En skolkavalkad FELIX INNERGARD

Transkript

1 ÅRSBOCKER I SVENSK UNDER VISNINGSHISTORIA,;:;BOKSERIE GRUNDAD AV B. RUD. HALL OCH UTGIVEN AV FORENINGEN FOR SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA ÅRGÅNG LIX 1979 VOLYM 144 UNDER REDAKTION A V STIG G. NORDSTRÖM En skolkavalkad AV FELIX INNERGARD STOCKHOLM 1979

2 Innehåll Sid. Minnen från byskolan Att gå i "kommunala" Tre år vid "Spyken" Yrkesval i kristid Vid en lärdomens högborg Från studentlivet i Lund Debutant på lärarbanan Ett lärarår i krigstid En skola i Malmfälten Fortsatt utjbildning En realskola i västgötajbygd En skorkommun i norr En flickskola i sitt slutskede ISBN Föreningen för svensk undervisningshistoria

3 Förord Skola, skola och åter skola. Skolan blev mitt liv. Min yrkesverksamhet som lärare och skoladministratör bröts två år tidigare än beräknat - på grund av obotlig sjukdom. Men intresset för &kolan levde kvar. I min hemmatillvaro fann jag min terapi - den att skriva om skolan. Resultatet blev bl.a. "En sko'lkavalkad". Slwlkavalkaden, som bygger på minnesbilder och i huvudsak eget bevarat källmaterial, omfattar många orter i vårt land. Vid en omarbetning av mitt manuskript utmönstrade jag ett kapitel om mina år som rektor vid grundskolan, fyra år vid Brandkärrs rektorsområde i Nyköping. Därigenom blev mitt manus mera enhetligt, nämligen enbart mina erfarenheter av de gamla skolformerna. "En skolkavalkad" bör inte ses som ett memoarverk. Min roll i skildringen har varit att aktualisera något av skolans utveckling hittills under innevarande sekel. Svårigheter och glädjeämnen har tagits fram. Gången tid hade sina problem, vår tid sina. Ett tack riktar jag till min hustru Maria, som gjort det möjligt för mig att skriva, och till Föreningen för svensk undervisningshistoria, som fann arbetet värt att publiceras. För granskning och råd tackar jag främst rektor Claes-Eric Bjällerud, Järfälla, tidigare studierektor i Nyköping, och min sonhustru Birgitta, gymnasielärare i Norrköping. Författaren liuprlm M1l1116, tel 7

4 l. Minnen från byskolan Vissa upplevdser under tidiga barnaår får ett starkt fäste i minnet och bevaras genom levnadsåren. Talet om att man på äldre dar på ett särskilt sätt omhuldar sådana minnen gäller även mig. Ett 191 O talets barn som jag skriver gärna om livet i min norrbottniska fiskareby, Storön, eller om minnen från fiskefärder i Kalix' skärgård. Mitt första hem, Liljebacken, med den lilla byaffären, flyttningen till farfars gård närmare vägen genom byn, till det föräldrahem som fortfarande består, de gav minnesstoff men kanske ännu mer storkriget. Vi bodde centralt i byn, kvällstid samlades byinvånare i vårt lilla kök. Man debatterade och kommentera de krigshändelser. Upp krupen i knäet på någon av besökarna lyssnade jag intensivt, drömde om att jag var med i bataljer, kröp i diken med gevär, träffades av kulor och tänkte: "Ar det så här att dö?" Det var säkerligen långa arbetsdagar för min far Johan och mor Jenny. Affären, lantbruket, fisket, hemsysslorna och allt annat som far hittade på. Jag var äldst i en barnskara, som fram till 1918 växte till fem, pojkar allihopa. Nära vårt hem låg småskolan. Denna kom in i mitt liv en augustidag 1918, skolan förblev det mesta i mitt liv. Ivrigt vinkande på kamrater traskade jag iväg till min första skoldag. Det måste ha varit spännande, eftersom jag minns det så väl. Det var två goda år för mig, fröken Westin tog väl hand om mig och jag vistades ofta i skolan även utanför skoltid. Skolan tedde sig dock säkerligen inte lika bra för alla. Somliga hade långa och besvärliga skolvägar, särskilt svårt vintertid. Många hade bekymmer på grund av fattigdom och svält. Den tidens gissel var lungsoten, som krävde många offer, framför allt i de stora familjerna. Avlusning förekom 9

5 ihland, men det får inte anses som tecken på dålig hygien i hemmen. TiH och med 'ladugårdarna skurades., Att jag kände trygghet hos min lärarinna har nog sin förklaring i det tragiska, som inträffade i oktober samma höst; min mors bortgång i "spanska sjukan". Ur minnet träder fram, hur vi syskon, sjuka ahesammans, låg i en stor, bred s.k. dragspels:säng, kanske en sådan som i Per Anders Fogelströms stockholmsskildring kallas "falutten". När den femte i raden av pojkar kom blev påfrestningarna på mor för starka. Hon drabbades av en dubbelsidig lunginflammation, och hennes liv gick inte att rädda. Särskilt väl minns jag det tillfälle då jag tog farväl av henne. För övrigt har jag från de dagarna en rad minnesbilder, knutna till hennes bortgång. Jag vet inte, om jag grät, men underligt kändes det. Från själva undervisningen i skolan har jag inga klara minnen, endast något oklart om hur jag försökte forma ord och sifft;qt. En svårighet hade jag som så många andra i byarna, nämligen den att anpassa sig ft:ån den dialekt, som kallas Kalixmålet, till rikssvenskan. Detta landsmål skiljer sig avsevärt från denna. I en dqktorsavhandling lä r det ha redovisats behov av inte mindre än 95 tecken för att i skrift teckna dialekten. Man talade på sätt och vis två språ~. Särskilt äldre människor hade svårt att tala rikssvenska med dem, som inte kunde dialekten. Hur förklara dessa landsmål? Rektor Ernst Lundbäck skrev följande i bokverket "Kalix", del I, sid : "Kalixmålet är inte alls ett språk i vilket finska ingår. Det är en dialekt som uppstått liksom på andra håll under den tid en bygd varit isolerad. Ett språk förändras ständigt, särskilt om språket in~e fixerats i skrift. Kalixmålet är svårförståeligt, men att de norrbottniska folkmålen är 'svenska' och går tillbaka till 'urnordiska' är fullt klart. Det har mycket litet påverkats av lapska och finska. Ej heller. är det något förvrängt riksspråk utan resultat av en naturlig utveckling under århundradenas lopp." Inventarieförteckningar i Kalix' skolarkiv för Storö småskola 1920 säger en del.om undervisningsresursern_a. Ämnet kristendom var välförsett: 39 bibliska planscher till gamla och nya testamentet samt 10 Kronbergs "Bibliska tavlor". Modersmålet upptar Almqvist "Barnens läsebok" och läsetabeller. "Sörgården" och "I Önnemo~' kom först Åskådningsövningar ooh hembygdsundervisning: In~ 10 hemska djur avd. I-II, utländska djur, avd. I-II, Årstiderna~ Sambilder, Yrkena, 'läggstickor och saxar. Räkning och geometn hade "kneram, räknestav, fotmått, meterstav, lösa kuber, passa re, en av r:rdera. Till svarta tav'lan hörde 1 st, meterlinjal och 1 st taveltor ~are. Inventarier: svart tavla, ringkloe!ka, klädhängare, lampor,,kartstä>ll, termometer, ~ko'lklooka, bänkar (15 st), materialskåp, bord, vedlå<da, säng, plattform, hink. Särskilt starkt i mitt minne lever den gång, då småskalebyggnaden brann ner. Från ett fönster därhemma såg jag eldflammorna och raden av människor, som bildat langarkedja från skolan till den närliggande sjön. Med hinkar östes va:ten öve~ lågorn:, i sanni ~ g en primitiv släckningsmetod, dock vad!ag. först~: den da end~ m.?jhga. Denna händelse gav mig länge stoff 1 mma drommar. Den mtraffade ett par år efter min skolgång i småskolan. Efter de två åren i småskolan blev det fortsättning i Storöns mindre folkskola. Därmed blev min skolväg längre, men bra i jämförelse med många kamraters. Skolan var inhyst i samma byggnad som läraren hade sin bostad. Fyra klasser i samma rum med ett 30-tal elever satte själviklart lärare på hårda prov. Vår lärare, Oskar Wallsten, sedan 1901 lärare i byns mindre folkskola, hade ett handikapp: större delen av hans högra arm var borta efter en olyckshändelse. Vad jag minns var det i allmänhet tyst och stilla i klassen. Att avvikelser därifrån förekom är helt naturligt. Kamraten S. uppträdde störande ibland, och läraren hade svårt att få tag i bråkmakaren. En vild jakt gick genom salen. Inte glömmer man så lätt den uppståndelse det blev, då min bänkkamrat satte spetsen av sin bläckpenna i baken på en framförsittande. Eller den gång jag själv fick ett infall - det gällde kanske ett vad - kastade en ettöring som träffade magistern i pannan. Vid dörren stod en vedkamin. När läraren kom in i salen, brukade han med en eldgaffel ordna brasan, därvid han ibland spottade i brasan. Vid ett tillfälle hördes en röst i salen: "Magistern glömde spotta i kaminen!" Ungdomar är minsann skarpsynta. Självklart kunde den individuella handledningen inte bli så omfattande på grund av de många klasserna och eleverna, men man lärde sig arbeta på egen hand. I många sammanhang har man lovordat skolor av detta slag och resultaten av undervisningen. Handledning saknades inte. Framme vid katedern rättade magistern räk- 11

6 netal eller vad vi åstadkommit i skrivhäftena. När han skrev, rörde sig hans tjocka läppar i takt med pennan. Vi hade en bra lärare. Hur vanskligt det är att lita på minnet, när det gäller vad som ligger långt tillbaka i ens levnad, ger jag här ett exempel på. Om någon frågat mig, vad skolan hade av undervisningsmateriel, skulle jag ha svarat, att jag inte kunde erinra mig mycket i den vägen. Det var i verkligheten mer än jag trodde, dook på tok för lite ur senare tids mått mätt. Följande fann jag vid granskning av inventarieförteokning<l'r för Storöns mindre folkskola för mina tre år vid denna (förteckningar i Kalix' skolarkiv ). För ämnena kristendom och modersmålet saknas uppgifter, men för 1924 har antecknats i fråga om förstnämnda ämnet biblar, Roths väggkartor över Palestina och Bibelns land och folk samt ett antal "Atlas till bibliska historien" och Kronbergs "Bibliska tavlor". Modersmålet har "Läsebok för folhkolan" (del. 1-4) och lika välbekanta Hedins "Från Pol till Pol" (I-H) och Lagerlöfs "Nils Holgersson" (I-II). När jag nu bläddrat igenom ett par ex av "Läsebok för folksk01lan" är det mycket jag fått fram ur minnet. Detta gäller främst titelbladet med maningen "Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat". Denna devis överensstämmer väl med innehållet i serien "Läsebok för folkskolan": de behandlar 1a:ntlivet och av stadskulturen synes föga. Hedin och Lagerlöf gav väldigt spännande läsning, särskilt den förstnämnde. Med i förteckningen är också Heidenstams "Svenskarna och deras hövdingar" (I-II) samt "Sörgården" och "I Önnemo" av Anna Maria Roos. För historia och geografi är antecknade: Knös "Historiska berättelser", 8 kartor och 1 jordglob samt tavlor över kaffe, te, bomull, peppar och gummi. För räkning och geometri, Hterkub, mått och vikter (1 sats), meterstav, decimaltavla, stereometrislka figurer och gradskiva. Naturlära har i förteckningen en helsida, som upptar varierande ting som anatomiska tavlor, speglar, stämgaffel, pumpar, häverter, väggtavlor över djurriket, nykterhetsplanscher, botaniska tavlor, planscher över människoraser, planscher över ätliga svampar. Vad jag nämnde om skolinventarierna i småskolan gäller octkså för denna skola. Omdömet torftigt i fråga om materiel och inventarier torde vara riktigt. Motsvarande förteckningar för Nyköpings skolor samma tid hade t.o.m. "Missionsbilder från Afrika" för skioptikon- 12 apparat. Hur många år i skolans tjänst gick det, innan jag första gången gjorde bekantskap med en sådan apparat?. Ingen slöjd förekom, däremot sång, dock utan mstrument. Om gymnastik kan sägas, att de~na. sto~ i överensstämmels~ med f'~ljan~e ur "Normalplan för underv1smng 1 folkskolor och smaskolor av ar 1878: "Fristående rörelser, dels i omväxling med fria lekar på lovstunderna, dels såsom uppfriskningsmedel under lärotimmarna, övning att med ordning gå in i och ut ur klassrummet". I varje fall är det sant, att rörelseövningar förekom, när det var kallt i vår lärosal. Vår lärare tog oss någon gång ut i naturen, studieutflykter så att säga. En av dessa har jag i minnet. Vi vandrar längs stranden mot Rönnviken. Magistern lägger upp en sten på en större sådan och säger: "Den som träffar den lilla stenen först, så den ramlar ner, får ett pris". Jag hade turen att bli segraren och fick motta - hör och häpna! -fem öre. Ack, så stolt jag kände mig! Under vintersäsongen hade vi elever svårt med lektionstiderna. På raster gähde det att hinna åka skridsko eller annat på sjön nedanför skolan. Man missade lätt inringningen, men vår hygglige lärare gick med ringklockan ner mot sjön. Eller, vilket var mera vanligt, vi tog skidorna på och stack iväg till Stuphällarna, nästan 1 km från skolan. En tur nedför det branta stupet borde det bli, men det var tillräckligt för sen ankomst till lektionen. Snöbollskastning var en given sak, vi byggde kraftiga snöfästningar, delade upp oss på två lag, varav det ena skulle storma fästningen. Det var hårda bataljer. Egentligen är det märkligt, att backåkningen och snökrigen inte åstadkom allvarligare skador. Så hade vi barn full sysselsättning även när vi inte "sutto i vår bänk". Det var stoj och glam. Allvarsstunderna är glömda. Jag tror inte, att jag tog illa upp de gånger kamrater skrivit på svarta tavlan "Felix och Klara", kanske därför att det låg en aning sanning bakom skämtet. 13

7 2. Att gå i ''kommunala" Endast ett fåtal ungdomar fick - så sent som på 1920-talet - möjlighet att fortsätta sin skolgång efter folkskolan. Jag blev en av dessa få - av en tillfällighet. En dag i början av juni 1923 sitter jag hemma på gårdsplanen uppkrupen på ett par timmerslädar, på bygdens språk kallade "stöttingar". Far kommer fram till mig och säger, att han sett i tidningen, att det skulle bli inträdesprov till kommunala mellanskolan i Kalix. Han frågar, om jag vill göra ett försök. Vad skulle jag svara? Jag var den förste i byn, som fått en sådan chans. Visst var det lockande men också främmande. Hade jag tillräckliga kunskaper för att klara proven? Jag hade ju ett år kvar i folkskolan. Det tog emot på något sätt, men när det utlovades, att en moster skulle hjälpa mig till rätta i Kalix accepterade jag. Det enda jag minns från prövningarna är salen där dessa ägde rum och när jag satt med räknetal. Hur jag klarade proven vet jag inte. jag blev intagen och när hösten kom började ett nytt skede i mitt liv. En befogad fråga är denna: Hur kom det sig, att jag kunde studera vidare i frivillig studiegång? Svaret blir: Helt tack vare omtänksamma föräldrar, det hårda slitets människor. Det var bekymmersamt för far efter mors bortgång, men med fastrars hjälp klarades situationen. Så kom Ada från grannbyn Ryssbält in i familjen och med henne den kraftgestalt, som så väl behövdes. Far gifte sig med henne, barnskaran ökades med ytterligare fyra, vart och ett av barnen fick sin chans. Vi barn fick tidigt delta inte bara i hemsysslor utan även i utearbetet. Vi gjorde det utan knot, några kommandoord från föräldrarnas sida behövdes inte. Allt gick så naturligt till. Man kan faktiskt tala om en form av varvad utbildning: skolgång och arbete på sjön, i skogen och på åker och äng. Föräldrarna förstod behovet av studier 14.men också av det praktiska arbetet. Feriearbete hemma, en bra lösning. Hur jag upplevde min dubbla tillvaro kan sammanfattas med "Borta bra men hemma bäst". Kommunala mellanskolan med sin 4-åriga skolgång gick tillbaka till den privata samskola, som hösten 1898 startades av ämneslärarinnan Ester Taube. Nederkalix' kommun övertog skolan Skolan var den första i sitt slag norr om Stockholm och den fjärde i landet. Den ombildades till statlig skola, samrealskola, enligt 1927 års riksdagsbeslut. Många är de studerande, scn1 i unga år i likhet med mig hade bekymmer till följd av studietid på annan ort. Det kändes hårt att lämna hemmet och kamrater. Min färdväg till och från kyrkbyn att klara av vid helger och lov var i den ena riktningen cirka 2 mil. Det fanns nyanlagd väg fram till hembyn. Så småningom kunde man ål~a buss, men endast halva str:ickan. Det gällde att ta sig fram med cykel, skidor eller spark i ur och skur. Mycket 'kunde hända, oclh så var också fallet.. Visst var det rart hos tant Lindberg och hennes son, där jag bodde i deras lilla stuga vid färjstället på Kalixälvens västra strand, men ack så trångbott! Civka 20 kvadratmeters yta för oss tre, men jag kali inte erinra mig, att jag under tre år där hade bekymmer med läxläsningen. För att komma till skolan i Näsbyn, två km från min bostad,. måste färja anlitas, som då, innan den blev motordriven, drogs fram med hjälp av lina och dragträn.. Det sista året bodde jag centralt i Kalix' samhälle i ett kök, och jag klarade maten själv, givetvis med hjälp hemifrån. En dag efter lunchen inträffade följande i min klass. Rektor vandrar framför våra bankar, hans näsa råkar i vibration och han säger: "Det luktar mat här". Jag, som sitter längst fram, förstod att jag var den skyldige. Jag hade haft pyttipanna, och matoset hade gått in i mina kläder. i. Hur blev det med min fritid? Jo, så länge jag bodde vid färjställ~t; hade jag två kamrater, som var och en på sitt sätt tog hand om mig.. Den ene var Arne Bergdahl, min närmaste granne, jämnårig med mig men inte studerande. Vi tävlade i skidåkning, brottning och allm,än idrott. För skidtävlingen hade. vi en ringformig bana, startade pa samma gång åt olika håll, möttes någonstans på spåret, och den som först nådde utgångspunkten stod som segrare. Brottningen ägde oftast rum inomhus i familjens stora kök, när föräldrarna var borta. 15

8 Det var Mrda bataljer, och inte alltid hann vi städa upp efter oss, innan de kom hem. Snälla föräldrar hade överseende med oss. Hos jägmästare Jernbergs Lasse var det annorlunda. Så jag beundrade det vackra hemmet och den jättefina trädgården! Lasse, min klasskamrat, hade gott om böcker, gillade roliga historier, som han gärna berättade. Då och då bjöds jag till måltid. God mat men ack så högtidligt! Med bävan gick jag till bords. Hur skulle jag klara alla dessa för mig obekanta redskap? En omvittnad sträng etikett rådde i hemmet. Då jag, som nämnts, sista läsåret bodde i Kalix' centrum, var det si och så med kamrater, tillhörde i varje fall intet gäng. Hade kanske nog av läxor och matlagning, sökte mig då och då till klasskamraten Erik Bergström i urmakeriaffären, eller till Per Lindbäck, guldsmedens son, eller till familjen Johansson, Centralaffären. Så här långt efteråt känner man fortfarande, att man står i tacksamhetsskuld till dessa nu nämnda fem familjer, som så gästfritt tog sig an den blyge ynglingen från fiskarebyn. Att börja i "kommunala" var för mig att komma in i en främmande miljö. Jag kände mig framför allt språkligt tafatt - med landsmålet ("bondskan") som mitt modersmål. I många stycken hade jag andra erfarenheter än kamrater. När jag svarade på frågor, blev det från min sida ibland oväntade ord och uttryck, vilket väckte munterhet i klassen. Därför förstår jag så väl, hur många, särskilt invandrare, känner sig i liknande situationer. Gymnastik var för mig ett nytt ämne, och det gav mig i början bekymmer. Jag gjorde nämligen tabbar av det slaget, att jag fick namnet Sven Duva. Jag har dock inte något minne av att jag blev mobbad. I varje fall blev jag inte utsatt för någon form av fysiskt våld. Jag bedömer det så, att mitt sätt att vara och uppträda inte lockade till mobbning. Någon "bästis" i den meningen, att jag höll ständigt samman med någon i skolan och under fritiden, det hade jag inte. Givetvis deltog jag i lekar, fotboll mest, på skolgården eller i lekar på den branta slänten bakom skolan. Bäst minns jag, då kamraten Erik Wikner och jag rast efter rast övade boxning i den närliggande skogen. Bland minnen från kamrater och klassgemenskapen tar jag fram ett. Ä ven på den tiden fick man framträda inför eleverna i klassen. Vid ett sådant tillfälle inträffade följande under en svensktimme. 16 Jag hade som uppgift att läsa Viktor Rydbergs långa dikt "Dexippos" utantill. Kamraterna lockade mig till skratt, och det blev flera avbrott i det väl inövade. Det var pinsamt, men läraren såg med humor på det inträffade. Mina tankar går tih de många intermezzon av sådant slag, som många ungdomar råkat ut för. Lärarinnan Ester Taube, skolans grundare, undervisade i bl.a. historia. Jag minns henne som blid och vänlig. Hennes hörsel var mycket nedsatt, varför hon plägade gå mellan bänkraderna från elev till elev för att kunna ta del av de svar hon fick på sina frågor. Hon var medveten om att det viskades, varför hon flitigt vände sig om. Artur Bergman, lärare i moderna språk, hade ett emaljöga, som han då och då fuktade genom att med ett finger ta saliv från munnen. Hans lektioner var rogivande och jag har ingen minnesbild från dem, annat än den att han satt i sin kateder. August Sandberg i modersmålet, historia och tyska var en skicklig och populär lärare. Klart i mitt minne står en svensklektion. Hans maka Märta Hägermark, ~lärare vid skolan, hade avlidit, och dagen efter hennes bortgång gav han oss en minnestund. Han läste Zacharias Topelius' kända dikt "Vintergatan" om "Salami så hette hon och Zulamit var han och båda älskade så högt och älskade varann" men som "dömdes :långt från varann på skilda stjärnor bo". Det var en gripande stund. Att läsningen av dikten då och då bröts är lättförklarligt. Ämneslärarinnan Elsa Hedberg höl'de till skolans fasta personal, men hon var under min tid vid skolan tjänsrledig ett par år. Vad jag minns a v henne är det tillfälle, då hon (hon hade ämnena geografi och biologi) i sin bostad förhörde mig på insamlade herbarieväxter. En tillfällig lärare, skåningen Gösta Sjöstedt, beundrades av oss ungdomar, då han med en sådan intensitet sökte hålla sig kvar på skidorna. Ge3talten framför aha andra var dock skolans rektor, Martin P. Noren, med ämnena matematik, fysik och kemi. Från början kände jag mig främmande för hans skånska idiom. Han var en kraf~karl med väldiga röstresurser, som gjorde sig särskilt gällande, när hans humör inte var det bästa. Då hördes hans röst inte bara genom skolans salar utan även utanför skölans väggar. Jag kände mig en smula ~ngsl.ig in~ör hans lektioner. Inte underligt, det hände nämligen att Jag ftck kanna av hans tjocka käpp. Emellertid var han lika ofta på gott humör, han var en duktig lärare. Han ville säkerligen vårt 17

9 bästa. Mig anförtrodde han att uträtta post- och bankärenden för skolans räkning i Kalix' centrum, förtroendeuppdrag som på sitt sätt gav mig 'lärdomar. Jag tillhörde en klass, som betecknades som "busklass". Det förekom störande intermezzon, vilket bekymrade en del lärare. Rektor fick rapporter om klassens uppförande, och minnesvärd är den gång, när han höll en strafflektion och dundrade alldeles förfärligt. Efter skämsorden fick vi ett prov med frågor ur många ämnen. En av frågorna löd: "När intogs Konstantinopel av turkarna". Ordningsproblem förekom således även för femtio år sedan. Man kan se det så, att kraven på god ordning och gott uppförande på den tiden va,r stora, varför avsteg därifrån mera uppmärksammades. Vad gäller min klass kunde svårigheterna inte gärna skyllas på ett alltför stort elevantal. Vid starten i klass 1 var antalet 23, endast 9 avlade realexamen. Man kan med skäl fråga sig, vad den kraftiga reduceringen av antalet elever i min klass berodde på. Förklaringen torde vara följande. studiemotivationen var inte så stark på den tiden. Kvarsittningarna var många, vilket kan tolkas så att studiekraven var i högsta laget. Givetvis i många fall ekonomiska hinder men också anledningar till studieavbrott noteras. En av kamraterna gick till sjöss efter andra året, en annan blev skoltrött, avbröt skolgången men kom tillbaka påföljande år och avlade examen, en tredje, kvarsittare efter trean, intogs i en Sikola i Stockholm och erhöll sin examen en vecka före oss kvarvarande. T~ll rektor Noren står jag i tacksamhetsskuld. Vid ett besök på hans expedition i samband med realexamen kom samtalet in på min framtid. Han framhöll, att jag borde fortsätta mina studier och föreslog gymnasieskola i Lund. Vägen dit är lång, men det ställer sig billigare där än i Uppsala menade han. I Luleå, som låg närmast till, krävdes fyra års studier till studentexamen, medan samma examen v1d Lunds privata elementarskola, "Spyken" kallad, kunde khras på tre år. Han sade sig känna rektor vid sistnämnda skola, skrev gärna en rekommendationsskrivelse med förslag att jag borde få bo på Slkolans internat. Efter överläggningar därhemma, det gällde ju ett viktigt beslut, blev det bestämt, att jag skulle fortsätta i Lund. Se där ett exempel på den tidens yrkesrådgivning! 18 Här följer något litet om undervisningen i en kommunal mellanskola på 1920-talet. När man tittar på timplanen, finner man i stort sett samma ämnen som i senare tiders reahk<ylor. Man lägger dock märke till att tyskan med inte mindre än 7 timmar i veckan i klass 1 var s.k. första språk (huvudspråk), medan engelskan kom med först i klass 2. Franska språket var med i klass 3 som frivilligt valt ämne. De naturvetenskapliga ämnena hade en svagare ställning än vad nu är fallet. Läroboksförteckningar visar, att Luthers lilla katekes fortfarande var med i ämnet kristendom, att Rebbes "Svensk språklära" hade en vi'ktig plats i modersmålet, likaså Örtegrens "Våra vanligaste främmande ord". Att "Fänrik Ståls sägner" och Snoilskys "Svenska bilder" var med är inte överl"askande, däremot hade jag inte väntat mig finna "Affärsskrivelser" som föreskrivet ämnesområde. I historia dominerade klart Carl Grimberg med "Sveriges historia" och "Svenska folkets underbara öden". Undervisning i statskunska p gavs genom Ekedahls "Anteckningar i svensk statskunskap". För övrigt kan omnämnas den förhållandevis stora förekomstp.n a v övningar i form- och satslära samt rättskrivnings- och interpunktionsövningar i svenska. Man lägger märke till formuleringen för ämnet kristendom i klass 4: "Tros- och sedeläran repeterad. Korta underrättelser om de viktigaste religioner, med vilka kristendomen kommit eller är i beröring". J;.mnet teckning: "Konturteckning efter enkla fristående föremål, de första grunderna av perspektivisk teckning. Teckning och färgläggning, dels efter pressade växter, dels efter förteckning på tavlan. Teckning ur minnet. Linearritning." Med linearritning trivdes jag bäst. Färgläggning var för mig det svåraste, men trots det kunde följande hända. En gång visade vår lärare en färgglad tupp, och vi fick uppgiften att ur minnet teckna och färglägga denna. Underligt nog vann jag första pris och fick mottaga en påse karameller. Feriearbeten gavs, och redogörelsen för läsåret ger följande besked härom. Biologi till tredje klassen: insamling av insekter. Fysik: uppritning av barometer- och termodiagram för t.ex. två veckor. Kemi: insamling av vanliga bergarter. Sk<Ylans ekonomiska resurser var små, vilket framgår av en redovisning som denna: "Skolbiblioteket erhöll ett anslag från staten för 1923: 150 kr." "Undervisningsmateriel i fysik och kemi komplette- 19

10 rms. Dessutom en karta över Europa med de nya gränserna samt diverse bödker till referensbiblioteket." Resultaten i de skriftliga proven hade på den tiden en avgörande betydelse för avläggande av realexamen. Som exempel på i :ilken riktning kraven gick tar jag fram ämnena för svensk uppsats 1 realexamen vårterminen 1927: 1. Något om Frälsningsarmen. 2. Erik DaMberg (ur Snoilskys Svenska bilder). 3. Hur Sveriges statsskick förändrades under 1800-talet. 4. Den nytta och skada människan har av vinden. 5. Våra vanligaste bär- och fruktsorter. 6. skioptikonet och dess användning. 7. Beskriv arbetet inom något hantverk, som du känner till. 8. Svenskarna som idrottsmän. Jag valde första ämnet. TiM skolans verksamhet hörde de dagliga morgonbönerna. Det var högtidligt vid upprop och avslutninogar.. Vid en av ~.istnämnd: var jag med i en orkester och spelade pa mangel. Det hande ocksa, att jag fick traska fram för att hämta premium.. I skolans arkiv stötte jag bl.a. på några rektorsord, sagda v1d en skolavslutning av en hösttermin. Jag citerar en del av anförandet för att visa, vad vi unga kunde få lyssna till vid en skolas högtid: "Ja, när vi se tillbaka på den tillryggalagda terminen, så är det nog rätt mycket vi skulle önska vara alldeles ogjort. - Kanske känna vi oss så t~m mods att vi bra gärna ville viska fram ett förlåt. Inte till någon bestämd annan person kanske, men till skolan, till arbetsuppgifterna som vi inte alltid, långt ifrån alltid - fyllt som de borde fyllas - til'l det bästa inom oss själva, som vi inte alltid aktat så högt som vi borde- till Gud vars vilja vi mot bättre vetande inte alltid lytt. Men det är ännu ett ord som vi behöva få sagt, när vi se tillbaka på den gångna terminen, det är ordet tack. Eller är det inte så, att vi ha mycket att säga tack för. Inte bara för de kunskaper.de haft att ge utan också för samvaron och alla de människor som tillsammans utgör skolans vardag och bland vilka vi framleva en så stor del rtv vår dag. Huru mycket av godhet, av vänlighet och glädje strömmar inte dagligen oss till mötes ur skolans värld av människor, små och stora. Hur mycket av.kärleksfullt förtroende, milt överseende, av trofast tålamod och ljus tro på det bästa inom oss ha inte dessa människor ha:ft att ge oss alla. Vi leva under ett beständigt givande och tagande av livets goda gåvor." I skalans årsredogörelser återkommer under mina år vid skolan 20 faljande uppgift: "Liksom under föregående år ha eleverna en gång i månaden anordnat leikaftnar med lekar, ringdanser, kaffeservering m.m. I tur och ordning av de tre högsta klasserna." Dessa rader under rubriken "Ur skollivet" pekar på något både trevligt och nyttigt. Det rådde en mycket god stämning vid dessa aftnar, där också lärarna deltog. För den klass som svarade för anordningama var det en am!bition att göra det så trevligt som möjligt. Det är glada minnen från dessa fester, som ju betydde mydket för att skapa gemenskap mellan dem som tillhörde skolan. Ytteflligare något om Kalix. Det var inte alltid jag sökte mig till hemmet vid lov och helger. Då hände det vintertid, att jag tillhörde pulb'lrken vid Ryssgraven nedanför Rammelberget, där det var start och mål för skidtävlingar. Man stod ooh frös, medan de tävlande svettiga gick i mål. Det var skridskoåkning eller bandyspel på Kalixälvens is. Trevligt hade man, även om jag hade bekymmer med mina högst primitiva skridskor, sådana som man nu ser på hembygdsmuseer. Det tändes eldar på isen, det fanns förfriskningar m.m. Under de åren gjorde jag mitt första biobesök. Filmen Karl XII visades i Föreningshuset. Mycket spännande tyckte jag. Då och då besökte jag högmässan i Kalix' vackra kyrka. Där var en gripande stämning. Bäst trivdes jag med att sitta på läktaren och följa kantorn i hans verksamhet. Dock kändes det tröttsamt ibland med de autför långa predikningarna. En vår efter skolans slut deltog jag i konfirmationsundervisning. Gruppen bestod av 5 pojkar och ca 130 flickor. För oss från mellanskolan var lästiden kort, för min del endast en vecka. Det lblev muntra poänger ibland, heilt naturligt i en sådan alltför stor skara. Somliga hade svårt att finna svar på frågorna. Det viskades, och när hjälpmedel användes bakom någons rygg kom oväntade svar, beroende på atjt vederbörande i hastigheten fick fatt i fel text att referera. Det kändes stämningsfullt i kyrkan både vid lördagens förhör och söndagens nat:tvardsgång. På min lott kom frågor rörande Guds rike. Om jag svarade rätt minns jag inte. Att "kommunala" hade sin betydelse för Kalixbygden och dess ungdom, därom råder ingen tvekan. Dock hade endast ett fåtal förmånen att bli elever vid denna skola. Jag hade kamrater, som gärna vihe läsa vidare efter byskolan och som hade goda förutsättningar för studier. Samtidigt bör dock konstateras, att även ungdomar från 21

11 hem med svag ekonomi hade möjligheter. Från terminsavgifter kunde man befrias, helt eller delvis. Så var fallet med mig. Den skdlby'ggnad, som hyste kommunala mellanskolan, senare samreaisikolan, är nu riven och på dess plats har uppförts en modern simhall Denna utgör 'dodk endast en liten del av de skolbyggnader som tillkommit för grundskola, gymnasium och yrkesutbildning. Tack vare tre av mina syskon, samtliga boende nära platsen för min gamla skolla, har jag genom åren kunnat följa en imponerande skolutveckling. Kalix är i dag ett skolsamhälle. 3 Tre år vid "Spyken" 1927, det var det år svensk-amerikanen Charles Lindberg med fjygplan ensam flög över Atlanten, en mydket uppmäf'ksammad händelse, som till och med satte <>pår i mih första kortalbum: ett kort, taget vid karneval i Lund, föreställer flygaren och hans plan. 1927, det var det år då Uppsala universitet firade 450-årsjubileum. 1927, det var det år då betydelsefulla skolreformer beslutades. 1927, det år då en för mig påtagligare händelse inträffade: avfärd hemifrån med Lund som avlägset resmål. Alltså denna gång ut i världen och det på riktigt. Visst var det spännande! Först de två milen till Kalix, därifrån med buss till Vitvattnet, så tåg via Boden och Stookholm. Redan innan jag nådde Boden var känslan av ensa m:het borta. Efter påstigningen i Vitvattnet stod jag en stund på den öppna delen av vagnen utanför kupen och mediterade. Där stod en annan yngling i min ålder. Det blev ett trevande samtal och en överraskande upptäckt: ynglingen som kom från Haparanda skulle till samma stad, samma skola och samma klass som jag. Med minnen från mina gymnasieår hoppas jag kunna ge något om en svensk privatskola, på sitt sätt av betydelse för det svenska samhället.. Många ungdomar från Övre Norrland hittade vägen till Lunds privata elementarskola. Årsredogörelsen för skolan , som bl.a. har en uppställning över elevernas hemorter, visar att i gymna' siedelen då fanns 10 elever från Västerbottens län, 8 från Norrbottens län. Resorna för mig blev genom åren många med intressanta uppl~velser och inte minst underliga sammanträffanden. Så t.ex. min~s jag följande från första resan och ett uppehåll i Stockholm. Jag hade att 22 23

12 soka rätt på en släkting i Sundbyberg. Dit tog jag mig med spårvagn. Utifrån den adress jag fått hemifrån vandrade jag gata upp och gata ned men kom inte rätt. Träffade tvenne flickor, tog mod till mig ooh frågade, hur det förlhöu sig. När jag nämnde Emil Johansson, kom det muntra beskedet från en av dem: "Jaså han, han bor nu i Duv1bo ett par kilometer härifrån - och det är min far". Många gånger gästade jag den familjen och en annan anförvant Alvar Johansson, då boende i Södertälje. Med tacksamhet minns jag dessa besök hos gästfria människor. Av händelser under mina tågresor i slutet av 1920-ta'let minns jag inte bara de tröttsamma nattimmarna, jag utnyttjade aldrig sovvagn, utan även gånger då tåget stannade ute på banan. I timmar kunde man få vänta, medan reparationer utfördes. Det betraktades som nå,got naturligt, man slog sig ner på banvallen och bekantade sig med varandra. Fanns det månne något som hette stress på den tiden? Så till skolan. Hur tedde sig inträdet i en skolvärld i Skåne för en yngling så långt norrifrån? En del minne~bilder framträder. Det kändes en smula främmande för mig med allt detta annorilunda: språlket, stadsmiljön, nya kamrater, hemlängtan förstås. Emellertid inordnade sig den blyge ynglingen i det nya, jag har övervägande positiva minnen rörande mina kamrater. Men även här liksom i Kalix hän'de det, att jag under lektioner kom med svar som åstadkom munterhet eller kritik. Jag röjde okunnighet i elementära ting, och jag kände att jag hade luckor i min allmänbildning, förklarligt med tanke på mina uppväxtförhållanden. Allledig tid från skolan hade ju ägnatt1s åt praktiska sysslor i skogen, på sjön och på åker och äng. Därtill kan läggas, att jag under studieåren i Kalix upplevde en stark isdlering. Sä:kerligen har många ungdomar "från landet" gjort samma ef1farenheter som jag i det avseendet. Min självkänsla växte sig dock star'kare med åren. Helt kort presenterar jag den läroanstalt jag tillhörde genom några uppgifter, hämtade ur bokverket "Lunds privata elementarskola ", utgivet 1957 på Sveriges Studenters förlag. Historiskt indelas skolans verksamhet i följande perioder: realskolans tid , åren , nya tiden från En dynamisik person Johannes Strömberg ledde skolan Under hans ledning tillkom den skolbyggnad, som fortfarande står i ~kolans tjänst. Kven en inre förnyelse vidtog. Modigt och vaket prövade han 24 nya vägar inom undervisningen, vägar som visade sig praktiskt framkomliga ooh gjorde skolan till i viss mån en försöksskola. Att en avslutningsklass borde inrättas för de elever, som vid konfirmationsåldern ~lämnade skolan och ägnade sig åt praktiska yrken eller sökte sig till högre ämbetsverk, därom hade man en tid diskuterat i skolkretsar. Strömberg gick från ord till handling. En medborgerlig examen inrättades för den som önskade erhålla full kompetens för inträde vid Statens järnvägar eller i postelevkurs. TiH denna kurs, som slutade 1902 och som kan ses som föregångare till rea!lexamen, hade även kvinnliga elever tillträde. Genom 1905 års läroverksstadga inrättades en dylik avslutningsklass vid statsläroverken. Dessa organiserades som 6-åriga realskolor med realexamen som mål och 4-åriga gymnasier till studentexamen. Lunds privata elementarskola fick vid den tiden sin definitiva dock annorlunda utformning: en 3-årig realskola och ett 3-årigt gymnasium. Ytterligare ett projekt av de många som tog form under Strömbergs rektorstid var elevhemmen. Vad ett sådant internat och även s kolan betydde kan de<lvis utläsas av följande. Signild Edestrand, en av föreståndarinnorna, berättade 1913 i tidningen "Idun" om sin familj på 36 pojkar. "Somliga är i sanning ovanliga. I korgstolen i en lugn vrå av rummet sitter en ung man med mörkt hår och mörka mustascher. Med intensivt intresse läser han grekiska idyller, över S<ltta till en gammalmodig och svårfattlig franska - och han njuter oerhört. Förr var han distinktionskorpral, men efter två år blir han stjudent med högsta betyg i latin, grekiska, franska, tyska och engelska." Här sätter jag in en parentes. Ryktesvägen har man sagt, att denne begåvade yngling var den inte okände Per Edvin Sköld. Dock har en av dennes söner vid min förfrågan i saken förklarat, att så var inte fallet. Sant är emellertid, att Per Edvin avlade studentexamen vid skolan Åter tiu Signild Edestrands presentation av sina gossar. "En annan av hemmets skyddslingar är den av pressen sistlidne vår omtalade Erik Bergström, som påstods behärska 24 språk. Med denna uppgift var han själv på grund av dess överdrift missnöjd, ty mer än 17 anser han sig inte ha kommit till ännu. Hans språkbegåvning är emellertid fenomenal och enastående." "I ett soffhörn sitter en man med kloka allvarliga ögon bak blänkande glasögon. Han har varit elektri- 25

13 ker, haft plats som avprovare av dynamomaskiner och är ende son tih en fattig änka i mellersta Sverige. Denna vågar inte för sina grannar omtala, att sonen sitter på skolbänken nere i Lund, emedan detta skuue stämplas som ett utslag av straffvärd lättja och högfärd. Men kanske sedan han nu blivit student med högsta betyget i matematik och fysik och kommit in vid Tekniska högskolan, andra klass, då kanske man förlåter honom -och henne." Som Strömbergs efterträdare utvalde skolans direktion 'licentiaten Harald Körner. Även denne löste sin uppgift med kraft och energi. Hlevantalet sjönk visserligen en tid (första världskrigets och efterkrigstidens), men v1d Körners avgång 1944 närmade sig lärjungesiffran 600-talsstrecket. En märklig statistisk uppgift kan nämnas. Under Strömbergs rektorstid hade inskrivits elever, varav förts till studentexamen, dvs omkring 38 %. Under Körners 28-åriga rektorstid inskrevs elever, varav tog studentexamen, vilket gav omkring 39 %. En lika märklig kommentar g avs samtidigt: "Skolan hade under Körners ledning försvarat sin ställning". Rektor Körner var inte min lärare någon gång under de tre åren, så mina Ikontakter med honom inskränker sig till mina besök på hans expedition. En gång när jag trädde in på expeditionen, blev jag glatt mottagen, han harklade sig och frågade: "Vad vih nu Elle Felix?" En annan gång ändrade sig hans välvilja till bisterhet - helt förståeligt. Jag erbjöds att få bo på elevhemmet, men med hänvisning till att jag bodde hra och!billigt tackade jag nej. Han utropade ilsket: "Här gör man allt för att hjälpa och så avvisas hjälpen!"- Gjorde jag månne rätt den gången? Det avgörande för mig, när jag den gången tog ställning var, att jag trivdes så bra med den kamratkrets jag tillhörde på inackorderingsstället. Mina gyronasiestudier inträffade under en brytningstid inom svenskt skolväsen års genomgripande skolreform berörde - eniigt vad jag kunnat finna - endast obetydligt den årskurs jag tillhörde. Det var studier enligt den gamla ordningen, grundad på 1904 års skolreform, dock med en viss anpassning till den nya. Den gamla gyronasieordningen kännetecknades av tvenne linjer: real- och latingymnasiet. Fr.o.m. mellersta ringen var latingymnasiet uppdelat på två grenar: den ena med, den andra utan grekiska. Jag valde latinlinjen utan grekiska, vilket bl.a. innebar, att mate- 26 rnatik var ett av huvudämnena. På greklinjen kunde man välja hebreiska i stället för engelska och på reallinjen ryska i stället för franska. skolans årsredogörelser har utförliga uppgifter om läro- och läseböcker samt om under året genomgångna kurser, ett rikt källmaterial att ösa ur, om man vill redovisa vad undervisningen i stort hade att ge. Då detta emellertid sku'lle bli en alltför omfattande presentation, har jag vah att ge glimtar från den långa raden av lektioner och skolan i övrigt. Jag hoppas därvid, att mina minnen inte alltför ofta tar miste. Ämnet modersmålet hade på den tiden inte så stora variationer som det numera har. En viktig plats intog litteraturhistoria. Fann jag denna gren av ämnet intressant? Nej, så var inte fallet. Jag minns hur svårt det var att 1dara av hemläxorna. Jag var nog inte tillräckligt mogen för litteraturanalyserna. Läroboken var inte heller så inspirerande. Betydligt bättre blev det, när vi kom fram till ta'let. Tack vare hjälpmedel, författade av skolmannen och författaren Josua Mjöberg, fångade många litterära verk mitt intresse. En rad poetiska bidrag lärde jag mig till och med utantill. Särskilt fängslade mig Viktor Rydbergs dikter, hans kända "Kantat 1877" blev en av mina älsklingsdikter. Vår lärare i ämnet, licentiat Veide, värderade jag högt, men möjligen var han för mycket "en av de stilla i landet". Det blev ingen riktig fläkt över lektionerna. satslösningarna, som krävde mycken tid, var både nyttiga och nödvändiga men skapade ingen munterhet. Vid uppsatsskrivningarna, som hölls i aulan med många klasser på en gång, höh jag mig liksom i realskolan till de s.k. fackämnena. Jag vågade tydligen inte annat. Jag minns, att det någon gång förekom störande intermezzon under skrivningarna. Är det månne sant som sagts, att därvid Olle Carle, Expressens nu kände Cello, då var i farten? Om vi övade praktiska skrivelser enligt gällande anvisningar minns jag inte, däremot att det förekom övningar i våra grannländers språk. "Lektorn Tage Nörregard från Ribe höll under tiden O'ktober lektioner i danska med mellersta nngens olika avdelningar." Förekom föredrag i någon form under svensklektionerna? Ja, men inte övningar i föreningskunskap. Våra svensklärare gav oss ungdomar en ambitiös undervisning 27

14 enligt den tidens direktiv och krav, men som student upplevde man starkt, att det kunskapsinnehåll man fått inte överensstämde med det praktiska livets krav. En utveckling till det bättre har i det avseendet ägt rum fram till dagens skola. Varför satsade jag på latinet, detta "döda språk"? Valet var inte helt planlöst. Mina föräldrars högsta önskan var för min del prästämbetet, men hur förklara, att jag på latinlinjen valde matematik, inte grekiska? På den frågan kan jag bara säga, att det blev så. På den tiden var det naturligt att läsa latin, ooh ämnet matematik gillade jag. La:tinet hade många timmar i veckan. Tråkigt ämne? Nej, inte a'lls trots grammatikplugget. Det låg något av spänning i försöken att finna mening i texterna. Ibland kändes det dock tungt, särskilt vid de skriftliga proven, att brottas med besvärliga oratiodbliquakonstjruktioner i de fall att subjektet fanns överst på sidan och predikatet längst ner. I textbödkerna dominerade krigsskildringarna, men stjudierna gällde också intressanta texter, som t.o.m. lockade till utantillinlärning, t.ex. dikten "Pyramus och Thisbe" i Ovidius metamorfoser. Horatius, den store skalden, hade mycket att ge. Särkert är, att vår lärare, licentiaten Harald Sjövall, skapade trivsel på lektionerna. En bra lärare, en stor skämtare, som ofta fick oss att skratta. Från en lektion minns jag följande mycket tydligt. Sjövall säger med spjuvern i ögonvrån ungefär så här: "Kvinnan framträder inte så mycket i historieböckerna, men kom ihåg pojkar, att hon be- tytt mycket mer än ni tror. Hon har arbetat bakom kuesserna!" Själv lärare längre fram förde jag den sanningen vidare tih mina elever. I min boksamling har jag SjövaHs bok "SkoHjus och strykpojkar", som gavs ut Hiland har jag undrat, varför mina minnen från lektionerna i engelska är så få. Inspirerande var inte undervisningen, mycket beroende på mig själv som hade dåliga förkunskaper från kommunala mellanskolan. Texternas fel? Möjligen, men läseboken "Rainbow Island" fann jag spännande. En stark munterhet, sådant hände givetvis i!yland, orsakade jag själv: jag hade levererat en tokig användning av ett främmande ord. Franskan och läraren Johan Linders går jag gärna till i mina tankar. Denne lärare hade fått namnet "Snickaren". Att han påminde om en snickare har jag svårt att förstå, däremot tycker jag namnet 28 bättre överensstämmer med hans sätt att undervisa. Det var en väldig fart på hans agerande i klassen. Redan i dörren kom han i gång med sitt arbete. Inom några sekunder förhörde han oss, med rappa frågor och skriftligt med flera elever framme vid skrivtavlan samtidigt. Resultatet blev bra dock inte så strålande som man kunde vänta sig av en sådan intensiv undervisning. Hans stora kunnighet ledde till ständiga jämförelser med latinet, italienskan och spanskan. Han fordrade mycket av oss, men märkligt nog upptäcker vi, att hans efterrådare licentiaten Albert Sjögren, vår lärare i sista ringen, stäl'lde ännu större krav på oss, dock en god sak: han uppmuntrade oss till extraläsning. En sådan chans tog jag. Undervisningen i moderna språk intog en betydande plats på schemat, vad antalet timmar per vecka beträffar. För dem med studentexamen betydde detta goda möjligheter till fortsatta högre studier med kurslitteratur på främmande språk. Emellertid hade undervisningen sina brister, sedda ur vår tids krav, på det sättet att alltför sällan samtalsövningar förekom. Som student kände man sig därför rätt bortkommen ibland, när man samtalade med främlingar från annat hnd. Samtidigt som jag noterar detta förhållande är det på sin plats med ett annat konstaterande: språkstudierna kräver i vårt land en väldig mängd av tid och arbete i jämförelse med vad som förekommer av sådana i länder som England, Frankrike och Tyskland. Gustaf Lindeberg, teologie doktor och filosofie licentiat, docent i missionshistoria, undervisade i kristendom. Han utstrålade en höggradig energi. Orden kom klara och skarpa, både då han satt i katedern eller ledde morgonböner i aulan. Jag satte honom högt som lärare. Någon gång hände det dock, att jag reagerade över hans bryska attityd mot någon, som inte kunde svara på hans frågor. Hans bestämda uppträdande torde förklara, varför han kallades "Heliga vreden". Jag ser ingen nedvärdering i den benämningen. I ämnet ingick väl mycket av kyrkohistoria, detta dock inte beroende på läraren utan den föreskrivna läroplanen. Ur nutida bedömning sett borde det ha varit mer av aktuella frågor och nutidsproblem. Dåtidens kursplaner behärskades i alltför hög grad av universitetens lärdomsvärld. Vi läste filosofi, psykologi och logik, allt med den berömde filosofen Hans Larssons skrifter. Betyg gavs inte på dessa ämnesområden, 29

15 men att jag under dessa lektioner engagerade mig en hel. del ka~ jag utläsa av de anteckningar jag gjorde i de läromedel v1 utn.ytqade. tror säkert det var nyttiga tankeövningar under de lekuonerna. J ag o f' 1 k.. Mitt starka intresse för det förgangna lck mte myc en nanng under lektionerna i historia. Dessa förflöt trögt, minns jag. Lära~en, docent i Nordiska språk, var en fin, fridsam människa, som mte gjorde mycket väsen av sig. När han fö:hörde läxan, följde han noggrant läroboken och i en liten anteckmngsbok satte han betyg efter svaren på frågor han ställt. Mitt intre:se. för d:etta äm.ne kom dock att bestå och det blev mitt huvudämne 1 ftlosofte kandtdatexamen. M;tematik hörde till mina favoritämnen, och detta gällde särskilt då vår klass hade som lärare docenten i astronomi, Gunnar Malmqvist. Hans stilla försynta väsen gjorde lektio~erna fridsamma, men de gav oss, duktig pedagog som han var, gedtgn.~ k~ns ~aper. H~ns humor var välgörande. Låt mig ge ett exempel harpa. V1~ provrakningar kunde det förekomma, dock sällsynt, att ett tal mte kunde lösas och om man angav detta fick man rätt svar. Man skulle svara "OlÖsligt". Min bänkkamrat.kjell b:,gagn~de ~ig av denna ~öjl~ghet alltför ofta, så när Malmqvtst en gang gtck 1genom provrakmngar lutade han sig över min kamrat och sade: Du, Kjell, får gärna skriva "Olösligt", men jag föreslår i så fall, att du skriver "Olösligt för mit~ kursplanen för matematik, latinlinjen mellersta rin.gen, häm~ar jag följande: "Geometri, läran om transversaler o.ch tnan~lar~ hkformighet. Enkla planimetriska och rymdgeometnska berakmngar. Studium av enklare funktionsformer. Algebra. Rena andragradsekvationer samt ekvationer av andra graden med en obekant, ekvationssystem med flera dnkanta. Problem. Läran om rötter. potenser och logaritmer. 6 skriftliga arbeten, alla på lärarrummet." Varför nu detta citat ur en kursplan? Jo, för att motivera en fråga jag ställt många gånger: När har jag under ~in yrkesve~ksan::ma ~id haft användning av det arbetskrävande studtet av funktwnslara, m vecklade ekvationssystem och dylika? Visserligen blev jag humanist, men även om man bortser från det förhållandet, anser jag det befogat anmärka, att kursernas uppläggning i detta ämne i många stycken inte motsvarade behovet för fortsatta studier eller praktisk verksamhet. Biologiläraren licentiaten Björn Ursing var en person helt i min 30 smak. Lektionerna gick i munterhetens tecken. Han satt - det här var biologisalen - uppflugen på en hög taburett bakom ett smalt bord. När våra svar inte var bra, och det hände inte så sällan, kom från läraren träffande och lustiga kommentarer, åtföijda av vilda gester, varvid han alltid stökade till sitt hår. En kunnig och duktig pedagog var han, och det är här på sin plats att erinra om hans idoga arbete som forskare, vilket bl.a. gav som resultat det kända bokverket "Svenska växter i text och bild". På den tiden var det föreskrivet, att ett visst antal växter skulle pr~ssas oc~ sättas in i herbarium. Enligt "Förteckning över obligatortska fenearbeten" 9kulle herbariet innehålla minst 150 arter. Växtinsamlingen gillade jag, och resultatet blev cirka 200 växter. Det var inte alltid lätt att genom examination komma fram till växternas rätta namn. Det är att märka, att på den tiden läromedlen saknade växter i bild. En av mina klasskamrater, Tage Tejler, samlade cirka 800 växter. Bra gjort! Ett sådant omdöme överensstämmer inte med vår tids betraktelsesätt. Kapten Osvald Kragh ledde gymnastiken. De stunderna var trivsamma och avkopplande, även om jag hade svårt med sådana övningar som hopp och klättring med rep. Väldigt engagerade mig lekarna, t.ex. brännboll, som vanligen avslutade lektionerna. Bolllekarna inomhus och handboll utomhus (skolplanen var för liten för fotboll) gav mig en viss bollsäkerhet jag haft glädje av även längre fram i mitt liv. ~ Teckningslektionerna var trivsamma och avkopplande. Vi hade en hygglig lärare, alltför snäll, och det var inte alltid så lugnt i klassen. ~~ots?etta arbe.tade vi flitig~, där vi satt med framför oss uppställda foremal, som Vl noggrant ntade av. Ibland förekom Iinearritnina även detta intressant. När någon uppträdde bråkigt eller tråkio-~' hotade ~an. n:ed ~apport till roektor, men vi tog inte så allvarligt ;a h~tet, da v1 JU vtsste att en saclan hotelse inte blev verklighet. Vad m1g angår, har jag i minnet den gången, då jag kastade min penna upp mot taket. Att läraren stod bakom mig hade jag inte observerat. Han tog ett kraftigt tag i mitt hår och drog mig upp, samtidigt som han med ord gav uttrycik för sitt missnöje. ovi ungd.oma:. var inte s~ snälla alltid. Vid terminens början kom fran tecknmgslararen en staende fråga, vilka som hade ritblock kvar från föregående termin. De som hade sådana, behövde inte köpa dem 31

16 genom läraren. De flesta rapporterade, att de hade block, men. t~gade efteråt till pappershandeln mitt över gatan, där det var billigare. Vidare lär det ha hänt, att elev som köpte teckningsmateriel av läraren hetalade denne med ettöringar. Därtill lär det vara sant, att elev, som blivit skyldig läraren 4 öre för 4 häftstift, betajade med en hundralapp. I båda dessa fall godtog läraren betalningssättet. För att få ut betyget vid terminens slut måste man ha avklarat sina eventuella skulder hos honom. Det var säkert så, att han på detta sätt viue fostra oss ungdomar till noggrannhet och till fullgörande av åtagna förpliktelser. Den kortare studiegång, som "Spyken" erbjöd (3 i stället för 4 gymnasieår), ställde självfallet krav på både lärare och elever. I årsredogörelserna redovisades elevernas tid för hemarbete. Aven om elevernas uppgifter inte alltid var så pålitliga, säger de ändå något. Antal hemläxor var till måndag för resp. gyronasiering 3, 4-5 och 4-5. övriga dagar: 3-5, 3-6 och 3-6. Läxläsningstid pr vecka resp. ca 20 tim., 24 och tim. Till detta kan läggas tid för arbete i hemmen med skriftliga uppsatser i modersmålet. Elevernas frånvaro kontrollerades, vilket särskilt gällde de inackorderade. I årsredogörelsen heter det: "Varje morgon och varje eftermiddag lämnas från varje klass till rektor rapport angående frånvarande elever. Visar det sig då, att någon är frånvarande utan att ha anmälts sjuk, besökes han i regel antingen av skolans läkare eller rektor eller klassföreståndare. I många fall besökas även de elever som anmälts sjuka. Skulle någon gång epidemier hemsöka staden tillses i regel, att alla insjuknade elever få besök av läkaren. Emellertid äro sjukdomsfallen i förhållande till antalet elever i regel mycket få vid skolan." Och vidare: "I regel får varje elev minst en gång pr termin besök i sin bostad (gäller inackorderade). Till hemmen meddelas minst en gång pr termin hur elev skött sig." Under rubriken "Hygieniska förhållanden" meddelas: "Som vanligt hava skolbad anordnats i stadens badhus, varigenom skolans elever beretts tillfälle att bada var fjortonde dag eller varje vecka mot en avgift av ca 40 öre pr bad. Omkring 150 elever hava begagnat sig härav. Många bada emellertid i hemmen här i staden eller i närheten av Lund." En kommentar: Meddelanden av ovannämnda slag torde i första 32 hand varit avsedda för föräldrar, som hade sina studerande telningar långt från hemmet. SkO'lan hade följande elevföreningar: Lunds kristliga gymnasistförbund "Pro Vero", Litterära föreningen "Mimer", Naturvetenskap- 1iga föreningen, Gymnastik- och Idrottsföreningen samt Elevhemsföreningen. Jag deltog någon gång i sammankomster, men ingen av föreningarna tycks ha lo<-'kat mig till medlemskap. Det var för mig inga fritidsproblem tack vare många kamrater. Vi hade trevligt, vi fyra som!bodde hos rara fröken Sandqvist, Arkivgatan 11 a. Vid samma gata intog jag måltider i ett "matlag", som hölls av en syster till en av mina kamrater. Aven i denna krets, en större sådan, var trivseln god. Vid en samling av mera festllig karaktär hade jag mitt första framträdande, då jag bl.a. sjöng en "buskisvisa". Skötte jag mig bra som elev? Svårt besvara en närgången fråga av det slaget. Jag tror mig ha varit rätt stillsam i klassen, skötte mina hemuppgifter. Var jag "plugghäst"? Nej, kamratgemenskapen tog sin tid, hemma i bostaden var det tidvis väl så mycket av kortspel. Vi debatterade, promenerade, gick på bio. Aventyr med flicikor? Givetvis, men bara ett exempel. Vid en höstfest i Kulturhistoriska museet åkte jag karuseh med en flicka, hösten Tio år senare blev hon min hustru. Till sist några ord om dåtidens bildningsväsende och skolans plats i detta. Under 1900-talets första hälft expanderade bildningsväsendet starkt. Folkskolan utökades, fortsättningsskolan kom, det fanns högre folkskolan, kommunala mellanskolan, samrealskolan, högre allmänna läroverk och privata skolor. Ett omfattande folkbildningsarbete växte fram med biblioteksverksamhet, studiecirklar, föreläsningar osv. En viktig del av detta arbete utfördes av folkhögskolan. Den kraftiga tillväxten av industri, handel och praktisk verksamhet krävde utbildning av speciell art och bidrog till ett utgrenat nät av olika praktiska skolor, såsom lärlingsskolor, yrkesskolor osv. Statliga och kommunala förvaltningar krävde utbildat folk. Till denna brokiga utbildningsapparat hörde Lunds privata elementarskola. Vad skulle jag använda den studentexamen till jag avlade i juni 1930? Ett svårt problem i kristid. En yrkesutbildning återstod. Tänkbara möjligheter framgår av följande uppgifter ur årsredogörelsen 33

17 för skolan läsåret angående vårterminen 1930 avgångna cl~~ l.. Från realgymnasiet: till Lunds universitet 7, Uppsa a umversttet 4, Chalmers institut 2, Tekniska högskolan 2, apatekarbanan 2, ~andelshögsköla 5, affärsbanan 1, pappersindustrin 1, Gymnasuska centralinstitutet 1... Från latingymnasiet: till Lunds universitet 32, Uppsala u~1vers1t~t g (varav till teologiska och filosofiska fa~~l:~terna 23 och ttl.~ medicinska fakulteten 7), handelshögskola 3, milltaryrket 3, skogshagskola l, till sjöss Yrkesval i kristid Nog kände man av den ekonomiska krisen i 1930-<talets början. Sant är, att utibildade sökte tjänster utan krav på avlöning med förhoppning om att få en inkörsport till fasta jdbb. För mig blev det ingen katastrof: jag hade mitt föräldrahem med affären, fisket och lantbruket. Jag kunde återvända till arbete jag var van vid. Sommaren 1930 var jag en tid en farbrors medhjälpare i fiske. Att den sysslan hade sina risker fick jag på allvar uppleva under en fiskefärd vid midsommartid. På hemväg från en fångstplats i Bottenviken med vår Ella båt, fullastad efter en stor fångst, mötte vi hårt väder. Innan vi tog upp strömmingsskötarna, tog vi upp ett par bräder från båtens botten och fäste dessa på båtsidorna. Denna ovanliga åtgärd och en stor vattenhink, med vilken vi öste vatten snabbare än med en pump, blev vår räddning, men först efter ett jättearbete. Fiskerinäringen hade givetvis sin stora betydelse under de svåra åren, men nöden och arbetslösheten var mydket kännbar i hembyn. Fångstresultaten varierade starkt och priserna var låga. Särskilt de stora familjerna drabbades hårt. Många familjeförsörjare var hänvisade till nödhjälpsarbeten, s.k. AK-arbeten, med långa resor, exempelvis till Småland, och mot urusel betalning. Då och då biträde i vår affär fick jag bevittna hur gråtande föräldrar bad om hjälp med mat. Mina föräldrar ställdes inför svåra avgöranden. Att sälja på kredit tog sådan omfattning, att kraschen var oundviklig. Det var bistert. Inte glömmer man så lätt, när växlar skulle omsättas eller när fjärdingsmannen kom på besök. I avvaktan på inkallelse till militärtjänst och i ovisshet om framtiden vistades jag hemma hela hösten Inryckningsdagen inträffade i början av januari Jag kan inte låta bli att berätta om 35

18 hur Boden blev mitt militära "fäste". När jag som gymnasist mönstrade i Lund, blev jag på grund av en hjärtåkomma uttagen till t~änst som expeditionsbiträde. Därvid uppkom frågan om min placenngsort. Vid ett långt bord satt ett tiotal personer engagerade i inskrivningsförrättningen. Från en av dessa kom frågan: "Var vill ni tjänstgöra?" På svaret Boden följde ett rungande skratt och någon sade: "Dit kommer ni alldeles säkert!" "Tänka sig att frivilligt landsförvisas!" Så uppfattade jag episoden. Utbildning kan erhållas i många former och på olika sätt. Där man står i yrkesarbete lär man sig mer och mer, och man får vad som numera bedöms vara meriter inför fortsatt utbildning: arbetslivserfarenheter. Min första militärtjänstgöring , sammanlagt 260 dagar, betydde för mig en skolning på det administrativa området, en ut!bildning av värde för mina skolledaruppgifter längre fram. Kände jag mig tillfreds med att arbeta som expeditionsbiträde vid Militärbefälet för Övre Norrlands trupper? Av mina bevarade dagboksanteckningar, som omfattar två månader våren 1931, framgår att jag längtade till trupputbildning. Min hälsa hade förbättrats, och jag räknade med ytterligare positiv utveckling genom ett härdande uteliv. Samtidigt visar dock anteckningarna, att jag vande mig vid min,lott. Det var fredstid, och krigets allvar låg fjärran. Den tidens sitjuation kan belysas av uppgiften, att min högste chef under min inkalleilsetid mestadels vistades i Geneve på nedrustningskonferenser. Redan första dagen sattes jag vid en skrivmaskin, någon tid för övningar enligt rikviga grunder gavs inte. Det blev därför "pekfingervalsen", det skrivsätt jag fortfarande använder. Kamraten 515 Johansson från Råneå behärskade situationen på ett helt annat sätt än jag, handelsutbildad som han var. Hur en jämförelse mellan oss båda utföll, säger sig självt. Någon orientering om den militära organismionen m.m. fick jag 'inte, med undantag av några få timmars undervisning på mitt 'kompani. Kanske förklarar detta, varför jag ibland råkade så att säga "i blåsväder". Ett par dar efter inryckningen är jag på väg mot min kasern, då jag hör signaler och observera:r, att man ställer sig i givakt och gör honnör. Så gör även jag - men med ryggen mot regementsflaggan på kanslihuset. Fadäsen rb~ir jag strax uppmärksammad på, ity att min kompanichef råkar stå mitt framför mig. En <l!nnan gång några vecikor senare står jag på kaserngården och 36 tittar på en ceremoni, då nyinryekta hälsas välkomna. En tung hand läggs på min ena axel och en major ryter:" Varför hälsar ni inte på fanan?" Mitt försvar, att jag inte trodde mig tillhöra de på planen församlade,,räckte tydligen inte, eftersom mitt nummer och n<l!mn antecknades. Intet avhördes dock. Expeditionsarbetet var slitsamt tyckte jag. Mina överordnade krävde mycket. Stabschefen var en arbetsmänniska som få, uppskattades av oss skrivare för sin renhårigh~t. Adjutanten var inte så rättvis alltid, när det bedömdes varför det blivit så och så. Dock hade han alldeles rätt den morgonen han beordrade mig att byta skor. Jag hade fått den stolliga iden att utnyttja mina till studentexamen förvärvade lackskor i stället för de klumpiga militärpjäxorna. Noggrannhet gällde för allt på expeditionen. Hade man för chefen för hemliga avdelningen glömt ett skiljetecken i en utskrift, snabbt hade man honom över sig som en hök. Det var en god skola. Rekryttjänsten betydde visserligen ett avbrott i min egentliga utjbildning, men samtidigt betydde inkahelsen en sysselsättning för mig under en svår ekonomisk tid. Synd bara att den kontanta ersättningen var så låg: 50 öre om dagen. Mina dagboksanteckningar talar ibland om den goda trivseln på skrivarnas logement på det s.k. malajkompaniet. Det författades t.ex. logementsorder i humorns tecken. Ett par sådana aktstycken har jag bevarat. Kortspel förekom flitigt, jag deltog inte, då det gällde pengar, "ägnade mig hellre åt den kära pipan". Inte heller deltog jag i kamraters tilltag att trassla till sängen för vpl Lundmark, teol. stud., "bädda säok" m.m. Va'd som lockade ttll denna form av mdbbning var hans gnäll på kvällarna över att vi störde hans insomnande. Vpl Lundkvist från Gällivare var en skicklig fiolspelare, vars musik vi avnjöt både på "luckan" och på Wallströms kondis. När så min kamrat Bengtsson och jag erhöll tillstånd att hyra rum på stan för att bedriva studier, kunde det heta att de enda studier vi bedrev var musik på Wallströms kondis. Det låg en smula sanning,j detta tal. Badutflykterna sommartid och militärmusiken i regementsparken, biobesöken, det goda kamratskapet, det är mycket som gett glada minnen från första tjänstgöringen. Under Bodentiden rörde sig mina tankar ofta kring frågan vilken yrkesutbildning jag skulle inrikta mig på. Allt verkade så hopplöst. 37

19 En ohanrs jag fiok erinrar jag mig mycket väl. Under lantmäteriförrättningar på 1920-talet, då farfars ägor fördelades, ja så skedde 'faiktiskt på den tiden, fick jag intresse för lantmätarens yrke. Det föreföll mig vara ett omväxlande jobb med än skrivbordsarbete än vistels e ute i naturen. Den lantmätare, som haft hand om vårt lantmäteri, erbjöd mig två års praktik. Därav blev dock inte, på mina föräldrars bestämda avrådan. I nyssnämnda dagbok har jag för den 27 februari 1931 noterat följande: "Min högsta önskan och traktan är att få ägna mig åt folkskoillärarbanan och hoppas på det hållet få en dräglig tillvaro". En möjlighet i den vägen dök upp just det året. Genom ett särsjkilt regeringsbeslut fick man ta in fem studenter i FolkSikoleseminariets i Luleå avslutningsklass. Jag tog den chansen, sedan jag fått uppskov med min återstående militärtjänstgöring till påföljande år. I slutet av augusti ägde prövningar rum i Luleå. Om jag minns rätt var antalet sökande 27, varav 4 med fil. kand.-examen. Prövningarna var begränsade till musik och slöjd. Orgelspelningen gick bra,,tyckte jag, jag hade ju framträtt som orgelspelare vid gudstjänster i hembyns missionsbpell. Hur jag 'klarade slöjdprovet vet jag inte, men så mycket vet jag att min kamrat vid närmaste hyvelbänk inte klarade provet. Hans hyvel satte djupa spår i plankan. Han frågade mig, hur man skulle bära sig åt. Efter en hastig anvisning måste jag gå vidare med mitt. Det rådde givetvis en intensiv spänning, när skolans rektor meddelade resultatet. Fyra namn nämndes som intagna och så kom utropet: "Och så den där X!" Just denne X var den med det dåliga slöjdresultatet. Med tanke på,den ställning fadern till denne intagne hade, så låg misstanken nära, att allt inte gått rätt till. Vi, som inte blev intagna, talade med varandra om överklagande, men därav blev intet. Enligt uppgift lär stridens vågor ha gått höga inom kollegiet vid!bedömningen av de sökande, vilket förklarar rektors irriterande besked. Efter försöket i Luleå kom beslutet att satsa på akademiska studier. Föräldrarna ställde sig positiva till valet. En berättigad fråga 1kan man ställa i detta sammanhang: "Visste föräldrarna vad ett sådant ställningstagande skulle innebära?" Jag är inte så säker på att så var fallet. Vad som dock är säkert, det är, att det var av omsorg om mitt väl odh ve de tog detta steg. 38 När jag nu långt efteråt noterar denna satsning på högre studier, läser jag följande rader i en tidnings kultursida (SvD ), som kanske passar in på avgörandet hösten 1931: "Adepterna (lärjungarna) och deras strävsamma föräldrar drömde naturligt nog om den trygghet och de feta platser som de ansåg vara den aka:demislka utbildningens självklara frukt". Hur klara ekonomin? Jo enligt samma överväganden som tidigare: arbete under ferierna, sparsamhet, hjä'lp från hemmet och lån. Hur jag ibland kände det, lyser igenom där det i min dagbok står så här: "Nog vet jag att jag är familjens svarta får och penningutsuga.re, men jag har råkat i den situationen." Svensk Studentkalender präglades under dessa år av pessimistiska inlägg i yrkesutbildningsfrågan. I 1934 års upplaga gav professorn vid Stockholms högskola Erik W ellande r några reflexioner över ämnet "Inför valet av levnadsbana". Inledningsvis konstat~rade han att arbetslösheten var betydande även inom de intellektuella yrkena och särslkilt de banor till vilka vägen går genom högskolor av skilda Silag. "Banor som kräva många års studier bör man överhuvud icke slå in på, om man inte är alldeles säker på sin kallelse och har bestämda utsikter att kunna klara den ekonomis ka fdl.gan... Det börjar bli trångt vid köttgrytorna och lite magert om köttet. Studentbetyget är inte längre ett fribrev på en plats vid köttgrytorna." Sist sade han: "Det krävs numera även av den akademiskt bildade något av den ras:khet och driftighet, av det frejdiga och friska humör, av den förmåga att finna sig till rätta i olika lägen och utfinna nya möjligheter, som enligt Cad Jonas Love Almqvist 1ir grundväsendet i den svenska nationalkaraktären." A ven om jag innan detta skrevs hade hört liknande varningens ord blev det Lund ändå. Min väg vid universitet var då inte klart utstakad, jag stod i valet mdlan att bli präst eller lärare. I det läget föll valet på ämnet religionshistoria, som tillhörde både filosofiska och teo'logisika fakulteterna. Jag satte prästyrket högt, men en väsentlig fråga var den, om jag hade den fasta övertygelse som ämbetet krävde. Under militärtjänsten hade tvivlen växt i styrka, vi'lket vissa anteckningar i min dagbo'k visar _ Enligt SvenSik Studentkalender erhöllläraryrket en betydligt bättre prognos än prästens värv, beroende på den pågående expans,ionen av skolväsendet och därmed ett större behov av utbildade lärare. _ Det h'lev Faosafiska fakulteten, ämnet religionsihistoria. 39

20 5. Vid en lärdomens högborg Ka>n, undrar kanske någon, universitetsstudier inrymmas i en skolski1lding som denna? Ja, så kan ske och det med bl.a. stöd av följande besked om universitet i ett uppslagsverk: "Högre läroanstalt med uppgift att bedriva vetenskaplig forskning och högre undervisning samt förrätta examination inom ramen för akademiska examina vid ansta'lten". Således vid våra universitet inte enbart forskning utan även undervisning. Vad jag har att ge är högst begränsat: intryck från några av ta:levs år vid ett universitet, två av dess fakulteter och glimtar från studentlivet. De första universi~eten utvecklades under talet. Det i Paris blev mönster för övriga i Europa. För vårt lands del hade man år 1477 "nöjet att av påven Sixtus IV motta en bulla, där Hans helighet gav sitt tihstånd till att ett universitet fick inrättas". Det skulle ligga i Uppsala, ty denna stad utmärktes av "ett behagligt klimat, av överflöd på födoämnen och för övrigt god tillgång på annat, som var nödvändigt för människosläktet". I september 1931 inskrevs jag i Värmlands nation. S.k. nationsföreningar vid universiteten hade anor långt in i medeltiden. År 1695 stadgades det, att varje vid universitetet inskriven student måste tillhöra en av nationerna. Varför just Värmlands nation för min del? Jo, därför att den nationen var den "nordligaste" i Lund. Den borde ha hetat Värmlands-Norrlands nation. Nationen va>r känd som den "röda", beroende på att många tillhör de det socialistiska Clarte, som hade en seiktion i Lund. När jag trädde in i nationen, hette dess kurator Sven-Eric Hector, sedermera känd som "den röde prästen" i Värmland. Det rådde en trivsam samvaro i nationen. Mestadels och särskilt 40 i festliga sammanhang ljöd värmländska tongångar, men att även norrlänningar kunde göra sig gällande visar den surströmmingsfest nationen hade 15 september Vid det tillfället kåserade f.d. "spykisten", fil. stud. Adrian Wennström. Det var ett bejulblat anförande om surströmmingen, vars historia han förde tillbaka till antiken. Hur ett konstverk i Roms katabomber "bevisade" detta, berättade han på ett dråpligt sätt. En annan talare uppmärksammade jag den gången, en lång, gänglig gestalt, värmlänningen Tage Erlander. Hur många surströmmingar denne inmundigade vet jag inte. Däremot minns jag, att studiosus Bexell från Luleå nådde den kväller..s rekot'd: 13 fiskar. Vid filosofisk fakultet De för ämnet religionshistoria föreskrivna föreläsningarna började i mitten av september och en vecka senare en kurs i ämnet. Därvid erhölls besked om kursplaner och erforderlig kurslitteratur, och snart var man inne i de akademiska studierna. Nu gällde det, vad man kunde åstadkomma som studerande inom "filosofiska fakultetens i Lund humanistiska sektion". Hur upplevde man studier av detta slag? Man hade en frihet, men under ansvar. Professorer, docenter och lektorer var våra lärare, och de var samtidigt forskare. Vid föreläsningar, seminarieövningar och genom kmslitteraturen fick man del av vad forskningen dittills kommit fram till. Strävan att ge fakta betydde mycket positivt, men hur blev det med anpassningen till yrkeslivet? Fick vi, blivande lärare m.fl., en utbildning direkt för en kommande yrkesutövning? Nej, alltför lite i den vägen. Möjligen kan man göra ett undantag för prästutbildningen, vilken ju avslutades med den s.k. praktarterminen. Det var inte bara att välja ämne, man hade även allt välja kurs inom ämnet. Tre möjligheter gavs: betyget Godkänd (=ett betyg), Med beröm godkänd ( = två betyg) eller Berömlig ( = tre betyg). Gick tentamen bra, kunde man få "spets" på betyget, dvs. vid prövning för Godkänd blev det då Icke utan beröm godkänd. Jag valde tvåbetygskursen, som omfattade dels ettbetygskursen "väl inlärd" och utvidgad med tre böcker, dels mera ingående studier av någon av de många religionerna. 41