Kappan. Nikolaj Gogol

Save this PDF as:
 WORD  PNG  TXT  JPG

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "Kappan. Nikolaj Gogol"

Transkript

1 Kappan Nikolaj Gogol Det hände en gång i ett ämbetsverk - det är bäst att inte säga vilket. Det finns nämligen här i Ryssland inga mer lättsårade personer än alla de som befolkar våra ämbetsverk, regementen och kanslier, kort sagt, de som innehar statstjänst. Nu för tiden anser varje enskild person, att hela samhället blir förolämpat i hans person. Det berättas till exempel att en skrivelse helt nyligen inkommit från en polischef - jag minns inte i vilken stad där denne tydligt framhöll att respekten för statens förordningar var i sjunkande och att hans heliga namn klingade förgäves. Som bevis härför bifogades en väldig foliant, en hel roman, där polischefen dök upp på var tionde sida, stundom till och med i berusat tillstånd. För att sålunda undvika alla obehag skall vi i fortsättningen nöja oss med benämningen: ett ämbetsverk. Alltså, i ett ämbetsverk tjänstgjorde en ämbetsman. Man kan inte säga att han gjorde något märkligare intryck: han var liten till växten, en aning koppärrig, en aning rödhårig, till och med en aning närsynt, som det föreföll. Håret hade börjat tunna av fram i pannan, ansiktet var fullt av rynkor och hade en blek färg som hos personer, vilka lider av hemorrojder. Vad skall man göra? Det är petersburgsklimatets fel. Vad beträffar hans rang (vilket är det första som måste fastställas hos oss) så var han vad man kallar evigt titulärråd, det vill säga han tillhörde en klass, över vilken olika författare, som har för vana att

2 angripa sådana som inte kan bita igen, länge nog gjort sig lustiga. Hans namn var Basjmatjkin (Skoman). Av namnet framgår att det har sitt ursprung i ordet»sko», men när och på vilket sätt det avletts därav är obekant. Både fadern och farfadern och till och med svågern och alla andra Basjmatjkinar har alltid gått omkring i stövlar, vilka de tre gånger om året brukar sula om. Hans förnamn och fadersnamn var Akakij Akakijevitj. Måhända kan det synas läsaren en smula besynnerligt och sökt, men jag kan försäkra att ingen sökte efter det och att omständigheterna helt enkelt fogade det så att man inte kunde ge honom något annat namn. Det hela tillgick på följande sätt. Akakij Akakijevitj föddes, om minnet inte sviker, natten till den 23 mars. Hans saliga moder var gift med en ämbetsman och en mycket god kvinna; hon vidtog alla åtgärder för att som sig bör döpa barnet. Modern låg i sängen, som befann sig mitt emot dörren. På hennes högra sida stod gudfadern, Ivan Ivanovitj Jerosjkin, en förträfflig människa, byråchef i Högsta domstolen, samt gudmodern, Arina Semjonovna Belobrjusjkova, gift med en polisofficer och en kvinna i besittning av sällsynta dygder. De föreslog modern tre namn ur almanackan att välja på: Mokija, Sossija eller Chozdazat, efter martyren. - Nej, sade modern eftertänksamt, jag tycker inte om något. För att vara henne till lags slog de upp almanackan på ett nytt ställe och fick upp tre andra namn: Trifilij, Dula och Varachasij. - Det är som ett Guds straff, utropade den gamla. Sådana namn! Jag har aldrig hört talas om några sådana. Om det hade varit Varadat 2

3 eller Varuch, men Trifilij och Varachasij... De vände på en sida och fick tag på: Pavsikachij och Vachtisi j. - Jag ser nu, sade modern, det är hans öde. Om det är så, låt honom hellre få faderns namn. Han heter Akakij; må sonen också heta Akakij. Så döpte man barnet till Akakij Akakijevitj. Härunder skrek han och gjorde en sådån grimas som om han anat att han skulle bli titulärråd. Så gick det alltså till. Vi har anfört detta för att läsaren själv skall kunna se att allt skedde därför att det måste så ske och att det inte fanns någon möjlighet att ge honom ett annat namn. När han började sin tjänstgöring i ämbetsverket och vem som anställde honom, finns det ingen som minns. Hur många direktörer och byråchefer som än avlöst varandra, så har de alltid kunnat se honom sitta på samma plats, i samma ställning, med samma rang, med samma arbete framför sig, så att man senare rentav var övertygade om att han fötts till världen sådan han var, i tjänsteuniform och med den kala fläcken i pannan. Ingen i verket visade honom den ringaste hänsyn. Vaktmästarna reste sig inte från sina platser när han passerade dem, ja, de ägnade honom inte ens en blick, precis som om en vanlig fluga flugit genom rummet. Hans överordnade behandlade honom kyligt och despotiskt. Byråchefens sekreterare brukade kasta papperen framför näsan på honom utan att någonsin säga:»skriv av det här!» eller»här är ett intressant 3

4 och trevligt litet ärende» eller någon annan vänlig fras, så som det brukas väluppfostrade tjänstemän emellan. Han tog emot och såg bara på papperna, aldrig på den som lämnade dem och frågade aldrig efter om denne överhuvudtaget hade rätt till det. Han tog emot och började genast skriva. De yngre tjänstemännen brukade skämta med honom och göra sig lustiga över honom, så långt deras kanslii humor räckte. De brukade i hans närvaro berätta en massa historier som de hittat på om honom. Om hans värdinna, en sjuttioårig gumma, sade de att hon slog honom och frågade när bröllopet skulle stå. Eller också strödde de papperslappar på hans huvud och kallade det snö. Akakij Akakijevitj svarade aldrig med ett ord på allt detta, som om han överhuvudtaget ingenting märkt. Det inverkade inte heller det ringaste på hans arbete: trots alla anspelningar och förolämpningar gjorde han inte ett enda skrivfel. Om skämtet någon gång gick för långt, om man stötte till hans armbåge och hindrade honom att arbeta, kunde han säga: - Låt mig vara! Varför förolämpar ni mig? Och det fanns något egendomligt i orden och i rösten, som uttalade dem. Det låg i dem något så rörande att en ung, nyanställd tjänsteman, som efter de andras exempel hade tillåtit sig att skämta med honom, med ens hejdade sig som om han känt ett sting i hjärtat och från den stunden såg han allting i en helt annan dager. Det var som om en oförklarlig kraft plötsligt skilde honom från hans kamrater, som han trott vara anständiga och bildade människor. 4

5 Och ännu långt efteråt kunde det mitt i det gladaste sällskap hända att han såg framför sig den lille ämbetsmannen med den kala fläcken i pannan och hörde hans ord, som trängde rätt in i hjärtat:»låt mig vara! Varför förolämpar ni mig?» Men bakom dessa ord hörde han några andra:»jag är din bror.» Och den unge mannen gömde ansiktet i händerna. Många gånger skulle han senare rysa till vid upptäckten av hur mycket omänskligt det finns i människan, hur mycket grymhet och råhet det finns dolt hos en fin och bildad människa och - ack, herre Gud - till och med hos en person som hela världen anser ädel och hederlig... Man kunde knappast någon annanstans finna en ämbetsman som till den grad gick upp i sitt arbete. Det är för litet sagt att han arbetade nitiskt, han hängav sig åt sin tjänst med lidelse. När han arbetade med sina avskrifter öppnade sig för honom en rik och skön värld. Hans ansikte uttryckte stilla belåtenhet. Han hade sina favoritbokstäver: när han träffade på dem råkade han nästan i extas, han skrattade för sig själv, blinkade med ögonen och hjälpte till med läpparna, så att man nästan av hans ansikte kunde utläsa vilken bokstav hans penna skrev ned. Om man belönat honom efter hans nit skulle han kanske till sin egen förvåning rentav ha blivit statsråd. Men som hans skämtande kamrater uttryckte det - han fick i knapphålet en liten sak och för övrigt hemorrojder där bak. Dessutom är det för mycket sagt att ingen lade märke till honom. En direktör, som var en god människa och ville belöna honom för hans 5

6 långa tjänst, gav order om att ge honom något mera kvalificerat arbete än de eviga avskrifterna. Man bad honom att av en redan färdig handling göra en skrivelse till ett annat ämbetsverk: det hela bestod i att ändra titeln och här och var sätta verbet i tredje person i stället för första. Detta gav honom ett sådant huvudbry att svetten började lacka, han rev sig i pannan och sade till sist: - Nej, det är nog bäst att jag får några avskrifter. Från den dagen lämnade man honom i fred med sina avskrifter. Utom dessa tycktes ingenting annat existera för honom. Han bekymrade sig aldrig om sina kläder. Hans tjänsteuniform var inte grön utan hade någon obestämbar rödaktig färg. Kragen var trång och liten så att halsen, fastän den i sig själv inte var lång, verkade onaturligt lång när den stack fram ur kragen, precis som på de gipskattor med rörliga huvuden, som försäljare med utländska maner brukar bära omkring på huvudet i dussintal. Och alltid fastnade någonting på hans uniform: antingen ett halmstrå eller en trådända. Därtill kom att han hade en besynnerlig förmåga att på gatan alltid passera förbi ett fönster just i det ögonblick man därifrån kastade ut allt möjligt skräp. Därför var hans hatt alltid full med melonskal eller liknande. Aldrig någonsin lade han märke till vad som varje dag försiggick omkring honom på gatan. Han observerade aldrig dessa småsaker som hans kolleger gjorde, en vana som skärpt deras iakttagelseförmåga till den grad att de till och med märkte om byxhällan släpade på någon fotgängare på andra sidan gatan - vilket alltid framkallade ett förnöjt småleende på deras läppar. 6

7 Men Akakij Akakijevitj såg alltid framför sig sina jämna, med vacker, regelbunden stil skrivna rader och endast om en häst plötsligt stack sin mule över hans axel och genom näsborrarna blåste sin andedräkt i hans ansikte, märkte han att han inte befann sig mitt i en rad utan snarare mitt på gatan. Så snart han kommit hem satte han sig genast till bords, slevade raskt i sig sin kålsoppa och åt en bit oxkött med lök, utan att någonsin lägga märke till hur det smakade; han åt det som det var, med flugor och allt som händelsevis hamnat på tallriken. När han märkte att magen började bli full, steg han upp, hämtade ett bläckhorn och satte i gång att skriva av handlingar, som han tagit med sig hem. Om det inte fanns några som måste kopieras i tjänsten, gjorde han ändå för sitt eget nöjes skull en avskrift, varvid han mera fäste sig vid om skrivelsen var adresserad till någon viktig person än om den var avfattad på ett vackert språk. Till och med när den grå Petersburgshimlen började mörkna och när alla stadens ämbetsmän ätit sin middag, var och en efter lön och lägenhet, när alla vilade ut från allt skrivande och allt jäkt i verket, från alla nödvändiga sysselsättningar och från allt det som den rastlösa människan-ofta mer än nöden kräver-åtar sig frivilligt; när ämbetsmännen skyndar att njuta av den återstående delen av dagen: en beger sig till teatern, en flanerar på gatan för att betrakta damernas vackra hattar, en annan skyndar sig på en visit för att ödsla komplimanger på något nätt flicka, en lysande stjärna i en liten krets av ämbetsmän, en tredje - och det är det vanligaste - går helt enkelt till sin kollega på fjärde eller tredje våningen, som bebor två små rum med tambur eller kök, försedda med några försök till 7

8 elegans, t. ex. en lampa eller någon annan liten sak, som kostat många uppoffringar, återbud från middagar och små fester - till och med då sitter Akakij Akakijevitj vid sitt arbete. När alla andra ämbetsmän förströr sig i sina vänners lag med att spela ett parti whist, dricka ett glas te med enkopeksskorpor, blåsa rök ur långpipor, under given berätta litet skvaller från den förnäma världen, vilket ryssen aldrig i någon situation underlåter att göra, eller till och med om det inte finns någonting annat att säga - dra den gamla anekdoten om kommendanten, som fick meddelande om att svansen på Peter den stores ryttarstaty blivit avhuggen, kort sagt, till och med under dessa flyktiga timmar, när var och en på sitt sätt söker roa sig, hängav sig Akakij Akakijevitj inte åt några förströelser. Ingen kunde säga att han någonsin sett honom på någon liten fest. När han kopierat så långt han orkat, lade han sig att sova och log i förväg vid tanken på den kommande dagen: vad skulle ödet ge honom att skriva av i morgon? Så förflöt i all stillhet livet för denna människa, som på fyrahundra rubels lön förmådde vara nöjd med sin lott. Så skulle det kanske också ha fortsatt ända fram till ålderns dagar, om han inte råkat ut för en av de olyckor, varmed människans väg är beströdd och som drabbar inte bara titulärråd utan också geheimeråd, verkliga statsråd, hovråd jämte sådana som varken ger eller tar emot några råd. Alla de som i Petersburg lever på 400 rubels lön eller däromkring har en fruktansvärd fiende. Denna fiende är ingen annan än vår nordiska vinter, fastän det för övrigt finns sådana som anser den 8

9 mycket hälsosam. Strax efter åtta på morgonen, just vid den timme då gatorna är fyllda av folk på väg till sina verk, börjar den utan åtskillnad utdela sådana kraftiga och bitande näsknäppar, att de stackars tjänstemännen rakt inte vet var de skall göra av sina näsor. Om i sådana stunder även de högre tjänstemännen fryser om pannan och får tårar i ögonen av kylan, så är de fattiga titulärråden helt och hållet försvarslösa. Deras enda räddning ligger i att, insvepta i sina tunna kappor, så fort som möjligt rusa iväg femsex gator och därefter slinka in hos portvakten och stampa duktigt med fötterna tills deras förfrusna ämbetsmannadygder och -färdigheter åter tinat upp. Sedan en tid tillbaka hade Akakij Akakijevitj börjat märka en stickande känsla i ryggen och axeln, trots att han försökte så snabbt som möjligt springa sträckan hemifrån och till verket. Till sist kom han på tanken att felet låg hos hans kappa. Då han undersökte den noga hos sig därhemma, upptäckte han att tyget på några ställen, just i ryggen och på axlarna, blivit så tunt att det nästan var genomskinligt och att fodret höll på att nötas sönder. Det bör kanske påpekas att Akakij Akakijevitjs kappa länge varit föremål för kollegernas skämt: de ansåg till och med kappa vara en alltför fin benämning på detta plagg och kallade den i stället»kapott». I själva verket hade den också ett ganska egenartat utseende. Dess krage blev för varje år allt mindre och mindre, av den orsaken att därifrån lappar hämtades för att laga uppkomna hål o. d. Lagningarna visade inte någon skräddares handlag och kom kappan att se ful och säckig ut. 9

10 Då Akakij Akakijevitj sålunda upptäckt var felet satt beslöt han föra kappan till Petrovitj, en skräddare som bodde någonstans i fjärde våningen mot en bakgård. Oaktat sitt enda skelande öga och sitt helt koppärriga ansikte var denne ganska skicklig i att lappa ämbetsmännens och även andras byxor och frackar, det vill säga för den händelse han var nykter och inte hade några andra planer i huvudet. På denne skräddare behövde man egentligen inte spilla många ord, men när det nu en gång är bruk att utförligt beskriva varje person som förekommer i en berättelse, så är det ingenting att göra åt den saken: låt oss ta itu med Petrovitj. Från början hette han rätt och slätt Grigorij och var livegen hos någon godsägare. Petrovitj började man kalla honom först sedan han fått sin frisedel och tagit för vana att dricka sig kraftigt berusad på alla helgdagar, i början bara på de större, men sedan utan åtskillnad på alla kyrkodagar, som det stod ett kors för i almanackan. I det avseendet blev han trogen traditionen från sin farfar, och sin hustru kallade han, när de grälade med varandra, för en gudlös kvinna och en tyska. När vi nu en gång omnämnt hustrun, måste vi väl också säga ett par ord om henne. Tyvärr är mycket litet bekant om henne. Det enda man visste var att hon var gift med Petrovitj och att hon bar en spetsmössa på huvudet och inte en schalett. Med någon skönhet kunde hon tydligen inte skryta; i varje fall var det bara gardisterna, som, när de mötte henne, brydde sig om att kasta en blick under spetsmössan, varvid de bet sig i mustaschen och utstötte något obestämbart ljud. Trapporna som ledde upp till Petrovitj - det måste i sanningens 10

11 namn sägas - var smutsiga och fulla med slaskvatten, och luften var tjock av den bitande brännvinsstank som är oskiljaktig från alla kökstrappor i Petersburg. På väg uppför tänkte Akakij Akakijevitj på hur mycket Petrovitj skulle ta och beslöt sig för att inte gå med på mer än två rubel. Dörren stod öppen, eftersom Petrovitjs fru höll på att steka fisk, vilket fyllde hela köket med ett sådant os att man inte en gång kunde se kackerlackorna. Akakij Akakijevitj gick genom köket utan att frun i huset lade märke till honom och trädde in i Petrovitjs kammare. Denne satt på ett stort, omålat träbord med benen under sig som en turkisk pascha. I likhet med alla ryska skräddare var han barfota när han arbetade och det första som föll i ögonen var stortån, vars vanskapta nagel, välbekant för Akakij Akakijevitj, var stor och tjock som ett sköldpaddskal. Om halsen på honom hängde en härva med silkegarn och tråd och framför honom, på knäna, låg en gammal söndersprättad trasa. Han hade redan tre minuter varit sysselsatt med att söka träda en trådända genom nålsögat utan att lyckas och lät därför sin vrede gå ut över både mörkret i rummet och tråden, halvhögt muttrande: - Vill du inte in, ditt fanstyg? Jag är trött på dig, din bov! Akakij Akakijevitj fann genast att han kommit i ett mycket olägligt ögonblick: det var mycket bättre att beställa något av Petrovitj när denne var en aning på snusen eller som hustrun brukade uttrycka saken: när finkeln gjort det enögda svinet spakt. I det tillståndet gav Petrovitj mycket gärna med sig, det var lätt att komma överens med honom, han till och med bockade och tackade efteråt. Sedan brukade visserligen hustrun komma gråtande och säga att mannen i 11

12 fyllan och villan tagit ett alldeles för lågt pris, men det räckte att man lade till några kopek för att allt skulle vara bra igen. I dag var emellertid Petrovitj av allt att döma nykter och i enlighet därmed envis och omedgörlig och i stånd att begära tusan vete vilket pris. Akakij Akakijevitj förstod hur det låg till och skulle helst av allt ha velat, som det heter, ta sin mats ur skolan, men det var redan för sent. Petrovitj riktade stint sitt enda öga mot honom och Akakij Akakijevitj stammade mekaniskt: - God dag, Petrovitj! - God dag, herrn! sade Petrovitj och sneglade på Akakij Akakijevitjs hand för att se vad denne hade med sig för slags byte. - Se här... jag till dig, Petrovitj, var så god..! Det bör påpekas att Akakij Akakijevitj uttryckte sig till största delen med hjälp av prepositioner, adverb samt sådana partiklar, som faktiskt inte hade någon mening alls. Om det var någon invecklad sak han skulle uttrycka, så hände det ofta att han inte alls avslutade meningen. Om han till exempel började en mening med:»det är verkligen alldeles...» så kom det ofta ingen fortsättning. Han glömde alldeles bort den i tanke att han redan talat till punkt. - Vad för något? sade Petrovitj och betraktade samtidigt med sitt enda öga hans tjänsteuniform, från kragen till ärmarna, ryggen, skörten och knapphålen. Allt detta var honom väl bekant ty han hade själv sytt den. Sådan är skräddarnas vana: det är det första de gör när de träffar på någon. 12

13 - Det var så, Petrovitj, den här kappan... tyget, som du ser, är riktigt kraftigt... den har blivit litet dammig så att den ser gammal och begagnad ut men den är alldeles ny... det är bara här, på ett litet ställe... på ryggen och här på axeln... det har blivit en smula nött... och på den här axeln också... det är alltihop... det är ju lätt gjort... Petrovitj tog det besynnerliga plagget, bredde ut det på bordet, betraktade det länge och skakade på huvudet. Därefter tog han sin snusdosa som stod i fönstret och var försedd med porträttet av en general på locket - vilken general är obekant, eftersom det ställe, där ansiktet funnits, hade blivit genomborrat av ett finger, varefter skräddaren klistrat en fyrkantig lapp över hålet. Efter att ha tagit sig en pris snus höll han upp kappan mot ljuset och skakade åter på huvudet. Därefter vände han på den och granskade den med fodret utåt och skakade än en gång på huvudet. Han öppnade åter locket med det överklistrade generalsporträttet, tog en ny pris, slog igen locket och satte dosan på sin plats. Slutligen sade han: - Nej, den går inte att laga. Skräp till kappa. När Akakij Akakijevitj hörde dessa ord började hans hjärta bulta häftigt. - Varför skulle det inte gå, Petrovitj? sade Akakij Akakijevitj med samma bedjande tonfall som ett barn, det är ju bara på axlarna som den blivit en smula sliten. Du har säkert några bitar som skulle passa... - Bitar kan man nog hitta, sade Petrovitj, men det går inte att sy dit dem. Tyget är alldeles murket; bara man rör det med en nål så spricker det alldeles upp. 13

14 - Men du kunde ju sätta dit en större lapp då. - Var skall man fästa den då? Förresten skulle den bli alldeles för stor. Verkligen tyg av prima kvalitet: kommer det en ordentlig vindstöt så blåser det i småbitar! - Men försök i alla fall. Det måste väl... på något sätt... - Nej, sade Petrovitj bestämt, jag kan ingenting göra. Tyget är alldeles slut. Det är mycket bättre att herrn när vintern tar i på allvar gör fotlappar av den, strumpor värmer ingenting. Det där hittade tyskarna på för att lura åt sig mera pengar. (Petrovitj tyckte om att vid tillfälle pika tyskarna.) Men vad kappan beträffar måste herrn nog låta sy en ny. Vid ordet»ny» svartnade det för Akakij Akakijevitjs ögon och allt i rummet började snurra runt för honom. Den enda han såg klart var generalen med det överklistrade ansiktet på locket till Petrovitjs snusdosa. - En ny? mumlade han som i drömmen, men det har jag ju inte råd till. - Ja, just en ny kappa, svarade Petrovitj med grymt lugn. - Om jag nu måste låta sy en ny, vad skulle då den..? - Vad en sådan skulle komma att kosta? - Ja. 14

15 - Ja, så där en hundrafemtio rubel får man nog räkna med, sade Petrovitj och knep därvid ihop läpparna. Han tyckte mycket om starka effekter och älskade att på ett eller annat sätt förbluffa sina kunder och under lugg iakttaga vilken min de gjorde. - Hundrafemtio rubel för en kappa! skrek den stackars Akakij Akakijevitj - och kanske var det första gången i sitt liv som han skrek, ty han hade alltid utmärkt sig för tystlåtenhet. - Just det, sade Petrovitj, men då blir det en alldeles vanlig kappa. Om det skall vara mårdskinn på kragen och kapuschong med sidenfoder, så går det nog på en tvåhundra. - Petrovitj, jag ber dig, sade Akakij Akakijevitj med bönfallande röst och varken hörde eller ens försökte höra vad Petrovitj yttrade, försök att lappa den på något sätt, så att den går att använda åtminstone ett tag till. - Nej, det är bara förlorad tid och pengarna bortkastade till ingen nytta, sade Petrovitj och Akakij Akakijevitj lämnade rummet alldeles förkrossad. Men Petrovitj blev en lång stund efteråt stående med hoppressade läppar utan att sätta i gång med sitt arbete, synnerligen belåten med att han inte gett efter och inte heller förrått skräddarkonsten. Akakij Akakijevitj kom ut på gatan som i en dröm.»det gick alldeles galet», sade han till sig själv,»jag trodde verkligen inte att det skulle gå så»...och efter en stunds tystnad tillade han:»på det viset... så gick det alltså... jag kunde verkligen inte ana att det skulle 15

16 gå så...» Därefter följde åter en lång paus och så fortsatte han:»på så sätt... faktiskt en smula på något, sätt... så att säga... oväntat... aldrig kunde jag tänka mig... en sådan obehaglig situation.» I stället för att nu gå hem, gick han åt rakt motsatt håll utan att själv ana det. På vägen stötte han ihop med en sotare som smutsade ned ena axeln på honom. Från en byggnadsställning föll en pyts med murbruk ned över honom. Han märkte ingenting. Först när han rände mot en nattvakt, som ställt hillebarden åt sidan och höll på att skaka fram litet snus i handen ur sitt snushorn, kom han åter till besinning. Det var vaktens ord som väckte honom: - Kan du inte se dig för? Räcker inte trottoaren till för dig? Det kom honom att hejda sig; han upptäckte att han var på fel väg och vände hemåt. Först där började han på allvar samla tankarna och såg hela situationen i dess rätta och verkliga ljus. Han överlade med sig själv, inte längre osammanhängande utan förnuftigt och öppenhjärtigt som med en förstående vän, vilken man kan anförtro även sitt hjärtas innersta hemligheter. - Nej, sade Akakij Akakijevitj, i dag gick det inte att komma överens med Petrovitj. Han var så... hans fru måste ha klått honom. Det är bättre att jag går till i honom en söndagsmorgon. Då är han dagen efter och sitter och skelar och vill ha något att dricka, men hans kärring ger honom inga pengar och då sticker jag tio kopek i handen på honom - då blir han säkert medgörligare och kommer att laga kappan. 16

17 Så överlade Akakij Akakijevitj med sig själv och kände modet stiga. Han inväntade närmaste söndag och när han på långt håll såg att hustrun gick ut, skyndade han in till Petrovitj. Denne var mycket riktigt dagen efter, satt och skelade med sitt enda öga och huvudet nickade sömnigt. Men knappt hade han fått höra vad saken gällde, förrän det var som om djävulen farit i honom. - Nej, har jag sagt, sade han, herrn får allt beställa en ny. Akakij Akakijevitj stack genast till honom tio kopek. - Tackar, herrn, med er tillåtelse skall jag ta mig en liten styrketår. Men vad kappan beträffar så är det ingen idé att ni bråkar om den: den duger i alla fall ingenting till. Jag skall sy er en ny kappa, en riktigt präktig en - det håller jag på. Akakij Akakijevitj ville ännu en gång säga någonting om att lappa den gamla, men Petrovitj hörde inte på utan avbröt honom: - Jag skall absolut sy er en ny, det kan herrn lita på. Jag skall göra mitt bästa. Jag skulle till och med kunna sy den som modet nu föreskriver med en krage som går att knäppa igen med silverhyskor. Akakij Akakijevitj såg nu att han inte skulle komma undan utan en ny kappa och tappade alldeles modet. Var skulle han i själva verket ta pengarna ifrån? Naturligtvis skulle han kunna delvis räkna på gratifikationen till helgen, men dessa pengar var redan i förväg tagna i anspråk för andra ändamål. Han måste skaffa sig ett par nya byxor och betala en gammal skuld till skomakaren, som satt ett par nya tåhättor till ett par gamla stövelskaft. Han måste hos 17

18 sömmerskan beställa tre skjortor och två par av den sortens underkläder, som det är oanständigt att nämna i tryck. Kort sagt, alla pengarna skulle gå åt och även om direktören var vänlig nog att i stället för fyrtio rubel i gratifikation anslå fyrtiofem eller femtio, så skulle det i alla fall bli så litet över att det i fråga om en ny kappa skulle räcka som en droppe i havet. Nu visste han förstås att Petrovitj hade för vana att dra till med sådana orimliga priser att till och med hans hustru ibland inte kunde låta bli att ropa till honom: - Har du tappat förståndet, din tokstolle? Ibland åtar du dig arbete för rakt ingenting och nu inger dig den lede själv att begära ett pris som ingen kan betala. Han visste naturligtvis att Petrovitj skulle åta sig att sy kappan för åttio rubel, men varifrån ta dessa åttio rubel? Om han riktigt ansträngde sig skulle han kanske kunna driva upp hälften eller kanske till och med något mera. Men varifrån skulle han ta den andra hälften? Men först måste läsaren få veta var den första hälften fanns. Akakij Akakijevitj hade för vana att för varje rubel han gjorde av med lägga undan en halv kopek i en liten sparbössa med nyckel till och ett litet utskuret hål på locket. Efter varje halvår räknade han över sina kopparpengar och bytte ut dem mot silver. Så hade han hållit på sedan länge och på det sättet hade under årens lopp summan stigit till mer än fyrtio rubel. 18

19 Fyrtio rubel fanns alltså till hands, men varifrån skulle han få de andra fyrtio? Akakij Akakijevitj funderade och funderade och kom till den slutsatsen att han måste minska de dagliga utgifterna under åtminstone ett år framåt; sluta med att dricka te på kvällarna, inte tända något ljus när det blev mörkt och om han hade något som måste göras gå in till värdinnan och arbeta vid hennes ljus; när han gick ut måste han vidare försöka gå så lätt och försiktigt som möjligt, helst på tåspetsarna, för att inte i onödan slita sulorna; sina underkläder måste han ha så länge som möjligt innan han lämnade dem till tvättning och för att de inte skulle bli fort smutsiga måste han ta av dem så snart han kom hem och gå omkring bara i sin morgonrock av bomull, som visserligen var mycket gammal men dock relativt skonad av tidens tand. För att säga sanningen så var det i början ganska svårt för honom att vänja sig vid sådana inskränkningar, men bara han blivit van gick allting bra. Han lärde sig att hungra om kvällarna men i stället sög han andligen näring ur tanken på den nya kappan. Från denna stund blev hans tillvaro liksom rikare, som om han gift sig, som om en annan människa var hos honom, som om han inte längre var ensam utan någon livsledsagarinna samtyckt till att följa honom åt på livets väg - och denna ledsagarinna var ingen annan än kappan, väl vadderad, med tjockt foder, outslitlig. Han blev på något sätt livligare och mera bestämd i sitt uppträdande som en människa, vilken satt ett mål framför sig. Från hans ansikte och från hans rörelser försvann av sig självt osäkerheten, obeslutsamheten kort sagt, allt vacklande och obestämt i 19

20 karaktären. Stundom lyste det till i hans ögon och i hans huvud dök rentav de mest djärva och dristiga tankar upp: skulle han inte sätta mårdskinn på kragen? Tanken härpå gjorde honom nästan tankspridd. En gång höll han rentav på att göra ett fel i en avskrift, så att han var nära att ropa till:»oj». Och hastigt gjorde han korstecknet. Varje månad gick han åtminstone någon gång till Petrovitj för att resonera om kappan: var man skulle köpa tyget, vilken färg det skulle ha och vad det skulle kosta. Varje besök gav honom något nytt att fundera över men han återvände alltid belåten hem och tänkte på att snart skulle tiden komma då han kunde köpa allt detta och kappan skulle bli sydd. Det hela gick mycket fortare än han hade väntat. I stället för fyrtio eller fyrtiofem rubel gav direktören Akakij Akakijevitj en gratifikation på hela sextio rubel. Om han kände på sig att Akakij Akakijevitj behövde en ny kappa eller det hela var en tillfällighet, må vara osagt - hur som helst hade han med ens tjugo rubel extra på fickan. Detta påskyndade händelsernas utveckling. Nu behövde han bara svälta ytterligare två-tre månader och sedan hade han fått ihop omkring åttio rubel. Hans annars så lugna hjärta började slå häftigt. Genast begav han sig tillsammans med Petrovitj till en tygaffären. De köpte ett tyg av bästa kvalitet och inte att undra på - de hade ju haft ett halvt år att tänka igenom saken och det hade knappast gått en månad utan att de tittat in i affären för att höra om priserna. Petrovitj sade också själv att ett bättre tyg kunde man inte få tag i. 20

21 Till foder valde de kalikå av god och stark kvalitet; enligt Petrovitj var det bättre än silke och hade dessutom vackrare glans. Något mårdskinn köpte de emellertid inte, ty det var verkligen alldeles för dyrt; i stället tog de kattskinn men det bästa som fanns i butiken - på avstånd kunde man rentav ta det för mård. Petrcvitj slet med kappan i hela två veckor, ty det var mycket sticksöm att sy, annars hade den nog blivit färdig tidigare. För sitt arbete tog Petrovitj tolv rubel, för mindre gick det inte; allt var sytt med silketråd och med dubbelsöm; Petrovitj hade därefter gått igenom varje söm och tryckt till dem med tänderna så att allehanda figurer bildats. Till sist var kappan färdig och Petrovitj förde den till Akakij Akakijevitj; när det skedde minns jag inte, men utan tvivel var det den lyckligaste dagen i dennes liv. Kappan kom på morgonen strax innan det var tid att ge sig i väg till verket. Den hade inte kunnat komma lägligare, ty just då började det bli kallare och kylan hotade att bli ännu värre. Petrovitj kom själv med kappan som det anstår en riktig skräddare. Han hade tagit på sig en sådan betydelsefull min som Akakij Akakijevitj ännu aldrig sett hos honom. Man kunde se att han var fullt medveten om att han gjort ett gott verk och att han insett den avgrund som skilde de skräddare, som bara sätter in foder och lappar och lagar, från dem som syr på beställning. Kappan var inlindad i en stor näsduk, som han just hade fått från tvätterskan, därefter stack han den i fickan för eget bruk. När han 21

22 fått fram kappan, betraktade han den stolt. Därefter kastade han den skickligt över Akakij Akakijevitjs axlar, rättade till den där bak och lämnade den en smula öppen där fram. Akakij Akakijevitj, som varande en äldre och solid person, ville också prova ärmarna; Petrovitj hjälpte honom till rätta och det visade sig att ärmarna också var bra. Med ett ord, kappan satt som gjuten på honom. Petrovitj lät därvid undfalla att han varit så billig endast för att han bodde vid en liten bakgata och inte höll sig med någon skylt samt därför att han kände Akakij Akakijevitj sedan gammalt. På Nevskij prospekt skulle man alldeles säkert enbart i sylön ha tagit sjuttiofem rubel. Akakij Akakijevitj hade ingen lust att diskutera den saken med Petrovitj och dessutom hyste han en viss rädsla för alla de stora summor, som Petrovitj älskade att svänga sig med. Han betalade, tackade och begav sig i sin nya kappa raka vägen till ämbetsverket. Petrovitj följde efter honom. Han stannade och såg länge på avstånd på kappan och därefter skyndade han med flit en genväg genom en bakgata för att ännu en gång kunna betrakta sin kappa, den här gången från andra hållet, dvs. rakt framifrån. Men Akakij Akakijevitj vandrade sin väg i den mest festliga sinnesstämning. Han kände varje ögonblick att han hade en ny kappa på sina axlar och då och då log han till och med för sig själv av inre tillfredsställelse. I själva verket var det två fördelar med kappan: för det första var den varm, för det andra kändes det skönt. Vart han gick lade han inte alls märke till och med ens befann han 22

23 sig utanför ämbetsverket. I tamburen tog han av sig kappan, betraktade den ännu en gång och överlämnade den slutligen i vaktmästarens särskilda vård. Det är svårt att säga på vilket sätt alla i verket med ens fick veta att Akakij Akakijevitj fått en ny kappa och att det gamla besynnerliga plagget inte längre existerade. Alla rusade genast ut i tamburen för att se på Akakij Akakijevitjs nya kappa. Man började gratulera honom, varvid han i början bara log belåtet men så småningom blev han rent generad. När alla lät antyda att man måste dricka på den nya kappan och att han åtminstone måste arrangera någon liten fest för alla, förlorade Akakij Akakijevitj alldeles fattningen. Han visste inte vad han skulle göra, vad han skulle svara och hur han skulle kunna dra sig undan. Sedan han efter någon stund lyckats hämta sig, började han starkt rodnande försäkra att detta inte alls var någon ny kappa utan helt enkelt den gamla vanliga. Men en av ämbetsmännen, något slags sekreterare till byråchefen, som tydligen ville visa att han inte var på något sätt högdragen utan kunde umgås även med underordnade tjänstemän, tog slutligen till orda: - Vi skall ha en liten fest. Jag ger den i Akakij Akakijevitjs ställe. Jag ber därför alla komma hem till mig i kväll och dricka en kopp te. Det passar bra för jag har namnsdag i dag. Tjänsternännen skyndade naturligtvis att gratulera byråchefens sekreterare och antog med nöje hans inbjudan. Akakij Akakijevitj ville tacka nej, men alla försökte övertyga honom om att det skulle 23

24 vara synnerligen oartigt, helt enkelt en förolämpning och att han var tvungen att komma. För övrigt fann han sedan förslaget gott, i synnerhet vid tanken på att han därigenom skulle få tillfälle att promenera i sin nya kappa även på kvällen. Hela denna dag var för Akakij Akakijevitj en enda stor högtidsdag. Han återvände hem i den allra lyckligaste sinnesstämning, tog av sig kappan och hängde försiktigt upp den på väggen. Han gladde sig ännu en gång åt tyget och fodret och tog med flit fram det gamla utslitna plagget för att jämföra det med Petrovitjs mästerverk. Vid åsynen av den gamla kappan måste han brista ut i skratt, så stor var skillnaden! Och ännu när han satt vid middagsbordet måste han då och då le vid tanken på det ömkliga tillstånd, i vilket det gamla plagget befann sig. Han åt sin middag i munter sinnesstämning och efteråt kopierade han ingenting utan njöt av sin sybaritiska tillvaro, utsträckt på sängen, till dess skymningen började falla. Därefter klädde han raskt på sig, svepte kappan om axlarna och gick ut. Var kvällens värd bodde, kan vi tyvärr inte säga: vårt minne börjar svika oss betänkligt och alla hus och gator i Petersburg har blandats om varandra i vårt huvud, så att vi endast med den största möda kan finna oss till rätta. Hur som helst kan man dock med säkerhet säga att denne tjänsteman bodde i någon av de finare stadsdelarna och följaktligen mycket långt från Akakij Akakijevitjs bostad. Till en början måste Akakij Akakijevitj passera en del ödsliga gator med snål belysning men efter hand som han närmade sig tjänsternannens bostad blev gatorna livligare, bättre befolkade och mer upplysta: man såg allt flera fotgängare, vackert klädda damer 24

25 dök upp och herrarna hade bäverskinn på rockkragarna. Allt mera sällsynta blev droskkuskarnas slädar med sina spjälförsedda baksitsar och förgyllda spikhuvuden. I stället kunde man se kuskar i hallonröda sammetsmössor köra vackert lackerade slädar med björnskinnsfällar och vagnar med ståtligt utstyrda kuskbockar for genom gatorna så att hjulen gnisslade mot snön. Detta var någonting alldeles nytt för Akakij Akakijevitj: det var flera år sedan han sista gången var ute på gatan någon kväll. Han stannade nyfiket framför det upplysta fönstret till en affär och betraktade en tavla. Den föreställde en vacker kvinna som höll på att ta av sig en sko, varvid hon blottade ett vackert format ben; bakom hennes rygg stack genom en dörr en herre in sitt huvud med ståtliga polisonger och ett vackert pipskägg. Akakij Akakijevitj skakade på huvudet, smålog och gick sin väg. Varför log han? Kanske var det för att han stött på någonting för honom alldeles främmande, någonting som han likväl i likhet med de flesta människor hade en viss känsla för. Kanske tänkte han bara som alla andra tjänstemän:»ja, de där fransmännen! Om de skall framställa någonting sådant så blir det också något sådant! Kanske tänkte han inte alls så och för övrigt är det omöjligt att krypa in i en annan människas själ och ta reda på vad hon tänker. Slutligen kom han fram till det hus, där byråchefens sekreterare bodde. Synbarligen levde denne på stor fot: utanför trappan brann en lykta och hans våning låg en trappa upp. När Akakij Akakijevitj trädde in i tamburen fick han på golvet se hela rader med galoscher. Bland dem, mitt på golvet, stod en samovar och susade och släppte skyar av ånga från sig. På väggarna hängde kappor och rockar; 25

26 några av dem hade till och med kragar med bäverskinn och slag av sammet. På andra sidan väggen hördes ett otydligt sorl, som med ens blev alldeles skarpt och tydligt när dörren öppnades och en betjänt trädde ut med en bricka, full av tömda glas, en grädd kanna och en korg med skorpor. Det var tydligt att ämbetsmännen kommit för länge sedan och redan hunnit dricka ett första glas te. Akakij Akakijevitj hängde själv av sig sin kappa och gick in i rummet. Framför sig såg han i en enda röra ljusstakar med brinnande ljus, tjänstemän med långpipor i munnen och spelbord, och öronen fylldes av ett från alla håll kommande sorl samt skrapet av stolar, som flyttades. Han stannade förläget mitt i rummet och visste inte vad han skulle ta sig till. Men strax lade man märke till honom, mottog honom under allmänt jubel och gick gemensamt ut i tamburen för att ännu en gång beundra hans kappa. Fastän han ännu var en smula förvirrad kunde han emellertid inte som den enkla och hjärtegoda människa han var annat än glädja sig åt alla lovord. Men strax därpå lämnade alla ämbetsmännen både honom och kappan åt sitt öde och återvände till spelborden. Allt detta: larmet, sorlet och trängseln - var något alldeles främmande för Akakij Akakijevitj. Han visste inte vart han skulle ta vägen, vad han skulle göra av händer, fötter och hela kroppen. Slutligen slog han sig ned i närheten av ett spelbord och tittade än på korten, än på de spelandes ansikten. Efter en stund började han gäspa och fann det hela tråkigt - naturligt nog, eftersom den tid, då han vanligen brukade gå och lägga sig, för länge sedan var överskriden. Han ville säga adjö till värden, men man släppte 26

27 honom inte under förevändning att man absolut till ära för den nya kappan måste tömma ett glas champagne. En timme senare serverades supe, bestående av sallad, kall kalvstek, pastejer, bakelser och champagne. Man tvingade Akakij Akakijevitj att dricka två glas; efter dem tyckte han det blev mycket trevligare i rummet men han kunde ändå inte glömma att klockan var över tolv och att det för länge sedan var tid att bege sig hem. För att värden inte skulle få tillfälle att hålla honom kvar smög han sig försiktigt ut ur rummet och letade i tamburen reda på sin kappa. Till sin stora sorg fann han den ligga på golvet; han skakade den, plockade omsorgsfullt bort varje liten fjäder som fastnat på den, kastade den över axlarna och skyndade nedför trappan. Ute på gatan var det ännu inte mörkt. Några små bodar, gårds- och tjänstefolkets älsklingstillhåll, var öppna. Andra var stängda men en bred ljusstråle ur dörrspringan visade att de ännu inte var övergivna och att tjänsteflickor och betjänter ännu skvallrade därinne, lämnande sitt herrskap i fullständig ovisshet om vart de tagit vägen. Akakij Akakijevitj promenerade hemåt i den mest angenäma sinnesstämning. En gång var han till och med, obekant varför, nära att rusa efter en dam, som likt en blixt skyndade förbi honom och vars hela kropp svängde och rörde sig på det mest egendomliga sätt. Emellertid stannade han genast och återtog sin lugna lunk, själv förvånad över sin plötsliga, oväntade galopp. Snart hade han kommit in på ödsliga gator, som redan om dagen ser 27

28 dystra ut. Nu tedde de sig ännu mera ensliga och tomma: lyktorna blänkte till med allt större mellanrum - man snålade tydligen med oljan. Trähus och träplank dök upp. Inte en människa syntes till. Bara snön lyste vit på gatorna och mot den avtecknade sig svarta och trista rader av slumrande låga husruckel med igenbommade fönsterluckor. Han närmade sig nu det ställe där gatan korsade ett ändlöst, ökenlikt torg, där husen på andra sidan knappast ens skymtade i dunklet. I fjärran, Gud vet var, blänkte ljuset från någon vaktkur, som tycktes stå vid världens ände. Akakij Akakijevitjs muntra sinnesstämning avtog betydligt. Han trädde ut på torget inte utan en viss ofrivillig rädsla, som om han anat någon hotande fara. Han såg sig tillbaka och åt sidorna - det var som om ett hav omgav honom. - Nej, det är bäst att inte se åt något håll, tänkte han och fortsatte sin väg med slutna ögon. När han åter öppnade dem för att se om torget snart var slut, upptäckte han plötsligt att mitt för näsan på honom stod några mustaschprydda individer - vad det var för några var han inte i stånd att urskilja. Det svartnade för ögonen på honom och hjärtat började slå våldsamt. - Den där kappan är ju min! sade en av individerna med åsklik stämma och grep honom i kragen. Akakij Akakijevitj skulle tiil att ropa på hjäip, då en annan person täppte till munnen på honom med en knytnäve, stor som huvudet på en vanlig ämbetsman, och yttrade: 28

29 - Försök bara att skrika! Akakij Akakijevitj kände bara hur man drog av honom kappan och gav honom en kraftig spark; han föll baklänges i snön och kände ingenting mer. När han efter några minuter åter kom till medvetande och reste sig, var han alldeles ensam. Han kände att det var kallt på marken och att han inte hade någon kappa och han började ropa på hjälp. Men det var som om hans röst inte ens nådde fram till andra ändan av torget. Förtvivlad satte han i gång att springa över torget rakt mot vaktkuren, hela tiden skrikande på hjälp. Vid vaktkuren stod en nattvakt, stödd på sin hillebard och betraktade honom med synbar nyfikenhet, intresserad av att få veta vad tusan det var för en person som kom springande, skrikande för full hals. När Akakij Akakijevitj kommit fram, började han med andfådd stämma beskylla vakten för att sova och inte se upp när man rånade en stackars nattvandrare. Denne svarade att han inte sett någonting. Han hade bara sett två personer hejda honom mitt på torget och trott att det varit några bekanta. I stället för att stå här och skrika kunde han i morgon uppsöka polismästaren; denne skulle nog ta reda på vem som stulit kappan. Akakij Akakijevitj kom hem i ett jämmerligt tillstånd: det hår som han ännu hade på skulten och vid tinningarna stod helt på ända; rock, skjorta och byxor var fulla av snö. Han bultade som en vansinnig på dörren och värdinnan hoppade hastigt ur bädden och, fastän hon bara hann få på sig den ena skon, skyndade hon sig att 29

30 öppna, varvid hon av anständighetsskäl höll igen linnet över bröstet med ena handen. Men när hon öppnat tog hon förskräckt ett steg tillbaka vid anblicken av den stackars Akakij Akakijevitj. Så snart denne berättat vad som inträffat, började hon vrida sina händer och säga att det var bäst att gå raka vägen till polishuset, att kvarterspolisen bara pratar i luften, lovar och lägger inte två strån i kors. Till polismästaren måste han gå; hon kände honom till och med personligen, eftersom Anna, en finska, som tidigare arbetat som köksa hos henne, nu hade plats som barnjungfru hos honom. Dessutom brukade hon ofta se honom åka förbi fönstret och varje söndag var han i kyrkan och bad och samtidigt såg han mycket vänligt på alla; följaktligen, av allt att döma, måste det vara en bra karl. Efter att ha åhört denna utläggning drog sig Akakij Akakijevitj tillbaka till sitt rum. Den som i någon mån kan sätta sig in i en annans belägenhet kan lätt föreställa sig hur han där tillbringade natten. Tidigt på morgonen begav han sig till polismästaren. Man svarade att han ännu sov. Han återvände klockan tio; svaret ljöd ånyo: han sover. Han kom klockan elva: han hade just gått ut. Vid middagstid var han åter där, men skrivarna i kansliet ville inte på några villkor släppa in honom; dessutom önskade de nödvändigtvis få veta vad han ville och varför han hade så bråttom och vad som hade hänt. För första gången i sitt liv gjorde Akakij Akakijevitj ett försök att visa sig bestämd. Han förklarade kategoriskt att han måste träffa polismästaren personligen, att de inte kunde vägra att släppa in 30

31 honom, att han kom direkt från sitt ämbetsverk i en statsangelägenhet, att han skulle beklaga sig och att det kunde stå dem dyrt. Mot detta vågade skrivarna ingenting invända och en av dem gick för att anmäla honom. Polismästaren upptog emellertid berättelsen om den stulna kappan på ett ganska egendomligt sätt. I stället för att rikta sin uppmärksamhet på sakens kärnpunkt, började han utfråga Akakij Akakijevitj: Varför var han ute så sent på natten? Kom han inte från något misstänkt hus? Akakij Akakijevitj tappade alldeles fattningen och lämnade honom utan att riktigt få klart för sig om saken skulle ha sin gilla gång eller inte. Hela denna dag var han inte i verket (för första gången i sitt liv). Följande dag uppenbarade han sig alldeles blek och i sitt gamla plagg som nu såg löjligare ut än någonsin. När hans kolleger fick veta vad som hänt, hyste många medlidande med honom fastän det fanns sådana som inte försummade tillfället att även här göra sig löjliga över honom. Man beslöt sig för att göra en insamling, men den inbragte endast en ringa summa, eftersom tjänstemännen nyligen haft ett par liknande utgifter: man hade gett pengar till ett porträtt av direktören och dessutom, på byråchefens förslag, abonnerat på ett bokverk, författat av en vän till denne. På grund härav fick man bara ihop en ren obetydlighet. En av tjänstemännen, som hyste särskilt medlidande med Akakij Akakijevitj, sökte att åtminstone hjälpa honom med ett gott råd. Han sade att det inte alls lönade sig att vända sig till polismästaren; 31

32 det var visserligen möjligt att denne i en önskan att behaga sina överordnade på något sätt letade rätt på kappan, men den skulle i varje fall stanna på polisstationen om han inte kunde lämna verkliga bevis för att den tillhörde honom. Det bästa vore att vända sig till en inflytelserik person, vilken genom sina goda förbindelser kunde påskynda saken. Akakij Akakijevitj såg ingen annan utväg än att gå till den inflytelserike personen. Vad denne innehade för ämbete, är obekant. Det enda man visste var att denne inflytelserike person helt nyligen blivit en inflytelserik person; dessförinnan hade han varit en person utan något som helst inflytande. För övrigt kunde hans ställning inte räknas som särskilt inflytelserik i jämförelse med andra, som var ännu mera inflytelserika. Men som bekant finns det alltid sådana människor, som anser för betydelsefullt vad andra finner betydelselöst. För övrigt sökte ifråga varande person öka sin betydelse på olika sätt. Han införde att de lägre tjänstemännen skulle ta emot honom vid trappan när han kom till sitt arbete. Alla ärenden skulle vidare behandlas enligt den strängaste ordningsföljd: kollegieregistratorn skulle lämna rapport om varje sak till guvernementssekreteraren, guvernementssekreteraren till ett titulärråd eller någon annan högre ämbetsman och på den vägen skulle ärendet komma fram till honom. Det är nu så en gång i vårt heliga Ryssland att var och en vill efterapa sin överordnade. Man berättar till och med om ett titulärråd, som blev chef för någon liten kanslibyrå, att han genast lät avdela ett särskilt rum för sig och kalla det»konferenssal». 32

33 Framför dörren lät han ställa två betjänter med galoner och röda kragar, som öppnade dörren för varje besökare, trots att»konferenssalen» inte var större än att man med nöd och näppe fick plats med ett skrivbord. Vad den inflytelserike personen beträffar, var hans sätt och vanor grundliga och imponerande fastän föga komplicerade. Huvudprincipen i hans system var stränghet.»stränghet, stränghet - och åter stränghet», brukade han vanligen säga och vid det sista ordet betydelsefullt se den i ansiktet, med vilken han talade. Det var dock egentligen onödigt ty det tiotal ämbetsmän som utgjorde kansliets hela personal gick ändå omkring i ständig ängslan för honom. När de på långt håll såg honom komma, lämnade de vad de hade för händer och ställde sig i stram givakt tills han passerat. Hans samtal med underordnade utmärkte sig även för sin stränghet och bestod nästan enbart av tre fraser:»hur vågar ni? Vet ni inte vem ni talar med? Förstår ni inte vem ni har framför er?» För övrigt var han i själ och hjärta en hygglig människa, älskvärd och tillmötesgående mot sina vänner. Det var generalsrangen som alldeles förvridit huvudet på honom. Från dagen för utnämningen hade han gripits av något slags svindel och visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Tillsammans med jämställda var han som en vanlig människa - hygglig och i många avseenden t.o.m. intelligent. Men så fort han råkade i ett sällskap, där någon stod om också bara ett steg under honom i rang, var han som en omvänd hand: han blev stel och tystlåten och hans situation var desto mera beklagansvärd som han själv kände att han kunde tillbringa tiden på ett betydligt trevligare sätt. - I hans ögon kunde man ibland läsa en stark önskan 33

ALEXANDRA BIZI. Flabelino. och flickan som inte ville sova. Illustrationer av Katalin Szegedi. Översatt av Carolin Nilsson

ALEXANDRA BIZI. Flabelino. och flickan som inte ville sova. Illustrationer av Katalin Szegedi. Översatt av Carolin Nilsson ALEXANDRA BIZI Flabelino och flickan som inte ville sova Illustrationer av Katalin Szegedi Översatt av Carolin Nilsson Lindskog Förlag et var en gång en flicka som drömde mardrömmar. Varje natt vaknade

Läs mer

Då märkte prinsen, att han hade blivit lurad än en gång och red tillbaka med den andra systern.

Då märkte prinsen, att han hade blivit lurad än en gång och red tillbaka med den andra systern. ASKUNGEN Det var en gång en rik man, som en lång tid levde nöjd tillsammans med sin hustru, och de hade en enda dotter. Men så blev hustrun sjuk och när hon kände att slutet närmade sig, ropade hon till

Läs mer

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 1 Dunk dunk hjärtat (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 2 Dunk dunk hjärtat Personer: (kring 70) (under 70) (dock över 30) (dock över 30) PROLOG Det blev så tomt, plötsligt. Så

Läs mer

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i Ensamhet Danielle hade precis slutat jobbet och var på väg hemåt för en lugn och stilla fredagskväll för sig själv. Hon hade förberett med lite vin och räkor, hade inhandlat doftljus och köpt några bra

Läs mer

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

Han var på våg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanfor biografen Saga.

Han var på våg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanfor biografen Saga. Slå folje Stig Claesson Han var på våg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanfor biografen Saga. Hon hette Karin det mindes han tydligt. Han skulle hinna precis. Klockan var bara

Läs mer

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Maria bodde i en liten stad som hette Nasaret. Den låg i Israel. En ängel kom till Maria och sa: Maria, du ska få ett barn. Barnet

Läs mer

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett.

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett. Förvandlingen Det var sent på kvällen och jag var ensam hemma. Jag måste upp på vinden och leta efter något kul och läskigt att ha på mig på festen hos Henke. Det skulle bli maskerad. Jag vet att jag inte

Läs mer

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är

Läs mer

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15.

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15. Sömngångare När jag vaknade la jag genast märke till tre konstiga saker: 1. Jag var inte hungrig. Det var jag annars alltid när jag vaknade. Fast jag var rejält törstig. 2. När jag drog undan täcket märkte

Läs mer

Svår att finna är denna skatt; en trofast vän, en god fru, en bra granne och ett hjärtligt skratt

Svår att finna är denna skatt; en trofast vän, en god fru, en bra granne och ett hjärtligt skratt SIDDHU OCH BUDDHU Det var en gång ett par köpmän som hette Siddhu och Buddhu. De två var goda vänner och båda gjorde fina affärer, för de hade lärt sig konsten att köpa billigt och sälja dyrt. De bägge

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Textbearbetning: Boel Werner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Grafisk form: Per

Läs mer

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en Den magiska sjön. (Saga från Chile) Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en dag få ärva hela kungariket, men han var så sjuklig och svag att kungen undrade om

Läs mer

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Zackarina bodde i ett hus vid havet tillsammans med sin mamma och sin pappa. Huset var litet men havet var stort, och i havet kan man bada i alla

Läs mer

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Camilla Läckberg Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Personer i berättelsen Helga Änglamakerskan Dagmar Helgas dotter Laura Dagmars dotter Hermann Göring Tysk pilot och senare nazistledare Carin

Läs mer

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren. SJÖODJURET Klockan var 10 på förmiddagen en solig dag. Det var en pojke som letade efter stenar på stranden medan mamma solade. Stranden var tom. Vinden kom mot ansiktet. Det var skönt. Pojken hette Jack.

Läs mer

Kraaam. Publicerat med tillstånd Kartkatastrofen Text Ingelin Angeborn Rabén & Sjögren 2009. Kartkatastrofen.indd 9 09-02-09 20.48.

Kraaam. Publicerat med tillstånd Kartkatastrofen Text Ingelin Angeborn Rabén & Sjögren 2009. Kartkatastrofen.indd 9 09-02-09 20.48. Kraaam Viktor, Vilma och jag, Viking, har bildat en hemlig klubb. Den heter AB Klant & Kompani. Det är jag som är Klant och Viktor och Vilma som är Kompani. Vi har lånat namnet från min pappas målarfirma.

Läs mer

lyckades. Jag fick sluta på dagis och mamma blev tvungen att stanna hemma från jobbet ibland, eftersom jag inte tyckte om de barnflickor som mina

lyckades. Jag fick sluta på dagis och mamma blev tvungen att stanna hemma från jobbet ibland, eftersom jag inte tyckte om de barnflickor som mina Förlåt mig mamma! D et finns bara en människa här på jorden som älskar mig och det är min mamma. Jag är en svår och besvärlig person som jag ofta är fruktansvärt trött på, en människa jag tycker riktigt

Läs mer

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen.

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen. En ko i garderoben j! är jag här igen, Malin från Rukubacka. Det har hänt He Det en hel del sedan sist och isynnerhet den här sommaren då vi lärde känna en pianotant. Ingenting av det här skulle ha hänt

Läs mer

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen.

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen. Göm Enya! Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2011 Sagolikt Bokförlag 2011 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se

Läs mer

Sara och Sami talar ut Arbetsmaterial för läsaren Författare: Tomas Dömstedt

Sara och Sami talar ut Arbetsmaterial för läsaren Författare: Tomas Dömstedt Sara och Sami talar ut Arbetsmaterial för läsaren Författare: Tomas Dömstedt Om arbetsmaterialet Det här arbetsmaterialet följer sidorna i boken. Till varje sida finns det ordförklaringar och frågor att

Läs mer

Ensam och fri. Bakgrund. Om boken. Arbetsmaterial LÄSAREN. Författare: Kirsten Ahlburg. www.viljaforlag.se

Ensam och fri. Bakgrund. Om boken. Arbetsmaterial LÄSAREN. Författare: Kirsten Ahlburg. www.viljaforlag.se Arbetsmaterial LÄSAREN Ensam och fri Författare: Kirsten Ahlburg Bakgrund Ensam och fri är en berättelse om hur livet plötsligt förändras på grund av en skilsmässa. Vi får följa Lena och hennes tankar

Läs mer

Kapitel 1 - Hej Hej! Jag heter Lola. Och jag är 10 år och går på vinbärsskolan som ligger på Gotland. Jag går i skytte och fotboll. Jag älskar min bästa vän som heter Moa. Jag är rädd för våran mattant

Läs mer

Denna tunga klump i mitt hjärta blir bara större och större för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra

Denna tunga klump i mitt hjärta blir bara större och större för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra Denna tunga klump i mitt hjärta blir bara större och större för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Inte längre. Den kärlek jag har för dig slutar

Läs mer

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det Ett Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden. j a g s

Läs mer

Sju små sagor. i urval av Annika Lundeberg

Sju små sagor. i urval av Annika Lundeberg Lilla Sju små sagor i urval av Annika Lundeberg Bockarna Bruse Med bilder av Christina Alvner Det var en gång tre bockar, som skulle gå till sätern och äta sig feta och alla tre hette de Bruse. Vägen till

Läs mer

Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin.

Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin. Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin. Hej! Hej! Jag heter Lisa och jag är 11 år. Jag går på Valnötsskolan i Malmö. Min bästa kompis heter Vera. Hon är den bästa kompis man kan ha. Hon är så snäll och

Läs mer

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 1 hej! Sid: 5 Kapitel: 2 brevet Sid: 6 Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 3 nycklarna Sid: 7 Kapitel: 4 en annan värld Sid: 9 Kapitel: 5 en annorlunda vän Sid: 10

Läs mer

Jordens hjärta Tänk om Liv

Jordens hjärta Tänk om Liv Jordens hjärta Tänk om Allt du ser, allt du ger Tänk om, tänk om, tänk om Allt du rör, allt du gör Tänk om, tänk om, tänk om Tänk om just nu är underverkens tid Den natt då tårar blir till skratt När morgonen

Läs mer

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han huvudet längre och nästan dubbelt så bred. Springer Med

Läs mer

Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer

Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer Luften var ljummen, gruset var solvarmt och sista lektionen för dagen var gymnastik. Vi spelade

Läs mer

En kristen i byn. Kapitel 3

En kristen i byn. Kapitel 3 Kapitel 3 En kristen i byn halvdan skyndade bort mot ragnars gård. ragnar var känd för sitt häftiga humör. Många kunde berätta om hur han slog och sparkade dem som inte lydde honom. hövdingagården låg

Läs mer

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde Kapitel 1 Dörren Hej jag heter Carli och jag är 9 år. Min skola heter Nyckelpigan. Min kompis tycker jag om, hon heter Marie. Vi är rädda för

Läs mer

Upprättelsen. Vad är ert ärende? frågade plötsligt en tjock man med oklanderligt välkammade polisonger.

Upprättelsen. Vad är ert ärende? frågade plötsligt en tjock man med oklanderligt välkammade polisonger. FÅGELSKRÄMMAN Upprättelsen Paulo hade äntligen blivit insläppt, och nu stod han där mitt i salen. Runt omkring honom satt män, kvinnor och barn och betraktade honom nyfiket. Vad är ert ärende? frågade

Läs mer

Den stora katastrofen

Den stora katastrofen Den stora katastrofen H ej, det är jag här igen, Malin, jag som bor i Rukubacka med min lillasyster Fia, vår hund Rufs och mamma och pappa. Allting är bra här hos oss utom en sak. Det har hänt 4 5 en katastrof,

Läs mer

Bra Du svarar grundligt på frågorna. Du motiverar och förklarar dina egna tankar.

Bra Du svarar grundligt på frågorna. Du motiverar och förklarar dina egna tankar. Instuderingsfrågor Bibeln och kristendomen - Läs följande sidor i läroboken 30-38 (om Bibeln) och 55-60, 62, 67-68 (om kristendomen) - Läs följande stenciler: Jesu under, äktenskapsbryterskan och Jesu

Läs mer

4 sön e Trettondedagen. Psalmer: 238, 709 (Ps 111), 249, 720, 724, 252 Texter: 2 Sam 22:4-7, 2 Tim 1:7-10, Matt 8:23-27, Matt 14:22-36

4 sön e Trettondedagen. Psalmer: 238, 709 (Ps 111), 249, 720, 724, 252 Texter: 2 Sam 22:4-7, 2 Tim 1:7-10, Matt 8:23-27, Matt 14:22-36 4 sön e Trettondedagen Västerås 2017-01-28, Norrköping 2017-01-29 1/5 Psalmer: 238, 709 (Ps 111), 249, 720, 724, 252 Texter: 2 Sam 22:4-7, 2 Tim 1:7-10, Matt 8:23-27, Matt 14:22-36 Nåd vare med er och

Läs mer

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011 En olydig valp Det var en varm dag fram på höstkanten. I en bil satt den lilla jack russell-valpen Puzzel. Hon var en terrier och rätt så envis av sig. När dörren öppnades slank hon snabbt ut. Tyst som

Läs mer

Av: Nils Åkerblom AV NILS ÅKERBLOM

Av: Nils Åkerblom AV NILS ÅKERBLOM AV NILS ÅKERBLOM KAPITEL 1 Skolan börjar Hej jag heter Joel Nilsson. Jag är 10 år och gillar att spela fotboll. Jag går på Talbacka skolan. Jag har ganska mörkt hår och är 140 cm lång. Jag har en kompis

Läs mer

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska.

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. Första kapitlet I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. I detsamma hördes steg. Ingo vände sig om och fick se Roger komma gående mot hotellet i en sådan fart

Läs mer

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott.

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott. Hej! Hej! Jag heter Peter och jag är tio år. Jag går på Tallbergskolan. Det finns många snälla på våran skola, men våran vaktmästare är jag väldigt rädd för. Han ser sur ut. Jag har en bästis som heter

Läs mer

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Kapitel 2 - Brevet 6-7 Kapitel 3 - Nycklarna 8-9 Kapitel 4 - En annan värld 10-11 Albin Kapitel 5 - En annorlunda vän 12-13 Kapitel 6 - Mitt uppdrag 14-15 Kapitel 7 -

Läs mer

Den magiska dörren. By Alfred Persson

Den magiska dörren. By Alfred Persson Den magiska dörren By Alfred Persson 1 Hej Ffcbtgbgfjbfgjb Hej jag heter Benjamin. Jag är 10 år och går på Heliås. Mina ögon är bruna och håret är svart och jag har 5 finnar. Jag gillar att ha matte då

Läs mer

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget 1 Kapitel 1 Drakägget Hej jag heter Felicia och är tio år. Jag bor på en gård i södra Sverige och jag har ett syskon som heter Anna. Hon är ett år äldre än mig. Jag har även en bror som är ett år, han

Läs mer

Gud är en eld inuti huvudet.

Gud är en eld inuti huvudet. Gud är en eld inuti huvudet. Siri Frances Stockholm 2013 Gerlesborgsskolan Du skulle gått till skolan och på ett möte och på lokal med en vän idag. Det skulle varit en dag av saker att uträtta, en dag

Läs mer

KAPITEL 2. Publicerat med tillstånd Bankrånet Text Anna Jansson Bild Mimmi Tollerup Rabén & Sjögren 2010. Bankrånet inl.indd 18 2010-08-24 10.

KAPITEL 2. Publicerat med tillstånd Bankrånet Text Anna Jansson Bild Mimmi Tollerup Rabén & Sjögren 2010. Bankrånet inl.indd 18 2010-08-24 10. KAPITEL 2 De hade knappt kommit ut på gatan förrän Emil fick syn på Söndagsförstöraren. Tant Hulda brukade komma och hälsa på varje söndag, fast Vega som bott i huset före familjen Wern hade flyttat för

Läs mer

som ger mig en ensam känsla. Fast ibland så känns det som att Strunta i det.

som ger mig en ensam känsla. Fast ibland så känns det som att Strunta i det. Huset är precis så stort och som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det är så tyst på

Läs mer

När vi kom dit nästa dag såg vi ett BREV. Jag ropade till Alice: -Titta, ett BREV. Jag tog upp brevet och där stog DET:

När vi kom dit nästa dag såg vi ett BREV. Jag ropade till Alice: -Titta, ett BREV. Jag tog upp brevet och där stog DET: ANGELINA SJÖBERG Kapitel 1 I SKOLAN Hej! Jag heter Lina och jag är 10 år och jag går på Nivirena skolan. Min bästa kompis heter Alice. Jag har långt brunt hår och jag är 1,37 meter hög. Jag är rädd för

Läs mer

Vanten. Med bilder av Catarina Kruusval

Vanten. Med bilder av Catarina Kruusval Vanten Med bilder av Catarina Kruusval Det var den kallaste dagen på hela året. En liten pojke drog sin kälke genom skogen för att samla ved åt sin mormor. Ta med dej så mycket du kan hitta, sa mormor.

Läs mer

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista Kapitel 1 I full galopp Sol Hästarna galopperade så snabbt att Sol fick tårar i ögonen. Hon hann knappt ducka för ett par lågt

Läs mer

Innehållsförteckning. Kapitel 1

Innehållsförteckning. Kapitel 1 Innehållsförteckning Kapitel 1, Zara: sid 1 Kapitel 2, Jagad: sid 2 Kapitel 3, Slagna: sid 3 Kapitel 4, Killen i kassan: sid 5 Kapitel 5, Frågorna: sid 7 Kapitel 6, Fångade: sid 8 Kapitel 1 Zara Hej, mitt

Läs mer

Jonna Lindberg 2011. Min egen ö

Jonna Lindberg 2011. Min egen ö Min egen ö Tror du på gud? Han svarade inte genast. Fortsatte bara framåt i den djupa snön. Den var tung och blöt, som om den legat där i flera år och bara blivit tjockare. Säkert skulle det ta lång tid

Läs mer

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå.

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå. Solen har gått ner Solen har gått ner, mörkret faller till, inget kan gå fel, men ser vi efter får vi se För det är nu de visar sig fram. Deras sanna jag, som ej får blomma om dan, lyser upp som en brand.

Läs mer

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012 Hjälp! Jag Linn gjorde illa hjälp! jag gjorde illa linn Text: Jo Salmson 2012 Bild: Veronica Isaksson 2012 Formgivare: Sandra Bergström Redaktör: Stina Zethraeus Repro: Allmedia Öresund AB, Malmö Typsnitt:

Läs mer

Publicerat med tillstånd Tidningsmysteriet Text Martin Widmark Bild Helena Willis Bonnier Carlsen 2005

Publicerat med tillstånd Tidningsmysteriet Text Martin Widmark Bild Helena Willis Bonnier Carlsen 2005 Kapitel 3 är de kommer ut från Pia Penn-Tax rum, frågar Lasse: Varför var Marklund så stressad? Och varför river han i fotografens lådor, säger Maja. De tittar på nästa dörrskylt: Sigge Jansson reporter,

Läs mer

Slutsång. Slut för idag, tack för idag. Vi ska ses på torsdag. och ha det så bra!

Slutsång. Slut för idag, tack för idag. Vi ska ses på torsdag. och ha det så bra! Slutsång Melodi: "Tack ska du ha, Kalle heter jag, vad du heter gör detsamma tack ska du ha!" Slut för idag, tack för idag. Vi ska ses på torsdag och ha det så bra! En liten båt En liten båt blir ofta

Läs mer

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS Christoffer Mellgren Roller: 3 kvinnor, 3 män Helsingfors 060401 1. MOTELLET. (Ett fönster står öppet mot natten. Man hör kvinnan dra igen det, och sedan dra

Läs mer

2.Brevet! Idag har något konstigt hänt i skolan. Det var ett brev som stack ut i en liten springa i dörren, på. det såhär

2.Brevet! Idag har något konstigt hänt i skolan. Det var ett brev som stack ut i en liten springa i dörren, på. det såhär 1.Hej! Hej jag heter Jakob. Jag är 9 år och går på Havsundaskolan. Jag gillar att spela fotboll och hockey. Jag älskar min t-shirt och mina jeanshorts. Vår lärare heter Kerstin, hon är så snäll. Min allra

Läs mer

Den dumme bonden som bytte bort sin ko

Den dumme bonden som bytte bort sin ko q Den dumme bonden som bytte bort sin ko b Sagan är satt med typsnittet Transport kapitäler, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare.

Läs mer

Kyss aldrig en groda ROLLER MAMMA JULIA FAMILJEN PÅ SLOTTET PAPPA MAMMA FINA FAMILJEN I STUGAN PAPPA MAMMA MARIA GILLION GRODJÄGARNA

Kyss aldrig en groda ROLLER MAMMA JULIA FAMILJEN PÅ SLOTTET PAPPA MAMMA FINA FAMILJEN I STUGAN PAPPA MAMMA MARIA GILLION GRODJÄGARNA Kyss aldrig en groda En liten bredvidberättelse om jakten på en groda att kyssa till prins ROLLER FAMILJEN PÅ SLOTTET FAMILJEN I STUGAN GRODJÄGARNA DOM ONDA MAKTERNA TROLLKARLEN BORROR (GRODAN / HÄSTEN)

Läs mer

q Kråkskinns- Majsa k

q Kråkskinns- Majsa k q Kråkskinns- Majsa k Sagan är satt med typsnittet Kalix kursiv, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor.

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Textbearbetning: Boel Werner Illustrationer: Per Hardestam 2005 Räddningsverket, Karlstad Enheten för samhällsinriktat säkerhetsarbete Beställningsnummer:

Läs mer

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN MARIA FRENSBORG LÄSFÖRSTÅELSE kapitel 1 scouterna(sid 3, rad 8), grupp för ungdomar som tycker om naturen försvunnen (sid 3, rad10), borta parkeringen (sid 4, rad 1), där man

Läs mer

Nu bor du på en annan plats.

Nu bor du på en annan plats. 1. Nu bor du på en annan plats. Ibland tycker jag det känns lite svårt borta är det som en gång varit vårt Aldrig mer får jag hålla din hand Mor, döden fört dig till ett annat land refr: Så du tappade

Läs mer

16 sönd e Tref 1 årg Sorgens ansikten och Jesus

16 sönd e Tref 1 årg Sorgens ansikten och Jesus 16 sönd e Tref 1 årg Sorgens ansikten och Jesus 19Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över

Läs mer

Sune slutar första klass

Sune slutar första klass Bra vänner Idag berättar Sunes fröken en mycket spännande sak. Hon berättar att hela skolan ska ha ett TEMA under en hel vecka. Alla barnen blir oroliga och Sune är inte helt säker på att han får ha TEMA

Läs mer

Tillbaka till Sjumilaskogen

Tillbaka till Sjumilaskogen Tillbaka till Sjumilaskogen Nya äventyr med Nalle Puh Översättning Lotta Olsson Av David Benedictus som tagit vid där A. A. Milne slutade. Med illustrationer av Mark Burgess, inspirerad av E. H. Shepard.

Läs mer

istället, och reser än hit och än dit i tankarna. På en halv sekund kan han flyga iväg som en korp, bort från

istället, och reser än hit och än dit i tankarna. På en halv sekund kan han flyga iväg som en korp, bort från Reslust Tulugaq tycker att det är tråkigt att öva bokstäverna på tavlan. De gör det så ofta. Varje dag faktiskt! Så han ser ut genom fönstret istället, och reser än hit och än dit i tankarna. På en halv

Läs mer

Den kidnappade hunden

Den kidnappade hunden Den kidnappade hunden Lisa, Milly och Kajsa gick ner på stan med Lisas hund Blixten. Blixten var det finaste och bästa Lisa ägde och visste om. När de var på stan gick de in i en klädaffär för att kolla

Läs mer

1 En olycka kommer sa " llan ensam

1 En olycka kommer sa  llan ensam 1 En olycka kommer sa " llan ensam Ewa Christina Johansson Illustrationer Johan Egerkrans Axel! Där är du ju! Axels hjärta hoppade till i bröstet. Fast på ett bra sätt. Det var ju söta Rut som ropade på

Läs mer

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra 1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra 5 Det finns en port som öppnas tyst och stänges utan dån Alla vägar leder dit men ingen därifrån Alla frågor vart, varthän? men ingen

Läs mer

ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA?

ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA? ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA? Den här uppgiften börjar med att du läser ett utdrag från romanen Talk Talk av TC Boyle. Boken handlar bland annat om Dana som är döv och hur hennes familj och pojkvän uppfattar

Läs mer

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Huset på gränsen Roller Linda Hanna Petra Dinkanish Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Scen 1 Linda, Hanna och Petra kommer in och plockar svamp som dom lägger i sina korgar - Kolla! Minst

Läs mer

Nivåplaceringsprov. 6. a) Han arbetar Stockholm. b) Han arbetar in Stockholm. c) Han arbetar av Stockholm. d) Han arbetar i Stockholm.

Nivåplaceringsprov. 6. a) Han arbetar Stockholm. b) Han arbetar in Stockholm. c) Han arbetar av Stockholm. d) Han arbetar i Stockholm. Nivåplaceringsprov Namn: Provet består av: A Grammatik B Ordförråd C Skrivuppgift A. Grammatik 1. a) Han läser den bok. b) Han läser boken. c) Han läser boket. d) Han läser bok. 2. a) Hon köpte två tröjor.

Läs mer

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om författaren Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om boken Klara är elva år och har en kompis som heter Amanda. Det finns en dum kille som heter Tobias.

Läs mer

Spöket i Sala Silvergruva

Spöket i Sala Silvergruva Spöket i Sala Silvergruva Hej! Jag har hört att du jobbar som smådeckare och jag skulle behöva hjälp av dig. Det är bäst att du får höra vad jag behöver hjälp med. I Sala finns Sala Silvergruva, den har

Läs mer

Lejonet och den listiga haren

Lejonet och den listiga haren Lejonet och den listiga haren Fabel DJUR 1 SCEN 1 (På savannen hörs ryta) BERÄTTARE Det fanns en tid då Lejonet var härskare över alla andra levande varelser. Lejonet såg verkligen mäktigt ut så det måste

Läs mer

"Hallahem - Staden under berget",

Hallahem - Staden under berget, Det här är ett utdrag ur kapitel 2 av "Hallahem - Staden under berget", skriven av Susanne Trydal och Daniel Åhlin. Besök www.hallahem.se för mer information om boken. Hon vaknade med ansiktet tryckt mot

Läs mer

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson Insekternas värld Jorden i fara, del 1 KG Johansson SMAKPROV Publicerad av Molnfritt Förlag Copyright 2014 Molnfritt Förlag Den fulla boken har ISBN 978-91-87317-31-6 Boken kan laddas ned från nätbutiker

Läs mer

ELFTE K A P I T L E T OM VAD SOM H A N D E UTE I S K O G E N MEDAN B R U M M E L M A N SATT I N S T A N G D I VISTHUSBODEN

ELFTE K A P I T L E T OM VAD SOM H A N D E UTE I S K O G E N MEDAN B R U M M E L M A N SATT I N S T A N G D I VISTHUSBODEN ELFTE K A P I T L E T OM VAD SOM H A N D E UTE I S K O G E N MEDAN B R U M M E L M A N SATT I N S T A N G D I VISTHUSBODEN olycklig: - Oj oj oj, var bar min egen lilla snalla bjornpojke tagit vagen, sa

Läs mer

Ingen gråter (Katarina och Alf) Kapitel 1

Ingen gråter (Katarina och Alf) Kapitel 1 Ingen gråter (Katarina och Alf) Inledning Bastian kan inte sova. Han ligger i sängen och tittar rakt upp i taket, vänder och vrider på täcket och puffar till kudden. Det är tyst, det enda Bastian hör är

Läs mer

Inplaceringstest A1/A2

Inplaceringstest A1/A2 SVENSKA Inplaceringstest A1/A2 Välj ett ord som passar i meningen. Skriv inte det! Ring in bokstaven med det passande ordet! Exempel: Smöret står i kylskåpet. a) om b) på c) i d) från Svar c) ska ringas

Läs mer

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne. Del 1 Det är jag som är kvar. Det är jag som ska berätta. Jag kände dem båda två, kände till hur de levde och hur de dog. Det är inte länge sedan det hände. Jag är ung, som de. Som de? Kan det vara möjligt?

Läs mer

Tre misstag som äter upp din tid och hur kan göra någonting åt dem

Tre misstag som äter upp din tid och hur kan göra någonting åt dem Tre misstag som äter upp din tid och hur kan göra någonting åt dem En rapport från PersonligEffektivitet.com Innehåll Inledning... 3 Misstag #1: Önskelistan... 4 Misstag #2: Parkinsons lag... 7 Misstag

Läs mer

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då Hon går till sitt jobb Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då mer än att älska henne så, som jag gör Hon går på café och sätter sig ner men ingenting

Läs mer

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011 Kapitel 1 Det var alldeles tyst i klass 2 B. Jack satt med blicken envist fäst i skrivboken framför sig. Veckans Ord var ju så roligt Han behövde inte kolla för att veta var i klassrummet Emilia satt.

Läs mer

hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land.

hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land. Jag träffade Elmir för att prata om hans flykt från Bosnien till Sverige när kriget bröt ut och belägringen av Sarajevo inträffade i början på 1990-talet. Han berättade hur det var precis innan det bröt

Läs mer

Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN MAMMA OLE DOLE DOFF

Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN MAMMA OLE DOLE DOFF Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN D sovande flicka mamma lat son lat son lat son flitig gårdskarl gift med Ingvild flitig gårdsfru gift

Läs mer

SOFIA BERGTING peter bergting

SOFIA BERGTING peter bergting SOFIA BERGTING peter bergting Personer och varelser Lin Lin är inne på sitt fjortonde år och människornas värld känns mer och mer främmande för henne. Ju mer hon vistas i naturen, desto starkare blir skogsråets

Läs mer

Berättelsen om Molly Victoria von Bubbelgum

Berättelsen om Molly Victoria von Bubbelgum Berättelsen om Molly Victoria von Bubbelgum Stella Lindbäck Molly Victoria von Bubbelgum vaknade av att det lät som att ett fönster krossades. Hon vågade inte gå ner och kolla. Men hon sprang ner för trappan

Läs mer

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL. Skellefteå skriver. 3 Det vardagliga vansinnet. En berättelse från Skellefteå

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL. Skellefteå skriver. 3 Det vardagliga vansinnet. En berättelse från Skellefteå BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 3 Det vardagliga vansinnet En berättelse från Skellefteå Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april

Läs mer

Linnéa M 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Linnéa M 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget 1 Kapitel 1 Drakägget Jag heter Sara. Jag är 10 år gammal. Jag har en lillasyster. Hon är 3 år. Hon heter Linda. Jag har en mamma och pappa också. Vi är en fattig familj. Vi bor i ett litet hus på landet.

Läs mer

Elevuppgifter till Spöket i trädgården. Frågor. Kap. 1

Elevuppgifter till Spöket i trädgården. Frågor. Kap. 1 Elevuppgifter till Spöket i trädgården Frågor Kap. 1 1. Varför vaknade Maja mitt i natten? 2. Berätta om när du vaknade mitt i natten. Varför vaknade du? Vad tänkte du? Vad gjorde du? Kap 2 1. Varför valde

Läs mer

Snövit. Klassiska sagor. efter bröderna Grimm

Snövit. Klassiska sagor. efter bröderna Grimm Klassiska sagor Snövit efter bröderna Grimm Illustrerad av Anna Friberger Det var mitt i vintern och snön föll som dun från himmelen. Vid fönstret, som hade karmar av svartaste ebenholts, satt drottningen

Läs mer

Ett smakprov ur Näsdukar Argument Förlag och Catharina Segerbank. Du hittar fl er smakprov på www.argument.se

Ett smakprov ur Näsdukar Argument Förlag och Catharina Segerbank. Du hittar fl er smakprov på www.argument.se 10 Den första näsduken 11 Det är den 31 oktober 1988. Jag och en väninna sitter i soffan, hemma i mitt vardagsrum. Vi skrattar och har roligt. Plötsligt går vattnet! Jag ska föda mitt första barn. Det

Läs mer

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning ÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning Ordlista stålskena fraktur brott i handleden akuten amputering konvention avtal efterskott omprövning överklaga SJUVÅRD VID ILLFÄLLIG VISELSE UOMLANDS

Läs mer

Marie Oskarsson Helena Bergendahl

Marie Oskarsson Helena Bergendahl Marie Oskarsson Helena Bergendahl Kapitel 1 Det var alldeles tyst i klass 2 B. Jack satt med blicken envist fäst i skrivboken framför sig. Veckans Ord var ju så roligt Han behövde inte kolla för att veta

Läs mer

oskar skog oskar skog POJKEN POJKEN SOM FANN SOM FANN EN NY EN NY FÄRG FÄRG

oskar skog oskar skog POJKEN POJKEN SOM FANN SOM FANN EN NY EN NY FÄRG FÄRG oskar skog oskar skog POJKEN POJKEN SOM FANN SOM FANN FÄRG EN NY FÄRG EN NY Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright Oskar Skog 2013 Omslag Wickholm Formavd. Tryckt hos ScandBook

Läs mer

SJÖHÄSTARNAS Ö. Det var en gång en alldeles speciell ö långt, långt härifrån. www.muistiliitto.fi/se facebook.com/muistiliitto

SJÖHÄSTARNAS Ö. Det var en gång en alldeles speciell ö långt, långt härifrån. www.muistiliitto.fi/se facebook.com/muistiliitto SJÖHÄSTARNAS Ö Det var en gång en alldeles speciell ö långt, långt härifrån Alzheimer Centralförbundet 2014 www.muistiliitto.fi/se facebook.com/muistiliitto Penningautomatföreningen har understött uppgörandet

Läs mer