Britannia Road. Amanda Hodgkinson. Översättning: Annika Sundberg HISTORISKA MEDIA

Transkript

1 Britannia Road Amanda Hodgkinson Översättning: Annika Sundberg HISTORISKA MEDIA

2 Historiska Media Box Lund First published by the Penguin Group under the title: 22 Britannia Road 2011 Amanda Hodgkinson Svensk utgåva: Historiska Media 2014 Översättning: Annika Sundberg Sättning: Stilbildarna i Mölle/Frederic Täckström, sbmolle.com Omslagsfoto: R.A./Gamma, Camera Press London Omslag svensk utgåva: Thomas Hansson/bildobok.se Tryck: ScandBook, Falun 2014 Tryckning: ISBN:

3 Till mamma och pappa med kärlek.

4 Också de döda behöver sina sagor. Zbigniew Herbert

5 Våren 1946 På väg mot England pojken var hennes allt. Han var liten till växten, bångstyrig och rörde sig ryckigt, som om han var ett jagat, vilt djur utan möjlighet att gömma sig. I hans barnakropp och vakna blick levde alla de försvunnas, de återfunnas och de aldrig glömdas mörka hjärtan. Hon älskade honom med samma oförsonliga kraft som får skogens träd att skjuta upp ur jorden, men hon fruktade att det inte räckte för att hon skulle få behålla honom. Därför reste hon med honom till England, övertygad om att Janusz skulle älska honom och ta hand om honom. På skeppets passagerarlista stod hon under namnet Silvana Nowak. Tjugosju år. Gift. Mor till en son, Aurek Josef, sju år. Vad har ni för yrke? frågade den brittiske soldaten när han kontrollerade identitetshandlingarna som hon lade framför honom. Hon tittade på papperen på hans skrivbord och såg sida efter sida som var fulltecknade med kvinnonamn. Efter samtliga poster stod antingen hemmafru eller hushållerska. Bakom henne stod ytterligare hundratals tysta kvinnor med sina barn i likhet med henne själv i skänkta kläder. Ovanför soldatens huvud satt en skylt med skeppets regler 7

6 på flera språk, bland annat polska. Alla filtar och lakan tillhör skeppet. Alla stulna föremål konfiskeras. Silvana höll hårdare i sin son. Soldaten gav henne en hastig blick och tittade sedan ner i papperen igen. Hon förstod varför. Det var genant att se en så ovårdad kvinna och ett barn som verkade så nervöst. Hon förde upp handen till sjaletten för att kontrollera att den satt som den skulle på huvudet. Den andra handen lade hon mot Aureks rygg, försökte få honom att sträcka på sig. Yrke? Överlevare, viskade hon. Det var det första hon kom att tänka på. Soldaten tittade inte upp. Pennan svävade ovanför papperet. Hushållerska eller hemmafru? Jag vet inte, sa hon, men tillade när hon kände att kön rörde sig otåligt bakom henne, hemmafru. Då var det avklarat. Hon var registrerad, prydligt uppskriven i en bok med outplånligt svart bläck. Hon fick ett transportnummer, en lapp att nåla fast vid kappan som innehöll samma uppgifter som passagerarlistan. Bevis på att hon och pojken var mor och son. Det var alltid en början. Trots allt kunde ingen bestrida det som stod på ett officiellt dokument. Det var bara titeln hemmafru som inte verkade stämma. Silvana var säker på att ingen skulle tro att hemma eller fru på något sätt var kopplade till henne, vare sig orden stod tillsammans eller var för sig. Hela natten, medan havet förde skeppet och dess passagerare mot det främmande landet, ansträngde Silvana sig för att minnas. Hon hade hamnat i en av de överfulla korridorerna under däck och satt på golvet med armarna i kors och benen under sig. Där kurade hon ihop sig med Aurek 8

7 dold under kappan och andades in stanken av svett och dieselångor, kände det taktfasta dunket från motorerna och försökte dra sig till minnes livet med Janusz. Men det var alltid samma bilder som dök upp i huvudet. Minnen som hon ville hålla ifrån sig. En väg som hon inte ville följa. En smutsgrå, regntung himmel och flygplan som bröt fram ur molnen. Hon skakade på huvudet, försökte tänka på något annat, avvärja minnesbilden som väntade. Men den kom i alla fall. Den våta, glänsande leran under hennes fötter. Träden som vred sig i vinden och barnet som låg i handkärran av trä, inlindat i filtar. Silvana höll Aurek närmare intill sig, vaggade honom fram och tillbaka medan minnena bleknade bort. Han lirkade fram sin beniga hand under kappan och hon kände hur han trevade med fingrarna i hennes ansikte. Och hur kunde det komma sig att kärlek och förlust var så tätt sammanvävda? För hur mycket hon än älskade pojken vilket hon gjorde, våldsamt, som om själva hennes existens var beroende av honom var förlusten henne alltid tätt i hälarna. När väl gryningsljuset letade sig fram i mörkret orkade Silvana inte tänka längre. Hon blundade äntligen och lät motorernas dånande hjärtslag vagga henne in i en välsignad drömlös slummer. Morgonen grydde med en blek sol och salta vindar. Silvana trängde sig fram bland människorna till övre däck med Aurek hängande i kappan. Med händerna om relingen lät hon honom sätta sig på huk mellan hennes fötter så att han kunde luta sig mot hennes ben. Långt nedanför dem svallade de gröna vågorna. Hon stirrade ner på dem och försökte föreställa sig hur det var i England, ett land som hon 9

8 inte visste något om förutom att det var där hennes make Janusz nu bodde. Hon hade varit försvunnen och han hade hittat henne. Han måste ha trott att han skulle finna hennes tidigare jag, att hon skulle vara densamma som när han lämnade henne, den unga hustrun med det röda håret lockat och uppsatt, ett leende på läpparna och deras älskade son i famnen. Han kunde inte gärna veta att det förflutna var dött och begravet och att hon var skuggan av den fru som han en gång haft. Skeppets gungande rörelser gjorde henne yr i huvudet och hon lutade sig mot relingen. Hon hade lämnat sitt hemland långt bakom sig och nu syntes kusten inte längre. Hon hade inte längre något land kvar att sörja, bara vatten ända till horisonten och glimmande ljusstrimmor på vågkammarna. Senaste gången hon såg Janusz var när han lämnade Warszawa sex år tidigare. Skulle hon ens känna igen honom nu? Hon kunde dra sig till minnes deras första möte, vilken dag de gifte sig, hans skonummer, att han var högerhänt. Men hur långt kom hon genom att valhänt famla efter datum och faktauppgifter? Hon kisade mot havet och vågorna som skvalpade oupphörligt. En gång i tiden hade hon älskat honom. Så mycket var hon i alla fall säker på. Men det var så mycket förlorad tid som sträckte ut sig mellan dem. Sex år, men det hade lika gärna kunnat vara hundra. Kunde hon verkligen göra anspråk på en man bara för att hon kom ihåg hans skjortstorlek? Aurek drog i hennes hand och Silvana satte sig på knä efter att ha torkat sig om munnen med ärmen. Hon försökte le. Det var pojken som var skälet till att hon reste. En pojke behövde sin far. Snart skulle de lägga det förflutna bakom 10

9 sig och England skulle bli deras nutid. Där var hon säker på att de skulle slippa gårdagar och hotfulla minnen och historier som förföljde dem. Hon förde fingrarna genom Aureks kortklippta hår och han slog armarna om hennes hals. Hon var på väg mot sitt nya liv och det enda hon hade kvar av Polen följde med henne. 11

10 12 Britannia Road 22, Ipswich janusz tycker att huset ser ut att ha turen med sig. Han backar några steg för att bättre kunna se Britannia Road 22, och betraktar uppskattande den smala fastigheten i rött tegel, med tre fönster och blå ytterdörr. I dörren sitter ett färgat glasfönster: en gul soluppgång med en grön ram och en blåsångare i mitten. Huset är så typiskt engelskt att han börjar le. Det är något i just den här stilen som han har letat efter. Huset är det sista i raden och även om det ligger strax intill några sönderbombade byggnader har det på något sätt undkommit förödelsen. Det enda spåret efter bomben är en spricka i det färgade fönstret, ett streck som löper tvärsigenom blåsångaren och får det att se ut som om den inte riktigt kan lyfta. Men annars är det otroligt att kriget inte har påverkat byggnaden. Han vet att han bara inbillar sig det, men ändå kan han inte släppa tanken. Kanske kan huset dela med sig av sin tur till honom och hans fru och son. Oroa er inte för den där skamfläcken, säger mäklaren, som står bredvid honom och med en handviftning avfärdar ruinerna, där smutsiga barn springer runt och leker. Det kommer att röjas undan. Vi ska snart få staden på fötter igen. Han rättar till manschetterna på tweedkavajen och ger Janusz en nyckelknippa. Varsågod. Nu är huset ert. Jag hoppas att ni ska trivas. Får jag fråga var ni kommer ifrån?

11 Janusz har väntat på frågan. Det första folk vill veta är var man kommer ifrån. Polen, säger han. Jag är polack. Mäklaren tar upp ett cigarettetui ur kavajens innerficka. Ni talar förbaskat bra engelska. Var ni i armén? Och det är den andra frågan de ställer: Vad gör ni här? Men Janusz känner sig avslappnad i det här landet. Han vet hur man ska bete sig i olika situationer. Att man ska formulera sig okomplicerat och sakligt. Om man bara lyckas övertyga dem om att man står på deras sida så blir de nöjda och glada. Den första gången som någon frågade honom varifrån han kom på den tiden då hans främlingskap gjorde honom illa till mods och kändes som ett stort, iögonenfallande födelsemärke mitt i ansiktet hade han dumt nog försökt att svara. Han hade inte varit i England särskilt länge ett år, om ens det och det högljudda, blodtörstiga intresset för kriget som han möttes av bland sina nya kamrater hade tänt en eld i hans hjärta. Blodet strömmade glödhett genom ådrorna och ledde till en obetänksamhet som egentligen var honom främmande. Han befann sig i en rökig ölhall där högljudda RAF-män drack öl i samma färg som motorolja. Snart började han berätta sin historia, om hela resan från Polen precis i början av kriget, till Frankrike och sedan England. För sent insåg han att han krånglade till berättelsen och hur som helst var det ingen som hörde på. Ingen var intresserad av kvinnorna som han hade lämnat kvar. Snubblande över orden fortsatte han i alla fall och avslutade det hela med att gräva ner sig i sin egen ånger, mumla på polska ner i ölen och prata om smärtsamma ämnen som kärlek och ära. När han lämnade ölhallen, ställde sig ute i den nyktert 13

12 svala nattluften och tittade upp i den stjärnklara himlen, ångrade han vartenda löjligt ord han hade sagt. Han rätar på ryggen och skjuter undan minnena. Jag tjänstgjorde i Royal Air Force, säger han med klar och lugn röst. Polska kåren. Jag kom hit Har varit här ända sedan dess. Aha. På så sätt. Mannen ler och bjuder honom på en cigarett. Själv var jag i armén. Jag träffade en hel del av era landsmän. Bra på att dricka, polackerna. Han tänder sin cigarett, knäpper iväg tändstickan och ger asken till Janusz. Var ni stationerad här? Nej, säger Janusz och tar emot tändsticksasken med en nickning till tack. Vi flyttade runt mycket. Jag muckade i Devon och blev erbjuden arbete antingen här eller uppe i norr. Ja, som ni snart ska se är det här ett trevligt område. Ipswich är en fin liten stad. Och ni köpte huset i rätt ögonblick. Jag har en lång lista med spekulanter som är intresserade av fastigheten. Om ni inte hade bankat på min dörr innan jag ens hunnit öppna för dagen, så hade den gått till någon annan. Det är ett trevligt familjehus. Har ni, öh någon? Familj? Jag har en fru och en son. De kommer hit till England om en månad. Jaså, en återförening? Det var trevligt att höra. Janusz tar ett bloss på cigaretten, blåser ut en rökring och ser hur den förlorar formen. Jag hoppas det. Det har gått sex år sedan jag såg dem sist. Mäklaren lägger bekymrat huvudet på sned. Det låter besvärligt. Men ni får se det från den ljusa si 14

13 dan. Nu har ni det här huset, ett arbete och snart kommer er familj. Slutet gott, allting gott, skulle jag säga. Janusz skrattar. Det är just det han hoppas på. Det stämmer, säger han. Allting gott. Tjänstemannen på Röda Korset som berättade för honom att Silvana och Aurek hade hittats i ett brittiskt flyktingläger hade varit allvarlig. De är illa däran, hade han viskande sagt. De hade bott i en skog. Skulle gissa att de hade varit där länge. Lycka till. Jag hoppas att det löser sig för er. Janusz snurrar runt sina nya husnycklar på fingret och tittar efter mäklarens tweedklädda rygg när han raskt går nedför backen. Då var det klart. Det är fred. Och han har ett hus. Ett hem för Silvana och Aurek när de kommer. Hans pappa skulle ha varit stolt över honom, över att han samlar ihop sin familj igen. Över att han gör det rätta. Har siktet inställt mot framtiden. Han kan inte återvända till Polen. Inte nu, när hans hemland har blivit påtvingat kommunistiskt styre. Han måste se sanningen i vitögat. Drömmarna om ett fritt och självständigt Polen är inte mycket mer än drömmar. Han har sitt hem här. Självaste Churchill sa att de polska trupperna skulle få medborgarskap och frihet i det brittiska imperiet, och det är vad han har utgått ifrån. Nu är England hans hem. Om han någonsin talar med sina föräldrar eller systrar igen, om de någon gång besvarar hans brev och hittar honom här, hoppas han att de kommer att ha förståelse för att det är här han har valt att leva. Han lägger nycklarna i fickan och undrar vad livet i Ipswich kommer att föra med sig. När han fick två jobberbjudanden, ett på en cykelfabrik i Nottingham och ett på en mekanisk verkstad i en stad i East Anglia, satte han 15

14 sig på ett bibliotek med en karta över Storbritannien och placerade tummen på Ipswich. Det var en liten stad med en hamn intill en blåmarkerad, spretig havsvik. Han kunde sträcka ut handen rakt över det blåa och röra vid Frankrike med lillfingret. Det var det som fällde avgörandet. Han skulle bosätta sig i Ipswich eftersom han då befann sig närmare Hélène. Det var en dum anledning, särskilt eftersom han ansträngde sig för att glömma henne, men det lindrade smärtan lite. Han gäspar och suckar djupt. Det känns bra här. Luften är någorlunda ren och området är lugnt. Rader med tegelhus följer backen nedåt. Längre bort sträcker sig en kyrkspira mot himlen, längst upp omgärdad av byggnadsställningar. Han vet inte om man utför en efterlängtad renovering eller reparerar skador efter ett bombanfall. Och det gör honom detsamma. Han har slutat att tro på Gud. Nu hoppas han på konkreta saker. Ett arbete att gå till. En familj att ta hand om och kanske, en gång i framtiden, en smula lycka. På andra sidan kyrkan kantas bostadshusen av floden och fabrikernas höga skorstenar. Bortom dem finns fält och skogspartier. Ovanför honom är himlen tuggummigrå med enstaka blå fläckar. Hélène skulle ha sagt att det var tillräckligt mycket blått för att man skulle kunna sy ett par byxor åt en gendarm. Han tänder ytterligare en cigarett och tillåter sig själv att tänka på Frankrike. Det är en svaghet som han kort njuter av, lika ljuv och välsmakande som en extra sked socker i det beska kasernteet. Han tänker på bondgården med det röda tegeltaket och de blå fönsterluckorna i trä. Hélène som står vid köksdörren. Hennes solbruna hud och varma sydländska brytning, livsgnistan i hennes vackra ögon. 16

15 Han röker klart och går igenom huset en gång till, planerar, gör en lista på saker som behöver lagas eller bytas ut. Han slår upp bakdörren och kliver ut i trädgården. Det är en avlång, rektangulär jordplätt som inte har fått besök av en gräsklippare på flera år. Överallt växer nässlor och björnbärsbuskar. Längst bort i trädgården står en gammal ek. I den skulle han säkert kunna bygga en trädkoja åt sin son. Och när gräsmattan är klippt och ogräset rensat tänker han anlägga blomsterrabatter och en köksträdgård. En riktig engelsk trädgård åt sin familj. Med att göra-listan i handen ställer Janusz sig framför dörren ut mot gatan och betraktar barnen som leker på ödetomten bredvid huset. Det är svårt att föreställa sig att hans son Aurek snart kommer att göra dem sällskap. Janusz tänker vara en god far till pojken. Han har bestämt sig för att göra allting rätt. I det korniga solskenet skrattar och skuttar barnen med höga tjut, som blandas med fiskmåsarnas skarpa skrik från kajen. När Janusz hör att kvinnorna ropar in sina barn till middagen låser han ytterdörren och går tillbaka för att sova sin sista natt i hyresrummet. * På rådhuset fyller han i blanketter och köar för att få kuponger till möbler och målarfärg. Möblerna kommer från ett varuhus vid busstationen och är alla av samma sort: bastanta och fyrkantiga i mörklaserat faner. Han köper tapeter på Woolworths: Summer Days som är krämfärgade med små buketter röda rosor i ett rutmönster. Han skaffar så många rullar att det räcker till vardagsrummet och det största sovrummet. Han köper tapeter till Aureks rum ock 17

16 så, efter att ha rådfrågat ett butiksbiträde som säger att han har en son i samma ålder. I hallen och köket sätter han upp en ljusbeige tapet med vågiga bambublad och slanka störar i en mild grön nyans. Ovanvåningen och badrummet målar han i gammalrosa. I Aureks rum flyger grå flygplansformationer över väggarna. Det är ett ganska stort rum. Han kommer så småningom kunna dela det med en bror, ifall det blir som Janusz tänker sig. Varje kväll när Janusz kommer hem från verkstaden börjar han arbeta i huset. Först när han är helt utmattad slutar han för dagen. När han har gått och lagt sig får han för sig att armarna fortfarande är utsträckta framför honom, målar och tapetserar. Ensam i sin säng drömmer han. Han springer uppför yttertrappan till sitt föräldrahem. Den tunga ytterdörren öppnas och han ropar på sin mor, men vet att han har kommit för sent och att alla är borta. I ett av de tomma, luftiga rummen sitter en mörkhårig kvinna i gul klänning. Hon ställer sig upp, tar av sig klänningen och vinkar honom till sig, men frustrerande nog tar drömmen en ny vändning, lika snabbt som en fisk mitt i strömmen, och hon försvinner. Han vaknar med ett ryck och öppnar ögonen med bultande hjärta. Han för ner handen till sitt värkande skrev, vrider på huvudet och pressar ner ansiktet i kudden. Ensamheten kommer att ta kål på honom, det är han säker på. 18 * Victoria station är gigantisk och trots att klockan bara är sju på morgonen är ljudnivån hög. Överallt ser Janusz vilsna människor som tar tag i hans armbåge och ställer frågor

17 som han inte kan svara på. Han torkar svetten ur pannan med en näsduk och tittar på klockan. Han har övat på vad han ska säga när han träffar henne. Det var länge sedan, är vad han har tänkt sig. Det låter avslappnat och ändå meningsfullt. Han kommer på sig med att leta efter fraser på polska, men han har varit omgiven av engelskan så länge nu att han har kommit ur sina gamla vanor. Det är som att försöka minnas namnen på halvt bortglömda skolkamrater, något som kräver en alldeles för stor ansträngning och en ovälkommen utgrävning av det förflutna. I ärlighetens namn är hans modersmål alldeles för mättat av nostalgi. Om Silvana lär sig engelska kommer det att bli lättare. De kommer att skapa sig en ny tillvaro här och hon blir tvungen att lära sig språket. Välkommen till England är en annan hälsningsfras som han har tänkt använda. Perrongerna är packade med människor. Resväskorna bildar höga torn på kärrorna och överallt syns lumpliknande balar med kläder och andra tillhörigheter. Folkmassan är suddiga fläckar i grått, brunt och mörkblått. Han tittar ut över myllret och försöker att inte tänka på Hélène, på hur han en gång föreställde sig att det var henne han skulle återförenas med efter kriget. Då ser han en kvinna som tittar åt hans håll. Han stirrar på henne och känner med ens igen henne. Minnena återvänder. Det är Silvana. Hans hustru. Han tar av sig hatten, en ryslig filthatt med smalt brätte. Den hörde till kostymen han fick när han muckade och han misstänker starkt att den är gjord av kartong. Han slätar till håret, följer mustaschen med pekfingret och tummen, hostar, tar hatten i bägge händer och går mot henne. Hon har en röd sjalett på huvudet och nu när han har fått 19

18 syn på henne skiljer hon sig från den färglösa massan som en ensam vallmo på ett vajande sädesfält. Janusz riktar in sig på sjaletten tills han står så nära att han ser de broderade fåglarna, som på graciösa vingar sveper över hennes panna och försvinner in under hennes haka. Hon ser magrare och äldre ut, kindknotorna är mer framträdande än han minns dem. När hon får syn på honom ger hon ifrån sig ett litet rop. En mager, mörkhårig pojke hoppar upp i hennes famn. Är det där Aurek? Är det verkligen han? Senast Janusz såg honom var han bara något år gammal, knubbig och med fint barnahår. Inte ens tillräckligt gammal för att behöva klippas. Han försöker se pojkens ansikte, söker efter bekanta anletsdrag, men barnet klänger sig fast vid Silvana som en apa, drar av henne sjaletten, slår armarna om hennes hals, pressar ansiktet mot hennes bröst. Janusz stannar till framför dem och under ett ögonblick sviker modet honom. Tänk om han har begått ett fånigt misstag och kvinnan och barnet är någon annans familj? Tänk om det enda han har känt igen är kvinnans vilsna blick och sitt eget ensamma begär? Silvana? Hon kämpar med barnet, försöker sätta på sig sjaletten igen. Janusz? Jag fick syn på dig bland alla de andra. Jag såg att du letade efter oss Ditt hår? säger han. Alla de inövade replikerna är som bortblåsta. Silvana rör vid sitt huvud och sjaletten faller ner till axlarna. Hon tittar bort. Förlåt. Han vet inte om det är hennes uppenbarelse som fyller honom med ursäkter eller tanken att han redan 20