undrade om mannen verkligen var partimedlem. Våra blickar möttes igen och den här gången log han lite mer anständigt.

Transkript

1 v Ett filmat öga, häftat vid en medvetslös kropp. Ögat ser ingenting eftersom det redan har berövats synen av kameran. Den namnlösa linsens blick slickar golvet som en detektiv utan grammatik. En docka, en till docka, ett mjukisdjur, en vas, kaktusar, en teve, sladdar, en korg, hörnet av en soffa, en bit av en matta, kaksmulor, sockerbitar, ett gammalt familjefoto. På fotot står en flicka som stirrar snett upp mot ingenting. Flickans ena öga blir allt större ju mer det zoomas in, allt suddigare, det liknar nu en fläck på ett pappersark. Vem kan senare veta att det en gång var ett öga? Kameran drar sig långsamt tillbaka. Bredvid en omkullvält soffa står ett skåp upp och ner, det går inte att rekonstruera någon berättelse ur detta ruinlandskap. Det var i den filmen jag såg ER för första gången. Ett år tidigare hade jag ännu varit gymnasielev på en skola i Ho Chi Minh-staden, som en gång i tiden hade hetat Saigon och fortfarande ofta kallades så. Lärarna betraktade mig som skolflickan med järnblusen. Mina betyg var oöverträffliga. Den våren fick vår skola ett brev från DDR där man bad oss att skicka en av våra elever till det internationella ungdomsmötet i Berlin. Man ville höra en autentisk röst tala under rubriken Vietnam som offer för den amerikanska imperialismen. Vår rektor hade en god relation till DDR, hade varit där och allt. Han hade ofta berättat för oss om sin vistelse i Berlin och om ett visst Pergamonmuseum. Pergamon lät som namnet på en flyttfågel och vi tyckte om att föreställa oss himlen över Berlin där dessa fåglar fladdrade omkring. Under ett extrainsatt möte beslöt lärarna att skicka mig till Berlin. Jag skrev för det mesta glasklara uppsatser, därtill hade jag en röst som en trana och hade redan uppträtt flera gånger under skolidrottstävlingarna och vid mottagandet av officiella gäster.

2 Dessutom tyckte förmodligen de vuxna att jag inte verkade lätt förledd. Det var mitt livs första flygresa. Jag såg fram emot resan och kunde inte föreställa mig att jag skulle kunna råka ut för något farligt. Men eftersom min familjs och mina vänners ansikten visade tecken på rädsla när de följde mig till flygplatsen började jag att bli bekymrad. Kanske hade de hållit något hemligt för att inte oroa mig? Jag kunde visserligen ingenting om flygplanets mekanik, men var ändå övertygad om att mitt plan skulle fungera bra. Jag hade aldrig tidigare stigit in i ett så stort, hårt, välpolerat fordon. Min äldre brors motorcykel var till exempel inget annat än en sönderrostad oxe full av bulor och repor. Vem vet om ens alla skruvar satt kvar. I jämförelse med motorcykeln framstod Interflugs flygplan, säkert made in Germany, som mycket förtroendeingivande. När jag hade spänt fast säkerhetsbältet ordentligt försvann all oro. Ingenting som hädanefter kunde hända var mitt ansvar. Jag drack glaset med vatten som tilldelades mig och somnade sedan. Då och då kände jag kylan från fönstret mot tinningen och vaknade till. I Berlin blev jag hämtad av två unga män. Först blev jag lite förvånad eftersom de såg ut precis som amerikaner. Men sedan hälsade de på mig på ryska, vilket lugnade mig igen: Välkommen! Hur var resan med vårt Interflug? En av dem tog ifrån mig min resväska. Han såg lite förskräckt ut, förmodligen eftersom den vägde oväntat lite. Den andre försökte stoppa fingrarna i framfickorna på sina jeans, där det i själva verket inte fanns några fickor. Under tiden studerade han knapparna på min vita blus. När våra blickar möttes flinade han. På vissa gator i Saigon fanns det ouppfostrade ungdomar som flinade ungefär så. De hade på sig jeans som var tillverkade i Thailand eller i DDR och stod hela dagen och iakttog alla som gick förbi, istället för att gå till jobbet. Jag 2

3 undrade om mannen verkligen var partimedlem. Våra blickar möttes igen och den här gången log han lite mer anständigt. Berlin var en jättelik mässutställning med gamla palats. Om det fanns något sådant som en ruinernas inflation skulle den se ut så här. Praktfulla byggnader upprepades intill leda och tycktes skrytsamma och isolerade. Trots arkitekturens prakt kunde det inte röra sig om någon rik stad, för det fanns inga läckerheter att köpa ute på gatan: inget gatukök med nudelsoppa, ingen fruktmarknad, inga kokosnötsförsäljare. Det luktade inte något ätbart alls. Innan jag åkte hade min farbror sagt: Vad synd att du inte är bjuden till Ungern eller Tjeckien! Bulgarien hade också varit läckert. Men Tyskland! Jag blev visserligen först lite sur över min oseriöse farbrors ord, men kanske hade han haft rätt. Folket i Ungern och Tjeckien vet hur man producerar god paprika, menade han, och är bra på att laga mat. I Bulgarien kan man inte bara äta gurkor, tomater och yoghurt, utan också bada skönt, kallt eller varmt, vilket man än föredrar. Min farbror ägde en brun, fet, tjeckisk motorcykel, som han hade köpt av militären och själv hade reparerat. Han polerade den regelbundet och var mycket stolt över den. Men min äldre bror sade föraktfullt till sina vänner: Kolla, där är vår farbrors feta, tjeckiska Buddha! Min farbror å sin sida föraktade den klena, gamla mopeden av märket Honda, som min bror hade köpt begagnad på marknaden. Den är omanlig, var min farbrors kommentar. Min föreläsning var planerad till nästa dag. Därefter fick jag stanna ytterligare fem nätter på hotellet. Jag hade aldrig sett ett så gigantiskt hotell förut. Som i en bikupa fanns där otaliga fönster och från gatan gick det inte att se om de var öppna eller stängda. Jag kom att tänka på en annan farbror, som hade studerat till agrotekniker här och dött efter hemkomsten. Bredvid hotellet sköt en jättelik staty i form av en lökblomma i 3

4 höjden. Klotet glänste likt taket på ett thailändskt tempel. Det där tornet är femtiofyra meter högre än Eiffeltornet, sade en av de unga värdarna. Och den andre tillade skrattande: Men rötterna är korta. Har ni varit i Paris någon gång? frågade jag. Båda två skakade på huvudet fram och tillbaka i samma takt. Så brast vi alla ut i skratt utan att veta varför. I hotellreceptionen arbetade en kvinna som såg ut som en rektor. Hon gav oss nyckeln och förklarade något på tyska som en av de två männen direkt översatte till ryska: Idag har en rysk rockgrupp konsert i hotellrestaurangen. Gratis. Ni kanske vill gå dit? Han pekade mot slutet av den dystra korridoren där restaurangen skulle finnas. Sedan bestämde vi när vi skulle ses nästa dag. Mina följeslagare ville hämta mig klockan nio på hotellet och ta mig till platsen där ungdomsmötet skulle äga rum. Jag var hungrig. De hade knappt hunnit ut genom hotelldörren förrän jag skyndade iväg till restaurangen. Den var inte öppen än. Öppet från klockan arton till tjugotvå. Inte ens en lyxig hotellrestaurang kunde kosta på sig att servera mat mer än fyra timmar per dag. Livsmedelsförsörjningen verkade inte fungera optimalt i det här landet. Jag gick in på mitt rum som såg städat, putsat, dammat och polerat ut. Det luktade främmande kemikalier. Ur resväskan tog jag fram mitt manus. Trots att jag hade övat på att läsa texten högt tillsammans med min lärare i ryska varje dag i en hel vecka kunde jag plötsligt inte minnas en enda rad. Jag läste igenom texten högt en gång. I ett främmande land såg ens egen handstil opålitlig ut. Prick klockan sex lämnade jag mitt rum för att besöka hotellrestaurangen. Dörren till restaurangen var visserligen inte stängd längre, men det fanns ännu inga gäster där. Efter ett tag hämtade en misslynt servitör en tvåspråkig meny åt mig, på ryska och tyska. När han inte kom tillbaka reste jag mig och gick in i köket för att leta efter honom. Mellan de stora, 4

5 silverglänsande kastrullerna och kärlen såg jag servitören läsa en tidning. Jag skulle vilja beställa en soppa och en sallad, sade jag på ryska. Något sådant har vi NIET. Vad finns det då? Beefsteak. Men jag vill inte ha något kött. Går det bra att bara beställa potatis? Servitören reste sig och försvann längre in i köket. Jag visste inte om det betydde hopp om potatis eller brist på potatis. På scenen dök det upp en man med smala höfter, som såg ut som en matros, och började stämma sin elgitarr. Han hade gröna, utsvängda byxor och en tajt skjorta av slipprigt glänsande syntet med ett mönster av solrosor. Han trampade med fötterna, kanske skulle han annars trassla in sig i sladdarna som låg i ett enda ormbo på golvet. Hans skor var smala, spetsiga och vita som en speciell sorts söt tofu, som man brukade äta till efterrätt i Kina. Det dök upp ytterligare en musiker med svart hår. Han såg ut precis som Nikita i min illustrerade språklärobok. Är Nikita hemma? Nej, han är inte hemma. Vart har Nikita tagit vägen om han inte är hemma? Har han åkt till Tyskland precis som jag? När kommer han hem? Det vet jag inte. Övningsmeningarna återuppstod i mitt huvud. Jag hade alltid haft bra betyg i ryska, men det fanns en grammatisk regel som jag avskydde av hela min kropp: negationens genitiv. Den som var frånvarande fick inte längre stå i nominativ, som om personen ifråga inte längre vore ett subjekt. Bortsett från mig fanns det fortfarande inga gäster i restaurangen. Nikita såg sig tankspritt omkring i rummet, hans blick svepte förbi mig. Jag var bara en möbel som en stol eller ett bord. Ytterligare en man med brun skjorta gick upp på scenen och tog sin elbas under armen. Min bror skulle ha uppskattat den här konserten. Han hade rivit ner affischen med Sputnik som pappa hade gett honom och istället satt upp en affisch som visade en svettig rockgrupp under en färgglad ljuskaskad. 5

6 Musikerna avslutade sin soundcheck och gick tillbaka in bakom scenen. Mina potatisar kom fortfarande inte. Kanske hade de genom sin frånvaro redan förvandlats till det oätliga genitivet. Salen kändes märkligt bekant. Den liknade en statlig mottagningssal i Saigon. Om bara inte maten hade fattats skulle jag ha känt mig nästan som hemma. Snart kom en grupp ryska turister in, en munter stämning bredde ut sig. Potatisen kom fortfarande inte. Istället för servitören dök det upp en ren mitt framför ögonen på mig. Djuret var instickat i tröjan på en ung man, vars blonda hår nådde ända ner till axlarna. Får jag slå mig ner? frågade han mig på ryska med en ovanlig accent. Jag hann knappt nicka förrän han hade satt sig bredvid mig. Var kommer du ifrån? Han duade mig trots att vi ännu inte kände varandra. Från Vietnam. Han log mjukt och sade att han kom från Bochum. Och det trots att jag inte alls hade frågat honom varifrån han kom. Jag hade aldrig hört namnet Bochum förut. Det lät mer som en sorts hosta än en stad. Ligger Bochum i närheten av Berlin? Ungefär sex timmar med tåget, tror jag. Vid gränsen till Tjeckien alltså. Nej. Närmaste gräns är den mot Holland, tror jag. Jag visste naturligtvis att det fanns ett land som hette Holland, men den europeiska kartan i mitt huvud hade blinda fläckar. Jag såg Ryssland och Polen i klart ljus, men allt som låg väster om Berlin var suddigt, eftersom en sandig ökenvind blåste där. Även Frankrike måste ligga någonstans. Det var ett land som hade gästat oss en tid och därför togs upp i historieundervisningen. Min mormors föräldrar kunde franska sägs det, och min mamma och några av mina skolkamrater kände en diffus längtan till detta land. Den unge mannen beställde in vodka. Jag hade aldrig druckit vin, men vodka hade jag smakat några gånger eftersom min pappa hade fått det i partigåva ibland och tagit med sig flaskan hem. En gång visade han oss etiketten på vodkaflaskan och 6

7 sade: Ändelsen på Stolichnaya är kvinnlig precis som den på Moskovskaya. Varför kvinnlig? För att vodka är kvinnligt. Händer det aldrig att man ger vodkan ett manligt namn? Jovisst. Familjen Gorbatjov, som flydde till Berlin 1921 på grund av revolutionen, framställde vodka som hette Gorbatschow. Varför var det just generalsekreteraren för det kommunistiska partiet som flydde på grund av revolutionen? Det är inte han, utan en annan. Och varför flydde den andre Gorbatjov på grund av revolutionen? Han ville inte dela sin förmögenhet med andra eftersom han var mycket rik och egoistisk. Varför åkte han till Berlin? Det vet jag inte. Studenten från Bochum hette Jörg. Han studerade rysk litteratur i Moskva ett år. På vägen hem ville han nu ta sig en titt på Östberlin. Varför sade han inte helt enkelt Berlin, utan Östberlin? I samma ögonblick slog det mig som en blixt att detta Bochum kanske låg i den amerikanska ockupationszonen. Mitt hjärta som redan klappade ljudligt på grund av vodkan började slå ännu snabbare och högre. Ligger dina föräldrar redan och sover på hotellrummet? frågade han mig. De är hemma i Saigon. Kom du alldeles ensam till Berlin?! Ser jag så ung ut? Det finns kvinnor som har barn redan i min ålder. Jörg tittade överraskat på mig, drack upp sin vodka utan ett ord och beställde ett till glas. Jag ångrade vad jag just hade sagt och tillade: Naturligtvis är det undantag. Kvinnor försöker gifta sig så sent som möjligt och föder oftast bara ett barn. Det är den nuvarande befolkningspolitiken och den tycker jag är vettig. Jörg tycktes emellertid inte alls intressera sig för den vietnamesiska politiken utan betraktade uppmärksamt sömmen på min vita blus. Servitören, som inte hade kommit med en enda potatis, kom med den ena vodkan efter den andra. Förmodligen hade all potatis förvandlats till vodka. I första och tredje världen fördes en politik där folket bedövades med alkohol och andra droger, för att det inte skulle 7

8 lägga märke till sin hunger. Jag befann mig emellertid i den andra världen. Varför fick jag bara vodka istället för potatis? Jörg pratade om Pergamonmuseet. Jag ville fråga om det var sant att det fanns en fågelart som hette Pergamon, men hans tunga rörde sig allt mer långsamt och sluddrigt. Jag kunde inte förstå honom längre och hade långtråkigt. Jag går och lägger mig, sade jag. Då grep han tag i min högra arm med sina tånglika fingrar och viskade snabbt i mitt öra: Imorgon åker vi tillsammans till Bochum. Nej, absolut inte, svarade jag. Jörg tryckte sina läppar mot min örsnibb och frågade: Vill du inte ha din frihet? Hans andedräkt var en vålnad av vodka. Varför pratar du helt plötsligt om frihet? Vad har det med Bochum att göra? I samma ögonblick sprakade luften runt omkring oss till av elektricitet. Basen och elgitarren fyllde rummet med bullret från en jättelik byggnadsplats och inledningstonerna till Katiusja hördes. Jag såg hur Jörgs mun öppnades och stängdes. Han sade säkert något men orden maldes genast sönder av de elektriska tonerna. Jag sade att jag inte hörde något men kunde inte ens höra mina egna ord. Vi diskuterade häftigt vidare, utan att kunna förstå varandra akustiskt. På det stora röda tygstycket som hängde ovanför scenen stod det Fredens land på ryska. Bokstäverna framträdde först allt tydligare från bakgrunden men blev snart suddiga igen. När musikstycket närmade sig sitt slut hörde jag bara mitt eget hjärta slå. Jag påminde mig själv om det faktum att jag för första gången befann mig utomlands. Dessutom försökte en främmande man från den fientliga delen av världen intala mig något obegripligt. För att mitt hjärta inte skulle slå ännu snabbare och hoppa ut ur munnen på mig höjde jag glaset och drack upp vodkan i en enda klunk. Jörg sade med sin snubblande tunga: Det är verkligen synd att en så begåvad kvinna som du bor i öst. Jag blev inbjuden till Berlin och inte till Bochum. Det var svårt att säga något ont om Bochum, för jag hade ingen uppfattning om staden. Kanske kunde man 8

9 insinuera att den inte hade haft någon revolutionär betydelse i världshistorien eller frambringat några berömda författare, som var kända också i Vietnam. Varför vill du inte följa med mig? Röda spindelnät hade spänts upp i Jörgs ögon. Musikerna började spela igen, den här gången med inlevelse. Jag tycker att livet är meningslöst om jag inte gillar maten. Du vänjer dig genast. Jag kan inte prata tyska. Du lär dig snabbt. Eftersom jag inte kom på något mer att säga skrek jag helt enkelt: Jag vill hem! Hem! Hem! Det kommer jag fortfarande ihåg. Sedan höjde sångaren i bandet rösten och sjöng: Rossia, Rossia, Rossia, mitt hemland! Och melodins våldsamma vågor släckte ut mitt medvetande. Jag kunde inte minnas någonting alls av vad som sedan hade hänt. När jag vaknade låg jag på ett lakans vita fyrkant. Vid fotändan stod Jörg och log. Min kropp kändes tung, den sjönk tillbaka ner i den mjuka madrassen. På väggen satt en affisch med Sputnik. Fönsterkarmarna tycktes besynnerligt fyrkantiga. Visserligen är fönster för det mesta fyrkantiga även i Vietnam, men det var första gången det gjorde ett obehagligt intryck på mig. När hade jag förlorat medvetandet? För en dag sedan? För en vecka sedan? Eller var det ännu längre sedan? Den förlorade tiden gjorde sig bara påmind som en utmattning i kroppen. Var är vi nu? I väst. Jag trodde att han menade Västberlin. Alltså sade jag till honom: Då måste jag genast åka till öst med spårvagnen. Jag vill inte komma för sent till partimötet. Du kan inte åka till Berlin idag. Vi är i Bochum. När han sade det öppnades en välskakad flaska champagne i mitt huvud. Långt borta började en siren tjuta. Det tog några sekunder innan jag förstod att det var min egen röst. När Jörgs ansikte dök upp i mitt synfält igen skrek jag på ryska: Jag vill hem, hem, hem! På det främmande språket lät det som en lögn. Så började jag gråta, eftersom tystnaden skrämde mig. Samtidigt glömde jag nästan bort varför jag grät och för att 9

10 klargöra situationen igen upprepade jag: Jag vill hem! Jörg teg hela tiden med rynkade ögonbryn. Snart sade han tyst: Du kan inte åka ut ur landet härifrån. Det finns ingen flygplats i Bochum. Dessutom finns det en anledning till att det är bättre om du stannar här. Vadå? I din mage befinner sig mitt barn. Det vore smartare att först bilda en lycklig familj och sedan besöka dina föräldrar tillsammans. Du vill säkert inte åka hem ensam med den magen utan att ha uträttat din uppgift på mötet. Jag reste mig, men visste inte vart jag skulle ta vägen. Mina fötter var kalla. På skrivbordet såg jag en vass sax. Vad var det Jörg klippte med en så stor sax? Vad vill du ha att äta? Phò. Vad? En speciell sorts nudlar. Vad för något? Eftersom jag inte kunde förklara på ryska att man var tvungen att koka tunna, långsmala risnudlar i vatten, tillsätta gröna citroner, färska böngroddar, citrongräs, chili och gröna blad och sedan hälla en buljong över det hela, gjorde jag en kort sammanfattning av tillagningen: En soppa, nudlar och färska grönsaker, allt tillsammans. Jörg gick ut och jag ramlade i säng igen med hopp om att sömnen kunde göra allt ogjort. När jag vaknade stod maten på bordet. Precis det som jag hade sagt, men de olika ingredienserna serverades var för sig. Nudlarna var tjocka och matta, blodigt nerkladdade med tomatsås. Soppan hade fullt med fettpärlor på ytan och smakade salt. Som tillbehör fanns det skrumpen isbergssallad och hårda tomater med majonnäs. Min farbror brukade ibland äta ris med majonnäs. Det var en japansk produkt med ett konstigt namn, Cupido-majonnäs eller något liknande. På plasttuben fanns det verkligen en bild av den antika guden Cupido, som sägs ha drivit de andra gudarna och människorna till förälskelse. Min pappa, som föraktade sin bror, sade till mig: Den där analfabeten är bara intresserad av att skaffa 10

11 utländska produkter och skryta med dem. Min farbror var inte analfabet, men brukade säga att läsning försvagade den manliga potensen. Det stämmer inte, farbror. Hör du inte längre Ho Chi Minhs ord i ditt öra? Sade han inte till alla barn i landet att det viktigaste här i livet är att läsa och skriva? Det måste han ha sagt. Det har jag lärt mig i skolan. Presidenten hade dessvärre dött tre år innan jag föddes, så mitt eget öra hade aldrig fått uppleva hans röst. Jag började äta salladen med den vita plastgaffeln. Smaken av majonnäs fick mig att tänka på ordet havandeskap. Sängen var alldeles för stor i förhållande till rummet och jag kände mig trängd. Jag lämnade sovrummet och gick in i köket, där Jörg precis höll på att alstra ett bubblande ljud. Vill du ha kaffe? Nej tack. Hur kom vi över gränsen? Med min bil. Sade inte gränspolisen något? I hörnet stod en liten, bukig maskin, som spottade ner en brun vätska i sin egen genomskinliga mage. Det skulle föreställa kaffe trots att det såg så blaskigt och eländigt ut. Du satt som stoppning i bilens passagerarsäte. Poliserna kunde helt enkelt inte se dig. Känner du inte till TTT, Trabi-transport-tekniken? Är du säker på att du inte vill ha kaffe? Nej! Jag vill inte ha något svagt kaffe! Om du vill bjuda mig på kaffe måste du importera vietnamesiska kaffebönor och tålmodigt rosta dem. Du måste rosta och rosta, tills de börjar dofta ädelsvart. Jörg sade ingenting, vände mig ryggen och drack upp sitt kaffe utan socker eller mjölk. Säkert hade något västeuropeiskt företag lurat de sydamerikanska arbetarna och köpt kaffebönorna av dem för en ynklig slant. Jag hoppades i hemlighet att de minderåriga arbetarna som hade dött på kaffeplantagen skulle dyka upp som spöken om natten hos Jörg för att plåga honom. När Jörg hade druckit upp kaffet tog han på sig sin skinnjacka och gick ut. Dörren gav ifrån sig ett så tungt, dovt ljud när den stängdes att jag tänkte att den inte skulle kunna öppnas igen de närmsta tio åren. 11

12 Ute blev det allt mörkare. I den främmande lägenheten mittemot hade någon tänt ljuset, men man kunde inte se in i rummet, för gardinerna med sina spetsar som påminde om damunderkläder täckte den nedre delen av fönstret. På fönsterbrädet stod en vit porslinsfigur som föreställde ett naket, tjockt barn. Det log diplomatiskt och sträckte fram sin penis mot mig. Belgien stod det på den lilla sockeln, där figuren var placerad. I vanliga fall var jag inte rädd för skuggor. Men när skuggan från en bil strök över väggen i sovrummet rös jag till. När skuggan var borta såg man väggens ojämnheter tydligare än förut. Väggen såg ut som en pubertal hud med otaliga, pyttesmå knottror. Om jag klämde sönder dem med fingernaglarna skulle det lukta majonnäs. Väggen var lika perfekt fyrkantig som fönstret och taket, men kändes ljummen som människohud. Jag vaknade av mitt eget skrik, trots att jag varken hade sovit eller drömt. Ur mitt underliv växte tre ben. Två av dem var jag redan bekant med, det tredje var muskulöst och täckt av hår. När jag skrek en gång till försvann det tredje benet. Jag mindes hur min farbror en gång hade stått uppe på en hög stege för att reparera taket. Det var en ovanligt het sommardag och han hade kortbyxor på sig. Vart hade Jörg tagit vägen egentligen? Bredvid sängen stod en lampa som såg ut som en jättesvamp. Jag letade efter knappen, tog tag i skärmen och om stången, men ljuset tändes inte. På sängen låg en slapp huvudkudde. Om jag skulle lägga mitt huvud på kudden skulle det sjunka allt djupare, utan hejd rakt igenom madrassen ända ner till golvet eller ännu djupare, ner i källaren och vidare, tills huvudet var begravt i jord. Med ens var jag uppe igen, närmare bestämt befann jag mig på en scen och satt på en kudde. Utplacerade framför mig satt 12

13 ungefär tre hundra unga östtyska partimedlemmar och lyssnade koncentrerat på mig. Varför var jag tvungen att sitta ensam på en kudde på golvet när alla andra hade stolar? Det måste röra sig om ett kulturellt missförstånd. I Japan eller i Iran satt man kanske på golvet till och med inför ett partimöte, men inte hos oss och inte i Kina heller! Men nu skulle vi övervinna sådana kulturella små skillnader och förenas för världsfredens skull! Jag hade fått i uppdrag att tala om kapitalismens våld. För tillfället kunde jag dessvärre inte minnas mitt tal, eftersom jag var så upptagen med kudden. Det måste röra sig om Jörg i en annan uppenbarelseform, han hade av skäl jag inte förstod förvandlat sig till den här kudden. Han skulle inte längre få någon luft om jag satt på honom med hela min tyngd. Därför försökte jag att hålla höfterna i luften genom att spänna lårmusklerna. Det var en ställning som krävde en gymnastisk ansträngning av mig. Samtidigt försökte jag att inte trycka för häftigt, annars kunde det ha pressats fram mikroskopiska män i flytande form ur min vagina. Vad skulle publiken ha sagt om jag hade fött fram sådana varelser? Du är en bra talare, men i själva verket är du inget annat än en förrädisk kvinna, som suktar efter utländsk valuta och föder barn som räntor galopperar! Jag anade redan att man skulle kunna göra mig sådana förebråelser. I Vietnam var jag en mönsterelev, men det skulle ingen tro på här. Man skulle genast tänka att jag frivilligt bjöd ut min kvinnliga utstrålning som en vara. Vårt grannland, Thailand, missförstods och missbrukades och domen föll över oss alla. Japanerna bar också en del av ansvaret. Varför hade de exporterat ordet geisha? De kunde kanske inte klandras för det, eftersom de inte hade haft någonting annat att exportera för hundra år sedan. Men priset vi fick betala var att vi än idag sågs som potentiella geishor. Ett kapitalistiskt land är alltid tvunget att exportera något, även om det inte ger någonting och kräver stora uppoffringar. I Japan syns motsättningen i den kapitalistiska ekonomin som tydligast, men snart kommer alla 13

14 andra också att drabbas! Så avslutade jag mitt anförande tills vidare. Självberöm är inte någon dygd, men jag var nöjd med den skarpa formuleringen i slutet av min argumentation. Det hördes inga applåder. Kanske väntade sig åhörarna att jag skulle berätta mer om Vietnam. I vårt land offrades många människor som laboratoriemöss under arbetet med att utveckla nya vapen till det imperialistiska kriget. Dödstystnad rådde i salen. Min nacke var våt av kallsvett. Den tryckande tystnaden var olycklig, för då kunde man höra kudden andas. För att få publiken att skratta försökte jag dra ett skämt: Förresten är jag själv en råtta enligt den kinesiska kalendern. En av mina lärare som kan tyska rådde mig att kalla mig själv mus och inte råtta i Berlin, eftersom råttan är ett avskytt djur i Tyskland. Alltså, ärade kamrater, vi var möss i militära experiment, inte råttor! Ingen skrattade. Tystnaden var beklämmande och det kändes tungt att andas. De båda unga männen, som hämtat mig på flygplatsen, kom in i hörsalen genom dörren bakom publiken. De vickade på höfterna likt modeller i en modevisning och snurrade runt för att visa upp namnet LEE där bak. Jeansen från Lee var så dyra att min fars månadslön inte räckte till att täcka ens två ben. Hemma hade vi naturligtvis fler ben än två. En klasskamrat hade berättat historien om företagets tillkomst för mig. Det var en gång en kines som hette Lee. Han bodde i en liten by vid Gula floden och hade så skickliga fingrar att han till och med kunde sy fast knappar åt myrorna. I ren tristess utvandrade han till Amerika och grundade där ett företag, som fick bära hans namn. De båda männen med jeansen slog sig ned på sina reserverade platser på första raden. Precis som jag hade anat var de spioner. De hade redan kavlat upp ärmarna och väntade bara på rätt ögonblick att slå till. När jag började tala om doi moi-reformerna klättrade de upp på scenen och stack sina knivar i min kudde. Blodet sprutade och jag hörde Jörgs skrik 14

15 medan de två spionerna förklarade: Han är en spion från Bochum. Han tänkte våldta dig politiskt. Jag såg blodet och ropade Jörgs namn lika längtansfullt som om han vore min älskare. Någon smekte mitt hår. Bredvid mig låg Jörg. Vad var det som hände? Drömde du mardrömmar? Var inte rädd. Här kan inget ont hända dig. Han talade omtänksamt likt en bror som tröstade sin mycket yngre syster. En gång för länge sedan hade jag varit med om något liknande. Jörgs andedräkt luktade tandkräm med artificiell citronsmak. Sedan täcktes min mun så att min andning började strömma baklänges. Något liknande hände när jag åt anktunga för första gången i mitt liv. Min fars familj kom ursprungligen från norra delen av landet. En av hans systrar, som ägde en restaurang i Saigon där hon bland annat serverade kinesiska specialiteteter, stoppade en bit anktunga i munnen på mig och sade uppmuntrande: Smaka! Jag var fortfarande liten och visste inte om man skulle tugga anktungan eller inte. Tänk om den levde fortfarande. Den skulle kanske börja tala med två röster, om jag bet den itu. Det skulle smaka bittert som blod. Men om jag försökte svälja hela biten på en gång utan att tugga skulle jag inte längre kunna andas. Om jag spottade ut tungan skulle de vuxna skratta ut mig. Så vad skulle jag ta mig till? Jörg var inte i rummet. Det var beckmörkt, jag hörde inte någon levande varelse andas. Om jag steg upp, lämnade sängen och gick omkring en stund skulle jag kanske inte hitta tillbaka till sängen, som trots allt var min livbåt. Jag ville ligga där med slutna ögon och vänta tills morgonen kastade ett fyrkantigt, intakt ljus in i rummet. Jörg smällde varje morgon demonstrativt igen sin läderväska och gick till universitetet. När han kom hem sent på eftermiddagen läste han ryska böcker med hjälp av ordböcker. 15

16 När solen gått ner ringde han och beställde pizza och sallad till oss, satt en stund tillsammans med mig, tittade på teve en kort stund och gick sedan ut igen. När han kom tillbaka låg jag för det mesta redan i sängen och hörde prasslet från hans skjorta och byxor i mörkret. Jag var inte säker på om det verkligen var Jörg. Så kröp personen, som var antingen Jörg eller någon annan, i säng. Det luktade gammal soffa, cigaretter, hårvatten och kryddnejlikor. De första veckorna visade Jörg mig varuhus och restauranger, men jag tyckte varken om de tunga besticken på de vita dukarna eller skyltfönstrens välputsade glasrutor. Min tunga var som bedövad. Vad jag än åt smakade det fett och salt. Produkterna i varuhusen såg ut som en ansamling av glittrande sopor. Varje gång Jörg sade något till mig kom samma fråga ut ur min mun, varför han hade tagit hit mig. Jörg tog sin tillflykt till adjektiv och sade: Det här är ett bra varuhus, ska du veta, ett bra, det är en prisvärd restaurang, eller vi shoppar i en fin skobutik. På skrivbordet låg det en lång, smal sax. På eggen syntes två kantiga små män, som stod hand i hand. Innan mannen, som troligen hette Jörg, lade sig över min kropp om natten tog jag saxen och höll den mot mitt bröst, stängd och med spetsen rakt upp mot himlen. I mörkret kunde mannen inte se saxen. Han svingade sig upp på mig och saxen stack rakt igenom hans kött. Jag kände hur bladen trängde in mellan revbenen. Kanske tittade spetsen fram ur ryggen. Hans ögon svullnade och brast. Så föll den tunga kroppen kraftlös ner bredvid mig. Det verkade som om det skulle råda fred i rummet en stund. Fredsvärlden: uppdraget slutfört. Med ens märkte jag att mina händer kändes klibbiga. Jag konstaterade förvånat: i en extremt ljusfattig miljö kunde mänskligt blod se svart ut. 16

17 En människas ansikte såg märkligt ut om man betraktade det på alltför nära håll. Ögonen och ögonbrynen växte ihop, bakom bildades ett mörkt hålrum, näsans form försvann, näsborrarna svartnade, medan tändernas emaljerade yta antog en kannibalisk ljushet. Köttet på mina skinkor smärtade, det måste vara Jörgs naglar som fortfarande sved i mitt kött. Hans tunga kropp, som jag inte ens kunde skjuta lite åt sidan, klämde sönder mig. Jag sträckte ut mitt pekfinger och stack in det i hans öga. Han skrek till, reste sig och gick svärande ut i badrummet. Jag följde efter honom. Han undersökte sitt röda öga i spegeln. Jag fattade tag om järnljusstaken och slog honom i bakhuvudet. Han föll långsamt ner på knä, likt ett dragspel som drog sig samman, och låg till slut tvärs över golvet. Jag började flåsa i hans öra för att fylla honom med luft som en uppblåsbar docka. Knappt hade han rest sig förrän han gav mig en spark i bröstet. Jag föll baklänges, slog bakhuvudet i väggen och sjönk ihop. Jörg grep tag om min vrist, lyfte mig utan problem och höll mig upp och ner. Sedan särade han mina blygdläppar med fingrarna och stoppade in allt han fick fatt i: tandborstarna, rakapparaten, flaskan med ögondroppar och kammen. Bara nagelsaxen tappade han. Jag snappade åt mig den och stack den i hans vrist. Jag blev snart utled på det sexuella umgänget, eftersom man alltid var två om det och aldrig fick se några nya scener. Från fönstret iakttog jag då och då främmande människor, som gick ut ur byggnaden med allvarliga ansiktsuttryck och skyndade iväg någonstans. Har du inga vänner alls? Är inte en enda människa intresserad av dig? frågade jag Jörg, varpå han såg på mig förvånat. Redan nästa dag tog han med sig en jämnårig man hem. När jag sade på ryska att jag gladde mig åt att lära känna honom svarade han förläget på engelska att han tyvärr 17

18 inte förstod någon vietnamesiska. Jörg skrattade och klappade honom på axeln. Till mig sade han att i den här staden kunde nästan ingen tala ryska. Det gjorde mig lika besviken som när jag fick veta att det inte fanns någon internationell flygplats här. Det här är Mark, presenterade Jörg mannen för mig på nytt och började dricka burköl och småprata med honom. Mark lovade mig att ta med sin nya flickvän som kom från Moskva nästa gång. Efter vad Jörg senare förklarade var Mark mycket framgångsrik inom sina ekonomistudier, men ingen språkbegåvning. Trots att han hade börjat läsa ryska en gång kunde han inte ens skilja det språket från andra språk när han hörde det. Om någon såg vietnamesisk ut hörde han automatiskt personen prata vietnamesiska. Ansikten såg olika ut, men alla främmande språk var lika obegripliga för honom. Marks vän hette Anna men hon hade inga likheter med den Anna som fanns i min gamla ryska lärobok. Den nya Anna berättade inte hur många syskon hon hade eller var hon var född. Hon frågade inte på ryska hur jag mådde eller vad jag skulle göra nästa söndag. Hon talade tvärtom tyska hela tiden. Anna som inte talade ryska längre kallade jag hellre Anne än Anna. Men vad skulle i så fall mitt namn ha varit, jag som inte sade någonting alls? Jörg och jag stämde träff med Mark och Anna på en pizzeria. Män och kvinnor i tjugoårsåldern stod där och hängde. Några väntade på de nybakade pizzorna från mikrovågsugnen, andra kysstes eller rökte. Det fanns en spelautomat som visade bilder på tomater i sitt fönster. Mark gav mig då och då ett charmerande leende, medan Anna inte såg på mig alls utan försjönk i ett samtal med Jörg. Det tyska språket lät, så som det kom ut ur Annas mun, plastiskt och omväxlande. När jag lyssnade hade jag känslan av att gå genom kuperade landskap. Pizzan smakade som gammalt papper med tomatsmak. Den djupröda drycken med kolsyra 18

19 smakade som medicin mot halsont. Jag hade mycket hellre druckit friskt vatten med gröna citroner och socker. Jag kände mig sentimental, kanske för att jag hade mens. Medan vi skar pizzan i småbitar och åt försjönk jag i egna tankar om vietnamesiska vårrullar med färska kryddor, så att det vattnades i munnen på mig. När jag håglöst hade ätit upp min pizza hade jag fortfarande ingenting att säga och satt där tigande med böjd rygg. Jörg började plötsligt prata ryska, förmodligen av medlidande med mig. Han frågade Anna om hon visste att Transsibiriska järnvägens förlängning hade gått genom Bochum. Den järnvägslinjen hade varit en direktförbindelse mellan Moskva och Paris. Anna lyste plötsligt upp: Ja, jag vet. Spåren tar slut vid Sieben Planeten tror jag. Det låg en kolgruva där, tillade Mark. Har ni sett den där amerikanska filmen där en pojke, vars pappa är en fattig gruvarbetare, ser ljuset från Sputnik på natthimlen och sedan blir astronaut? Jag har aldrig sett någon amerikansk film svarade jag. Anna gav mig en föraktfull blick. Jag tycker om Tarkovskij, tillade jag i protest. Anna skrattade. Från den stunden glödde hennes ansikte av vänlighet och till slut bjöd hon mig till och med på glass. Sieben Planeten, sju planeter: Det var de två första ord jag medvetet lärde mig på tyska. När jag tänkte på planeterna i kosmos befriades jag tillfälligt från all rädsla. Det var en ny insikt för mig: Föreställningen om ett stort avstånd skrämde mig inte. När jag var rädd berodde det alltså på instängdhet. Senare frågade jag Jörg en gång till om tåget från Moskva till Paris verkligen hade gått genom Bochum. Jörg svarade som en stolt grundskoleelev som väntar beröm från läraren: Javisst. Från Fjärran Östern kom tåget. Det måste ha luktat stillahavsalger från Vladivostoks kust, eller av stenar från kinesiska muren, sand från den mongoliska öknen, saltvatten från Bajkalsjön. Tåget kom över Uralbergen till Moskva och sedan till Bochum, för att fara vidare till Paris. Det betyder 19

20 att vi inte bor vid världens ände, utan befinner oss på en huvudlinje. Härifrån kan man åka vart man vill med tåget. Jörgs blick mulnade. Jag vet bara inte om tåget stannade här. Jag ska fråga någon om det. Den natten kunde jag inte somna. Jörg snarkade. Om jag höll för hans näsborrar med fingrarna blev han tyst. På avstånd hörde jag det svaga, gnuggande ljudet från drivaxlarna, slamret från järnvägskopplen och en lång, ylande efterklang från rälsen. Någonstans, inte långt från huvudkudden, drog tåget fram. Endast de sömnlösa kände till dess existens. Jag gick ut och fortsatte bara rakt fram utan mål, tills jag tappade lusten. Sedan gick jag samma väg tillbaka utan att ha uträttat något. Jörg kallade denna sysselsättning för Spaziergang, promenad. Spatz var namnet på en liten, brun vanlig fågel. När jag stannade hemma snurrade ständigt samma tankar runt i mitt huvud. Kan jag verkligen åka till Saigon när barnet har fötts? Hur länge kommer fostret stanna kvar i min kropp? Hur gammalt måste barnet vara för att få flyga? Om min storasyster eller mamma vore här kunde jag ha frågat dem. Min mamma brukade passionerat informera mig om sexuella saker, som om hon ville forma mig till en perfekt, kvinnlig knödel. Den mänskliga själen är klotformig, men även kvinnans kropp måste bestå av kurvor, påstod hon. Jag lyssnade inte, avbröt henne eller bytte samtalsämne genom att citera Konfucius. Han sade till exempel att han aldrig hade mött en människa som föredrog vetenskapens färger. Det kinesiska ideogrammet för färger kan betyda många olika saker. Konfucius syftade säkert på den sexuella lusten. Det är klart. Vem är inte mer intresserad av samlag än av vetenskap? svarade min mamma nedlåtande. Om jag hade vetat mer om Konfucius hade jag fortsatt berätta för att få henne att tiga. Men jag hade bara importerat min kunskap i andra hand, eller rättare sagt, ur andra mun. En gammal lärare brukade alltid berätta om 20