Fri som i frisk Frihet ger friskare vård-skola-omsorg

Transkript

1 CAROLIN DAHLMAN NR 42 Fri som i frisk Frihet ger friskare vård-skola-omsorg ISBN PEJLING

2 Författaren och AB Timbro 2002 Omslag: Formgivningsverket Omslagsfoto: Nino Mascardi/Image Bank Sättning: Ateljé Typsnittet L&R AB, Stockholm Tryck: Elanders Gotab, Stockholm 2002 ISBN ISSN , nr 42 Timbro, tel , fax

3

4

5 Innehåll Förord 007 Den sjuka modellen 009 Jag blev sjuk 013 Så det ser ut! 021 Personalens reaktion 053 Alternativet 059 Ett friskare folk 081 Tanken 115 Litteratur 117 Tidigare utgivna Pejlingar 125

6

7 Förord JAG BLIR SÅ TRÖTT. På hur det ser ut i den offentliga sektorn. Och på hur de som bestämmer hanterar problemet. Min mamma har MS, vilket betyder att hon behöver personliga assistenter till sin hjälp en stor del av dygnet. Men personalomsättningen är stor. Varje gång jag åker hem till Åmål för att hälsa på är det nya kvinnor på plats i lägenheten. De har oftast ingen utbildning, de kanske har jobbat på kontor och nu bytt bana. De har kastats in i jobbet med att ge mediciner, lyfta min mamma mellan olika rullstolar och andra uppgifter som är ansvarsfulla och viktiga. De fick gå tillsammans med en kollega under en dag för att lära sig rutinerna, sen var det bara att köra på egen hand! Det gör mig arg och frustrerad, både för att det riskerar min mammas hälsa, och för att jag inte förstår hur dessa kvinnor ska kunna känna trygghet i sitt arbete och orka med en situation 7

8 där de varken får utbildning eller kunskap om det de inte behärskar. De har inget att säga till om och lever med orimliga krav. Problematiken kring sjukskrivningarna som ökar har främst med kvinnors villkor att göra. Nära hälften av de svenska kvinnorna jobbar i kommun, stat och landsting på arbetsplatser där arbetsmiljön gör dem sjuka och trötta. De är vikarier, jobbar deltid och sliter för låga löner. Skälet till att kvinnornas arbete betalas med vad som närmast kan kallas fickpengar, trots att det arbete de utför är så viktigt, är att de befinner sig i den politikerstyrda, skattefinansierade offentliga sektorn. Det handlar om att de människor som tar hand om våra gamla och sjuka och undervisar våra barn, gör ett viktigt arbete. Men det sätt som våra folkvalda behandlar dem på kränker deras värdighet. Att tillåta fler att starta eget eller välja andra arbetsplatser handlar om respekt för människor, för kvinnorna. Som ung och liberal feminist reagerar jag därför ofta när vänstern gapar om mer pengar till den offentliga sektorn med argumentet att det skulle gynna kvinnor. Man kräver högre löner och bättre arbetsvillkor inom systemet i stället för att se att det är systemet i sig som skapar problemen. Stort tack till Johan Hjertqvist, Mia Lagerbäck, Mattias Bengtsson, Mauricio Rojas, Kristina von Unge och Lena Järpsten för inspirerande hjälp med text och tanke. 8

9 Den sjuka modellen RUBRIK EFTER RUBRIK. TV-program efter TV-program. Radioinslag och artiklar. Att det inte står väl till med dem som jobbar inom vård, skola och omsorg i dagens Sverige kan ingen ha missat. Det som saknas bland alla förskräckta röster är en lösning. Jag hoppas kunna presentera en sådan i den här skriften. I genomsnitt blir svensken allt sjukare för varje år som går. Och kvinnor är generellt sjukare än män; den bilden får man när man läser Riksförsäkringsverkets tabeller över sjuktal, sjukpenning och så vidare. Det kan tyckas som om kvinnor är veklingar som inte orkar med. Men jag menar att problemet snarare ligger i samhällets uppdelning i offentligt och privat, i politikers oförmåga att skapa bra arbetsplatser. Det är inte kvinnan som är sjuk, det är den offentliga sektorn som behöver mycket stark medicin. Alldeles för många av dem som är anställda av kommun och 9

10 landsting är trötta, sjuka och utslagna. Det visar undersökning efter undersökning som jag presenterar i den här boken. Och eftersom den offentliga sektorn är de svenska kvinnornas absolut största arbetsgivare närmare 50 procent av de kvinnor som yrkesarbetar i Sverige är anställda av stat, kommun eller landsting 1 är det kvinnorna som drabbas hårdast av denna verklighet. En kvinna som utbildat sig till exempelvis sjuksköterska eller lärare har en mycket begränsad möjlighet att byta arbetsgivare eller starta företag, med tanke på att kommun och landsting har nästintill monopol på att bedriva vård, skola och omsorg. Om hon vill komma ifrån den offentliga sektorn för att påverka, få bättre lön eller själv styra sin arbetstid måste hon kanske byta yrke. Debatten kring ohälsan i den offentliga sektorn drog igång på allvar när Jan Rydh i januari 2002 presenterade sin offentliga utredning Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, SOU 2002:5, om ohälsotillståndet i Sverige. Han presenterar på dryga tusen sidor rapport en mängd otäcka siffror, som med rätta kablats ut i medierna med stora bokstäver av upprörda reportrar. Han presenterar fakta som väcker oss som slumrat och trott att det var lugnt och skönt att jobba i en miljö utan vinstkrav, i den skyddade sektorn. Jan Rydhs förslag till hur fler ska bli friska är mindre slag- 1. Arbetskraftsundersökningarna, SCB. 10

11 kraftiga än hans diagram, och regeringen som lyssnat till honom har dessvärre inte gått längre. Mer företagshälsovård. Fler blanketter för arbetsgivarna att fylla i. Låtsasjobb för dem som varit sjuka länge. Omorganisation av försäkringskassan. Sida upp och sida ned med detaljer, med myrsteg där man borde ha tagit på sig löparskorna. Det är dags att fatta att det inte är mera byråkrati eller plåster på såren som behövs, när människor slås ut och börjar hata sitt jobb och sig själva. Det onda i kroppen och själen försvinner inte för att vi blåser på det. Den offentliga sektorn har inget skrubbsår, den har inre blödningar. De krafttag som behövs handlar om total förvandling. När vi tittar på vad som fattas sjuksköterskor, barnskötare, gymnasielärare och vårdbiträden och alla andra som finns inom vård, skola och omsorg, är det först och främst möjligheter att påverka, chanser att skapa en god vård- eller undervisningsmiljö. Därför måste vi fråga oss hur man kan skapa en sådan arbetsmiljö. Och för mig finns svaret i varje fall inte i den offentliga sektorns struktur, med stora, opersonliga institutioner där individerna försvinner och blir anonyma kroppar. Ett alternativ är att fortsätta utvecklingen mot fler privata alternativ inom vården, skolan och omsorgen. Genom att uppmuntra människor att ta ansvar och forma sina egna arbetsplatser, där både personalen och vårdtagarna eller eleverna trivs, kan vi få friska och engagerade människor. Det finns i dag en viss möjlighet att komma bort från den 11

12 offentliga arbetsmiljön, genom att starta företag som lever på avtal med kommun och landsting, eller genom att jobba i ett privat vårdbolag, en privat skola eller ett privat omsorgsföretag. Men än så länge är den möjligheten begränsad. Dessutom är den motarbetad av ledande politiker. I stället borde vi uppmärksamma det som gör människor friska och starka. Undersökningar visar att det är fler sjuksköterskor som vill jobba i privat än offentlig sektor. De som jobbar i kommun och landsting känner ingen positiv känsla av stolthet över det. Många vill starta eget. Det finns en enorm drivkraft och en stark vilja. Varför inte ta vara på den? 12

13 Jag blev sjuk Det gick så långt att jag hatade mitt jobb, jag ville aldrig mer jobba som lärare. Jag hann inte med någonting, fick varken respons från elever eller skolledning. Alla var stressade och splittrade. Till slut blev det en ond spiral där jag kände att jag inte kunde göra ett bra jobb längre. SÅ SÄGER MIKAEL FRIDBERG, 28 år, till Dagens Nyheters reporter i mars Han jobbade som högstadielärare i två år efter examen, men gick sedan in i väggen och jobbade på Åhléns bokavdelning under två år, innan han började känna sug efter att arbeta som lärare igen långtidssjuka. Procenttal och fjärdedelar, visst kan det skrämma i sig, men bakom alla siffror finns människor av kött och blod, och det är när man stannar för att lyssna till dem som man förstår hur allvarlig situationen är. Varje enhet i statistiken är en person, som vi själva. Här kommer några berättelser, korta och långa, från människor som inte orkade längre. Som slutade fungera och la av. 2. Lindgren,

14 Ilska och maktlöshet fick mig att rasa Jag kunde inte läsa, jag kunde inte ens koncentrera mig nog för att läsa en veckotidning. Jag kunde inte laga mat, jag ville inte klä på mig. Det var som ett stort svart hål och jag har inga minnen från den perioden. Jag mådde ingenting. Inte dåligt, inte bra. Utan ingenting. Marjalena Ahola blev sjukskriven för utbrändhet och depression i december 1999, efter 30 år i landstinget. I nio månader gick hon hemma och läkte ihop, steg för steg. Sedan återvände hon, men inte till vården. Aldrig mer till vården, säger hon. Sommaren 1999 var ett helvete på Karolinska sjukhusets akutavdelning, där Marjalena Ahola arbetade som undersköterska. Ledningen hade inte fått tag i några vikarier, så övertid var en självklarhet om någon på avdelningen skulle kunna ta ut semester. I genomsnitt jobbade undersköterskor och sjuksköterskor 50 procent utöver sin ordinarie arbetstid i en stressig miljö. Marjalena var dessutom fackligt aktiv och satt i styrelsen för sin sektion. Arbetet var extra jobbigt under en period, när man planerade en ombyggnad av akutmottagningen. Verksamhetschefens kunskaper om olika lagar, exempelvis lagen om samverkansavtal, var bristfälliga, men trots detta ville han bestämma utan att ta hänsyn till personalens åsikter, något som irriterade mycket. Det var ilska och maktlöshet som fick mig att rasa. Jag har alltid varit en sån som lägger näsan i blöt, jag har alltid velat påverka, men 1999 kom jag in i en återvändsgränd, säger hon. 14

15 Samtidigt som Marjalena blev sjukskriven hände samma sak med en sjuksköterska på avdelningen, också hon fackligt aktiv, stressad av möten och brist på inflytande. Att inte kunna påverka ser Marjalena som en viktig faktor bakom utbrändhet. Men hon skyller på sig själv som person för att hon inte mäktade med. Man får skylla sig själv, säger hon, som tar på sig för mycket. Jag har alltid ställt höga krav på mig själv. Efter den hektiska sommaren tog hon tjänstledigt för att jobba med ett projekt inom facket i tre månader. Jag behövde andas ut, det var för mycket. Chefen kritiserade mig för att vara grus i maskineriet och bromsade processen. Men när hon tagit tjänstledigt slutade telefonen inte att ringa. Kolleger ringde och frågade saker, och det fanns alltid meddelanden på telefonsvararen. Då bröt Marjalena samman. Hon grät mycket, för minsta småsak. Både glädje och sorg svämmade över. Blodtrycket började stiga trots medicinering. Till slut sa företagsläkaren att hon var deprimerad. Det kan inte vara möjligt, tänkte jag. Jag jobbar, jag är aktiv, jag är en lugn person. Det kan inte hända mig. Hon fick antidepressiv medicin och tid att hämta sig. Medicinen äter hon ännu, och hon går fortfarande i samtalsterapi, men hon står på benen. I dag arbetar hon administrativt, med kompetensutveckling av undersköterskor, barnsköterskor och vaktmästare på Karolinska sjukhuset. Och jag jobbar aldrig över och har aldrig dåligt samvete! 15

16 Vanmakt i skolan gav mobbning och skvaller Hon hade åsikter kring hur organisationen i skolan såg ut. Hon skrev en handlingsplan där hon föreslog hur man kunde förbättra situationen för medarbetarna. Hon larmade när personal eller elever mådde dåligt. Som svar blev hennes arbetsuppgifter förändrade, plötsligt var de inte så viktiga längre. Då gick jag därifrån och grät, grät och grät. Hela min existens gungade. Det blev för mycket för mig, säger Britta Backman. 19 av cirka 100 lärare hade slutat på skolan det senaste året. De sa upp sig, gick till andra skolor eller slutade helt som lärare. De orkade inte vara kvar på skolan, där vissa lärare mobbade andra och spred skvaller. Den vanmakt som finns hos dem som jobbar i organisationen leder inte sällan till cynism och förakt. Ingen kan påverka sin situation, vilket får dem att bete sig som barn. Man släpper vuxenheten och sin professionella hållning. Det är sånt som händer med människor som inte blir hörda. Egentligen ropar de på hjälp. Britta började på skolan Hon skulle bygga upp en ny verksamhet för barn med särskilda behov. Men steg för steg började besvären. Hon fick svårt att sova, det gjorde ont i magen. Det gjorde ont i kroppen av spänningar, oron gjorde att kroppen inte hängde ihop. Armen började släpa, det var som om hon inte visste vad som tillhörde henne längre. Hjärtat rusade. Hon kände att skolans dåliga hälsa satte sig i henne. 16

17 Konflikter och våld på skolan tog på självförtroendet. Jag tog på mig skuld till en början, jag trodde det var mitt fel. Ledningen på skolan förnekade problemen, skyllde ifrån sig och fick mig att framstå som den skyldiga. Jag trodde dem, trots att jag har arbetat i skolan i 30 år och har erfarenhet nog att grunda mig på. Efter två år av rehabilitering, samtal med andra utbrända och tid att gråta ut, har Britta rest sig. Hon målade sig igenom krisen och berättar nu om sin utbrändhet, och vägen ut ur den, på konstutställningar. Nu inser hon att det inte var hennes eget fel att hon blev sjuk. I stället ser hon en kedja av besparingar som ledde till att skolledningen blev pressad och som i sin tur ledde till att den dåliga stämningen spreds vidare ned i organisationen. Alla är egentligen offer. Lärarna på den skola där jag arbetade sågs som förbrukningsvaror. Man fick ingen positiv feedback på sitt arbete. Ledningen var svag och lyssnade på förtal i stället för på de enskilda. Det är ingen slump att en femtedel av lärarkåren slutat på ett år. Britta kommer förmodligen inte att kunna komma tillbaka till skolvärlden om inte arbetsmiljön radikalt förändras. Hon försökte arbetsträna på en skola ett par timmar i veckan, men kände att toleransen var lägre än tidigare. Hon kände igen de faktorer som gjort henne sjuk och parerade direkt när de kom. Nu prövar hon ett nytt arbete på bibliotek. Där får hon återigen uppskattning för det hon gör och den hon är, något som helt 17

18 saknats i skolan sedan början av 90-talet. Jag har trots allt goda minnen från skolan. På 70- och 80- talen blomstrade skolvärlden, jag kunde utvecklas och känna lust. Men något har hänt. Något som man måste göra något åt. Jag var grinig och grät hela tiden Det är nu fyra år sedan Ingalill Ericsson fick order från sin läkare om att inte arbeta mer. Hjärtat hade då stressat i tre år och läkaren befarade hjärtinfarkt, trots att Ingalill är en späd, vältränad och sund människa. Vi möts på ett kafé i Tumba centrum. Bakom oss sitter två mammor med småbarn som skriker. Ingalill stannar plötsligt till i samtalet. För tre månader sedan hade jag fått panik av barnen, säger hon. Jag hade varit tvungen att gå härifrån. Hon hade arbetat med barn i 25 år, först med sjuka barn och sedan som dagmamma. Sista tiden hade hon drygt tio barn plus sina egna tre hemma på dagarna. En stark pliktkänsla fick henne att tacka ja till nya barn, men när hon till slut protesterade fanns ingen förståelse att få. Det finns andra som vill ha ditt jobb, sa man från arbetsledningen. Och Ingalill bet ihop och fortsatte i samma tempo. Mitt hem var en barnparkering. Det handlade inte om omsorg, utan om en plats där barnen kunde vistas när föräldrarna var på jobbet. Jag kunde inte utföra mitt jobb, jag kunde inte 18

19 låta barnen utvecklas genom att gå på utflykter, baka eller göra aktiviteter utifrån deras talanger. Barn förtjänar att bli sedda varje dag, men det hann jag knappt med. Jag var som en robot. I början av 90-talet kom omorganisationen där personalen fick allt mindre att säga till om. Resurserna minskade och idéer rann ut i sanden. Då började Ingalill få svårt att sova. Sammanlagt sov hon ungefär tre timmar per natt. Det är först nu, efter tio år, som sömnen kommit tillbaka. Jag är en urstark människa med järnvilja, annars skulle jag inte ha orkat med. Man är uppfostrad till att kämpa vidare och sköta sin försörjning. Därför jobbar man. Men familjen fick lida när det var som värst. Jag var alltid grinig och grät hela tiden. Hon drog sig undan från kollegerna. Hon vågade inte erkänna öppet hur hon kände, att hon inte orkade. Det gäller bara att överleva, säger hon. Att klara dagen. Om jag öppnade mig slutade det bara med att jag stortjöt. Av de 22 dagmammor som arbetade i samma grupp finns nu bara fem kvar. De andra har slutat, eftersom de inte ville hamna i Ingalills situation. De kände att de var nära. Chefen är också utbränd. Det är nog ingen lätt uppgift att vara mellanchef när man har politiker över sig. Man får en massa sparkrav som är orimliga, man kan inte se hur det ska gå ihop. Efter ett par år kände sig Ingalill bättre, hon var redo att i alla fall arbeta halvtid. Men det gick inte att hitta några halvtidsjobb 19

20 i någon annan verksamhet än barnomsorgen sa man på kommunen, och hon blev ombedd att säga upp sig. Hon sökte sig i stället till en kursgård där hon arbetade som receptionist innan hon bröt ihop fullständigt. Jag kom in i en djup depression, sannolikt på grund av att kommunen inte kunde se sin skuld i mitt sjukdomstillstånd utan lade över skulden på mig. Jag fick panikångest, kunde inte äta, orkade ingenting. Inte köra bil, inte prata i telefon, inte ta mig upp ur soffan. Jag var inte jag. Nu har hon kommit upp till ytan, mycket tack vare rehabilitering via hypnos. Hon har tillsammans med några andra utbrända startat Dufis, De utbrändas förening i Sverige. Hon mår bättre, har slutat förknippa sitt hem med arbetet som dagmamma och kan till och med känna hemlängtan. Någon gång kommer hon kanske att kunna jobba med barn igen, säger hon. Det finns hopp. 20

21 Så det ser ut! MÄNNISKOR SLÅS UT en efter en. Kvinnor, som sliter i ansvarsfulla jobb, som tar hand om oss andra när vi vill ha vård och utbildning, får ingen guldklocka när de arbetat länge. I stället blir de belönade med långtidssjukskrivning, sjukbidrag och förtidspension. Det är den offentliga sektorn, och alldeles särskilt den kommunala, som skördar offer. Kommunerna har många lågutbildade bland sina anställda, exempelvis vårdbiträden, undersköterskor, hemsjukvårdare och barnskötare. De har låga löner, men tvingas slita hårdare än många andra. Dessutom är deras anställning ofta osäker. Enligt Jan Rydhs utredning är kommunerna nu den största arbetsgivaren för dem som jobbar med vård och omsorg. Detta sedan införandet av ädelreformen och psykiatrireformen på 1990-talet, då verksamheterna flyttades från landstinget till 21

22 kommunen. 3 Men kommunen är ingen bra arbetsgivare. Larmrapporterna duggar tätt; de som jobbar kommunalt är överrepresenterade på alltför många negativa tio-i-topp-listor. Personalen är sjuk, utbränd, långtidssjuk, trött, rädd och stressad. Sjuk Vi svenskar blir allt sjukare. Från 1955 fram till i dag har antalet dagar per år som vi tar ut sjukpenning med vissa undantag ökat, bland annat under en period på 90-talet. Det beror sannolikt på att det var då arbetsgivaren fick större ansvar för ersättningen under sjukdom och fick betala de första 14 dagarna. Tidigare räknades varenda dag vi var sjuka in i sjukdomsstatistiken hos Riksförsäkringsverket, men efter 1992 räknas bara dagarna efter de första fjorton. Förra året var vi i genomsnitt sjuka 24,4 dagar, vilket motsvarar fem veckor. Bara vid två tillfällen 1988 och 1989 har siffran varit högre. Antalet uttagna sjukdagar ökar nu, år efter år SOU 2002:5, bilaga 2:4. 4. Riksförsäkringsverket, statistik över sjuktal. 22

23 Diagram 1. Totala antalet sjukdagar i genomsnitt per person årsvis KÄLLA: RIKSFÖRSÄKRINGSVERKETS STATISTIK ÖVER SJUKTAL. Politikers agerande och aktuell konjunktur påverkar kurvans utseende. Här är några av de regler som påverkat upp- och nedgångarna 5 :

24 1955. Sjukhjälpstiden är högst 2 år. Karenstiden är 3 dagar för alla Sjukhjälpstiden är obegränsad. Karenstiden är 3 dagar för alla Karenstiden är 1 dag, insjuknandedagen Beskattad och pensionsgrundande sjukpenning införs. Höjd ersättningsnivå. Juli Pensionsåldern sänks från 67 till 65 år. December Karensdagen tas bort. Sjukpenning utbetalas endast för dagar med inkomstbortfall under sjukperiodens 14 första dagar och från och med dag 15 ges sjukpenning för alla dagar i sjukperioden. Mars Ersättningsnivån sänks under de tre första dagarna i sjukperioden Sjuklön från arbetsgivare till anställda införs under sjukperiodens 14 första dagar. Sjukpenning till anställda betalas först från dag 15 i sjukperioden. April Karensdag införs Ersättningsnivån sänks och sjuklön från arbetsgivare till anställda förlängs till sjukperiodens 28 första dagar Ersättningsnivån höjs. April Sjuklön från arbetsgivare till anställda förkortas till sjukperiodens 14 första dagar. En intressant förändring äger rum 1997 och framåt, när kurvan sticker i väg och vi får en mer dramatisk ökning än tidigare. 24

25 Detta kan delvis förklaras av högkonjunkturen, men det räcker inte. Det kan självklart bero på att fler är sjuka, men också på attitydförändringar, att begreppet utbränd accepteras eller att människor blir mer individualistiska och vägrar ställa upp på hierarkiska modeller med hårda krav. Det är än så länge oerhört svårt att dra några slutsatser av detta, och mer forskning kommer att behövas innan vi kan konstatera vad som ligger bakom förändringen. Kvinnor har generellt sett fler sjukskrivningsdagar än män, nästan dubbelt så många. En kvinna var i genomsnitt borta nästan 32 dagar under 2001, medan en man var borta ungefär 18 dagar. Det motsvarar cirka sex respektive fyra veckor. Aldrig tidigare har de svenska kvinnorna tagit ut så många sjukdagar som nu. 6 Den största ökningen av sjukpenningsdagar står kvinnorna mellan 30 och 49 år för. 7 Vård, skola och omsorg drabbas hårdast. I landstingen har andelen anställda som varit sjukskrivna mer än 30 dagar i följd mer än fördubblats de senaste åren. 8 Antalet anställda i grundskolan som blev sjuka på grund av arbetsmiljön fördubblades mellan 1994 och Marie Norell, byrådirektör på Arbetsmiljöverket, säger till Svenska Dagbladet: 6. Riksförsäkringsverket, statistik över sjuktal. 7. Danielsson, Lindström,

26 Takten har ökat, klimatet är råare, klasserna större, ljudnivån högre, trångboddheten större, underhållet och städningen ofta eftersatt och de ekonomiska kraven större. Sammantaget innebär detta att det kan vara väldigt jobbigt och stökigt i klasserna och betydligt tuffare att vara anställd i dag än tidigare. 9 I HaKul-projektet, som Karolinska Institutet driver, studeras vård- och omsorgsjobben i en landsomfattande undersökning. Det visar sig att 63 procent varit sjukskrivna det senaste året. Bara 13 procent var kärnfriska och hade varken varit frånvarande eller kommit sjuka till jobbet. 10 En tydlig illustration av det usla läget är att det faktiskt är fler som är sjukskrivna än arbetslösa. Förra året var personer arbetslösa, vilket kan jämföras med de som var sjukskrivna. 11 Svårt att sova Många ligger vakna och grubblar på nätterna. Jobbet mal i huvudet, fram och tillbaka. Det är en negativ spiral där stress leder till sömnsvårigheter, vilket i sin tur leder till utmattning. Man brukar se svårigheter att sova som första steget på väg mot utbränning. 19. Bergling, HaKul-projektet, Mellin,

27 Diagram 2. Andel med sömnproblem inom olika sektorer 1991 och 1999, i procent Stat Kommun Landsting Industri Handel/Service KÄLLA: ARBETSMILJÖVERKET/SCB, Det är särskilt många inom den offentliga sektorn som har svårt att sova. Bland kvinnliga grundskollärare ligger över 40 procent vakna varje vecka, och bland hälso- och sjukvårdsspecialister och gymnasielärare har var tredje sömnsvårigheter. 12 Enligt en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort har sex av tio lärare haft sömnsvårigheter Arbetsmiljöverket/SCB, 2001b. 13. Lärarnas arbetsmiljö i sex städer,

28 Förändringen under 90-talet är dramatisk låg procentsiffran över personer som varje vecka hade svårt att sova på grund av att de tänkte för mycket på jobbet, på under 15 procent inom både den offentliga och den privata sektorn hade åtminstone var fjärde inom stat, kommun och landsting sömnproblem. 14 Sjuk på jobbet Det är få som ligger kvar i sängen med te och halstabletter när de inte mår bra. Enligt HaKul-projektet kom tre fjärdedelar av de anställda inom vård och omsorg till jobbet sjuka det senaste året. Den vanligaste orsaken sades vara att man inte hade råd att vara hemma och att man ville vara lojal mot arbetskamrater som annars måste ta på sig ens arbetsuppgifter. Detta kan jämföras med siffror från en TCO-undersökning som säger att 64 procent av alla yrkesoverksamma gått till jobbet fast de är sjuka. 15 Trött Varannan läkare känner sig ofta, eller mycket ofta, psykiskt uttröttad efter arbetet. Nästan var fjärde läkare dras ofta, eller mycket ofta, med perioder av trötthet och nedstämdhet på 14. Arbetsmiljöverket/SCB, 2001b. 15. Moder Svea,

29 grund av arbetet. De privatpraktiserande läkarna är mer sällan psykiskt uttröttade. Det visar sig att det finns ett starkt samband mellan hur man ser på sin arbetssituation och hur man mår. Bara 20 procent av de läkare som känner sig trötta och nedstämda ofta eller mycket ofta har möjlighet att diskutera och påverka uppläggningen av sitt arbete i stort. Bland samtliga läkare är siffran 40 procent. Också tidspress leder till trötthet. 83 procent av dem som känner sig psykiskt trötta känner ofta eller mycket ofta oacceptabel tidspress, jämfört med 60 procent i hela gruppen. 16 Mycket att göra En stor orsak till sjukskrivningarna i den offentliga sektorn ligger i stressen, den negativa stressen som sliter på kvinnorna. Kommunal har tagit fram en skrift som heter I stressens spår. Där beskrivs hur kommunalarna intar jumboplatsen när det gäller hälsa. Det visar sig att medlemmarna stressar mer, sover sämre, oroar sig mer, röker mer och oftare är sjukskrivna än genomsnittssvensken. Var fjärde medlem lider av återkommande huvudvärk eller migrän. Fler och fler känner ångest och oro. 17 Nästan hälften upplever att arbetsmiljön blivit sämre de senaste åren och bara en av fyra är nöjd med sin arbetsmiljö. 16. Arbetslivsenkät om läkares arbetssituation, Svenska Kommunalarbetareförbundet, 2002a. 29

30 Nöjd Inte nöjd Inte nöjd Inte nöjd KÄLLA: SVENSKA KOMMUNALARBETAREFÖRBUNDET, 2002A. TCO har frågat yrkesverksamma om deras syn på stress. Inom offentlig sektor anger 81 procent att det är stressen som är orsaken till det ökade antalet sjukdagar. Motsvarande siffra för privat sektor är något mindre, 68 procent. 18 Under 1998 och 1999 genomförde numera nedlagda Arbetarskyddsstyrelsen tvåtusen inspektioner inom vård och omsorg. Detta resulterade i skriften Stress och belastning inom vård och omsorg. Här kommer man bland annat fram till följande: Arbetsledare inom äldreomsorgen har personal- och arbetsmiljöansvar för 160 personer men hinner inte med annat än att hålla verksamheten flytande. 18. Moder Svea långtidssjukskriven,

31 Lokalutformningen svarar inte mot personalens behov, vilket ger ökad risk för belastningsskador. Handledning förekommer sällan eftersom sjuksköterskornas egen arbetsbörda är så stor. Personalen är psykiskt belastad till följd av ensamarbete. Nya arbetsuppgifter transporter, grovstädning med mera som ett resultat av besparingarna har tillförts vårdpersonal, trots ökad vårdtyngd. Lyfthjälpmedel saknas när de behövs. Olika våningsplan inom gruppboendeenheter tvingas till exempel dela på de hjälpmedel som underlättar omvårdnadsarbetet, något som är krångligt. Arbetsledare och sjuksköterskor i kommunal omsorg har extremt hög arbetsbelastning och saknar ersättare vid frånvaro. Omsorgs- och sjukvårdspersonal upplever ökade krav från patienter och anhöriga. Cheferna tvingas prioritera budgetmål på bekostnad av såväl verksamhets- som arbetsmiljömål. Mål för arbetsmiljöarbetet saknas ofta. Signaler om att personalen mår dåligt feltolkas eller åtgärdas inte i tid. Arbetsmiljöverket skriver att de högsta andelarna stressrelaterade besvär återfinns hos kvinnor inom vård och omsorg, inom utbildning samt i offentlig förvaltning. Där redovisar mer än var tionde sysselsatt kvinna besvär till följd av stress och andra psykiska påfrestningar. Extra drabbade grupper är undersköterskor 31

32 och sjukvårdsbiträden, där var tredje hade liknande besvär. 19 Värst verkar det vara bland lärarna. Nästan varannan nyutexaminerad lärare tvingas dagligen jobba över gratis för att hinna med sina arbetsuppgifter. 20 Bland de kvinnliga gymnasielärarna hade nästan 40 procent arbetsrelaterade besvär, på grund av faktorer som belastning, stress och psykisk påfrestning, enligt Arbetsmiljöverkets rapport från Männen klarar sig bättre, även om var fjärde gymnasielärare säger sig ha besvär av samma orsaker. 21 Sju av tio lärare tycker att deras arbetsbelastning är för hög och att den har ökat de senaste åren. I dag tvingas de arbeta helger och kvällar för att hinna med. Drygt hälften säger att den ökade belastningen beror på att man fått fler och nya arbetsuppgifter. Många tror att de kommer att lämna yrket uppgav procent av dem som arbetade i vården att deras arbetstakt hade ökat de senaste fem åren. Läkare och sjuksköterskor måste hoppa över lunchen och ta med jobb hem varje vecka. 23 Nästan sex av tio läkare anser att de ofta eller mycket ofta arbetar under tidspress som är oacceptabel. Bland de privatpraktiserande läkarna är situationen något bättre; där 19. Arbetsorsakade besvär Lärarförbundet, Arbetsorsakade besvär Lärarnas arbetsmiljö i sex städer, Vårdens arbetshälsorapport,