Mobbning, aggression och psykofysisk hälsa. resultat från Ungdomsenkäten

Transkript

1 Mobbning, aggression och psykofysisk hälsa resultat från Ungdomsenkäten Sara Hellsten, Magisteravhandling i utvecklingspsykologi Handledare: Patrik Söderberg Socialvetenskapliga institutionen Åbo Akademi i Vasa Våren 2014

2 INNEHÅLL 1 INTRODUKTION SYFTE MOBBNINGSFORSKNINGENS RÖTTER DEFINITION OCH ANVÄNDNING AV MOBBNINGSBEGREPPET FÖREKOMST SAMBAND MED FYSISK OCH PSYKISK HÄLSA Samband med depressiva symptom Samband med självkänsla Samband med psykosomatiska besvär HYPOTESER METOD MATERIAL OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT INSTRUMENT STATISTISKA ANALYSER ETISKA SYNPUNKTER RESULTAT FÖREKOMST KORRELATIONSANALYS VARIANSANALYS Mobbning och depressiva symptom Mobbning och självkänsla Mobbning och psykosomatiska besvär REGRESSIONSANALYS DISKUSSION MOBBNINGSFÖREKOMST MOBBNING OCH PSYKOFYSISK HÄLSA STYRKOR OCH SVAGHETER MED STUDIEN FÖRSLAG PÅ FORTSATT FORSKNING AVSLUTANDE KOMMENTAR LITTERATUR BILAGOR 1 4

3 Abstrakt Förekomst av mobbning och dess samband med psykofysisk hälsa kartlades bland elever (1 655 flickor och pojkar) i årskurs 7 och 9 (medelålder= 14,2, SD= 1.1) från 24 finska och svenska högstadieskolor i Österbotten. Mobbning mättes som upprepad aggression och psykofysisk hälsa mättes som depressiva symptom, självkänsla och psykosomatiska besvär. Sammanlagt 20 % av eleverna kategoriserades som mobbade, 4 % som mobbare och 11 % som mobbare/mobbade. Både aggression och utsatthet för aggression korrelerade med svag psykofysisk hälsa. I en multivariansanalys framkom att flickor uppvisade svagare psykofysisk hälsa än pojkar. Mobbade och mobbare/mobbade uppvisade svagare psykofysisk hälsa än mobbare och elever som inte var involverade i mobbning. Mobbare uppgav sig ha mer depressiva symptom och psykosomatiska besvär än kontrollgruppen, men inte lägre självkänsla. Ytterligare uppgav mobbare/mobbade sig ha mera psykosomatiska besvär än mobbade, men inte mera depressiva symptom eller lägre självkänsla. Regressionsanalyser visade att variablerna för psykofysisk hälsa var bättre lämpade att förklara utsatthet för aggression än utövande av aggression. Resultaten av analyserna diskuteras i relation till tidigare forskning. Sökord: Mobbning, aggression, ungdomar, depressiva symptom, självkänsla, psykosomatiska besvär Key words: Bullying, peer victimization, aggression, youth, depressive symptoms, selfesteem, psychosomatic symptoms

4 1 Introduktion Introduktionskapitlet inleds med en presentation av avhandlingens syfte och en kort redogörelse för mobbningsforskningens uppkomst och fortsätter med en inblick i hur mobbning definieras och undersöks. Sedan följer en översikt över internationella och nationella studier om mobbningsförekomst och orsaker till skillnader i resultaten diskuteras kort. Därefter introduceras tidigare forskning gällande samband mellan mobbning och psykofysisk hälsa i form av depressiva symptom, självkänsla och psykosomatiska besvär. Slutligen ställs hypoteserna för den aktuella undersökningen. 1.1 Syfte Syftet med denna avhandling är att redogöra för förekomsten av mobbning i form av upprepad direkt och indirekt aggression samt att undersöka samband mellan mobbning och depressiva symptom, självkänsla och psykosomatiska besvär bland högstadieelever i Österbotten. 1.2 Mobbningsforskningens rötter Mobbningsforskningen har sina rötter i Sverige i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Det svenska ordet mobbning utvecklades ur engelskans mobbing som betyder att pöbla, eller bråka i gäng eller grupper (Heinemann, 1972) och blev den standardterm som kom att användas i Skandinavien (Björkqvist & Österman, 1999). Den första empiriska studien i skolvärlden bedrevs i Sverige i början av 1970-talet av den norske psykologen Dan Olweus och publicerades i boken Hackkycklingar och översittare (Olweus, 1973). Idag studeras mobbning på alla kontinenter (Smith et al., 1999) och även på andra områden än i skolor, som till exempel på arbetsplatser och i fängelser. Smith och Brain (2000) ser mobbning som ett beteende som kan förekomma i varje grupp av människor som det är svårt att lämna eller fly från om man blir utsatt. Eftersom skolor innebär en sådan grupp för barn och ungdomar menar författarna att det i varje skola kan förekomma mobbning. 1.3 Definition och användning av mobbningsbegreppet Tre dimensioner brukar ses som centrala i definitionen av begreppet mobbning (se till exempel Olweus, 1999; Skolverket, 2011; Smith & Brain, 2000; Ttofi & Farrington, 2011; Vaillancourt et al., 2008): 1

5 1. Mobbning är en typ/undergrupp av aggressivt beteende. 2. Negativa handlingar utförs upprepade gånger. 3. En viss obalans gällande styrka förekommer. Aggressivt beteende definieras enligt Olweus (1999) som handlingar med avsikt att vålla den utsatte individen skada eller obehag. Handlingar som av misstag orsakar andra skada avses således inte som aggressivt beteende. Olweus (1999; se också Björkqvist et al., 1992; Björkqvist, 1994; Smith & Brain, 2000; Smith et al., 2002) delar in de aggressiva handlingarna i direkta fysiska och verbala handlingar samt i indirekta handlingar. Fysiska aggressiva handlingar innebär direkta kroppsliga angrepp som till exempel sparkar, slag, knuffar eller att låsa in någon i ett klassrum. De direkta aggressiva angreppen kan också vara verbala, till exempel att hota och kalla någon för öknamn. Indirekta aggressiva handlingar innebär till exempel utfrysning, ryktesspridning, elaka gester eller att skicka anonyma lappar med förolämpningar. Det aggressiva beteendet bör upprepas flera gånger för att det ska kallas för mobbning. Enstaka aggressiva handlingar räknas vanligtvis inte som mobbning, och Skolverket (2011) föreslår att enstaka handlingar med syfte att skada eller orsaka obehag på svenska ska benämnas kränkningar. En kränkning är en enstaka handling (synlig eller subtil) utförd av en eller flera individer mot en eller flera individer som kränker dennes eller deras värdighet (ibid.). En kränkning kan innebära till exempel fysiskt våld, nedsättande tilltal eller ryktesspridning. En del forskare har dock föreslagit att också vissa enstaka kränkande incidenter ska kunna betraktas som mobbning på grund av de långvariga negativa konsekvenser de kan medföra för offren (Finkelhor et al., 2012; Vaillancourt et al., 2008). Man har också visat att ungdomar själva inkluderar även enskilda aggressiva handlingar i det de kallar för mobbning (Cuodrado-Gordilla, 2012). Mobbning förutsätter enligt ovanstående definition en obalans i makt- och styrkeförhållanden. Styrkeobalansen kan gälla fysisk styrka, storlek eller antal, ålder eller psykologiska fördelar (Smith & Brain 2000) och behöver nödvändigtvis inte vara faktisk, det räcker att den är upplevd (Wolke et al., 2001). Konflikter och aggressivt beteende mellan jämnstarka parter faller således utanför ramarna för mobbning enligt ovanstående definition, även då de uppfyller de andra dimensionerna i definitionen, det vill säga sker upprepade gånger och med avsikt att vålla obehag eller skada (Smith et al., 2002). För att belysa dimensionen om maktobalans i enkäterna kan forskare uppmana respondenterna att endast beakta aggressivt beteende som riktas mot någon som har svårt att försvara sig, eller också 2

6 kan de betona maktobalansen i en inledande definition (se till exempel KiVa Skola, 2013; Kaltiala-Heino et al., 2010). Det finns en viss konsensus bland forskare angående dessa tre dimensioner, men det råder inte total överensstämmelse kring dem (Smith & Brain 2000, Smith et al., 2002; Vaillancourt et al., 2008). Finkelhor et al. (2012) konstaterar att det är komplicerat att tillförlitligt definiera och mäta alla dimensioner av mobbningsdefinitionen och det är inte ovanligt att forskning som undersöker mobbning lämnar bort vissa dimensioner helt eller delvis. Speciellt dimensionerna maktobalans och avsiktlighet kan vara svåra att konkretisera i enkäter till barn och ungdomar (ibid.). Man har även visat att barn och unga själva mer sällan inkluderar alla dimensioner i sina egna uppfattningar om mobbning (Cuodrado-Gordillo, 2012; Vaillancourt, 2008). En del mobbningsforskare formar egna frågor som inte direkt eller inte alls innefattar alla dessa dimensioner. Till exempel Ma (2002) frågade i en mobbningsundersökning bland kanadensiska elever om de har blivit utsatta för eller utsatt andra för till exempel retande, mobbning, hot och fysiska attacker, samt om de varit rädda för att gå till skolan på grund av dessa. The European Kidscreen Project (Analitis et al. 2009) mätte mobbning med tre frågor: om eleven varit rädd för andra pojkar eller flickor, om andra gjort narr av eleven, eller om andra flickor eller pojkar har mobbat eleven. Andra forskningsgrupper och projekt har i stället för att definiera och fråga efter mobbning, frågat efter specifika aggressiva handlingar, till exempel om eleverna blivit slagna, hånade eller utfrysta och hur ofta det skett (se till exempel Skolverket, 2011; Wolke et al., 2001). Mobbning mäts således på flera olika sätt. Det är dock osäkert huruvida resultat från undersökningar som inkluderar olika dimensioner går att jämföra med varandra, trots att forskare ibland jämställer dem (se Hunter et al., 2007). Undersökningar som studerat elevers utsatthet med både mätinstrument för olika former av aggression och mätinstrument för mobbning visar att instrumenten endast delvis mäter samma fenomen (Hunter et al., 2007; Ireland & Archer, 2004; Roland & Idsoe, 2001). Smith et al. (2002) påpekar att det i sista hand är forskarnas uppfattning om vad som utgör mobbning som mäts och Finkelhor et al. (2012) konstaterar att mobbningsbegreppet har visat sig vara mycket användbart, men att forskningen om mobbning fortfarande innefattar metodologiska och begreppsliga begränsningar (se också Lencl & Matuga, 2010 och Cuadrado-Gordillo, 2012). Författarna uttrycker en oro över de allvarliga former av kränkningar och aggression bland barn och unga som utesluts ur mobbningsbegreppet och arbetet mot mobbning för att de inte innefattar alla dimensioner av den gängse definitionen. 3

7 I denna avhandling särskiljs inte undersökningar som beaktar alla tre dimensioner av mobbningsdefinitionen från undersökningar som mäter mobbning eller aggression utan att innefatta alla dessa dimensioner. Härefter går således alla undersökningar som mäter upprepad aggression mellan barn och unga under benämningen mobbning om inget annat nämns. I en översikt av studier konstaterar Wolke et al. (2001), att man inom den tidiga mobbningsforskningen kategoriserade individer i tre grupper: de som mobbar, de som blir utsatta för mobbning, och de som inte är involverade i mobbning. Senare forskning har också intresserat sig även för en grupp av individer som både mobbar andra och blir mobbade själva. Dessa kallas på engelska för bully/victims (Olweus, 1991; Stephenson & Smith, 1989). Termen saknar svensk översättning. I föreliggande avhandling kallas elever som varit involverade i mobbning både som utövare och som utsatta för mobbare/mobbade. En del undersökningar har påvisat att en förhållandevis stor andel av eleverna som är involverade i mobbning kan räknas till gruppen mobbare/mobbade; ungefär en fjärdedel (Craig et al., 2009) och till och med hälften (Haynie et al., 2001; Kumpulainen et al., 1999) av eleverna som mobbat andra har också visats vara utsatta för mobbning själva. 1.4 Förekomst Enligt den internationella enkätundersökningen Health Behavior in School-aged Children (HBSC), som World Health Organization (WHO) genomförde åren bland drygt elever i åldern 11, 13 och 15 år i 35 länder, uppgav i medeltal 11 % av eleverna att de var utsatta för mobbning (Craig & Harel, 2004). I samma undersökning framkom även att 11 % av eleverna kunde räknas som mobbare. Resultaten varierade mycket mellan olika länder och regioner. Exempelvis uppgav mellan 1 % och 50 % av eleverna i de olika länderna att de hade blivit utsatta för mobbning. Bland de finländska eleverna upplevde 9 % av eleverna att de blev mobbade och 7 % av eleverna kunde räknas som mobbare. När HBSC genomfördes för samma åldersgrupp , den här gången med drygt elever från 40 länder, uppgav 13 % av eleverna sig vara mobbade (Craig et al., 2009). I samma undersökning framkom även att 11 % av eleverna kunde räknas som mobbare och 4 % som mobbare/mobbade. I resultaten för Finland uppgav totalt 11 % att de var involverade i mobbning på något sätt (som mobbare, mobbad eller mobbare/mobbade) och det framkom också att Finland hörde till de sju länder som hade minst mobbning. I finländska skolor har ett nationellt interventionsprogram, KiVa Skola, sedan år 2009 tagits i användning i minst 75 % av landets skolor (Salmivalli et al., 2011). Ur KiVa- 4

8 programmets uppföljningsstatistik från finländska skolor framkommer att andelen högstadieelever i årskurs 7 och 9 som utsätts för mobbning minskat från 10 % till 9 % och andelen elever som mobbar andra minskat från 12 % till 8 % under åren 2009 till 2012 (S. Roos, personlig kommunikation, 19 mars 2013). En annan finländsk studie (Kaltiala-Heino et al., 2010) påvisar lägre mobbningsförekomst än Kiva Skola-statistiken. I en longitudinell undersökning som utfördes åren med drygt tvåtusen 15-åringar i två städer i Finland visade resultaten att 4 % av eleverna blev utsatta för mobbning, och 2 % utsatte andra för mobbning. Bland samma ungdomar vid 17 års ålder blev 3 % av eleverna utsatta för mobbning och 3 % utsatte andra för mobbning. Resultaten baseras dock på mobbning som uppgetts ske en till flera gånger i veckan, medan KiVa Skola- undersökningarnas resultat inkluderar mobbning som sker minst 2 3 gånger i månaden. Wolke et al. (2001) påpekar att det är svårt att veta säkert om skillnaderna i olika undersökningar av mobbningsförekomst beror på faktiska skillnader i förekomst eller om de speglar olika forskningsmetoder och respondenters olika uppfattning av mobbningsbegreppet. De flesta undersökningar baserar sig på självrapporter och i olika kulturer, språk och situationer kan det finnas skillnader i hur respondenterna uppfattar mobbningsbegreppet (ibid.). Om och hur man valt att definiera mobbning för respondenterna kan således vara en orsak till skillnader i resultat (Smith et al., 2002). Vaillancourt et al. (2008) visade att om forskare definierade begreppet mobbning för respondenterna, så uppgav de sig blivit utsatta för mobbning i mindre omfattning än om de inte fick någon definition. Smith et al. (2002) påpekar dock att respondenter också visat sig återgå till sin egen uppfattning av begreppet mot slutet av enkäterna, trots att en tydlig definition var presenterad i början av enkäten. Detta försöker man i vissa undersökningar undvika genom att på flera ställen i enkäten påminna om vad man i denna enkät avser som mobbning (se till exempel KiVa Skola, 2013). Skillnaderna i förekomst kan också bero på hur ofta de aggressiva handlingarna ska ske för att innefattas i resultaten över mobbningsförekomst. Forskare kan inkludera aggressivt beteende som förekommer allt från någon gång per termin till flera gånger i veckan i sina resultat (Analitis et al., 2009). Ytterligare kan resultaten påverkas av olikheter angående vilka typer av beteende forskarna eller respondenterna valt att inkludera som mobbning i sina resultat, samt om de beaktat alla dimensioner i sin mobbningsdefinition (se till exempel Finkelhor et al., 2012). Cuadrado-Gordillo (2012) undersökte vilka beteenden tonåringar själva inkluderade i sina mobbningsdefinitioner, och konstaterade att 45 % av tonåringarna inkluderade aggression 5

9 utan direkt syfte att skada, och att 70 % inte alls beaktade dimensionen om maktobalans i sina definitioner. Hunter et al. (2007) visade i en undersökning av barn och ungdomar att av de 31 % av eleverna som uppgav sig ha blivit utsatta för upprepad aggression, uppfyllde endast 38 % kriterierna för att bli utsatta för mobbning då dimensionerna om avsiktlighet och obalans beaktades. Således var det endast 12 % av det totala antalet som blev utsatta för mobbning inkluderande alla tre dimensioner. Även andra undersökningar har visat att det finns samband mellan olika mått för aggression och mått för mobbning, men att sambanden inte är så starka att de olika måtten ersätter varandra (Ireland & Archer, 2004; Roland & Idsoe, 2001) Skillnader i resultaten från mobbningsundersökningar kan givetvis också spegla faktiska skillnader i förekomst. Dessa kan till exempel bero på olika kampanjer mot mobbning på samhälls- och skolnivå, som kan bidra till att höja medvetandet om fenomenet samt sänka tröskeln för att rapportera om det (Melzer et al., 2011; Skolverket, 2011). Olikheter i skolsystem, till exempel gällande hur mycket eleverna arbetar och rör sig fritt eller styrs och övervakas av lärare och personal, kan vara en annan orsak (Due et al., 2005; Meltzer et al., 2011; Wolke et al., 2001). Skillnader i förekomst kan också bero på direkt arbete mot mobbning i skolorna i form av olika interventions- och antimobbningsprogram (Kärna et al., 2011; Salmivalli et al., 2011; Ttofi & Farrington, 2011) Könsskillnader I HBSC-undersökningarna har man funnit varierande resultat gällande könsskillnader för mobbningsoffer. Åren framkom att pojkar mobbades oftare än flickor i 26 av 28 länder (Due et al., 2005). Skillnaderna var dock små. Åren följde skillnaderna mellan könen inte något specifikt mönster och var små i de allra flesta länder (Craig & Harel, 2004). I resultaten från åren framkom däremot att flickor blev mobbade oftare än pojkar i 29 av de 40 länder som undersökningen omfattade (Craig et al., 2009). I Finland har pojkar visats vara utsatta oftare än flickor både bland yngre barn (Kumpulainen et al., 1999) och bland tonåringar (Kaltiala-Heino et al., 2010). KiVa Skolas forskningsteam har vid tidpunkten för inlämning av denna avhandling inte hunnit analysera könsskillnaderna i sin nationella mobbningsstatistik (S. Herkama, personlig kommunikation, 14 april 2014). Tidigare statistik från en informationsinsamling av elever år 2009 visar dock i likhet med andra nationella resultat att pojkar blivit mobbade oftare än flickor; 9 % av flickorna och 12 % av pojkarna i årskurs 7 9 uppgav att de blivit mobbade (ibid.). I Sverige har Skolverket (2011) däremot visat att flickor mobbats lika ofta som pojkar. 6

10 Pojkar tenderar att vara överrepresenterade bland elever som mobbar andra (Craig & Harel, 2004; Craig et al., 2009; Due et al., 2005; Haynie et al., 2001; Kaltiala-Heino et al., 2010; Kumpulainen et al., 1999; Ma, 2002) och bland mobbare/mobbade (Craig et al., 2009; Kumpulainen et al., 1999). En del undersökningar antyder stora skillnader; till exempel i resultaten från HBSC (Craig & Harel, 2004) framkom att tonåriga pojkar mobbade andra dubbelt så ofta som flickor (i Finland upp till tredubbelt så ofta enligt dessa resultat). Även studien av Kaltiala-Heino et al. (2010) visade att finländska pojkar utsatte andra för mobbning oftare än flickor. Könsskillnaderna blev större med åldern. I undersökningen av Kumpulainen et al. (1999) av unga finländska tonåringar var skillnaderna stora; andelen pojkar som mobbade var 13 % medan flickor som mobbade utgjorde endast 2 %. Även i Kiva Skolas statistik från år 2009 var pojkar oftare involverade i mobbningsbeteende; 17 % av pojkarna och 8 % av flickorna i årskurs 7 9 uppgav att de utsatt andra för mobbning (S. Herkama, personlig kommunikation, 14 april 2014). Andra undersökningar har funnit mindre skillnader mellan könen. Till exempel bland drygt elever i årskurs 4 9 från Sverige var skillnaden mellan flickor och pojkar som mobbade andra endast någon enstaka procentenhet (Skolverket, 2011). Resultat som antyder skillnader i förekomst mellan könen kan bero på vilken typ av aggression man frågat efter i enkätsfrågorna. Indirekt aggression har visats vara vanligare bland flickor än bland pojkar (Björkqvist, 1994; Catanzaro, 2010) medan fysisk/direkt aggression är vanligare bland pojkar än bland flickor (Craig, 1998). Om man i undersökningen endast frågar efter direkta former av aggression kan könsskillnaderna således förefalla större än om man inkluderar frågor som mäter indirekta former av aggression. Till exempel i HBSC-undersökningen från som påvisade relativt stora könsskillnader ansåg forskarna som sammanställde resultaten att den indirekta aggressionen var bristfälligt mätt, och således kan en del av den mobbning som förekommit bland flickor antas ha fallit utanför undersökningens ramar (Craig & Harel, 2004). Skillnader i resultat kan också bero på att pojkar kan vara mer beredvilliga att rapportera aggressivt beteende (Craig et al., 2009). 1.5 Samband med fysisk och psykisk hälsa Utsatthet för mobbning har visats höra samman med allvarliga problem beträffande elevers fysiska och psykiska hälsa (Craig & Harel, 2004; Nansel et al., 2004; Smith et al., 2007). Internaliserade symptom som depression, dålig självkänsla och psykosomatiska symptom förekommer relativt konsekvent bland barn och unga som blir mobbade, och förekomsten kan vara till och med flerfalt högre bland dem jämfört med barn och unga som inte är involverade 7

11 i mobbning (se till exempel Due et al., 2005; Hawker & Boulton, 2000). Individer som både mobbar och själva blir mobbade, bully-victims, har visats utgöra en speciellt utsatt riskgrupp. Lencl och Matuga (2010) påpekar att denna grupp verkar lida av symptom som är karakteristiska både för mobbningsoffer och mobbare (se även Craig et al., 2009; Haynie, 2001; Ivarsson et al., 2005; Nansel et al., 2004). Gruppen löper stor risk för psykosociala anpassningssvårigheter och har på senaste fått alltmer uppmärksamhet inom forskning (ibid.). Bland barn och unga som mobbar andra har det i tidigare forskning mest konsekvent visats förekomma utåtriktade symptom som till exempel alkohol- och drogmissbruk (Nansel et al., 2004) samt kriminalitet (Olweus, 1994, Sourander et al., 2011) och andra antisociala beteenden (Farrington et al., 2012, Renda et al., 2011). Resultaten är oftast starkare för pojkar än för flickor. Vissa forskare argumenterar för att mobbningsbeteende kan härledas till högre aggressionsnivåer och tolerans för aggression och våld (Olweus, 1973; 1991b; 1997; se även Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013), brist på empati (Sutton & Keogh, 2000), behov av makt (Björkqvist et al., 1982) samt olika motivationssystem i form av till exempel status i gruppen (se en litteraturöversikt av Salmivalli, 2010), snarare än till psykofysisk ohälsa. Forskning har dock visat att det även förekommer internaliserade symptom bland mobbningsutövare (se till exempel Fekkes, 2004; Gini & Pozzoli, 2009; Haynie et al., 2001; Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013; O Moore & Kirkham, 2001). Det pågår en diskussion kring hur de olika resultaten går att förklara och jämföra med varandra och huruvida mobbningsbeteende kan anses ha samband med sämre psykofysisk hälsa eller ej (se till exempel Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013; O Moore & Kirkham, 2001; Roland, 2002). Forskare diskuterar även huruvida psykiska eller fysiska symptom på ohälsa kan ses som en konsekvens av mobbning eller en av orsakerna till den. Fekkes et al. (2004) erbjuder en förklaring beträffande orsakssamband för mobbningsoffer: den stress och sociala otrygghet som det innebär att bli utsatt för mobbning kan leda till psykisk och fysisk ohälsa. Det finns dock longitudinella undersökningar som antyder att orsakssambanden kan vara omvända: individer som lider av psykisk eller fysisk ohälsa löper större risk för att bli utsatta för mobbning (se till exempel Fekkes et al., 2006; Kaltiala-Heino et al., 2010). Nishina et al. (2005) visar i sin undersökning av 12-åringar att orsakssambanden växelverkar: individer som har psykiska och fysiska symptom löper större risk att bli utsatta för aggression, och att bli utsatt leder i sig till (mer) psykiska och fysiska symptom (se också litteraturöversikten av Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013 för liknande resultat) Samband med depressiva symptom 8

12 Depressiva symptom inkluderar enligt American Psychiatric Association (2013) nedstämdhet, brist på intresse för och tillfredsställelse från dagliga aktiviteter, aptit- och sömnrubbningar, rastlöshet, energilöshet, och koncentrationssvårigheter, kombinerat med känslor av värdelöshet, skuld och eventuella tankar på död och självmord. Depression kan inverka menligt på en persons förmåga att sköta vardagliga aktiviteter som till exempel skolgång och medför en risk för långvariga eller kroniska symptom (WHO, 2014). Att bli utsatt för aggression och mobbning har i forskning rätt konsekvent visats ha samband med depressiva symptom. Förekomsten av depressiva symptom kan vara upp till mångdubbelt högre bland individer som blir mobbade än bland individer som inte är involverade i mobbning (se till exempel Björkqvist et al., 1982; Craig, 1998; Fekkes et al., 2004; Fekkes et al., 2006; Hawker & Boulton, 2000; Haynie et al., 2001; Kaltiala-Heino et al., 2010; samt litteraturöversikten av Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013). Hunter et al. (2007) fann dessutom att elever som blev utsatta på så sätt att de upplevde att utövaren hade mer makt och att dennes syfte var att skada eller orsaka obehag uppgav signifikant mer depressiva symptom än elever som blev utsatta för upprepad aggression utan att ange även de övriga dimensionerna. I två metaanalyser av longitudinella studier (Farrington et al., 2012; Ttofi et al. 2011) framkom det att sambanden mellan utsatthet och depression kan vara långvariga; risken för att utveckla depression senare i livet var i dessa studier mycket högre för individer som blivit utsatta för mobbning i skolan än för individer som inte varit involverade i mobbning. Speciellt utsatta beträffande förekomst av depression är individer som både mobbar och själva blir mobbade (Haynie et al., 2001; Ivarsson et al., 2005; Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013). Denna grupp kan utgöra en högriskgrupp även för att utveckla depression senare i livet (Lencl & Matuga, 2010). Depression kan orsakas av till exempel traumatiska upplevelser, och mobbning kan innebära en sådan traumatisering (Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013). Speciellt i tonåren då relationer till kamrater är viktiga för den unga kan de negativa konsekvenserna av mobbning vara så starka att de kan tänkas utlösa depression (ibid.). I longitudinella undersökningar har man dock påvisat omvända orsakssamband: depression kan också vara en orsak till att bli utsatt för mobbning (se till exempel Fekkes et al. 2006; Kaltiala-Heino et al., 2010; Sourander et al., 2000). Forskare erbjuder olika förklaringsmodeller för detta. Till exempel kan individer med depressivt beteende verka mer sårbara och mindre benägna och kapabla att försvara sig själva mot aggressiva jämnåriga och således utgöra lätta offer (Fekkes et al., 2006). Depression kan också innebära att individer investerar mindre i och är mindre skickliga i 9

13 sociala relationer (Lewinsohn et al., 1998). Eftersom ett svagt socialt stöd också är en faktor som har samband med utsatthet för mobbning (Analitis et al., 2009) kan därmed individer som har svårt att skapa fungerande sociala relationer löpa större risk för att bli utsatta. Fekkes et al. (2006) pekar på ytterligare en förklaringsmodell till sambanden: individer som lider av depression kan också ha en större benägenhet att uppleva och rapportera händelser som mobbning. De kan vara mer känsliga för att uppleva olika beteenden som störande och kränkande än individer som inte lider av depression. De flesta undersökningar fokuserar på samband mellan mobbning och depression hos individer som blir mobbade (Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013), men man har också funnit samband mellan depression och mobbning för barn och ungdomar som mobbar andra (Haynie et al., 2001; Ivarsson et al., 2005; Roland, 2002; se även litteraturöversikten av Kaltiala-Heino & Fröjd, 2013). De är dock ofta svagare än för offer. Sambanden kan även för mobbare vara långvariga. Farrington et al. (2012) visade i sin metaanalys av 49 longitudinella studier att individer som mobbade andra löpte en signifikant större risk för depression senare i livet. Risken var dock mindre än för individer som blev mobbade i denna undersökning. I en undersökning av finländska pojkar (Brunstein Klomek et al., 2008) var däremot sambanden mellan mobbning vid 8 års ålder och depression vid 18 års ålder starkare för individer som mobbade andra än för dem som själva blev mobbade. Andra undersökningar har inte funnit några samband mellan mobbningsbeteende och depression (Björkqvist et al., 1982; Fekkes et al., 2004), och Kim et al. (2006) fann inga longtudinella samband mellan dessa i någon riktning. Kaltiala-Heino och Fröjd (2013) belyser hur olika metoder att mäta mobbning kan påverka resultaten. De hänvisar till exempel till Wienke Totura et al. (2009), som visade att elever som i självrapporter uppgav att de mobbade andra också uppgav mer depressiva symptom, medan de som av lärare fick benämningen mobbare inte uppvisade mera depressiva symptom än elever som inte var involverade i mobbning. Kaltiala-Heino och Fröjd (2013) konstaterar i sin litteraturöversikt att forskningen av samband mellan depression och mobbningsbeteende är för knapp och motsägelsefull för att man ska kunna dra några hållbara slutsatser. Även Roland (2002) noterar att forskningen inte påvisat konsekventa samband mellan ohälsa och mobbningsbeteende, och han anser att förklaringsmodellerna om förhöjda aggressionsnivåer bidragit på viktiga sätt till en vidare förståelse av beteendet. Men han påpekar samtidigt att man på grund av de undersökningar som ändå visat på dylika samband inte kan utesluta depression och mental ohälsa som ett element av dynamiken kring mobbningsbeteende. Han 10

14 efterfrågar också forskning som utreder huruvida åtgärder mot depression hos de deprimerade individer som mobbar andra också kan minska på mobbningsbeteendet. Det finns olika förklaringsmodeller för samband mellan mobbningsbeteende och depression. Depression kan betraktas som en orsak till mobbningsbeteende (till exempel så att en elev agerar ut psykiska problem) men också som en konsekvens av mobbningsbeteendet (till exempel som ett resultat av skuldkänslor) (se Kaltiala-Heino et al., 2010). Det finns ett visst stöd för bägge förklaringsmodeller. Exempelvis undersökte Sourander et al. (2000) longitudinella orsakssamband mellan depressiva symptom och mobbningsbeteende, och i resultaten framkom att elever som visade depressiva symptom vid 8 års ålder mobbade andra vid 16 års ålder mer än de elever som inte visat depressiva symptom som barn. Författarna resonerar att depression kan associeras med en svag självkänsla, ensamhet, dålig problemlösningsförmåga och omogenhet, vilka i sin tur kan bidra till mobbningsbeteendet. Kaltiala-Heino et al. (2010) fann dock inte dylika resultat i sin undersökning som sträckte sig över två år. Depression hos pojkar vid 15 års ålder hade inga samband med mobbningsbeteende hos samma pojkar då de var 17 år gamla. Hos flickor fanns svaga samband, men då man kontrollerade för sociodemografiska variabler var de inte längre signifikanta. Däremot framkom att pojkar som mobbade andra vid 15 års ålder i högre grad än andra led av depression vid 17 års ålder, även då man kontrollerade för tidigare depression och sociodemografiska variabler. Bland flickor fanns inte dylika samband. Resultaten kring orsakssamband gällande mobbningsbeteende och depression är med andra ord inte entydiga, och enligt Kaltiala-Heino & Fröjd (2013) kan man därför inte dra några definitiva slutsatser. I flera undersökningar framkommer att kön inte påverkar hur involvering i mobbning inverkar på förekomsten av depressiva symptom varken för individer som blir mobbade (Björkqvist et al., 1982; Craig, 1998; Fekkes, 2006; Haynie et al., 2001; Kaltiala-Heino et al., 2000; Nishina et al., 2005) eller för individer som mobbar andra (Craig, 1998; Fekkes, 2006; Haynie et al., 2001; Kaltiala-Heino et al., 2000). Andra har påvisat större samtida samband med depression för flickor som blir mobbade (Bond et al., 2001; Due et al., 2009) och ytterligare andra större samband bland pojkar (Cheng, 2008). Cheng (2008) förklarade sina resultat med social rollteori; att pojkar förväntas vara starka och kunna försvara sig själva och således påverkas mer negativt av mobbningen. Även i longitudinella studier finns motsägelsefulla resultat. Sourander et al. (2009) fann att flickor, men inte pojkar, som blivit mobbade i barndomen använde mera psykofarmaka (inklusive antidepressiv medicin) som unga vuxna. I studien av Kaltiala-Heino et al. (2010) fanns det däremot fler både samtida och longitudinella samband mellan depression och mobbning bland pojkar än bland flickor, såväl 11

15 bland dem som blev mobbade och dem som mobbade andra. Kaltiala-Heino och Fröjd (2013) konstaterar i sin litteraturöversikt att även forskningen av könsskillnader gällande mobbning och depression är motsägelsefull Samband med självkänsla Självkänsla kan enligt Rosenberg (1965) definieras som en allmän upplevelse av egenvärde och självacceptans, och tar sig uttryck i individens mer eller mindre fördelaktiga attityder gentemot sig själv. Inom forskning kan man förutom att mäta en allmän självkänsla med mått som Rosenberg Self Esteem scale (Rosenberg, 1965), också mäta olika områden av självkänsla, så som intellektuell, social och beteendemässig självkänsla samt självkänsla gällande utseende och fysiska egenskaper (se till exempel O Moore & Kirkham, 2001). Forskning har påvisat relativt stabila samband mellan utsatthet för mobbning och självkänsla hos såväl yngre som äldre barn (se Hawker & Boulton, 2000 för en översikt av studier om samband mellan mobbning och självkänsla). Barn och unga som blir mobbade tenderar att ha lägre självkänsla än de som inte är involverade i mobbning. Den lägre självkänslan tar sig uttryck till exempel i en svagare känsla av egenvärde (Nishina et al., 2005), i att uppleva sig vara mindre attraktiv (Björkqvist et al., 1982), i att uppleva sig klara sig sämre i skolan (Ma, 2002) och i att tillskriva sig själv fler negativa attribut (Connolly & O Moore, 2003) än barn och unga som inte är involverade i mobbning. I en nationell enkät som besvarades av drygt irländska barn och unga i åldern 8 18 år (O Moore & Kirkham, 2001) undersöktes samband mellan mobbning och självkänsla gällande intellektuell självkänsla och skolstatus, beteende, utseende och fysiska egenskaper, ångest, popularitet samt känslor av lycka och tillfredsställelse. Dessa utgjorde tillsammans ett mått för global självkänsla. För individer som blev mobbade var resultaten gällande såväl den globala självkänslan som de olika delområdena lägre för alla åldersgrupper. I resultaten framkom också att de negativa sambanden med självkänsla var starkare på nästan alla undersökta delområden vid ofta förekommande mobbning, jämfört med mobbning som förekom måttligt eller sporadiskt. Mobbare/mobbade var den mest utsatta gruppen (se även Pollastri et al., 2010 för liknande resultat). Sambanden mellan att mobba andra och självkänsla är inte entydiga. En del undersökningar påvisar samband mellan att mobba andra och en lägre självkänsla. I den ovan nämnda undersökningen av 8 18-åringar som mätte såväl global självkänsla som olika delområden av självkänsla visade O Moore och Kirkham (2001) att även barn och unga som mobbade andra uppvisade en lägre global självkänsla. Mobbare hade också lägre resultat på 12

16 tre av de delområden som mättes (beteende, intellektuell självkänsla och skolstatus, samt känslor av lycka och tillfredsställelse) jämfört med elever som inte mobbade andra. Även Mas (2002) undersökning av knappt kanadensiska ungdomar från årskurs 6 och 8 indikerar att mobbning och sämre självkänsla har samband. Undersökningen mätte samband mellan mobbning och ett allmänt affektivt tillstånd, som inkluderade mått på allmän självkänsla, att vara nöjd med sig själv i förhållande till interpersonella relationer och självförtroende gällande skolarbete. Individer som utsatte andra för mobbning uppvisade enligt resultaten från denna undersökning ett mindre positivt affektivt tillstånd än de som inte var involverade i mobbning. Det var till och med mindre positivt än hos de ungdomar som blev mobbade. Andra undersökningar påvisar inga samband mellan självkänsla och mobbningsbeteende (Olweus, 1993; Rigby & Slee, 1991; 1992; 1993; Salmivalli et al., 1999). Några undersökningar har till och med påvisat samband mellan mobbningsbeteende och en högre självkänsla. I en undersökning av Kaukiainen et al. (2002) hade pojkar som mobbade andra en högre global självkänsla än de som inte var involverade i mobbning och Pollastri et al. (2010) fann i en longitudinell undersökning att mobbning verkade ha en höjande effekt på självkänslan för flickor. Självkänslan hos flickor som mobbade andra vid det första mättillfället, på hösten i årskurs 5, var signifikant högre vid det andra mättillfället ett och ett halvt år senare, på våren i årskurs 6. Även flickor i gruppen mobbare/mobbade hade en högre självkänsla vid det andra mättillfället än vid det första. Självkänslan hos flickor som inte var involverade i mobbning hade sänkts under samma tidsintervall, vilket visats vara vanligt för flickor i den här åldern (se till exempel McLeod & Owens, 2004). En del av skillnaderna i resultaten gällande samband mellan självkänsla och att mobba andra kan enligt Pollastri et al. (2010) bero på att forskare inte alltid skiljer elever som endast mobbar andra från mobbare/mobbade, som är en speciellt utsatt grupp och troligtvis har en annan profil än mobbare. Skillnader kan också bero på vilka mätmetoder forskare använder och på vilka delområden man mäter självkänsla, samt på att barn och unga i självrapporter kan uppfatta global självkänsla olika. O Moore & Kirkham (2001) framför argumentet att unga eventuellt misstar eller överbetonar popularitet och yttre attribut som utseende, attraktivitet och fysiska förmågor som uttryck för en god självkänsla, och bortser från eller underbetonar andra områden. Resultaten från en undersökning av Salmivalli et al. (1999) visade i linje med dessa tankegångar att individer som mobbade andra var förhållandevis nöjda med sitt utseende och upplevde sig vara populära, men upplevde områden som hörde ihop med familj samt beteende- och känslomässiga aspekter av sin tillvaro mer negativt. Salmivalli et al. (ibid.) påpekar vidare att ungdomars självrapporter gällande självkänsla inte 13

17 nödvändigtvis är realistiska och att de inte ens alltid speglar den faktiska upplevelse som den unga har om sig själv. De påpekar att ungdomar kan drivas av motiv som berör hur de vill uppfattas och uppfatta sig själva och resultaten kan således spegla ett uppblåst och överdrivet positivt framhävande av den egna personen och förmågorna snarare än en genuin självkänsla. Detta kunde förklara varför vissa undersökningar hittar ett samband mellan mobbningsbeteende och en högre självkänsla. Om individer som mobbar drivs av behov av makt och status (Salmivalli et al., 2010) kan man tänka sig att de gärna också ser sig själva som självsäkra, attraktiva och populära. Mobbning kan vara ett sätt att uppehålla den självbilden. Man kan likaså anta att de fäster större uppmärksamhet vid dylika attribut då de svarar på frågor som mäter global självkänsla som till exempel Jag har en positiv inställning till mig själv eller Jag känner att jag har en hel del bra egenskaper (ur Rosenbergs Self Esteem scale). En mer ingående diskussion kring detta faller dock utanför ramarna för denna avhandling. Pojkars och flickors självkänsla har visats ha liknande samband med att bli utsatt för mobbning (Björkqvist et al., 1982; Kaukiainen et al., 2002; Nishina et al., 2005). Bland mobbare fann Kaukiainen et al. (2002) att pojkar, men inte flickor, hade högre resultat på självkänsla än de som inte var involverade i mobbning, medan Pollastri et al. (2010) fann att mobbningsbeteende hade en höjande effekt på självkänslan hos flickor, men inte hos pojkar Samband med psykosomatiska besvär Psykosomatiska besvär omfattar bland annat huvudvärk, ont i magen, illamående, hudproblem, sömnrubbningar och yrsel. Dylika symptom har visats ha samband med mobbning. I en jämförande studie av drygt ungdomar i åldern 11, 13 och 15 år från 28 länder, varav Finland var ett, framkom i samtliga länder samband mellan utsatthet för mobbning och psykosomatiska besvär som ont i magen, huvudvärk, ont i ryggen, olika typer av humörsvängningar och sömnproblem, samt yrsel (Due et al., 2005; se även Fekkes et al., 2004; Gini & Pozzoli, 2009; Kaltiala-Heino et al., 2000; Ma, 2002 för liknande resultat). Sambanden var starkast i länder som hade förhållandevis lite mobbning, och blev med endast ett undantag starkare ju oftare mobbningen förekom. Bland studier som beaktat mobbare/mobbade som en skild grupp fann Gini och Pozzoli (2009) att de var lika utsatta som mobbningsoffer och mer än mobbare. Kaltiala-Heino (2000) fann däremot att de var lika utsatta som mobbare men mer än offer bland flickor, samt att de utgjorde den mest utsatta gruppen bland pojkar. 14

18 I longitudinella undersökningar av barn i förpuberteten visade Fekkes et al. (2006) och Nishina et al. (2005) att elever som utsätts för mobbning löper en större risk att utveckla psykosomatiska besvär under läsåret, jämfört med elever som inte utsätts för mobbning Nishina et al. (2005) undersökte också huruvida de psykosomatiska besvären ökade risken för mobbning, men fann inga dylika orsakssamband. Elever med fler symptom i början av läsåret löpte inte en större risk att bli mobbade i slutet av läsåret, vilket indikerar att det inte är symptomen som leder till mobbningen utan tvärtom. En förklaring till att barn och unga som blir mobbade uppvisar fler psykosomatiska besvär är att den stress som dessa individer upplever leder till en högre risk för fysiska sjukdomar genom ett nedsatt immunförsvar (Fekkes et al., 2004; Nishina et al., 2005). En annan förklaring är att det upplevs som mer socialt accepterat för en elev att uttrycka fysiska besvär än att uttrycka symptom som hör ihop med psykiska funktioner, att till exempel säga att hen har ont i magen hellre än att säga att hen är ledsen eller rädd (Nishina et al., 2005). De fysiska symptomen kan också innebära att eleven får mer positiv uppmärksamhet från lärare och föräldrar, samt också konkreta möjligheter att undvika situationer där mobbning kan förekomma genom att gå till skolskötaren eller stanna hemma från skolan. Författarna föreslår som ytterligare en förklaringsmodell att det kan upplevas som mindre socialt accepterat att vara elak mot en person som har ont eller är sjuk och att det är lättare att få stöd av andra om man är sjuk (ibid.). För individer som mobbar andra visar forskningen inte lika entydiga samband. I en metastudie av 11 studier, där 6 studier inkluderade psykosomatiska besvär hos barn mellan 7 och 16 år som mobbar andra, fann Gini och Pozzoli (2009) fler psykosomatiska besvär bland individer som mobbade andra än bland dem som inte var involverade i mobbning. Även Ma (2002) fann att elever i årskurs 6 och 8 som mobbade andra hade fler psykosomatiska besvär. Symptomen var dock färre än hos mobbningsoffer och mobbare/mobbade i båda dessa undersökningar. I en studie av Kaltiala-Heino et al. (2000) hade mobbare fler symptom, och symptomen var i denna undersökning lika ofta förekommande bland mobbare som bland mobbningsoffer. Fekkes (2004) påvisade däremot i sin studie av drygt barn i åldern 9 11 år få signifikanta skillnader gällande psykosomatiska besvär mellan individer som mobbar andra och individer som inte var involverade i mobbning. Av de tretton symptom som mättes var endast sambanden för två symptom (sängvätning och huvudvärk) signifikanta. Författaren konstaterar dock att sambanden eventuellt kan vara mindre bland barn med lägre ålder än bland äldre barn och ungdomar. 15

19 Av de studier som beaktade könsskillnader fann Kaltiala-Heino et al. (2000) inga signifikanta könsskillnader varken bland mobbare, mobbade eller mobbare/mobbade gällande samband med psykosomatiska besvär. Due et al. (2005) fann i sin metaanalys inga signifikanta könsskillnader gällande samband mellan mobbningsbeteende och psykosomatiska besvär. Nishina et al. (2005) undersökte samband mellan utsatthet för mobbning och förekomst av psykosomatiska besvär och fann inga könsskillnader. Fekkes et al. (2006) undersökte likaså samband bland utsatta och fann att kön var signifikant endast för ett av de sju samband som mättes; flickor, men inte pojkar, som blev mobbade hade oftare ont i magen än de som inte blev mobbade. 1.6 Hypoteser Baserat på tidigare forskning ställs följande hypoteser: Hypotes 1. Pojkar är oftare än flickor involverade i mobbning som utövare (Craig & Harel, 2004; Craig, 2009; Kaltiala-Heino et al., 2010; Kumpulainen et al., 1999; Ma, 2002) och som mobbare/mobbade (Craig et al., 2009; Kumpulainen et al., 1999). Hypotes 2. Att bli utsatt för mobbning har samband med högre förekomst av depressiva symptom (Björkqvist et al., 1982; Craig, 1998; Fekkes et al., 2004; Fekkes et al., 2006; Hawker & Boulton, 2000; Haynie et al., 2001; Kaltiala-Heino et al., 2010), och mobbare/mobbade uppvisar mest symptom (Haynie et al., 2001; Ivarsson et al., 2005). Hypotes 3. Individer som blir utsatta för mobbning uppger sig ha en lägre självkänsla än individer som inte är involverade i mobbning (Björkqvist et al., 1982; Connolly & O Moore, 2003; Hawker & Boulton, 2000; Ma, 2002; Nishina et al., 2005; O Moore & Kirkham, 2001), och mobbare/mobbade uppger lägst självkänsla (O Moore & Kirkham, 2001; Pollastri et al., 2010). Hypotes 4. Att bli utsatt för mobbning visar samband med psykosomatiska besvär (Due et al, 2005; Fekkes et al., 2004; Gini & Pozzoli, 2009; Kaltiala-Heino et al., 2000; Ma, 2002). 16

20 2 Metod I detta kapitel beskrivs det material och de tillvägagångssätt, instrument och statistiska analyser som använts i undersökningen. Dessutom diskuteras några etiska synpunkter. 2.1 Material och tillvägagångssätt Materialet till denna avhandling är hämtat från Ungdomsenkäten Ungdomsenkäten är ett frågeformulär för ungdomar som berör frågor om bland annat skola, fritid, samhällsengagemang, hälsa och konflikter. Enkäten har genomförts fyra gånger i Österbotten, senast år , som en del av projektet Ungdom i Demokrati. Projektet är ett samarbete mellan ungdomsforskare vid Åbo Akademi, undervisnings- och kulturministeriet och Svenska Österbottens Ungdomsförbund med syfte att synliggöra frågor kring barn och unga och att främja ungdomars delaktighet i samhället. Skolornas rektorer och bildningsansvariga informerades på förhand per brev om undersökningen (se bilaga 2) och kontaktades senare per telefon för att bekräfta deltagandet. Elevernas föräldrar informerades per brev (se bilaga 3). Insamlingen pågick från november 2010 till februari 2011 och skedde i huvudsak i skolornas datasalar via en webbadress som gavs åt eleverna på plats. Ett fåtal skolor valde att låta sina elever fylla i en pappersversion av enkäten. Då enkäten fylldes i var antingen en person som arbetade inom projektet eller en informerad lärare närvarande för att ge instruktioner, berätta om syftet med enkäten och svara på frågor. Totalt deltog svensk- och finskspråkiga elever i årskurs 7 och 9 i Ungdomsenkäten Eleverna kom från 24 högstadier i 14 österbottniska kommuner och 56 % av respondenterna gick i svenskspråkiga skolor och 44 % i finskspråkiga skolor. Av eleverna gick 45 % i årskurs 7 och 55 % i årskurs 9. Fördelningen mellan kön var jämn, hälften av eleverna var flickor och hälften pojkar. Medelåldern för respondenterna var 14,2 år (SD = 1.1) Fördelningen mellan stad och landsbygd var relativt jämn, 56 % av eleverna gick i en skola i staden och 44 % i en skola på landsbygden, och de flesta eleverna bodde med båda sina föräldrar (drygt 79 %). 2.2 Instrument Ungdomsenkäten är indelad i åtta delar. Den första delen består av bakgrundsinformation och de sju följande områdena av ungdomars liv: fritid, skola, samhälle och inflytande, konflikter, hälsa, identitet och arbete och framtid. I denna avhandling används 17

21 de frågor som berör mobbning och aggression i skolan, självkänsla samt psykisk och fysisk hälsa (se bilaga 1). Utsatthet för och utövande av mobbning. Elevernas upplevelser av mobbning i skolan inleddes med meningen Nu följer några frågor om aggression och mobbning. Som indikator för utsatthet för mobbning användes mätinstrumentet The Mini Direct Indirect Aggression Inventory (Mini-DIA), som utvecklats av Österman (2010). Tre delområden, fysisk, verbal och indirekt aggression, mättes med en delfråga var. Exempel på fysisk aggression var slag, sparkar eller knuffar, på verbal aggression att tilltala någon med ett öknamn eller säga sårande saker, och på indirekt aggression att sprida osanna historier eller frysa ut någon. Svarsalternativen var 1 5 på en Likertskala, där 1 innebar aldrig och 5 väldigt ofta. Skalan uppvisade god reliabilitet (Cronbachs alfa =.78). Som indikator på utövande av mobbning användes The Mini Direct Indirect Aggression Inventory (Mini-DIA) (Österman, 2010). Tre delområden, fysisk, verbal och indirekt aggression, mättes med en delfråga var. Exempel på de tre delområdena gavs på samma sätt som vid utsatthet för aggression. Svarsalternativen var 1 5 på en Likertskala, där 1 innebar aldrig och 5 väldigt ofta. Skalan uppvisade god reliabilitet (α =.77). Elevernas uppfattning om mobbningssituationen i skolan. I ett annat avsnitt av enkäten, som behandlade hur trygg och trivsam eleverna uppfattar sin skola, mättes elevernas allmänna uppfattning om mobbning som ett problem i deras skola. Eleverna tog ställning till påståendena Mobbning är ett problem i skolan och Om en elev mobbar en annan elev agerar skolan på en skala från 1 (håller inte alls med) till 5 (håller helt med). Depressiva symptom. Depressiva symptom bland eleverna mättes med Brief Symptom Inventory (Derogatis & Melisaratos, 1983) som är ett instrument som undersöker åtta olika områden av psykisk hälsa hos ungdomar och vuxna. I Ungdomsenkäten användes sex frågor från delområdet depression: framtidshopp, känsla av värdelöshet, ensamhet, nedstämdhet, apati och självmordstankar. Eftersom årskurs 7 i enlighet med skolornas önskemål inte besvarade frågan om självmordstankar, beaktas inte den frågan i denna undersökning. Svaren från de fem återstående frågorna slogs samman till en enda koefficient/variabel för depressiva symptom. Skalan uppvisade god reliabilitet (α =.88). Självkänsla. Elevernas självkänsla mättes med Rosenberg Self Esteem scale (Rosenberg, 1965). Det är en Likertskala med tio påståenden om ungas upplevelse av sig själv som duglig och värdefull eller oduglig och värdelös. Exempel på dessa påståenden är Jag är på det hela taget nöjd med mig själv, Jag kan göra saker lika bra som andra och Ibland känner jag mig helt värdelös. Efter en pilotstudie omformades skalan dock till att innehålla nio 18