Janne slår sig fram 26 Klart för kapning. P-falkar 30 Med tops i kloaken. Spår i snön 32 Prickigt på snön. Jenny och Jennie 42 Och minifältisar.

Transkript

1

2 Medlemstappet på Fältbiologens redaktion påminner sig mer och mer för varje nummer. Deadlines skjuts upp och tidningar blir dubbelnummer. I vild panik börjar redaktionen nu härma experterna i att desperat ragga folk. Vi gråter och skäms, säger Lars Axelsson från Fältbiologens redaktion, men det här var det enda vi kunde komma på. Vi har bränt ut våra hjärnor och lider av syrebrist. Politiska partier är mästare på att sälja sig själva på enkla vis med billiga knep, flikar John Green in, vilket är precis vad vi måste göra i den här situationen. Vi har nått en punkt där vi är lika desperata som två medelålders gubbar som bråkar om vem som ska bestämma över sandlådan Sverige, därför tar vi nu till sådana här låga grepp. I den Nya Fältbiologen ska Alla Med, förklarar Aron Hejdström. Det är vad som krävs för att det överhuvudtaget ska kunna komma ut en tidning. Utan nya miljö-och-natur intresserade ungdomar som vill vara med och fota, skriva, redigera och så vidare, så kommer den här blaskan sjunka djupare och djupare. Nästa steg kommer att vara att starta en dokusåpa där vi röstar ut varandra från redaktionsmötena och hånglar i kopiatorrummet. Allt för att försöka locka hit folk som vill hjälpa oss göra tidningen. 2 Fältbiologen 3-4/2006

3 innehåll Nors Gård 10 Svartvitt från ett bonderi på Gotland. Naturnära skogsbruk 16 Jawohl! Sehr schön! Keine kalhüggen! GMO 20 Generation genererar generade generaler. Poster 24 Det Stolta Svenska Folkets UrkraftsKälla. Janne slår sig fram 26 Klart för kapning. P-falkar 30 Med tops i kloaken. Spår i snön 32 Prickigt på snön. Jenny och Jennie 42 Och minifältisar Alltid i Fältbiologen 26 Molnet 4 Schysst mjölk tar slut, iglooattack mot lavar och norsk torsk. Aktionen 5 Tågen är ute och cyklar. Tips och Notiser 6 Näringsministern har noll koll. Lovebombing 7 Manisk mot myror. Hotspot 8 Äventyret finns runt knuten. Debatt 9 Viktor dissar skogshökarna. Minifältis 40 Party med potatis. Kultur 43 Feelgood och ny bok från förlaget. Vi vet allt 44...om borgare, brännässlor och snutar. Krönika 45 Mera slåtter! På stan 45 Kollar läget runt nya högkvarteret. Aktuellt 46 Nu blir det vinter FÄLTBIOLOGEN är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro Märk talongen Prenumeration på Fältbiologen. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. REDAKTIONEN E-post till redaktionen: redaktionen@faltbiologerna.se, OBS! Om det gäller prenumerationsärenden, kontakta föreningens kansli: info@faltbiologerna.se. Adress: Fältbiologen, Box 8002, Gävle. Redaktion: Erik Abel, Lars Axelsson, Lisa Behrenfeldt, John Green, Aron Hejdström och Miriam Löwenstein. Ansvarig utgivare: Aron Hejdström redaktionen@faltbiologerna.se OMSLAG Fram: Aron Hejdström Bak: Ingrid Esbjörnssons broderi på en av rikskansliets väggar TRYCKINFO Tryck: Risbergs Information & Media AB Upplaga: 5000 exemplar Fältbiologen 3-4/2006 3

4 reddan & molnet Glada kor efterfrågas Slåtteräng Arla slutar tillfälligt att sälja ekologisk standardmjölk. Anledningen är att efterfrågan eller tågstation? på ekologisk mjölk har ökat markant de senaste månaderna samtidigt som tillgången på mjölk alltid sjunker på hösten. Då det inte finns ekologisk mjölk så det räcker prioriterar Arla den mest efterfrågade mjölken med lägre fetthalt. För att råda bot på mjölkbristen höjer Arla nu ersättningen för ekologisk mjölk och delar ut bidrag till mjölkbönder som vill ställa om till ekologisk produktion. Långsele järnvägsstation 01:43. Det var nog mest för att situationen krävde att jag tände en cigg och drack en öl. Jag hade väntat i flera timmar på tåget men det kom inte. Jag började bli uttråkad, och dessutom sentimental. I början av kvällen hade jag blivit presenterad för lokalbefolkningen. Ätandes min matsäck betraktade jag mopeder, cyklar och bilar när dom svängde in på den lite avsides vägen till stationshuset och satte fart. Med tonåringars spänningslusta sökte de utmaningen i vardagen, sladdade några varv på grusplanen och försvann sedan med skrikande motorer. Småpojkarna körde BMX-cyklar, de femtonåriga tjejerna moped och ynglingarna satt i skepp märkta Volvo och Opel. Efter pickniken tog jag en promenad och på parkeringen utanför ICA träffade jag de flesta av mopedisterna. En kille hade en gul trehjuling som han byggt om till rullande diskotek och när han trimmade in bashögtalaren tittade de andra på. På mindre än en kilometer passerade jag fyra olika tankställen. Långsele har kanske ett aktivitetshus för sina ungdomar, men jag tvivlar. Dessa har istället slagit sig ner i stationshusets väntsal, ett palats utan pekfingrar och stängningstider där de själva regerar. När mörkret lade sig över byn kom de puttrande i karavan på perrongen och den rullande musikmaskinen spelade dansbandsmusik, åttiotalspop och discohits från nittiotalet. Love, verkade vara temat. Framåt midnatt gjorde jag ett besök på den allmänna toaletten som till min underhållning var rikligt dekorerad med könsord, svordomar och en och annan streckgubbe. För att göra min kväll bemödade sig till och med några pojkar med att släpa fram en bänk och barrikadera toadörren. Tidigare hade en arbetare berättat att den trasiga toaletten brukade bytas eller repareras två gånger i veckan. Så försvann dom någon gång efter ett och jag stod ensam kvar och väntade. Tjugo vagnar norrländskt timmer rullade in, bytte lokförare och fortsatte sedan mot Stockholm och jag stod där och blev sentimental. Inte ens folköl hade dom druckit och vad jag minns tändes inte en cigarett. Jag blev tvungen, kulturlandskap som detta måste man kämpa för att bevara. Kulturlandskap är inte bara en blomsterrik äng eller en anrik ekskog. Kulturlandskapet är en plats där människan formar naturen och en levande och ny biotop uppstår. Även om den är urban och består av asfalt, järn och betong. Många gånger har vi satt naturen på prov och ibland omöjliggjort arters fortsatta existens men ibland har vi också banat väg för förut undantryckta arter. Temat för det här numret av Fältbiologen är kulturlandskapet. Välkommen att fundera och visionera över kulturlandskapens vara eller icke. Aron Hejdström redaktionen Vi skiter i reservaten Tännforsens turiststation har sedan 1998 byggt en fet igloo vid Tännforsen varje vinter. På senare tid har området blivit naturreservat och Natura område. I den speciella miljö som bildas av forsdimman trivs 21 rödlistade lavar, däribland den akut hotade håriga skrovellaven för vilken Tännforsen förmodligen är den rikaste lokalen i hela Europa. Länsstyrelsen i Jämtland beslutade den sjätte oktober att igloon ska få fortsätta byggas. En flådig igloo för konserter och dyra övernattningar i anslutning till Stockholmsförorten Åre smäller ju förstås högre än allas vår biologiska mångfald och natur. Uppenbarligen spelar det allt mindre och mindre roll huruvida värdefull natur är skyddad, när det med väloljad tunga och plånbok går att komma runt det. Ett litet ljus i mörkret är att Fältbiologerna överklagat beslutet. Norskt forsk på torsk I Norge började man på 80-talet forska i möjligheterna att odla torsk. Syftet var då att stärka hotade bestånd med stödutsättningar av torsklarver och yngel. I dag är odlandet av torsk så framgångsrikt att det kommersialiserats. Det kan innebära en räddning för torsken, förutsatt att inga sjukdomar sprids och att de fiskar som rymmer från odlingarna inte utarmar de lokala bestånden. De vilda laxarna repade sig tack vare att det började säljas billig odlad lax. Men om vi odlar stora mängder rovfiskar går det åt stora mängder foderfisk. För att inte också den ska ta slut har man börjat titta på möjligheten att använda organismer lägre ner i havets näringskedja. Små kräftdjur som finns i enorma mängder. Om vi inte minns fel så fanns också torskarna i enorma mängder en gång i tiden. 4 Fältbiologen 3-4/2006

5 Skicka era bästa aktionsbilder till: aktionsbilden Slå ett slag för cykeln foto: John Green SJ har ett bra tag nu vägrat att befatta sig med cyklar. De hänvisar istället till Bussgods där det kostar 500 kronor att skicka cykeln, 300 kronor om man plockar ner den i en kartong. Man bör också skicka cykeln någon dag i förväg för att vara säker på att den står och väntar när man kommer fram. Inte det smidigaste sättet för transport under cykelsemestern eller exkursionen med andra ord. Utomlands får man alltid ta med cykeln på tåget, ofta finns särskilda cykelvagnar. En extra avgift tas för cykeln, oftast överkomligt och iallafall inte så orimligt som SJ:s krav. Vad vi vet är det i Sverige bara på pendeltågen i Stockholm som man får ta med sig cykel (om det inte är rusning) och på Öresundståget som går mellan Köpenhamn och Göteborg. Cykel är ett fantastiskt transportmedel, som fler borde uppmuntras till att använda. Som Sveriges tågtrafik ser ut idag uppmuntras man knappast till att använda sig av cykeln på semestern eller vid vilket tillfälle man nu ger sig ut på resa. Det är en internationell skam att vi är så långt efter resten av Europa! Vi uppmanar Sveriges cyklister till vild allmän civil olydnad. Tag med cyklarna på tågen! SJ och de andra tågbolagen måste acceptera cykelns status i samhället! (Håll bara koll på dem så de inte rullar iväg eller på annat vis skadar någon annan passagerare.) Fältbiologen 3-4/2006 5

6 tips och notiser Miniskådning Microbirding heter den fyra år gamla fågelskådartrenden som kommer från Skåne. Sysslar du med Microbirding behöver du inte åka till ensliga platser som Hornborgasjön, Falsterbo, Krankesjön eller Öland. Det betyder helt enkelt att du skådar där du är. Hemma, på jobbet, osv. Brevbäraren och ornitologen Kenneth Bengtsson berättar om en microbirding upplevelse: En gång när jag kom ut ur ett hus, satt en blåmes på cykelstyret. Pierre Unge har skapat hemsidan microbirding.se. Dit kan skådare rapportera sina fynd. Tårta redaktionen! Vad tycker du om Fältbiologen? Vad vill du läsa om och vad skulle du helst slippa? Förmodligen har du dina åsikter och vi på redaktionen vill gärna att du delar med dig så att vi kan göra en ännu bättre tidning! Skicka blommor eller brevbomber (max kinapuffar så att vi inte blir ledsna) eller skicka mail eller snigelpost till oss och skriv vad Du tycker! Eller ännu hellre, kom och titta förbi nästa gång vi har möte. Vår e-postadress är gerna.se och på brevbomber och kärleksbrev skriver du: till Redaktionen, Fältbiologerna, Box 8002, Gävle. Ibland undrar man ju, varför det är till, om skyddet bara är för det, för dess egen skull eller är det för att vi människor ska kunna få komma dit och se en del av den här skyddsvärda skogen. Jag har själv försökt att leta upp några sådana här skyddade områden utan att ens hitta igen dem. -Centerpartiets ledare Maud Olofsson i 21-sändingen av Aktuellt den 14 oktober. Maud Olofsson har sedan dess blivit Sveriges näringsminister, därmed ansvarigt statsråd för frågor som rör skogsindustrin, men vet varken vad naturreservat är bra för eller hur man hittar dem. (Det sista kan man i och för sig förstå, då det inte är som att det finns för många naturreservat i Sverige, men det går att hitta dem om man försöker.) Fältbiologen erbjuder härmed Maud en gratis resa till Fältbiologernas eget naturreservat Hjällstadskogen i Värmland. Där ska hon få lära sig orientering samt få grundläggande kunskaper i biologisk mångfald och ekologi för att förstå vad naturreservat är bra för. Fältbiologerna ger sig på SCA igen Mellan 5:e och 14:e juli utförde Fältbiologernas skogsnätverk återigen sin skogsinventeringsresa. Två minibussar med fältbiologer utforskade SCA:s avverkningsanmälningar och några naturvårdsavsättningar i krokarna runt Graninge i Ångermanland. Vi hittade elva områden som vi bedömer som för fina för att de ska få avverkas, säger Lars Axelsson som var med under hela resan. Dessutom elva områden till där vi tycker att SCA borde ta större hänsyn vid avverkningen och sex hyggen där de gått fult fram och avverkat med dålig eller obefintlig hänsyn. Fältbiologerna har inventerat SCA:s marker tidigare. För två år sedan granskades 25 avverkningsanmälda områden mellan Boden och Voullerim i Norrbotten. Då fann man stora brister i naturvården, brister som SCA uppenbarligen inte åtgärdat sedan dess. Rapporten från inventeringsresan går att få tag på via Fältbiologernas skogsnätverk. 6 Fältbiologen 2/2006

7 Här berättar vi i varje nummer om personer som fascineras av en särskild del av naturen. IN MEMORIAM Everwgestis frumentalis Flammigt senapsmott (RE) Du som på blekgult flammande skira vingar flög över ängar och marker. Ett nytt jordbruk där du inte kunde leva. Ett nytt klimat där du inte stod ut. Du lämnade oss alldeles för tidigt. IN MEMORIAM Euphrasia rostkoviana ssp. montana Ängsögontröst (RE) Dina tvåläppiga, vita blommor med mörklila längsstreck syns inte längre i ängsmarkerna. Du klarade inte trycket från den moderna gödslingen och att slåttern upphörde. Vi ses i nangijala. Kungen till barrikaderna Återigen går Svea Rikes Konung i bräschen för den radikala miljökampen. Slotten slutar värmas med olja och Bernadottarna övergår till pellets. Kung Carl Gustaf har flera gånger offentligt oroat sig för miljöförstöring och klimatförändringar, skriver Expressen. Kungen är mycket engagerad, säger Mats Granstrand som tillverkat den nya pelletspannan som ger 900 kw - motsvarande energi som behövs för att värma 90 normalstora villor. Orsaken till pannbytet sägs vara att även hans kungliga höghet tycker att det är tråkigt att vara oljeberoende. Har man en privat förmögenhet på sisådär 200 miljoner och cashar in cirka 90 mille om året från skattebetalarna är det klart man kan unna sig pellets till sina slott. text: Lars Axelsson foto: Albin Brönnmark De kan explodera i självförsvar, odlar svamp, håller husdjur och utövar storskaliga krig. Emil Andersson har alltid haft en viss dragning till småkryp, och då myrorna är de coolaste av dessa så föll sig fascinationen naturligt. När jag började gymnasiet bestämde jag mig för att göra mitt projektarbete om myror. Jag fick med mig en kompis på idéen och i trean fick vi tillgång till ett eget litet rum där vi odlade myror. I och med insnöningen på ämnet, jag lade minst 300 timmar på att läsa böcker och internet och odla myror, så var jag väl ganska hundraprocentigt fast. I Sverige finns det cirka 70 inhemska myrarter. Sedan finns det även en del som kommit hit av misstag och som bara förekommer inomhus, i enskilda exemplar. Just en sån gjorde jag det första fyndet av i Sverige, Pheidole pallidula, säger Emil. Men det är inte särskilt mycket att skryta över med tanke på att det var i en blomkruka. De mest välkända myrorna i Sverige är rödmyrorna, Myrmica, och stack/skogsmyrorna, Formica rufa, som båda förvirrande nog brukar kallas pissmyror. Men det finns som sagt fler arter än så, och Emil har hittat en hel värld av bisarra sociala mönster och metoder för överlevnad. Slavhållning tillexempel. När en drottning av Formica rufa svärmat söker hon upp ett bo som tillhör slavmyrorna, serviformica, och dödar alla drottningar för att sedan smörja in sig med deras kvarlevor för att få deras doft. De arbetare som gör motstånd dödar hon också, och sedan följer resten av arbetarmyrorna henne som om hon vore deras egen drottning. Andra myror som också använder sig av slavar är Blodröd rövarmyra, Formica sanguinea, som utför slavräder där särskilt stridsoptimerade arbetarmyror stormar andra stackar och tar deras kokonger för att kläcka dem hemma hos sig själva. Amazonmyrorna är ännu värre. De har inga arbetarmyror utan bara soldater som utvecklat sina käkar till vapen som bara duger att slåss med och är tvungna att ha slavar för att överleva. Själv har Emil några hundra myror som husdjur. Jag har väl fokuserat främst på odling, ekologi och beteende, framförallt för att bli duktig på att känna igen olika arter. Men jag har inte tillgång till de redskap som krävs för att säkert artbestämma många arter, man kan bli tvungen att räkna borst på olika delar av kroppen, kolla antennernas vinklar, medmera. Tidskrävande, pilligt och nördigt. Med andra ord passande för myrodlaren Emil.... Fältbiologen 3-4/2006 7

8 hotspot Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap. 24 timmars vandring mellan träden. Taket är av plast och slingrigt ogräs har börjat växa över det. En perfekt plats för övernattning: nära till vattnet, lagom med träd, med en stor eldstad och även färdighuggen ved! text: Per Hedegård foto: Jennie Wadman, illustration: Lisa Behrenfeldt Naturupplevelsen behöver inte ligga på andra sidan jorklotet. Ett dygn ett par kvarter bort kan räcka för att få komma ut och slappna av i naturen. Spårvagn nio gnisslar iväg från hållplatsen Ostindiengatan i Majorna. Det är fredagseftermiddag. Ett gäng ungdomar står med klirrande systemkassar. En liten tant håller hårt i sin handväska. Jag kliver av i ett soligt Angered. 50 meter bort sitter en kortklippt tjej med stor packning och svart t-shirt. Hon vinkar frenetiskt. Jag frågar om det är så uppenbart att det är jag som ska med ut i skogen. Hon nickar och det inte så konstigt, jag har en jätteryggsäck lastad med både sovsäck och liggunderlag. Tjejen heter Sofi och läser kemi på Chalmers. - Egentligen har jag inte alls tid att ge mig ut i skogen utan borde vara hemma och plugga, säger hon. Jag nickar igenkännande. Fast sen tog jag i alla fall initiativ till en vandring, det är ju bara halva helgen. Men vi måste nog vara tillbaka ganska tidigt. Jag slår mig ner bredvid henne, med nästa buss kommer ytterligare en vandrare. Hon presenterar sig som Elsa. Jag känner ingen av tjejerna sen tidigare. För en vecka sedan tackade jag ja till en inbjudan på fältbiologernas e-postlista. Då hade jag inte någon aning om vilka jag skulle träffa. Vi tar en buss för att som Sofi säger: hamna precis bredvid skogen. Strax är vi inne i en grön sal och glömmer stadens betong. Vi passerar höga träd och soliga gläntor. Luften doftar av skog och är lätt att andas. Naturreservatet som heter Vättlefjäll består av idel sjöar som är förbundna med dammar och bäckar. Då solen långsamt börjar gå ner skymtar vi ett stort men lågt timrat vindskydd Vattnet ser lockande ut, Elsa och Sofi bestämmer sig för att bada. I skogen har man inga badkläder och för att inte göra packningen allt för tung har jag dessutom bara tagit med en liten ansiktshandduk. Vattnet är härligt, tjejerna simmar ett bra tag, men jag tycker nog allt att det känns att hösten är på väg och kliver upp ur vattnet, sätter på mig glasögon för att märka att vi fått sällskap! Plötsligt kommer lite av prydheten tillbaka. Jag försöker löjligt skyla mig med den minimala handduken och samtidigt torka av mig vattnet, få på mig en t-shirt och ett par kalsonger och säga hej till de fyra som står vid vindskyddet. De ser brydda ut. Medan jag klär mig berättar de att de är på afterwork vandring. De har redan passerat ett vindskydd, ockuperat av scouter och det är långt till nästa. Jag föreslår att de ska stanna, vindskyddet är nog tillräckligt stort. Elsa och Sofi kommer upp från badet och hälsar ordentligt på gästerna. Sedan dansar de indiandans runt i skogen för att få tillbaka värmen. När natten faller på infinner sig den totala friden. Till höger har jag två för mig okända människor. Under finns bara ett liggunderlag på de hårda plankorna. Jag somnar medan jag funderar på om jag orkar ordna någon sorts kudde. Efter frukost går vi hemåt med stora steg. Hemma väntar trots allt studier inför tentamen. Svampar kantar vägen. Sofi böjer sig ned och tar upp en stor svamp Plockar man kantareller får man jobba så mycket, men med en sån här så är ju allt klart sen, utbrister hon. Lite senare visar hon upp en knallgul svamp för mig, borstar bort lite jord, och påpekar hur fin den är. Jag får lära mig att nästan alla soppar går att äta och hur jag ska känna igen sopparna på de små rör som finns under hatten. Jag hittar en taggsvamp och snart är plastkassen full med soppar, taggsvampen och några trattkantareller. Jag åker hem med nian. Hemma tar jag en dusch och klockan visar tre. Jag har inte ens varit borta 24 timmar en gång Fältbiologen 3-4/2006

9 debatt Vansinnet fortsätter Nu tror sig hökarna inom skogsindustrin ha hittat bra alibin för ökad exploatering av den redan överexploaterade svenska skogen. De låtsas nu vara miljöhjältar för att de sent har förstått att skog kan lagra kol. De menar också att skogen skall göra Sverige oberoende av olja genom ökad produktion. Hur detta skall gå ihop med att skogen redan idag är överexploaterad är ett stort frågetecken. Man vill öka produktionen, gödsla och ta in främmande trädslag, känns det igen? De är många som girigt gnider händerna och hoppas på att denna skenheliga vinkling av energifrågan skall leda till att den redan lågt satta generella hänsynen i skogsbruket skall bli satt ännu lägre och rättfärdiga fortsatt överavverkning. Förutom de nyss nämnda dårskaperna vill man också räkna in improduktiva trädbeklädda mossar, myrar och hällmarker, så kallade impediment, i miljömålet levande skogars kvot skyddad skog. Detta för att man snart har tagit slut på gammelskog att avverka och nu vill åt de sista oskyddade gammelskogarna med höga naturvärden som finns på den produktiva skogsmarken. Vissa vill till och med avverka i impedimenten, trots att de är så svåra att föryngra och de träd som finns där i regel växer mycket långsamt. Att impediment ofta hyser mindre chanser att utveckla höga naturvärden, inte är representativa för de biotoper som är knutna till produktiv skogsmark och inte kan fungera som livsmiljöer för en majoritet av de hotade skogsarterna, det struntar man helt i. Man vill alltså få tillgång att hugga all skog utanför den skog som är improduktiv. De icke produktiva trädbevuxna impedimenten vill man nu snålt tilldela naturvården. Visst låter det generöst? Hur två fel skall bli ett rätt, har de mycket svårt att förklara. Vi är många som vill ha mindre utsläpp av växthusgaser och alternativ till fossila bränslen, men det är vi människor som måste ändra våra vanor. Energibehovet kan inte rättfärdiga rovdrift på skogen. Om energi skall hämtas ifrån skogen i större utsträckning måste konsumtionen och exporten av till exempel papper minska, det finns inte mer skog än det finns! Vi måste hitta bättre sätt att förena en bra energipolitik och alternativa energikällor med att bevara den biologiska mångfalden. Skall skogen och dess arter hotas ännu mer för att vi skall kunna köpa oss mer tid att fortsätta i samma konsumistiska, energislösande anda? Sverige är ett rikt land, regeringen borde skämmas för att så lite skog har ett permanent skydd. Det rör sig om cirka en procent nedan fjällskogen, vilket starkt kontrasterar mot forskarnas rekommendationer på mellan 9 och 20 procent av den produktiva skogen för att vi skall kunna bevara den biologiska mångfalden. Vill Sverige ge ett verkligt bidrag till en grönare värld med mindre utsläpp så borde vi ta täten, vara ett exempel och sätta press på USA och andra stora miljöbovar. Varför skall skogen, naturen fortsatt lida för våra synder? Om vi verkligen bryr sig om jorden och människors långsiktiga fortlevnad borde vi arbeta för minskad konsumtion och uppmana till energisparande. Nej, sanningen är att hökarna vill ha en förevändning att återinföra och fortsätta med deras naturvidriga skogsbruksmetoder med gödsling, besprutning, mark-beredning och kalhuggning. De vill slutföra förvandlingen av skogslandskapen ifrån naturligt föryngrade skogar till trädplantager. Det är dags för svenska folket att resa sig för naturen och för skogen och lyfta fram de verkligt ekologiska och långsiktigt ekonomiska alternativen och visa respekt för skogen som givit, och ger oss så mycket. Viktor Säfve Södra Närke

10 10 Fältbiologen 3-4/2006

11 En bonde kor =öppna landskap. Elof Nilsson är tredje generationens lantbrukare på Nors gård. Mycket har förändrats sedan hans farfar köpte gården för sjuttio år sedan men fortfarande behöver hagmarkerna betas och fortfarande forfarande mår korna bäst av att gå ute. text: Lisa Behrenfeldt foto: Aron Hejdström Damen här, säger Elof Nilsson och klappar på en av korna, hon har ett limousinembryo i magen. Hon och 5001, som står precis där bakom. Han gör en gest bortöver de vita charolaiskorna som går och betar av det sista gröna på vallen och talar om att de har semester sen i augusti. Då togs kalvarna, som gått med dem på betet hela våren och sommaren, hem till gården. Korna får gå ute fram till mitten av november, då tas även de in i stallet för att hinna förberedas inför kalvningen. Alla korna är redan dräktiga med nästa års kalvar, och eftersom jag aldrig har hört talas om limousinembryon berättar Elof att kalvarna som planterats in i två av korna är av en annan ras än sina mammor. Han skrattar och talar om att han fick dem i 30-årspresent. Elof är lantbrukare på Nors gård på norra Gotland. När vi kommer ut till gården på eftermiddagen sitter han i traktorn och plöjer ute på vallen. Korna som går där och betar tittar långt efter gräset som försvinner ner i jorden bakom plogen. Elof kallar dem för legokor och i vanliga fall jobbar de som inhyrda naturvårdsbetare på de 700 ha i Hall- Hangvars naturreservat som gården arrenderar från Naturvårdsverket. I reservatet har marken stått och växt igen de senaste 60 åren men nu öppnar betesdjuren upp den glesa tallskogen igen. Elof lägger stor vikt vid den naturvård som bedrivs med hjälp av djuren. Senare poängterar han, som för att försäkra sig om att jag inte missat det, att det här är det allra viktigaste, hur man kan koppla ihop ett öppet landskap och den lilla blomman eller insekten som gynnas, med djuren som mår bra och ger gott kött. Naturvården är inte bara en viktig del i Elofs uppfattning om hur lantbruket ska bedrivas utan även för gårdens ekonomi. Att korna håller kulturlandskapets betesmarker öppna är en av de verksamheter som berättigar till bidrag från EU. Systemet fungerar så att marker med mycket sällsynta arter berättigar till ett högre bidrag än de där bara själva biotopen är viktig. För Nors gård handlar det om mellan kronor per hektar och varje år kommer det ut en kontrollant och ser efter att betet ser bra ut. EU-bidrag utgör ungefär hälften av gårdens årliga omsättning. Den andra halvan kommer från försäljningen av slaktdjur, avelsdjur och olika förädlade produkter. Vi är åtta lantbrukare som gått ihop och satsar på egna leveranser av färskt kött. Alla våra djur går löst, vi använder bara svenskt foder och tar helt avstånd från GMO. Tillsammans levererar vi ungefär 25 djur i veckan under vårt eget varumärke, framförallt till butiker i Stockholm, berättar Elof. Att satsa på naturvård i kombination med kvalitet är själva kärnan för verksamheten och han konstaterar att en stor skillnad i att driva lantbruk idag, jämfört med när hans föräldrar gjorde det, är att man nu måste Fältbiologen 3-4/

12 vara en skicklig företagare. Det räcker inte längre att bara vara duktig på att ta hand om djuren. De tre som står här är avelstjurar, visar Elof när vi går in i det öppna stallet, och de fyra som står där till höger är slaktkor. De ska till slakt på måndag. Elof tömmer upp några säckar med kraftfoder i mathon. I andra änden av stallet går kalvarna. Så fort vi kommer inom synhåll kommer de allihop rusande, men sen är det som att dom kommer av sig, de stannar upp och bara den allra modigaste vågar sig fram och pustar varm andedräkt mot min framsträckta hand. Kalvarna är omkring åtta månader gamla och beter sig som ett gäng tonåringar under extremt grupptryck. Springer en så springer alla. De första tjurkalvarna kommer att vara stora nog att slaktas i december, medan de flesta kvigkalvarna kommer att gå i mammas fotspår och så småningom bli avelskor. Stallet ligger en bit nedanför den vitkalkade gårdsbyggnaden. Från gårdsplanen har man en vid utsikt över fälten och himlen och de jättestora kastanjerna utanför ingången är planterade samma år som huset byggdes. På platsen där Nors gård är belägen har det bedrivits lantbruk sen 1700-talet. Gården där Elof nu bor tillsammans med sin sambo Maude och dottern Tora köpte hans farfar De största förändringarna som de gjort sedan de tog över lantbruket 2003 är att de fördubblat kobesättningen och ställt om till ekologisk produktion. De har också infört ett intensivare skördesystem på vallen där gräs och lusern (en ärtväxt som binder markens kväve) skördas tre gånger varje år. Gården har i dagsläget 200 nötkreatur, 250 tackor - som varje år ger ungefär 400 lamm -samt 7 hönor och två lejonhundar. Lönar det sig att driva gården ekologisk? Ekologisk drift innebär visserligen en högre produktionskostnad eftersom gödningen är dyrare och skörden ger sämre avkastning. Vi får inte heller något merpris för köttet men stödet från EU gör att det ändå lönar sig bättre än att köra konventionellt. Å andra sidan lägger jag sammanlagt ner ungefär en veckas arbetstid på att söka EU-bidrag varje år. Det hade förstås varit roligare om vi fått ordentligt betalt för produktionen och inte hade behövt söka stöd. Att svenska bönder inte får ordentligt betalt för sina produkter förklarar Elof med att Sverige har hårdare djurskyddsregler, dyrare arbetskraft och högre skatter på drivmedel och gödning än de länder vi konkurrerar med. Det gör att de produkter svenska lantbrukare producerar blir dyrare i produktionskostnad än de produkter som importeras. Det här gör svenska lantbrukare uppgivna ibland. Svenska folket och politikerna vill att vi ska ha ett miljövänligt lantbruk och att vi ska ha den bästa djurhållningen i världen. Men när lantbrukarna följer spelreglerna och producerar enligt regelboken så kostar maten i butiken mer, och då väljer folk att köpa de billigare produkterna utifrån, som inte alls är producerade på samma villkor. Frågan om svenskt kött kontra irländskt eller brasilianskt är inte bara är en fråga om att köttet kommer från olika länder. Bakom det finns både alla transporter och det faktum att svenskt kött skapar lokala arbetstillfällen och öppna landskap här hemma. För att påverka det val som folk gör i affären är kontakten med 12 Fältbiologen 3-4/2006

13 konsumenterna väldigt betydelsefull. På sommaren säljer Elof och Maude, tillsammans med charolaisgruppen, charolaishamburgare på alla stora marknader på Gotland och relativt ofta står de i butiker i Stockholm som säljer deras produkter. Folk blir glada av att se en bonde i butiken och att träffa kunderna ger oss tillfälle att berätta om våra tankar om köttkvalitet och djuruppfödning, samtidigt som vi får feedback från konsumenterna. Vad är det bästa med att vara lantbrukare? Att till stora delar vara egen företagare och styra över sin egen tid, - vilket i och för sig samtidigt kan vara det sämsta. Jag trivs också med variationen mellan att köra traktor, sköta djuren, utföra reparationer och annat. Ingen dag är den andra lik och om man gillar djur så är det en tillfredställelse att arbeta med djuren och se till att de mår bra. Men det är klart att jag också önskar mig bättre lönsamhet, att ha råd att anställa en person och få tid att vara ledig. Som det är nu så sköter jag och min sambo arbetet för tre heltider. Och egentligen får vi bara ut lön för en. Elof är uppvuxen på gården och det har hela tiden varit självklart att han skulle hålla på med lantbruk. Han gick lantbruksskola på gymnasiet, har jobbat på en gård i Kanada och läst till agrotekniker på högskola. Innan familjen tog över gården har han också jobbat som rådgivare åt nötköttsproducenter och varit inköpare av slaktdjur på ett slakteri. Det är en livsstil att ha lantbruk, men jag trivs egentligen bra i storstan också. I alla fall i kortare perioder. Har du något tips till den som vill starta ett lantbruk, eller rekommenderar du överhuvudtaget någon att göra det? Ja, vi vill gärna ha fler kollegor, men det är en fördel om man har täta föräldrar Fältbiologen 3-4/

14 eller en gård som man kan överta, säger han och skrattar. Skämt åsido så krävs det stora investeringar innan gården blir lönsam. Man bör se till att skaffa sig praktisk erfarenhet av både produktionen som man ska syssla med och av att driva ett företag innan man börjar. Och så tror jag att det är bra att renodla sig. Om man till exempel ska producera griskött ska man satsa på att bygga ett grisstall där grisarna mår bra, med den senaste ventilationstekniken och vad mera det kan innebära. Sen kan man leja in allt runtomkring istället för att köpa en massa maskiner. Renodlar man sig från början går det snabbare att få lönsamhet. Under tiden som vi står vid stallet och pratar tuggar kalvarna konstant på det foder som Elof lagt ut åt dem. Det är en hel rad med vita kalvhuvuden som sticker ut genom staketet. Bara då och då kastar någon av dem en snabb blick åt vårt håll och Elof konstaterar att det är tacksamt att stå här, kalvarna tycker att det är roligt att äta när vi är i närheten. Om du fick bestämma över jordbrukspolitiken, vad skulle du ändra? För lantbrukets totala utveckling skulle det behövas en lindring av arbetsgivaravgifterna. I dagsläget har man som småföretagare knappt råd att betala lönen för en anställd och absolut inte att betala ut till exempel sjuklön om det skulle behövas. Det är en viktig grej som skulle göra arbetet drägligare och ge tid till att utveckla sitt företag. Sen skulle det som sagt vara roligare om man producerade på en ärlig marknad med riktiga priser istället för att leva på bidrag. Men det går ändå att få lönsamhet i ett lantbruk i dag? Ja, men det skulle behöva vara både bättre och stabilare lönsamhet och ett jämnare flöde på pengarna. Så som det är nu skriver vi femårskontrakt för att sköta naturvårdsbetet och bonden kan inte dra sig ur om det inte finns väldigt speciella skäl, men vilken ersättning som betalas ut ändras hela tiden med politiken. Jordbruksstödet betalas dessutom ut en gång om året vilket innebär att vi måste ligga ute med väldigt stora summor pengar däremellan. När jag tänker efter så är det nog en av de sakerna som verkligen borde ändras, det är som att bara få halva lönen varje månad och sen få resten i en stor klumpsumma vid nyår. När jag frågar Elof om han själv har koll på de rödlistade arterna som finns i beteshagen så lyser han upp, Den lilla tiden som jag hinner lägga ute i hagen, till exempel när jag är ute med rådgivare, att då hitta något nytt som en art som jag inte sett förut, det är jättespännande! Det är otroligt vad djuren kan åstadkomma. I hagen har de haft provytor i 3 år, områden där djuren har stängts ute från att beta. Elof talar entusiastiskt om att det redan syns en stor skillnad. I provytorna är det helt igenväxt av brännässlor, skräppor och annat som tar över medan marken utanför är välbetad. Först har korna varit där och betat av det grövsta och sen har fåren kommit efter och finputsat marken. Betesdjuren avmaskas aldrig, berättar Elof, det är viktigt för att dyngbaggar och annat ska kunna leva i naturbetesmarken och plötsligt kommer han att tänka på något, Jag har en riktigt häftig härinne, vänta jag måste visa! Han springer in och kommer ut med en stor och grönglänsande skalbagge i handen. Jag hittade den samma dag som det stod i tidningen om det första fyndet av oxhornsbaggen på södra Gotland. Jag vet inte men jag tyckte att den liknade den. Och där har vi den viktiga kopplingen. Den mellan den lilla skalbaggen som trivs i ett landskap som hålls öppet av djur som mår bra av att gå ute och beta. Själva förutsättningen för ett levande kulturlandskap Fältbiologen 3-4/2006

15 Fältbiologen 3-4/

16 Naturnära skogsbruk - Där inkomster och biologisk mångfald går hand i hand I Tyskland finns det ett skogsbruk som skapar bättre ekologi och ekonomi på samma gång. Det kallas för naturnära och utgår ifrån naturens villkor istället för människans. text: John Green och Jennie Wadman foto & bild: John Green, Jennie Wadman och Klas Ancker De omkullblåsta granarna har lämnat stora hål efter sig. Det som en gång var en tät skog ser numera ut som ett stort grönt rörigt fält av undervegetation med några stora granar som sticker upp här och var. Det var stormen som tog dem för tre år sen säger Lutz Fähser, skogsförvaltnignschef för Lübecks stad i norra Tyskland. Det är för att de är granar, fortsätter han. Skulle det här varit en bokskog så hade detta inte hänt. Granarna här i Tyskland är inte lika stormtåliga som den naturligt växande boken. Det är därför som vi nu låter det växa upp lövträd mellan de granar som står kvar. De behöver inte planteras, de växer här av sig själva. Vi är på studiebesök för att lära oss mer om det naturnära skogsbruket som blivit stort i Tyskland. Lutz guidar oss igenom en skog där stormen dragit fram. Skogen vi befinner oss i är en av Lübecks stads skogar. På en helg ska vi lära oss grunderna i ett skogsbruk som använder naturens egna villkor för både bättre ekologi och ekonomi. Det finns ingen motsättning mellan naturvård och ekonomisk vinst, säger Lutz engagerat. Det är egentligen två aspekter av samma sak. En livskraftig skog är också en produktiv skog. När Lutz var student så var det allt annat än en etablerad sanning att det fanns ett samband mellan god ekonomi och ekologi i skogen. När jag studerade skogens ekonomi insåg jag att vanliga industriella modeller inte klarar av att beskriva hur en skog fungerar. Skogen är en svart låda. Det finns ingen som vet exakt vad som händer i den när man förändrar ekologin, det måste studeras i varje enskild skog. Det är tankar som jag har tagit med mig i principerna som används för de här skogarna. Det kallas Lübeckkonceptet: ett skogsbrukskoncept som fokuserar på att få skogens egna processer och ekosystem att sköta tillväxten. Oktobersolen skiner medan Lutz travar omkring bland gran- och lövträdsplantor som börjat skjuta upp i de hål som stormen skapat i det före detta granplantaget. De unga lövträden har det svårt i konkuransen med granarna då rådjursbeståndet är stort just här. De äts upp av rådjuren medan granarna förblir orörda. Förr växte det bara lövträd här, det innebar att rådjuren kunde äta lite av lövskogens överflöd. Nu finns både färre plantor av lövträd och fler rådjur eftersom det råder brist på rovdjur som varg ett av rådjurens naturliga fiender. Då och då får vi se jakttorn byggda av grövre trä, men inte en jägare syns till trots att det är mitt i säsongen. Lutz förklarar att jakt bedrivs i markerna för att få bukt med rådjuren, men bara en halv dag några gånger om året. Det tillsammans med byggandet av staket runt om skogarna ger tillräckligt med fördelar för att de för trakten naturligt växande arterna ska kunna ta över igen. Och visst växer det. Lönn-, ek- och bokplantor skjuter upp överallt. De längsta har vuxit ett par tre meter på några få år. Till en början växer lönnen högst, det är en pionjärart. Men nere i skuggan trivs boken bra och efter några decennier kommer den att växa om både lönn och ek på den här platsen. Den gör det eftersom den är bäst anpassad för den här täta skogen. Eken tar bara över i till exempel gläntor där den är starkare. Efter att ha fått se stormens verkningar på en granplantage färdas vi vidare längs de små skogsvägarna. Snart så bildar lövträdskronor en grön pelarsal längs vägen. Vi går genom den bitvis vilda terrängen. Stundtals sjunker kängorna ned i den tjocka och svarta mullen under de fuktiga löven som täcker marken. Lutz Fähser är en föregångare i arbetet 16 Fältbiologen 3-4/2006

17 med att anpassa det tyska skogsbruket till naturens egna villkor. När han fick jobbet som förvaltningschef för Lübecks stadsskogar på 4500 hektar (9000 fotbollsplaner) i början av nittiotalet så hände något som har fått långt gående konsekvenser inom det tyska skogsbruket. Vi har fått chansen att sätta av 10% av skogen för att kunna studera hur den beter sig här och nu i Lübeck. Studier som är gjorda lokalt är den enda information som verkligen är tillförlitlig när det gäller ett stort ekologiskt system som en skog. Referensytor har gjort att vi fått bättre kunskap om hur skogen växer och beter sig, något som ger oss en bättre ekonomi på sikt vi kan förstå vår skog. Dessa ytor är en bra bank för framtiden, arter som annars har svårt att överleva får en ostörd plats att växa och utvecklas på. I dagens värld är det verkligen viktigt då ungefär 100 arter försvinner varje dag. Ytorna används inte ens till rekreation, något som vi annars gör med resten av skogen som vi brukar, informerar Lutz. Att andra delar av skogen används till rekreation är inspirerande den fullkomligt myllrar av liv. Fåglar kvittrar och flyger mellan träden. Nedanför de vajande kronorna går det att se många olika sorters lavar, mossor och kärlväxter. Varje år annordnar Lübecks stad dagar då allmänheten bjuds in i skogen. Genom att visa upp våra vackra skogar får folk se den enorma rikedom som en skog faktiskt är. Folk får vandra, plocka svamp och rida i skogen. Naturupplevelsen är något som gör varje människa gott. Det som man mår bra av vill man ha kvar. Trots att Lutz är en akademiskt skolad ekonom så märks det att han ser många andra värden i skogen än de som kan mätas i pengar. Vi står vid foten av ett jätteträd med en omkrets större än fyra famnar. Den här eken är mer än trettio meter hög. Om vi fällde den skulle vi säkert kunna få kronor för det fina virket. Men vad är väl det i jämförelse med att mina barnbarn får förundras av en sådan jätte ingenting! Det finns Fältbiologen 3-4/

18 så många andra mindre träd som kan tillgodose oss med den avkastning vi behöver. Det är därför vi har markerat detta som ett evighetsträd. Ett träd som aldrig ska huggas. Idag är Lutz principer etablerade i den tyska varianten av miljöcertifieringen FSC. Det har lett till stopp för hyggesavverkning, monokultur och dikning inom alla tyska FSC certifierade skogsbruk. Efter många stora kampanjer från en rad miljöorganisationer så som Robin Wood, Greenpeace och Jordens vänner i tyskland så är FSC-märkt skogsvara den som efterfrågas av konsumenterna. Det är en av anledningarna till varför alla stora skogsbolag i Sverige är FSC märkta. Tyska tryckerier vill inte ha svenskt papper som inte är FSC märkt och Tyskland är en stor uppköpare av svenska skogsprodukter. Problemet idag är att den svenska FSC märkningen inte alls motsvarar den ekologiska standard som den tyska har. I Sverige händer det fortfarande att bolag hugger så mycket som 100 sammanhängande hektar. Dessutom planteras monokulturer och våtmarkerna dikas ur. Trots att det ska vara samma märkning är svensk och tysk FSC-märkning två helt olika världar. Det måste göras något för att synligöra dessa fruktansvärda praktiker i Sverige, säger Lutz. FSC-rådet består av tre kammare, en ekonomisk-, en social- och en miljökammare. De har alla lika många röster i rådet. FSC är en frivillig certifiering av skogsbruk som tar hänsyn till dessa tre aspekter. De miljöorganisationer som sitter i det svenska FSC rådet borde hoppa av om det inte blir ändring; de måste visa att det inte är okej att låtsas stå för något gott när verkligheten är helt annorlunda. Att sluta kalavverka, gödsla, bespruta och dika är oerhört viktigt för att skogen och dess arter ska fungera och leva vidare. När vi inte kalavverkar förebygger vi förluster vid storm och arter behöver inte utrotas från en hel yta. När dikningen upphör ges alla vattenbundna arter en chans att överleva i skogen. Eftersom vi har bannlyst sådd och plantering så får det träd som är bäst anpassat för en plats leva där, antalet träd som dör i onödan försvinner och virket blir av bästa möjliga kvalité rakt och starkt. Den art som är bäst anpassad för överlevnad på en viss plats är också den art som i längden är mest produktiv. I det naturnära skogsbruket härskar tanken om att naturen blir mest lönsam då den får sköta sig själv. Lutz menar att skogarna är levande system med en egen självregleringsförmåga som fungerar bäst utan människans hjälp. Under de första 40 åren rör vi inte skogen alls. När träden är mellan 40 och 80 år gallrar vi ut de sjuka. Då träden närmar sig 120 så börjar vi avverka vissa av de största träden. Vi gör en enorm besparing på att inte plantera nya träd utan låta så sig själva, kommenterar Lutz. När man på 100 års sikt i ett tidigt stadium låser pengar i plantering och gödsling kan de inte användas till något annat. Investeras kapital i något som ger avkastning här och nu så har en bättre placering gjorts. Lägger man dessutom till värdeminskningen vid inflation på de låsta pengarna och värdeökningen för räntan på de som ger avkastning så är skillnaden väldigt stor. Det kan till och med vara en förlust att bruka skogen industriellt. Många tänker inte på att det kostar att binda upp kapital. Att ett naturnära skogsbruk ger bättre miljö och avkastning gör det helt oförsvarbart att handla annorlunda, säger Lutz med övertygelse i rösten. Lutz filosofi är att skogen funnits långt innan människan och att den då klarade sig bra på egen hand. Något som verkar stämma i de lite äldre naturskogar som 18 Fältbiologen 3-4/2006

19 foto: Björn Mildh han guidar oss igenom. Där växer träden oerhört tätt intill varandra och luften är fylld av lukter från löv och mylla. Döda träd ligger ner och står upp lite överallt. Den döda veden sprudlar av liv. Det kryllar av insekter och svampar som deltar i de olika nedbrytningsstadierna av träden. Produktionsmålen för en skog ska sättas av skogen, inte människan. Då man försöker pressa skogens produktivitet högre utsätts skogens ekosystem för en enorm påfrestning som minskar skogens produktivitet på längre sikt. Ett skogsbruk som innebär minimal mänsklig insats är ekonomiskt överlägsen ett skogsbruk som har maximala resultat som sin ekonomiska princip, säger Lutz. Att människan inte kan tänka utanför sina egna ramar är egendomligt. Skogen har klarat sig utan människan i alla tider, något de flesta inte reflekterar över. När man högg urskogarna i USA så berömde alla den fina kvalitén på timmret, det var starkt och rakväxande. Idag försöker vissa påstå att naturskogstimmret skulle vara av sämre kvalité för att det inte är omskött av människan. Träd tävlar naturligt med varandra om ljus och vatten och kan anpassa sig perfekt. Till exempel boken strävar uppåt mot ljuset och blir på så vis naturligt rak. De svaga slås ut medan de starka växer sig större och letar sig högre upp. På så vis behöver varken grenar sågas av eller mindre träden gallras. Det visar sig flera gånger att något som verkligen karaktäriserar tänkandet kring skogarna runt Lübeck är att människan och naturen tjänar på att skogsbruket anpassas till de naturliga förutsättningarna. När stormen kommer så blåser planterade exotiska träd omkull. Men där träden blåst omkull så får de naturliga arterna en chans att växa upp, en ny chans till att bli en riktig skog igen helt utan människans inblandning. Vi lämnar Lübeck med en mängd nya kunskaper. Kunskaper som är verkligt relevanta för det svenska skogsbruket. Om Lutz har rätt så skulle stormen Gudrun inte behövt vålla så stora skador på den svenska skogen som den gjorde. Hade det stått mer lövträd i södra Sverige, de naturligt förekommande arterna, så hade inte lika många träd vält omkull. Hade det inte funnits så många hyggen hade det inte blåst ner lika mycket träd i kantzonerna intill. Om det är så att Lutz principer stämmer så behöver inte de svenska skogsbolagen förstöra vår natur och ta kål på den biologiska mångfalden för att bruka skogen. Varje år försvinner skog och arter helt i onödan. Svenska skogsbrukare har mycket att lära från de tyska.... Fältbiologen 3-4/

20 Manipulera naturen Tänk om det finns en genväg till att få öknar att grönska, avveckla köttindustrin, få nedbrytbar plast och miljövänlig olja. Manipulering med naturen skulle kunna återställa det tidigare generationer förstört. frisk text: Miriam Löwenstein bild: Aron Hejdström Det är idag möjligt att odla levande vävnad i laboratorium. En forskare i Australien har fått fram pulserande hjärtvävnad och på Karolinska Institutet har det odlats hud, insulinframställande bukspottskörtlar, hjärtklaffar och mycket mer. Av en enda cell skulle man, teoretiskt sett, kunna tillgodose hela världens köttkonsumtion i ett år. Det menar Jason Mathey som är doktorand på Maryland universitetet i USA. Att framställa mat på det sättet skulle vara mycket miljövänligt och kan även bli hälsosammare menar Mathey. På Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala (SLU) är man kritisk till metoden. Fyra forskare har träffats för att diskutera om manipulering av naturen kan rädda miljön. Christer Jansson, professor i molekylär cellbiologi, tycker inte det verkar realistiskt att odla biffar i labbet. Det blir mycket dyrare. Det skulle vara svårt att få folk att vilja äta det, säger han. Men alla tror inte som Jansson. Dr Henk Haagsman, en tysk professor i köttvetenskap, hävdar att det inte skulle kosta mer att producera kött i laboratorium. Eftersom det till största delen växer i vatten och glukos, säger han till den Nederländska dagstidningen NRS Handelsblad. Jens Sundström är forskarassistent inom växtbiologi och skogsgenetik på SLU. Han har tidigare hört frågan om det går att odla ätbart kött och menar att det inte bara handlar om priset. Problemet är att det inte går att få samma struktur på köttet i ett laboratorium som om det suttit på ett levande djur, svarar han. Över telefon ger Greenpeace GMOtalesman Kathleen McCaughey ytterligare ett perpektiv. Hon känner inte till tekniken och har ännu ingen åsikt men McCaughey är ändå inte negativ, hon gillar inte dagens köttindustri. Människor är vana att köpa kött utan att tänka efter. Köttindustrin var hållbar en gång men är det inte längre. Jag tror laboratorieframställt kött upplevs som obehagligt för att det är nytt, säger McCaughey. Genmodifiering har blivit starkt kritiserat av miljörörelsen. Det förknippas med giriga företag som utan eftertanke leker med vår natur på ett livsfarligt sätt. På SLU tycker forskarna att kritiken är överdriven, de menar att GMO kan vara ett verktyg för en bättre miljö. Christina Dixelius, professor i genetik och växtförädling, berättar att man med genmodifiering kan rensa marken från olika miljögifter. I Indien används genmodifierad raps som tar upp gifter ur marken, i Kalix fungerar energiskogen på samma sätt. Bangladesh använder sig av ett liknande system för att få bort arsenik ur vattnet och marken, berättar hon. Ätbara växter, som ris, genmanipuleras åt andra hållet så att de inte tar upp de skadliga ämnena. De giftiga grödorna bränns, tungmetaller och toxiner blir kvar i askan. Dixelius säger att det även finns bakterier som kan ta upp olika gifter. Innan gentekniken upptäcktes användes bara bakterier för att rena naturen. Hon tror inte att genmodifiering kan ersätta bakterierna men att det kan vara ett viktigt komplement. Att öknarna sprider sig är ett stort miljöproblem i vår tid. På SLU ser man det som en skyldighet att återskapa vad människosläktet förstört. Det finns redan växter som med genteknik gjorts salttoleranta. Jansson berättar om tomatplantorna som skulle avsalta öknen. Plantan tog upp saltet i bladen men frukten var fortfarande söt. Tomaterna kunde växa i saltöknar och samtidigt producera föda. Det var ett projekt som Greenpeace förstörde. Greenpeace är konsekvent emot all genmodifiering, menar Jansson. Greenpeace är inte fullt så fientligt inställda. McCaughey framhåller att Greenpeace inte motsätter sig tekniken som sådan men de vill inte att GMO släpps ut i naturen. De har inga invändningar mot GMO i slutna miljöer. Vi vill inte motarbeta forskarna, säger McCaughey. I Sverige jobbar man med 20 Fältbiologen 3-4/2006

21 Fältbiologen 3-4/

22 genmodifiering bland annat för att förhindra miljökatastrofer. Ett exempel är oljekålen som togs fram av Sten Stymne. Oljan kan användas för att producera lack, färg och plast. Plasten kan man sedan bara slänga på komposten så går den tillbaka till kretsloppet, säger Jansson. Kålen är av en egen art och kan inte korsas med andra grödor. Stymne har framhållit det som argument till att kålen är ofarlig eftersom modifieringen inte sprids vidare. Skulle Stymnes kål vara hundraprocentigt säker har McCaughey ingenting emot den. Jag vill inte säga att GMO aldrig kommer att kunna användas på ett bra sätt, säger hon började Monsanto odla sojabönor som var resistenta mot besprutningsmedlet Round up. Enligt Greenpeace har det orsakat att glyfosat, ett giftigt ämne som finns i Round up, spridit sig i vattendrag. Greenpeace menar att bönderna nu måste använda ännu mer bekämpningsmedel eftersom ogräset som besprutats snabbt blir resistent. Forskarna säger istället att tanken med manipuleringen av bönorna var att kunna använda mindre och mildare besprutning. Sundström tror att riskerna med modifierade bönor vägs upp av förtjänsterna. Nu låter jag nästan som en Round up älskare, säger han, men det är relativt ofarligt. Böndernas hälsa har blivit mycket bättre i de områdena där man manipulerat växterna. Produkterna innehåller också mindre farliga ämnen, menar Sundström. Bt-majs är ytterligare en GMO gröda som oroar Greenpeace. På sin hemsida skriver de att skadeinsekten majsborre blir resistent mot besprutningsmedlen efter bara tre år. Insekterna blir resistenta hur man än gör menar Dixelius, men hon tror inte att de kan bli det så snabbt som på tre år. Det låter konstigt. Bt har använts i tjugo år för att undvika skadeangrepp, säger hon. von Arnold förklarar att Bt är ett gift som naturligt bildas av en bakterie. Det giftet används till besprutning. Med hjälp av genteknik kan man idag framställa och odla grödor som själva innehåller Bt och slipper bespruta. Då riktas användningen och bara de insekter som angriper växterna skadas, säger von Arnold. McCaughey är skeptisk. Hon tror inte att GMO fungerar på lång sikt. McCaughey refererar till Cornell Universitetets rapport (juni 2005) om genmodifierade bomullsodlingar i Kina. Bomullen klarade att stå emot de insekter den har blivit behandlad för, men angreps istället av andra insekter. Följden blev att odlarna fick börja bespruta i alla fall. Efter ett tag besprutade de lika mycket som innan de genmanipulerade bomullen. Därför menar McCaughey att GMO odlingar inte är en hållbar lösning i dagsläget. GMO jämförs oftast med industriellt jordbruk, då framstår genmodifiering som ett miljövänligt alternativ. Men det finns andra utvägar, det är en missuppfattning att ekologiskt jordbruk alltid måste innebära höga kostnader, säger hon. Ett vanligt argument mot genmanipulering är att GMO kan hota den biologiska mångfalden eftersom de manipulerade grödorna slår ut andra växter. Dixelius hävdar att GMO inte är farligare än traditionellt förädlade växter som genom korsning fått en främmande genstruktur. Konventionellt förädlade växter kan också sprida sig, säger hon. 22 Fältbiologen 3-4/2006

23 Greenpeace säger dock att det är lika farligt att sätta ut en genmanipulerade växt som att plantera ut en helt ny art i ett ekosystem. Alla de fyra forskarna i Uppsala tycker att det är märkligt att kalla GMO farligt. De menar att genmanipulerad raps inte är farligare än Stymnes kål. Rapsen är enligt dem inte ny art, den är bara förädlad. McCaughey har inte lika mycket emot GMO som innebär att man snabbar på traditionell förädling. Det är när man blandar olika arter som Greenpeace ropar efter mer forskning. Att sätta ut genmodifierade växter kan jämföras med riskerna i en botanisk trädgård menar von Arnold. Där sätts det in nya arter hela tiden och det har gjorts långt tillbaka i tiden, säger hon. Forskarna hävdar att GMO inte är något stort hot mot den biologiska mångfalden. Jansson tror inte att genmanipulerade växter kan vara ett hot mot unika ekosystem. Det är snarare så att det är svårt att upprätthålla en mutation menar han. Dixelius berättar dessutom att hybrider ofta är sterila. Idag går det inte att förutsäga vad som kommer att hända när man odlar manipulerade växter. Forskarna undersöker resultat och reaktioner i laboratoriet och där görs även flera försök som följs upp av strikta analyser. Eventuella giftiga ämnen tas bort innan produkten kommer ut på marknaden. Forskarna berättar att det finns många kontroller och regler kring genmodifiering. Nya mönster måste följas upp globalt. Idag finns det avancerad teknik för att göra det. Även bönderna måste se till att deras odlingar håller olika lagstiftade gränsvärden. I Sverige ska de kunna garantera att deras produkter är transgenfria. Produkterna får innehålla max en procent genmanipulerade växter. Gränsvärdet finns eftersom det är svårt att vara helt säker på att inte frön från andra håll inte tar sig in på fälten. Ett problem med att få säker GMO är handel och patent på gener. Idag är GMO i stora delar av världen en handelsvara. Stora företag som Monsanto finansierar forskning, utveckling och tester. De har inte en bättre miljö, utan snabba pengar för ögonen. I länder som Indien, Kina och Argentina satsar politikerna på GMO, säger Dixelius. Hon menar att dessa länders forskare inte är knutna till företagen. Men det kan också vara så att fattiga länder tar större risker för att få in pengar. De odlar och köper GMO grödor utan att känna till konsekvenserna och hoppas på en större vinst. von Arnold tror ändå att det är svårt för företagen att få ut mycket pengar från tredjevärlden. Där drivs det mest små familjejordbruk, så det går inte att få ut en stor vinst på en gång. De kan inte heller betala så mycket för GMO grödor. I Europa går det inte att äga en gen. GMO går under samma lagar som växtförädling. Därmed upplever inte forskarna att handeln med gener påverkar deras arbete. SLU forskarna tror inte att de vinstdrivande storföretagen som styr genforskningen. De upplever att makten över generna är spridd på många parter. Men vem som borde ha makten är de överens om. All makt åt SLU!, säger von Arnold och skrattar. Det är så många som håller på med genforskning att man inte kan säga att en särskild part har makten. Det skulle i så fall vara varje lands regering, säger Sundström.... Fältbiologen 3-4/

24 24 Fältbiologen 3-4/2006

25 bild: Aron Hejdström Det i svenska folkets lynne djupast nedlagda draget och vilket till stor del förklarar vårt folks naturell i övrigt, är den starka kärleken till naturen. Det är denna varma hängivenhet, som skapat våra stora naturforskare, våra uppfinnare och våra forskningsresande; det är också denna, som skänkt oss våra lyriska skalder, våra härliga folkmelodier och den svenska sången, ja, som givit den svenska fantasien dess egendomliga flykt. Svenskens kärlek till naturen kommer av att hans land (och hennes) är alldeles särskilt ägnat att ingiva en dylik känsla. Sveriges natur är i allmänhet icke majestätiskt imponerande men därför ej heller frånstötande och beklämmande, såsom den norska, ej heller förverkligande så som ofta i rika länder eller avvisande såsom öknen eller stäppen: den är, i sin egendomliga förening av friskhet och idyllisk fägring, i ordets egentligaste mening inbjudande. Känslan härav är lika varm hos både hög och låg - om ock ej lika medveten - och detta starka vidhängande vid naturen, som i vissa fall kan tillföra själslivet yttringar av obändighet och råhet, är å andra sidan den djupaste förklaringsgrund till den svenska nationens oförstörbara kraft och hälsa... -Gustaf Sundbärg, Fältbiologen 3-4/

26 Kulturlandskapar Det är kärva tider för småfåglar och ängsblommor i dagens jordbruk. Gulärlor och jungfrulin skulle må bäst om vi backade utvecklingen 50 år tillbaka i tiden, och du har hört det förut eller hur? I takt med att jordbruket blir rationellare blir mångfalden allt fattigare. Men inte överallt. Lite här och var finns viljan och handlingskraften att åter sprida mångfald i markerna. Här är två berättelser från fältbiologer som bokstavligt talat tagit saken i egna händer. Små insatser som tillsammans gör en stor skillnad. Man måste ju börja någonstans. 26 Fältbiologen 3-4/2006

27 na text och illustration: Lisa Behrenfeldt Vi gick hårt åt örnbräken och massakrerade bort varenda en så jag hoppas att de ska vara borta till nästa år, berättar Johan Trell från Fältbiologerna i Karlstad. Sen slog vi allt gräset med lie och räfsade upp det. Vi ringbarkade ett gäng alar så de inte ska slå rotskott när vi fäller dem och mitt ute på ängen har vi sparat en rönn som vi ska hamla. Än så länge är den inte så stor, men den kommer att börja växa som tusan nu när den får stå där ensam! Det Johan berättar om är Lars änge. En bit äng, stor som en halv fotbollsplan, på Lafallshöjden norr om Arvika i Värmland. En äng som Fältbiologerna i Mellansvenska distriktet numera tar hand om. Ängen är en del av ett stort slåtterängskomplex som under flera hundra år har formats av människornas behov av vinterfoder till sina djur. Varje sommar, efter att blommorna har fröat av sig, har gräset slagits med lie, räfsats ihop och forslats bort. Det skapade en mager mark där arter som inte klarar att hävda sig i konkurrensen på näringsrika marker fick sin chans. Fram till 1960-talet var Lars änge fullt av olika ängsarter. Men sen den sista familjen flyttade från bondgården på Lafallshöjden för 40 år sedan har marken legat orörd och med tiden har gräs, sly, nässlor och ormbunkar växt sig höga och konkurrerat ut ängsarterna. Det är så den ser ut när Fältbiologernas del i ängens historia börjar för två år sedan, när Rune Stenholm Jakobsen kliver in på länsstyrelsen i Värmland och frågar om de har någon äng som Fältbiologerna kan få sköta? Det var då det blev Lars änge. Ängen har vi döpt efter Lars-Inge, en av gubbarna i den lokala hembygdsföreningen som har hjälpt oss mycket, berättar Johan som är naturvårdsansvarig för Fältbiologernas äng. När vi hade slåtterläger på ängen i somras slog vi gräset för andra gången, fortsätter han, så nästa år borde det börja synas resultat för mångfalden. Eftersom vår äng angränsar till en artrik ängsmark som hembygdsföreningen hållit öppen så finns en god potential för att det ska vandra in ängsväxter därifrån. Lie och räfsa är de enda verktygen som man behöver för att sköta en slåtteräng, och eventuellt en såg och sekatör ifall man behöver röja bort sly och småträd. Allt sådant har Fältbiologerna fått låna från Värmlands länsstyrelse som driver ett ängsprojekt och inventerar alla värdefulla ängsmarker i länet. Johans tips till de som vill ta sig an en äng är att inte skaffa sig ett alltför stort projekt utan att istället försöka få tag på en äng som är i hyfsat skick så man kan koncentrera sig på slåttern och klarar att hålla skötseln igång även om man är varierande många som hjälper till. Det finns massor av ängar som växer igen och det viktigaste är att gräset där blir slaget! På Lars änge är det slutjobbat för i år. Men till våren är alla välkomna att komma och hjälpa till med fagningen. Att faga ängen innebär vårstädning, förklarar Johan, någon gång i maj kommer vi att ta itu med att kratta bort löv och kvistar...och ha ihjäl varenda örnbräken som vågat sig upp igen!... Mer information om Mellansvenskas äng finns på Fältbiologen 3-4/

28 Bland orvar och blad Jan Wester har mångårig erfarenhet av att arbeta för ett rikare kulturlandskap. Han har bland annat hållt flera kurser i hur man slår med lie och driver nu företaget Slåttergubben. text: Lisa Behrenfeldt illustration: Lisa Behrenfeldt foto: Cristoffer Cedergren Varför startade du företaget Slåttergubben? Det började med att jag tänkte att eftersom jag behärskar konsten att slå med lie så borde jag kunna tjäna pengar på det, till exempel genom att utföra jobb där man inte kommer åt med slåtterbalk. Jag började med att kontakta länsstyrelsen i Östergötland och hittills har jag fått alla mina uppdrag genom dem. I somras var vi flera stycken som var anställda och slog en jättestor äng. Det tog 11 dagar och var väldigt roligt! Jag har också tänk att folk skulle kunna anlägga ängar i sina trädgårdar och så kan jag komma dit en gång om året och slå ängen med lie. Det finns ju pensionärer som anställer folk som kommer och klipper gräsmattan, så varför inte? Hur ska man göra om man vill skapa en äng i sin gräsmatta? Det mest spännande sättet är att helt enkelt låta gräset växa och se vad som kommer upp, såvida man inte bor i ett villaområde med en nyanlagd gräsmatta. Prästkragar och gulmåra finns nästan alltid, de kan överleva många års gräsklippande. Jag har anlagt flera ängar hemma, utanför Linköping. Där har jag både låtit gräset växa och sått och planterat in en del ängsarter. Det har funkat bra, ängsskallra och kummin har till exempel tagit sig jättefint. Sen gäller det att slå ängen med lie en gång om året och kratta bort gräset så att näringen försvinner från marken. Är marken bördig kan man behöva slå ängen fler gånger, mina ängar hemma brukar jag slå en gång i juli och sen igen i början av oktober. Hur har du lärt dig att slå med lie? Jag började med att gå en kurs som Fältbiologerna ordnade. Sen har jag pratat och utbytt erfarenheter med andra som kan, eller säger sig kunna, slå. Det svåraste är att hålla lien vass. Själva tekniken att slå är helt underordnad konsten att slipa sin lie. Har skulle du vilja förändra lantbruket? Jag har rest en del i Polen och Lettland och kort kan man säga att det ska se ut som där. Mer grönt än gult, mer ängar än säd och plats för rapphöns, fasaner och rovfåglar. Men man ska inte behöva gå med lie och häst jämt för det, jag tror att några enkla åtgärder kan ge enormt mycket och det intressanta är att försöka kombinera rationella metoder med naturvård. Till exempel skulle man kunna fortsätta att köra med skördetröska men ha långa och smala åkrar med diken emellan, så det skapas fler bryn och kantzoner där insekter, fåglar och ogräs får en chans. Eller gräva upp alla betongrör som finns under svackorna i marken och anlägga fuktängar där istället. Några fler hästar i lantbruket vore också bra, så det blir lite hästbajs och så till fåglarna. Förr i tiden höll alla kornsparvar i Skåne till på vägarna på vintern. Det fanns ju inga bilar, och på vägarna låg massor av hästbajs som det är fullt av osmälta sädeskorn och ogräsfrön i. Samma sak med de öppna gödselstackarna. Där fanns massor av mat. Nu är det förbjudet att ha öppen gödselstack, vilket i och för sig är bra eftersom de läcker en massa näringsämnen rakt ner i jorden, men man skulle kunna lägga ut en traktorskopa då och då som får ligga där. Skogsbruket funkar ju lite så numera, man lämnar en och annan högstubbe på hyggena, och det är ju ungefär som att skördetröskan skulle lämna en sträng med säd mitt i åkern till fåglarna. Men har du sett det någon gång? 28 Fältbiologen 3-4/2006

29 Behövs det politiska beslut eller hur ska det här ske? Det behövs alltid politiska beslut. Men det handlar också om att få igång några bönder. Ofta är bönderna intresserade och positiva när man pratar med dem och föreslår var det till exempel skulle passa att anlägga en äng eller öppna upp ett täckt dike. Bidrag behövs också, och det finns en hel del redan. Till exempel kan man få upp till 100 procent ersättning för kostnaden att anlägga en våtmark, det håller jag på med hemma på pappas gård. Kan du försörja dig på att slå med lie? Nej, just nu driver jag ett bageri, Slåttergubbens bageri. Jag köper in spannmål från ekologiska bönder som jag gillar och mal mjölet i en egen kvarn. Men det är tufft att dra igång ett eget litet livsmedelsföretag. Om jag jämför det med lieslåttern så är lien rena lyxen. När jag slår med lie behöver jag inga tillstånd, har inga omkostnader och får ut en bra timlön. När jag bakar tjänar jag, som det ser ut idag, kanske 30 kronor i timmen... men det är skitkul, och jag träffar många glada kunder!... Fältbiologen 3-4/

30 Från Norrbottens hemliga berg text: Anna Froster foto: Peter Lindberg/N och Anna Froster Ett av de mest lyckade djurskyddsprojekten i Sverige har vänt trenden från 70-talet då DDT och PCB nästan utrotade pilgrimsfalkarna. På undangömda berg i norrbotten kläcks nu åter dess ungar. Korta, hårda skrik skär genom sommarkvällen. Vi har kommit för nära ett pilgrimsfalksbo. Äntligen, ler Peter Lindberg, chef för Projekt Pilgrimsfalk. Han har redan klättrat uppför två andra berg idag utan framgång. Pilgrimsfalkarna häckar i de mest otillgängliga stupen, där de har bra uppsikt över landskapet, och kan kasta sig ut direkt när de ser ett bytesdjur. För att kunna märka ungarna måste man vara van klättrare och ha bra utrustning. När Peter och hans kollega Kent Nilsson väl har tagit sig ut i branten, ofta genom regn och knottmoln, väntar skrikande ungar med vassa klor. Vad är det som får någon att fortsätta med det här, frågar jag Peter, som har jobbat med projektet sedan För alla med naturintresse tror jag att pilgrimsfalken är speciell, säger han. Den är karismatisk med sin svarta mustasch och hisnande störtdykningar. Dessutom häckar de på de vackraste platserna i landet. De här platserna finns framför allt i Norrbotten och Västerbotten. Här finns av Sveriges par. Det var också här som den sista vilda stammen fanns kvar när arten minskade dramatiskt ner till 15 par i mitten av 70-talet. PCB och DDT anrikades i falkarna, och gjorde äggens skal så tunna att de sprack. I södra Sverige var arten så gott som utrotad och de falkar som finns där idag härstammar från falkar som föddes upp i fångenskap, av bland annat Peter. Falkarna föddes upp på giftfri mat, och äggen höll. När halterna av de här miljögifterna minskade efter ett förbud 1972 kunde falkstammen öka i det vilda igen. Det är en solskenshistoria som brukar kallas ett av de mest lyckade naturskyddsprojekten någonsin i Sverige. Klättraren Kent binder fast repet i en gammeltall. Tio käringknutar på varandra, det är det jag alltid har kört med, säger han och försvinner utför klippkanten. När han kommer upp igen har han med sig två sprattlande påsar. På klippan framför oss sätter han ner två vitluddiga varelser. De kan inte röra sig mer än att vagga lite hit och dit, men när gapet öppnar sig blir de nästan dubbelt så stora, och klorna är redan sylvassa. De är skönt när de är såhär lugna, säger Kent, de är bara dagar gamla. När de börjar komma upp i dagar blir det blodvite direkt Och de brukar kunna skrika mycket värre, det kan bli uppåt 110 decibel - jag brukar ha hörselkåpor på mig. Nu är det mest föräldrarna som väsnas. På spetsiga vingar kastar de sig fram och tillbaka i lufthavet utanför klippan. 30 Fältbiologen 3-4/2006

31 Längs alla horisonter ligger bergen tysta och gråblå. Jag har fått stränga order om att inte nämna några ortsnamn. Märkningen av pilgrimsfalkar är sekretessbelagd verksamhet för ett utvalt fåtal, eftersom man är rädd för boplundrare. Längre söderut i Europa och i arabvärlden betalas stora summor för falkar som tämjs för att jaga med. Det här problemet har dock minskat sedan man började föda upp falkar, berättar Peter. De tidigare hoten mot pilgrimsfalkarna har alltså minskat, och solskenshistorien kunde ha slutat här, men istället har det dykt upp nya hot. Bromerade flamskyddsmedel, som används bland annat i teveapparater, har hittats i ägg från vilda falkar. En jämförelse med ägg från honor i bur som fötts upp på kontrollerat foder visade att de vilda falkarna hade upp till 400 gånger högre halter av dessa ämnen, som kan påverka både immunförsvar och fosterutveckling. rovfåglar lever av andra fåglar och ofta väljer ut sjuka djur ur en flock, så är de i riskzonen för smittan. Den aggressiva formen av fågelinfluensa har hittills framför allt drabbat tamfåglar, men även de kan vara bytesdjur för rovfåglar. Det har alltid funnits influensavirus bland vilda fåglar, men det har aldrig kunnat spridas så snabbt, säger Peter. I tambesättningarna finns framavlade djur som ofta har lägre motståndskraft, och där individerna har mycket kontakt. Med en lång tops tar Kent ett avföringsprov, som läggs i provrör och ska till influensaforskningscentrum i Kalmar. Han tar vikt, vinglängd och blodprov, och sätter en ring runt foten med nummer. Nu är ungarna en del av statistiken, precis som sina föräldrar. Fotleden kommer inte att växa mycket mer, så ringen kan bli kvar hela livet. Nu återstår att se vilka öden som kommer att möta de här falkarna. Vi önskar dem lycka till, och börjar klättringen igen, nerför ett av norrbottens hemliga berg.... Utöver de nya gifterna oroar sig Peter Lindberg för fågelinfluensan. Eftersom Fältbiologen 3-4/

32 32 Fältbiologen 3-4/2006

33 Spår i snön text och bild: Aron Hejdström Lamgam, ibexget och snöleopard. Vildmark, magnifika bergstoppar och gästvänlig lokalbefolkning. Visst skulle det kunna bli en resemagasinsartikel av detta... Men passar vardagen verkligen in i sagans enkla polarisering? Av Rumbaks 40 invånare har alla över femton sett snöleopard, och vargar är vardagsmat. Det sprang förbi en här i går kväll, jag såg den i månskenet, säger Padma Dungpa, och tillägger, gjorde inte du? Nej, svarar jag fåraktigt, det gjorde jag inte. Och jag missade nästa några minuter senare också. I området runt bergsbyn Rumbak i Ladakh i västra Himalaya finns ett av världens tätaste bestånd av snölepoard. På ett område mindre än halva Öland räknar man med ungefär 100 individer. I byns direkta närhet finns åtminstone fyra-fem stycken. Sedan tre år tillbaka är Padma Dungpa byns nav i den växande turistströmmen. Snöleoparden är inte en alldeles lätt granne att leva med men den utgör en värdefull resurs i en ny, lönsam näring: upplevelseturismen. Efter två dagars vandring och nästan tusen meters stigning når jag, i en mycket trött kropp, äntligen Rumbak - the snowleopard capital. Efter att ha vandrat på läskigt branta serpentinvägar och genom mäktiga raviner öppnar sig plötsligt landskapet och vyn får mig att dra efter andan. I sin mäktighet är Himalayas snöklädda toppar något av det mest magnifika som finns på vår jord. Det är inte svårt att förstå varför turister lockas hit. Även om byn bara ligger på dryga 4000 meter över havet och topparna runtomkring på är ett besök här Svenssons möjlighet till Everestbestigning. Att det sedan finns möjlighet att få se snöleopard och varg är oslagbart. Mina första dagar innehåller dock varken toppbestigning eller rovdjursspårning, istället tar jag chansen att bekanta mig med byn. Padma Dungpa är min första kontakt och hennes hus har blivit den lokala och informella turistinformationen. Mer än en gång bjuds jag på te, kakor och trevliga samtal vid hennes spis. Med Padmas hjälp får jag hyra ett rum i huset Tsoskor, en tolk och dessutom får jag hjälp att ta kontakt med de andra byborna. Under min andra dag i byn träffar jag Sonam Norpel, han är 77 år och en av byns äldsta. En natt när jag låg och sov hörde jag att någon var i inhägnaden nedanför huset. Jag vaknade och tittade ut men förstod först inte vad det var. Jag slängde en sten och då släppte leoparden taget om geten, hoppade över muren och försvann. Då förstod jag. Den hade försökt dra geten över muren men den var för hög och geten för tung. Det var första gången, men den kom tillbaka många nätter efter det. Kom in i inhägnaden och tog kalvar, får och getter. Medan Sonam berättar svänger han sin bönesnurra och tittar ut över dalen. Vi sitter på taket till familjens hus, där har han sitt eget lilla rum och dit når de mjuka ljuden från getternas bräkanden och åsnornas klockor varje morgon och varje kväll. På den tiden hängde allt på jordbruket och boskapsskötseln, fortsätter han. Det är annorlunda idag när turismen och militären också kan ge jobb. När jag var ung och Indien tillhörde Storbritannien var det brittiska jägare som var turister här. Den turismen gav ingen avkastning till byn. Dom sköt villebråd och försvann. Var bara ute efter hornen. Idag är det mycket bättre, nu kan vi tjäna på turismen. Att ta sig till Ladakh har blivit lättare, och det vill inte säga lite. Området ligger på flera tusen meters höjd i västra delen av Himalayas bergsmassiv, effektivt avskuret från världen av ogästvänliga toppar och igensnöade pass. Ända fram till 50-talet var det enda sättet att ta sig hit på stigar till fots eller med mulåsna, och då tog den kortaste vägen två veckor. Idag flyger man från New Dehli på en dryg timme. Den bekväma och inte särskilt dyra resmöjligheten är en av anledningarna till att Ladakh idag utgör ett expanderande resmål för både backpackers och exklusiva researrangörer. En annan är områdets storslagna natur och starka buddhistiska kultur. Ladakhs befolkade delar tillhör huvudsakligen Indien men ungefär hälften av det geografiska området kontrolleras av Pakistan och även gränsen mot det kinesiskt ockuperade Tibet är Fältbiologen 3-4/

34 oklar. Detta gör förstås området politiskt instabilt och man behöver inte åka många minuter utanför områdets huvudort, Leh, innan de militära förläggningarna tar vid. De militärer som är posterade här utgör nästan en tredjedel av befolkningen. På grund av den höga militära aktiviteten har området fram till 1974 varit helt stängt för utländska turister och till stor del också för indier. I och med att besöksförbudet försvann föddes en turistnäring som sedan dess haft en stadig tillväxt. Under de senaste åren har turistföretagen vuxit som svampar ur jorden och många Ladakhier har kunnat ta del av den stora ekonomiska tillväxten. Men med den ökade turismen har också påfrestningarna på miljön ökat drastiskt. För Rinchen Wangchuk och de andra på Snow Leopard Conservancy India (SLC), stavas överlevnadsstrategin ekoturism. SLC är en ickestatlig organisation med huvudsyfte att trygga de vilda snöleopardernas framtid och till sin hjälp har man en systerorganisation i USA samt internationella sponsorer och kontaktnätverk. Enligt WWF är situationen för snöleoparden nästan lika kritisk som för den utrotningshotade tigern. I dagsläget räknar man med att det totalt finns mellan 3500 och 7500 vilt levande individer kvar i världen. De största hoten mot snöleoparden är den illegala djurhandeln och hämndaktioner från herdar samt minskande tillgång på utbredningsområden och bytesdjur. I världen finns snöleoparder i tolv centralasiatiska länder i med de högalpina områdena runt Himalaya som centrum. På SLC:s huvudkontor i Leh arbetar man med flera olika projekt och Rinchen Wangchuk berättar att just Rumbak är ett av de viktigaste områdena. Vi har gjort flera olika saker i Rumbak, säger han. Dels när det gäller att förbättra bybornas inställning till rovdjuren men också för att få dem att själva ta del i och styra turismen. Innan turismen blev ett alternativ för människorna i bergen var boskapsskötsel den viktigaste näringen. Ett stort problem var dock att både snöleopard och varg regelbundet rev djur och för att försvara sig jagade och dödade byborna rovdjuren. För att skydda boskapen - och snöleoparden från hämndlystna bybor - anordnades workshops med diskussioner om förbättring av inhägnader och möjligheterna med vakthund. Rinchen berättar att detta ändå inte var den viktigaste processen under mötena. Någon började prata om utländska besökare och ganska snart kom det upp en idé - att låta turismen kompensera för en del av snöleopardernas skadeverkningar. För oss på SLC var det viktigt att det inte inrättades små privata vandrarhem utan 34 Fältbiologen 3-4/2006

35 att alla bybor var delaktiga och kunde tjäna lika mycket på idén. Det som skapades i samarbete mellan befolkningen i flera bergsbyar och SLC fick namnet Himalayan Homestays. Vid mitt besök i byn får jag både se och höra vad projektet resulterat i. Alla familjer har ett rum med två bäddar där besökarna får bo. Frukost och middag äter de tillsammans med familjen, Padma Dungpa berättar på sin knaggliga men fullt förståeliga engelska. Glatt fortsätter hon sedan, Det här är Dechan Angmo, min dotter. Tack vare inkomsterna från turisterna kan jag låta henne gå i skolan. Kanske kommer Dechan Angmo att ta efter sin mor som byns turistsamordnare. Flera av bybarnen vill stanna när de blir äldre och leda treckingturer eller hyra ut hästar till besökarna. Idag har SLC tagit ett steg tillbaka och byborna klarar det mesta själva. Viktig hjälp som organisationen fortfarande ger är i kurser i engelska och kurser för naturguider. Kontoret i Leh sköter också förhandsbokning av rum. Rinchen förklarar varför just guiderna är så viktiga. Guiderna möter förstås ett behov som finns hos besökarna men när byborna lär sig om bergens ekologi får de också större förståelse för hur vi tillsammans kan hjälpas åt att skydda naturen och varför vi måste göra det, säger han. Dessutom har vi stor nytta av att kunnigt folk övervakar naturen för att upptäcka förändringar. Innan jag tar farväl av Rinchen frågar jag om tillåtelse att publicera citat och bilder och i hans svar känner jag stor tacksamhet och uppmuntran. Absolut! Varje turist vi kan locka är värdefull, det är med deras hjälp vi kan få ekonomi i naturskyddsarbetet! Att frågan om turismen och naturen är mångfacetterad erfar jag när jag bara några dagar senare stöter ihop med en Snöleoparden är en toppredator i bergens ekologi och genom att undersöka och följa den kan forskarna på Snow Leopard Conservansy dra slutsatser om bergsekologins tillstånd. Att fotografera individer med hjälp av självutlösande kameror är ett viktigt hjälpmedel i forskningen. Foto: SLC I Padma Dungpas kök hamnar de flesta besökarna, även jag. För familjen han turismen inneburit att dottern Dechan Angmo (till vänster) kan gå i skolan. stark kritiker till SLC:s eko-turism. Det finns knappast något som liknar eko-turism i Ladakh idag. Om du verkligen vill göra något för naturen och framtiden så ska du inte skriva hit fler turister! Åsikterna går minst sagt isär. Den schweiziske frilansbiologen Humbert- Droz Blaise har arbetat i över tio år i Ladakh och han ser med stor skepsis på hur turismen tillåts förstöra landet. Naturen klarar inte hur mycket som helst, det borde folk förstå, säger han upprört. När rastplatserna har blivit soptippar och vattenströmmarna för med sig konservburkar och plastpåsar har man nått en gräns! Att många resenärer blivit mer miljömedvetna håller han med om men menar att de ändå bara utgör en bråkdel. Lockar dom 100 nya turister till Rumbak kommer högst tio att ta ansvar för sin miljöpåverkan, hävdar han. Enligt Blaise är de vinstdrivande turistföretagen de enda som egentligen är intresserade av att satsa på att motverka de negativa tendenserna. Om turisterna tycker det är för skitigt på besöksplatsen väljer de andra resmål och då förlorar företagen sin inkomst. Blaise tror inte på ökad turism innan miljömedvetenheten ökat betydligt hos researrangörerna. För att driva på den medvetenheten har han utarbetat åtgärdsprogram för sophantering och han försöker påverka regeringen och företagen så ofta han kommer åt. Det är tragiskt att konstatera, säger Fältbiologen 3-4/

36 36 Fältbiologen 3-4/2006

37 Fältbiologen 3-4/

38 han, men om USA invaderar Iran eller en konflikt mellan Pakistan och Indien blossar upp skulle det kunna vara naturens räddning i Ladakh. År med politisk osäkerhet uteblir många turister och då kan naturen återhämta sig. Uppe i Rumbak är befolkningen väl medveten om att turismen även har sina baksidor. 60-åriga Yanjchan Dolkar har levt hela sitt liv i Rumbak och precis som Soman Norpel minns hon flera möten med leoparder som varit allt annat än angenäma. Men hon minns också mötet med den konstige turisten. Turisten som tvättade håret, diskade och borstade tänderna uppströms och inte förstod att schampo och diskmedel hamnade i bybornas dricksvatten. Turisten som förstörde gräset med sin tältplats och turisten som nästan gick halvnaken, utan att skämmas! Yanjchan Dolkar skakar på huvudet och återgår till att snurra sländan. Lobsang Ishay som sitter bredvid och syr packsadlar till sina hästar fyller i med att oförståndet även kommer från de Ladakhiska researrangörerna. Någon gång varje sommar kommer alldeles för stora grupper som för med sig hundratals packdjur. Betet här uppe är snålt och när turisternas packhästar utfodras är det av samma gräs som byns boskap skulle behöva. På många punkter har turismen långt kvar innan den kan hävdas vara enbart positiv. Där jag sitter på sluttningen ovanför byn har jag god översikt över hela dalen. En alpkaja gör mig sällskap och kommenterar utsikten i en lustig kombination av strandskatans och tofsvipans sång. Om jag återvänder hit om några år så skulle jag inte bli förvånad om ett litet hotell stod där, just vid stigens krök där dalen öppnar sig. Kanhända skulle alla familjer ha råd med radio och TV och alla barn skickas till skolan. Kanhända skulle beroendet av boskapsskötsel försvinna men kanske skulle också snöleoparderna tröttna på folkmassorna och ge sig av för gott. Om turismen, vare sig den heter eko- eller ej, är bra för framtiden kan jag inte svara på, men jag är säker på att den är en maktfaktor att räkna med. Och nej, jag fick aldrig se leoparden, det är få besökare förunnat. Att den såg mig är jag dock ganska säker på.... Rinchen Wangchuk som jobbar på SLC har själv bott och arbetat i Rumbak under flera år. Han är övertygad om att turismen är en viktig nyckel i naturskyddsarbete. 38 Fältbiologen 3-4/2006

39 RÅM Fältbiologernas riksårsmöte Fältbiologårets höjdpunkt och organisationens högsta beslutande organ, RiksÅrsMötet, närmar sig. 1-6 januari 2007 är det din chans att påverka föreningen, bestämma vad som ska göras under hela nästa år samt gå på exkursioner, träffa vänner, käka mat, och ha det riktigt, riktigt trevligt. Plats är ännu inte bestämd, men alla får reseersättning så anmäl dej redan nu. Till och med den 13 december kostar det 300 kr och därefter 400 kr. Gör såhär: sätt in pengarna på pg och märk inbetalningen med Råmanmälan, namn, adress, telefon och ev allergier eller specialkost. Om du betalar över internet och inte får plats med all text, skicka uppgifterna i ett mail till ramanmalningar@faltbiologerna.se. Anmälan är bindande. Skriv en motion om föreningens framtid, motionsstopp är 30 november. Motionerna ska skickas till kristina.johansson@faltbiologerna.se Vill du vara med och göra skillnaden mellan ett bra och ett superfantastiskt RÅM? Och dessutom få reducerad deltagaravgift och en uppskattningsdos som kommer att räcka vintern ut? Det kan handla om allt från att agera discofixare, råmshowskonfrencier, fikafixare, sekretariat, samtalsledare, workshophållare, exkursionsledare till vaktis, allmän organisatör eller kock. Om du är intresserad av att hjälpa till med stort eller smått, så kontakta ram07@faltbiologerna.se Det går också att ringa Kristina på eller Fältbiologen 3-4/

40 minifältis Ät en potät text och illustration: Anna Lönneborg När åt du potatis senast? Troligtvis inte alls för så särskilt länge sedan. I Sverige äter nämligen varje person i genomsnitt 63 kg potatis per år. Vi äter kokt potatis, stekt, mosad, friterad, som potatismjöl och på alla möjliga tänkbara sätt. Men visste du att. Innan potatisen kom till Sverige åt folk rovor, kålrötter och olika sädesslag istället. Kanske är maträtten rotmos ett arv från den tiden? Idag skulle nog de flesta tycka att det var enformigt att äta kålrötter och gröt varje dag. Men folk måste ha gillat sitt rotmos, för det tog nästan hundra år sedan potatisen kommit, innan de flesta bönder odlade den. Potatisen har många oväntade släktingar och flera av dem växer vilt i Sverige. Skulle du kunnat lista ut att tomat och potatis är nära släkt med varandra? Om du jämför en tomatplantas blad med potatisens kan du faktiskt se att dom är mycket lika. Själv föredrar potatisen ett varmare klimat än det vi har här uppe i Sverige. Men i Sydamerika där den ursprungligen kommer från, växer den vilt uppe i bergen. Potatis är egentligen en ganska giftig växt. Alla delar utom rotknölarna - potatisarna - innehåller giftet solanin. Om du låter en potatis ligga i solen blir den grön och det bildas Solanin i den. Men det är inte solaninet i sig som gör potatisen grön, utan ett ämne som heter klorofyll. Särskilt mycket gift är det i de frukter som blir av potatisblommorna. Innan folk kände till potatisen så väl, hände det att man åt frukten istället för potatisarna och blev sjuk. 40 Fältbiologen 3-4/2006

41 P otatisen kom till Sverige 1724 med en adelsman som hette Jonas Ahlströmmer. Han tog den med sig när han var på affärsresa i England. Vid den här tiden var det många svenskar som hade dåligt med mat och svalt. De åkrar som familjerna hade räckte ofta inte till för att odla mat till alla barn och gamla som bodde på gården. I Potatis finns fler nyttiga ämnen och den ger större skördar än kålrötter och säd. Därför behövde inte lika många gå hungriga när bönderna började odla potatis, dessutom mådde dom bra av alla vitaminer! Vill du laga en enkel rätt av potatis, kan du ge dig på den här potatissoppan, den räcker till 4 personer: 3-4 potatisar 1 gul lök 1-2 purjolökar 1 msk smör el. olja 1 liter vatten 2 buljongtärningar 2-3 msk grädde el. créme fraiche salt, peppar Skala och skiva potatisen. Skär purjon i tunna skivor. Fräs alltsammans i fettet. Tillsätt vatten och buljongtärningar. Koka upp och låt koka min. Vispa soppan slät med stålvisp eller häll av och spara spadet och mixa lök och potatis i matberedare. Smaka av med grädde eller créme fraiche, salt och peppar. Ät med en ostsmörgås. Saker som människor tycker mycket om får ofta många smeknamn. Så är det också med potatisen. Det finns oändligt många namn på vår kära rotfrukt: jordäpplen, irländska rötter, nolor, jordpäron, pärer, knoler, betäter, toler, tartuffel och pantoffler är bara några exempel. Överallt i Sverige har potatisen sina egna dialektala namn. Fältbiologen 3-4/

42 Puttar i blåbärsskogen Medan andra skriver långa uppsatser som projektarbete på gymnasiet så har Jenny Råghall och Jennie Wadman från Östersund startat en minifältisklubb. text och foto: John Green Tanken var att vi ville öka yngre barns intresse för naturen. En bra naturupplevelse från barndomstiden är något vi tror ökar engagemanget för miljön när de blir äldre. Dessutom är det en bra grund för en god hälsa att lära sig vistas ute, något man gärna gör som naturintresserad, berättar Jennie. Under hösten kommer gruppen att ha undersökt alltifrån insekter, träd och buskar till snö och förhoppningsvis vilda djur. Än så länge har det gått väldigt bra med att hitta intresserade. Vi har säkert dubbelt så många anmälda som det finns plats för i gruppen. Det finns verkligen ett stort intresse för naturen både bland barn och föräldrar men det är inte alla som förstår att naturen är väldigt lättillgänglig, säger Jenny. Gruppen träffas ett par timmar efter skolan en gång i veckan. De samlas i ett av stadens ytterområden för att sedan gå upp till en mindre skog som finns i närheten. Kontinuiteten gör att barnen får en möjlighet att förstå de processer som finns i naturen. Det är verkligen spännande att se hur hela världen runt omkring en förändras. Idag var det snö. Vägen dit var helt annorlunda. Det fanns mängder av grenar som hade gått av när tung blöt snö kom så snabbt i år och barnen bokstavligen kastade sig över djurspåren, berättar Jennie. Dessutom ger det en trygghet att återkomma till samma plats varje gång, man får en chans att lära känna platsen ordentligt, fyller Jenny i. Innehållet i träffarna bygger på barnens egen nyfikenhet för naturen, en pedagogik som både Jenny och Jennie tror starkt på. Vi märker att det ger mer när barnens egna frågor är mittpunkten för träffarna. Ingen gillar att bara sitta och lyssna på en massa information från någon annan utan att själv få vara aktiv. Utöver utforskandet och upplevelsen av naturen så får minifältisarna använda naturen för skapande. Vi målade nyligen av vackra ting som gick att hitta i omgivningen och vi kommer förhoppningsvis tillverka kolkritor och måla i snö nu när vintern är här. En annan viktig sak som de båda upptäckt är hur barnen värderat den tystnad som de upplevt utomhus. Vi spred ut dem över skogen och lät dem sitta där, tysta utan att göra något speciellt förutom att observera omgivningen. När de kom tillbaka var lugnare än innan. En annan aspekt av tystnaden är att de lyssnar så mycket bättre på varandra nu än i början. Den som talar när vi sitter i ring får hålla i ett löv och då måste de andra vara tysta något som faktiskt alla respekterar. Trygghet och lugn har alltså inte bara förbättrat kontakten med naturen, den har också förbättrat relationerna inom gruppen. På frågan om de rekommenderar någon annan att vara ledare svara båda samtidigt: självklart! Det är minst sagt ansträngande ibland, men det är alltid värt det. Vi får nog ut mer än minifältisarna själva av det här. Det är synd att det inte finns fler ledare i trakten för det finns verkligen en stor efterfrågan från både barn och föräldrar. Något som kanske inte är så konstigt - naturen har ju så mycket att erbjuda Fältbiologen 1/2006

43 kultur Sprätten på Toaletten går för långt Annika Almquist Förlag: Öga Hand Sprätten på toaletten är ingen ny figur, han dök upp redan 1970 i en självbetitlad bok utgiven av Verdandi kom den andra boken, och 2005 den tredje. Sprätten på toaletten går för långt är en barnbok med stora, enkla teckningar och en handling helt på vers. Författaren Annika Almquist tar politisk propaganda för barn ett steg längre än Bamsetidningarna. Boken kretsar kring superkapitalisten Sprätten. När han inte sitter och bajsar och funderar ut nya sätt att bli rik på, så håvar han in stålar på aktier, skövlar regnskog, fiskar ur haven - för vilket han får nobelpriset i ekonomi av kungen - avlar monstertjurar och privatiserar hela den offentliga sektorn. Annika Almquist förklarar att skatt är när en del betalar mycket och andra lite grann/så går det till när man hjälper varann. Sött, men hon glömde visst tala om att staten minsann också kan bete sig som en riktig Sprätt mot såväl miljö som människor. Boken är i vilket fall som helst skoj, författaren drar lite lättsamma rim om bajs och elakheten i att inte hjälpas åt. Ackompanjerat av rätt enkla spretiga teckningar som tangerar telefonklotter. Boken slutar förstås med att alla som inte har råd att betala Sprätten för skola, sjukvård och vatten lackar ur och startar ett, förvisso fredligt, uppror. Den gamla goda generalstrejken visar vad den går för, och Sprätten upptäcker att han inte kan äta sina pengar när alla vägrar jobba och fixa mat åt honom. Moralens väktare kommer säkert, precis som de anklagat Bamse för att vara kommunist, förfasas över att man riktar propaganda mot barn på detta vis. Men jag kommer lära ungar att man ska göra uppror i vilket fall som helst, med eller utan Bamse och Sprätten. Och med tanke på hur mycket litteratur och serier som okritiskt förespråkar konkurrens, polisromantik och så vidare, så borde en kul barnbok om att göra uppror mot nyliberala pampar inte vara något att hetsa upp sig över. De barn som jag i framtiden kommer läsa godnattsaga för kan säkert någon kväll få sig serverade denna bajshumoristiska diss av kapitalismen. Läst av Lars Axelsson Ventil röster från miljörörelsen Förlag: Fältbiologernas förlag Ventil Röster från miljörörelsen är den senaste boken från Fältbiologernas förlag och den första boken som Fältbiologerna släppt på sex år. Den är skriven av några ungdomar, som på olika vis är knutna till Fältbiologerna, som menar att delge sig av kunskaper och röster från den miljörörelse de själva är en del av. Boken är uppdelad i två delar. I den första får man möta några olika människor som på olika vis arbetar för miljön. Lite olika områden som skog, konsumentmakt och globalisering berörs. Oftast på ett helt godkänt vis, även om jag stör mig på den ibland väl ytliga infallsvinkeln. I ett kapitel om globaliseringen skriver de att en rörelse mot Världsbanken och IMF:s förödande politik håller på att växa fram. Håller på? Jag undrar om författaren missat tex Zapatistupproret, Mötena för Mänskligheten och mot Nyliberalismen, de Sociala Forumen och Toppmötesprotesterna som nådde sitt klimax 1999 för att därefter börja avta och omforma sig till något annat, inte minst för att polisen började skjuta demonstranter, tillexempel i Göteborg och Genua I den andra delen som kallas verktygen, presenteras en grundläggande guide för hur man organiserar sig i en liten grupp för att göra något tillsammans. Mötesteknik, pengasökning, och gruppdynamik avhandlas. Mediahantering får ett eget kapitel, och kommer säkerligen rädda en och en annan nybörjare i miljöaktivism från att bli utmålad som terrorist i lokaltidningen. Aktionskapitlet, bokens sista kapitel, är en liten besvikelse; taktik och val av olika aktioner i olika situationer nämns inte alls. Någon diskussion om olagliga aktioner, civil olydnad, lagliga aktioner, direkt aktion, indirekt aktion berörs alldeles för lite, somliga saker nämns inte alls. På det hela taget går man in för lite på tekniker och diskussion runt de olika aktionstyper som presenteras. Och förtjänar verkligen konsumentmakt en egen punkt? Det är inte som att det inte redan tjatas om konsumentmakt överallt tills alla skräms bort och öronen faller av. Boken är en trots detta en helt okej introduktionshandbok för kids intresserade av miljöpolitik a la Fältbiologerna, jag önskar dock att man haft mer tid över till att utveckla mycket av det som det skrivs om. Läst av Lars Axelsson Fältbiologen 3-4/

44 Kristina Johansson är aktiv i Fältbiologernas skogsnätverk. Hon har studerat två år på Globalverkstan och är projektledare för sociala rörelser och ideella organisationer. Linda Birkedal har varit medlem i Fältbiologerna i femton år och har läst biologi i fem år. Nu arbetar hon som naturguide och projektledare för Ungdomsforum på Miljöstrategiska enheten i Lund. Anna Jonsson är före detta ordförande i Fältbiologerna och Miljöförbundet-Jordens vänner. Numera är hon bland annat ledamot i statens miljövårdsberedning och expert i miljömålsrådet. VI VET ALLT Skicka in dina frågor till Fältbiologens experter! redaktionen@faltbiologerna.se foto: Erik Abel, Ylva Hazell och Kenneth Svedlund MILJÖ OCH POLITIK DJUR OCH NATUR AKTION OCH PÅVERKAN Hur blir det med kärnkraften nu med den nya regeringen? /Frasse Hur funkar en maskkompost, kan man verkligen ha dem inomhus? /Felicia Den borgerliga regeringen har sagt i sin regeringsförklaring att inga politiska beslut om avveckling av kärnkraften kommer tas under den här mandatperioden. Men också att inga nya driftillstånd ska ges till de reaktorer som redan stängts, samt att förbudet att starta nya reaktorer ska vara kvar. Moderaterna och folkpartiet är för att man ska kunna byga nya kärnkraftverk, liksom en del kristdemokrater. Det enda borgerliga partiet som i viss mån är mot kärnkraft är centerpartiet, och även om partitoppen börjat mjuka upp det motståndet, så finns det fortfarande många centerpartistiska gräsrötter som är kränkraftsmotståndare. Någon risk för nya kärnkraftverk de närmaste åren finns det alltså inte. I en maskkompost, finns ett stort antal av tillexempel kompostmask eller lövmask som äter organiskt avfall. Maskarna omvandlar matrester med mera till jord i sin tarm. Varje mask äter upp till en tredjedel av sin vit på en dag, så det går ganska fort. I komposten varvas matavfall med tillexempel löv och spån för att ge maskarna en bra miljö. Det går utmärkt att ha maskkomposter inomhus (där det är mellan grader). Maskkompost är ett lämpligt alternativ för den som inte har möjlighet att kompostera utomhus. Problemet de flesta oroar sig för är dålig lukt, men om man sköter komposten rätt så är det ovanligt. Tips om hur du bygger och sköter en maskkompost får du på nu Kan polisen konfiskera saker man använder vid en aktion (banderoller, kedjor, plakat, maskeradkostymer) och i sånafall på vilka grunder och hur länge och hur får man tillbaka dom? /Mimmi Vad är det som gör att nässlorna sticks? /Oscar Nässlorna har speciella celler som är formade som små vätskeblåsor med ett ihåligt hår längst ut. När man rör vid en nässla bryts de små håren av och får en vass spets, som fungerar som nålen på en spruta. Det som sprutas ut är vätskan i blåsorna, som innehåller bland annat myrsyra och ger röda utslag och klåda. Om du vill imponera på din omgivning kan du försiktigt stryka fingret över ett nässelblad från basen mot spetsen, för då bryts inte håren och du bränner dig inte. 44 Fältbiologen 3-4/2006 Ja, polisen får ta föremål från folk av olika anledningar, det kallas beslag. Enligt Rättegångsbalken, RB 27:14 a får polisen beslagta föremål innan brott begås. Det gäller brottsverktyg som kan komma att användas vid brott, vapen och liknande som kan befaras användas vid våldsbrott samt hjälpmedel som uppenbart kan användas vid skadegörelse och liknande, till exempel sprayburkar. Behåller polisen sakerna eller förstör demkallas det förverkande, vilket de har rätt till enligt Brottsbalken, BrB 36:3. Polisen brukar använda den bestämmelsen för att genomföra visitationer av samtliga deltagare på demonstrationer där det förväntas bli bråk. I kombination med BrB 36:3 kan de visitera folk för att beslagta vanliga föremål som exempelvis flaggpinnar vilka kan befaras användas som vapen. Har brott begåtts får föremål tas i beslag för att de är nyttiga i en brottsutredning eller för att återlämnas till ägaren. PL 13, som har blivit något av ett begrepp hos både aktivister och poliser, betyder polislag 13, och handlar om avvisning, avlägsnande och omhändertagande, alltså inte om beslag. Det kan vara värt att klaga och försöka få tillbaka flaggpinnar och liknande som tagits i beslag. Det är nämligen inte självklart att lagen ska tillämpas så att även sådana föremål som naturligt tillhör en demonstration kan beslagtas. Mycket av lagreglerna är öppna för tolkning och mycket utrymme lämnas för polisens godtycke. Polisen har med andra ord mycket omfattande befogenheter.

45 I varje nummer har Fältbiologen en gäst som skriver om natur och miljö. På ängen J ag tar hand om två ängar. Båda riktiga ungdomar egentligen, yngre än mig, och små är dom. De få timmarna på året jag slår ängarna är jag så nöjd, jag känner mig konstruktiv. Att jag sköter marken, ger ett rikare växtliv, insektsliv, och fågelliv, till den här lilla biten av världen, i ett annars ganska grått villaområde. Men de är en liten betydelsefull del av mitt liv, och kanske beror det på att jag aldrig annars känner att jag får göra något riktigt konstruktivt. Att jag får göra något för naturen, istället för lite mindre emot, som det ju blir med påverkan genom konsumtionen. Jag tänker att om jag slår ängarna varje år så kommer de utvecklas och så småningom bli såna där fina artrika ängar som de riktigt gamla är idag. Alla ängar har varit nya, precis som att alla flera hundra år gamla tallar varit en decimeter taniga små pinnar. Den ena ängen är som djungel, en del växter når mig över huvudet. Jag kämpar mot aspsly och ormbunkar. Det är ett gytter av växter, där en del snärjer in sig i varandra som i en ostädad garnkorg. Det kommer upp dofter av vad eggen skär av. Ibland fladdrar en fjäril runt, och även andra insekter. Dom är ganska många där nere, så osynliga annars, men det är klart att dom flyger upp när hela världen börjar röra på sig. Det blir nog fler både insekts och växtarter, men jag har inte riktigt velat krypa ner och räkna, för tänk om det inte hunnit bli så märkvärdigt. Jag är så proffsig! Växterna går av med ett snyggt snitt, och de lägger sig i en snygg rad på sidan. Rad efter rad, precis där jag innan makat mig fram. Lien ska vara snuskigt vass, då går den rakt igenom grönskan utan motstånd. De höga växterna faller plötsligt och med dramatik, de låga verkar helt oberörda, men följer med lien åt sidan vid nästa skär. Centimetrar i taget trampar jag mig framåt, fötterna gör jobbet, kroppen följer med, lien följer med. Fulsnyggt, för det som kommer fram under all yvig grönska ser mer ut som en gleshårig hjässa, inte alls särskilt frodigt och friskt. Ängen förvandlas från djungel till en installation? Ett bevis på mitt arbete, sen ska naturen arbeta och låta nya blad växa upp och göra det lummigt igen. Jag hoppas att någon annan tar över mina ängar och sköter dom när inte jag bor kvar, att dom kan få bli gamla och gedigna, med en rik flora och ett rikt insektsliv som visar på långsiktigt arbete. Dagens människor ska väl kunna imponera på framtidens folk, det finns ju saker att göra som är vettiga, och det är så skönt att vara med på dem. Efter att en hel äng slagits bryner jag upp mitt lieblad extra noga, så får det ligga och vänta på nästa jobb. Om det blir gräsmattan en gång till innan vintern, eller om det blir ängen nästa sommar. Ingrid Esbjörnsson är aktiv i Fältbiologerna där hon också är ordförande för riksföreningen. på stan Ny stad i varje nummer: Gävle Är du helst i stan eller på landet på din fritid? Natalie och Emelie Svedborg I stan, det är roligt att gå i gallerian med mormor, speciellt till leksaksaffären. Salem Hilow På landet, för där finns lugn och ro. Men jag kan också hitta det i en mindre stad som Gävle, det är därför jag bor här. Emma Hibom och Sanna Hjälm Vi gillar att se och träffa folk i stan. Det händer mer här och dessutom tycker vi om att shoppa. Ali Faeshadi Stan är bäst. Här går det att träffa kompisar, handla och göra andra roliga saker. Karl Yttermyr Räknas Storvik som landet? Jag gillar att luften är fräschare och att det finns gott om utrymme där. Carina Rosenqvist Jag bor på landsbyggden och gillar det bäst. I staden är det stressigt, man ska hinna så mycket på kort tid. text: Jennie Wadman foto: John Green bild: Aron Hejdström Fältbiologen 3-4/

46 Platsannons: Projekt Klubbsporre Skogsklok och En helg i naturen var två projekt som drevs under 2006 och riktade sig till högstadie- och gymnasieungdomar. Under 2007 planeras ett fortsatt arbete genom projekt Klubbsporre. Projektet syftar till att engagera de ungdomar, som fick ökat intresse av natur, miljö eller fältbiologi, i Fältbiologernas klubbverksamhet. Genom att organisera stöd för klubbarna i form av s.k. klubbsporrar kan verksamheten lättare inkludera nya intresserade. Klubbsporre syftar dels till att den redan befintliga klubben får stöd av en anställd person, dels till att engagera ledare för att driva barnverksamhet, s.k. minifältisklubbar för barn mellan 7 och 12 år. Sammanfattningsvis syftar projektet till att möjliggöra för fler i Fältbiologernas målgrupp, ungdomar mellan 7 och 25 år, att få en upplevelse och känsla för naturen. Grundtanken bottnar i att känslan för naturen utgör basen för fortsatt engagemang i friluftsliv och miljöfrågor. Projekt Klubbsporre kommer att fokusera på två regioner i landet där både Skogsklok och En helg i naturen har bedrivit utåtriktad verksamhet samt där det redan finns aktiva medlemmar i Fältbiologerna. I varje region kommer två personer att arbeta tillsammans som s.k. klubbsporrar. Den ena arbetar med fokus på att starta minifältisverksamhet och den andra som stöd och inspiration för den övriga klubbverksamheten. Totalt kommer det att arbeta fyra Klubbsporrar i landet med arbetsledning av en projektkoordinator. Minifältisklubbsporrens roll är att stötta minifältisverksamhet genom att finnas till som stöd för de ideellt arbetande ledarna i deras barngruppsverksamhet, samt att arrangera ledarskapskurser för dem. Klubbsporren finns med som stöd när minifältisledarna planerar program och kan även delta som ledarstöd i början av minifältisverksamheten. Klubbsporren återkontaktar de skolklasser och grupper av ungdomar som varit ute med Fältbiologernas projekt under Klubbsporren gör skolbesök för att presentera klubbverksamheten och vilka möjligheter till engagemang det finns. Till en början deltar klubbsporren som stöd på klubbaktiviteter genom att sprida information om verksamheten och skapa en inkluderande miljö. Ett inkluderande klimat kan skapas genom att ha ett utbud av olika aktiviteter som ungdomar oberoende av bakgrund kan känna igen sig i och knyta an till. Variationen kan sträcka sig från enklare friluftsaktiviteter som fiske och vandring till mer djupgående naturstudier och diskussioner om miljöfrågor. I klubben kan Klubbsporren spela en viktig roll som mötesunderlättare genom att introducera olika mötestekniker som får alla delaktiga och möjlighet att gör sin röst hörd. De två typerna av klubbsporrens arbete kan till fördel kombineras i samma tjänst. Kanske är ni två i samma region som tillsammans vill utveckla minifältisverksamheten och distriktets klubbaktiviteter. Arbetet kan utgå hemifrån, eller från Fältbiologernas kansli i Gävle eller ev. från distriktskanslier. Tjänsterna innebär en hel del resande; reseersättning utgår, dock räknas ej restid som arbetstid. Vid arbete hemifrån ges ersättning för telefonkostnader, tillgång till internet är en fördel. Som klubbsporre kommer du att ha regelbunden kontakt med den person i projektledningsgruppen som kommer att vara din arbetsgivare, samt med din klubbsporrekollega. Vi ser gärna att du är intresserad av natur, har erfarenhet av utåtriktat arbete i natur- och miljöfrågor samt är mellan 17 och 26 år. Tjänsterna är på 30 h/vecka i elva månader. Arbetstiden kan till viss del disponeras flexibelt under arbetsperioden som varar 1/ / Lönen är 85 kr/h före skatt, vid arbete utanför hemorten ges traktamente. Sista ansökningsdag är 19/ Två klubbsporrar sökes för arbete med klubbar. 75 % i 11 månader 1/ / Två klubbsporrar sökes för arbete med minifältisklubbar. 75 % i 11 månader 1/ / Projektkoordinator sökes, 50 % i 12 månader 1/ / Koordinatorn är ansvarig för budgeten, håller kontakt med alla klubbsporrarna och sköter övriga administrativa uppgifter. Ansökan skickas till: Kristina Johansson Juliasg Hisingsbacka kristina.johansson@snf.se Tjänsterna tillsätts under förutsättning att sökta projektmedel beviljas. Fältbiologernas förlag ditt skägg på tomten Ur sortimentet: Grod- och kräldjur i Norden 79 (153) Handboken för unga miljöhjältar 49 (95) Lavarna och luftmiljön 79 (153) Luftföroreningar & försurning 42 (60) Mata vinterfåglar 49 (95) Mossflora 69 (134) Småkryp i sötvatten 48 (93) Svenska skogsbiotoper 29 (56) Sveriges rovfåglar 15 (29) Sveriges smådäggdjur 59 (114) Ventil 20 (25) Vårtecken 49 (79) Medlemspris: 20:- Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Porto och en expeditionsavgift på fem kronor tillkommer. Rabatt ges till medlemmar i Fältbiologerna och Svenska Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Porto och en expeditionsavgift på fem kronor tillkommer. Rabatt ges till medlemmar i Fältbiologerna och Svenska Naturskyddsföreningen samt återförsäljare av böcker. Beställ på: , forlag@faltbiologerna.se eller Naturskyddsföreningen samt skolor och återförsäljare av böcker. Beställ på: , forlag@faltbiologerna.se eller 46 Fältbiologen 3-4/2006

47 Din bild av Fältbiologerna Oavsett om du plåtat i de 59 år som Fältbiologerna existerat eller sen exkursionen i lördags, med macroflashokameran eller nån engångsapparat i gul plast, så vill vi ha DIN bild av Fältbiologerna. Vi efterlyser allas egna bilder av vad Fältbiologerna är för dem. Skicka in dem innan mitten av januari, och du har möjligheten att bli publicerad i denna eminenta blaska. Med mail till: lars. axelsson@faltbiologerna.se (OBS, minst 300 dpi upplösning.) Med post till kansliet, (adress på sid 3) märk brevet till Redaktionen. Min bild av Fältbiologerna. Fältbiologernas riksstyrelse Ordförande Ingrid Esbjörnsson: Vice ordförande Kristina Johansson: , Fältbiologisekreterare Jonas Forsberg: , Sekreterare Elisabeth Lindvall: , Kassör Elin Götmark: , Miljö och samhällsbyggnadssekreterare Frida Jorup: , , 0046-(0) Kommunikationssekreterare Styrelsen, från vänster: Ingrid Esbjörnsson, Elin Götmark, Elisabeth Lindvall, Kristina Johansson och Jonas Forsberg. På bilden saknas Frida Jorup, Anna Lönneborg och Åsa Martinsson. Åsa Martinsson: , Ledamot Anna Lönneborg: Platsannons: Bokförare Du kan alltid nå styrelsen på telfonnumren här brevid. Dag som natt, under parningssäsong och panikattack. När som helst. Alla i styrelsen har också en egen e-postadress: fornamn. efternamn@faltbiologerna.se Vill du nå hela styrelsen kan du maila till styrelsen@faltbiologerna.se aktuellt Bokförare sökes på vikariat janurai tom juni. Eventuellt finns möjlighet till förlängning. Du ska arbeta åt Fältbiologerna med riksföreningens bokföring samt uppställning av budget och dylikt. Arbetsplatsen blir rikskansliet i Gävle, men arbetsuppgifterna går att utföra hemifrån. Arbetet kan man fördel kombineras med studier eller deltidsarbete. Vana av bokföring, ekonomisk redovisning är meriterande. Ansökningar och frågor ska vara inne senast 22 december och kan skickas till Beth i riksstyrelsen på elisabeth.lindvall@snf.se eller Medlemspris: 20:- RESPEKTERA JULEN! Julklappsbekymmer? Ge bort ett medlemskap i Fältbiologerna! Varför trötta ut sig i julkommersen när du kan slå ett slag för miljön och samtidigt göra någon glad? Fyll i talongen här under, betala in 20 kr på pg nr och lägg på lådan. Glöm inte att den som ska bli medlem först måste underteckna. GRATTIS! DU HAR PRECIS FÅTT ETT MEDLEMSKAP I FÄLTBIOLOGERNA. FÄLTBIOLOGERNA ÄR EN FÖRENING FÖR BARN OCH UNGDOMAR SOM ÄR INTRESSERADE AV NATUR OCH MILJÖ. GENOM DITT MEDLEMSKAP BIDRAR DU TILL ATT EN REN MILJÖ FINNS KVAR ÄVEN I FRAMTIDEN. SOM MEDLEM KAN DU DELTA PÅ OCH ARRANGERA KURSER, LÄGER OCH AKTIVITETER OM NATUR OCH MILJÖ. SKÅDA FÅGEL PÅ ÖLAND, FJÄLL- VANDRA I ABISKO, PÅVERKA POLITIKER, BLOCKERA VÄGBYGGEN. DU VÄLJER SJÄLV HUR DU SPENDERAR DIN TID SOM FÄLTBIOLOG. namn namnteckning adress e-post kön Klipp ut/kopiera och skicka till: Fältbiologerna, Svarspost, Gävle. Vi betalar portot, så du behöver inte ens sätta på frimärke. födelseår telefon Fältbiologen 3-4/

48 POSTTIDNING B Fältbiologerna Box Gävle ADRESSUPPDATERING Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds försändelsen vidare till nya adressen. Rapportkort med nya adressen sänds till postkontoret Stockholm Inne i miljödebatten Ute i naturen Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen. Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne i miljödebatten. Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. Bli medlem genom att sätta in 20:- på pg