Ett exempel är arkitekter som skapar arkitektur som jag personligen inte tycker är speciellt intressant, men som ändå har fått stort erkännande och där 72

77 för blir förebild för många. Det finns en grund till att de blir det att det är berättigat. När jag för många år sedan lyssnade på Gert Wingårdh blev jag helt förstummad över hans uppenbarelse (i negativ bemärkelse, reds anm). Men sen jag såg boken över hans samlade verk, så tycker jag att han förtjänar den status han har fått här i Sverige. Man måste nog kunna skilja på person och projekt. Man måste kunna ge en person credits fastän man kanske inte gillar den personliga stilen och tvärtom. Man är oftast inte tillräckligt tolerant. Lisa: Eftersom jag inte har så stor erfarenhet ännu, så är ofta myterna rätt konkreta, till exempel om hur man jobbar. Beate: Då har jag en myt som jag genast vill avliva! Jag tror att det är väldigt många som har en föreställning om att en bra idé är en gåva från himlen. Att en bra idé är antingen något du har, eller så har du det inte. Men så är det inte. En bra idé är rätt och slätt hårt arbete och inget annat. Lisa: Hmm... Alltså jag tycker väl inte att folk jobbar speciellt hårt här på skolan. Det är ofta tomma ritsalar, men jag upplever inte att folk latar sig för det. Det är snarare väldigt tyngda av skolarbetet och det som händer är att de sliter ut sig mentalt. Beate: Ja, där menar jag att den här skolan måste göra något mer. Jag tänker på att det finns konkreta saker som att här på Chalmers har ni i regel väldigt korta kurser. Sex eller åtta veckor är väldigt lite tid om man skall hinna fokusera på processen också. Enligt mig är det från skolans sida lite fokusering på processen. Det i kombination med lite tid, för få lärare på ritsalen (för lite resurser) och så är man garanterad att bli godkänd. För mig är dessa ingredienser nästan en garanti för att få svaga eller osäkra studenter. Lisa: Det har vi ju varit inne på här, men vad tycker du är skolans viktigaste uppgift? 73

78 Beate: Jag helt säker på att det är att under studiernas gång är upparbeta en trygghet hos eleven. Trygghet i processen så man är förvissad om att om jag arbetar så kommer jag att få ut något av det. Naturligtvis har man alltid perioder av tvivel, det har jag själv fortfarande Lisa: Upplever du att man kan märka på en student redan från början om de är begåvade arkitekter? Beate: Det är en väldigt lurig fråga eftersom alla kommer hit med olika bakgrund. Men jag tror att alla har material i sig att göra något intressant för yrket. Det handlar om att få den yrkestrygghet man behöver för att kunna bruka det materialet. Allt det råstoff som kommer in på en skola har goda möjligheter att bli bra, bara man gödslar på rätt ställen. Men sen har ju alla ett individuellt mognadstempo. Det man kan se tidigt är vilka som är riktigt seriösa studenter som jobbar mycket. De vet man kan gå långt. Sen finns det ju de som tänker intressant men som inte jobbar tillräckligt. Men de studenter som sliter mest är nog de som kommer in med en stark föreställning om vad arkitektur är och hur man ska arbeta med yrket. De kan jobba hur mycket som helst utan att bli fria från fördomarna och därmed hitta sin egen ingång till yrket. Lisa: Jobba mycket i bemärkelsen att vara på ritsalen? Beate: Jag kanske är lite gammaldags, men jag tror det. Ritsalen ska åtminstone vara ett ställe där det händer något viktigt och spännande. Sitter man hemma med laptopen på köksbordet är man isolerad med sina egna tankar och man får mindre impulser. Lisa: Men om man är flera då? Beate: Ja, jag har upplevt många sådana små grupper som ger synergieffekter där de driver varandra, och de kan gå väldigt långt. Men till syvende och sist, så kommer oftast de bästa projekten från folk som ser skolan som en resurs. 74

79 Lisa: Vad har du för uppfattning om dem som hoppar av? Vad är orsakerna? Beate: Det har faktiskt hänt, iallafall ett par gånger att jag har rått folk att hoppa av. Alltid så är det så att de märker att arkitektyrket inte ger vad de hade önskat sig av ett yrke. Arkitektyrket är ett krävande yrke, så om man tvivlar kommer man aldrig bli lycklig med sitt yrke. Naturligtvis har man alltid perioder av tvivel, det har jag själv fortfarande, men att tvivla i grunden över en lång period. Å andra sidan så kan det i kombination med de olika mogningstiderna vara så att du tvivlar de två första åren, men sedan är det något som slår till. Det är alltid otroligt svårt att sia om. Lisa: Det är ju lätt att spekulera i att de som slutar på ett eller annat sätt inte orkar med situationen för den bryter ner dem. Beate: Jag vet att jag har talat om vikten av säkra studenter, men å andra sidan så kan detta tvivlet eller osäkerheten vara ett väldigt gott tecken. Det betyder att man blir berörd och bryr sig. Det kan oftast komma något väldigt gott ur det. Jag skulle på ett sätt vara mer orolig över en student som gled igenom hela utbildningen utan att någon gång bli nedbruten, än för en som gråter på genomgången. Men självklart måste en student som den senare uppleva toppar med. När man känner sig så nedbruten att man hämmas att jobba är det naturligtvis negativt. Sen är det ju inte heller alltid skolan som gör att man är nedbruten. Man går ju igenom olika faser och kriser i livet, men däremot kan det ju gå ut över arbetet även om inte det är orsaken. En bra idé är rätt och slätt hårt arbete och inget annat. Lisa: Ge ett råd till en blivande arkitekt? Beate: Det mesta är ju redan sagt här innan, men: Arbeta mycket och var kritisk till allt som presenteras för dig, samt mot dig själv! 75

80 Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka. Albert Einstein 76

81 Konkreta råd för en bättre skoltid Acceptera aldrig att du mår dåligt. Prata med andra på din utbildning om hur du mår. Du kommer märka att du inte är ensam. Kom överens om en gemensam strategi för att lösa problemen. Betrakta er som ett arbetsteam med en uppgift att lösa. Ta del av varandras arbeten. Skaffa litteratur om hur man kan bryta negativa tankemönster och få bättre självförtroende. Ta tid att fundera på vad du vill med din utbildning. Betrakta dig inte som ett offer. Du har makten att förändra situationen. / Matsu Lyssna inte på någon de tre första åren, eller lyssna åtminstone med ett kritiskt öra. / Anders Man skall gå hårt in för att känna in uppgiften och sedan gå in i sig själv och ta det lugnt. Försök hitta enkla och raka svar, även på komplicerade frågor. 77

82 Snegla inte för mycket på trender i tidningar etc det är ju gårdagens arkitektur. / Ulla Mat är viktigt för hjärnkapaciteten. Arbeta mycket och var kritisk till allt som presenteras för dig, samt mot dig själv! / Beate Ät när du är hungrig. Sov när du är trött. Våga visa om du mår dåligt. Tag reda på fakta i frågor som är oklara och/eller oroar dig. Våga tro på att du är duktig. Försök att få praktik! Det rätar ut många frågetecken och stärker självkänslan. Gör annat än arkitekturrelaterade aktiviteter. Tala om arkitektur med andra än med arkitekter, det ger dig träning i att uttrycka dig i klartext och om du har tur får du bekräftat att du faktiskt kan mer om arkitektur än icke-arkitekter. Om du fastnar, gör något helt annat på en gång. Hjärnan arbetar ändå. Tro inte att nedlagt arbete är förgäves även om du tycker att du får börja om från noll. Var modig! Våga ta ställning. Våga misslyckas. Inget du gör under din skoltid kommer att förfölja dig resten av livet. / Lisa 78

83 Om denna bok som examensarbete. Efterord Att välja examensarbete är en dryg uppgift det vet alla som har försökt. Detsamma gällde mig. Redan i början av fyran började diskussionerna poppa upp som svampar ur jorden runt lunchborden. Det dryftades och spekulerades om syfte, metoder och vilket som är det ultimata examensarbetet. Vad är en rimlig omfattning? Vad ger mest jobb? Själv eller tillsammans med någon? Ett examensarbete är inte vilket projekt som helst, det är kronan på verket där man ska sammanfatta alla sina färdigheter och visa sin duglighet. Det är helt enkelt fruktansvärt viktigt resonerade vissa. Andra tyckte att det är väl bara att få det gjort så man kommer vidare till nästa värld. Så gick snacket. I mitt stilla sinne tänkte jag: Om jag ska klara detta själv, så måste jag hitta något som engagerar mig som person något jag brinner för. Jag hade väldigt svårt att föreställa mig någon fiktiv byggnad som jag skulle kunna brinna för. Det blev sommar och jag försökte intala mig själv att det kommer komma till mig, bara jag är tålmodig. Så en vacker julidag ute på havet utanför Fjällbacka satt jag och funderade på mina fyra år på skolan. Vad hade de gjort med mig? Hur hade de påverkat mig som person och vilka frågor och kval hade jag ställts inför? Har jag funnit min plats i arkitektvärlden och i så fall hur? Vad hade jag gjort annorlunda om jag hade vetat det jag vet nu? Svaret på den sista frågan var enkelt: mycket. Det var plötsligt så tydligt: Jag skulle göra ett examensarbete om att bli arkitekt. Jag skulle skriva den bok jag hade velat ha till hands i början på utbildningen. Min primära målgrupp skulle alltså vara de studenter som är i början på sin utbildning. Något av värde borde jag kunna förmedla till dem. 79

84 Ps. Ni är välkomna med synpunkter eller annat på Ds. Första månaden gick åt till att försöka formulera mina egna ståndpunkter hjälpligt, vilket inte var lätt. Det skulle ju på sina ställen innebära att jag kritiserade en hel yrkeskultur och vem var jag att göra det? Så god som någon bestämde jag mig för. Annars kommer det inte att bli något. Under hela hösten pågick allt arbete parallellt. Jag skrev, intervjuade, läste, funderade, diskuterade. Vid flera tillfällen höll jag på att gå i den fälla jag själv identifierat som livsfarlig. Den som innebär att man på grund av bristande självförtroende är på väg att förkasta alla egna tankar och ståndpunkter. Att krasst konstatera att det är nog jag som överdriver eller inte har fattat. Jag kan nog främst tacka mitt ämnesval för att jag inte gav upp. Därtill kommer bra handledning och väldigt mycket positiv respons från min omvärld. Allt eftersom arbetet har fortskridit har jag format en yrkesfilosofi vilken tydligt framgår i texterna. Den innebär att den bästa arkitekten är den som är en hel människa i alla dess bemärkelser. En hel människa kan t ex inte vara intresserad av och fokuserad på bara en sak. Hon utgår ifrån alla sina personliga erfarenheter och känslor. Hon är trogen sina övertygelser och bryr sig om sin omvärld på ett positivt sätt. Hon strävar efter att vara lycklig. Jag har försökt att göra detta examensarbete på de premisserna. Jag har försökt göra bästa möjliga jobb, utan att mina andra behov har fått stryka på foten. Rent praktiskt innebär det att jag sällan har jobbat efter klockan 18 och i stort sett aldrig på helgerna. Jag har gjort allt annat jag har velat inom de tidsramarna. Varje uns av dåligt samvete har jag försökt slå bort med argumentet att hjärnan jobbar även om jag gör annat för det måste jag för att vara en hel människa. Såhär i slutfasen kan jag konstatera att det fallit väl ut. Detta är mitt lugnaste och tillika roligaste projekt under hela min skoltid. Om jag lyckades med produkten, är upp till dig som läsare. / Lisa Wingård den 8:e januari

85 Sju år senare Så sent som i går kväll satt jag och pratade med några vänner om hur man känner inför sitt jobb. Jag sade samma sak som jag sagt de senaste åren: jag älskar mitt jobb och min nuvarande arbetsplats! Men är du inte rädd att inte duga? Det känner jag jätteofta tvivlades det runt bordet. Nej, i stort sett aldrig. Hör och häpna. Det var inte gratis långt ifrån. Men värt det. Den möda vi lägger ner under utbildningen är nödvändigför att senare kunna bära vårt yrke med högt huvud. Den utsatthet som många känner under utbildningen är av en helt annan kaliber än de flesta av oss stött på tidigare. Stora tankar tar form och passerar genom ens huvud och hjärta. Vissa stannar. Det kan kännas som en andra tonårstid. Ständigt letar fötterna efter fast mark. När vi äntligen landar är det som en annan människa. I de flesta fall en klokare och starkare människa. Det som inte dödar stärker det blir mer sant för var dag. Efter sju år i yrket känns de flesta tvivel som bortblåsta och jag njuter ofta av att ha ett yrke som är just sådär fritt från ramar som det faktiskt kan vara. Bara man förhåller sig skeptisk till rådande normer och tål att bli ifrågasatt. Sedan min examen har min pappa blivit sjuk och jag har fått en dotter. Stora och omvälvande skeenden som färgat mitt liv i både ljusa och mörka nyanser. Dock har inget format mig så mycket som vägen till min yrkesidentitet. Vanan att alltid ifrågasätta, systematisera, fundera, kritisera eller kanske att bestämma sig för att inte göra just det, är alla viktiga verktyg att ha med sig i livet som arkitekt, men inte minst som människa. Det viktigaste av allt är trots allt att veta sitt värde. Att ha ett självklart existensberättigande, såväl inne i sitt djupaste privata jag, som i sitt yrkesjag. Jag vet vad jag kan och jag kan formulera det. Låt det bli lite mer sant för varje dag och du skall bli en alldeles utmärkt arkitekt tro mig. Men främst dig. /Lisa 5:e maj

86 t Källor & inspiration t i urval Böcker: Bench-Karlsen, Jo Jag skriver, alltså är jag 1999 Brundin, Anna-Lena & Gross, Thomas Rampfeber att lyckas som talare 2002 Caldenby, Claes & Walldén Åsa, Jan Gezelius 1989 Cuff, Dana Architecture the story of practice 1991 Erensjöö Rappe, Tinni & Sjögren, Jennie Diagnos: Duktig 2004 Jönsson, Bodil Tankekraft 2001 Klarqvist, Björn & Thiberg, Sven Acceptera inte 2003 Pietrzak, Katarina Så ung? Och så duktig! 2003 Rubin Dranger, Joanna Fröken märkvärdig & karriären 2002 Stevens, Garry The Favoured Circle 1998 Tanner, Susan & Ball, Jillian Att ta sig upp när man är nere hjälp till självhjälp vid depression 2002 Åhlström, Lisa Dialog inte bara arkitekter emellan examensarbete Chalmers 2004 White Arkitekter Just white 2001 Artiklar / trycksaker: Studentliv nr 4/2004 De fann stöd hos varandra Svenska Dagbladet 26/ Tunga arkitekter dömer ut Slussen Högskoleverket Om studierna, bildning och livet: Vem skall du bli? 2004 Arkitekten: Mellan två världar Yrkesroll: Utställningsarkitekt Med kultur i diplomatportföljen Internet: Sveriges Arkitekter: Högskoleverket: Dagens Nyheter: Svenska Dagbladet: Wikipedia: sv.wikipedia.org/ Regeringen och Regeringskansliet: 82

87 Tack! Mina handledare Claes Caldenby och Beate Hølmebakk för avgörande synpunkter och professionell assistans. Alla mina vänner (speciellt Per Olsson, Malin Unger, Johan Tönsgård, Johan Ljungqvist & Annika Hedeblom som läst manus löpande) för allt engagemang, all uppmuntran och alla bra diskussioner. Mina intervjuföremål för att ni tog er tid och bjöd på er själva. Min familj för synpunkter från världen utanför arkitekternas. Mina praktikplatser WSP Arkitektur i Lidköping och [KANOZI] Arkitekter i Göteborg för den värdefulla inblicken i verkligheten. Alla arkitektstudenter som svarade ambitiöst och öppenhjärtigt på min enkät och gav texten en viktig verklighetsförankring. 83

88 Lisa Wingård Om att bli arkitekt 84

89 Sveriges Arkitekter Sveriges Arkitekter är professions-, fack- och intresseorganisation för landets alla arkitekter, inredningsarkitekter, landskapsarkitekter och planeringsarkitekter. Vi har cirka medlemmar och organiserar 95 procent av landets yrkesverksamma arkitekter av förbundets medlemmar är studenter. Sveriges Arkitekter Swedish Association of Architects kansli@arkitekt.se Sveriges Arkitekter vill erbjuda sina medlemmar en bred intressebevakning av förutsättningarna och villkoren för yrkesutövningen. Vi arbetar för att åstadkomma goda betingelser för arkitekters och planerares yrkesutövning, och därmed också för arkitektur och planering som en självklar och central del av samhällsbyggandet. Utbildningen är en viktig förutsättning för medlemskapet och förbundet är mycket engagerat i att utbildningen och den studiesociala situationen är bra. Sveriges Arkitekter arbetar för att stärka arkitektrollen genom större delaktighet och tydligare ansvar i plan-, bygg- och förvaltningsprocessen. Vi arbetar också för att uppvärdera arkitektarbetet arvodes- och lönemässigt. Vi tillvaratar medlemmarnas intressen avseende arbetsuppgifter, anställningsvillkor, arbetsmarknads- och utbildningsfrågor. Som medlem i Sveriges Arkitekter kan du även vara ansluten till ArkitektService, vårt servicebolag för arkitektbranschens företagare med över 800 anslutna arkitektföretag. ArkitektService tillhandahåller tjänster som är skräddarsydda för arkitektföretagets behov, en sammanhållen informations- och rådgivningskanal som inte kan fås på annat håll. Som medlem i ArkitektService har företagaren tillgång till förmåner som bland annat juridiskt biträde, kurser och fördelaktig arkitektförsäkring VI 85

90 Sveriges Arkitekter ArkitektStudenterna student ArkitektStudenterna ArkitektStudenterna är Sveriges Arkitekters studentorganisation och verkar som en intresseoch nätverksorganisation för alla studenter, vid samtliga Sveriges arkitektutbildningar. Kärnan i verksamheten är utbytet mellan arkitekturdiscipliner, skolor, årskurser samt kopplingen till arbetslivet. Vi värnar om utbildningskvalitet och studiesociala frågor. Verksamheten bygger på medlemmarnas intressen och studentens möjlighet till att träffa andra studenter under givande och roliga former, så som medlemsinitierade projekt. Det medlemmarna ger till organisationen ska de få tillbaka i form av kunskap, energi och stärkt självkänsla i sin studiesituation. Organisationen utgörs av de ca 2600 studenter som är medlemmar i Sveriges Arkitekter. Verksamheten leds av en styrelse som består av representanter från alla arkitektskolor och ett presidium som leder styrelsens arbete. På Sveriges Arkitekters kansli arbetar också en studenthandläggare som uteslutande arbetar med studentverksamheten. Som medlem i Sveriges Arkitekter inte bara stödjer du organisationens arbete för bättre betingelser för arkitekter och studenter utan du har även möjlighet att påverka organisationens arbete. Du får indviduella fördelar så som rekommenderade ingångslöner och lönestatistik, juristhjälp vid behov och tidningen Arkitekten. Läs mer om Sveriges Arkitekter på se eller ring oss på Sveriges Arkitekter Storgatan 41 Box Stockholm VII 86

91 VIII 87

92 88