Som så många gånger på den tiden började det i all blygsamhet, med fyra kompisar som ville bygga sig varsin havskryssare.

Transkript

1 Som så många gånger på den tiden började det i all blygsamhet, med fyra kompisar som ville bygga sig varsin havskryssare. När det slets som värst med pluggar och formar var det ingen som drömde om att deras blivande Compis skulle komma att byggas i 600 exemplar. Av Bengt Jörnstedt Att det byggdes plastbåar i varenda lada runt om i landet på 70-talet är inte alldeles sant. Men nästan. När ett gäng värmländska Finnjolleseglare skulle bygga sig kölbåt i plast så var det i ladan hemma hos Sven Jonasson det skulle ske. Ja, pappa var med och startade Compisbåtar. Det var han och Bernt och två andra jolleseglare som tyckte att de skulle bygga sig en lite större familjebåt. Det säger Lars Jonasson, son till jordbrukaren Sven Jonasson som faktiskt var

2 den som satte igång alltihop. Vi sitter i familjen Jonassons gamla Compis 28 utanför Karlstad och pratas vid. Med oss är också sagde Bernt konstruktören själv, Bernt Andersson. På den tiden det begav sig i ladan fanns det inget 28 efter namnet Compis. Fingal hette Fingal, Vega hette Vega vad skulle man med ett par siffror till? Varken Sven eller Bernt hade någon aning om att man satte igång en lavin; innan den slutade rulla hade Bernt Andersson fått vässa pennan åtskilliga gånger. För efter Compis kom inte bara 28, utan också en lång rad andra modeller: Beason 31, Dixie 27 och Dixie 32, Compis 97, MiniCompis, och så storasystrarna Compis 36, 33 och 363. Så kunde det gå till på den tiden. Och det är alltså i lilla urmodern vi sitter denna soliga sensommardag. Det skulle byggas hela 600 stycken Compis 28:or innan locket las på. Lars Jonasson i den båt hans pappa en gång var med om att skapa. Inredningen har den traditionella lösningen med toalett framför huvudskottet och en stickkoj in akteröver bakom nav-bordet på styrbordssidan. För att bredda sofforna till kojer lyfts ryggstöden bort. Med fästpunkter i skotten kan dessa användas som slingerskott under segling. Inredningen är i allmänhet gjord i oljad teak.

3 Compis 28 är en rättfram båt med stor sittbrunn som blir ännu större eftersom rodret är utanpåliggande. Hon har en tydlig överbyggnad som ger ståhöjd och extra utrymme invändigt genom ganska snedställda ruffsidor, en liten specialitet för Bernt Andersson. Liksom också frånvaron av språnglinje, eller ett nästan negativt språng med ett ganska högt förskepp och en tydligt lägre akter. Profilen balanseras av höga sittbrunnssargar, också de med samma omvända språng. Under däck är det rymligt, med inredningen utformad på traditionellt vis med stickkoj, pentry och navbord vid nedgången, samt toa och garderob framför salongens huvudskott mot förpikens dubbelkoj. Här finns alltså allt man behöver på en kölbåt som ska familjeseglas, och detta var också utgångspunkten när man satte igång att bygga sommaren 1968.

4 'Kan du inte rita en båt?' Sven var upphovet till allt, förklarar Bernt Andersson Han var några år äldre, var liksom pappa för oss 50-talsjuniorer. I hans lador byggdes segelkanoter, Kadetter och Ajollar. Bernt började sin seglarkarriär i en av Sven och hans bror ritad och byggd Kadett, en dåtida plywoodkonstruktion. Efter några år i C-kanot blev det Finnjolle, där Bernt under många år tillhörde världseliten och bl a tog två NMtitlar, ett EM-brons och som reserv deltog i OS Sven byggde Finnjollar också, bland annat den båt som med Kalle Gunn vid rodret kvalade in som reserv till OS 1952 efter Rickard Sarby, berättar Bernt. Jordbrukaren Sven Jonasson var alltså en garvad kanot- och jollebyggare i trä när plastlavinen började mullra hörbart under 60-talets andra hälft. Det var ett helt gäng seglare som farsan drev runt med, minns Lars. Lars föddes 1962 och var bara liten grabb vid den här tiden. Snart skulle han få se större saker än jollar ta form under pappans förfarna ledning. En del av de kanoter som Sven Jonasson byggde hade ritats av Bernt Andersson, och när Sven bestämt sig för det stora steget att bygga en kölbåt i plast var det Bernt som fick uppdraget att konstruera den. Svens bror hade köpt en Folkbåt, och Sven hörde av sig till mig eftersom han visste att jag kunde rita lite. Kan du inte rita mig en segelbåt, den ska vara större än Folkbåten, sa Sven. Men den ska gå in i lagårn mellan spiltorna, så den får inte vara längre än åtta och en halv meter. Bernt hade ungefär lika lite hum om kölbåtar som Sven, men han ägnade sommaren 1968 åt att studera det som fanns t ex Fingal, Vega och en del utländska mindre havskryssare och kombinerade intryck därifrån med egna funderingar kring hur en mindre havskryssare skulle se ut. Ja, sen stod vi en hel vinter och byggde spant och mallar, allt i billigast tänkbara material, berättar Bernt.

5 På våren skulle vi sätta upp alltihop och bordlägga pluggen i Svens lagård, men den var i så dåligt skick. Halmtaket läckte och det stod betongspiltor i vägen. Vi river skiten och bygger nytt! sa Sven då... Och det var nog det värsta jobb jag varit med om, suckar Bernt leende. Sven hade egen skog och såg, och det vara bara att avverka det timmer som behövdes till byggnadsvirke. Lars Jonasson, som knappt börjat plugget vid den här tiden, har en del hågkomster från denna första båtbyggar -sommar. Jag minns när de skulle gjuta golvet 1968 och det sprang en massa gubbar här. Vid det här laget var man en handfull intressenter som skulle ha var sin båt. Förutom Sven och Bernt också Finnjolleseglarna Åke Stööd och Stig Johansson alla ville prova det sista skriket, en egen havskryssare. Sven kämpade på med lokalen på heltid, de andra på sin fritid. Hösten -69 var det klart att flytta in, varpå pluggbygget omedelbart tog vid. Som att bordlägga ett vanligt skrov med träribbor, där man valde lätt abachi för att få det

6 lättslipat. Däckspluggen med sina kanter och sidor och sargar och olika nivåer var mer komplicerad, och först några månader in på 1970 kunde man gjuta formarna. Med vårfåglarnas kvittrande i buskarna gällde det att sno på, för man skulle till varje pris segla till sommaren. Vi förstod att vi inte skulle hinna göra båtarna klara själva, så vi lät ett varv i närheten, Vänerplast, laminera det första skrovet. I juni, knappa två år efter projektets födelse, kunde prototypen sjösättas den första Compisen. Compis blev det perfekta namnet, säger Bernt Andersson. Tillsammans hade vi gjort något riktigt bra. Han berättar att segelmärket med fyra liggande vingar symboliserar fyra kapsejsade Finnjolleseglare! Eldprov i Sandhamn Med en Compis i vattnet och en kvartett jolleseglare som pappor till båten var det givet hon måste testas på banan. Bara några dagar efter dopet ställde hon upp i Väner Race, den stora drabbningen för Vänerseglarna, och tog direkt en andraplats. Bernt seglade NM i Finnjolle den helgen, men gladde sig i sin konstruktörssjäl åt framgången. Fighter mot Karlstadkollegan Roffe Magnusson och dennes Joker var också uppmuntrande, så till den grad att någon föreslog att Compis skulle mätas in som halvtonnare. Det lät sig göras med smärre

7 ändringar av riggen, varpå en förhoppningsfull besättning begav sig till ostkustens seglarmetropol Sandhamn för att låta lagårdsbygget Compis mäta sina krafter med dom store pöjkere i den sommarens Half Ton Cup. Vi fick tag på en skollärare som tecknat sig för en båt, han blev vår navigatör. Seglingen upp till Sandhamn är ett minne än idag, hur han navigerade i fyrsektorerna..., minns Bernt. Var har ni resten av seglen? frågade mätmännen klentroget när Compisgänget skulle få sina segel kontrollerade och visade upp det man hade: en genua, en spinnaker. Men vi hängde med riktigt bra, och hade bara vindarna varit lite mer skonsamma mot oss nybörjare hade säkert placeringen blivit bättre. I sista seglingen låg vi länge bland de 5-6 första innan vi tvingades utgå. (Det var den långa havskappseglingen som bjöd på kulingvindar hela vägen från Gotska Sandön upp till Svenska Björn, erinrar sig övertecknad; på den Scampi vi seglade, en av de första, sprack och lossnade alla skott i förpiken i den hårda motsjön.) Nå, Compis hade fått prova sina fyra vingar mot hård konkurrens och klarat sig med godkänt betyg. Faktum är att hon seglade med en femte, mycket mer fysisk vinge: längst ner på kölen satt en vingliknande utbyggnad, och detta mer än tio år innan det begreppet slog en värld med häpnad när Australia II erövrade America s Cup i Newport, USA. På platt vatten var kölen säkert effektiv. Men Compis har ganska tunna ändskepp och när skrovet rörde sig i sjögång fick jag en känsla av att kölen sög fast, säger Bernt, som i alla fall är lite stolt över att ha varit inne och nosat på domäner som under 80-talet kom att utforskas av expertis i såväl datorer som vindtunnlar och tanktester. Kölvingen togs bort, och lika bra var det. Ingen av de fyra upphovsmännen hade räknat med någon kommersiell tillverkning av Compis, men efter sommaren 1970 hade folk börjat få upp ögonen för båten. Det fanns bara ett alternativ: att serietillverka båten.

8 Ja, folk började teckna sig för båtar, och året efter hade vi ett halvdussin i sjön, säger Bernt. Det skulle bli hundra gånger så många Compisar till, men det anade han inte då. Omsättningen ökar Compis byggdes inledningsvis enbart som halvbrikat. Formarna hyrdes ut till folk som fick komma och plasta själva under sakkunnig ledning. Sven Jonasson jobbade med det på heltid, för alla övriga inblandade var båttillverkningen fortfarande en fritidssyssla. Som konstruktör blev det Bernts uppgift att ta fram satser med beslag, rigg m m till Compis-priser, liksom också en självbyggarhandbok. Vi gjorde nästan allt själva, till och med master självbyggdes enligt mina skisser och anvisningar. Mellan 35 och 40 tusen kronor kostade det att bygga sig en seglingsklar Compis under de här första åren. Efter hand som omsättningen ökade man byggde en båt var fjortonde dag ute på Hammarö utanför Karlstad blev det naturligt att bilda bolag, Compisbåtar AB. Året efter, 1973, växte produktionen ytterligare när bröderna Nisse och Kalle Olofsson från Stockholm fick köpa en omgång formar och började licenstillverka färdiga Compisar. Tillverkningen förlades till Bröderna Börjessons plastbåtsvarv i Bjästa utanför Örnsköldsvik där man också byggde Örnvikmotorbåtarna och den olofssonska firman fick heta Scanmar. Det namnet skulle snart bli väl bekant i seglar-sverige med en lång rad större båtar på sitt program. Nisse Olofsson är fortfarande verksam i branschen, numera med sina Scanner-båtar. Av de ca 600 Compis 28 som byggdes kom hälften från Hammarö och hälften från Bjästa. Alla byggdes under 70-talet, den sista båten Med två tillverkare, många självbyggen och en tillverkning under nästan tio års tid så händer en del med båten. Motorn installerades från början framme i

9 förpiken, inspirerat av framgångsrika kappseglaren Scampi; mätetalet blev gynnsammare, eftersom den mätta vattenlinjelängden blev kortare om fören tyngdes ner och aktern åkte upp. Den motor som användes var tyska Farymanndieseln, som med hydraulslangar var kopplad till drevet i kölsvinet längre bak. Den här installationen hade sina sidor det kunde läcka hydraulolja och själva systemet innebar en viss effektförlust och övergavs så småningom på Compis 28. Motorn flyttades till den normala platsen under sittbrunnen och en inspektions- och servicelucka öppnades upp i sittbrunnsdurken. Grundkonceptet på inredningen är den traditionella lösning som beskrevs inledningsvis, men det fanns också folk som valde att göra dinetter. Detaljlösningarna varierar, berättar Lars Jonasson: Min far gjorde en sjökoj på ena sidan, och navbordet var fällbart så att man lättare kom in i stickkojen. Andra båtar har fast bord. Compisen har ett basinrede, men man ser inte mycket av det. Kojfronterna är t ex gjorda i trä. Det gjordes med tiden också en hel pentrymodul i glasfiber. Något traditionellt kölsvin finns inte, ej heller bottenstockar. Bernt Andersson menar att hon ändå har marknadens starkaste bottenkonstruktion och kölfästning. Det är många som har gått på ordentligt men utan problem med sprickor i skrovet, säger han. Förklaringen är dels ett tjockt (25-30 mm) homogent bottenlaminat, dels en bred fläns upptill på kölen som ligger infälld i skrovet över en stor yta. Däremot hade man en del problem med de tidiga rodren, som sprack beroende på en felaktig hopsättning av roderhalvorna. Masten är genomgående, vilket är ganska ovanligt på en så pass liten båt. Det var seglaren i Bernt Andersson som valde den lösningen, som ger mer styrka åt maströret alternativt en smäckrare profil för samma styrka som en mast på däck. Riggen har enkla, raka spridare, akterliga undervant och inre förstag, en vanlig utformning på den här tiden.

10 Compis 28 har ett LYS-tal på 1,06, d v s ett par hundradelar under t ex Ballad. Hon är helt enkelt en lite mindre båt än de äkta halvtonnarna hon tog upp kampen med den där sommaren Priset för en begagnad Compis pendlar mellan ca 80 och ca 120 tusen kronor, det har legat på den nivån i ganska många år. Räkna med högst skiftande kvalitet och olika lösningar beroende på självbyggeriet. För Bernt Andersson blev Compisen en livsavgörande faktor. Han fortsatte som konstruktör av båtar, den första uppgiften efter 28:an blev en lite större båt, Beason 31, efter önskemål från några av självbyggarna. Över 300 exemplar skulle komma att byggas av den under 70-talet. Och så kom Dixie, och ännu fler Compisar vilket ledde till att ur-compisen fick sin 28:a bakom namnet. Totalt byggdes över 2000 båtar signerade Bernt Andersson. Idag har Bernt slutit sin designcirkel med liv och lust ägnar han sig på nytt åt att rita och bygga segelkanoter. För mer information:

11