TEMA: STADEN Antirasistisk tidskrift #3/ kronor

Transkript

1 MANA att vara eller inte vara övervakad segregation den sanna versionen den nya massgraven kina+afrika=sant? TEMA: STADEN Antirasistisk tidskrift #3/ kronor

2 Foto: sarah katarina hirani Tidskriften Mana bevakar och diskuterar samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv. Mana är en religiöst och partipolitiskt obunden tidskrift som kommer ut med 4 nummer per år. ANSVARIG UTGIVARE: Rebecca Selberg TEMAREDAKTÖRER: Rebecca Selberg och Nazem Tahvilzadeh REDAKTIONSSEKRETERARE: Natacha López ART DIRECTOR: Jan Petterson BILDCHEF: Sarah Hirani REDAKTION: Nadia Mazzoni, Jesper Klemedsson, Maja Sager, Natacha López, Emma Eleonorasdotter, Nazem Tahvilzadeh, Sarah Hirani, Serhat Daran, Erik Paulsson Rönnbäck, Aida Ghardagian, Katarina Lind, Rebecca Selberg, John Åberg, Florencia Rovira Torres, Leandro Schclarek Mulinari. SKRIBENTER: Rebecca Selberg, Nadia Mazzoni, John Åberg, Jesper Klemedsson, Leandro Schclarek Mulinari, Maja Sager, Aida Ghardagian, Emma Eleonorasdotter, Shora Esmailian, Moa Tunström, Nazem Tahvilzadeh, Johanna Kaaman, Lina Myritz, Marcus Berglund, Marcos D. Moldes, Serhat Daran, Sarah Hirani, Florencia Rovira Torres, Johan Somansson, Catherine Holt, Patrik Gronostaj. FOTOGRAFER: Nadia Mazzoni, Alexander Christie-Miller, Jesper Klemedsson, Shora Esmailian, Lina Myritz, Marcus Berglund, John Åberg, Sarah Hirani. ILLUSTRATÖRER: Seif Alhasani, Mattias Elftorp, Halfdan Livstræt Pisket, Steve Rowell, Elisabet Ericson, Jan Petterson. OMSLAG: Seif Alhasani ÖVERSÄTTNING: Linnéa Gradén KORREKTUR: Henrik Gundenäs TRYCKERI: Trydells ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana PRENUMERATIONER: Nadia Mazzoni. För prenumerationsärenden kontakta prenumeration@tidskriftenmana.se KONTAKT: red@tidskriftenmana.se ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10A, Malmö. ISSN BANKGIRO: Mana 2010 TEMASIDOR staden Stadens form präglar oss och sätter ramarna för vår vardag. Mana vill under temat staden ta med dig på en resa genom den urbana miljöns strukturer och möjligheter och visa på hur maktstrukturer formar våra erfarenheter av staden. Läs om att vara gömd, eller om hur staden själv har fått ögon som bevakar, om möjligheterna att förändra och demokratisera staden. 07 ETt makabert minnesmärke I den grekiska byn Sidiro har man hittat en omärkt gravplats där 140 kroppar begravts. Flyktingar som försökt ta sig in i EU. 09 flyktingfrågan: ekonomi eller kultur? Emma Eleonorasdotter reder ut de konkreta skillnaderna i Sverigedemokraternas och Alliansens politiska krav gällande migrationspolitik. 12 dagen efter-tankar Mana-redaktionen om SD:s framgångar i valet. 14 ett leende till rasisterna Medan de religiöst motiverade hatbrotten minskar i landet hade Malmö förra året fler anmälda religiösa hatbrott än både Stockholm och Göteborg. Möt några unga muslimer som blir utsatta för hatbrott. Tema: Staden 21 segregationens två poler Det som en gång var framtidens stadsbyggande är idag dess totala motpol, och får ofta representera den segregerade staden. Kulturgeografen Moa Tunström belyser stadens paradoxer. 24 i staden utan papper De papperslösa är ofta betydligt mer aktiva än mediebilden visar. Och staden kan vara erbjuda såväl tillflyktsplatser som hot. 28 antirasismens arkitektur Nazem Tahvilzadeh reder ut hur en antirasistisk stad bör vara och vilka förutsättningarna för en sådan är idag. 31 den övervakade staden Den ökade kameraövervakningen av stadens utrymmen kränker inte bara den personliga identiteten den gör också stadskärnan till en alltmer oåtkomlig plats för vissa samhällsgrupper. 36 en enkät är inte dialog Medborgardeltagande har blivit ett trendigt begrepp men allt som oftast ekar de stora orden tomt. Johanna Kaaman utreder vad medborgardeltagande egentligen borde vara. utrikes 40 kan krigets följder medicineras bort? Mana besöker ett krigshärjat Libanon där frivilligorganisationer sysslar med psykoanalys medan andra förkastar diagnosen posttraumatisk stressyndrom. 46 monsantos cyniska bistånd I jordbävningens efterdyningar skänkte det transnationella utsädesföretaget Monsanto nästan 500 ton hybridfrön, konstgödsel och bekämpningsmedel. Men alla är inte entusiastiska. 49 kinesiska draken drar in över afrika John Åberg besöker Angola och studerar konsekvenserna av de kinesiska investeringarna i Afrika. kultur 49 den kanadensiska myten Den kanadensiske kommunikationsforskaren Marcos D. Moldes avslöjar myten om det multikulturella paradiset Kanada. 56 utrikeskrönika Slut på sagostunden Florencia Rovira Torres om den växande antiziganismen i Europa. 58 jakten på den vita makten I somras ägde ett annorlunda läger rum i Skåne. Konstprojektet The Invisible Empire samlade ett 60-tal deltagare till ett läger för att djupdyka i tankar om vithet. 62 Recensioner av bland annat Kokainböckerna och Slöjans politik. 03

3 ISLAMOFOBI AKTIV UTAN PAPPER massgraven VIT ÖVERHÖGHET FYRA UNGA MUSLIMER OM DISKRIMINERING SOM VARDAGSMAT URBANA STRATEGIER BLAND PAPPERSLÖSA MER NÄRVARANDE ÄN GÖMDA RAPPORT FRÅN GREK- TURKISKA GRÄNSEN OCH DEN NYLIGEN UPPTÄCKtA FLYKTINGGRAVEN REPORTAGE FRÅN ETT KU KLUX KLAN-INSPIRERAT KONSTPROJEKT ledare Stadens paradoxer sergels torg text: nazem tahvilzadeh temaredaktör De allra flesta människor har sitt hem i en stad. Staden koncentrerar skuggsidorna av mänsklig samvaro ojämlikhet, våld och förtryck samtidigt som närheten till andra skapar möjligheter till gemenskap, kärlek och solidaritet. Stadens kontraster förvirrar. Dess konturer står stadigt men förändringar i vår omvärld går också att utläsa i stadens förändringar. Mana vill med detta temanummer om den antirasistiska staden lyfta fram perspektiv på stadens rasifierade karaktär, som oundvikligen vävs in i dagens ekonomiska, politiska och kulturella rörelser. Vilka är problemen, hur ser verkligheten ut, vilka är möjligheterna? Rasismen inpräntas i stadsrummet främst genom människors bosättnings- och rörelsemönster. Kulturgeografen Moa Tunström diskuterar segregationsdebattens paradoxer, där stadens så kallade segregation likställs med förorten och koncentrationen av invandrare i dessa områden. Lösningarna på segregationsproblemen brukar sökas i samma förort, snarare än i andra delar av staden med lika stor koncentration av homogena hushåll. Stadens vardag, förmenta hot och faktiska möjligheter ligger i betraktarens öga. Hur upplevs den av de så kallade gömda flyktingarna utan papper? Maja Sager diskuterar de papperslösas och föreställda gömdas relation till staden. Staden kan för dem bli både en trygghet och ett trauma. Men kommersialiseringen av det offentliga rummet gör det svårare för dem att röra sig fritt. Rebecca Selberg diskuterar den alltmer övervakade staden och tecknar en kritisk bild av mekanismerna bakom framväxten av så kallade trygghetsskapande åtgärder. Hon diskuterar de hot som kan uppstå om övervakningen styrs av antidemokratiska krafter och konstaterar att den personliga integriteten inte längre är en självklarhet i stadsrummet. Tendensen är att ojämlikheten ökar i stadsrummet, men inom arkitektkåren finns det kritiska röster. Kulturgeografen Irene Molina och arkitekterna Vanja Larberg och Jenny Stenberg tror att en antirasistisk arkitektur är en realistisk möjlighet om yrkeskåren bara vågar ta ställning. Ett annat sätt att utveckla staden på ett socialt jämlikt sätt är att låta medborgarna vara med och bestämma över stadens framtid. Medborgardeltagande har fått ökat utrymme i stadsplaneringen. Men hur bör ett sådant deltagande se ut för att det verkligen ska finnas en möjlighet att reformera den ojämlika staden? Problembeskrivningar varvas med framtidsvisioner i detta nummer av Mana. Vi vill bidra till en ökad diskussion om stadsplaneringen och hoppas att vi med dessa artiklar väcker tankar som är värda att utveckla vidare. Jag vill ha en flata som statsminister Dagen före valet, den 18 september i år, samlades ett hundratal konstnärer, kulturarbetare och andra bland valstugorna på Sergels Torg i Stockholm för att i kör läsa en fri svensk översättning av den amerikanska konstnären Zoe Leonards text I want a president från Aktionen, som var icke-partibunden, var en mani festation mot likriktning i samhället i allmänhet och homofobi, sexism och rasism i synner het. Den efterlyste en statsminister som är flata, som har aids, som bor i hyresrätt och som har köat till arbetsförmedlingen. Den frågade sig varför en statsminister alltid är en torsk men aldrig ett luder, alltid en pamp men aldrig en arbetare. Initiativtagare till aktionen var konstnärerna Malin Arnell, Kajsa Dahlberg, Johanna Gustavsson och Fia-Stina Sandlund. Foto & text: Nadia Mazzoni

4 Sydamerika ställer upp bakom palestina Ett fritt Palestina inom 1967 års gränser. Det inkluderar bland annat delar av Jerusalem som palestinskt huvudstad. Brasilien den Sydamerikanska supermakten har beslutat att erkänna just detta. Argentina och Uruguay har följt i grannens fotspår och skånska moderater inte sämre än europeiska kollegor Det går en våg av rasism riktad mot romer genom Europa. I Italien har det införts fingeravtryckstvång mot romer och i Frankrike skedde nyligen en kontroversiell massutvis ning av över 1000 romer. Sverige utvisade nyligen ett femtiotal romer på juridiskt tvivelaktiga grunder. Förutom trakasserier och förföljelser både från stater och rasistiska grupperingar har högt uppsatta politiker i Europa gett uttryck för sin avsky mot folk gruppen. Italiens president Berlusconi har kallat folkgruppen för ondskans armé. Moderaterna i stadsdelen Fosie i Malmö vill inte vara sämre än sina europeiska kolleger och avslöjar på ett stadsdelsfullmäktigemöte sina fördomar om romer. Mötet avhandlade en statlig utredning om en strategi för att integrera romer i det svenska samhället. Mötet skulle yttra sig om denna strategi men Moderaterna reserverade sig mot yttrandet med motiveringen att Vi måste sluta dalta med denna folkgrupp och ställa samma krav på dem som vi gör med alla andra. Reservanterna påstod att det svenska samhället utsatte zigenare för en tillagt att man anser att gränserna ska fastställas i enlighet med en förhandlingsprocess mellan Israel och Palestina. På diplomatspråk är händelsen en revolution. I Sverige blev det en notis. Leandro Schclarek Mulinari positiv särbehandling som ledde till att dessa exkluderades från samhället. Moderaterna använde systematiskt begreppet zigenare i sin reservation ett begrepp som ses som förnedrande av många romer. Enligt Skånska Dagbladet överväger nu Monica Caldaras, vd på Malmös romska kulturcenter, att anmäla Moderaterna för hets mot folkgrupp. John Roslund, en av de moderata reservanterna säger till Sydsvenskan att reservationen skrevs i all välmening. Han säger också att han blir ledsen över att man lägger hela fokus på att reservanterna använder uttrycket zigenare. Att Moderaterna inte skulle ha varit medvetna om att begreppet zigenare kan uppfattas som sårande blir dock svårt att tro på när de i sin reservation reagerar mot att begreppet antiziganism används i den statliga utredningen. I alla andra sammanhang är det så viktigt att man använder ordet rom skriver de i samma reservation där de konsekvent använder begreppet zigenare. Catherine Holt vad tycker sverige om sig självt? Svenska institutet (SI), en statlig institution under Utrikesdepartementet, driver studyinsweden.se där information om universitetsväsendet presenteras på engelska. Men sidan presenterar också diverse plattityder, ackompanjerade av foton på leende svenskar. Till exempel kan man läsa texten A note on Equality (En kommentar om jämställdhet), som inleds med följande: Den höga grad av oberoende som svenska kvinnor har kan komma som en överraskning för studenter från länder där förhållandena på detta område kan vara väldigt annorlunda. Svensk lag förbjuder strängeligen alla former av beteenden som anses kränka kvinnor sexuellt eller på annat sätt. Kvinnor åtnjuter lika rättigheter, både i lagen och i praktiken En presumtiv utbytesstudent får alltså veta att Sverige löst ojämlikhetens gordiska knut. En manlig presumtiv utbytesstudent får dessutom veta att Sverige förväntar sig att han är sexist och han varnas för att ta med sig sin kränkningsmani till Svedala. Vidare berättar artikeln om hur förträfflig svensk handikapps lagstiftning är och att homosexuella i princip aldrig bemöts kränkande. En cyniker frestas att nämna att knappt tio procent av anmälda kvinnomisshandelsfall leder till fällande dom i Sverige, samtidigt som mörkertalet antas vara mycket stort. En realist isk beräkning är att mellan och kvinnor misshandlas varje år. Men SI:s reklammaterial är ingen isolerad företeelse, samma föreställningar är vitt spridda i svenska samhället. Den kollektiva självgodheten fyller en funktion att måla upp ett motsatsförhållande. Den svenske mannen är snäll och diskar gärna efter middagen. Den mörke mannen är våldsam och behandlar kvinnliga släktingar som sin privata boskap. Med en sådan diskurs, som upprepar mantrat att Sverige är världens mest jämlika land och svenskarna världens mest jämlika folk, blir könsmaktsordningen enklare att upprätthålla. Det gör det enklare att blunda för misshandel hos grannarna. För sådant sysslar ju inte vi med. Johan Somansson massgraven toppmötet i månpalatset Cancún, ett turistparadis byggt på stulen mark, en modern stad som fortfarande påminner om Columbus första resa. En resa som nu företas på nytt av tusentals människor som söker den vackra naturen vid den mexikanska kusten. Var gränsen går mellan skönhet och anständighet är svårt att säga. Den ena ytterligheten är Moon Palace, lyxkomplexet utanför Cancún där klimattoppmötet COP16 utspelat sig. Klimatet läggs till högen av frågor som politiken inte lyckas lösa. Men frågan kvarstår om vad som händer dagen då jorden gör uppror. Vad 06 kostar då ett hus på månen? Från bekvämligheten i månpalatset är det kanske möjligt att tro att man kan förhandla om priser med naturen. Men naturen är skoningslös och det är dags att avveckla den västerländska civilisationens tro på utveckling. Det går inte att passivisera naturen med dåliga bortförklaringar eller drömma bort den med vackra tal om nya supersatsningar. Att söka svaren i mer av det som lett oss dit vi är idag är bara tragiskt. Ett hälsosamt förhållande till naturen finns inte någonstans på den europeiska politiska skalan, där både vänster och höger är fast i en logik där utveckling är det enda som räknas. I ursprungsfolkens Mexiko hörde jag en man säga att man först måste uppfylla sina skyldigheter för att få sina rättigheter. Utan jorden existerar vi inte, jorden tillhör därför inte oss, utan vi tillhör jorden och det är därför vi måste försvara den. Hitta ett sätt att leva och tänka fullständigt motsatt den koloniala vägen och tron att man ständigt ska kunna fortsätta framåt, utan att böja sig inför en motståndare som man inte kan övervinna genom list eller mord. Patrik Gronostaj Utanför den muslimska byn Sidiro i Evrosprovinsen vid grekturkiska gränsen har man hittat en massgrav. Inget annat än små upphöjda bäddar av jord och en näst intill oläslig skylt med inskriften Cemetery of the illegal migrants, Muslim Community of Evros fastspikad på ett träd särskiljer denna makabra plats från resten av landskapet. text: aida ghardagian redaktionsmedlem foto: Alexander Christie-miller 07

5 Nu finns det ingenting som markerar platsen och på de gamla gravarna har redan ogräs vuxit över den gropiga marken De flesta som ligger där drunknade när de försökte korsa Evrosfloden i små, överfulla GUMMI Båtar. De flesta av de cirka 140 oidentifierade kropparna tillhör flyktingar från Afghani stan, Somalia, Irak och Palestina. De döda tvättas och läggs i en vit svepning enligt muslimsk sed av imamen Mehmet Serif Damadoglou. Kropparna kommer till regionens imam i plastsäckar med endast DNA-nummer på. För att ge gravplatsen lite värdighet har någon sprejat över ordet illegal. Någon annan har skjutit hål i skylten med gevär. Massgraven upptäcktes när en afghansk kvinna bad medlemmar i nätverket Welcome to Europe hjälpa henne att leta efter sin försvunne make. Welcome to Europe är en del av nätverket Noborder och arbetar för alla människors rätt att röra sig fritt. Kvinnans man, Bashir Ahmad Zamani, hade tillsammans med två andra afghanska flyktingar, Seyet Hahadu Qasimi och Mohamad Askar Jososfi, försvunnit i Evrosområdet den 25 juni i år. För att ta reda på var de tre männen befann sig besökte nätverket häktena, förvaren och sjukhusen i gränsområdet mellan Grekland och Turkiet. Till sist blev de hänvisade till massgraven. Med hjälp av DNA-test fick de bekräftat att kvinnans make tillsammans med de två andra männen begravts där anonymt. När nyheten om massgraven blev offentlig förnekade myndigheterna platsens existens och sa att det bara handlade om asylsökande som begravt sina vänner där. Ingenting markerar platsen Frilansjournalisten Alexander Christie- Miller, som bland annat arbetar för The Times, besökte massgraven i november i år. Han skriver på sin blogg att ingen skulle lägga märke till platsen om man inte redan visste om att massgraven låg där. Efter att den grekiska pressen uppmärksammade massgraven togs skylten som avslöjade platsens existens ner. Nu finns det ingenting som markerar platsen och på de gamla gravarna har redan ogräs vuxit över den gropiga marken, skriver Alexander Christie-Miller. De flesta som ligger där drunknade när de försökte korsa Evrosfloden i små, överfulla gummibåtar. Sedan Frontex förstärkt kontrollen av egeiska kusten finns det ingen annan väg till Europa än gränsfloden Evros. Den 24 oktober begärde Grekland Frontex hjälp för att stoppa flyktingar i Evrosregionen. Sverige är ett av de länder som svarat på förfrågan om resurser. Sverige ställer upp med personal från polisen, Kustbevakningen och Migrationsverket. Rumänien, Bulgarien, Tyskland, Österrike och Danmark bidrar med bussar, helikoptrar och personal till Operation Rapid Boarder Intervention, som riktas mot migranter som försöker passera floden. Operationen, som inleddes den 2 november, ska pågå i två månader. Hundar hindrar asylsökande Tre dagar efter att Frontex snabbstyrkor sattes in i Evros besökte folkpartisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström gränsområdet. Det är ett unikt uttryck för europeisk solidaritet, skriver Cecilia Malmström på sin hemsida apropå sitt besök vid gränsen mellan Grekland och Turkiet. Hon menar att Grekland behöver bygga upp en fungerande gränskontroll, etablera screeningsystem för identifikation av människor och stärka samarbetet med Turkiet så att det återtagandeavtal som EU förhandlat fram med landet kan antas. Ett kamerateam följde med Cecilia Malmström och filmade besöket. På filmen ser man militärer, tjänstemän och hundar som försöker hindra asylsökande från att korsa floden. Denna armé av militärer och experter är redo att bekämpa migranter som om de vore en farlig fiende. Från det överfyllda förvaret vinkar några barn, kvinnor och män till kameran. Come and look och azadi (frihet) ropar några. Flyktingfrågan: ekonomi eller kultur? Efter valet var Sverigedemokraterna på allas läppar: de främlingsfientliga, gång på gång avslöjade som plumpa rasister. Men det var inte de som vann valet. Det gjorde den borgerliga alliansen, med ett stärkt moderatparti i spetsen. Och till skillnad från SD har alliansen och Moderaterna format den invandringspolitiska utveckling vi sett de senaste åren. Nu har de fått förnyat mandat att genomdriva sin politik under de följande fyra. text: Emma Eleonorasdotter redaktionsmedlem Illustration: Mattias Elftorp 09

6 Sverigedemokraternas ståndpunkt är klar: I NGA invandrare ska få komma in på svenskars bekostnad. Moderaterna är också tydliga: det spelar ingen roll varifrån människor kommer så länge det PRIVATA NÄRINGSlivet gynnas. I upprördheten över resultatet i riksdagsvalet har Sverigedemokraterna stått i fokus. Tusentals människor har demonstrerat, talat, skrivit och agerat mot SD:s intåg i riksdagen. Alla, från autonoma vänstergrupper till biskop Eva Brunne, borgerliga ledarskribenter och statsminister Fredrik Reinfeldt, tar unisont och med eftertryck avstånd från partiet. När måndagsdemonstrationerna mot rasism pågick veckorna efter valet fylldes nyhetsartiklarnas kommentarfält av upprörda uttalanden om demonstranter som demonstrerat mot högerns frammarsch i allmänhet. Många menade att demonstrationerna borde vara en markering mot Sverige demokraterna och inget annat. Och visst finns det fog för bilden av Sverigedemokraterna som ett extremt parti: de gapar om islamisering, vill kraftigt minska invandringen, omhuldar svensk kultur på ett sätt som ingen annan gör och använder begrepp som social turism, massinvandring och assimilering långt efter att orden på olika sätt blivit kontroversiella och obrukbara, omöjliga för andra politiker att använda. Men vad betyder dessa ord? Hur utmärker sig Sverigedemokraterna när det gäller politiska krav, bortom folkdräkter och enskilda uttalanden, i jämförelse med dem som nu har makten att genomdriva sin politik? Kan man säga att det finns en tydlig gräns? Sverigedemokraternas invandringspolitiska huvudmål är följande: En restriktiv invandringspolitik En utökad flyktinghjälp i krisområdenas närhet Ökat stöd till de invandrare som frivilligt önskar återvända till sina hemländer En öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället Ett stärkande av den svenska kulturen På det invandringspolitiska området är arbetskraftsinvandring en tvistefråga mellan moderater och sverigedemokrater. Moderaterna är för en öppen arbetskraftsinvandring som en del av arbetslinjen. Elisabeth Svantesson, Moderaternas ansvariga för integrationsfrågor i riksdagen, säger att hennes parti i första hand förespråkar arbetsgivarens rätt att bestämma vem som behövs på företaget, medan Sverigedemokraterna tycker att staten ska bestämma vilken sorts arbetskraft Sverige har behov av. Vi har en arbetslöshet på 10 procent i Sverige. Ändå tar man in okvalificerad arbetskraft som städare och diskare, säger Erik Almqvist, som är sverigedemokratisk riksdagsledamot och ledamot i Socialförsäkringsutskottet. Det tycker vi är helt orimligt eftersom det tvingar kvar svenskar i bidragsberoende. Båda partierna vill alltså ha arbetskraftsinvandring, men om bara människor med särskild kompetens ska få invandra blir invandringen mer begränsad än om också exempelvis RUT-tjänster kan köpas in från utlandet. Sverigedemokraternas ståndpunkt är klar: inga invandrare ska få komma in på svenskars bekostnad. Moderaterna är också tydliga: det spelar ingen roll varifrån människor kommer så länge det privata näringslivet gynnas. Likheterna mellan partierna är större när det gäller asylfrågor. Den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén bekräftar att Moderaterna i första hand vill hjälpa flyktingar i krisområdenas närhet och att FN på plats ska avgöra vilka som har flyktingstatus och kan sändas till Sverige, helt i linje med Sverigedemokraterna. Ett stärkt stöd för återvandring är också en gemensam hållning för partierna. År 2009 höjde Moderaterna återetableringsstödet med 50 procent. Öppen svenskhet och krav på assimilering låter däremot inte som uttryck som något annat parti skulle gå ut med. Men vad menar Sverigedemokraterna med det? Vi vill att den som kommer till Sverige ska anpassa sig till det svenska samhället. Vi har en syn på detta som ligger nära den politik som fördes på 1970-talet, då det fanns en samsyn från höger till vänster i dessa frågor. Människor som kommer hit måste bli en del av det svenska majoritetssamhället för att undvika kulturell segregation, säger Erik Almqvist. Moderaterna vill också motverka segregationen. Det viktigaste är ett starkt fokus på arbete, menar Elisabeth Svantesson, eftersom det är nyckeln till delaktighet. Men Moderaterna har också kommit med en rad andra lösningar på hur integrationen ska underlättas. Bland annat tog Elisabeth Svantesson fram ett startkontrakt, som kallats svenskkontrakt i medierna, för att lära exempelvis ojämställda invandrare hur vi i Sverige ser på kvinnors rättig heter. I en debattartikel på Newsmill i samband med förslaget skriver Elisabeth Svantesson om kvinnors lika värde, jämställdhet och jämlikhet som genuint svenska värderingar. Detta kritiseras av Ali Esbati i en artikel i Högerns svarta bok. Han skriver: Att moderaterna som parti genom hela sin historia aktivt motarbetat jämlikhet, jämställdhet och den svenska modell där arbetslinjen skulle förstås i relation till en finansoch penningpolitik för full sysselsättning, ska lämnas åt sidan. Gentemot utlänningar ska det aldrig finnas någon tveksamhet om att dessa värdeord har en reell innebörd, även om det är oklart vilken. När jag pratar med Elisabeth Svantesson säger hon: Vi vill inte att invandrare ska bli svenskar, men det måste finnas värderingar, ett kitt som håller ihop ett land. Vill ni inte att invandrare ska bli svenskar? Det ska finnas mångfald, men vi ska vara tydliga med att detta är vår bakgrund. Vad är skillnaden i dessa frågor, mellan Sverigedemokraterna och er? Det är synen på människor som kommer till Sverige! Invandringen måste vara reglerad, men generös. Vi tycker inte att det är ett problem att människor kommer hit, vi behöver invandring. Erik Almqvist kallar alliansens och Moderaternas enligt honom mycket generösa invandringspolitik för dubbelmoralisk. Han pekar på Vellinge, där Moderaterna haft stöd av runt 70 procent fram till i år, och välbärgade förorter i Stockholm: Det finns en utbredd dubbelmoral hos borgare. De är öppna för invandring, men de vill inte ha den nära sig själva. Det är inte en ansvarsfull politik. Vellingedebatten förra året, då Vellingemoderaternas Lars-Ingvar Ljungman högljutt argumenterade för att få slippa ett ankomstboende för ett tjugotal ensamkommande flyktingbarn samtidigt som kommunen haft en nollpolitik för flyktingmottagande överhuvudtaget, kan belysa vad Erik Almqvist menar. Tobias Billström sade först att han förstod reaktionerna innan skandalen var ett faktum och Vellinge hade engagerat motkrafter i hela landet. Men Vellinge är inte ensamt. Flera stockholmsförorter bland dem Täby, där både Fredrik och Filippa Reinfeldt varit ledande politiker har haft och har fortfarande ytterst restriktiva avtal om flyktingmottagning. Peo Hansen, som är statsvetare vid Linköpings universitet och forskar om EU:s migrations- och flyktingpolitik, menar att en uppenbart rasistisk jargong inte behöver uttrycka andra grundläggande åsikter än en mer tillrättalagd. Att det handlar om ett slags språkligt spel. Det har varit Tobias Billströms mission att få bort den internationella uppfattningen om Sverige som ett generöst mottagarland för flyktingar. Sverige omtalades just så i frågan om de irakiska flyktingarna som kom till Sverige under åren , i bland annat den amerikanska nyhetskanalen CNN och i New York Times. Det sänder helt fel signaler sade Tobias Billström då, och därför har Billström sedan dess jobbat hårt för att sänka Sveriges internationella rykte som flyktingland. Frågan är hur lika värdegrunderna egentligen är hos det traditionellt konservativa, men numera i första hand marknadsliberala, Moderaterna och Sverigedemokraterna, med sina rötter i nazistiska rörelser? Niklas Orrenius, som är reporter på Sydsvenskan, har länge följt Sverigedemokraterna. I slutet av hans bok Jag är inte rabiat. Jag äter pizza finns ett person galleri med presentationer av ledande Sverigedemokrater, och det är slående hur många av dem som har ett förflutet i just Moderaterna. Partiledaren Jimmie Åkesson, riksdagsledamöterna Richard Jomshof och Jonas Åkerlund (som tidigare var moderat oppositionsråd i Ockelbo) och Stellan Bojerud (som varit moderat politiker i många år, bland annat som kommunstyrelsens vice ordförande i Sundbyberg). Vi minns även Sten Andersson, som gick bort i augusti i år och som efter 19 år som moderat riksdagspolitiker med buller och bång sparkades ur partiet 2002 för att sedermera ansluta sig till Sverigedemokraterna, för vilka han bland annat varit ledamot i Malmö kommunfullmäktige. Erik Almqvist däremot var tidigare aktiv i Liberala ungdomsförbundet. Det är i själva verket bara en av frågorna på Sverigedemokraternas invandringspolitiska program som inte alls finns med på Moderaternas det sista av Sverigedemokraternas huvudkrav för svensk invandringspolitik, ett stärkande av den svenska kulturen. Moderaternas marknadsanpassning av kulturpolitiken må drabba såväl antirasistiska rörelser som kulturella minoriteters möjlig heter att få bidrag, men den frågan är på ett annat bord. Sverigedemokraterna står till synes ensamma i övertygelsen om folkdräkter, nyckelharpa och all mogemåleri som funktionella verktyg i kampen för assimilering av invandrare. Det är bara det sista av sverigedemokraternas HUVUDKRAV för svensk invandringspolitik som inte alls finns hos moderaterna ett stärkande av den svenska kulturen

7 Dagen efter-tankar. I och med valresultatet 2010 anslöt sig Sverige till skaran av länder i väst där extrema högerpartier vunnit framgångar. Mycket har sagts och skrivits på temat och vissa påståenden har upprepats till förbannelse men de gedigna antirasistiska analyserna lyser med sin frånvaro. Mana-redaktionen vill härmed vidga ramarna för diskussionen. Inte för första gången, utan igen Ja, då har det hänt. Inte för första gången, utan igen. Och sorgligt nog förmodligen inte för sista gången. Ett rasistiskt parti, Sverigedemokraterna, har tagit sig in i Sveriges riksdag. Sverige sågs tidigare som ett europeiskt undantag. Bisarrt nog. Ny demokrati försvann snabbt från Sveriges kollektiva medvetande den svenska självbilden återupprättades fort. Myten om ett Sverige utanför Europas rasistiska tradition, historia och samtid har länge stått sig stark, trots upprepade bevis på motsatsen. Men nu har fasaden krackelerat. Sverige kan inte ställa sig utanför den rasistiska gemenskapen. Sverigedemokraternas systerpartier (läs broderpartier) hör hemma i den extrema högern. Från Dansk Folkeparti, Lega Nord och Front National till Frihetspartiet (i både Holland och Österrike), Jobbik och British National Party. Sverigedemokraterna är samma rasister som för 15 år sedan. Det är samma rasister som bildar medborgargarden i Italien och hjälper Berlusconi ställa in siktet i Lampedusa, samma rasister som organiserar sig i det paramilitära Magyar Garda. Men framförallt är det samma rasister som inspirerar och legitimerar Frankrikes försök att rensa landet på romer. Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att de etablerade partierna ska anamma dess krav. Att ta i med hårdhandskarna. Det är så det gått till i Europa. Och det är så Sverigedemokraterna vill att det ska gå till här. Borgarnas och Socialdemokraternas oheliga allians på det migrationspolitiska området stinker fortfarande på lång väg. Frågan är vad det kommer leda till nu när Sverigedemokraterna fått plats i det politiska finrummet. Varken Francis Fukuyama eller Karl Marx hade rätt: Historien kommer inte att ta slut och den är inte linjär den upprepar sig. I Europa är detta väldigt tydligt. De antirasistiska krafterna måste bli starkare än någonsin. Inte för första gången, utan igen. John Åberg 12 Sörj inte organisera! Vi vet att Sverigedemokraterna, tillsammans med andra högerpopulistiska partier i Europa, har starkast stöd bland väljare som egentligen tjänar på vänsterpolitik lågutbildade män i traditionella arbetaryrken. I gymnasieskolorna har de starkast stöd i yrkesprogrammen. Vi vet också att vänsterns misslyckande med att mobilisera ideologiskt stöd för social jämlikhet bland dessa grupper också är huvudorsaken till förekomsten av högerpopulistiska partier. Kanske är det Europas högerorienterade socialdemokrati som bär huvudansvaret. Men strategier som hittills använts är inte bara trubbiga. De riskerar till och med att förfela sitt syfte. Det går nämligen inte att bekämpa SD genom att demonisera dess väljare. Man löser inte heller några problem med den utbasunerade strategin att ta debatten med SD:s ledande företrädare och tala klarspråk om invandringens negativa sidor. Det är inte heller särskilt strategiskt att försöka bekämpa SD genom att i mångkulturalismens tecken uppvärdera mångfald och olikhet. Därmed inte sagt att det inte finns anledning att vara arg på SD:s väljare, att frågor om det mångetniska inte ska diskuteras eller att mångfalden är negativ i sig. Men för den som vill bekämpa SD och andra rasistiska uttryck i samhället, finns det mycket som talar för en annan strategi: kampen mot ojämlikhet. Grogrunden för rasistiska rörelser minskar när folk känner sig trygga, när det finns arbeten, bostäder, utvecklingsmöjligheter, fred och solidaritet. För att skapa denna jämlikhet måste människor mobiliseras mot dem som nu i över 20 år stulit åt sig mer och mer av den gemensamma kakan. Så sörj inte organisera er! Nazem Tahvilzadeh I Danmarks fotspår SD dök inte upp på den parlamentariska scenen från tomma intet. Deras åsikter kommer inte heller, som många vill påstå, underifrån. Åsikterna har legitimerats ovanifrån när moderater, folkpartister och även socialdemokrater anammat samma tankegångar, om än i mer polerad form. När politiker använder ett språk som pekar ut de andra som problemet, och när medierna helt okritiskt för ut dessa idéer, sipprar de ner och legitimerar åsikterna även hos folket. På samma sätt som Europas högervindar nu också blåst in över Sverige kommer de etablerade partierna, precis som i övriga Europa, förr eller senare att börja samarbeta med SD. Det är för mig en gåta att vi kunde bli förvånade över SD:s intåg i riksdagen. Så jag hoppas att vi inte på samma sätt kommer att stå som frågetecken när argumenten radas upp för behovet av att samarbeta med SD. Jesper Klemedsson En förlegad kvinnopolitik Stigmatisering av abort och krav på inskränkning av aborträtten, obefintlig kvinnorepresentation, familjekonservativ och homofob politik kring reproduktiv vård och insemination. I det mörka moln av frågor som alltför sällan ställs till Sverigedemokraterna urskiljer sig frågan om deras kvinnosyn och konservativa familje- och kroppspolitik som ett av de områden där kritiska följdfrågor, granskande reportage och konfrontativa debattinlägg är förvånansvärt frånvarande. Ett populärt drag i den europeiska kulturrasism som Sverigedemokraterna representerar är att utmåla kvinnors och hbt-personers rättigheter som hotade av det multikulturella samhället och särskilt av muslimska pojkar och män. Detta retoriska drag gör två saker i ett slag: samtidigt som det skapar en berättelse om muslimer eller icke-européer som en enhetlig grupp med kollektiva (och gammaldags) värderingar, så skapar det också en berättelse om berättaren (i det här fallet Sverigedemokraterna, i andra fall den vite svenske mannen i allmänhet) som kvinnors och hbt-personers försvarare, som obefläckade av ojämn maktfördelning, våldsutövning och skev kompetensvärdering. De här berättelserna om goda europeiska män och onda icke-europeiska män, om frigjorda europeiska kvinnor och förtryckta icke-europeiska kvinnor, är problematiska i sig. De ger upphov till fördomar, stela kategoriseringar och uppdelningar, felbehandlingar i vård och socialtjänst, skev massmedial rapportering, orättvisa i rättssystemet och så vidare. För att inte tala om hur uppdelningen i goda och onda osynliggör rasismens och sexismens grundläggande roll i de liberala kapitalistiska demokratierna i väst. Men i fallet Sverigedemokraterna finns det ytterligare ett problem med denna retorik: att de själva ju förespråkar en ytterst reaktionär politik vad gäller kvinnors kontroll över sina egna kroppar, familjekonservatism och institutionalisering av heteronormen. Och vi påminns ännu en gång om att nationalism, patriotism och antifeminism allt som oftast verkar sida vid sida och om vikten av en opatriotisk och antinationell feminism. Maja Sager 13

8 Artikelserie: Islamofobi text: shora esmailian journalist foto: Jesper klemedsson & shora esmalian. ett leende till rasisterna Malmö sticker ut i den nationella hatbrottsstatistiken. Medan de religiöst motiverade hatbrotten minskar i landet hade Malmö förra året fler anmälda religiösa hatbrott än både Stockholm och Göteborg. Bakom anmälningarna ligger mest judar men även muslimer i Malmö känner sig utsatta. amna hamza Tjugoåriga Amna Hamza berättade glatt för sin mamma att hon skulle få ett kortare sommarjobb. Under juli hade hon genom en kompis blivit rekommenderad att arbeta på ett lager. På morgonen gick jag till lagret jättetaggad och ville verkligen jobba, säger Amna. Redan före introduktionsdagen hade hon av chefen fått veta på telefon att arbetskläderna bestod av byxor och en t-tröja och att man inte fick ta med dem hem, vilket var helt okej för Amna. Men det skulle visa sig att det fanns ytterligare en detalj i arbetsuniformen som Amna inte hade blivit informerad om: ett blått hårnät. Vi möts på Malmö centralstation och på frågan om hur vi ska hitta varandra säger Amna på bred skånska att hon kommer att ha en ljusrosa slöja. Jag försökte möta dem halvvägs och kom med förslag om hur vi skulle lösa situationen med hårnätet. Syftet med hårnätet var att man inte skulle tappa hår, och jag försäkrade dem att jag inte tappar hår när jag har slöja på mig. Titta, ser det ut som att jag tappar hår nu?, frågar hon och pillar på sin slöja. Vidare föreslog Amna att hon kunde sätta på sig en nytvättad slöja varje dag, men fick som svar att arbetskläderna skulle tvättas på lagret. Inga problem för Amna de kunde få ett par av hennes slöjor som hon lämnade för tvätt efter varje skift. När inget argument bet erbjöd hon sig att ta av sig slöjan och sätta på hårnätet om hon kunde stå någonstans där män inte gick förbi. Under hela tiden hade jag ett leende på läpparna. Jag var aldrig aggressiv, säger hon. Men svaret levererades med en klapp på ryggen: Antingen tar du av dig slöjan eller så går du hem. Då var jag i chock och kunde inte göra så mycket. Jag tänkte menar hon allvar med att göra den här lilla grejen till en så stor sak när jag kom med massa bra förslag?. Efter att den värsta chocken hade lagt sig kom ilskan. Amna ringde upp chefen för att berätta att hon kände sig kränkt. Svaret hon fick var att hennes ansökan aldrig skulle ha beaktats om det inte vore för vännen: Jag hade aldrig kollat på ditt namn om din kompis inte hade rekommenderat dig. Jag har aldrig upplevt något sådant förut. Jag är född här och har aldrig blivit illa bemött och har aldrig sett mig som annorlunda för att jag bär slöja. Jag blir inte annorlunda bara för att jag har den. För vad är normalt egentligen? Amna påpekar att det finns arbetsplatser där kvinnor som bär slöja kan ha den till sin arbetsuniform. Jag tror att de måste inse att det finns människor som bär slöja, att vi måste tänka på det på arbetsplatserna. Kolla på Ikea och McDonalds de har slöjor. Fina är de också! Omars blå tröja förstärker hans ljusa, blågröna ögon. Han är 24 år och nyutexaminerad civilekonom. Under studietiden har han hunnit vara ett halvår i USA och ett halvår i Kina. I ett rött tegelhus i en av Malmös förorter bor han med sina syskon, sin pappa och hans fru. Vi sitter i ett ljust rum omgärdat på tre sidor med fönster och blir bjudna på kaffe och vattenmelon. Omar, som egentligen heter någonting annat, vill inte ställa upp med sitt riktiga namn för att kommande arbetsgivare inte ska kunna googla fram hans namn i en artikel där han berättar om svårigheterna att få jobb. Under våren från Kina och under sommaren hemifrån Malmö har Omar sökt en hel del extra arbete. Jag sänkte mina krav bara för att ha någonting att göra under sommaren medan jag pluggade klart. Jag har inte ens fått ett samtal och jag är helt överkvalificerad för de här arbetena jag har sökt jag har meriter som kan visa det. Anledningen till att han inte har fått svar på de många ansökningar han skickat in är hans namn, tror han: Jag har tänkt på mitt namn det behöver inte vara svenskt, det är okej att det är utländskt, men det ska helst inte synas att det är muslimskt. Som nyutexaminerad civilekonom börjar Omar nu söka arbeten som han är kvalificerad för, men han låter inte allt för optimistisk. Jag kände mitt värde på marknaden och det var inte särskilt högt. Amal Keblawi studerar ekonomiprogrammet med inriktning på internationell ekonomi på Kristianstad högskola. Hon bor i Malmö, men tiden på tåget är helt okej eftersom hon utnyttjar den till att plugga. Amal, som har svart, långt hår, har vid sidan av studierna arbetat en del som telefonförsäljare. Då är det bara rösten som hörs, då är det aldrig någon som kan fråga var jag kommer ifrån. De tror ju att jag är helsvensk, säger hon på bred skånska. Som telefonförsäljare använder Amal aldrig sitt riktiga namn. Jag säger ett svenskt namn. De kanske inte vill prata med mig om jag har ett utländskt namn, känner jag. Idén att presentera sig med ett svenskt namn fick hon från företaget, som uppmuntrar sina anställda att inte presentera sig med sina riktiga namn om de inte är svenska. De sa exakt så här: Ni kan börja med att säga ert namn, om ni känner att ni inte säljer kan ni säga ett svenskt namn. Jag tog ett svenskt direkt, jag orkade inte. Amal är 20 år och det dröjer några år innan hon, precis som Omar, är färdigutbildad civilekonom och kan börja söka ekonomjobb. Men redan nu har hon stött på fördomar på högskolan. Innan upplevde jag aldrig islamofobi, jag visste inte ens vad det var för någonting. Men sedan jag började på högskolan och träffade 14 15

9 16 folk från olika städer har jag hört en del kommentarer. Då började folk fråga mig var jag kom ifrån och vilken religion jag hade, säger Amal. Hon berättar om en incident där hon och några svenska tjejer diskuterade olika märken på jackor. En av tjejerna berättade att hon funderat på att köpa en Canada goosejacka, men hade ångrat sig eftersom blattar har den. Jag skojade med henne och sa ja, ja, det är väl för att de är rika. Eller så snor de jackorna, svarade hon på fullt allvar. Och hon sa inte bara blattar, utan nämnde muslimer också. Då tänkte jag att hon inte vet någonting, berättar Amal. Feyza Yildiz, som också är 20 år, har ganska nyligen börjat läsa ekonomi-it på Malmö högskola. Hon är noga med att påpeka att hon är född och uppvuxen i Malmö, men är turk, en integrerad turk. Det är lugnt där vi sitter på stadsbiblioteket i Malmö, Feyza ser till att hålla en låg nivå på rösten genom hela intervjun. Hon bestämde sig för att ta på sig slöjan när hon gick i sexan. Eftersom hon visste att både hennes mamma och pappa tyckte att det var för tidigt för henne att börja med slöja smög hon ut den morgonen. Väl hemma, efter skolan, frågade hennes föräldrar om Feyza verkligen var beredd att ha på sig slöjan. Min pappa trodde att jag skulle få för mycket press på mig från människor runt omkring om jag satte på mig slöjan så tidigt, med risken att jag inte skulle kunna hantera den. Det var ju lite tidigt. Men det var mitt val och han respekterade det. Enligt Feyza finns det människor som inte kan acceptera att hon och andra kvinnor bär slöja: När jag var liten kände jag inte av rasism så mycket, det har blivit mer nu. Det finns de som pekar ut mina olikheter för mycket, det är kanske därför jag känner mig annorlunda. På vissas blick kan man se att de visar att de tycker att man är annorlunda. Vid flera tillfällen har det hänt att ingen sätter sig bredvid henne på bussen. Jag tror inte att det alltid är med vilja som de inte sätter sig bredvid mig. Om jag känner av att det är medvetet så sätter jag mig någon annanstans i bussen. Det känns ju. Det är där de tvingar mig att känna att jag inte är svensk. Jag hör inte till här. För mig går det över snabbt, jag fastnar inte i sådant. Men man blir ju påverkad ändå. Jag skulle vilja vara mig själv utan människors konstiga blickar, säger Feyza. För att undvika att hamna i situationer där hon känner sig illa behandlad tänker hon efter. När hon går till banken väljer hon till exempel ut den person som hon vet har varit schyst och hjälpsam mot henne tidigare. Och om någon skulle behandla henne illa svarar hon med ett leende. Ibland vill jag visa att det inte är fel på mig. Men för det mesta ler jag stort om någon är kall mot mig och försöker starta en konversation med dem. Det är viktigt för mig att göra det med glädje och utan aggressivitet. När jag ler blir de förvånade och tänker vad håller du på med, jag var ju taskig mot dig. Det är ett sätt att visa att man inte fastnar för sådant. Det är ett sätt att visa man är stark, det är en strategi. Och det har funkat. När någon har varit nedsättande mot Feyza på stan berättar hon det för sin familj och tillsammans brukar de skratta åt saken. Vi brukar skratta och säga det var en konstig man som gjorde si eller så. Men vi skrattar och reagerar på ett sätt som inte förväntas, i stället för att bli sura och arga. I Omars familj gör de likadant de skrattar åt vardagsrasismen. Det är sällan Omar får kommentarer när han går på stan själv, men så fort han går med sin pappas fru, som bär slöja, känner han av de fientliga blickarna och kommentarerna. Det känns tråkigt, men du kan inte göra någonting åt det, så varför ska du bli ledsen? Någon annan ska inte få förstöra din dag. Om du har vaknat glad och pigg och sedan låter någon sänka dig lika snabbt det går inte! Vi skämtar bort det. Både Amal och Amna har konfronterat människor som behandlat dem illa, och även de återkommer till hur viktigt det är att kunna le tillbaka och ignorera sådana människor. Ibland blir de bara mer aggressiva av att man svarar. Då är det hopplöst. Då får man bara ignorera, säger Amal. På lagret insåg jag hur viktigt det är att ha utbildning. Då vet man att man är garanterad jobb. Då kan de inte säga din slöja eller någonting. För jag vet att om jag vill bli läkare så blir jag läkare. Man kan inte säga någonting till mig. Då har jag min utbildning i handen, säger Amna. Jonas Otterbeck, islamolog vid Lunds universitet, har intervjuat många unga muslimer, senast i boken Samtidsislam: unga muslimer i När jag ler blir de förvånade och tänker vad håller du på med, jag var ju taskig mot dig.det är ett sätt att visa att man är stark, det är en strategi, säger feyza yildiz. Malmö och Köpenhamn. Han menar att det innebär någonting speciellt att vara muslim i Malmö i dag och att det kan ses som ett stigma i en del relationer. Det finns en subjektiv upplevelse av att det finns många, speciellt äldre människor, som har svårt för islam. Även människor som är påtagligt sekulära, som inte bär några speciella kläder, utan har sin hudfärg och sitt hår som kan signalera att de möjligen kan vara muslimer, utsätts för kommentarer om vad muslimer är utan att folk vet någonting om dem, säger Jonas Otterbeck. Han ger exempel på vad unga muslimer kan utsättas för: Jag tror att unga muslimer inte bara någon gång, utan flera gånger utsätts för saker som inte är okej. Till exempel en kille som går med sin mamma och får kommentarer, en annan gång på flygplatsen skriker någon jävla al-qaida och hans pappa börjar garva. Genom att ta sig själv som exempel leder han den existerande islamofobin i bevis: Men jag har aldrig blivit kallad jävla al- Qaida, eller din satans pingtsvän eller jehovasvittnen-galning eller katoliksvin. Nu är jag inget av det, men jag har heller inte kallats för det. Och det är en skillnad, säger Jonas Otterbeck. Att man orkar le eller skratta åt nedsättande kommentarer tror Jonas Otterbeck har med dagsformen att göra. Om man har ett liv som fungerar det går schysst i skolan, föräldrarna är snälla mot en, man tycker om sina syskon ja, då har man ett leende i bakfickan. Men när allt är skit och pappa just blivit arbetslös och är förbannad har man inte det leendet. Men det är alltid skönt att ha ett leende mot människor som är huvudlöst korkade. 17 Amal keblawi FAKTA/ Enligt statistik för förra året från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har antalet antireligiösa hatbrott minskat totalt i landet med undantag för Malmö. Antireligiösa hatbrott var vanligast i Malmö kommun (22 per invånare). I Stockholm var de 10 och i Göteborg 7 per invånare.

10 TEMA: STADS- PLANERING Stadens form präglar oss och sätter ramarna för vår vardag. Mana vill under temat staden ta med dig på en resa genom den urbana miljöns strukturer och möjligheter och visa på hur maktstrukturer formar våra erfarenheter av staden. Läs om att vara gömd, eller om hur staden själv har fått ögon som bevakar, om möjligheterna att förändra och demokratisera staden

11 En berättelse om staden är också en berättelse om förorten. Men det som en gång var framtidens stadsbyggande är idag dess totala motsats och får ofta representera den segregerade staden. Och den trånga stadsmiljö som det moderna förortsbyggandet var en reaktion mot är idag samtidens och framtidens ideal. Kulturgeografen Moa Tunström belyser flera av stadens paradoxer. segregationens två poler 21 20

12 olor De två begreppen SEGREGATION och förort är så intimt förknippade med varandra att man idag ofta kan få för sig att det är just förorten som är segregerad. Att det bara är där segregationen finns, och att det är där den har sin förklaring. summod miljon nya bostäder under tio år ( ), kom de fungera. Att bo blandat har alltså antagits skapa Om förorten vp sociala ambitionerna att överskuggas försvinna, menar bättre förutsättningar för samarbete och demokrati. Det som ibland fått avgöra hur segregationen nierna efter under decen- vissa av en stor bostadsproduktionsapparat. Vissa av de förortsområden som byggdes under 1960-och 70-talen värderats har varit om den varit självvald andra världskriget först hann inte ens bli färdiga innan den kritiska diskussionen (Holmqvist 2009:38) om dem uppkom. Mediernas inflytande var stort i skapandet av den förortskritiska berättelsen. De som kunde Rumslig koncentration av resurssvaga försämrar livs- berättelse om skrevs in i en välja valde nu bort miljonprogrammets flerfamiljsområden och kvar blev de som inte kunde välja. Och av dessa segregation av resursstarka? Här kan det vara viktigt att de, om stanutsikterna, men detsamma kan inte sägas om rumslig jämlikt boen- var många nyanlända invandrare, som inte hade det kapital eller hade hunnit få den inkomst som till exempel lån beteckna vissa typer av områden (de invandrartäta) och gemenskap, påminna om hur segregerade områden har kommit att dard och lokal till ett egnahemsbygge krävde. De här förortsområdena en viss typ av segregation (uppdelningen mellan invandrare och svenskar och mellan förort och innerstad) så den under förflyttades kom nu mer och mer att bli platser många ville bort från, platser man inte ville kopplas till för då var man misslyckad och frånsprungen. En konsekvens av bilden av förorten som segregatio- modernitetens som resonemanget ovan pekade på talet från Om förorten under decennierna efter andra världskriget först skrevs in i en berättelse om jämlikt boende, om senaste decenierna för att lösa problemen med arbetslösnens ansikte är alla olika åtgärder som satts in under de framkant till dess bakvatten. standard och lokal gemenskap, förflyttades den under het, otrygghet och invandrartäthet Storstadssatsningen, Ytterstadssatsningen, Järvalyftet med mera. Integra talet från modernitetens framkant till dess bakvatten, och blev istället en symbol för modernitetens tionsprojekt kopplade till vissa bostadsområden har blivit en business, och integrationsarbetet har projektifie- misslyckande. Den går från att vara ett radikalt och annorlunda svenskt modernitetsprojekt till att istället bli rats. Bostadsområden som skiljt ut sig genom sådant symbol för något etniskt annorlunda. Det här visar Per- som låg sysselsättningsgrad, låga betygsnivåer i skolorna, Markku Ristilammi tydligt i sin berättelse om den svarta hög grad av bidragsberoende, dålig folkhälsa och lågt valdeltagande har fått del av finansiering och åtgärder från poesin om Rosengård. Istället är det innerstaden, de traditionella stadsstrukturerna, som idag representerar nämnda satsningar. Bakom detta ligger bland annat uppfattningen att det är i området som problemen, och lös- den goda staden snarare än den moderna stad som man stolt visade upp under decennierna efter andra världskriget. Det här är en vision som ofta refererar till staden innan invandringen till Sverige tog fart och före det industriella byggandet, före folkhemmet och den fullständiga globaliseringsprocess som Sverige genomgått de senaste decennierna. Förorten skrivs ut ur staden och ut ur det svenska, istället för att staden och dess invånare som helhet omdefinieras. q En planering för jämlikhet? Städer växer genom att de sprids ut, tar klivet ut på obebyggd mark. I mindre skala och utan den starka offentliga styrningen har förorter växt fram runt i svenska städer från sekelskiftet När sedan förortsbyggandet i den storskaliga och planerade form vi känner det idag tog d fart, från 1930-talet men framför allt under decennierna efter andra världskriget, var det en central del i byggandet av välfärdssamhället och en modernistisk och socialdemokratisk framtidsvision. Man ville bygga för den demokratiska människan och skapa mer jämlika möjligheter att leva ett fungerande och hälsosamt vardagsliv med il högre boendestandard. Inflyttningen till städerna var stor och bostadsbristen, trängseln och ohälsan i innerstäderna likaså. I den gamla staden hade olika samhällsklasser i någon mening bott blandat, men den rationella planeringen och det industrialiserade byggandet gjorde att nybyggnationen blev storskaligare och mer enhetlig ningarna, finns (se till exempel Adiam Tedros Utanför En och därmed också mer rumsligt uppdelad. Den så kallade grannskapsplaneringen präglades också av idéer om svensk storstadspolitik från 2008). Denna uppfattning storstaden. Konkurrerande framställningar av förorten i trygghet, familjeliv och lokal gemenskap i förorten. Avgränsade bostadsområden med tvättstugor, grönområmats ut mer och mer från områdena som enskildheter tycks seglivad, även om man kan se hur berättelsen zooden och kollektivtrafikförbindelser. Lokala centrum med och i högre grad placerats in i en samhällelig kontext och affärer, service och kultur på gångavstånd. Ambitionerna ett systemperspektiv. Under de senaste decennierna har et kan framstå som överdrivet rationalistiska, men säger man gått från att placera blomlådor på gårdarna till att mycket om den modernistiska tidsandan och den syn på bygga om husen och måla om fasaderna och att idag söka stadsplanering som än idag är stark. För planering är i Boendesegregation som politikområde lösningarna på hela stadens nivå eller i samhällsstrukturerna. Bara helt nyligen har man börjat tala om svensktä- hög grad sortering och disciplinering. Enligt rapporten Boendesegregationsmål i Stockholm. Har Genom uppdelning och organisering av verksamheter, de förändrats över tid? av Emma Holmqvist (2009) har ta, centrala och resursstarka områden som segregerade människor och infrastruktur vill planerarna skapa livsmiljöer präglade av just den där urbana toleranta sam- luddighet och ambivalens. Vad betyder det exakt? I både segregationsbegreppet under efterkrigstiden präglats av de med, och som lika viktiga i den segregerade staden. re existensen som nämndes inledningsvis, samt av social forskning och den allmänna debatten så söker man efter rättvisa. Det allmänna som välfärdsproducent skapade förklaringen. Dessutom märks en ambivalens kring huruvida det finns bra och dålig segregation, och hur man således ett tryggare boende, men planeringen lade paradoxalt nog samtidigt grunden för en rumslig segregering. i så fall skiljer dessa åt. Segregering av miljöfarliga verksamheter från lekplatserna, av bilar från barnen och så vidare. Gå här, cykla här, Å ena sidan hävdas att segregation, det vill säga te parkera här och släng dina sopor där. Hyr här och äg din en rumslig koncentration av hushåll som liknar bostad där, bo här och handla där. Byggandet på tidigare varandra åtskilt från andra, skapar en bättre grund obebyggd mark utanför stadskärnan, med glesare strukturer och mycket grönområden, skapade också det rums- andra sidan kan en situation där ensidiga befolk- för en social sammanhållning och gemenskap. Å liga uppdelningar. Under samma period ökade arbetskraftsinvandringen från landsorten och övriga världen in misstro, vilket ansetts kunna vara till förfång för ningsgrupper som lever åtskilda skapa ömsesidig ad till städerna en annan viktig faktor för välfärdsbygget. demokratin som förutsätter en viss hänsyn och Med miljonprogrammet, det vill säga byggandet av en förståelse mellan olika kategorier för att kunna 23 Foto: Sarah katarina hirani text: moa tunström kulturgeograf på kth 22 Vad är en stad egentligen? Det som vanligen tas upp som karakteristiskt för det urbana är fysiska strukturer med bostäder och verksamheter präglade av täthet både vad gäller de materiella strukturerna och mängden människor, så att de sociala relationerna kan präglas av anonymitet. Alla som vistas i staden känner inte varandra, och därmed kan möten mellan olika individer och grupper uppstå. Genom internationell migration, genom att människor med olika erfarenheter och referensramar befinner sig i samma miljö, kan också spännande blandformer av livsstilar, bebyggelseuttryck, verksamheter med mera skapas. Men den urbana mångfalden av människor och livsstilar är också en källa till konflikter och till en orättvis social och rumslig uppdelning mellan olika grupper. Sociologerna Rolf Lidskog och Fuat Deniz menar i sin bok Mångkulturalism socialt fenomen och politisk utmaning (2009) att staden har en dubbel potentialitet, att den kan vara en plats präglad av respekt för olikheter, men också en plats med strikta gränser, segregation och intolerans. En berättelse om den segregerade staden under de senaste decennierna är väldigt mycket en berättelse om förorten. De två begreppen segregation och förort är så intimt förknippade med varandra att man idag ofta kan få för sig att det är just förorten som är segregerad. Att det bara är där segregationen finns, och att det är där den har sin förklaring. Men det är naturligtvis en förenklad berättelse. En stad är segregerad om det finns bostadsområden med ensidig befolkningssammansättning socialt, ekonomiskt eller etniskt. Men segregation är något som karakteriserar hela staden och inte det enskilda bostadsområdet. Boendesegregation, med klassmässiga eller etniska förtecken, är inget nytt fenomen. Den tog sig dock nya uttryck under efterkrigstiden och kom att uppmärksammas som ett särskilt problem för just förorten på 1970-talet. Begreppet förort är inte heller synonymt med och 70-talens flerfamiljshus i storstädernas ytterkanter där det finns mycket sociala problem även om det ofta framstår så. Etnologen Per-Markku Ristilammi har (i boken Rosengård och den svarta poesin: en studie av modern annorlundahet från 1994) kallat den en svart poesi: alla de bilder, berättelser, diskurser om förorten som den segregerade, den problematiska, den bortvalda, den som måste åtgärdas. Förorten i bestämd form beskriver en form som väldigt få förorter egentligen passar in i. I min egen forskning har jag visat på hur den dessutom befästs som motpolen till innerstaden. Idag framförs ofta den blandade staden som en lösning på segregationsproblemen. Men även detta kräver distinktioner, för vad menas med blandad? En blandad fysisk miljö med bostäder och verksamheter, med hus från olika tider och av olika slag (enfamiljshus, flerfamiljshus med mera), eller en blandning av lägenhetsstorlekar och upplåtelseformer (hyresrätter och bostadsrätter)? I På spaning efter den goda staden. Om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion (2009) har jag själv visat hur den blandade staden också förefaller vara något vi kan åstadkomma genom att göra stad av förorten. Genom att förtäta, bygga bort mindre grönområden och glesa strukturer, liksom genom att bygga i kvartersstruktur med butiker i bottenvåningarna, så ska förorten bli del av staden, fysiskt och socialt. Återigen dessa två poler, staden och förorten.

13 I STADEN UTAN PAPPER Hur uppfattas staden av dem som bor i Sverige utan papper? I motsats till den bild som medierna ofta ger av de gömda är de papperslösa aktiva deltagare i städernas vardag. text: maja sager redaktionsmedlem illustration: halfdan LivstrÆt Pisket

14 it vulputet, gniam i Vi var isl ent e et, qui t igna a dolore ma ilis ea gniss is quis el ut så rädda när vi gick ut att vi delade på oss. Några gick längre fram och några lite längre bak på andra sidan gatan. När vi såg en polisbil blev barnen så rädda att de hoppade in i buskarna och gömde sig. En dag skickade en vän i en asylrättsgrupp mig till sjukhuset. Utanför stod en polisbil parkerad och jag höll på att dö av rädsla. Det är Floriana som berättar. Hon, hennes man Ismail och deras tre barn flydde för många år sedan från Makedonien där de var hotade till livet på grund av sin etniska tillhörighet. Först hamnade de i Småland och efter avslaget begav de sig till Malmö. Under de fyra första månaderna i Malmö flyttade de ett tiotal gånger mellan tillfälligt tomma rum i kollektiv och lånade lägenheter. Sista tiden innan uppehållstillståndet äntligen kom fick de bo i en etta två vuxna, två tonåringar och ett litet barn. Familjen tillbringade många dagar inomhus i någon av dessa trånga lägenheter. Ismail fortsätter: Vi var rädda hela tiden. Inte nog med att vi var rädda för att gå ut, vi var rädda hemma också, för att någon granne skulle anmäla oss. Så även hemma levde vi som gömda. Man fick leva tyst, väsnades man lite så skulle kanske någon granne gå och anmäla oss. Men trots den rädsla Floriana och Ismail kände var de och deras barn också aktiva i kampanjarbetet för flyktingamnesti under åren 2005 och De delade ut flygblad, samlade in namnunderskrifter och de äldsta barnen talade om sina upplevelser på scener och gator. Den här politiska aktiviteten, Ismails många arbeten och familjens nätverk av vänner och aktivister i asylrättsrörelsen riskerar att förbli osynliga i en berättelse om papperslösa och gömda asylsökande som just helt och hållet gömda. Begreppet gömda asylsökande har blivit mer och mer kritiserat av folk som deltar i debatt och samtal kring konsekvenserna av den svenska migrationspolitikens restriktiva bedömningar av skyddsskäl. Ordet osynliggör att asylsökande som fått avslag men lyckats hålla sig undan avvisning är en grupp invånare som är högst närvarande i storstäderna. Givetvis är upplevelsen av att vara papperslös lika mångskiftande som människors bakgrunder och öden. Vissa lyckas leva ett liv som nästan ser likadant ut som siennbilden och ville istället undersöka hur papperslösas närvaro i hennes egen stad Göteborg faktiskt såg ut. I avhandlingsprojektet Icke-medborgarskapets urbana geografi har hon bett papperslösa ta med henne på promenader i staden. De har ritat kartor och berättat om hur Göteborgs stadsbild ter sig för just dem. När Helena bad intervjupersonerna att ta med henne till platser de tyckte om, var variationen stor. Någon valde Ramberget, en utflyktsplats på en kulle varifrån man kan se ner över staden. Någon annan berättade om ångesten som kom över henne när hon satt hemma men dämpades då hon för en stund fick glömma sig själv i vimlet på köpcentret Nordstan i centrala Göteborg. Ytterligare en intervjuperson hade en väninnas kolonistuga som sin oas. Helena påpekar att tillgången till den typen av privata rum inte är en självklarhet, men när de finns erbjuder de en välkommen tillflyktsort. Biblioteket återkom på flera av intervjupersonernas kartor som en viktig plats med sin blandade befolkning och ickekommersiella offentlighet. Direkt otrygga platser var svårare att sätta fingret på. Det går inte att säga att några specifika platser i Göteborg upplevs som mer eller mindre trygga av dem jag intervjuat. Folk har olika föreställningar om säkerheten på olika platser i staden. Helena beskriver hur den nakna utsattheten i situationen tvingar fram polariserade ställningstaganden kring personers pålitlighet. Både indelningen av människor och förståelsen av staden blir tydligt rasifierad: vissa trodde att risken att bli angiven var störst bland svenskar och höll sig därför undan stora delar av Göteborgs centrum, medan andra litade mindre på invandrare och höll sig undan förorterna. Gemensamt för de flesta intervjupersoner är dock ett utvecklat säkerhetstänkande kring ens uppförande. Att hela tiden smälta in och inte dra uppmärksamheten till sig blir en grundläggande säkerhetsåtgärd. Man måste hela tiden tänka på att inte hamna i bråk eller ens i närheten av bråk. Även att bli offer för våld eller vittne kan vara riskabelt. En av kvinnorna i Helenas studie såg sig tvungen att tacka nej till jobb med manliga arbetsgivare, eftersom risken att drabbas av sexuella trakasserier eller övergrepp upplevdes som överhängande. Att aldrig åka spårvagn utan biljett var en regel för medborgarens, med arbete, skola eller barnomsorg, alla särskilt sedan de stora systematiska biljettkontrollerna infördes och indirekt kom att bli en variant på po- ipsummy medan andra befinner sig i en mycket utsatt situation med rädsla som ständig följeslagare, som Floriana och liskontroll av migranter eftersom flera papperslösa åkte hennes familj. fast. Sjukvården är en annan plats som upplevs som en Sociologen Helena Holgersson är en av dem som osäkerhetszon av de flesta människor Helena Holgersson pratat med. Trots större kunskaper och engagemang funderat på vad idéer om gömda flyktingar egentligen skapar för bilder av staden. Amnestikampanjen under för papperslösas rätt till vård finns det många som nästan blivit angivna eller av andra anledningar känner sig iquis åren gav visserligen ökat medialt utrymme åt frågor om asylpolitiken, men samtidigt tyckte hon sig otrygga i kontakter med vården. Helena summerar: se en viss bild reproducerad om och om igen på tidningssidorna: asylsökande som suddiga figurer bakom tiden vara på sin vakt, att smälta in i staden. Inte om att Det vi kallar att gömma sig handlar mer om att hela stängda persienner. Hon började fundera över per- sitta i en källare. Om man sätter de kartor som folk har 26 ritat åt mig emot bilden av asylsökande bakom stängda persienner, så visar kartorna något helt annat. Storstaden erbjuder anonymitet och känslan av att smälta in, att ses som normal, i mångfalden av invånare. Storstaden gör det möjligt för papperslösa att kräva sin rätt att vara här, att etablera en delvis normal tillvaro på en plats som egentligen inte getts dem. Men Helenas forskning har inte enbart handlat om att utforska hur papperlösa manövrerar i staden, utan också om staden i sig. Hon framhäver att flera av de svårigheter hennes intervjupersoner ställts inför hänger ihop med Göteborgs generellt segregerade stadsbild där föreställd svenskhet snarare än medborgarskap avgör vilka som bor och arbetar var. Människor förväntas vara rörliga för att arbeta runtom i staden, men en segregerad bostadsmarknad gör villaförorterna längs kusten, och i viss mån innerstan, till vitt revir så snart arbetstiden är över. Det är paradoxalt hur Göteborg marknadsför sig som hav och räkor, men på de tolv kartor intervjupersonerna ritade till mig var havet och villaområdena där bara med på en enda. Och på samma sätt är förorterna inåt land aldrig med i de officiella bilderna av Göteborg. Det talas om segregationen, men aldrig i samband med havet och räkorna, utan snarare som om det gällde en helt annan problematisk plats. Helena Holgersson ser en tydlig koppling mellan de svenska storstädernas fokus på att marknadsföra sig och den ökade segregationen. Varumärket Göteborg är beroende av en attraktiv stadskärna där turister och den egna medelklassen kan känna sig trygga. De som inte passar in hänvisas därför till mer perifera områden. För människor med begränsad ekonomi, som papperslösa, blir denna konsumtionsinriktade miljö allmänt svårtillgänglig. Det finns en gräns för hur länge man kan röra sig i ett köpcentrum utan att handla och sitta på ett kafé sedan man druckit upp sitt kaffe. Att fokuset på staden som evenemangsoch kunskapsstad och att kommersialisering av innerstaden alltså bidrar till segregationen, det uppmärksammas aldrig! Tillbaka i Malmö och Floriana och Ismails enda rum. Familjen fick uppehållstillstånd under den tillfälliga lagstiftning under som kallats flyktingamnestin. Men deras barn fortsatte att vara skakade av åren som de hållit sig undan hotet om avvisning. Floriana berättar hur polisen kom till skolan en dag efter ett brandlarm. Dottern blev vettskrämd och rusade in till läraren för att söka hjälp. Vad gäller att gå ut, så går vi ut oftare nu. Men stressen Det finns en gräns för hur länge man kan röra sig i ett köpcentrum utan att handla och sitta på ett kafé sedan man druckit upp sitt kaffe. och rädslan för polisen, den tror jag aldrig kommer att försvinna, säger Floriana. no Ordet gömda ger associationer till tysta människor i dunkla rum. Men papperslösa är istället en grupp invånare som på en mängd olika sätt deltar och är synliga i det vardagliga stadslivet som arbetare, skolkamrater, grannar och medmänniskor på gator och torg. Men det är också viktigt att inte underskatta det våld, direkt eller indirekt, man utsätts för när ni man lever utan papper. Stadens mångfacetterade ansikte kan erbjuda skydd och ibland trygghet, men många människor traumatiseras svårt av rädslan för polisen och andra företrädare för staten och samhällsinstitutionerna. 27

15 Staden står stadigt patetiskt alla försök att flytta jag föddes här vart ska jag begravas i jord och bli jord vem finns kvar Staden står stadigt still jag vill leva jag vill dö men först vill jag leva Daniel Boyacioglu, Staden, ur Gråter aldrig samma tårar två gånger Finns det en antirasistisk arkitektur? Tveksamt, säger en kulturgeograf och två arkitekter som Mana har pratat med. De efterlyser en mer samhällsengagerad arkitektkår som tar planeringens sociala aspekter på allvar. text: nazem tahvilzadeh redaktionsmedlem illustration: halfdan LivstrÆt Pisket ANTIRASISMENS ARKITEKTUR Kanske blir det som allra mest påtagligt i stadens fysiska strukturer, att människan kan skapa sin egen historia, men inte under omständigheter som de själva valt. Stadens strukturer står stadigt från generation till generation och utövar ett ständigt inflytande över våra liv och vårt medvetande om rummet, om samhället. De krafter som skapat dessa mönster i de urbana landskapen den idag dominerande livsmiljön för människan blir sällan föremål för granskning i en politisk samtid som snarare är besatt av de urbana strukturernas sociala konsekvenser. Samhällsproblem som etnisk segregation, kriminalitet och utanförskap diskuteras hellre än arkitekturen hos de strukturer som möjliggör dem. Hur skulle denna stadsarkitektur möjliggöra en förändring av staden och skapa jämlikhet? Finns det närmare bestämt en antirasistisk arkitektur? Kulturgeografen Irene Molina forskar om rasismens betydelse för de människor som formar och formas av stadens strukturer. Hon menar att termen antirasistisk arkitektur är utmanande men definitivt en aspekt av ett bredare rättviseperspektiv på staden. Ett antirasistiskt perspektiv på arkitektur innebär att se på hur maktens mekanismer under flera hundra år organiserat de städer vi bor i och för att göra någonting åt det måste arkitekter börja tänka på att när man bygger någonting så är det inte bara tak över huvudet eller estetiska produkter, utan också sociala och mänskliga strukturer, säger Molina. Men i praktiken finns det få exempel på antirasistiska arkitekter. Molina pekar på att arkitektkåren i Sverige har varit förvånansvärt frånvarande i diskussionen om arkitekturens betydelse för människors sociala villkor. På ett stökigt café i centrala Göteborg träffar jag två arkitekter. Vanja Larberg arbetar med sociala hållbarhetsfrågor och planering i Göteborgs stad och Jenny Stenberg är planeringsforskare och lärare på Chalmers Arkitektur samt vice föreståndare för nyetablerade Centrum för urbana studier i Hammarkullen. De delar Molinas syn på arkitekturens roll i att befästa social ojämlikhet i rummet. Staden har byggts väldigt mycket utifrån de rikas intressen och perspektiv, säger Jenny Stenberg. Hierarkierna har alltid varit en central del av arkitekturen, till och med när fattiga och rika bodde i samma områden så levde de på olika våningar eller i olika byggnader, tillägger Vanja Larberg. Båda tror på en arkitektur som kan användas för att kullkasta hellre än befästa stadens maktstrukturer. Men detta kräver en arkitektkår som engagerar sig i sociala frågor och tänker annorlunda. Lika barn leka bäst Det var påtagligt att miljonprojektets arkitekter hade ett jämlikhetsperspektiv i förgrunden. Jenny Stenberg menar att 60-talets arkitekter engagerade sig mycket mer i samhällsfrågor än dagens arkitekter gör. De billiga marker som införskaffades av kommunerna i stadens periferier möjliggjorde en brytning med de traditionella arbetarkvarterens instängda, trångbodda och mörka lägenheter som nu förbyttes i ljus, luft och närhet till naturen. Så även om man idag kan se att det var ett misstag att riva många kvarter i innerstaden och bryta de sociala sammanhang som fanns där, så var intentionerna om en jämlik bostadsstandard goda, menar Vanja Larberg

16 I Bostadsproppen från 1975 såg man negativt på segregation men det står också att ett visst mått av segregation är önskvärt och man hänvisar till principen lika barn leka bäst. Det är ganska konsekvent med vad som faktiskt hände, att man byggde bostadsrätter och hyresrätter helt skilda från varandra, säger Molina. Tanken att låta klasserna bo åtskilda grundade sig i idéer om att barn som växer upp med en social grupp som de inte kan identifiera sig med i framtiden kommer att utveckla psykiska problem. Dessutom styrdes planeringen i stora drag av att bilen var central i människors rörelsemönster, vilket skapade trafikbarriärer som isolerade bostadsområden från varandra när man rörde sig till fots, tillägger Vanja Larberg. Bostadspolitiska instrument En antirasistisk arkitektur måste begripliggöra att delningen av staden sker utifrån växelverkande maktmekanismer. Utmärkande för detta är främst en klasstruktur, hävdar Molina. De rika vill ständigt distansera sig från abjekten, de oönskade, vilket skapar segregationsmönster. Men vilka de oönskade är varierar över tid och kopplas samman med andra maktstrukturer. Det kan vara fattiga, svartskallar, ensamstående mammor, prostituerade, hemlösa, homosexuella och så vidare. Oönskad är en godtycklig benämning definierad av makten. Vad bör då göras? Om man vill motverka segregationen måste man göra allt annorlunda än vad man har gjort de senaste 20 åren. Vi har haft olika typer av ideologiska grupper vid makten och jag ser inte någon som verkligen jobbat konsekvent för att motverka segregationen, varenda regering sedan 90-talet har sett till att det blivit mer och mer segregation och större och större avreglering av bostadsmarknaden. Den faktiska politiken har snarare lett till mer makt åt byggherrarna, mindre befogenheter för kommuner och mer makt åt de krafter som vill göra sig av med den här besvärliga allmännyttan, menar Molina. Idealt vore ett samhälle fritt från klass, ras och könsstrukturer. Men den kampen måste föras på fler fronter än bostads- och stadsplanering, även om det inom fältet kan göras en hel del idag utifrån rådande maktstrukturer. Fler områden som Möllevången, färre som Hammarby Sjöstad, säger Molina. Jenny Stenberg och Varja Larberg tar upp möjligheten att blanda upplåtelseformer i bostadsområden som ett sätt att frångå uppdelningen av staden. Rasismen gror om människor inte möts, säger Vanja Larberg. Det är bättre att röra sig i en stad där du inte kan undvika att möta människor som inte är lika dig. Den antirasistiska arkitekturen skulle då snarare vända fokus från objekten till rummen mellan husen där människor möts. Irene Molina menar att det absolut är möjligt i dagens bostadsmarknad att införa element som fördelar bostadsresurserna på ett mer jämlikt sätt. Det måste gå att göra det möjligt för fler att bo i villa, den boendeform som de flesta föredrar, även om man inte har ett stort ekonomiskt kapital. Att stärka hyresrättens position på bostadsmarknaden är givetvis också ett sätt. Men också att fördela de hyresrätter som finns på ett jämlikare sätt. Varför inte tänka sig positiv särbehandling på bostadsmarknaden? Det är ett korrigerande politiskt instrument för att se till att man jämnar ut staden lite bättre. För staden är en resurs, det får man inte glömma, en resurs som alla människor borde ha lika tillgång till. Diskrimineringen är otroligt omfattande. Man skulle kunna tro att det är institutioner som diskriminerar, men det är ju egentligen hela kedjan, allt från rutiner till de individer som sitter och svarar i telefon och ska informera om det finns en lägenhet i kommunen eller inte. ANTIRASISMENS ARKITEKTER? En antirasistisk arkitektur kräver en demokratisk struktur. Dels att medborgare får inflytande över stadsplaneringen, dels att man planerar för demokratiska platser i städerna, menar Molina. Platser som är öppna, offentliga och inte stängda för dem som saknar ekonomiska resurser. Som exempel nämner hon Sergels torg och stadsbiblioteken. Utmärkande för dessa öppna platser är att abjekten inte kan sorteras bort. Mer plattor, färre shoppingcentra. Jenny Stenberg tror att en avgörande faktor för förändring är arkitekterna. Det är en yrkeskår som alltför ofta uppträder som neutrala mellanhänder och utförare av de rikas intressen, säger Jenny Stenberg, som efterlyser en mer medveten svensk arkitektkår. Som nybliven arkitekt för 20 år sedan fick hon söka sig till biståndsprojekt utomlands för att arbeta med sociala frågor. Det är väldigt svårt att få till en antirasistisk arkitektur om inte yrkeskåren engagerar sig i bostadspolitiken. Till exempel genom att bry sig om hur bostadsmarknad och bostadsförmedlingar fungerar. I Göteborg har de flesta arkitekter inga synpunkter på om Boplats Göteborg är en bra bostadsförmedling eller inte, säger Stenberg. De anser inte att den frågan ligger på deras bord som professionella. Arkitekten är ofta den som har möjlighet att väva ihop alla aktörer, att knyta ihop en antisegregationsplan i praktiken, men det är sällan arkitekter gör det, fortsätter hon. Dessutom är arkitekter sällan ett utsnitt av befolkningen, påpekar Vanja Larberg. Många kommer från välutbildade familjer som givetvis har en särskild erfarenhet av boendet. Man har därmed oftast ingen egen erfarenhet att knyta an till. Därför är det viktigt att dessa frågor ryms i utbildningen, säger Jenny Stenberg, vilket de gör i den nystartade kursen Suburbs design and futures challenges vid Urbana studier i Hammarkullen. Frågan är hur mycket arkitektutbildningarna i övrigt genomsyras av jämlikhetsperspektiv och en kritisk självbild av arkitektens roll i samhället, säger Irene Molina. Det är vanligare i andra länder än i Sverige, menar hon, att arkitekter både har större självinsikt och även ett större engagemang i sociala frågor. På många sätt är antirasistisk arkitektur ett mer realistiskt alternativ än de prioriteringar som idag styr bostadspolitiken. Allt pekar på att huvudambitionen är att sortera bort de oönskade, menar Molina. Men de oönskade måste flytta någonstans, och dessa platser blir sedan de nya eftersatta områdena i staden. Staden står stadigt, skriver Daniel Boyacioglu, vilket sätter fingret på stadsrummets beständighet. Men stadens form kan förändras även om strukturerna är tröga. En nyckel till denna förändring är stadens arkitekter. Allt fler kameror övervakar städerna. Syftet är att förebygga och reda ut brott. Men kritiska forskare ser kamerorna som uttryck för en ny stadsbild, en estetisk yta byggd för konsumtion och till för endast dem med medel att konsumera. I den nyliberala marknadsregimen är städerna handelsknutar där den med trasiga skor helst bör stanna utanför. Rebecca Selberg diskuterar den övervakade staden. Den övervakade staden text: rebecca selberg ansvarig utgivare karta: steve rowell September En man rör sig mot Pingstkyrkan i centrala Helsingborg. Någon hinner upp honom, hugger honom i magen och försvinner. Mannen dör men hans mördare fångas på film av en av övervakningskamerorna som finns uppsatta i stadsparken intill. Från samma park och samma kameror har tv-programmet Efterlyst kunnat visa en hel filmsekvens som visar hur en ung kvinna blir förföljd och sedan utsätts för ett brutalt våldtäktsförsök. Våldtäktsmannen kan genom kamerorna identifieras och dömas. Vem kan argumentera för att övervakningskamerorna, som sätts upp på allt fler platser i städerna, är ett problem? Fördelarna med kamerorna tycks handfasta och uppenbara. De avskräcker brottslingar. De fångar in våldtäktsmän, mördare, tjuvar och rånare. De sänker tempot i trafiken och skapar en tryggare arbetsmiljö för många som har sin arbetsplats i stadsrummet. Problemen, däremot, formuleras av kritiker som argumenterar principiellt. Kamerorna kränker integriteten. De riskerar att få helt andra användningsområden än som vad ursprungligen var tanken. De representerar en alltmer repressiv syn på hur kriminalitet uppstår och hur den kan minskas. Det finns inga egentliga garantier för att informationen från kamerorna inte ska komma att användas med visst mått av godtycke av exempelvis underrättelsetjänsten. Kamerorna är, menar motståndarna, övervakningssamhällets första postering, främsta uttryckssätt och farligaste medel. Integriteten står på spel, det är huvudargumentet för kritikerna, som ofta använder sig av Orwells storebrorsbegrepp för att understryka allvaret. Men i forskning kring staden som kapitalismens knutpunkt problematiseras kamerorna ur helt andra perspektiv. Kameror i städerna År 2011 införs en ny kameraövervakningslag i Sverige. Den innebär att Datainspektionen tar över ansvaret från Länsstyrelsen för hur övervakningskameror hanteras. I de flesta fall blir det lättare att sätta upp kameror, exempelvis behöver butiker inte längre söka tillstånd utan kan bara meddela myndigheten att en kamera ska installeras. Å andra sidan sägs lagen stärka integritetsskyddet, bland annat genom en bestämmelse som innebär att missbruk av inspelat material kan leda till skadeståndskrav. Samtidigt konstaterar regeringens utredare att det inte finns något hundraprocentigt skydd mot information som lagras på hårddiskar eller överförs via övervakningsorganisationernas nätverk. Internationellt finns bland annat exempel på hur poliser sålt nakenbilder som fångats via övervakningskameror. Det finns också långt obehagligare exempel. Nyligen protesterade Amnesty mot lundabaserade företaget Axis försäljning av övervakningskameror med hd-kvalitet till Kina. Kamerorna skulle monteras upp på Himmelska fridens torg, där myndigheterna under inga omständigheter vill se demonstrationer. Huvudargumentet för att sätta upp kameror på allmänna platser är idén om brottsprevention. I och för sig råder det delade meningar om hur effektiv kameraövervakning är i det avseendet. I Brottsförebyggande rådets utvärdering, gjord 2003, kom man fram till att resultatet av kameraövervakning var blygsamt. På Möllevångstorget i Malmö och i Stadsparken i Helsingborg minskade brottsligheten något precis efter att kameror satts upp, medan våldsbrotten ökade på den plats i Landskrona som övervakades. Idag säger Malmöpolisen att kamerorna på Möllan inte har någon betydelse för brottsbekämpningen: kamerorna tycks inte förhindra brott och används i princip inte heller som utredningsverktyg när brott väl begåtts. Däremot tycks boende och besökande på platserna vara positiva till kamerorna, som trots allt skänker en känsla av trygghet. Men Brå drog i sin rapport ändå slutsatsen att kameraövervakning bör införas varsamt och utvärderas noga. I en debattartikel i Dagens Nyheter 2008 menade journalisten Lars Weiss att kamerornas förmåga att förhindra brott överdrivits: Om kamerorna blir allt vanligare i allmänna miljöer kommer den professionellt kriminelle att anpassa sig därefter medan fyllskallar och påtända pundhuvuden kommer fortsätta slåss och sno väskor med eller utan kameror. Den slutsatsen drar också regeringens utredning inför den nya lagen, som konstaterar att kameraövervakning förvisso har liten betydelse för brottspreventionen överlag, och att den framförallt fungerar genom att förhindra viss planerad brottslighet. Störst effekt, i Sverige och in

17 Kartan är en del av projektet isee som skapats av Institute for Applied Autonomy (IAA). isee är en webbapplikation som räknar ut den minst kameraövervakade vägen till en vald destination. IAA grundades 1998 och är en organisation som ägnar sig åt teknologisk forskning och utveckling för främjandet av individuellt och kollektivt självbestämmande. Förteckning över kameror sammanställd av: The New York Civil Liberties Union The Surveillance Camera Players The Institute for Applied Autonomy Kartdesign av SITE-R Symbolförklaring Övervakningskamera Väg med minst övervakning Ethan är en exemplarisk student vid Colombia universitetet, har höga betyg och är aktiv i studentkåren. Hans vilda hår och militära klädstil gör honom dock till en lämplig måltavla för videoövervakning - vilket är extra problematiskt när han ska köpa marijuana från de trevliga försäljarna i Tompkins Square Park. Blotta tanken på att osynliga manliga observatörer synar henne på väg hem från pilateskursen hon håller i på Chelsea Piers ger Wanda kalla kårar... inte minst under årets varmare månader när hon inte bär sin långa parkas! Trots att Zahid föddes i Brooklyn, gör hans olivhy och mörka hår honom till ett onaturligt attraktivt föremål för övervakningskamerornas observatörer. Zahid är särskilt noggrann med att undvika kameror på väg hem från den lokala moskén efter kvällsbönen. Skye är en antiglobaliseringsaktivist som organiserar en antikrigsdemonstration 29/ Med vetskap om att New Yorks polismyndighet alltmer förlitar sig på övervakningsvideor för att understödja åtal mot aktivister, planerar hon en rutt där hon undviker så många kameror som möjligt. Eric är en mjukvaruingenjör på 30 plus som tillbringar sin fritid med att läsa konspirationsromaner och skriva på sin blogg Var var Alex Jones 11/9?. Han lämnar endast hemmet en gång i månaden (för att hämta receptbelagd medicin) men när han gör det, så vet Eric att de bevakar varje steg han tar. ternationellt, tycks kameraövervakning ha på parkeringsplatser, inte på torg eller längs shoppingstråk. Men den ökande övervakningen i städerna kan ses mot helt andra bakgrunder än brottsprevention. Att sätta upp kameror längs affärstäta gångstråk, som politikerna velat göra i centrala Malmö, kan tolkas som ett uttryck för de styrandes vilja att attrahera näringsidkare och större företag. Internationellt har löften om säkerhet blivit en viktig del av städernas marknadsföring. Att sätta upp kameror är att lova företagare och kunder att deras oro för att bli brottsoffer tas på allvar. Men det finns en mer djupgående förändring av städernas centra som gjort forskare nyfikna på hur byggandet, marknadsföringen, politiken och ekonomin i städerna hänger samman och skapar nya typer av ytor, som i sin tur förändrar beteendet hos dem som rör sig i städerna. I sådana analyser får övervakningskamerorna fler och mer problematiska betydelser än som eventuellt integritetskränkande brottsförebyggande och brottsutredande verktyg. City branding Den brittiske kriminologen Roy Coleman menar att man måste analysera det ökande antalet övervakningskameror utifrån dominerande idéer om hur staden ska fungera och se ut enligt de nyliberala marknadsprinciperna. Genom politiska programförklaringar, lokalmediernas nyhetsvärdering, handlares och politikers marknadsföringsstrategier och utvecklingen av flaggskeppsprojekt som Malmös Turning Torso växer nya ideal fram för hur staden ska se ut och befolkas. Kommunpolitiker har lärt sig att satsa på så kallad city branding, där staden marknadsförs med hjälp av spektakulära symboler som bjuder in till olika former av handel. I den moderna, postindustriella staden vill man skapa ytor designade för konsumtion antingen av varor eller av ytan i sig, som en sorts upplevelse. För att konstruera en sådan plats för konsumtion, säger Coleman, måste man skapa en visuell attraktionskraft hos platsen själv. Men för att ytan ska vara estetisk måste också estetiska hänsyn tas av dem som beträder ytan. Således måste gatorna vara fria från fyllon, tiggare, gatuförsäljare och ungdomar i grupp utan socialt kapital men med hög synlighet exempelvis unga invandrarkillar. I Sverige, liksom i Storbritannien, har lokalpolitiker anammat en allt mer repressiv hållning mot sådant som stör städernas estetiska yta. Coleman kallar det viljan att civilisera gatorna och beskriver hur det i Liverpool och Manchester dykt upp kontrollanter som har till uppgift att övervaka och förhindra avvikande beteende inne i centrum. Det som åsyftas är framförallt tiggeri. I Sverige förbjöd lokalpolitikerna i Göteborg förra sommaren gatumusikanter på vissa platser under vissa tider på dygnet. Det var näringsföreningarna som var pådrivande och förbudet gällde på de stora shoppinggatorna. I både Finland och Norge har politiker övervägt att förbjuda tiggeri, och i Sverige har skånska moderater motionerat om olika lokala förbudsvarianter i både Malmös och Helsingborgs fullmäktige. De får stöd inte minst från Sverigedemokraterna. Argumenten har varit att tiggeri är otrevligt, störande eller rätt och slätt ett tråkigt inslag i gatubilden. Idén om den estetiska ytan är i grunden präglad av föreställningar om klass och ras: det är fattiga, ofta rasifierade grupper som drabbas av de styrandes och privilegierades önskemål om en estetiskt fläckfri yta. Ibland, men inte alltid, sägs det öppet: det är utlänningar ofta romer som stör gatubilden när de tigger eller spelar musik. Ibland, men inte alltid, kompletteras argumentationen med indignation över misstänkt människohandel eller kriminella ligor som ska ligga bakom ett organiserat tiggande. Hur som helst ska dessa människor bort från shoppinggatorna. Önskan om att slippa tiggande romer i gatubilden är så stark att Sverige numera bryter mot EU-rätten. I Stockholm avvisades tidigare i år 29 romer, varav tre barn, sedan polisen misstänkt organiserat tiggeri. De sattes på en buss tillbaka till Rumänien, trots att EU-medborgare har rätt att uppehålla sig i andra EU-länder i tre månader utan att behöva jobba eller studera. Staden som entreprenörszon Städerna håller på att förvandlas till entreprenörszoner, det är Colemans poäng, vars livspuls är konsumtionen, antingen av varor eller av upplevelser. För att upprätthålla zonernas estetiska yta måste människor och beteenden som stör konsumtionsmönstret avlägsnas eller åtminstone minimeras. Som ett raster ovanpå detta läggs övervakningssystem, ofta planerade och finansierade genom nätverk av lokala handlare med stöd av lokalpolitiker. Övervakningen riktas mot personer eller beteenden som riskerar att bryta estetiken i entreprenörszonen. Numera finns teknisk utrustning som automatiskt larmar vid misstänkta rörelsemönster, exempelvis människor som sitter stilla alltför länge, rör sig för mycket på samma yta eller ägnar alltför stor uppmärksamhet åt parkerade bilar. Enligt regeringens utredning om den nya kameraövervakningslagen har användningen av händelsestyrd kamerateknik ökat också i Sverige. Här utkristalliserar sig, enligt Roy Coleman, den moraliserande diskurs som avgör vad ytan är och vem den är till för. Ett område enbart för rika Övervakningen har en disciplinerande funktion inte bara genom att avslöja brott mot estetiken utan också genom att förhindra att sådana brott någonsin uppstår. Hur städernas ytor byggs fram och sedan övervakas får betydelse för hur dess besökare rör sig och beter sig. Enligt Colemans analys skapar entreprenörszonen lydiga konsumenter samtidigt som den effektivt snävar in spannet för vad som är normalt och önskvärt beteende i en stad. Det är så stadskärnorna kommer att exkludera dem som inte har möjlighet eller lust att träda in i rollen som konsument av varor, upplevelser eller ytan i sig. Den marxistiske kultur- Numera finns teknisk utrustning som automatiskt larmar vid misstänkta rörelsemönster, exempelvis människor som sitter stilla alltför länge, rör sig för mycket på samma yta eller ägnar alltför stor uppmärksamhet åt parkerade bilar. 33

18 För att upprätthålla zonernas ESTETISKA yta måste MÄNNIskor och beteenden som stör konsumtionsmönstret avlägsnas eller åtminstone MINImeras. geografen David Harvey har på ett träffande sätt beskrivit utvecklingen i New York i detta sammanhang: New Yorks borgmästare, miljardären Michael Bloomberg, är i färd med att omforma staden efter mönster som passar Wall Street och den transnationella kapitalistklassen. Genom att marknadsföra staden som en perfekt etableringsplats för marknadsledande företag och som ett fantastiskt turistmål är han på god väg att göra Manhattan till en enda stor gated community för rika, konstaterade Harvey nyligen under en föreläsning i just New York. Suckande la han till att hela staden förvandlats till en sorts suburbia. Tidskriften Fast Company Magazine kopplade Harveys analys till rockpoeten och New York-ikonen Patti Smiths uttalande om att New York stängt dörrarna för the young and struggling, den kategori hon själv tillhörde under 60- och 70-talet när New York beskrevs som en smältdegel som samlade konstnärer och aktivister. Mitt råd är att hitta en ny stad, säger Smith idag. Kamerorna disciplinerar kundbeteendet. Den som inte KONSUmerar som en normal person, GENOM att ta in HELheten i det kommersiella utbudet, är AVVIKANDE och riskerar att skrämmas och stigmatiseras genom att bli förföljd av en väktare. Önskvärda möten Tillväxten av köpcentra utanför städerna är ett exempel på hur konsumtionen och den estetiska ytan blir avgörande för vilka typer av möten som är önskvärda eller ens möjliga inom entreprenörszonerna. Den som någonsin har försökt dela ut politiska flygblad eller hålla bokbord inne på ett köpcentrum vet att det styrs av övervakningsföretag och väktare anställda av handlare som inte vill att den noggrant uttänkta estetiken ska brytas. Den estetiska ytan är obönhörlig på det sättet och påminner om marmorgolven inne på vilket köpcentrum som helst. De ger en vacker spegelbild, men är inte till för djupare reflektion. Den kanadensiske sociologen Kevin Walby har analyserat hur väktare anställda inne på köpcentrum förhåller sig till kunderna. I sin artikel kan Walby visa hur alla människor förvandlas till risker när de stiger in för att handla. Alla är tjuvar tills de befunnits oskyldiga, skrattar en av de intervjuade väktarna. Men framförallt är det etniska minoriteter, ensamma mammor, de som framstår som fattiga och andra onormala som uppfattas som riskgrupper och därför övervakas extra noga. Man kan zooma in med kameran och se hur gamla deras skor är, säger en av väktarna, och tillägger att han också spanar på hur de beter sig som konsumenter. Den som väl hamnat i kamerans blickfång får ofta en fysisk övervakare på köpet, när väktarna går ut i butiken och direkt förföljer den misstänkta kunden. Vad är då problemet? Väktarna i Walbys artikel vet vad de letar efter därför att de stött på snattare och har lärt sig på vilket sätt tjuvars beteende eller utseende av viker från den laglydiga konsumentens. Problemet är principiellt. Kamerorna disciplinerar kundbeteendet. Den som inte konsumerar som en normal person, genom att ta in helheten i det kommersiella utbudet, är avvikande och riskerar att skrämmas och stigmatiseras genom att bli förföljd av en väktare. Om övervakningens disciplinerande effekt drabbar alla människor, finns det ändå de som drabbas extra hårt. Amnesty har samlat vittnesuppgifter från minoriteter i USA som beskriver förnedrande händelser där väktare eller poliser förföljt dem för att de passar in i en viss utseendemall. Men organisationen pekar också på att profileringen är ineffektiv eftersom den försämrar brottsbekämpningen snarare än förbättrar den. Det finns mängder med exempel på hur poliser i USA misslyckats med att förhindra brott eftersom man utgått från en specifik profil som senare visat sig felaktig. Men Amnestys allvarligaste invändning är att profilering leder till ökande sociala spänningar. Ökningen av etnisk profilering efter 11 september tycks ha bidragit till ett diskriminerande klimat som indirekt uppmuntrar till hatbrott, skriver man på sin hemsida, och konstaterar vidare att organisationer för arabamerikaner och muslimer i USA är långt mindre villiga att samarbeta med myndigheter när deras medlemmar ständigt misstänkliggörs. Väktarna som profilerar bidrar till att reproducera ett rasistiskt förtryck som gör att icke-vita får uppleva känslan av att betraktas med misstänksamhet, att ha ögonen på sig och ses som presumtiva hot mot en ordning som med kamerornas hjälp blir alltmer effektiv. På samma sätt riskerar ensamma, fattiga mammor att betraktas som störande element, som kroppar som bryter en estetisk ordning bara genom sin närvaro. Folk med trasiga skor träder in på egen risk. David Harvey lyfter problematiken till den ekonomiska makronivån. En grundläggande aspekt av kapitalet är att det alltid måste röra på sig, och dessutom röra sig allt snabbare. För detta ändamål krävs förändring, och en sådan förändring är att omskapa de rika städerna och förvandla dem till skådespel för omedelbar konsumtion. Ändamålsglidning När det gäller övervakning av allmänna platser har kritiken för det mesta rört den personliga integriteten. Det är ett argument som kan verka tandlöst gentemot historier om kameror som avslöjat mördare, våldtäktsmän och tjuvar. Men det finns aspekter av integritetsargumenten som är svåra att värja sig mot. En sådan aspekt är risken med så kallad ändamålsglidning. I vissa länder har trafikkameror kommit att användas för att kontrollera helt andra flöden än passerande bilar. I en artikel i den amerikanska tidskriften Next American City berättas historien om övervakningskamerorna vid Grosvenor Park i London installerade Scotland Yard kameror på baronessan Argylls ägor under förevändning att bevaka trafiken vid närliggande Grosvenor. Senare berättade baronessan själv att kamerorna satts upp för att hjälpa polisen att registrera de demonstranter som med jämna mellanrum samlades utanför USA:s ambassad, belägen mittemot. I samma artikel tas ett mer samtida exempel. Man citerar den amerikanske juridikprofessorn Jeffrey Rosen, som i efterdyningarna av attacken den 11 september konstaterade att brittiska övervakningskameror, vars officiella funktion var att förhindra terroristattacker, istället kommit att riktas mot andra grupper: Kamerorna är inte där för att fånga in kriminella, utan för att få människor att känna sig konstant övervakade. Istället för att avhålla terrorister från att ta sig in i flygplan används övervakning för att avhålla trashankar från att ta sig in i shoppingcentrumen. Hans poäng var att kamerorna knappast förhindrar brott, men att de däremot används för att genomdriva en social konformism på ett sätt som USA nog bör undvika. David Harvey avslutade sin föreläsning om förändringen av New York i samma anda: I en stad som förändras förändrar vi oss själva. Frågan är: Vilka slags människor vill vi vara? Också den brittiska journalisten Anna Minton har pekat på sambandet mellan stadens utformning och människans jag. I sin bok Ground Control kopplar hon samman ökad upplevd ohälsa och städernas utformning. När städerna berövas sina öppna, gemensamma ytor och istället styckas upp i en mängd privatägda, övervakade rum för handel mår människor sämre. Paradoxalt nog, menar Minton, leder övervakade ytor som byggts mera slutet i syfte att öka säkerheten till att den naturliga övervakningen minskar. Det är många människors interaktion som skapar personlig och kollektiv ansvarskänsla. När den interaktionen omöjliggörs växer istället otryggheten. Ju starkare säkerhetskulturen växer sig, desto sämre mår befolkningen, hävdar Minton. Det finns alltså anledning att se övervakningskamerorna som exempel på mycket djupare och trögrörligare processer än samhällets slutgiltiga kapitulation inför reaktiva och repressiva åtgärder i brottsbekämpningen. De som talar om övervakningssamhället som ett hårdare och mer auktoritärt samhälle gör inte alltid kopplingen till den genomgripande polarisering som den nyliberala marknadsregimen driver på. Integritetsargumentet är viktigt i sig, men det finns en bredare problematik med den övervakade staden som kräver helt andra lösningar än att kamerorna tas ned

19 En enkät är inte dialog Medborgardeltagande har blivit ett trendigt begrepp bland stadsplanerare, arkitekter och politiker. Man pratar om dialog, medbestämmande och ökat inflytande. Men allt som oftast ekar de stora orden om demokrati tomt. Johanna Kaaman berättar om några försök till medborgardialog. text: Johanna kaaman arkitekt 36 Illustration: elisabet ericsson S tadsplanering handlar om att bestämma var och på vilket sätt det är tillåtet att bygga. Det kan handla om hur husen ska placeras och vägarna dras i ett nytt villaområde eller om strategier för hur tätorterna i en kommun ska utvecklas. Stadsplanering var länge en syssla för professionella planerare. Med sina expertkunskaper antogs de veta bäst och den enskilde medborgaren hade ganska lite att säga till om. Men kritiken mot experternas planering växte och folk började kräva en mer demokratisk process. När plan- och bygglagen kom 1987 innehöll den förändringar som öppnade för ett ökat medborgardeltagande. Kommunerna blev också ensamma ansvariga för planeringen besluten skulle på så sätt komma närmare medborgarna. Under de senaste decennierna har olika former av dialog blivit vanligare, särskilt i större stadsbyggnadsprojekt. Men initiativen att få med medborgarna i stadsplaneringen har fått utstå mycket kritik för att mest landa i halvmesyrer. Ett exempel är Dialog Södra Älvstranden i Göteborg, som är ett av de större initiativen till medborgardialog på senare år. Under hösten 2005 bjöds göteborgarna in till möten, diskussioner och grupper som arbetade fram förslag. Men trots att kommunen hade ambitioner om att få till ett bredare medborgardeltagande verkar man ha misslyckats med att berätta för medborgarna vad de egentligen kunde påverka. Många arga och besvikna röster har höjts i en debatt som fortfarande pågår. Ökat intresse för dialog På Dialoglabbet i Malmö märks både det ökade intresset för medborgardialog och den förvirring som försöken ibland leder till. Dialoglabbet, som startades i februari 2008 av Malmö stad, ordnar kurser i dialogtekniker för tjänstemän, politiker och föreningsrepresentanter. Emelie Wieslander, som är projektledare för Dialoglabbet, poängterar att det kan finnas olika former av medborgarinflytande. Det är allt från information, alltså medborgarna får veta något, till samarbete och medbestämmande, där det handlar om att medborgarna får delegerad makt. Däremellan finns dialog och konsultation, man får lämna synpunkter. Ska vi ha gröna eller röda bänkar i parken? Man får tycka till helt enkelt. Det är detta man egentligen jobbar väldigt mycket med i Malmö stad, men man kallar det för dialog och samarbete. Emelie Wieslander understryker hur viktigt det är 37

20 e tat adigna au lo ni co is is Qu no qu Genom att bjuda in till deltagande kunde MAKThavarna hävda att de låtit folk komma till tals och på så sätt rättfärdiga sina beslut, utan att behöva lämna ifrån sig någon makt. att man tydligt förklarar för medborgarna vad det handlar om. Går man ut och pratar om dialog hela tiden är risken stor att folk med rätta blir väldigt besvikna när man kommer dragandes med en enkät för det är inte dialog. Dialoglabbet håller till på Garaget, en gammal industrilokal som också rymmer ett café och stadsdelsbibliotek. I en av bibliotekets hyllor står böcker om demokratiprocesser, delaktighet och annat som rör Dialoglabbets verksamhet. Det är ingen slump att dialogutbildningarna hålls just här. Garagets verksamhet utformades genom en process där man bjöd in de framtida användarna till fokusgrupper. Boende i området, föreningsrepresentanter, företagare, politiker och tjänstemän samlades och kom med förslag. I fokusgrupperna framkom önskemål om allt från att få information om äldrefrågor från stadsdelen till att få utrymme för kreativitet. Nu är tanken att Garaget ska fortsätta formas av dem som använder det. Och Dialoglabbet verkar behövas. Emelie Wieslander berättar att det finns en viss skepsis mot medborgardialog bland politikerna i stadsdelarna. I riksdagen, i partierna och i fullmäktige här i Malmö är man helt överens om att man ska jobba med delaktighet, det är ju oerhört i ropet. Men i det dagliga arbetet ute i förvaltningarna är osäkerheten större. Man vet inte riktigt vad det innebär och på vilket sätt man ska jobba. Jaha, ska man ha delaktighet i alla frågor eller bara i vissa? Dialogteknikerna som Dialoglabbet lär ut kan enligt hemsidan användas för att jobba fram handlingsplaner, identifiera utvecklingsområden eller genomföra medborgardialoger. Men initiativet måste komma från förvaltningen eller stadsdelen själv. Och intresset ökar, säger Emelie Wieslander, som tycker sig se en trend. I takt med att fler går dialogutbildningen och engagerar sig i olika nätverk börjar folk fatta mer och mer vad det handlar om. Det ger resultat. Många förvaltningar tar fram sina egna handböcker eller checklistor och kompetensutvecklar sin personal i de här frågorna. Gatukontoret tog till exempel fasta på att många har åsikter om sin närmiljö och vill vara med och påverka. Resultatet blev en handbok i brukardelaktighet och dialog som var klar i juni Nu återstår att se hur den kommer till användning i mötet med medborgarna, eller brukarna som Gatukontoret valt att kalla sin målgrupp. Dialog mellan ojämlika parter Men räcker det att gå ut och fråga folk hur de vill ha det eller att uppmana till delaktighet? Urbanforskaren Carina Listerborn har kritiserat stadsplanerare för att inte vara medvetna om att den dialogbaserade planeringen bär på inneboende maktstrukturer. I ett forskningsprojekt undersökte hon förhållandet mellan kvinnor i Malmöstadsdelen Rosengård och de kommunala tjänstemän som försökte nå ut till dem i olika utvecklingsprojekt. Genom intervjuer med kvinnoföreningar, tjänstemän i stadsdelen och på stadshuset samt lokala politiker fick hon en bild av hur dialogen fungerar eller inte fungerar. I artikeln Who speaks? And who listens? i tidskriften GeoJournal beskriver hon problemen med att man i Sverige gärna talar om invandrare och integration men mer sällan om etnicitet och rasism. Invandrade kvinnor pekas ut som annorlunda än svenska kvinnor. Carina Listerborn understryker att det finns en önskan att mötas både hos tjänstemännen och hos kvinnorna. Men tjänstemännen vet ofta inte vad som verkligen engagerar kvinnorna i deras vardag. Hon frågar sig också varför planerarna egentligen vill kommunicera med medborgarna. Kvinnorna som deltar upplever att de inte får särskilt mycket tillbaka. Kommunen behöver dialogen för att kunna visa att man uppfyller kraven på medborgarinflytande, men frågan är vad mötena leder till. Medborgardeltagande eller medborgarmakt? Redan på 1960-talet hade Sherry Arnstein tröttnat på det som då kallades medborgardeltagande och mesta möjliga deltagande. Hon hade värvats 1966 som chefsrådgivare till Model Cities-programmet, ett statligt upprustningsprogram för fattiga innerstadsområden i USA. Enligt Sherry Arnstein borde medborgardeltagande betyda medborgarmakt att makten omfördelas så att de som utestängs från de ekonomiska och politiska processerna får möjlighet att vara med och påverka. I artikeln A Ladder of Citizen Participation, som publicerades 1969 i Journal of the American Institute of Planners, beskrev hon sina erfarenheter. Genom att bjuda in till deltagande kunde makthavarna hävda att de låtit folk komma till tals och på så sätt rättfärdiga sina beslut, utan att behöva lämna ifrån sig någon makt. Sherry Arnstein såg hur informationsmöten användes för envägskommunikation man gav ytlig information eller irrelevanta svar. Vid ett planeringsmöte för medborgare i Providence på Rhode Island diskuterades var sex lekplatser skulle placeras. Befolkningen bestod av ungefär lika många svarta som vita, boende i två olika områden. Några av de svarta deltagarna frågade varför fyra av lekplatserna föreslogs ligga i det vita området men bara två i det svarta. Tjänstemannen på plats svarade långt och invecklat med många facktermer som deltagarna inte förstod. Till sist accepterade medborgarna informationen och godkände förslaget. Sherry Arnstein förtecknade sina intryck från den här sortens möten och informationskampanjer i form av en trappa med åtta steg. Längst ner återfinns manipulation och terapi, som egentligen inte är till för medborgarnas skull. Därefter kommer information, överläggning och legitimering, vilket ger medborgarna vissa möjligheter att påverka. Men för att det ska handla om verklig makt och inflytande krävs partnerskap, delegerad makt och medborgarkontroll. Kunskap ger inflytande Sherry Arnsteins artikel har spridits över världen och inspirerade säkert de stadsplanerare som på 1970-talet startade Planning Aid-gruppper i Storbritannien. Tanken med Planning Aid var att ge opartiska råd och stötta medborgare eller lokalsamhällen som själva saknade resurser. Det kan handla om att få kunskap om hur man lämnar synpunkter på ett planförslag eller om att stödja initiativ för att förbättra ett bostadsområde. Många upplever planeringsprocessen som väldigt komplicerad. I vissa lägen kan det krävas professionell rådgivning av planerare eller till och med advokathjälp för att göra sin röst hörd. Idag drivs nio Planning Aid runt om i England av Royal Town Planning Institute. I London, Skottland och Wales finns ytterligare tre fristående grupper. Med tiden har nya frågor dykt upp. I Yorkshire genomförde Planning Aid mellan 2007 och 2009 projektet Planning for Black and Ethnic Minority Communities. Projektet riktade sig till dem som i Storbritannien kallas BME-grupper (svarta och etniska minoritetsgrupper). Idén var att öka medvetenheten om hur stadsplaneringen fungerar och öka deltagandet i planeringen. Man ville också förbättra kvaliteten på bygglovsansökningarna som kommunen fick in, detta eftersom bygglovsansökningar från personer i BME-grupperna avslogs i mycket större utsträckning än ansökningar från andra grupper. Under projektet genomfördes ett antal workshops och övningar där man vände sig till boende, småföretagare, lokala politiker, organisationer och skolbarn. Planning Aid arbetar efter filosofin att eftersom planeringen avgör hur marken i städer, i tätorter och på landsbygden ska användas, borde alla få möjlighet att vara med och påverka. På samma sätt som alla har rätt till en offentlig försvarare om man anklagas för ett brott borde alla ha rätt till ett ombud som kan hjälpa en om någon ska bygga mitt i kvartersparken där man bor, menar Planning Aid. Det kan låta lite drastiskt. Möjligen beror det på att planeringen i Storbritannien är svårare att sätta sig in i och att förhandlingarna ofta sköts av jurister. Men kanske är det dags för en organiserad planeringsakut även i Sverige. Om inte annat så för att sätta fokus på att vissa grupper knappt hörs alls i stadsplaneringen. iqui- si raessent iu 38 39