Dans i 16 kommuner. En kartläggning i Västra Götalandsregionen. Maj 2004.

Transkript

1 . En kartläggning i Västra Götalandsregionen. Maj Av 1

2 Jag som skrivit den här rapporten heter. I två år har jag gått på Kulturverkstan, en projektledarutbildning med kulturinriktning i Göteborg. Det är en KY-utbildning och det innebär att en stor del av tiden är praktik. Den här rapporten är resultatet av den sista, 16 veckor långa praktikperioden hos danskonsulenterna i Västra Götalandsregionen. För hjälp, stöd och uppmuntran under arbetets gång vill jag tacka Annika Ottosson, Ninni Ericsson och Lis Hellström Sveningson. Naturligtsvis vill jag också tacka mina intervjupersoner och danskonsulenterna. Danskonsulenterna i Västra Götalandsregionen Regionens Hus, Box Uddevalla Eva Persson Telefon eva.m.persson@vgregion.se Kulturverkstan Heurlins plats 1, Box Göteborg Telefon Telefon hanna.uddenberg02@kulturverkstan.net Katarina Hultin Telefon katarina.hultin@vgregion.se 2

3 Innehållsförteckning Inledning 4 Syfte 4 Metod 4 Organisation 5 Nämnder och förvaltningar 5 Barnkulturgrupper 6 Arrangemang 7 Vem arrangerar? 7 Vad arrangeras? 8 Var arrangeras det? 9 Visioner 9 Barnkulturplaner 9 Andra visioner 10 Dans 10 Vilken dans har arrangerats i kommunerna? 10 Möjligheter till eget utövande av dans. 11 Tankar om framtiden och ett nytt Samdans. 12 Dansens svårigheter och möjligheter. 13 Lokaler 13 Publik 13 Eldsjälar 14 I barnkulturgrupperna 15 Danskonsulenterna 16 Slutkommentar 16 Kulturens sårbarhet i kommunerna. 16 Kunskap och möjligheter. 17 Källförteckning 19 Bilagor 21 3

4 Inledning Syfte Det här är en kartläggning av dans i 16 kommuner i Västra Götalandsregionen gjord på uppdrag av danskonsulenterna från februari till maj Syftet med kartläggningen är i första hand att danskonsulenterna ska få ökade kunskaper om hur det ser ut för dansen i kommunerna. Både när det gäller möjligheten att arrangera föreställningar och tillgången till dansundervisning. Det är även min förhoppning att andra som läser rapporten kan ha nytta av att få en inblick i kommunernas förutsättningar och organisation. De 16 kommunerna är utvalda för att de representerar olika geografiska lägen, olika storlekar i invånarantal och har varit aktiva i varierande grad på dansområdet. En del av kommunerna var välkända för danskonsulenterna sedan tidigare, andra var sådana vi ville veta mer om. Urvalet började med att jag gick in och läste på ett stort antal av kommunernas webbplatser. På så sätt blev jag nyfiken på att få veta mer om en del av kommunerna. Tillsammans med danskonsulenterna valde jag sedan för att få ett representativt urval av kommunerna i Västra Götalandsregionen. Metod Det som redovisas är vad anställda i kommunerna själva har sagt under inspelade intervjuer, samt information som hämtats från webbplatser och barnkulturplaner. Intervjufrågorna finns med som bilaga 1. Intervjuerna har haft huvudfokus på dansen som konstform, men har även handlat om allmänkulturen i kommunerna. Eftersom de jag pratat med har olika befattningar och organisationerna ser olika ut kan man inte använda materialet statistiskt. Det bör istället ses som ett underlag för mitt resonemang. I rapporten sammanställer och beskriver jag de synpunkter och tankar jag fått in. Det går naturligtvis att urskilja likheter mellan de olika kommunerna. Jag försöker alltså även ta fasta på det som är gemensamt i problemen med att arrangera och utöva dans. 4

5 För att hitta personer att intervjua utgick jag från dem som är barnkultursamordnare i varje kommun. Barnkulturplanerna har jag i alla fall utom ett kunnat ta del av i förväg hos Annika Ottosson, regionens samordnare för arrangörsstödet. Det blev inte alltid så att det var barnkultursamordnaren jag träffade och i flera fall träffade jag fler än en person. Vid sex av intervjutillfällena var Katarina Hultin, danskonsulent, med och vid ett tillfälle var Eva Persson, också danskonsulent, med. Organisation Nämnder och förvaltningar Kulturfrågor behandlas på olika platser i de olika kommunernas organisation. Ibland är det uppdelat så att barn- och skolkulturen ligger under en barn- och utbildningsnämnd och allmän/vuxenkulturen ligger under en kultur- och fritidsnämnd. Av de kommuner jag besökt var det bara en som hade en helt fristående kulturnämnd. I tre av kommunerna låg kulturfrågor direkt under kommunstyrelsen. Det vanligaste är att kulturen får samsas med fritid och utbildning. Det händer också att kulturfrågor delar nämnd med tekniska frågor som renhållning och vägar, åtminstone på den politiska nivån. I de allra flesta fall då det skett förändringar i kulturens placering, har det gått från att vara en enskild kulturnämnd till att ligga tillsammans med andra områden. Det finns dock exempel på att det gått åt andra hållet också. En slusats jag dragit är att samsas med fritid verkar vara att föredra framför att dela nämnd med skola och barnomsorg, eftersom det är så stora och dyra områden. Många av de jag mött påpekar att det är svårare för tid och pengar att räcka till kulturen också. Dessutom finns det mycket mer lagstiftning när det gäller skola, så enligt några jag talat med är det inte lika lätt för kommunerna att skära ner där. Ofta finns också en okunskap och ett ointresse för kulturfrågor hos politiker i sådana nämnder. Det gör att det blir mycket svårt att utveckla kulturen på tjänstemannanivå om man inte har något stöd uppifrån eller några politiska visioner att följa. En sådan måste utses för att kommunen ska kunna ta del av regionens arrangörsstöd för barn och ungdomar. Det måste också finnas en barnkulturgrupp med representanter från skola och barnomsorg, samt en barnkulturplan. 5

6 Flera kommuner jag varit i låter föreningslivet ta hand om det mesta som gäller vuxen- och allmänkultur. Det innebär både för- och nackdelar. Fördelar med det är att det utgår från vad människor i kommunen är intresserade av och det gör ofta att antalet besökare på det som arrangeras är stort. Det som arrangeras blir väl förankrat i samhället. Nackdelar är att det kan finnas stora kvalitetsbrister i det som arrangeras. Dels beroende på otillräckliga ekonomiska resurser hos föreningarna, dels för att det saknas gedigen kunskap. Det bygger ju också på att enskilda människor engagerar sig, och kontinuiteten blir lätt lidande då det är svårt att få människor att jobba ideellt hur länge som helst. Ett annat problem med kulturens placering i den kommunala organisationen är att det ofta är mycket små tjänster som ska klara av stor administration. Det händer att man avsätter pengar för kulturarrangemang utan att avsätta tid i motsvarande grad hos dem som ska arrangera. På ett ställe hade man t.ex. fått kronor för arrangemang för vuxna, men ingen som helst ökning av antalet arbetstimmar. Ett annat inte ovanligt exempel är att hela barn- och skolkulturen ska administreras på 17 procent av en barnbibliotekarietjänst. Då ska allt från att beställa föreställningar och hantera fakturor till att bygga gradänger och koka kaffe hinnas med på ca 7 timmar i veckan. Barnkulturgrupper När det gäller barnkulturgrupperna är de i ungefär hälften av kommunerna jag besökt samordnade av en bibliotekarie. I två av kommunerna är det kulturchefen som samordnar och fem stycken har kultursekreterare/samordnare som har det som del av sin arbetsuppgift. I en kommun är samordnaren även rektor i barnomsorgen, och i en lärare på musikskolan. Från regionens sida är det meningen att stödet ska gå till barn och ungdomar mellan 3 och 19 år, men i en del kommuner är det bara de yngre barnen som får ta del av det. Ibland har skolorna valt att ställa sig utanför barnkulturgruppen och sköta sina arrangemang själva. Det är inte ovanligt att man väljer att resa till kulturupplevelser med de äldre barnen, istället för att köpa in och ta hem föreställningar, ordna besök av konstnärer och författare och liknande. De som samordnar barnkulturgrupperna har ofta ett mycket stort inflytande över vad som väljs och köps in. Deras egna intresseområden avspeglas i vissa fall tydligt i valet av kulturarrangemang. De som sitter i barnkulturgrupperna som representanter 6

7 från skolorna och barnomsorgen har för det mesta svårt att kunna åka med på utbudsdagar och liknande. Därför har den samordnare som varit iväg ett visst försprång. Alltså är regionens utbudskatalog för barn och ungdom ett mycket viktigt redskap i arbetet, något som flera påpekat för mig. De flesta är nöjda med dess utformning och tycker att utbudet i den håller hög kvalitet. Någon anser att åldrarna ibland är lite missvisande, att det som sägs vara för exempelvis treåringar passar bättre för femåringar. Andra synpunkter är att det kan finnas saker med hög kvalitet som inte finns med, vilket gör det värdefullt att det finns möjlighet att få andra saker prövade av regionen. Men i stort sett är alla mycket glada att ha den. På en del platser är man också mycket tacksam att alla kommuner inte utnyttjar hela det stöd de är berättigade till. Detta eftersom det gör att de som använder stödet flitigt kan få ytterligare tilldelning. Arrangemang Vem arrangerar? Det är ju inte bara barnkulturgrupper som arrangerar kulturprogram i kommunerna. Som jag redan nämnt finns det i många kommuner även ideella föreningar som utgör en stor del av arrangörerna. I hälften av kommunerna finns verksamma riksteaterföreningar som arrangerar främst teater, men i vissa fall även dans. Det finns också ett antal musik- och konsertföreningar, konstföreningar och amatörteatersällskap. Ett par stycken har också sagt att deras teaterföreningar är vilande, och utesluter inte att de skulle kunna starta igen om rätt personer engagerade sig. Ofta samarbetar kulturförvaltning eller motsvarande med föreningar och studieförbund. Det är få som har sagt att kommunen ensam står som arrangör, både när det gäller barn- och vuxenprogram. På några platser är kyrkan en välfungerande samarbetspartner. Sju av kommunerna har Folkets Hus-föreningar som arrangerar, och nästan alla nämner bygdegårdar som tänkbara samarbetspartners. Bygdegårdsföreningarna är i mycket varierande grad aktiva som arrangörer, men förhoppningsvis kan det nya regionala stödet fungera som morot för en del. Många av de jag pratat med har sagt att just bygdegårdarna är bra på att få publik. Eftersom 7

8 det finns en lojalitet bland folk och en tradition av att gå på det som arrangeras på ens egen gård kan man nå många som inte skulle ha kommit annars. Det är också många som påpekat vikten av att det finns eldsjälar som arbetar ideellt för att kunna arrangera kultur i kommunerna. Särskilt dans som ofta uppfattas som smalt och svårt har behov av denna stöttning. För de flesta kommuner är det svårt att själva driva projekt och arrangera kulturprogram inom alla konstformer. Behovet av samarbetspartners på olika områden är något de flesta har gemensamt. Vad arrangeras? Vad som arrangeras varierar väldigt mycket. Man skulle kunna säga att allt arrangeras, på någon plats vid något tillfälle. I skola och förskola har barn- och ungdomsteatern ett starkt fotfäste i de allra flesta kommuner. Teatern upplevs av många som ett säkert kort, något man gärna satsar på när budgeten kanske bara tillåter ett arrangemang per år. Författarbesök och olika musikprogram är också populärt. I någon kommun har man också haft konstnärer som jobbat med förskolebarn. Tio av kommunerna har haft skolföreställningar med dans någon gång under de senaste fyra åren. Som populära resmål i regionen nämns ofta Universeum, GöteborgsOperan och Vara konserthus. För vuxna och offentliga program är bilden lite annorlunda. Musik är mycket populärt, och arrangeras på många olika sätt. Från stora konserter med kända artister till cafékvällar med visor av lokala trubadurer. I Bohuslän finns samarbetet Tonerna de gå som initierats av Musik i Väst. Tonkraft är ett liknande samarbete kring musikprogram i bland annat Tranemo och Svenljunga. Där det finns aktiva teaterföreningar är det naturligtvis teater några gånger per år. En del teaterföreningar tar även hem dans som offentlig föreställning någon sällsynt gång. Konstutställningar och konstvandringar arrangeras regelbundet i de allra flesta kommunerna. På några platser har man även bussresor till teatrar i andra kommuner. I några kommuner har man också möjlighet att ha både en skolföreställning och en offentlig föreställning av samma uppsättning. Nio av kommunerna har också aktiva amatörteater- och revysällskap som regelbundet ger föreställningar. Även de kommunala musikskolornas konserter nämns som exempel på kulturprogram. På ett par platser finns också dansskolor, vars uppvisningar brukar vara välbesökta. Jag återkommer mer utförligt till dansens situation senare i rapporten. 8

9 Var arrangeras det? Tillgången till bra lokaler för kulturprogram varierar väldigt från kommun till kommun. Det som de flesta har tillgång till är gymnastiksalar, idrottshallar, skolmatsalar och liknande. De är ju långt ifrån idealiska platser för föreställningar av flera skäl. Ofta krävs det mycket byggande och bärande för att kunna ha en publik i dem, och det är också krångligt med mörkläggning i många fall. Dessutom används de ju till andra verksamheter som måste flytta på sig. Lite mer än hälften av de kommuner jag besökt har ett Folkets Hus eller liknande med fast scen och salong. De lämpar sig ofta väl för teater, men är ganska oflexibla och har ett begränsat scenrum. Bygdegårdar, församlingshem och fritidsgårdar är andra platser som nämns som exempel på spelplatser. På vissa ställen arrangeras mindre musikprogram på biblioteken och en hel del skolor har aulor som kan användas för kulturprogram. I små kommuner är det ofta många olika verksamheter som delar på samma lokaler. Då gäller det att vara ute i god tid om man vill försäkra sig om att få ha sitt program där. Ett par kommuner har även utomhusscener som kan användas sommartid. En del samarbetar också med caféer och restauranger med olika föreställningar och musikprogram. Visioner Barnkulturplaner Barnkulturplanernas utformning varierar en hel del. Många är bara en sida med rent konkreta mål, exempelvis hur många föreställningar varje elev ska få se per läsår. En del är dock mer utformade som visioner och handlar om vilken funktion kulturen ska fylla i undervisningen. Det man vill ha är då ofta ett brett utbud som ska hjälpa eleverna att kunna ta till sig kulturupplevelser även i framtiden. I de flesta kommuner är dock visionerna och målen svåra att uppnå. Det som saknas är förstås ekonomiska resurser, men även tid att arrangera. I fyra av de kommuner jag besökt säger man uttryckligen att det politiska ointresset är ett hinder i arbetet med att utveckla kulturen. Att kulturen saknar utrymme på den politiska nivån gör det svårt för den att bli och vara en kraft att räkna med i samhället. 9

10 På många håll har barnkulturplanerna skickats in till regionen för några år sedan och så mer eller mindre glömts bort. De finns inte med som levande delar av det dagliga arbetet. Målen i dem är i vissa fall totalt utopiska och omöjliga att uppnå med de resurser som står till buds. Några kommuner arbetar om sina barnkulturplaner för att få dem mer aktuella, men en del har varken möjlighet att arbeta om dem eller följa dem. Dans nämns i åtta av de barnkulturplaner jag läst. I en av dem står det specifikt att dans skall finnas med i årskurs 1 i form av eget utövande. Enligt min intervjuperson har detta dock aldrig kunnat uppfyllas på grund av brist på resurser. I fyra av planerna skiljer man på scenkonst, d.v.s. dans, musik och teater, och övriga konstformer. I de planerna är dansen helt jämställd med musik och teater. De fyra andra likställer alla konstformer med varandra. Under intervjuerna har det framgått att dans i praktiken inte är lika etablerat som teater och musik i någon av de besökta kommunerna. Andra visioner Det finns i några fall visioner som rör kulturen i stort i samhället och inte bara kulturen i skolan. I några av dessa dokument talas om kulturens betydelse för att göra en kommun attraktiv att bo och arbeta i. Ofta får jag dock känslan av att det är många fina ord och väldigt lite möjligheter att göra något rent praktiskt. En del av dem jag intervjuat delar denna uppfattning. Formuleringar som att kulturen ska stimulera till en positiv utveckling av hela kommunen och genomsyra verksamheten är inte ovanliga i styrdokument och liknande. De ekar dock något tomt när all kulturverksamhet ska skötas av ideella föreningar och ingenting sägs om hur och av vem kvaliteten på utbudet ska bedömas. I stort verkar dock kultur vara ett eftersatt område inom kommunalpolitiken. Dans Vilken dans har arrangerats i kommunerna? Det är viktigt att komma ihåg att mina intervjupersoner ibland inte varit verksamma så länge i kommunen och att de ibland inte har den samlade bilden av allt som arrangeras. Jag vill också påpeka att jag ser på utbudet under en tidsperiod på minst 10

11 fyra år. Under dessa fyra år har de två projekten Samdans år 2000 och Två månvarv dans år 2002 också genomförts. De föreställningar kommunerna haft som ingått i dem redovisar jag inte här, eftersom jag vill visa hur många dansföreställningar kommunerna arrangerat på eget initiativ utanför projekten. Ser man bara till det senaste året sjunker antalet kommuner som haft dansföreställningar till åtta totalt, det gäller både offentliga och skolföreställningar sammanlagt. Tio av kommunerna har haft någon enstaka offentlig dansföreställning under de senaste fyra åren. Likaså har tio av dem haft någon skolföreställning. Det är dock bara ett par som har haft fler än en föreställning. Ingen av de föreställningar som nämns av mina intervjupersoner har varit i fler än två av de kommuner jag besökt. Det är svårt att se någon linje i vilken dans som arrangeras, eftersom det mest är vid ett enstaka tillfälle en kommun har haft en dansföreställning. Det är egentligen ingen kommun som har någon särskild kontinuitet i dansen än. Många har uttryckt en önskan om att dansen ska bli något mer än ett tillfälligt inslag i kulturutbudet. Tyvärr ser det svårt ut i de flesta kommuner, eftersom ekonomin knappt räcker till det som redan är etablerat. I en del kommuner gör man dock försök med att låta dansen komma in regelbundet i en bestämd årskurs. Andra har tankar om att göra temaår med både dans, teater, musik, bild och litteratur. De dansföreställningar som inte varit skolföreställningar har i en del fall varit samarrangemang mellan en kommun och en teater- eller Folkets Hus-förening, i andra fall bara arrangerade av en kulturförening. Möjligheter till eget utövande av dans. I över hälften av kommunerna finns studieförbund som arrangerar danskurser. Det är exempelvis bugg, salsa och andra sällskapsdanser. Ganska många har också aktiva klubbar och föreningar för tävlings- och showdans. I två kommuner finns dansestetisk variant på gymnasiet, och i flera andra är det möjligt att välja att åka till en gymnasieskola där det finns. Några har dans som en del av kulturskolan, eller möjlighet att få dansundervisning via grundskolan. I många kommuner finns också folkdanslag som är mer eller mindre aktiva. De flesta har svårt att rekrytera Danssatsningar som genomförts i Västra Götalandsregionen. Kommunerna kunde under två månader välja att arrangera föreställningar, föreläsningar, workshops och utställningar ur ett speciellt utbud med förmånliga ekonomiska och administrativa villkor. 11

12 ungdomar, men ett par har även yngre aktiva medlemmar. Privat dansskola finns också i en kommun. De som undervisar i dans har såvitt jag förstått ganska olika kompetens. Det verkar vara få som har en gedigen danspedagogutbildning. Många är ungdomar som själva gått kortare kurser och är intresserade av dans. För en utbildad danspedagog är det svårt att få ihop en tillräckligt stor tjänst för att det ska vara möjligt att försörja sig i en liten kommun. Tankar om framtiden och ett nytt Samdans. Av de kommuner jag besökt hade fem deltagit i satsningarna Samdans 2000 och Två månvarv dans En hade bara deltagit i Samdans och en hade bara deltagit i Två månvarv dans. De övriga nio hade inte deltagit i någon av satsningarna. De som deltagit i satsningarna var i stort sett nöjda, men i två av kommunerna ansåg man inte att man deltagit särskilt aktivt. Det man framför allt varit glad över har varit möjligheten att arrangera fler föreställningar utan att det inneburit så mycket mer arbete. Att priserna varit låga är förstås också en fördel. Möjligheten att ha danspedagoger i skolorna och workshops i anslutning till föreställningar är andra saker som uppskattas mycket. Att kunna ge en dansföreställning ett sammanhang att ingå i har också varit viktigt för många, eftersom dansen är en relativt okänd konstform. I en kommun framfördes negativa synpunkter på produktionen av trycksaker i allmänhet. Man menade att även Samdans och Två månvarv dans hade för mycket speciella kataloger och liknande, och att kommunen inte har tid att marknadsföra enskilda projekt. Pengar från trycksaksproduktionen kunde satsas på fler föreställningar och workshops istället. Detta är dock inget som hindrar att man gärna skulle delta igen. Både de kommuner som varit med tidigare och de som ännu inte deltagit är positiva till en ny satsning. Det som skulle kunna hindra är självklart ekonomi, men på en del håll också brist på samarbetspartners. I de kommuner där föreningslivet har stort ansvar för kulturprogrammen är det viktigt att det finns en intresserad förening eller liknande som kan arbeta med att arrangera de offentliga föreställningarna. Några kommuner har idéer om att arbeta tematiskt med skolkulturen, ett dansår, ett teaterår etc. För dem är det viktigt att information om en satsning kommer tidigt så man kan samordna sin egen planering med den. Även för de som inte deltagit tidigare är 12

13 möjligheten att få danspedagoger i skolan och ett sammanhang för den konstnärliga dansen viktiga skäl att delta i en ny satsning. Det är också viktigt att satsningen förankras väl hos den tilltänkta publiken. När det gäller framtiden i stort är det på några håll mycket svårt med ekonomin i dagsläget. Stora besparingar och nedskärningar har begränsat möjligheterna att bredda kulturutbudet. Trots det finns visioner och idéer, och nya möjligheter undersöks oförtröttligt. Samarbeten med studieförbund och föreningar, men även över kommungränser är vägar man i de flesta kommuner tror på. Framför allt i de mindre kommunerna påpekar man hur viktigt det är att verkligen ha ett stöd från invånarna. Jag har inte besökt Vara, men i många av kommunerna runt omkring talar man om det nya konserthuset där som en inspiration och en ny möjlighet. Dansens svårigheter och möjligheter. Om man bortser från det mest uppenbara problemet, bristfälliga ekonomiska resurser i kommunerna, kan man identifiera ett par områden som uppfattas som problematiska när det gäller att arrangera dansföreställningar. En del av dem gäller även för andra typer av föreställningar, men några är specifika för dansen. Jag börjar med de områden som är problematiska oavsett om det rör sig om skolföreställningar eller offentliga föreställningar. Lokaler Brist på bra lokaler är ett stort problem i de flesta kommuner, både stora och små. Det som är särskilt besvärligt är ju att dans förutom det vanliga med mörkläggning, publikplatser och spelyta också ställer krav på sviktande golv och uppvärmning. Det positiva är att de flesta jag pratat med är väl medvetna om vilka krav som finns och även varför de ställs. På några håll försöker man också tänka i lite nya banor och leta efter spelplatser utanför de traditionella teaterlokalerna och gymnastiksalarna. Publik Publikens ointresse och ovana vid dansföreställningar är också något som hindrar. Det blir för riskfyllt att arrangera en dansföreställning om man inte vet att det kommer någon, eller om de som faktiskt kommer tycker om det de ser. Några har påpekat att 13

14 det inte visas dans på TV längre så som det gjorts förut. Detta anser de är en bidragande orsak till att många är så ovana att se dans. Om man inte är van kan en del föreställningar lätt bara uppfattas som konstiga och svåra. Ett par av de jag pratat med säger att de avstår från att visa vissa föreställningar, eftersom de tror att de bara kommer att ge publiken ett negativt intryck av dans. Denna ovana vid dans finns även hos vana kulturkonsumenter och kulturarbetare i kommunerna. Det blir svårt att arrangera något man inte själv känner till så väl. Detsamma gäller för lärare i skolorna som ska se på dans med sina lika dansovana elever. Ett skräckexempel en av de intervjuade beskrivit är en lärare som kommer ut från föreställningen och högt säger Å, vad hemskt det var. Vem har bestämt att vi ska se detta hemska? Förvisso ganska extremt, men liknande incidenter har jag hört berättas om från flera håll. Att förbereda en föreställning kan vara något så enkelt som att bara förklara ordentligt att det är en dansföreställning man ska se. Inte bara att det är teater någonting, som jag också fått höra exempel på. Självklart är det inte meningen att man ska prata sönder upplevelsen, men att klargöra vilken konstform det är tycker jag och många av de intervjuade bara kan göra upplevelsen bättre. En viktig sak som skulle kunna förbättra läget för dansen är att göra lärare mer insatta. En förutsättning för det som man påpekat i några kommuner, är att lärarna i så fall får möjlighet till fortbildning inom sin arbetstid. Då man arrangerat förberedelseträffar på kvällstid har man fått väldigt få deltagare. Eldsjälar Gång på gång har jag under mina samtal i kommunerna fått höra att det finns ingen här i kommunen som brinner för dansen. Det gäller både när man diskuterar arbetet i barnkulturgrupperna och arbetet med de offentliga föreställningarna. Eftersom dansen idag är ett relativt litet och okänt område, behövs människor med engagemang och intresse för att sprida den till fler. Framför allt har de som arbetar med kultur i de flesta kommunerna ont om tid för att driva projekt och liknande inom alla konstformer. Det man behöver är stöd utifrån, som kan vara i form av ideella föreningar, studieförbund, enskilda utövare, amatörgrupper, skolor etc. Där det inte finns skulle en eldsjäl som kan sätta igång och driva projekt vara mycket värd. 14

15 I barnkulturgrupperna Ett av de problem jag fått höra om som är specifika för barn- och skolföreställningarna är svårigheter att ordna med transport för eleverna till föreställningarna. Detta gäller framförallt i mindre kommuner med skolor utspridda över ett större geografiskt område. Där kan man vara tvungen att köra barnen från flera olika skolor i bussar till en lokal centralt i kommunen för att se föreställningarna. Bussarna är ofta en dyr affär och en del skolor vill att barnkulturgrupperna ska stå för de utgifterna också. Skulle man gå med på det skulle det inte bli så värst mycket pengar kvar att arrangera för. Detta gäller ju inte bara för dans, utan är ett problem med allt som arrangeras. En del av de jag träffat skulle gärna se att det fanns någon sorts utjämningsbidrag för detta från regionen. Det upplevs som orättvist att man ska få sämre tillgång till kultur för att man bor i en glesbygdskommun med mindre tillgång till kollektivtrafik. En annan sak som påverkar hur mycket och vad som arrangeras för barn och ungdomar är var pengarna till kulturverksamhet ligger. I de fall skolorna själva svarar för medlen försvinner de ofta i den stora budgeten. Det man planerar blir inte alltid av som man tänkt. Där barnkulturgrupperna svarar för pengarna till kulturen har jag inte hört några exempel på att de inte går till kulturverksamhet som avsett. I en del kommuner har barnkulturgruppen hand om pengar och program för de yngre barnen, medan resurserna för de äldre barnen ligger hos skolan. Då fungerar ofta verksamheten för de mindre barnen bättre än för de större. Till sist skulle jag vilja uppmärksamma ett problem som finns när det gäller det regionala arrangörsstödet. I budgetar och statistik syns inte alltid tydligt hur mycket pengar kommunen faktiskt har att köpa kulturprogram för. Det ser ofta ut att vara betydligt mer än vad som finns i verkligheten. Pengar ska exempelvis räcka till både köp av föreställningar och egna skapande verksamheter och kulturaktiviteter. I vissa fall ska de också täcka personalkostnader. Ibland går de kommunala pengarna åt till kulturprogram man inte kan få regionalt arrangörsstöd för, t.ex. Älvsborgsteaterns föreställningar. Då kan man inte få arrangörsstöd, eftersom man inte har några kommunala pengar kvar att delfinansiera med. Detta trots att pengarna till arrangörsstödet redan finns avsatta regionalt. I det nuvarande systemet tas pengar från både den regionala och den kommunala potten till samma kulturprogram som beställs från utbudskatalogen. En lösning på det problemet kunde vara att det inte var tvunget att de kommunala och de regionala pengarna måste gå till samma 15

16 kulturprogram. Istället kunde kommunen, så länge den arrangerar kulturprogram ur utbudskatalogen för en lika stor summa, få ut sitt arrangörsstöd. På så sätt kunde man arrangera mer. Detta skulle också underlätta för dem som samordnar eftersom de lättare skulle veta hur stora resurser de har att röra sig med. Danskonsulenterna Jag har frågat de jag intervjuat om de kände till danskonsulenterna och deras verksamhet sedan tidigare. De flesta hade redan haft någon kontakt med dem. Många tyckte dock att det var bra att få veta lite mer om danskonsulenternas verksamhet. Slutkommentar Det finns en del slutsatser att dra av denna kartläggning. Jag tänker hålla mig till två områden som blivit tydliga under arbetets gång. Det första handlar om hur sårbar kulturen blir i de flesta kommunerna när det är få människor som arbetar med den. Det andra området jag tar upp handlar om relationen mellan kunskap om dans och möjligheten att se dans. Kulturens sårbarhet i kommunerna. I de mindre kommunerna finns det ofta bara en eller två personer som arbetar med kulturfrågor, och då för det mesta inte på heltid. Vad det innebär är dels att kultur kan bli i stort sett liktydigt med dessa personers uppfattning om vad som är kultur. Det är inte möjligt för en person att vara helt uppdaterad inom alla konstformer hela tiden. De flesta måste välja ut ett par områden att fördjupa sig i. Då spelar självklart deras tidigare erfarenheter och intressen en stor roll för vad de väljer att arrangera. För en del finns det möjligheter att fortbilda sig på arbetstid, men de möjligheterna är inte heller heltäckande inom alla områden. I vissa kommuner har man även i de politiska direktiven prioriterat några konstformer och då måste tjänstemännen naturligtvis följa dem. Det kan vara svårt att ha ett brett och varierat kulturutbud, om det bara är en person som har möjlighet att ta del av det man kan välja att arrangera. Att ge fler 16

17 medlemmar i barnkulturgrupperna möjlighet att delta på utbudsdagar är en viktig sak för att ge större möjligheter för mångfald i utbudet för barn och ungdomar. Det kan också innebära stora förändringar i kommunen när en sådan nyckelperson byts ut eller försvinner. För den som arbetar med kulturen är det ofta ensamt och svårt att driva frågorna själv. Nätverk som de för barnkultursamordnarna är därför mycket värdefulla. De flesta samordnare jag träffat har påpekat hur bra det är att de kan träffas och diskutera på utbudsdagar och liknande. Det blir också mycket begränsande om man bara har en person som kan arbeta med att arrangera kulturprogram. Tiden räcker helt enkelt inte till för allt, oavsett vilka ekonomiska resurser som finns. Om ingen finns som kan utföra arbetet blir pengarna inte så värdefulla. De som beslutar om anslag till kulturen måste bli medvetna om att det krävs både avsatt arbetstid och ekonomiska resurser för att genomföra arrangemang. Ideella föreningar som får bidrag för att arrangera dans finns inte alls på det sätt som det finns för teater och musik. Det ger dansen betydligt sämre förutsättningar i kommunerna. Kunskap och möjligheter Det andra området är relationen mellan kunskap om dans och möjligheten att se dans. En föreställning kan upplevas som helt obegriplig eller ointressant om man inte har en viss baskunskap. Det är till exempel viktigt att veta i förväg att det är dans man ska se, annars blir man ofta bara förvirrad. I många av intervjuerna har vi diskuterat hur man kan få dansen att uppfattas som mindre svår och hur man kan komma förbi människors förutfattade meningar. Som jag ser det handlar det mycket om att stärka människors självförtroende och få dem att lita på att den egna upplevelsen är något värd. Det man själv tycker är lika rätt och bra som det någon annan tycker. Ett sätt att uppnå denna insikt är att ge människor möjlighet att lära sig mer om dans. Det kan exempelvis vara i form av föreläsningar, både i anslutning till föreställningar och som fristående program. Som jag tidigare nämnt efterlyser några av de intervjuade även dansföreställningar på TV för att ge människor större tillgång till dans. Alla borde få veta att om de upplever att de inte förstår, är det inte säkert att det beror på att de är dumma. Eftersom dans är en scenkonst förknippas den mycket med teater och många förväntar sig att den ska innehålla en berättelse. Det gör den inte alltid och det gör den ibland svår att ta till sig, om man, som de flesta är vana att 17

18 göra, letar efter ett budskap. Viss dans är mer lik bildkonst eller musik, ett flöde eller en visuell upplevelse att bara gå in i. Upplevelsen att man inte förstår kan bero på att det inte finns något budskap eller någon berättelse att förstå, eller på att uppsättning inte lyckas kommunicera budskapet. Det finns ett stort behov av mer kunskap om dans ute bland människor. Det finns också behov av tillfällen att få se dans, för att ta reda på om det är något man är intresserad av eller inte. Att ta ställning till om man är danskonsument eller inte är svårt om man aldrig har möjlighet att se ens en dansföreställning. För att verkligen kunna avgöra om dans är något man är intresserad av krävs att man får se många olika typer av föreställningar. Flera föreställningar av olika koreografer likaväl som flera föreställningar av samma koreograf. Jag har frågat alla jag intervjuat vad de har för egna erfarenheter av dans. Av deras svar blir man genast medveten om att begreppet dans rymmer många olika tolkningar. Det de beskrivit som erfarenheter har varit allt från att undervisa i gammaldans till att se moderna dansföreställningar. Det kommer att ta tid innan alla har möjlighet att ta del av dans i alla dess former. Mycket arbete finns att göra, och det går långsamt. Men på många platser finns det människor med ett starkt engagemang som gör att det i alla fall går långsamt åt rätt håll. 18

19 Källförteckning Statistik över kulturprogram anordnade med regionens arrangörsstöd för barn- och ungdomar sammanställd av Annika Ottosson, samordnare av det regionala arrangörsstödet. Utvärderingar från satsningen Två månvarv dans Kulturplaner Webbplatser besökta under perioden februari till maj 2004: Kommunerna: Övriga:

20 Intervjuer med: Roland Jernberg, Bengtsfors, 8/ Pernilla Wakman, Bollebygd, 2/ Kajsa Ekedahl, Essunga, 19/ Hans Engvall, Hjo, 20/ Kerstin Lorentz, Kerstin Åseby Pihlemark, Kjell Sjölund och Stig Palmqvist, Karlsborg, 19/ Helene Wellner, Lidköping, 26/ Petra Bossmark och Kicki Pettersson, Lilla Edet, 16/ Jan-Olof Karlsson, Munkedal, 10/ Folke Almegius, Orust, 10/ Peter Birgersson, Strömstad, 31/ Margaretha Bill, Mary-Ann Hansson och Agneta Ottosson, Svenljunga, 26/ Helena Wirling, Tanum, 31/ Agneta Blomberg och Berit Lomås, Tranemo, 26/ Birgitta Berntsson-Ärje, Trollhättan, 16/ Jonas Gustafsson, Hans Thorsell, Britt-Marie Särnefält och Mikael Pettersson, Töreboda, 20/ Annika Andersson och Lillemor Sandeberg, Åmål, 8/