Upphovsrätt och patent. Nr kr. Kan man äga idéer? Frédéric Bastiat 200 år Kravallindustrin med statligt stöd

Transkript

1 Nr kr För kapitalism och individuell frihet Upphovsrätt och patent Kan man äga idéer? Frédéric Bastiat 200 år Kravallindustrin med statligt stöd

2 LIBERTARIAN INTERNATIONAL FALL CONVENTION IN PRAGUE 2-5 November 2001 UNITING EUROPE WITHOUT THE UNION Organised by LIBERALNI INSTITUT, Together with L I and Nova Civitas (Belgium) Among the speakers are Sean Gabb Michael Kastner Josef Sima Mr. Martin Stefunko Dan Stastny Price: 20 US$ More information can be found on Libertarian International s Webpages at Libertarian International's mission is to coordinate various initiatives in the defense of individual liberty throughout the world. Formally, Libertarian International is a non-profit foundation registered in the Netherlands. Libertarian International has little time or need for bureaucracy and hierarchy. Hubert Jongen of the Netherlands is the president; Palle Steen Jensen in Copenhagen, Christian Michel in London and Henrik Bejke in Stockholm are among the founding members, and you are welcome to get in touch with any of them for further information and contacts. Libertarian International's principles are based on libertarianism. While libertarians are a diverse group of people with many philosophical starting points, they share a defining belief: that everyone should be free to do as they choose, so long as they don't infringe upon the equal freedom of others. Human interaction should be voluntary, not coerced. The only time physical force is acceptable is when it is used to defend against force. Many libertarians frame this in terms of the non-aggression principle: no individual or group of individuals shall initiate force against the person or property of any other individual. This might not seem very radical. After all, your parents probably taught you not to cheat, steal or pick fights in other words, not to use force against others. What sets libertarians apart is that they don't make any exceptions to this principle not even for governments. In the libertarian view, governments should be held to the same standards of right and wrong as individuals. As a result, libertarians believe that governments should not interfere with the interactions and exchanges of peaceful people, or group of individuals. You can contact and/or support LI at the adress: P.O. Box 21, 2910 Essen, Belgium info@libertarian.to Our BANK ACCOUNT, where you can send your contributions is withthe RABO BANK, A/C Libertarian International, number We accept payments in E-gold. The E-gold account number of Libertarian International is: If you do not yet have your own E-gold account, find out about it on e-gold.com I am very interested in Libertarian International. Please send me more information. Name: Address: City and postal address: Country: Telephone: I plan to attend the L I Fall convention in PRAGUE. I have the following wishes/ideas for improving L I:

3 Innehåll Breviabox 620, Stockholm Redaktör Erik Lakomaa Redaktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke Redaktion Karin Råde, Pär-Henrik Edqvist, Oscar Hjertqvist, Johan Nordström, Mats Sylvan Redaktionsråd Sven Rydenfelt, Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg, Henrik Alexandersson Presslagd ISSN: Löpnummer 56 Manusstopp nr : 15 november. NYLIBERALISMEN Tidningen NYLIBERALEN företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, Richard Cobden, John Bright, Thomas Jefferson, Patrick Henry, Herbert Spencer och Frédéric Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av dessa sedan utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid återfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. TIDSKRIFTEN NYLIBERALEN Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med den liberala nätverksorganisationen Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka till frihetsfronten@bahnhof.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivnigen: Ursprungligen publicerad i Tidskriften Nyliberalen, Box 620, Stockholm, samt att ett exemplar av den publikation där återtrycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsidor anges: Upphovsrätt och patent 6 Ägandet av idéer Ingemar Nordin visar hur respekter för den materiella äganderätten kan avändas för att skydda ägandet av idéer. 9 Immateriell egendom ett vara eller ickevara? Per Bylund visar att rätten till immateriell egendom har fått liberaler att grubbla genom åren. 13 Upphovsrätt finns inte Oscar Mannbro skriver om hur upphovsrättslagstiftningen skapat ogliopol och ur marknaden kan förse oss med alternativa lösningar. 4 Kravallindustrin Erik Lakomaa skriver i sin ledare om hur pengarna styr även de som protesterar mot pengarnas makt. 13 Reklammakaren Åter hyllar Walter Block sådant som fördöms av välfärdsstaten. 16 Bland lagbrytare i Bastiat-land Johan Nordström rapporterar från en konferens till den store franske liberale tänkarens minne år i frihetens tjänst Johan Norberg tecknar den franske ekonomen och skribenten Frédéric Bastiats levnadsöde och visar hur han även i våra dagar har ett betydelsefullt inflytande. 25 Minimalstat eller anarki Danne Nordling och Elias Granqvist kritiserar Per Bylunds argumentation mot statens existens.. 29 Lysnader Spooners radikala etik Per Ericson ger en introduktion till en av den amerikanska frihetstraditionens märkligaste män. 32 Recensioner Joel Malmqvist recenserar Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg. Oscar Hjertqvist recenserar Bostadsmarknaden allt utom marknad av Bodil Bryntesson. 34 Frihetsfrontens sommarseminarium Fredrik Östlund rapporterar från en ideologisk helg. PRENUMERATION Nyliberalen utkommer med fyra nummer om året. Prenumeration kostar 150 kronor/4 nr. Den som vill bidra ekonomiskt till denna icke-skattefinansierade tidning kan köpa en stödprenumeration som kostar 350 kronor i vilket ingår 10 procent rabatt på boksortimentet samt en gratisprenumeration till en vän. Om man vill bidra extra till den liberala kampen kan man bli sponsor för 500 kronor, vilket utöver detta även ger personlig information/korrespondens om Nyliberalens verksamhet. A Prenumerant 150 : B Stödprenumerant 350 : C Sponsor 500 : Betala på Nyliberalens postgiro Glöm inte namn och adress! (Även på den du vill skänka en prenumeration till om du väljer B eller C.) Om du vill betala för två år på en gång gäller följande priser: A 250 :, B 600 :, C 900: 3

4 Ledare Kravallindustrin Samtidigt som Göteborgs och Genuas affärsidkare sopade upp glasskärvorna från sina krossade skyltfönster måste de ha ställt sig frågan: Vem betalar för det här? Det är ju inte så att det bara uppstår en armé av vänsteraktivister ur tomma intet. Det krävs ledare, organisatörer och pengar. Pengar för att hyra mötesplatser, trycka affischer, flygblad med mera. Så låt oss se var pengarna kommer ifrån! Protester mot globalisering och frihandel har blivit en mångmiljonindustri, med internationella organisationer som sysselsätter tusentals personer världen över. Detta är inget att förvånas över. Till och med Greenpeace en global organisation men kontor i London, Buenos Aires, Washington och Tokyo har en CFO; en ekonomidirektör. Antiglobaliseringsrörelsen liknar på många sätt ett företag. En spegelbild av den kapitalistiska värld Attac, AFA och de andra kämpar emot. Företaget har marknadsföringsavdelning, riskkapitalister, fackföreningar och rekryteringskampanjer precis som vilket annat företag som helst. Men istället för att sälja tandkräm eller öl säljer antiglobalisterna hinder för invandring och handel över gränserna. Italiensk uppbackning Vi börjar med holdingbolagen i kravallbranschen. Genua Social Forum, den paraplyorganisation som organiserade ett mottoppmöte till G8-mötet i Genua och därmed gav de ligister som slog sönder staden en intellektuell och seriös fasad, fick, enligt Social Forums ledare Carlo Schenone, 14 miljoner kronor av den italienska staten för att kunna ordna konferenslokaler, översättningstjänst och mediarelationer. The International Forum on Globalization, som består av frihandelsfientliga grupper från olika länder, spelar en liknande roll på det internationella planet. En av organisationens företrädare i Genua var Susan George som även är vice ordförande för Attac. En annan är Jose Bové den franske bonde som i protest emot globaliseringen (läs: att han trots EU-bidrag inte kunde erbjuda produkter som konsumenterna var villiga att köpa) förstörde en McDonald s restaurang. Forum on Globalization finansieras huvudsakligen av The Foundation for Deep Ecology, en San Francisco-baserad stiftelse som grundades av Douglas Tompkins, ägaren till Esprit Clothing Company. Med över en och en halv miljard i tillgångar fungerar Tompkins stiftelse som ett riskkapitalbolag som specialiserat sig på att investera i vänsterrörelsen. Öppenhetens fiender Genom Forum on Globalization har stiftelsen sett till att organisationer som Attac hade råd att vara med i Genua. Även Attac kan för övrigt liknas vid ett holdingbolag, ägt av fackföreningar och vänsterorganisationer som anser att globaliseringen bara gynnar det internationella kapitalet och de multinationella företagen. Även om Attac huvudsakligen ägnar sig åt att lobba för införandet av en skatt på internationella kapitaltransaktioner lägger de ner stora resurser på att bygga koalitioner med organisation som fokuserar på andra frågor, det kan vara AIDS, mänskliga räligheter, miljö eller jordbruksfrågor för att med dessa som hjälp kunna bekämpa globalisering och öppenhet på alla fronter. Med dessa organisationers hjälp kan även Attac framstå som en genuin gräsrotsorganisation och kan därmed dra till sig nya medlemmar. Likheten med hur ett företag skapar joint-ventures för att kunna gå in på nya marknader är slående. Precis som varje annat europeiskt storföretag sammarbetar också antiglobalisterna intimt med fackföreningarna. I Genua bestod huvuddelen av demonstranterna av medlemmar i två italienska fackföreningar Confederazione General Italiano del Lavaro och Confederazione Italiana Sindicati Lavoratori. Dessa fackföreningar fördes samman med Attac och de övriga med hjälp av the International Confederation of Free Trade-Unions, ett Brysselbaserat nätverk av fackföreningar. Det är från facket stora delar av pengarna kommer. En rad europeiska fackföreningar under ledning av holländska Nederlandse Vakbeweging har skapat en gemensam fond för att finansiera protester mot globaliseringen. Fackföreningarnas pengar kommer i sin tur ofta från staten, från skattebetalarna. Enligt en rapport från brittiska Labour and Society International, en grupp som arbetar med fackföreningar och andra intresseorganisationer, tog de holländska fackföreningarna emot motsvarande 70 miljoner 1997 från staten. Samma år fick tyska Friedrich Ebert Stiftung, en stiftelse kopplad till SPD och som driver antiglobaliseringsfrågor, en halv miljard av tyska staten. I Sverige och Norge utgör samtidigt omkring 80 procent av antiglobaliseringsrörelsens pengar av statliga bidrag. Svenska staten förser inte bara Attac, Göteborgsnätverket och Grön Ungdom utan även, via mellanhänder, AFA med pengar. Det samma gäller i Canada där fackföreningarna slussar statliga pengar vidare till aktivistgrupperna. The Canadian International Development Agency, en statlig myndighet av samma slag som svenska SIDA, har som policy att ge tre dollar för varje dollar som facket ger till aktiviströrelsen. För att sammanfatta, mycket av de pengar som används för att finansiera protesterna mot frihandelsmötena kommer från samma regeringar aktivisterna protesterar emot. Pengarna styr Det sammanhållande kittet i antiglobaliseringsrörelsen är pengarna, de internationella organisationerna, fackföreningarna och stiftelserna. Det är därför de journalister som studerat rörelsen inte funnit någon gemensam ideologi eller övergripande filosofi bland aktivisterna. Sökte sig pressen djupare in i organisationerna skulle de antagligen finna att det som höll dem samman, förutom organisationerna, var en rädsla för en gränslös, dynamisk, värld. En värld där en konsument i Norrköping eller Milano skulle kunna köpa socker från Madagaskar på samma villkor som från EU. Hemska tanke. Och detta leder dem i armarna på fackföreningarna vilka kämpar för att rädda improduktiva jobb i döende industrier. Applicerade man EU:s marknadsföringslagar på antiglobaliseringsrörelsen skulle den antagligen behöva byta namn till Samling för protektionism eller något liknande. Betalar du skatt i något europeiskt land eller är du fackföreningsmedlem är sannolikheten stor att du samtidigt är en passiv investerade i kravallerna i Göteborg, Genua, Prag, Seattle och Nice. Aktivisterna hoppas att du gillade deras föreställning men tycker nu att du borde jobba och betala skatt. Det kommer fler möten och någon ska betala för protesterna där också. 4

5 Skolöl i Belgien Efter ett förslag från Limburg Beer Friends i Belgien skall nu två skolor med elever i åldrarna 6-12 börja servera öl till eleverna. Ölen med alkoholstyrka 2,5% serveras vid skollunchen. Vilket utmärkt förslag! Förutom att öl är gott och näringsrikt är det dessutom hälsosammare än sockersöta, tillsatsfyllda läskedrycker och giftig mjölk. Att öl dessutom är stimulerande för studierna och att barnen får en avspänd attityd till alkohol får man se som positiva bieffekter. Personligen tror jag även att grundskolans Lapskojs skulle gjort sig betydligt bättre med en kall lager Per-Henrik Edqvist Människovärde? En gris har lika stor intelligens som ett förståndshandikappat barn, säger Zaida Catalán (mp). Efter det uttalandet kan man börja undra om inte en förståndshandikappad gris har samma intelligens som vissa miljöpartister? Grymt! Per-Henrik Edqvist I skottlinjen Snart är det slutjagat. Sveriges jägare får börja plocka svamp eller kottar istället. I alla fall om utrikesminister Anna Lind får som hon vill. För inte så länge sedan avhölls FN:s konferens UN Conference on the Illicit Trade in Small Arms and Light Weapons i New York, konferensens mål var, trots namnet, att hitta vägar för att minska mängden skjutvapen i civila händer. Dessbättre lyckades USA stoppa mer långtgående förbudskrav men om fem år kommer det att hållas en ny konferens och då vet vi inte om Bush sitter kvar och kan rädda oss från de värsta dumheterna. Ty, utan en amerikansk bromskloss kunde det gått illa. Delegaterna på konferensen var inte direkt positiva till att privatpersoner sysslade med sådant som jakt och skytte. Den irländske delegaten förklarade att Vi måste förbjuda all export av vapen till andra än stater, alla länder måste se till att hindra privat ägande av skjutvapen. FN:s generalsekreterare Kofi Annan instämde. Utrikesminister Anna Lindh likaså, även om hon valde något mindre skarpa formuleringar. I en debattartikel i Herald Tribune 30/6 förklarar hon sin syn på det hela. Hon menar vapenexport bara ska få ske till stater, inte till privatpersoner och stödjer kravet på ett moratorium på all nytillverkning, export och import av handeldvapen skulle införas, där så befanns lämpligt. Ett annat resultat av konferensen var att man enades om en deklaration om att förbjuda civila att äga vapen konstruerade för militära ändamål. Eftersom i princip alla jaktvapen har utvecklats ur militära vapen (främst sådana som användes i första världskriget) innebär förslaget ett de facto förbud mot jakt. Utan älgstudsare ingen älgjakt. Man föreslog även att flera vanliga kalibrar skulle reserveras för polisiära och militära ändamål, däribland kaliber 7,62mm vilket är den näst vanligaste för jakt i Sverige och den vanligaste i USA. Detta är dock bara rekommendationer och förslag. Hade Anna Lindh fått som hon velat hade det istället upprättats ett bindande dokument, och då hade jaktens saga varit all. Detta är inte första gången FN försöker förbjuda jakt och vapeninnehav. Vid FN: ekonomiska och sociala råds möt i Wien 1998 föreslogs en rad åtgärder för att minska vapenmängden hos civila, däribland krav på förvaring i säkerhetsskåp, högre avgifter och mer administration kring licensgivning, slumpmässiga poliskontroller av vapenägare etc. Staterna uppmanades även att starta gräsrotsinitiativ mot vapen! Alla utom den senaste har därefter drivits igenom i Sverige i och med 2000-års vapenlag. Även EU ställer liknande krav, man förordar bland annat att alla godtagbara åtgärder skall vidtas för att minska innehavet av legala civila vapen. Detta är inte de enda sätten jakten hotas på antalet arter som får jagas minskas i och med varje riksmöte. Sedan 1 juli i år får man inte längre jaga hermelin, ekorre, stjärtand, skedand, brunand, enkelbekasin och sothöna. Den traditionella jakten på morkulla avskaffades redan i och med EU-inträdet. I detta avseende har man gått längre på kontinenten; i Holland har man numera allmän jakttid på endast fem arter: fälthare, vildkanin, gräsand, ringduva och fasan. Att till exempel skjuta en räv kräver särskilt tillstånd, eventuellt domstolsutslag. I Tyskland har motsvarigheten till Naturvårdsverket föreslagit att 73 av de 96 jaktbara arterna i landet ska fridlysas. Inte ens harar skulle få jagas och inte heller grävling eller mink. I Storbritannien förbjöds 1998 allt privat innehav av handeldvapen, en ordning som regeringens särskilde utredare, hovrättsrådet Dan Fernvall, inte har några principiella invändningar emot. Bakvägen försöker regeringen att förbjuda jakten. Att få igenom ett förbud i Sveriges Riksdag torde vara svårt i dagsläget trots ett utbrett jaktmotstånd framförallt från vänsterhåll. Med FN:s och EU:s hjälp kan man dock ge sken av att kravet kommer någon annanstans ifrån och är något som vi i Sverige inte kan råda över. Med FN och EU i ryggen röstar så de svenska riksdagsledamöterna igenom nya förbud utan att knorra. Att Svenska Jägareförbundet skulle försöka göra något åt saken är att hoppas för mycket. Jägareförbundets ordförande är den socialdemokratiske före detta partisekreteraren Bo Thoresson, och han har inte direkt gjort sig känt för att försvara jägarnas rättigheter när de står i konflikt med socialdemokraternas åsikter. Inför den senaste ändringen av vapenlagen bedrev Jägareförbundet till och med lobbying för att reglerna för vapeninnehav skulle skärpas. Bland annat krävde man, vilket regeringen glatt accepterade, förbud mot hagelgevär med kolv av plast. Den enda praktiska skillnaden mellan plastkolv och en traditionell kolv av valnöt är att den senare är dyrare och mindre hållbar, samt av många anses som mer estetiskt tilltalande. Vem utom tillverkarna av valnötskolvar är betjänta av sådana regler? Trots att jaktmotståndet är utbrett och både EU, FN och den svenska regeringen har förbud mot jakt och vapeninnehav på programmet är det få som opponerar sig. Snart är vi i samma situation som holländare och engelsmän, men ska vi verkligen vänta tills dess innan vi börjar protestera? Erik Lakomaa 5

6 Ägandet av idéer AV INGEMAR NORDIN Går det att äga idéer, eller är det bara möjligt att äga de materiella manifestationerna av idéerna? Det är en frågeställning som inte enbart liberaler har att ta ställning till. Låt mig göra klart från början att frågan om immaterialrätt rör sig på minerad mark, även filosofiskt sett. Det gäller både metafysiken (vad är en idé?) och etiskt (vem har rätt till en viss idé?). Filosofin tillhandahåller en rad tänkbara förslag om vad en idé är. Man kan likt Platon tro att idéer existerar i sig själva i en värld bortom tid, rum och enskilda personer. Man kan likt materialisterna anta att endast materia existerar och att idéer och kunskap är identiska med olika tillstånd i vår hjärna. Eller man kan likt en del ontologiska pluralister anta att idéer är en emergent egenskap hos materien: en bok är förvisso ett stycke materia, men bär (pga bokstävernas sammansättning) med sig ett meningsfullt innehåll som är objektivt existerande och som är något mer än blott trycksvärta på papper. Rätten till de fysiska objekten Jag tror dock att man kan undvika många problem genom att fokusera på den materiella sidan av saken när det gäller rättigheter. Trots allt är man i liberala kretsar en ganska ense om vad som menas med att äga ett materiellt ting; en bok eller en hårddisk. Likaså är det relativt oproblematiskt vad som menas med att ha delad äganderätt till ting i termer av vad man får och inte får göra med det. Låt oss således primärt hålla oss till ting och deras användning. Naturrättsligt har upphovs- och kopieringsrättigheter sitt ursprung i äganderätten till ting och arbete. En författare som skriver en bok kan egentligen inte sägas äga innehållet annat än genom att han/hon äger det ting som skapats genom arbetet med att skriva boken. Författarens manus lämnas till förläggaren med det oftast underförstådda förbehållet att denne inte får kopiera och trycka det för försäljning förrän ett avtal gjorts upp med författaren om villkoren. När ett avtal så har slutits trycks boken upp och säljs till hugade läsare. Denna försäljning sker också med vissa förbehåll för hur boken får användas. I boken finns en deklaration om att kopieringsrätten förbehålls författare och förlag. Vad betyder det? Eftersom det vore opraktiskt att sluta individuella avtal med varje enskild bokköpare, så har deklarationen om kopieringsrätt en generell innebörd. Denna innebörd kan i och för sig variera något mellan olika länder, men den går i allmänhet ut på att säljaren förbehåller sig rätten att kopiera boken för försäljning. Brukaren kan kanske få lov att kopiera för eget bruk, han kanske får lov att kopiera mindre delar av den som citat i en egen bok eller för undervisning, etc. Men det handlar då om undantag från huvudregeln att kopieringsrätten ligger hos författare och förlag. Det är emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, att inom rättighetsliberalismens ram se något utrymme för patenträttigheter. En patenträttighet innebär nämligen till skillnad från kopieringsrätten att upphovsmannen skulle kunna få monopol på en idé som sådan. De som har producerat tingen, dvs de enskilda böckerna i det här fallet, säljer således inte hela äganderätten till bokköparna, utan blott en del. Detta begränsar den nya ägarens brukarrätt till sin bok. Producenterna säger: Varsågod, du har nu köpt en ägarandel i detta exemplar av boken som tillåter dig att göra vad som helst med den utom att kopiera den för de och de ändamålen. Detta är inte konstigare än att en bank som ger ut sedlar ger innehavaren rätt att handskas fritt med papperslapparna utom att kopiera dem eller förstöra dem. Eller att en bonde i ett fritt samhälle skulle kunna sälja en del av sin mark till en byggentreprenör men i köpekontraktet behålla vissa rättigheter vad gäller exempelvis vägar, vattenflöden och jakträttigheter. En försäljning av en bok ger köparen en lång rad bruksrättigheter: att läsa den, att använda den som växtpress, att stå på den för att nå upp till översta hyllan, osv. Men försäljningen ger inte köparen rätt att skriva av den för hand, att lägga den på en xerox-maskin eller att scanna av innehållet på en cd-romskiva. Inte ens om köparen förändrar bokens fysiska yttre försvinner kopieringsförbehållet. Köparen kanske river ut bladen, sprayar dem med genomskinlig lack och lägger dem i omvänd ordning på köksgolvet. Men om han fotograferar det fysiska resultat som då föreligger så utnyttjar han fortfarande den ursprungliga boken i denna säregna kopieringsprocess. Och det var det som han inte fick göra enligt köpeavtalet. Det är alltså producentens ursprungliga och fullständiga rätt till de skapade tingen som också ger denne friheten att sälja de brukar- och uteslutningsrättigheter som man har lust med och ingenting annat. Skulle kopieringsrätten avskaffas i ett samhälle vore det liktydigt med ett förbud för författare och förläggare att fritt förfoga över sin produkt och därmed över de villkor man vill förena med en försäljning. Det vore med andra ord liktydigt med en inskränkning av äganderätten. Patenträttigheter Det är emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, att inom rättighetsliberalismens ram se något utrymme för patenträttigheter. En patenträttighet innebär nämligen till skillnad från kopieringsrätten att upphovsmannen skulle kunna få monopol på en idé som sådan den må sedan gälla uppfinningar, upptäckter eller mönster. Ingen annan än den förste upphovsmannen skulle få lov att kommersiellt utnyttja den idé han kommit på, inte ens om andra idékreatörer kommer på samma idé helt oberoende av den förste. Som jag påpekade inledningsvis råder det delade meningar om idéers ontologiska status. Vi kan t.ex. se dem som eviga och oförstörbara objekt, som identiska med vissa materiella tillstånd i en enskild hjärna, eller som emergenta egenskaper 6

7 hos materiella medier (hjärnor, böcker, hårddiskar) med en viss autonom existens sedan de väl uppstått. Men jag ser inte hur någon av dessa filosofiska teorier skulle kunna ge stöd åt åsikten att den förste att tänka en idé skulle kunna ha monopol på den. Ingen äger solnedgången I det första fallet handlar det om att alla idéer redan finns och är oägbara på ungefär samma sätt som solnedgångar är oägbara. Några av oss upptäcker dem och kan njuta av dem närhelst de förekommer. Men ingen kan ha rätt att förhindra andra från att också se dem. Det går inte heller att sälja dem. Däremot kan vi sälja varor (t.ex. bilder) och tjänster (t.ex. resor) som förmedlar stämningar och platser som gör solnedgångarna extra njutbara. Och dessa varor och tjänster kan vi förstås äga. Enligt denna syn är idéer något som vi upptäcker snarare än skapar. Upptäckaren kan naturligtvis hålla tyst om sin upptäckt om så önskas. Denne kan också välja att förmedla sin upptäckt till andra. Men det som kan ägas och genom en äganderätt förhindra kopiering av är inte idén som sådan utan den vara (t.ex. bok) eller tjänst (t.ex. föreläsning) som används för att förmedla idén. För materialisten skulle det vara ännu svårare att tala om en äganderätt till en idé som sådan eftersom idéer enligt dennes åsikt inte är något annat än materiella egenskaper eller processer. Det finns bara ting, och det finns inget annat som existerar i sig. Följaktligen är också det man kan ha äganderätt till bara materiella ting, och allt som kan regleras genom äganderätten är bruket av ting. Men om två oberoende uppfinnare råkar producera samma slags ting från materia de äger, och utan att den ene olovligen har använt den andres uppfinning för produktionen av sin egen, så finns det uppenbarligen inget som förhindrar att båda kan göra precis vad de vill med sina ägodelar. Alla påståenden om att den senast skapade uppfinningen materialiserar någon idé som på något sätt ägs av skaparen till den första framstår som falskt, eller som nonsens, för den sanne materialisten. Inte heller det sista alternativet ger något vidare utrymme för ägandet av idéer, även om vi här på ett meningsfullt sätt skulle kunna tala om både idéer i sig och om att dessa idéer är skapade av någon. Antag att Mr Watts förbättringar ( ångmaskinen ) av Newcomenmaskinen strax därpå blivit parallellt påhittade av en Herr Witt i Tyskland. Principerna för ångmaskinen fanns då i någon mening redan då Herr Witt kom att tänka på samma principer. Frågan är nu i vad mån Mr Watt kan sägas äga principerna som sådana? James Watt fick som bekant sig tillerkänt ett 30-årigt monopol på sin uppfinning. Låt mig kort gå igenom processen. Vid en viss tidpunkt uppstår en idé i Watts hjärna som han sedan materialiserar i form av en maskin. Så länge idén blott är en tanke så är den en emergent egenskap i Watts hjärna, och Watt äger förstås både sin hjärna och de egenskaper som finns där. Han kan t.ex. utöva sin äganderätt genom att vägra att förmedla sina insikter till andra. Ingen annan kan ha rätt att tilltvinga sig hans idéer genom att tvinga honom att tala, skriva eller bygga något. Hans äganderätt till det han har i huvudet är absolut och okränkbart. Det betyder samtidigt att han också har rätt att, om han så vill, faktiskt tala, skriva och bygga saker i enlighet med sina tankar. Men samma resonemang måste rimligen också då gälla Herr Witt. Herr Witt, som alltså överhuvudtaget inte hört talas om Mr Watt, äger också de tankar som han har i sitt huvud. Hans handlingar att bygga en maskin efter eget huvud involverar inte det tankearbete som Watt utfört eller dennes maskin. Det finns ingenting som är taget från Watt. Så hur kan Witt göra sig skyldig till någon stöld från Watt? I brist på några hållbara argument för motsatsen blir min slutsats därför att patenträttigheter inte är förenliga med en rättighetsliberalism. Kopieringsrätt är legitim, patenträtt är det inte. Komplikationer Det kan kanske låta som om skillnaden mellan kopieringsrätt och patent enkelt låter sig beskrivas som en skillnad mellan en hantering av materiella ting å ena sidan och skyddet av idéer å den andra. Och den skillnaden finns, men den är inte helt okomplicerad. Trots allt så är ofta själva syftet med kopieringsrätten att skydda just en idé. Kopieringsrätten uttrycks i allmänhet i termer av att innehållet i t.ex. en bok inte får återges utan författarens medgivande. Om exempelvis Watt beskriver sin uppfinning i ord, publicerar det och förbjuder en kopiering av artikeln, så hindrar ju inte det att vilken läsare som helst använder beskrivningen för att göra en likadan ångmaskin. Läsaren är inte intresserad av att kopiera artikeln för egen utgivning, utan han använder beskrivningen för att använda innehållet i den för sin egen konstruktion. Eller antag att Watt säljer sina maskiner med förbudet att använda dem för kopiering, men att en köpare A sätter sig ned och beskriver hur maskinen fungerar och att en annan person B läser vad A har skrivit och rekonstruerar Watts arbete utan att ens ha sett maskinen. Varken A eller B har då använt Watts maskin för en direkt kopiering. Om det skall vara någon poäng med ett kopieringsförbehåll måste det därför utformas lite mer sofistikerat än att bara vara ett förbud mot direkt kopiering av det fysiska tinget. Men det kan fortfarande uttryckas som en inskränkning i hur man använder tinget. Ett kopieringsförbehåll kan uttryckas som ett förbud mot att med tinget som källa, eller med hjälp av tinget, återge innehåll eller principerna för dess funktion. Dvs, att man inte får använda tinget för att förmedla vissa idéer. Notera dock att det primärt handlar om tinget och hur det får utnyttjas. Det handlar inte, som om det vore fråga om ett patent, om att förbjuda visst användande av idéerna som sådana, alldeles oberoende av varifrån de som har dem har fått dem ifrån. En del kanske skulle vilja invända att detta inskränker yttrandefriheten, att vi i och med att vi köper en bok eller en uppfinning blir ålagda en viss tystnadsplikt. Och en slags tystnadsplikt är det förvisso. Men å andra sidan står det oss också fritt att innan vi köper något själva komma på vilka idéer vi vill, och att förmedla dem fritt om vi så önskar. I allmänhet så är ju situationen den att vi helt enkelt inte har idéerna tillgängliga förrän vi genom vårt köp tar del av upphovsmannens arbete. Vi har inte idéerna själva, men vi erbjuds att med vissa förbehåll komma i åtnjutande av de ting som materialiserar dem. Så jag ser inte vari kränkningen av vår yttrandefrihet skulle ligga om författaren/uppfinnaren inte vill att vi som frivilliga köpare och användare ska använda dennes arbete för direkt eller indirekt kopiering. En annan komplikation rör hur och när vi faktiskt mottar ett ting med kopieringsrätt. Ty att ta emot ett sådant ting innebär ju att vi samtidigt accepterar de restriktioner som följer med. Innebär varje innehav eller bruk av ett kopieringsskyddat ting att vi exempelvis åläggs en viss form av begränsad tystnadsplikt? Om en ny produktidé, eller de tekniska principerna för en ny apparat, plötsligt kastas på oss via internet, radio och TV, eller via stora annonspelare på stan, blir vi då plötsligt förhindrade att själva använda oss av dessa idéer? Jag gissar att just denna fråga kan vålla dispyter mellan upphovsmän och konsumenter. Låt mig emellertid föreslå en lösning: Grundprincipen måste vara att mottagandet av en vara eller tjänst skall vara frivillig. Normalt uttrycks denna frivillighet med 7

8 att vi helt enkelt betalar för den. Men om någonting erbjuds gratis genom att helt enkelt exponera människor för den på gator och torg så har konsumenten ingen möjlighet att tacka nej. En sorts användning, nämligen den att se och förstå en idé, blir inte föremål för något aktivt val från konsumentens sida. Och att utnyttja den på så sätt mer eller mindre pådyvlade idén i sin hjärna kan knappast vara belagt med några begränsningar. Å andra sidan kan möjligen en annan sorts användning innebära ett aktivt val, nämligen att genom exempelvis fotografering eller utskrift från datorn direkt kopiera det man ser. En sådan handling är ju något som är skilt från, och är något mer än, att bara se och förstå. Här kan kanske distinktionen mellan direkt och indirekt kopiering vara till nytta. Antag att Watt skulle välja mellan att klistra upp stora plakat med enkla och lättbegripliga beskrivningar av sin ångmaskin på torgen i Witts hemstad å ena sidan, och att publicera samma sak i en kopieringsskyddad bok å den andra. Skillnaden skulle vara att i det senare fallet så gör Witt ett aktivt val att ta del av Watts tankar om han köper boken. Och han förbinder sig därmed att vare sig göra en direkt eller indirekt kopiering av boken. Medan i det första fallet blir Witt ofrivilligt exponerad för Watts idéer, och han har därmed heller inte förbundit sig att inte återge dem eller utnyttja dem för egen produktion. Möjligen skulle Watt kunna förhindra en direkt kopiering av själva plakatet genom att sätta ett copyrights-märke i något hörn. Men Watt skulle inte kunna ålägga Witt några begränsningar vad beträffar utnyttjandet av plakatets budskap. Dvs, Watt skulle inte genom sin kopieringsrätt kunna förhindra en indirekt kopiering i detta fall. På liknande sätt borde det förhålla sig när man surfar omkring på nätet. Det som publiceras på de olika hemsidorna är att likna vid vad som exponeras på torget. Om någon hemsideskonstruktör vill skydda ett budskap eller en idé från att användas genom indirekt kopiering, så måste han se till att surfaren görs uppmärksam på, och accepterar, vissa villkor för att få se dessa hemsidor. I annat fall kan innehållet användas fritt. Praktiska problem Så till den praktiska detaljen. Hur skall en kopieringsrätt kunna upprätthållas? Det vore förmätet att här försöka visa fram alla de praktiska svårigheter som kan uppstå vid upprätthållandet av kopieringsrätten. Det räcker med att konstatera att ibland är det praktiskt möjligt att göra det, ibland är det knappast realistiskt. Frågan är emellertid vilken betydelse detta har för rättigheten som sådan. Ofta stöter man på den pragmatiska inställningen att en rättighet som inte kan skyddas helt enkelt inte finns, eller är meningslös. Men detta är en sammanblandning mellan princip och praktik. En princip kan mycket väl gälla även om det finns människor som inte bryr sig om att respektera den, och även om det för tillfället är ytterligt svårt att skydda principen. Har vi rätt att kopiera vad som helst utan ägarens godkännande? Inte heller bör det blandas samman med den moralfilosofiska tesen att bör implicerar kan, dvs att en princip måste vara möjlig att leva efter för att vara en princip. Kopieringsrätten må vara svår att skydda ibland. Möjligheterna är bl.a. beroende på vilka tekniska möjligheter det finns att förhindra, eller att spåra och bevisa, ett missbruk. Om t.ex. Witt köper Watts bok som beskriver den senares ångmaskin och Witt sedan använder Watts bok för att själv bygga ångmaskiner, så kan det vara svårt för Watt att bevisa detta indirekta kopieringsbrott. Kanske skulle det vara möjligt om bokköparen samtidigt, via sin bokhandlare, var tvungen att registrera köpet hos Watts förlag ungefär som användare av lagligt köpta datorprogram registreras idag. Men även om det inte vore praktiskt möjligt att genomföra så förändras ju inte faktum, nämligen att Witt i så fall gör bruk av boken på ett sätt som han inte köpt sig rättigheten till. Han begår en stöld, på samma sätt som den som oupptäckt stjäl en annan persons olåsta cykel begår en stöld. Principen om kopieringsrätt är möjlig att leva efter. Inget hindrar att vi konsumenter faktiskt respekterar den, vare sig eventuella brott mot den kan beivras juridiskt eller ej. (Förutsättningen är förstås att vi fått reda på att upphovsmannen förbehållit sig den rätten.) I själva verket finns det exempel på system som i det stora hela upprätthåller en kopieringsrätt trots att det varken finns polis eller domstolar som befattar sig med det. Ett sådant exempel är rätten till vetenskapliga upptäckter och idéer. För att använda en annan forskares idéer bör man i vetenskapliga sammanhang vara noga med att ge credit till upphovsmannen. Denna uppmärksamhet med namns och verks nämnande i fotnoter och litteraturlistor är så att säga själva betalningen för att man använder idén. Att plagiera andras arbete inom grundforskningen har, så vitt jag vet, aldrig lett till någon domstolsprocess. Däremot kan straffet om man upptäcks vara nog så kännbart för förövarens examenstitlar och karriär. På liknande sätt finns det incitament utanför de rent juridiska att som företag inte begå brott mot kopieringsrätten. Företaget riskerar ju att framstå som opålitligt och föga innovativt. Om insikten om att brott mot kopieringsrätten faktiskt är stöld får en större utbredning i världen ökar förstås också i motsvarande grad de icke-juridiska incitamenten att låta bli. Med den nya ITtekniken ökar dessutom möjligheten för både konsumenter och andra företag att lätt få information om ett företags trovärdighet i dessa frågor, och vi får ett informellt bestraffningssystem av liknande slag som inom den akademiska världen. Hursomhelst står det upphovsmannen fritt att förbehålla sig rätten till kopiering när han eller hon erbjuder sitt verk till andra, vare sig det finns de praktiska möjligheterna att kontrollera det eller ej. Och även i de fall där den praktiska möjligheten till kontroll inte finns så är det fortfarande upp till oss konsumenter som genom vårt köp gått med på villkoren att respektera detta förbehåll. Ingemar Nordin är professor vid Tema Hälsa och Samhälle vid Linköpings Universitet 8

9 Immateriell egendom ett vara eller icke-vara? AV PER BYLUND Många liberala tänkare har genom tiderna försökt definiera priciper för ägandet av idéer. Per Bylund visar att det finns stora svårigheter att formulera en hållbar princip utifrån frihetlig grund. Rätten till immateriell egendom är en fråga som delar libertarianismen i (minst) två läger. Vissa hävdar att det självklart måste finnas ett skydd för sådana rättigheter, medan andra hävdar att rättigheten i sig inte ens existerar. Att finna en lösning på tvisten är inte lätt, eftersom utgångspunkterna är helt olika. Att kategoriskt hävda att libertarianer ska vara för eller emot immateriell egendom är förmodligen en omöjlighet, eftersom frågan helt beror på vilken rättighetsteori man tillämpar. Frågan om immateriell egendom och rättigheter till sådan grundar sig i 1) hur vi definierar en rättighet, dvs vilken rättighetsfilosofi vi anser vara korrekt och därmed hur rättigheter uppkommer, vilka som har rättigheter och varför, samt vad en rättighet är; och 2) hur egendom definieras enligt den rättighetsteorin, dvs i det här fallet om egendomsbegreppet omfattar även immateriell egendom. När vi är överens på båda dessa punkter bör vi diskutera om denna rättighet ska skyddas och i så fall hur och av vem/vad. En klar definition Låt oss först definiera vad uttrycket immateriell egendom eller immateriella rättigheter är. Enligt Norstedts uppslagsbok (1985) är immaterialrätt ett juridiskt samlingsnamn på olika rättigheter till icke-tangerbar egendom inom förmögenhetsrätten. Det gemensamma för immaterialrätter är att de behandlar rätten till en produkt av andligt skapande. I Civilrätt av Malmström & Agell (1997) framgår att immaterialrätten inom juridiken innefattar upphovsrätt, rätt till uppfinningar (patenträtt) och rätt till mönster och kännetecken (varumärke, firmanamn osv). Ur vårt rättighetsfilosofiska perspektiv är dock juridiken till en början irrelevant, medan den grundläggande frågan är intressant: kan man äga rätten till en tanke, en idé, ett litterärt eller konstnärligt verk? Inom rättighetsfilosofin finns ett myller av tankar och teorier, där många i vårt resonemang mister sin trovärdighet och relevans genom att vara inkonsekventa, begränsade i tid och täckning (både geografiskt och situationsmässigt), ineffektiva eller helt enkelt inte överensstämmande med den libertarianska verklighetsuppfattningen. Kategorin politiska rättigheter, dvs teorier om att vissa har rätt att tilldela andra rättigheter om vissa procedurella regler efterföljs, kan vi direkt förkasta. Ett sådant rättighetsfilosofiskt resonemang lämnar fler obesvarade frågor än det ger svar: Varför har bara vissa rätt att ge andra rättigheter? Var får dessa rättighetsutdelare rättigheterna ifrån? Vad händer om rättighetsutdelarna delar ut rättigheter som står i konflikt med varandra? Dessutom gäller politiska rättigheter endast efter att de blivit påhittade av rättighetsutdelarna, och de gäller endast inom vissa territorialgränser. Det finns också rättighetsteorier som utgår ifrån att människor har rättigheter på grund av vad vi är, som vi för enkelhets skull kan benämna egenskapsrättigheter. Den amerikanska konstitutionen är ett exempel på sådan teori, där det hävdas att vi har gudagivna rättigheter eftersom vi är människor. Dock kan vi inte bevisa att det finns en gud, så där faller resonemanget. Ayn Rands rättighetsfilosofiska bas kan också sägas höra till denna kategori genom att hon hävdade att eftersom vi är rationella varelser och lever/ska leva som sådana måste vi ha rättigheter. Detta bevisar dock inte att vi har rättigheter, lika lite som det definierar exakt vad som är rättigheter och vad som inte är det. En tredje kategori är förvärvade rättigheter, där John Locke hävdade att ägaren är den som blandat sitt eget arbete med ett ting för att förändra det till det det är. Detta förklarar dock inte varför vi är ägare till vårt eget arbete, eller hur mycket arbete som krävs för att bli rättmätig ägare. Kategorin förvärvade rättigheter verkar ändå vara den som står närmast till hands för en libertarian eftersom dessa rättighetsteorier definierar rättigheter som något vi förvärvar genom ett visst handlande. Sådana rättigheter bygger på personligt ansvarstagande, förmåga och oberoende. Rand resonerar tilltalande Men även om vi är överens om att vi tillämpar en rättighetsteori inom den förvärvade rättighetskategorin behöver vi inte vara överens om vilken kvalitet som möjliggör ett rättighetsförvärvande. Ayn Rands teorier om att rättigheter endast kan finnas för något med ett medvetet och rationellt handlande, där människan skiljer sig från djuren genom att hon inte kan förlita sig på instinkter och reflexer är tilltalande. Betyder det att varje människa även den utan förmåga till rationellt tänkande automatiskt äger rättigheter, eller förvärvas dessa rättigheter först när man utövar rationellt tänkande? Om vi utgår ifrån det förstnämnda (ett egenskapsrättighetstänkande) uppstår frågan om när kan vi anses få dessa rättigheter; Från den tidpunkt då ägget befruktas? Då fostret blivit människa? Vid födseln? Om vi istället utgår ifrån att rättigheter förvärvas som ett resultat av en viss handling, måste vi definiera vad, dvs vilken sorts kvalitet/handling, som ger oss rättigheter. Något måste skilja en rättighetsägare mot någon/något som inte äger rättigheter. Vad är det som gör att min handling (mitt arbete enligt den Lockeanska skolan) gör att jag förvärvar rättigheter, medan en 9

10 räv som gräver ett gryt inte förvärvar rättigheter till marken? Motsatsen till vår tro på rättigheter och människans fria vilja förs fram av determinismen, som hävdar att det inte finns rättigheter. Människan kan inte äga rättigheter eftersom hon endast är en komplicerad maskin och maskiner kan inte äga rättigheter. Determinismen identifierar en kedja av orsak och verkan, som sträcker sig från historien genom nuet och framtiden. Vår teori om rättigheter bör alltså bryta determinismens kedja för att vara trovärdig, vilket innebär att vi måste godta en motstående premiss: att människan (rättighetsförvärvaren) har fri vilja. Richard D Fuerle har ovanstående som grund för sin speciella, men högst intressanta, rättighetsteori. Varje handling av fri vilja är ett resultat av att aktören ändrar den fysiska världen för att söka uppnå något av högre värde, t ex att såga ned ett träd för att få trä att bygga ett hus av. Som grund i detta resonemang finns tre grundläggande koncept: ett fysiskt ting (utan fri vilja och därmed utan rättigheter), någon med fri vilja (och som därmed kan förvärva rättigheter till de fysiska tingen), och det värde som denna någon vill uppnå. Denna rättighetsteori verkar slående lik den Lockeanska, men det finns en mycket viktig skillnad: denna teori behandlar rätten att uppnå ett visst värde med ett ting inte rätten att kontrollera ett tings samtliga användningsområden. Med andra ord står det fritt för rättighetsförvärvare att förvärva rättigheter till ett ting på andra användningsområden än de som är tagna. Flera människor kan exempelvis nyttja samma mark till olika saker: fiskare, jägare, orienterare, turister, ornitologer och svampplockare kan nyttja marken samtidigt utan att behöva kränka varandras rättigheter (dvs rätten till ett visst användningsområde). Vem äger din hjärna? Nå, vilken slutsats kan vi dra om immateriella rättigheter genom att applicera denna teori? Genom att producera en lösning, en idé, och berätta den för dig har idémakaren förändrat din hjärna för att tex uppnå värdet av att låta dig utveckla idén. Det verkar ju absurt att ha äganderätt till (en del av) någons hjärna, men varför skulle det vara en principiell skillnad mellan en hjärna och mark? Liksom flera kan nyttja samma mark enligt denna rättighetsteori, kan flera använda samma hjärna. Detta förutsätter naturligtvis att dina rättigheter till din hjärna inte kränks i och med att någon lagrar en idé där. Om vi godtar denna rättighetsteori så har vi bevisat att man kan förvärva immateriella rättigheter. Då återstår problemet med hur och om dessa rättigheter ska skyddas. Krävs att rättigheterna skyddas genom lag, eller är det möjligt att skydda dessa rättigheter på frivillig väg? Personligen ser jag inget behov av speciella lagar för att skydda immateriella rättigheter den vanliga avtalsrätten duger gott. Det finns inga hinder för att en författare låter sälja kopior av en bok under förutsättning att kunderna inte kopierar boken, eller att en konstnär låter ställa ut sitt verk under förutsättning att de som besöker utställningen inte kopierar verket. Den stora frågan är kanske inte huruvida immateriella rättigheter i sig existerar eller ej, utan hur någon i praktiken kan lyckas skydda en idé som han/hon anser vara värd att skydda. För även om du anser att det inte finns immateriella rättigheter, betyder det inte att en författare är villig att avstå från sina alster eller frukterna av dessa. Även om du anser att immateriell egendom ska skyddas genom lag, betyder det inte att andra anser att det finns immateriella rättigheter. Per Bylund är systemutvecklare och upphovsman till den anarkokapitalistiska internetportalen Anarchism.net FRIdemokratenes Høstkonferanse 2001 Ayn Rand og de som beveger verden Lørdag 13. oktober og søndag 14. oktober på Håndverkeren i Oslo. Utdrag av programmet: Sarah Lawrence: Monogamy: the Self as a gift? Christian Vennerød: Likhet, frihet eller brorskap? Når en fransk åpning møter norsk virkelighet. Thomas Gramstad: Trenger vi egentlig minimumsstaten? Den pågående randianske debatten om stat kontra anarki Bent Johan Mosfjell: Ayn Rand og den ikke-kommersielle kapitalismen Jan Arild Snoen: Den norske liberalismens historie Det vil bli en stor paneldebatt om Ayn Rand med bl.a. Vegard Martinsen (formann i Foreningen for Studium av Objektivismen), Thomas Gramstad (leder for Randiansk Forum) og Christian Vennerød (redaktør for Dine Penger) Årets konferanse koster 250 kr ved betaling i døren. Det gis 50 kr i rabatt for forhåndspåmeldte før 1. oktober. Dette skjer ved innbetaling av beløpet til vår bankkonto Konferansemappen sendes ut til forhåndspåmeldte før konferansen. Vi er behjelpelige med ordning av overnatting. Vi kan kontaktes på bent@fristud.no Mer info om konferansen på våre hjemmesider: 10

11 Upphovsrätt finns inte AV OSCAR MANNBRO Kan man stjäla något utan att ta ifrån någon det stulna? I fråga om upphovsrätt fungerar lagarna på det sättet. Dock är det inte helt säkert att det systemet är vad marknaden skulle komma fram till. Upphovsrätten är en mycket påtaglig del av Sveriges och övriga världens lagstiftning. Syftet med lagstiftningen är att garantera upphovsmännen betalning för utförda tjänster. Representanter för mjukvaru- och skivbranscherna brukar ofta gå så långt som att kalla piratkopiering för stöld. Samtidigt sitter mängder av människor och byter.mp3-filer, datorspel och i takt med att bredband blir vanligare och komprimeringsformaten bättre- även spelfilmer. Spelfilmer som ofta inte ens har haft premiär på de svenska biograferna än. Flertalet av dessa människor är människor som aldrig skulle tänka sig att ens snatta en chokladkaka i snabbköpet. Man kan undra vad som får människor som respekterar andra människors fysiska egendomsrätt att samtidigt samvetslöst bryta lagen och ägna sig åt vad skivbolagen menar är stöld. Biblisk liknelse Debatten brukar ur filbytarnas perspektiv oftast beskrivas som en Davids kamp mot Goliath den lilla fattiga människan mot de stora profiterande skivbolagen ur filbytarnas perspektiv. Ur skivbolagens perspektiv handlar det om bolagens och artisternas rätt att tjäna pengar på sin egendom. Enligt mig är båda perspektiven felaktiga. Den lilla David har inte automatiskt mer rättigheter än den store Goliath för att han är liten. Inte heller skivbolagen har rätt, eftersom det inte finns någon rättighet att tjäna pengar på någonting även om detta kanske låter konstigt i kulturbidragens förlovade land. Vad det egentligen handlar om är äganderätt. Äganderätt är ett begrepp som kan betyda en mängd olika saker beroende på vem man frågar. Enligt mig innebär äganderätt rätten att oinskränkt nyttja, förverka och avyttra allt som man skapat eller på andra sätt utan tvång införskaffat så länge äganderätten inte innebär tvång för andra. Rätten innefattar också ett skydd mot att andra människor utan tillstånd nyttjar, förverkar eller avyttrar min egendom hur som helst. Bygger jag ett hus så äger jag det. Jag får bo i det, bygga om det till en ladugård, elda upp det eller sälja det. Men jag får inte låsa in någon i huset mot dess vilja, eller hindra min granne att också bygga ett hus. Upphovsrätten bygger på tanken om äganderätten, och omfattar icke-fysiskt ägande. På samma sätt som jag äger mitt hus om jag byggt det, äger en upphovsman sitt verk. Debatten brukar ur filbytarnas perspektiv oftast beskrivas som en Davids kamp mot Goliath den lilla fattiga människan mot de stora profiterande skivbolagen ur filbytarnas perspektiv. Ur skivbolagens perspektiv handlar det om bolagens och artisternas rätt att tjäna pengar på sin egendom. Tanken att en upphovsman ska ha samma äganderätt till icke-fysiska skapelser är god, och bör väl åtminstone för liberaler betraktas som självklar. Upphovsmannen ska ha rätt att hemlighålla sina tankar, även om de är nedtecknade eller inspelade och rätt att få erkännande för sina verk, och avtala om användning i de fall det är applicerbart. Problemet med dagens upphovsrättslagstiftning är dock att den inte främst skyddar upphovsmännens äganderätt, utan hindrar andras frihet och rätt till ägande. Ett argument man ofta hör från förespråkare till upphovsrätten är att utan denna skulle vem som helst kunna ta ett okänt verk, och tillskriva sig äran för verket. Det krävs dock ingen upphovsrättslagstiftning för att förhindra, det räcker med bedrägerilagstiftning. Och här bör statens egendomsskydd stanna skydd för upphovsmannens original, fri avtalsrätt och bedrägerilagstiftning. Staten bör inte genom lag förhindra spridning eller viss användning av publika verk. Skydd mot duplicering och replikering är inte detsamma som skydd av egendom. Den naturliga äganderätten följer inte vid duplicering, utan gäller enbart originalet. Den naturliga äganderätten till en kopia bör tillfalla skaparen av kopian, inte skaparen av originalet. Finns det en rätt till vinst? Om vi övergår till den fysiska världen och huset igen, så påverkas inte mitt ägande till huset om även grannen bygger ett hus. Mitt ägande påverkas inte ens om grannen tycker så mycket om mitt hus att han bygger en exakt replika av huset. Jag kan fortfarande nyttja mitt hus på precis samma sätt som innan, och jag har fortfarande rätt att sälja huset. Även om min granne gillar mitt hus så mycket att han startar ett företag och börjar masstillverka kopior av mitt hus, så påverkas inte ägandet till mitt hus. Jag kan fortfarande nyttja det precis som innan, och jag har fortfarande rätt att sälja det om jag vill. Men jag kanske inte får lika mycket för det, eftersom min granne säljer likadana hus till vrakpris. Det är här upphovsrättslagstiftningen enligt mig slår fel, då dess syfte är att försöka garantera en marknad för verket. Visserligen innebär all äganderätt att man har rätt att sälja sin egendom, men annan äganderätt syftar inte till att skapa eller bevara en marknad genom att monopolisera äganderätten till kopior av en viss produkt, vilket är syftet med upphovsrättslagstiftningen. Nu skiljer ju sig husmarknaden och musikmarknaden såtillvida att värdet för ett hus till största delen kommer från uppförandet (vi kan bortse från fastighetens värde i exemplet). Värdet av arkitektens arbete är enbart en bråkdel av det totala värdet för uppförandet, oavsett om man bygger ett hus eller hundra replikor. För ett musikstycke eller en film gäller precis det omvända. Värdet i ett musikstycke ligger nästan helt och hållet i upphovsmännens komponerande, och artisternas framförande. Därför kan jag hålla med 11

12 om att det verkar lockande med en upphovsrättslagstifning, en statlig reglering som garanterar upphovsmannen produktens kommersiella värde, och därmed underlättar för artisten att tjäna pengar på sin produkt. Men i själva verket har upphovsrätten mer gemensamt med kulturbidragen än med naturlig äganderätt. De är en slags konstgjord andning, som på artificiell väg strävar upprätthålla monetära värden. Och båda skapar fler problem än de löser. Skillnaden mellan de båda är att upphovsrätten, trots sitt goda syfte, är mycket mer destruktivt än kulturbidragen. Visst kommer kulturbidragen, som går till menlösa konstnärer, vars verk inga människor intresserar sig för, från våra surt förvärvade inkomster. Men upphovsrättens problematik går långt djupare än några kronor av skatten. Ogliopol i mjukvara Om vi tittar närmare på de branscher som huvudsakligen lever på upphovsrätten film, musik, böcker och mjukvara så karakteriseras de alla av oligopol och företag i dominerande ställning. Den kanske viktigaste av branscherna som dessutom har lyckats lobba till sig det mest förmånliga upphovsrättsskyddet är mjukvarubranschen. Mjukvarors upphovsrättslagstiftning är så omfattande att man inte ens får göra säkerhetskopior till sig själv utan upphovsmannens tillstånd. Mjukvarubranschen är en oerhört lukrativ bransch, och i sektor efter sektor karakteriseras den av oligopol och företag i dominerande ställning, där det mest kända fallet är Microsoft. Jag ska inte moralisera över Microsoft, de är helt enkelt de bästa spelarna inom sina huvudsektorer operativsystem, office-program och webbläsare utefter de spelregler som finns. Vem bestämmer spelreglerna? Den huvudsakliga anledningen till att ett företag har kunnat skaffa sig sådan dominans som Microsoft har går inte att finna i företagets affärsmetoder, utan i spelreglerna. De regler som påverkar mest är patent och upphovsrätt. Genom att upprätthålla en större marknad än vad företaget hade klarat på egen hand utan regleringen, och begränsa konkurrenternas kreativa möjligheter sätter de den naturliga konkurrensen ur spel, och skapar övervinster. Med övervinster menar jag vinster som vida överskrider de vinster som skulle vara möjliga att generera på en fri marknad. Samtidigt finns det främst i operativsystemsektorn i skuggan av Microsofts dominans en liten växande marknad av programvara som går tvärt emot strömmen. De är helt gratis och får användas och vidareutvecklas fritt enbart under förutsättning att vidareutvecklingarna släpps fritt. Linux är en stor aktör på denna marknad, och en hel hög av kommersiella företag som distribuerar linux har vuxit fram och konkurrerar med varandra. Trots att marknadsandelen än så länge är liten, och utbudet idag är större än efterfrågan, har flera exempel visat att det går alldeles utmärkt att tjäna pengar på fri programvara. Red Hat, skapare av den populära Linux-distributionen med samma namn är noterade på NASDAQ. Utvecklingen av de fria operativsystemen går framåt i rasande takt eftersom alla kan ta del av och vidareutveckla de nya idéer som produktstadiet. Visst krävs det att man tänker i nya banor och utvecklar nya affärsmodeller, men det går alldeles utmärkt att upprätthålla en fungerande marknad, där människor kan leva av sina arbeten utan hämmande statliga regleringar. Det gäller såväl upphovsrätt som kulturbidrag. Trots att de etablerade traditionella företagen som sätter sin tillit till upphovsrättslagstiftningen ständigt motverkar företagen som i stället valt att arbeta med fri programvara så är detta en växande sektor, som visar ständigt visar sin styrka vad gäller nytänkande och en fungerande, självreglerande balans mellan samarbete och konkurrens. Intresset för det kommersiella värdet inom denna sektor ökar ständigt och fler företag som tidigare förlitat sig på upphovsrätten släpper sina produkter fria för att öka sina marknadsandelar. Marknaden har återigen gett ett lysande exempel på sin inneboende kraft att övertrumfa statliga regleringar. Vi går en intressant framtid till mötes, och kanske har open-source rörelsen visat att det finns hopp för mångfald och nytänkande även inom de branscher som tidigare karakteriserats av bristande konkurrens. För att visa min support med den fria, icke-upphovsrättsstyrda marknaden har jag skrivit hela denna artikel på fri programvara. Star Office från Sun på operativsystemet Debian GNU/Linux. Oscar Mannbro är konsult och engelskalärare WALK FOR CAPITALISM 2 DECEMBER 2001 BELGRAD, AMSTERDAM, SAN JOSE, PARIS, KÖPENHAMN, DELHI, BUDAPEST, PRAG, BRNO, LAGOS, MÜNCHEN, BERLIN, MOSKVA, BRYSSEL, TORONTO, EDMONTON, VANCOUVER, OSLO, BERGEN, HONG KONG, BRISBANE, MELBOURNE, PERTH, ADELAIDE, SYDNEY, CANBERRA, LUND, STOCKHOLM, VÄXJÖ, GÖTEBORG, SOUTHAMPTON, MANCHESTER, BATH, LONDON, AUCKLAND, WELLINGTON, OLYMPIA, PORTLAND, HONOLULU, BOSTON, COCOA, TUCSON, INDIANAPOLIS, WESTMINSTER, SAN FRANCISCO, HOUS- TON, ORLANDO, DAYTON, LOUISVILLE, MONTGOMERY, AUSTIN, SPOKANE, LAS VEGAS, LOS ANGELES, DENVER, SILICON VALLEY, CHICAGO, NEW YORK, SEATTLE, MIAMI, WASHINGTON HEMSIDA: SAMT 12

13 Reklammakaren AV WALTER BLOCK Översatt av Danjell Elgebrandt Reklam och annonser betraktas allmänt som yttrandefrihetens baksida. Många betraktar också inskränkningar i yttrandefriheten för reklam som något acceptabelt. Walter Block anser emellertid att den är en betydelsefull samhällsinstitution. Reklam har länge ansetts vara något fult. Argumenten mot reklam som företeelse är detaljerade och tycks ofta övertygande. Det påstås att reklam lurar folk och tvingar dem att köpa saker som de annars inte hade köpt. Vidare påstås reklam också profitera på rädslor och psykologiska svagheter hos människor. Reklamen sägs också vara missledande, när den till exempel kopplar samman en vacker kvinna med en produkt ungefär som om hon skulle följa med på köpet. Våra intellekt förolämpas av reklamen med sin glättighet, fåniga tävlingar och idiotiska jinglar. Argumentationen brukar också kryddas med påståendet att reklam är dyrt. En minut under prime-time eller en helsidesannons kan kosta tiotusentals kronor. Reklamindustrin som helhet omsätter mångmiljardbelopp. Om vi förbjöd reklam skulle alla dessa pengar kunna sparas. Pengarna skulle då kunna användas till att förbättra produkten och/eller sänka priset på den. Reklamindustrins funktion skulle kunna tas över av staten som skulle kunna förse oss med objektiva beskrivningar och bedömningar av produkter. I stället för en sexig, bedräglig jingle skulle vi underrättas om att en produkt var av klass 1, klass 2 och så vidare. I vilket fall skulle de improduktiva och parasiterande reklammakarna göras överflödiga. Bristfälligt synsätt Det finns många fel i denna syn på reklam och det är inte den första felaktiga synen på en industri. Faktum är att historien är full av exempel på industrier som förklarats som improduktiva och onödiga. Fysiokraterna, en skola ekonomer i talets Frankrike, ansåg att all verksamhet utom jordbruk, fiske och jakt var onödiga. De argumenterade för att allt som inte hängde direkt ihop med naturen var sterilt, beroende och parasiterande på de naturliga verksamheterna. Andra ekonomer har skiljt mellan de nödvändiga varorna och de onödiga tjänsterna. Mer moderata element inom denna skola har hävdat att endast vissa tjänster var onödiga, till exempel sådana som fungerade som finansiella intermediärer (långivning, spekulation, bankverksamhet etc.). I dag är det lätt att inse felaktigheten i dessa resonemang. En vara behöver inte komma direkt från naturen för att vara efterfrågad och lönsam. Inte heller behöver en tjänst vara påtaglig (som till exempel sjukvård) för att vara produktiv. Vi vet att mäklare sammanför människor till kostnader lägre än om de hade skött alting själva. Vi vet att försäkringsindustrin abstrakta produkt möjliggör risksammanslagning och därav följande riskminskning. Trots alla dessa vederläggningar av tidigare hypoteser framstår reklamindustrin ofta som en parasit. Hur starkt är regleringsivrarnas case? För det första är det uppenbart att reklamen inte tvingar oss att köpa någonting. Reklam försöker övertyga folk, förvisso på sätt som vissa kan finna stötande. Reklamen tvingar dock inte någon, inte heller kan den göra det. (Bedräglig reklam är likställt med stöld, och bör inte blandas ihop med reklam per se. Om en säljare gör reklam för vete men levererar stenar har han stulit pengarna han fått för vetet ) Subliminal reklam, om den existerar, skulle kunna anses vara tvingande. Det kan dock inte påstås att vanlig reklam är tvingande utan att fullständigt utplåna distinktionen mellan övertalning och tvång. För det andra har reklamen ett informationsinnehåll som utgör ett värde i sig. Detta medges även av de mest rabiata motståndarna, som dock hävdar att staten skulle göra ett bättre jobb. Statlig reklam är dock inte mindre reklam bara för att staten står bakom den. Tvärtom finns det flera problem att beakta när staten är inblandad. Eftersom staten inte behöver bry sig om kundnöjdhet eller att göra vinster finns det väldigt lite att göra när staten löper amok. Den amerikanska regeringens reklam för krigsobligationer och värnplikten är två exempel på detta. För det tredje bör man inte under- 13

14 skatta reklamens funktion när det gäller att hjälpa nya företag och därmed stimulera till konkurrens. Om reklam förbjöds skulle de stora etablerade företagen ha ett kraftfullt övertag på marknaden. Även i status quo är det mer sannolikt att gamla företag får en starkare ställning än nya. Reklamen erbjuder en komparativ fördel åt nykomlingarna som motverkar ägarkoncentration på marknaden. Slutligen kan man notera att den mesta (om inte all) reklam som går över gränsen i termer av anständighet och intelligens kan skyllas på staten. Staten tillåter till exempel inte flygbolag att konkurrera med varandra på viktiga områden. Flygbolagens reklam går istället ut på irrelevanta saker som antal stolar och namn på flygplan etc. Om flygbolag fick priskonkurrera fritt kanske vi skulle slippa korkad reklam av denna sort. Samma argumentation är sann även för banker. Fundamental feltanke Summan av dessa fyra argument förser oss med ett bra försvar för reklam. Trots detta är det inte nog. Det grundläggande felet hos reklammotståndare att det finns en motsättning mellan informativ och säljande reklam attackeras inte. Det anses att informativ reklam är god medan säljande reklam är ond. Sanningen är dock att det föreligger en extremt liten skillnad mellan att informera människor och att sälja saker till dem. För att tydliggöra det hela, tänk på de fall när det inte är de som försöker sälja på oss en viss bild av saker och ting utan tvärt om. En anställningsintervju är ett bra exempel. Hur förbereder man sig för en sådan? Genom att skriva en reklambroschyr om oss själva! (Även om denna ibland kallas för en meritförteckning av de som dölja det faktum att alla och envar av oss gör reklam nästan jämt.) I denna broschyr listar vi relevant information om vårat tidigare arbetsliv i syfte att visa hur lämpliga vi är för det nya jobbet. I god reklamtradition försöker vi också få vår broschyr att se så bra ut som möjligt genom att använda fina typsnitt och papper av extra hög kvalitet, precis som vilken reklammakare som helst skulle ha gjort. I ordens strikta bemärkelse så förmedlar vi bara information i broschyren. På ytan ger det intrycket av att vara endast informativ reklam, dock genom att vi försöker få oss själva att framstå i ett så positivt vis som möjligt sysslar vi samtidigt med säljande reklam. Under själva arbetsintervjun fortsätter vi att marknadsföra oss. Vi paketerar oss så fint vi kan. Även om vi inte gör det varje dag klär vi upp oss och försöker se så bra ut som möjligt under intervjun. Även när vi inte letar efter jobb sysslar vi med reklam. Vi försöker ständigt framställa oss på ett så positivt vis som möjligt. Till och med omedvetet anstränger vi oss göra detta. Ända från födseln försöker våra föräldrar göra reklam för oss eller lägga grunden för framtida reklam. Hur annars kan man förklara pianolektioner, fotbollsträningar eller besök hos tandhygienisten? När vi växer upp forsätter vi göra reklam för oss själva. Vi bär snygga kläder och bantar, eller försöker åtminstone gör det. Dessutom kan en del av våra utgifter på utbildning, psykiatri, hårvård och klädsel inte förklaras på annat sätt än som reklamomkostnader. Det har också visat sig att grupper som anses diskriminerade, som till exempel kvinnor och svarta, spenderar en större del av sin disponibla inkomst på lyxartiklar. Detta skulle möjligen kunna förklaras med att de känner sig manade att göra detta för att kunna tävla med priviligerade grupper genom att göra mer reklam för sig själva. Att leva som man lär? Även den radikala vänstern, som ju tillhör reklamens skarpaste kritiker, sysslar med reklam själva. (Detta bör knappast vara överraskande, eftersom vi definierar reklam på dess korrekta och något bredare vis som även innefattar kreativa och intressanta packeteringar. ) När vänstern använder sig av anslagstavlor sätter de oftast upp små, enkla lappar där. Efter ett tag börjar de ofta använda olika färger på texten och använda större lappar. I deras försök att sprida information leds de av den osynliga handen mot mer och mer säljande reklam. Anledningen att de skriver RECLAIM THE STREETS i stora röda bokstäver på husväggar är inte bara att chockera. Det är också ett sätt att torgföra det revolutionära buskapet, genom att först dra uppmärksamheten till det. Om ingen läser det, har det inget informativt värde. Det samma kan sägas om vilken reklamfilm som helst. Alla som någon gång ombetts hålla ett tal som skulle medföra en klar risk att försänka publiken i sömn vet hur svårt det är att göra en avvägning mellan att presentera information på ett sakligt sätt och att paketera talet snyggt. Låt oss föreställa oss den tråkigaste typen av tal, en föreläsning i nationalekonomi. Talaren eller läraren kommer i detta fall att ägna sig åt att berätta små skämt, upprätthålla ögonkontakt eller ställa retoriska frågor. Dessa knep är egentligen inget annat än reklamtekniker eftersom de har till syfte att göra föreläsningen mer aptitlig, intressant samt att fånga publikens uppmärksamhet bättre. Dessa tekniker har ungefär lika mycket med den faktiska produkten att göra som cykling har med Coca-cola att göra eller en sexig kvinnlig röst har att göra med raklödder. Detta är inte heller poängen. Poängen är att om man vill förmedla information även till motiverade människor som studenter som måste hålla sig vakna för att få bra betyg måste man ägna sig åt olika sorters reklamtekniker. Om det är viktigt när mottagaren av budskapet är välmotiverad, föreställ er då hur mycket viktigare det är när mottagaren inte är motiverad. Reklamfilmer på TV borde tolkas lika välvilligt, om inte mer, som reklamen en talare sysslar med. De är båda försök att göra information intressant och attraktiv. Filmen på TV måste dessutom hålla tittaren borta från kylskåpet. Om all information som inte var relevant i reklamen förbjöds skulle vi vara tvungna att förbjuda talare och lärare från att ens försöka vara intressanta. De skulle inte få skämta, hålla ögonkontakt eller diskutera frågor med publiken. De ovannämnda teknikerna är exempel på simpel informationsspridning. Precis som reklam på TV är de försök att charma mottagarna. Är det ens möjligt att förbjuda säljande reklam medan informativ sådan tillåts? Nej! Information kan presenteras på både goda och dåliga sätt, men den måste paketeras på något sätt. Anta till exempel att någon uppfann en flygande matta, och endast information (flyghastighet, räckvidd, underhållskostnader, hur man rullar ihop och förvarar den och så vidare), var tillåten. Allt som ens andades säljteknik skulle förbjudas. I detta fall skulle en normal reklammakare som såg bra ut och trodde på sig själv inte kunna tillåtas göra reklam, eftersom hans personlighet skulle kunna sälja den. Inte heller skulle det få spelas musik i bakgrunden. Man skulle definitivt inte få visa hur mattan flög med en vacker kvinna sittandes på den. Då skulle vi ju kunna lura köpare att tro att de skulle få musik och/eller kvinna på köpet. Var går gränsen mellan information och reklam? Om vi inte skulle få använda oss av professionella reklammakare, skulle vi kunna använda en amatör, eller bara en person från gatan? Nej! Vissa reklammakare använder knepet att intervjua mannen från gatan, och med framgång bör tilläggas. Detta bevisar att det rör sig om säljande reklam. Om man inte får läsa informationen, får man då skriva ned den? Vilket typsnitt skulle 14

15 då användas? Knappast ett snyggt som skulle kunna lura folk att, Gud förbjude, köpa mattan. Vi skulle tvingas använda ett nästan otydligt typsnitt, så att folk knappt kunde läsa det. Annars skulle man, givet att priset var tillräckligt lågt, förleda folk att köpa mattan. Hela meddelandet skulle tvingas vara så ointressant som möjligt så att det inte drog till sig någon uppmärksamhet. Uppenbarligen finns det inget sätt att skilja paketet från dess innehåll. Det är en omöjlighet att presentera ren information. Att tro att något sådant skulle gå är första klassens dårskap. Invändningen att reklam medför ökade kostnader som konsumenten måste bära är en invändning som inte tänkts igenom särskilt noga. Vore kritikerna konsekventa skulle de också protestera mot det faktum att det kostar pengar att lägga en vara i en kartong eller transportera den. Så är inte fallet. Sådana kostnader accepteras eftersom de anses vara nödvändiga om varan överhuvudtaget skall gå att sälja. Men detsamma gäller även för reklam! Antag att den flygande mattan som nämndes tidigare kostar kronor att göra, 100 kronor att paketera och 400 kronor att transportera. Om kunderna önskar dra nytta av paketeringen och leveransen måste de betala hela summan av kronor. Dock har de valet att köpa en paketerad matta för kronor direkt från producenten, eller en opaketerad för eller en opaketerad med hemleverans för kronor. Precis detsamma gäller för reklamkostnader. Om det kostar 100 kronor att göra reklam kan kunderna välja mellan att köpa ett märke som gör reklam för kronor, eller ett märke som inte gör reklam för kronor (ett sådant skulle säkert gå att finna om kunderna sökte tillräckligt länge). Om tillräckligt många kunder önskade köpa mattor av märken som det inte görs reklam för, vore producenterna dumma ifall de slösade bort pengar på reklam. Det är dock troligt att många kunder inte skulle ha ork och/eller tid att leta efter märken som det inte görs någon reklam för. Detta utgör ett incitament för producenter att göra reklam, och kostnaden för denna kommer att bäras av konsumenten. Det är sålunda sant att reklam faktiskt innebär en merkostnad. Å andra sidan är det lika sant att reklamen är nödvändig för att kunna erbjuda kunden produkten. Om vissa kunder vägrade köpa opaketerade mattor som inte transporterades hem till dem, medan de var villiga att köpa paketerade och transporterade mattor, kan det då sägas att paketering och transport var onödiga kostnader? Självklart inte! På samma sätt kan det inte sägas att reklam medför onödiga kostnader. Så varför kan vi inte ge staten ansvar för reklamen? Innan vi ger staten ännu en uppgift att uträtta i syfte att bekämpa ett påstått marknadsmisslyckande bör vi betrakta statens meritlista när det gäller åtgärder av denna typ. Bortsett från ren korruption och maktmissbruk ser vi också hur statliga regleringar misslyckas på område efter område, i land efter land, till stora kostnader för konsumenter. Detta sker inte av en händelse. Det finns en mycket god anledning till varför det är så. De som vill ha statlig reglering av reklamen baserar sitt resonemang på en självmotsägelse. Å ena sidan antar de att folk är lättlurade och måste skyddas så att de inte faller offer för företagens reklam. De menar att folk utan reglering skulle bli besvikna när de upptäcker att de inte får flickan i reklamen bara för att de köper en viss vara. Å andra sidan tror de på allvar att dessa idioter är kompetenta nog att välja politiska ledare åt dem i syfte att reglera branschen. Var och en av oss är köpare av tusentals varor men säljare av blott en enda. Våra möjligheter att påverka lagstiftare är alltså mer koncentrerade på producentsidan än på konsumentsidan. Som en följd av detta tenderar statliga regleringar vara till producenternas snarare än konsumenternas fördel. Faktum är att de institutioner som för statens räkning skall reglera marknaden brukar uppkomma på producenterna i respektive industris initiativ. Milton Friedman gör i sin bok Kapitalism och frihet en briljant analys (i kapitlet Occupational Legislature ) av hur otroligt ineffektiv staten har varit när det gäller att reglera läkemedelsindustrin. Det finns ingen anledning att tro att staten skulle lyckas bättre med reklamindustrin. Snarare vore det ganska väntat om kraven på statlig objektiv och informativ reklam främst skulle komma från stora, etablerade företag i syfte att hindra nykomlingar från att konkurrera på lika villkor. Det starkaste argumenten mot statlig inblandning är dock inte av empirisk natur likt det ovanstående. Det starkaste argumentet är rent logiskt. De som vill ha statlig reglering av reklamen baserar sitt resonemang på en självmotsägelse. Å ena sidan antar de att folk är lättlurade och måste skyddas så att de inte faller offer för företagens reklam. De menar att folk utan reglering skulle bli besvikna när de upptäcker att de inte får flickan i reklamen bara för att de köper en viss vara. Å andra sidan tror de på allvar att dessa idioter är kompetenta nog att välja politiska ledare åt dem i syfte att reglera branschen. Detta är omöjligt! I vilket fall är det möjligt för konsumenter att få tag på objektiv information om produkter ifall de vill. Tidningar som Råd&Rön och privata intressegrupper kan tjänstgöra som källor till denna. Den fria marknaden är nämligen också flexibel och klarar av att tillhandahålla sådan information. Dock är det fortfarande omöjligt att skilja säljande och informativ reklam åt. Om man i ett konsumenttest kan läsa att PC är överlägset Macintosh är det fortfarande en säljande reklam för PC:s räkning. Reklam kan endast försvaras om den äger rum på en fri marknad. Om staten gör reklam eller betalar för ett stort företags reklam håller inte de argument som räknats upp. I dessa fall tvingar man människor att betala för reklamen vare sig de väljer att köpa varan eller inte. När staten gör reklam sker det med stulna skattemedel. Statens reklam är dessutom ofta säljande och ofta klart bedräglig. Det är märkligt att så pass lite uppmärksamhet ägnas den statliga reklamen, även av reklamens mest engagerade kritiker. Föreställ er vad som skulle hända om en entreprenör gjorde reklam som var ens en bråkdel så bedräglig som den som Göran Persson och Bo Lundgren ägnar sig åt. Hur kan vi överlåta att straffa bedragare åt den mest bedrägliga organisationen i världen staten? Slutligen måste reklamen försvaras av alla som tror på yttrandefrihet, ty det är vad som utgör reklamens kärna. Det är alltför lätt att försvara yttrandefriheten för endast dem som säger saker vi vill höra. Om yttrandefriheten skall vara värd något alls måste vi dock försvara allas rätt att säga vad de vill. Vi libertarianer väntar spänt på när alla inom vänstern som säger sig vara för yttrandefrihet skall ta bladet från munnen och försvara rätten att göra reklam för cigaretter i TV! Walter Block är chefsekonom vid kanadensiska Frazer Institute och är författare till boken Defending the Undefendable ur vilken denna essä är hämtad. 15

16 Bland lagbrytare i Bastiat-land AV JOHAN NORDSTRÖM Statyn av Bastiat i Mugron vad för dagen dekorerad av de lokala attac-anhängarna. Ibörjan av juli hölls det en olaglig konferens i Frankrike. Konferensen firade Frédéric Bastiats tvåhundraårsjubilieum och var olaglig då talarna talade på engelska, något som i fransk lag är förbjudet om konferensen arrangeras av fransmän och äger rum i Frankrike. Detta övertramp av de franska lagarna verkade dock inte störa vare sig de inhemska- eller de internationella deltagarna. Konferensen var International Society for Individual Liberty s årliga sommarkonferens som gick av stapeln 1-5 juli, i Saint- Paul-lès-Dax. Konferensen arrangerades av Le Cercle Frédéric Bastiat i samverkan med ISIL och Libertarian International. Konferensen öppnades med en resa till byn Mugron, där Bastiat bodde under sina verksamma år, för att levandegöra hans liv för deltagarna. Ryktet om vår ankomst nådde Mugron innan vi gjorde det. Därför mobiliserade Attac mot oss onda kapitalister som förespråkar frihet. Den lokala socialistledaren var naturligtvis där och talade. Dock inte i kyrkan som Attacanhängarna ockuperat och vars klockor de ringde i under den tid vi otäcka libertarianer var där. Konferensen startade på riktigt under måndagen då de första talen hölls. Först ut var Bob McTeer, chef för Federal Reserve Bank i Dallas. Han talade under rubriken: Why Bastiat is my Hero, ett tal som utmynnade i en personlig hyllning till Bastiat framförd med humor och känsla. Så följde tre franska talare, som på knackig engelska alla talade under intressanta ämnen. Särskilt intressant var Alain Laurents tal Bastiat and Proudhon. I sitt framförande analyserade han olika samband mellan Bastiat och den första riktiga anarkisten, Pierre Joseph Proudhon, samt vilket inflytande de utövat på varandra. Sedan följde Don Boudreauxs tal Resisting the Growh of Governments. Boudreaux talade bland annat om varför så många, särskilt ungdomar, missförstår kapitalismen och hur man får människor att förstå och omfamna de liberala principerna. Staten är som ett rakblad Höjdpunkten på dagen var den sista talaren, Anthony de Jasay, med sitt framförande The State. Anthony de Jasay, enligt Rothbard nutidens bästa liberterianska författare, talade om hur varför staten så gott som alltid expanderar och varför vi egentligen inte behöver den överhuvudtaget. Han använde sig ofta av liknelser för att bättre åskådliggöra sina resonemang. Bland de mer målande var hans liknelse av staten som ett vasst rakblad som såväl statskramare som minarkister vill göra användarvänlig och ofarlig genom att bädda in den i ett skydd av en konstitution. Men detta skydd, menar de Jasay, är bara skenbart och kan liknas vid ett kyskhetsbälte vars nyckel alltid hänger vid sänggaveln. Således är allt den kan göra att fördröja tiden det tar för naturen att gå sin gilla gång. Tisdagen började med anförandet Enterprise in a Free Society, presenterat av Pascal Salin. Detta var, för de mer ekonomiskt lagda, en av de sanna höjdpunkterna. Inom nationalekonomi talar man om två olika sorters aktörer på marknaden, individer och företag. Salin presenterade mycket flinkt sin tes att detta var fel då man inte bör se på företag som egna entiteter, utan som en samling kontrakt. Således är det bara individer som är relevanta i sammanhanget. Attac i protest mot den globala gangsterkapitalismen som de ansåg ISIL representerande. Liberté! Eftermiddagens huvudpunkt var en resa till den lilla staden Bayonne för avtäckandet av en nyrest marmorplakett vid det hus där Bastiat föddes. Men än en gång så 16

17 olagligt är libertarianer, och det är därför liberala principer är de mest avancerade i mänsklighetens evolutionsprocess. Efter Christian Michells anförande så hölls en paneldebatt angående den Schweiziska demokratimodellen. I panelen kunde man finna förutom Christian Michell även Frances Kedall och Leon Louw från Sydafrika. Vince Miller från ISIL, Jacues de Guenin från Le Cercle Frédéric Bastiat och Hubert Jongen från Libertarian International inviger konferensen. fick vi sällskap av Attac som iförda höga hattar av plast, sopsäckar prydda med fastklistrade monopolpengar samt beväpnade med visselpipor, plakat och banderoller med budskapen The world is not for sail! (sic!) och det aningen kryptiska I fuck my rich taylor! (sic!), var fast beslutna att störa vår avtäckning av marmor plattan med oväsen och skanderandet The world is not for sale!. Då de i Mugron var betydligt fler än vi var, så gällde här det omvända. Det dröjde inte länge förrän liberterianerna, med nävarna i luften, skanderade Liberté! så att husväggarna skakade. Ett antal försök till dialog med Attacrepresentanterna gjordes även men då deras engelska kunskaper var minst sagt bristfälliga så gick dessa för det mesta om intet. Under onsdagen framfördes ett flertal intressanta tal. Dagen startade med Ken Schoolland, författare och styrelseledamot i ISIL, som pratade om öppna gränser samt fri invandring och hur detta är både Alain Madelin envisades att hålla ett lagligt anförande vilket ledde till att inte många förstod vad han sade. moraliskt och ekonomiskt rätt. Efter Scholland så pratade Philippe Nataf, doktor i nationalekonomi vid Paris universitet, om valutor och deras framtid. Han menade att det största hotet under de kommande åren är användande av statligt skapade falska pengar, vilket för med sig inflation och konjunktursvängningar, vilket i sin tur skylls på marknaden och leder till ökade påtryckningar för protektionism. Socialism ligger inbyggt i demokratins DNA Onsdagens, och konferensens, klara höjdpunkt var Christian Michells anförande The limits of Democracy. Syftet med hans anförande var att förklara varför demokrati är den värsta regeringsformen av alla, utan undantag. Michells provokativa uttalande om demokratin förefaller säkert tillspetsat och starkt överdrivet för de allra flesta människor. Men den som tar del av anförandet i sin helhet är kanske inte lika tveksam (Den finns att läsa på Den grundläggande ekvationen för våra demokratier en individ = en röst bibringar oss illusionen om en population av utvalda gjutna i samma form. I det ögonblick när rösten läggs i valurnan och ger legitimitet till den förhärskande makten i vårt samhälle, reduceras individen till en godtycklig och utbytbar enhet. Michell menar också att välstånd inte är beroende av regeringsformen utan av respekten för individuell frihet, privat egendom och kontrakt. En sådan ordning karaktäriseras av liberalism snarare än av demokrati. Civilisationens utvecklingsprocess, menar Michell, är en process av att motarbeta eller förhindra politisk makt. Politiker existerar inte för att förhindra våld. De existerar för att legalisera det. De enda människor som föreslår att våld görs Obegriplig laglydnad Under efterföljande middag höll Alain Madelin, framgångsrik liberal politiker och före detta regeringsledamot, tal. Jag kan tyvärr inte referera vad hans middagstal handlade om eftersom det framfördes helt lagligt på franska. Han har nämligen tänkt sig att bli nästa franska president, och då kan det vara på sin plats att följa fransk lag. Torsdagen var konferensens sista dag men även under den så hölls en rad intressanta anförande. Särskilt intressant var professor Jan Narvesons, författare till The Libertarian Idea, anförande om rättskipning i ett statslöst samhälle. Konferensens sista talare var Rigoberto Stewart från Costa Rica. Han Rigoberto Stewart berättade om utvecklingen av Limon REAL i Costa Rica. talade om sitt projekt Limón REAL, vars mål är att skapa en autonom provins i Costa Rica uppbyggt efter liberterianska principer. Konferensens var mycket lyckad. Den hade gott om intressanta anföranden, trevliga människor och när det till sist var dags att resa hem så kände man sig rikare på argument och vänner än när man först anlände. Bastiats ande vilade över hela konferensen. Johan Nordström är medlem av Nyliberalens redaktion 17

18 200 år i frihetens tjänst AV JOHAN NORBERG Artikeln är tidigare publicerad i Bastiat, Frédéric Vad du ser och inte ser Timbro 1999,. Återtryckt med tillstånd från förlaget. Han levde bara 49 år men hans idéer har förändrat människors sätt att tänka i mer än 150 år. Nyliberalens tidigare redaktör Johan Norberg porträtterar här Frédéric Bastiat som i år skulle ha fyllt 200 år. Den unge svenske adelspolitikern Johan August Gripenstedt företog sommaren 1850 en resa till Frankrike. Där stötte han på skrifter av en liberal ekonom som med envishet hade avslöjat de misstag som dolde sig i protektionismens och socialismens teorier. Djupt fascinerad över denne fransman, Frédéric Bastiat, förde Gripenstedt med sig en rad böcker och pamfletter av honom tillbaka till Sverige. Gripenstedt tog till sig Bastiats harmoniliberala åskådning och började argumentera för frihandel och emot statsingrepp. Gripenstedt avancerade politiskt och utsågs 1856 till finansminister. Som regeringens starke man bidrog han under det närmaste decenniet starkt till att ge Sverige näringsfrihet, frihandel, fri rörlighet och en demokratiserad riksdag. De flesta gestalter som stod bakom det svenska liberala systemskiftet i mitten av 1800-talet var djupt inspirerade av Bastiat. Han hade introducerats i Sverige av Aftonbladets grundare, Lars Johan Hierta. När Aftonbladet ville berömma ett anförande i riksdagen särskilt mycket förklarade den att det skulle hedrat själve Bastiat. De liberala nationalekonomerna under denna tid betraktade Bastiat som en husgud. Två av dessa var finansministrar: Carl Fredrik Waern som avgick i protest mot skogsregleringar, och Hans Forssell som avgick när kungen ville tvinga honom att höja en tull. Ekonomiprofessorn Gustaf K Hamilton hyste sådan beundran för den franske liberalen att han döpte sin son till Bastiat. Namnet har gått i arv i släkten ända till våra dagar. Mellaninitialen avslöjar som bekant den i dag aktive ekonomiprofessorn Carl B Hamiltons släktskap. Bastiat inspirerade inte bara den klassiska liberalismen, utan även den moderna. Under det senaste halvseklet har runt en miljon exemplar av hans klassiska pamflett Lagen cirkulerat i USA, särskilt tack vare tankesmedjan Foundation for Economic Education. En av dess styrelseledamöter, Lem Bulwer, var också vice VD i General Electric. Som sådan försåg han skådespelaren Ronald Reagan med material när denne under 1950-talet ledde ett TV-program om företagets produkter och även reste runt i landet för att framträda för de anställda. Bland de böcker Reagan försågs med fanns Bastiats skrifter och med tiden talade Reagan allt mer om den fria företagsamhetens fördelar och statsmaktens faror. Han gav sig snart in i politiken och inflytandet från Bastiat, särskilt hans essä Lagen, var tydligt. Andra politiker talade om hur de kunde lösa medborgarnas problem, medan Reagan varnade för att politiker och byråkrater plundrade medborgarna och tog ifrån dem deras frihet. I intervjuer efter att han hade blivit USA:s president nämnde Reagan Bastiat som en av sina största inspirationskällor. Reagan och hans brittiska kollega Margaret Thatcher liberaliserade under 1980-talet sina egna länder och inspirerade den nyliberala vågen över hela världen. Thatcher berättade vid ett statsbesök i Frankrike att Bastiat var hennes favoritläsning i ekonomi, bara för att upptäcka att hennes värdar knappt visste vem han var. Det är ingen slump att den franske ekonomen Frédéric Bastiat ( ) har inspirerat frihetligt tänkande alltsedan han var verksam. Han stod för en optimistisk och principiell liberalism och lärde ut att alla samhällsgrupper kunde få det bättre om staten garanterade alla lika fri- och rättigheter, och kapitalismen tilläts öka det samlade välståndet. Med stor envishet och skicklighet visade han hur handelsregleringar, kontroller och skatter bara gynnade vissa på andras bekostnad och skadade hela samhällsekonomin. Det unika var att Bastiat inte förklarade detta i torra teoretiska verk. Tvärtom skrev han lättillgängligt och medryckande med stilistisk känsla. Särskilt i allvarliga ämnen var han humoristisk, ständigt med glimten i ögat. Det är detta som fick Cobden att kalla hans skrifter lika underhållande som en roman, och Schumpeter att fundera på om Bastiat inte var den mest briljante ekonomiske journalist som någonsin levt. Bastiats livsverk Bastiat blev inte ens 50 år gammal. Vid 44 års ålder hade han fortfarande inte skrivit någon av de texter som har givit honom berömmelse. Fram till dess hade han levt ett stillsamt liv långt från den politiska hetluften i det revolutionära Frankrike. Han föddes i ett affärshem i Bayonne i södra Frankrike i slutet av juni Före tio års ålder hade båda hans föräldrar dött och han togs om hand av sin farfar i den mindre och nordligare byn Mugron. Efter lägre skolgång kom han till ett kristet lärosäte i Sorèze. Där fick han smak för läsning och lärde sig det engelska språket, något som skulle bli viktigt för hans utveckling. Han tog ingen examen, utan vid 17 års ålder flyttade han tillbaka till Bayonne och arbetade i farbroderns företag. Det var emellertid inte företagandet, utan studierna som nu intresserade den unge Frédéric. Han kunde se att affärslivet omkring honom förtvinade under de hårda handelsrestriktioner som Frankrike hade infört efter napoleonkriget. Situationen gav honom en tidig motvilja mot tullar och regleringar, och han började läsa liberala ekonomer, särskilt Adam Smith och Jean-Baptiste Say. Han blev tidigt anhängare av liberalismen. Frédéric ville egentligen till Paris för att studera, men hans nu sjuke farfar ville att han skulle flytta tillbaka till Mugron. 1824, vid 23 års ålder, for den unge mannen tillbaka till den lilla byn och tog hand om familjens lantbruk. Han kom att stanna där i tjugo år. Inspirerad av fysiokrater- 18

19 nas tankegångar moderniserade han verksamheten på ägorna. För att få utlopp för sin bildningsiver grundade han en liten fysiokratiskt diskussionsklubb för jordbruk och ekonomi, men han fick slita hårt mot bybornas fundamentala ointresse. Däremot fick han en vän för livet i en ung intellektuell jurist vid namn Félix Coudroy. Denne var anhängare av Rousseau och en livlig förespråkare för statssocialism. Individualism och ekonomisk frihet betraktade han som synonymt med kaos och anarki. De båda vänner finslipade sina argument och tränade framställningskonst genom att ständigt debattera med varandra. Man kan säga att Frédéric övade sig inför sin publicistiska karriär, och till sist lyckades han få Coudroy att byta åsikt och acceptera liberalismens teorier. Välvillig osämja kunde ersättas med samarbete. Återgång till den gamla onda tiden Frankrike hade börjat återgå till gamla vanor efter napoleontiden. Den bourbonska restaurationen innebar en återkomst av aristokratiska privilegier, kyrklig makt, censur och tunga skatter. Oron ökade och i juli 1830 gick folket till attack mot Karl X:s stat. Frédéric for till Bayonne för att delta i julirevolutionen. Tillsammans med 600 man gjorde han sig redo att storma slottet i staden, men portarna öppnades, och soldaterna bjöd in revolutionärerna till fest. Det var ett tecken på hur litet stöd den gamla regimen hade. Den impopuläre kungen flydde, och i stället gjordes Ludvig Filip till medborgarkung. Nu skulle medelklassen få makten och regeringen skulle härleda sin legitimitet från folket. Frédéric Bastiat återgick till sitt stillsamma liv i Mugron, och blev utsedd till fredsdomare i byn. Han fortsatte att vara skeptisk till den reglerade ekonomin som den nya regeringen inte gjorde något åt, och han beklagade att de industrialister som nu fick politisk makt använde den till att berika sig själva med privilegier och protektionism. Frankrike isolerades ekonomiskt i tron att det skulle gynna det egna näringslivet. Han skrev några artiklar om fördelarna med handelsfrihet, men fick aldrig någon riktig uppmärksamhet. Bastiat bar inte heller på någon längtan efter att ge sig in på den nationella politiska arenan. En tillfällighet skulle ge honom den. Gentemot sina vänner fick han ofta försvara England och dess liberala politik. En dag i mitten av 1840-talet mötte han anklagelsen att den brittiske premiärministern hade uttalat sig mycket nedsättande om Frankrike. Bastiat kunde inte tro att uttalandet var korrekt återgivet. För att bevisa det bestämde han sig för att börja prenumerera på den engelska tidningen The Globe, med start en månad tillbaka. Han hittade numret där talet refererades, och det visade att Bastiat hade rätt, premiärministern hade felciterats av en fientligt inställd fransk journalist. Men viktigare var vad Bastiat såg på andra sidor i The Globe. Där kunde han nämligen läsa om ett engelskt fenomen som det aldrig hade rapporterats om i Frankrike: Richard Cobdens och John Brights frihandelsrörelse höll på att sprida liberala idéer till det vanliga folket, inte minst arbetarklassen. Bastiat hade trott att frihandelns sak var förlorad eftersom ingen utom han själv någonsin talade för den. Nu upptäckte han att den företräddes av en hel folkrörelse i England. Han blev eld och lågor över sin upptäckt: Om det fungerar i England, varför inte i Frankrike? George Roche har i sin biografi påpekat att Bastiat ibland röstade med högern och ibland med vänstern det enda genomgående draget var att han alltid röstade med minoriteten. De närmaste åren gjorde den magre och blyge Bastiat en kraftsamling som har få motstycken. Inspirerad av manchesterliberalerna skrev han en mycket genomarbetad artikel om handelsrestriktioners påverkan på England och Frankrike och sände den i slutet av 1844 till ansedda Journal des économistes. På tidskriften var man överraskad över att ha upptäckt en så skicklig ekonom från en avkrok på landet, och man bad honom om fler artiklar. Medan Bastiat skrev dem besökte han och blev god vän med Cobden. Bastiat började författa en bok om den engelska frihandelsrörelsen och for till Paris för att arrangera publiceringen. Utseendemässigt passade han inte alls in med lantliga kläder, liten hatt och långt hår, men han blev äntligen uppmärksammad för sina idéer. Han förslogs en plats vid universitet och erbjöds att bli redaktör för Journal des économistes. Bastiats stillsamma ironi och pedagogiska framställningar väckte stort intresse. I slutet av 1845 hade han skrivit så mycket att han kunde samla artiklarna i en första del av Sophismes économiques. Den sålde snabbt slut och översattes till engelska och italienska. Året därpå lyckades Bastiat skapa Frihandelsorganisationen i Bordeaux, och for sedan direkt till Paris för att upprepa bedriften. Han kom att stanna i huvudstaden, där han trodde sig kunna göra störst nytta. Hans inflytande var vid det här laget märkbart, även utomlands. Det är typiskt att landsmannen Michael Chevalier vid ett besök i USA övertygades om frihandeln av amerikanska Bastiatanhängare. Tillsammans med bl a Chevalier höll Bastiat de närmaste åren föredrag och gav ut pamfletter och flygblad i Paris. En lång serie offentliga möten för frihandeln drog en publik på mer än personer varje gång. Allt fler tidningar gick över till frihandelsståndpunkten, men frihandelsvännerna ville helst ha ett eget organ. I november 1846 grundade de därför tidningen Le libreéchange med Bastiat som redaktör. Bastiat började hålla en föreläsningsserie i ekonomi för parisstudenter, samtidigt som frihandelsföreningar grundades i andra nyckelstäder. De spred sig också till andra länder, som Tyskland, Belgien, Spanien, Italien och Sverige fick trävarustaden Gävle en frihandelsförening. Bland det första man gjorde var att översätta Bastiats argument för frihandel till svenska. Bastiats intensiva verksamhet anställde stor förödelse i protektionisternas läger, som Nordisk Familjebok konstaterar. Men frihandelsrörelsen, som hade blivit allt starkare, tappade snabbt mark och upphörde under revolutionsåret Den reglerade ekonomin hade misskötts grovt, och regeringen hade köpt stöd med privilegier, statsstöd och tullar. Den gryende och fattiga arbetarklass som var utestängd från det politiska livet tvingades skatta hårt för sitt dagliga bröd. När oppositionen började växa i kraft bemötte regeringen den med hårdare tag och censur. Folket svarade med ytterligare en revolution trodde Bastiat fortfarande att den upplysta medelklassen skulle kunna styra folks liv till det bästa. Men under deras styre insåg han att det inte spelade någon roll vem som innehade regeringsmaskineriet, det gick helt enkelt inte att få tvång och regleringar att fungera oavsett vem som utövade dem. Därför var Bastiat oroad över de populära utopister som förslog än mer storslagna statliga projekt för att råda bot på problemen. Socialistiska och kommunistiska röster gjorde sig gällande. Det var de, snarare än liberalerna, som hade initiativet i den djupt splittrade och förvirrade revolutionsrörelsen. När borgerligheten hade missbrukat makten utsågs hela medelklassen och företagarna till syndabockar. Denna gång vägrade Bastiat att välja sida i revolutionen. I stället för att delta i februarirevolutionen, befann han sig på Paris gator och gav medicinsk hjälp till skadade, oavsett vilken 19

20 sida de tillhörde. Poeten Lamartine blev den nya regeringens starke man. Han beundrade Bastiat, men var fylld av politiska paradoxer. Bastiat lär ha erbjudits en regeringspost, men tackade nej. Han ville vara en fristående kritiker av den socialistiskt anstrukna populism som tycktes breda ut sig överallt från mobben i Paris till regeringskretsarna. Alla ville bli av med de betungande skatterna, men samtidigt ville alla ha så mycket som möjligt från staten: bidrag, nationella verkstäder och statsstöd. Vissa instämde i Bastiats kritiska analys. En bankir som erbjöds finansministerposten svarade att han hellre begick självmord än tog finansiellt ansvar för Frankrike i detta läge. Bastiat hade under en längre tid lidit av tuberkulos, och nu blev hälsan allt sämre. Men ändå var han angelägen om att bekämpa socialismens regleringsiver. Han grundade en ny tidning som skulle föra frihetens talan och samtidigt ställde han upp i hemdistriktets val till den nationella folkrepresentationen, vilket han också vann. I maj 1848 intog han sin plats bland de andra parlamentsledamöterna. Det var en turbulent period då landet led av inbördeskrig, och socialistiska offensiver följdes av etablissemangets motreaktioner. Intensiva sista år På grund av sin sjukdom kunde Bastiat knappt få luft nog för att prata läsaren av denna volym kommer att se att han flera gånger anspelar på sina svaga lungor men ändå talade han till församlingen åtskilliga gånger. I finansutskottet blev hans en ledamot man lyssnade till. George Roche har i sin biografi påpekat att Bastiat ibland röstade med högern och ibland med vänstern det enda genomgående draget var att han alltid röstade med minoriteten. Det måste ibland ha krävts stort personligt mod att angripa populära institutioner och bidrag under denna våldsamma tid. Bastiat såg de andra krafterna som samma andas barn, högern ville ge skattepengar och förmåner till företagen och vänstern till arbetarna. Själv var Bastiat en ganska isolerad röst för förnuft och allas lika frihet. Han röstade emot alla försök att öka statens makt och för allt utsträckande av individens frihet. Han bekämpade socialisten Louis Blancs försök att angripa den privata egendomen, men när samme Blanc på lösa grunder åtalades för upprorsförsök tog Bastiat omedelbart parti för sin huvudfiende. Han slogs för att befria företagsamheten från bojor och regler, men han argumenterade lika väl emot dem som ville förbjuda fackföreningar. Strejkförbud betraktade han som en form av slaveri (Se Tal om förbjudandet av industriella föreningar). Även en meningsmotståndare som Proudhon tvingades konstatera att Bastiat hade visat sig vara fullständigt hängiven republiken, friheten, jämlikheten och framsteget. Väljarna tycktes instämma, och valde om Bastiat till parlamentet. Den politiska utvecklingen gick emellertid inte åt det håll Bastiat önskade. Den kaotiska situationen och det allt mer trögrörliga statsmaskineriet fick befolkningen att börja önska en stark ledare. I december 1849 valdes Louis Napoleon av en överväldigande majoritet till president. Den man som inom några år skulle göra slut på demokratin och utropa sig till kejsare hade startat sin marsch mot makten. Bastiat, som förstod varåt det barkade, motarbetade Napoleon i valet, och vägrade följa med den parlamentsgrupp som hälsade den nyvalde presidenten. Enligt Bastiat kan inget kollektiv av individer ha mer rättigheter än de ingående individerna har. Staten kan därför inte ha rätt att använda tvång annat än som en form av organiserat självförsvar; en nattväktarstat bestående av polis, rättsväsende och försvar. Bastiat trodde att det bästa han kunde göra i detta skede var att sprida sina åsikter och påverka opinionen långsiktigt. Svårt sjuklig och med bara något år kvar att leva satte han sig att sammanfatta sina idéer. Hans stora projekt var mastodontverket Les harmonies économiques, som systematiskt skulle bygga upp en egen ekonomisk teori, där Sophismes économiques hade rivit ned andras. Noggrant men lekfullt visade Bastiat att människors intressen på en fri marknad är harmoniska. Olika samhällsområden och centrala begrepp vävdes samman i en optimistisk ekonomisk liberalism. Det är en imponerande bok, fylld av övertygande och omtumlande resonemang. Det finns punkter som senare ekonomer har vederlagt, men kritikerna bör komma ihåg att verket skrevs på bara några månader av en dödssjuk man som endast hade varit aktiv i den ekonomiska diskussionen i fem år. I början av 1850 gavs den första halvan av verket ut, den andra blev aldrig fullbordad. Fragmenten sammanställdes av hans vänner och utgavs postumt. Under sitt sista år skrev Bastiat också sin mest berömda pamflett, Ce qu on voit et ce qu on ne voit pas Det man ser och det man inte ser. Texten höll på att aldrig få möta allmänheten. Bastiat tappade nämligen bort sitt manuskript i en flyttning. Efter ett långt och fruktlöst sökande bestämde han sig för att skriva om det igen. Efter att det var gjort tyckte han att det blev en för tråkig framställning och kastade manuset på elden. Han beslöt att skriva om det en tredje gång och nu fick han texten som han ville ha den. Den gavs ut i juli 1850 och blev omedelbart en succé, som nobelpristagaren Friedrich Hayek har hyllat som den klaraste argumentation för ekonomisk frihet som någonsin har skrivits. En månad tidigare, under några dagars vistelse med familjen i Mugron, passade Bastiat på att sammanfatta sina åsikter om statens rätta uppgift, och resultatet blev en nästan lika stor klassiker, den temperamentsfulla politisk-filosofiska skriften La Loi Lagen. Politiskt isolerad i ett Frankrike som gick mot diktatur gav Frédéric Bastiat sina sista krafter åt att vända på trenden. Under hösten 1850 reste han på uppmaning av sin läkare till Pisa för att vila ut. Väl där läste han tidningar som framförde ett felaktigt besked om att han skulle ha avlidit. När han läste sina egna dödsrunor kunde han trots allt glädja sig åt att de talade om honom som den store ekonomen och den briljante skribenten. Det gav honom en tydlig indikation på hur stor betydelse han hade fått. Under bara sex år i debattens centrum hade han författat sju tjocka volymer text, och påverkat tusentals människor djupt. På julafton 1850 avled Bastiat, 49 år gammal. Samtidigt stod hans idéer inför det stora genombrottet. Hans skrifter letade sig runt Europa. Radikala ekonomer, politiker och journalister såg Bastiat som en förebild, och med hjälp av hans argument liberaliserade och moderniserade de sina länder. Till slut blev han även profet i sitt eget protektionistiska hemland. Hans frihandelsagitation trängde sakta men säkert in även i de styrande kretsarna, till och med till den självutnämnde kejsaren Napoelon III undertecknade denne en frihandelstraktat med England, utarbetad av Bastiats vän Cobden och lärjungen Chevalier. Det var startskottet för en kraftfull frihandelstrend, som inom loppet av några år gav nästan hela Europa öppna gränser. Harmoniliberalen Bastiat var den största av de s k harmoniekonomerna. Själva begreppet kom från Bastiats verk Les harmonies économiques, och det blev ett samlingsbegrepp för en rad liberala ekonomer som bör- 20