Vredens vind Jarmo Larsson

Transkript

1 Vredens vind Jarmo Larsson 1

3 VREDENS VIND Prolog 1835 Från den heliga gravkullen flödade trätrummans rytm obevekligt likt en vårflod. Den fördes av vinden över de böljande åsarna och fram genom de tvärbranta ravinerna. Den fortplantade sig i bäckarna och fördes vidare längs åarna ut i floden och nådde på så sätt det stora modervattnet i väster. Det majestätiska modervattnet som med sina otaliga tillflöden stod i förbindelse med skapelsens alla väsen. Det var en vacker gryning. Ovanför de gråblå molntrasorna vid horisonten rodnade himlen allt mer av förväntan inför det ögonblick då dess herre, solen, skulle visa sitt ansikte. Trots sin skönhet var det en ovälkommen morgon. Shoteka var uppslukad av sin kärlek till dessa kullar och raviner. Det grånande håret täckte ansiktet när hans känslor lösgjorde en sorgsen sång som bars fram av trummans rytm. Här på denna plats hade deras folk fötts och för första gången sett dagens ljus, sprungna direkt ur den röda jorden som ett folk av flera. Det han vetat, fruktat och kämpat emot i så många år hade så slutligen inträffat. De vita hade förgiftat deras ledares sinnen. I sin strävan att bli som de vita hade de sålt sina själar. Med list och svek hade de till slut också tvingats sälja den mark som var deras hem. Kunde man sälja den livmoder ur vilken man fått sitt liv? Han visste att det inte spelade någon roll vad köpekontrakt eller andra påfund av de vita sade. Den här marken skulle för alltid vara deras. Deras ande var oskiljaktigt förenad med träden, vattendragen och den blodröda jorden, liksom dagen för evigt var beroende av solen. Nu hade de förlorat allt. Det enda som återstod var deras tidlösa gudar. Gudarna kunde inte längre ge honom hopp. De kunde endast ge honom hämnd. Med sin sång av förtvivlan och vanmakt åkallade Shoteka de andar som var bundna vid dessa heliga kullar. Med kraften ur hela sin själ uttalade han en förbannelse över dem som tvingade bort hans folk från sitt hem. Han tänkte på jordens blodröda färg. Hans vrede steg och gav kraft till trummandet och fick den klagande sången att exploderade i ett ylande av raseri. Trumman tystnade först. Strax därefter ebbade också ekot av skriet ut och fågelsången härskade åter ensamt i skogen. De vita var många och de skulle inte gå att stoppa men Shoteka besvor andarna att inkräktarna aldrig skulle finna frid i det land som var hans folks vagga. 3

4

5

6 FÖRSTA BOKEN 6

7 Kapitel 1; 21 februari 1864 Hästens muskler spändes till det yttersta i språnget över den nedfallna eken. Ryttaren i den slitna, mörkbruna rocken med slokhatten hårt neddragen, stod lätt i stigbyglarna och lutade sig framåt för perfekt balans i hoppet. Utan att förlora bråkdelen av en sekund vid nedslaget fortsatte hästen i lång galopp påmanad av sin ryttare med högljudda rop och snärtar med tyglarna. Efter ytterligare tjugo minuters hård ritt över öppet prärielandskap, då och då avbrutet av vintertomma majsfält, närmade sig ryttaren den täta undervegetationen som på denna plats i östra Mississippi omgav båda sidor av Tombigbeefloden. Han höll in hästen, väl medveten om att han nu var observerad av osynliga ögon. Strax därpå såg han en figur lösgöra sig från dunklet av buskar och kliva upp på den leriga stigen. Bud från general Forrest, ropade ryttaren andfått för att förekomma vaktpostens fråga. Som du och hästen ser ut antar jag att det är brådskande, men jag vill bra gärna se dina papper ändå, svarade vaktposten på bred Tennesseedialekt. Samtidigt höll han sitt Enfieldgevär till synes avspänt men ändå på ett sätt som för ett vant öga visade att det snabbt skulle kunna komma till användning om behovet skulle uppstå. Vaktpostes huvud täcktes av en ljus filthatt med brättena runt om uppvikta. Han bar en duk av gråaktig nyans knuten runt halsen. Hans rock var ljusbrun och av ett snitt som för ett några år sedan skulle ha varit högsta mode i Memphis. Nu var rocken sliten och runt midjan bar mannen ett bälte med en ammunitionsväska och en instucken revolver av model Army Colt. De grå byxorna var instuckna i höga stövlar som såg oväntat nya ut. Mannens ansikte täcktes av ett mörkbrunt helskägg som hade tillåtits växa vilt de senaste månaderna. Skägget och de slitna kläderna gav ett ovårdat intryck. Ögonen var dock vakna och i dem syntes en skrämmande hårdhet. En hårdhet skapad av år av skoningslöst krig. Det här var den sorts män som general Nathan Bedford Forrest hade hämtat från västra Tennessee för några månader sedan. Det var män som hade vistats bakom fiendens linjer och fört ett gerillakrig mot de förhatliga yankeeockupanterna och deras hejdukar. De hade levt i skogar, tidvis jagade som djur i månader. Nu hade de samlats under den legendariske generalen för att föra kriget på det reguljära sättet. För majoriteten av dessa män var krig inte fältslag och avancerade manövrar utan helt enkelt en kamp på liv och död för att försvara sina hem och familjer mot inkräktare eller ännu värre, lokala förrädare. Nu hade de lämnat sina hemtrakter i fiendens händer. De hade inte längre mycket att förlora. Männen slet hårt med yxor och spadar för att förbereda försvaret av flodövergången. Fällda träd och ihopsamlat virke från övergivna byggnader tjänade 7

8 som bröstvärn på flodens östra strand. Den kyliga februariluften bar ändå tillräckligt med värme för att få männen att svettas under arbetet och de flesta hade tagit av sig sina rockar och någon stod även med den senigt magra överkroppen bar i det disiga solskenet. Rapporterna de fått tidigare talade om att yankeetruppen hade med sig tjugo kanoner medan de själva var helt utan artilleri. De sparade inte på krafterna. De visste alla att om fienden kom den här vägen skulle deras liv och lemmar komma att hänga på att de utnyttjade tiden fram till dess väl. Uppsittning, pojkar! Ordern fick genast soldaterna att upphöra med sitt arbete. Rösten tillhörde kaptenen som på sin häst återvände från ordergivningen vid regementsstaben. Fienden har slagit till reträtt. Vi ska efter dem. För soldaterna innehöll den kortfattade upplysningen allt de behövde veta. Yankeekavalleristerna hade uppenbarligen redan fått nog och vänt om norrut igen, samma väg som de kommit. De nya orderna innebar att rebellbrigaden, till vilken kapten Andersons kompani tillhörde, skulle genskjuta fiendens reträtt. Kaptenen kunde se hur mannarna snabbt gjorde sig i ordning för att ställa upp inför avmarschen. En av soldaterna gav uttryck för lättnad över att slippa hugga mer ved och istället få göra riktigt soldatgöra. Kaptenen visste att det förmodligen var en tillkämpad munterhet men han såg också hur många av dem uppriktigt verkade glädjas över utsikterna att få jaga blåmagarna, som yankeesoldaterna kallades för sina blå uniformers skull. Andra var mer sammanbitna, medvetna om att snart skulle deras liv åter sättas på spel. Själv försökte han uppamma kraft att vara den ledare han alltid varit och inte ge efter för känslan av meningslöshet. På några minuter var kompaniet redo för sitt uppdrag. Brigadens tyngre utrustning som vagnar med ammunition och matförråd skulle som vanligt få följa efter senare. Nu var det viktigaste att snabbt komma iväg. På västra sidan floden samlades kompanierna till regementen. Till ljudet av officerarnas rop, klirrande stigbyglar och knarrandet från stigläder och sadlar avmarscherade kavalleribrigaden mot nordväst. Fältprästen red upp jämsides med kapten Anderson. Tom, sade prästen med sin vanliga förtroliga ton. Ja, fader, svarade kaptenen utan att släppa vägen med blicken. Prästen kunde inte låta bli att lägga märke till den överdrivet högtidliga tonen i svaret. Har du tänkt mer på det vi talade om tidigare? Ja. Visst har jag det. Jag antar att ni har rätt. Vi kan inte förstå Guds beslut och det är lika bra att sluta grubbla. Efter en stunds eftertänksamhet tillade kaptenen. Jag gör så gott jag kan. 8

9 Kaptenen vände därpå snabbt hästen och red tillbaka mot kön, synbarligen för att kontrollera att man höll avståndet och att ingen saktade efter. Prästen såg bekymrat efter honom. Brigadens framryckning skedde till största del i skritt för att spara hästarna. Kaptenen visste av erfarenhet att förflyttningarna och striderna skulle komma att innebära oerhörda påfrestningar på djuren av vilka många skulle komma att stupa av ren utmattning. En obrukbar häst innebar också en soldat mindre när väl striden skulle börja. Jakten var hela tiden en balans mellan styrka och snabbhet. Rebellryttarna hade lämnat vegetationen vid floden bakom sig. De kom in i ett nytt landskap. De skogsbevuxna partierna blev glesare och mindre och ersattes av öppna gräsbevuxna, lugnt böljande kullar. Då och då avbröts det böljande gräslandskapet av än så länge tomma gråbruna majs eller sädesfält. Plötsligt beordrades halt från det framförvarande regementet. Kapten, överstelöjtnanten vill träffa er, sade en ryttare som i galopp kom från brigadens tät. Kaptenen tryckte lätt med låren mot hästen som genast svarade med att gå upp i trav och senare galopp. I det försvinnande ljuset kunde kapten Anderson skönja en grupp ryttare vid sidan av den stig de följde. Han kände igen gestalterna av flera av de andra kompanicheferna i regementet. Överstelöjtnanten hälsade som vanligt artigt på kapten Anderson när han anslöt till den uppsuttna ordergivningen. I dunklet var det svårt att urskilja detaljerna men kaptenen hade varit med om så många av dessa situationer tidigare så han kunde lätt föreställa sig den prydlige överstelöjtnant Mortons allvarliga och koncentrerade min när han snabbt redogjorde för situationen. Orienteringen om läget tog endast några minuter och kaptenen återvände strax till sitt kompani. Efter en snabb ordergivning till kompaniets löjtnanter och översergeanten skickades vaktposter ut och kompaniet förberedde sig för en natts vila under högsta beredskap. När han hade sadlat av och omsorgsfullt skött hästen valde kaptenen ut en plats i närheten av en av kompaniets eldar, svepte om sig med sin filt och lade sig att sova. Vana att sova under bar himmel hade hans soldater valt ut en plats där marken var torr. Ändå kände han kylan tränga igenom filten. Medan han låg och såg upp mot den mörka och stjärnlösa himlen hörde han en låg röst tilltala honom. Kapten, ursäkta kapten. Ja, vad vill du Jim? svarade kaptenen lugnt. Han kände igen rösten på sin mest betrodde löjtnant. Står allt väl till? 9