Stormaktens sista krig

Transkript

1 Stormaktens sista krig Sverige och stora nordiska kriget Olle Larsson historiska media

2 Historiska Media Box Lund Historiska Media och Olle Larsson 2009 Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Övergången över Düna 1701 av Dan Andersson Stawert Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum Kartor: Svante Ström, Anders Enquist Faktagranskning: Bengt Nilsson Sättning: Gyllene Snittet Tryck: ScandBook, Falun 2009 Tryckning: ISBN:

3 Innehåll Förord 9 Prolog 11 Den svenska stormakten tar form 13 Ett välde av fyrkantig skapnad 25 Hur riket styrdes 30 Kyrkans roll 34 Den politiska kulturen 38 Resurserna 40 Det kungliga enväldet 43 Orosmolnen hopar sig 49 Anfallsförbundet tar form 51 Den karolinska armén och flottan 58 Krigföringen 65 På slagfältet 70 Manligt och kvinnligt i den karolinska armén 74 Från Narva till Düna 81 Det danska kriget 83 Belägringen av Riga 86 Mot Narva 89 Med Guds hjälp 95 Övergången över Düna 101

4 Det svenska Israel 113 Predikstolen som propagandainstrument 115 Småskrifter, skillingtryck och visor 120 Teman i propagandavisorna fallet Narva 127 Propagandan utåt 130 Kriget i Polen 135 Slaget vid Kliszów 137 Jakten på August 142 Slaget vid Fraustadt 149 Freden i Altranstädt 155 Livet i fält och ombord 159 Mat och marscher 159 Sjukvården i fält 162 Religiös och världslig ordning 165 Breven hem 167 Livet på fartygen 172 Mot katastrofen 175 Uppbrottet från Sachsen 177 Lesna Poltavas moder 185 En armés undergång 191 Krigsfångarna 205 Krigsfånge i Sverige 206 Svenska fångar i Ryssland före Poltava 212 Efter Poltava 214 Mot Sibirien 217 Religionen under fångenskapen 219 Fångenskapens slut 222 Östersjöväldet går under 225 Vistelsen i Turkiet 225 Skåne ockuperas 230

5 Slaget vid Helsingborg 236 De baltiska områdena förloras 238 Kriget i de tyska provinserna 243 Slaget vid Gadebusch 250 Arméns undergång 253 Slutet närmar sig 257 Anfallet mot Finland 258 Den stora ofreden 263 I Stralsund 265 I skuggan av kriget 273 Den ekonomiska utvecklingen 274 Rikets styrelse 279 Manskapsförluster, missväxter och pest 282 Flyktingarna 287 Karolinernas kvinnor 290 Klagomål och missnöjesyttringar 294 De norska fälttågen 297 Det första norska fälttåget 298 Nya fälttågsplaner 302 Kungens död 308 Dödsmarschen över fjällen 311 Enväldets fall 313 Den döende stormakten 317 Rysshärjningarna sommaren Fredsförhandlingarna 321 Epilog 329 Bibliografi 335 Register 347

6 Förord Egentligen var det med det stora nordiska kriget som mitt historieintresse tog sin början. Många är de som fått höra historien om femåringen som tjatade sig till Den svenska historien i tio band på bokrean Det femte bandet med titeln Karolinska tiden är mer än välläst. Jag minns fortfarande hur jag fascinerades av bilderna i boken. Den svenska segern vid Narva, det framryckande svenska kavalleriet vid Gadebusch och Karl XII:s leriga uniform från Fredrikshald satte fantasin i rörelse. Under min barndom sände Sveriges Radio ett program som hette Morgonväktarna där lyssnarna fick ringa in och ställa frågor till olika ämnesexperter. Historieprofessorn Alf Åberg besvarade de frågor som handlade om historia och inte sällan rörde lyssnarnas funderingar Karl XII:s krig. På sin trygga skånska redogjorde professorn bland annat för den svenska landstigningen på Själland liksom för karolinernas svåra nederlag vid Poltava. Kanske är det just den där bokrean i början av 1970-talet och lördagsförmiddagarna framför radion i mina föräldrars kök i Oskarshamn som gör att jag idag är verksam som historiker och nu har skrivit en bok om just det stora nordiska kriget. I boken Stormaktens sista krig. Sverige och stora nordiska kriget har jag med kriget i fokus velat skildra livet i den svenska stormakten under de dryga tjugo år som konflikten pågick. De långa marscherna, fältslagen och livet i fält löper som en röd tråd genom berättelsen men även villkoren för de människor som levde i skug-

7 10 Stormaktens sista krig gan av kriget lyfts fram. Vilken roll spelade religionen? Hur försökte statsmakten få människorna i riket att ställa upp på den förda politiken? Hur påverkades befolkningen av den pestepidemi och de missväxter som drabbade landet under krigsåren? Detta är några av de olika teman som behandlas i boken. Att skriva en bok är i många avseenden ett mycket ensamt arbete. Det är därför av utomordentligt stor vikt att man då har människor omkring sig som man kan diskutera och samtala med under arbetets gång. Mitt största tack går till Lena Amurén på förlaget Historiska Media som följt arbetet med boken från början till slut. Tack för allt stöd och all uppmuntran under skrivprocessen och för din konstruktiva kritik av såväl språk som innehåll som väsentligt bidragit till att göra texten bättre. Bengt Nilsson har lagt ner ett storartat arbete som faktagranskare av texten. Tack för dina värdefulla synpunkter och kommentarer. Flera hjälpsamma vänner har haft godheten att läsa och kommentera texten. Jag tackar Peter Danielsson, Fredrik Kjällbring, Eije Hagelberg, Johan Nilsson och Christian Sandahl för kloka syn punkter på både innehåll och språk. Många människor som lever idag har svårt att tänka sig att det inte är särskilt länge sedan dålig väderlek innebar att man fick svälta och att det med jämna mellanrum dök upp epidemier som skördade tiotusentals offer. I ett land som inte varit i krig på snart 200 år kan det vara svårt att tänka sig att det fanns en tid då krig var ett normaltillstånd. Förhoppningsvis kan boken om Sverige och det stora nordiska kriget bidra till att ge läsaren perspektiv på vår egen tid. Det var inte länge sedan apokalypsens ryttare sprängde fram över den svenska jorden. Växjö i januari 2009 Olle Larsson

8 Prolog Tecknen år 1697 talade sitt tydliga språk. Svåra tider stod för dörren och ofärd var att vänta. Kungen, Karl XI, som under en lång tid plågats av svåra buksmärtor, avled i början av april. Obduktionen visade att hela bukhålan var full av cancersvulster. Under två års tid hade dessutom skördarna slagit fel till följd av ogynnsam väderlek. Vintrarna hade varat ända till midsommar och somrarna sedan regnat bort. Missväxten slog hårt mot stora delar av riket, och rykten visste berätta att folket på många håll fått blanda agnar, halm, bark och rötter i brödet om man ens hade något. Många var de som dukat under av hunger eller av de sjukdomar som följde i svältens spår. Rödsot och fläckfeber härjade på flera platser och människor föll offer för liemannens skära. Västmanland, Dalarna, Uppland och Södermanland tillhörde de delar av riket som led svårast. I tusental sökte sig de svältande till huvudstaden. Här höll de till på gatorna där de drog omkring i jakt på föda. Värst drabbades emellertid den östra rikshalvan. I Finland hade svälten tagit livet av upp emot en fjärdedel av befolkningen. Uppskattningsvis människor dog svältdöden eller föll offer för de härjande sjukdomarna under nödåren. Den sjunde maj, medan den döde kungen fortfarande stod lik på slottet Tre kronor, kom elden lös i den gamla kungaborgen. De båda knektar som skulle hålla vakt på vinden hade övergivit sina

9 12 Stormaktens sista krig poster. När de kom tillbaka hade elden redan fått fäste och stod inte att hejda. De skräckslagna åskådarna kunde se eldslågor slå ut överallt under koppartaket. Kungafamiljen utrymde slottet och Karl XI:s lik fördes i säkerhet. Kroppen bars först till stallet och därefter till greve Pers hus för att slutligen hamna i Riddarholmskyrkan. Slottet var helt övertänt och stod inte att rädda. Med ett brak störtade de åtta kanonerna i det höga tornet ner i drottningens vinkällare. Rasade gjorde också den stora kyrkklocka som hängt i taket. Som ett järtecken som förebådade onda tider kunde de som sökt sig ut för att beskåda katastrofen se hur de tre kronorna på tornets tak, symbolen för riket och kungamakten, blev lågornas rov. Vid kungens begravning i Storkyrkan i november samma år höll ärkebiskopen Olof Svebilius tal. Han var orolig för vad som skulle komma då han sammanfattade läget i riket: Uti Helgedomen och Guds församling, ja i hela Israel, det är överallt i vårt fädernesland, höres inget annat än denna klagorösten: Konungen, landets fader, är död. Konungens gemål och landets moder är död. Konungens härliga borg är av eld förtärd och i aska lagd, och landets invånare försmäktar av hunger och förgås. Tecknen bådade verkligen inte gott men än var det inte riktigt slut på förebuden om onda tider. Sedan riksdagen förklarat den blott femtonårige Karl XII myndig i november 1697 kröntes den unge kungen i ett snöigt Stockholm den 14 december samma år. Över fyra hundra personer, de flesta svartklädda, hade samlats på Riddarholmen där de kungliga hade sitt residens. Sorgkläder var påbjudna av hänsyn till den gamle kungens bortgång. Vid tidigare kröningar hade rikets ärkebiskop placerat kronan på kungens huvud, men när Karl XII steg ut på kungshusets trappa klockan åtta på kröningsdagens morgon satt redan kronan på den kungliga hjässan. Den svenske monarken var den förste svenske kung som ärvde ett en-

10 Prolog 13 välde. I samma ögonblick som han satt upp på sin häst för att rida bort till Storkyrkan gled kronan av hans huvud. Överste marskalken Johan Gabriel Stenbock lyckades emellertid fånga den innan den slog i marken. Detta var också ett tecken som inte bådade gott för framtiden. Efter akten i kyrkan gled smörjelsehornet ur ärkebiskopens händer och föll i golvet. Ännu ett tecken som tydde på att olyckor stod att vänta. Vad skulle framtiden bära i sitt sköte för den unge kungen och det svenska stormaktsväldet, ett välde som byggts upp genom krigiska erövringar under drygt 130 år? Den svenska stormakten tar form Fram till tiden för Gustav Vasas död kan den svenska utrikespolitiken beskrivas som defensiv och återhållsam. Men efter 1560 började Sverige föra en allt mer expansiv politik samtidigt som de styrande började kasta sina blickar österut. Danmark var alltjämt arvfienden men nu började även Polen och Ryssland att uppfattas som potentiella hot. En viktig faktor bakom den nya utrikespolitiska inriktningen var det politiska vakuum som uppstått i Östersjöområdet efter det att den så kallade Ordensstaten i Baltikum upplösts. Plötsligt blev det möjligt för nya makter att försöka skaffa sig inflytande över bland annat de viktiga hamnstäderna i Estland och Livland som tidigare kontrollerats av Tyska orden. Ytterst handlade det om att tillskansa sig så mycket som möjligt av de inkomster som handeln över de baltiska hamnarna inbringade. Till detta kan läggas att den ryska marknaden var viktig för flera västeuropeiska länder. Inte minst varor som hampa och lin var av stor betydelse för de stora sjöfartsnationerna England och Holland. I och med detta skapades en rivalitet mellan Ryssland, Polen, Danmark och Sverige som bottnade i att samtliga önskade flytta fram sina positioner i Östersjöområdet.

11 14 Stormaktens sista krig En kapplöpning om Baltikum inleddes. I slutet av 1550-talet hade Ryssland lagt under sig Narva och Dorpat. År 1561 skaffade Sverige sig kontroll över Reval och de tre estniska landskapen Harrien, Wierland och Jerven. Danmark köpte Ösel av Ordensstaten medan Livland anslöt sig till Polen. Handelspolitiskt innebar detta att Sverige, Ryssland och Polen kontrollerade hamnar som var av stor betydelse för den ryska handeln med Västeuropa. Danmark kunde genom sin kontroll över Öresund blockera handeln och därmed spela en viktig roll i kampen om Östersjön. De spänningar som rivaliteten orsakade skulle snart leda till öppen konflikt. År 1563 bröt krig ut mellan Sverige och Danmark. Kriget, som kallas det nordiska sjuårskriget, avslutades 1570 genom freden i Stettin. Här bekräftades rikenas gamla gränser. Den danska kungen avsade sig sina anspråk på den svenska kronan medan Johan III avstod från sina anspråk på Norge. Älvsborg, som var Sveriges enda hamn i väster, hade erövrats av danskarna under kriget och skulle därför återlösas av svenskarna med daler silvermynt. För att betala lösen för Älvsborg lades en ny skatt på de svenska bönderna. Varje hushåll skulle betala en tiondel av sin förmögenhet i koppar, silver och boskap. För svenskt vidkommande präglades det sena 1500-talet av krig med Ryssland. Redan mellan åren 1554 och 1557 hade de båda länderna varit i krig med varandra. Under 1560-talet gjorde svenskarna försök att blockera den ryska handeln över Narva för att istället förlägga den till de svenska städerna Reval och Viborg. År 1581 erövrades Narva av svenska trupper. Det kom emellertid inte att få de konsekvenser för handeln som man hoppats på. Ryssarna förlade istället sin handel till Archangelsk vid Vita havet. Nya fientligheter blossade upp under 1590-talet. Då konflikten avslutades genom freden i Teusina 1595 bekräftades det svenska innehavet av Estland. Sverige avstod Kexholms län mot att ryssarna lovade att omdirigera sin handel från Archangelsk till Reval och Viborg. I

12 Prolog 15 praktiken kom emellertid den huvudsakliga handeln att även fortsättningsvis gå över Archangelsk eller över de polska hamnarna. I samband med de svenska tronföljdsstriderna vid slutet av 1590-talet försämrades relationerna till Polen. Sigismund, som var kung i såväl Sverige som Polen, fördrevs från den svenska tronen av sin farbror hertig Karl och gjorde ända fram till sin död 1632 anspråk på kronan. Ytterligare en anledning till den ökade spänningen mellan de båda länderna var kampen om Estland och Livland. Konflikten eskalerade och krig bröt ut under tidigt 1600-tal. Då Karl IX dog 1611 dominerade Sverige i Estland medan Polen kontrollerade i stort sett hela Livland. En av den svenska historievetenskapens klassiska tvistefrågor har handlat om vilka motiv som låg bakom den svenska stormaktspolitiken. Grovt sett kan man urskilja tre olika förklaringsmodeller. En förklaring som framförts är att utrikespolitiken dikterades av omsorg om rikets säkerhet. Av rädsla för att bli inringad av Danmark, Ryssland eller Polen var Sverige tvunget att blanda sig i kampen om de baltiska områdena. Danmark kunde, som tidigare nämnts, stänga till Öresund samt hota den svenska hamnen Älvsborg i väster. Anhängarna av denna förklaringsmodell menar att det var rädslan för att Danmark skulle etablera sig i Estland som drev Erik XIV att ta kontroll över Reval. Eftersom Ösel och Gotland var i danska händer skulle ett ökat danskt inflytande vid Finska viken kunna leda till en militär inringning av Sverige. Lika farligt var det om Ryssland nådde ut till Östersjön eller om det polska inflytandet vid Östersjökusten ökade. När Sverige väl etablerat sig på andra sidan Östersjön föddes en ny försvarspolitisk doktrin tanken på att förvandla Östersjön till ett svenskt innanhav, ett dominium maris Baltici. Andra forskare hävdar att det snarare var ekonomiska motiv som låg bakom den expansiva utrikespolitiken. Målet för Sverige var att skaffa sig monopol på tullinkomsterna från handeln mellan

13 16 Stormaktens sista krig Ryssland och Baltikum å ena sidan och Väst- och Mellaneuropa å den andra. Hampa, lin och virke från Ryssland var eftertraktade produkter i väst. Viktig var också handeln med spannmål från Polen och Litauen. De forskare som förfäktar denna förklaringsmodell lyfter fram de svenska försöken att få den ryska handeln att gå över svenska hamnar som ett argument för att de ekonomiska motiven skall ha varit avgörande för den svenska Östersjöpolitiken. En tredje uppfattning är att den svenska stormaktspolitiken drevs fram av adeln. En lyckosam svensk expansionspolitik skulle medföra välavlönade militära och civila ämbeten i de nyerövrade provinserna. Att dessa ämbeten skulle tillfalla adeln var självklart då adelsståndet hade ensamrätt till högre poster i rikets tjänst. Genom donationer av jord skulle de kunna berika sig på krigen som också skapade nya karriärmöjligheter. Debatten kring motiven bakom den svenska stormaktspolitiken fortsätter. Idag menar de flesta forskare att det var en kombination av säkerhetspolitiska och ekonomiska överväganden som låg bakom den förda politiken. I Ryssland rådde stor politisk oreda efter den gamla tsarättens utdöende, och perioden mellan 1603 och 1613 kallas i historieskrivningen den stora oredan. Sverige utnyttjade det politiska kaoset för att föra en allt aggressivare utrikespolitik gentemot Ryssland. Svenska trupper blandade sig i det ryska inbördeskriget och 1610 nådde en styrka Moskva. Jacob De la Gardie marscherade in i staden och stannade där ett par månader. Svenskarna tvingades senare att retirera efter att ha försökt undsätta Smolensk men misslyckats. Följande år lanserade en av de stridande fraktionerna Karl Filip, Gustav II Adolfs bror, som kandidat till den ryska tronen. En annan gruppering ville istället se Vladislav, den polske kungen Sigismunds son, som rysk tronföljare. Härigenom kom de svenska och de polska intressena att kollidera. En svensk framgång i den

14 Prolog 17 ryska konflikten nåddes 1611 då Novgorod erövrades. Sverige blandade sig inte enbart i inrikespolitiken utan försökte även skaffa sig kontroll över den ryska handeln vid Ishavet. Sverige ställde krav på att få delar av Lappmarken. Detta gjorde att Danmark kom att känna sin ställning hotad. Den danske kungen Kristian IV hade under lång tid argumenterat för nödvändigheten av ett nytt krig mot Sverige. Hans mål var att återställa och säkra den danska dominansen i Östersjöområdet. En del forskare menar att Lappmarksproblematiken inte spelade någon större roll i den uppblossande konflikten mellan Sverige och Danmark. De svenska ambitionerna i området hade redan kommit på skam då kriget bröt ut. Efter moget övervägande gav det danska rådet kungen sitt medgivande. Fejdebrevet utfärdades den 4 april och i maj 1611 kom krigsförklaringen. Kriget, som gått till historien som Kalmarkriget, avslutades genom freden i Knäred Svenskarna hade besegrats och tvingades formellt att ge upp sina anspråk på Lappmarken vid Ishavet. Danmark, som ännu en gång erövrat Älvsborgs fästning, behöll denna samt sju härader fram till dess att en ny lösensumma betalats. Denna Älvsborgs andra lösen, som skulle betalas under åren , tvingade staten att ta lån i utlandet och öka exporten av koppar. Man vände sig till Holland som var en av de ledande handelsnationerna under 1600-talet. Holländarna var missnöjda med den danska handelspolitiken och inte minst med tullhöjningarna i Öresund. Det låg i Hollands intresse att inte någon nordisk makt ensam tilläts behärska Östersjön. Ett svenskt-holländskt samarbete inleddes därför i Haag År 1613 var den stora oredan i Ryssland över och en ny dynasti, den romanovska, tog plats på den ryska tronen. Krigstillstånd rådde mellan Ryssland och Sverige. Svenskarna krävde att få ersättning för sina insatser under inbördeskriget. Fred slöts fyra år senare, i Stolbova 1617, och Sverige erhöll då Kexholms län och Ingermanland.

15 18 Stormaktens sista krig Med Polen hade Sverige varit i krig sedan slutet av 1500-talet. Svenskarna närde en önskan om att förvärva Livland från Polen medan polackerna å sin sida ville driva bort svenskarna från Estland. Ytterligare en orsak till konflikten var dynastisk. Sigismund gjorde alltjämt anspråk på den svenska kronan. Efter freden i Stolbova tog Sverige nya tag i kampen mot Polen som befann sig i krig med Ryssland. En stor svensk framgång nåddes 1621 då Riga erövrades. De polska försöken att återta kontrollen över Livland stoppades i slaget vid Wallhof Stillestånd slöts i Altmark 1629 där Polen erkände de svenska besittningarna i Livland och avstod från städerna Elbing, Frauenberg, Braunsberg och Memel under en sexårsperiod. Sverige och Danzig ingick en överenskommelse som innebar att den svenska kronan och staden delade på tullinkomsterna. Det polska kriget var således en stor framgång för Sverige. Handelsvägarna längs Düna, Njemen och Weichsel var nu under svensk kontroll och därmed stora delar av den polska Östersjöhandeln. Ett viktigt steg på vägen mot rollen som europeisk stormakt tog Sverige genom sin inblandning i det trettioåriga kriget Huvudmotståndare i kriget var inledningsvis den protestantiska unionen och den katolska ligan. Danmark blandade sig i konflikten på den protestantiska sidan men besegrades och tvingades dra sig ur Den tyska Östersjökusten var då besatt av den katolska ligans trupper. Utvecklingen medförde att de kejserliga anspråken i Östersjöområdet kolliderade med de svenska. I forskningen har man diskuterat hur stort det kejserliga hotet mot Sverige i realiteten var. Det var emellertid inte första gången som kejsaren och den svenske kungen var i konflikt med varandra. Redan under det polska kriget hade kejsaren sänt hjälptrupper till den polske kungen. År 1628 bad staden Stralsund om svensk hjälp mot Albrecht von Wallensteins trupper. Ett avtal slöts mellan staden och Gustav II Adolf. Svenska trupper sändes till stadens hjälp och Stralsund kom

16 Prolog 19 att bli en stödjepunkt för de kommande svenska operationerna i Tyskland. Efter stilleståndet i Altmark 1629 kunde den svenske kungen rikta all sin uppmärksamhet mot situationen i Tyskland. Den svenska hären landsteg på tysk mark sommaren Svenskarna var i behov av ekonomiskt stöd för den militära kampanjen. Efter förhandlingar med Frankrike ingicks traktaten i Bärwalde Genom denna garanterades Sverige årliga subsidier på riksdaler mot att man höll en armé på man i Tyskland. Den svenska insatsen i trettioåriga kriget kom att bli framgångsrik och då freden slöts fick man skörda frukterna av krigsansträngningarna. Enligt traktaten från den westfaliska freden 1648 fick Sverige Vorpommern med Rügen, delar av Hinterpommern med Stettin, Wismar i Mecklenburg samt biskopsdömena Bremen och Verden. Därmed var det kejserliga hotet mot Östersjön avvärjt. Genom sina tyska besittningar kom Sverige att bli representerat bland de tyska riksständerna. Redan innan freden slutits 1648 hade ett tillfälle till en uppgörelse med den gamla ärkefienden Danmark yppat sig. År 1643 genomfördes ett svenskt anfall söderifrån under ledning av fältmarskalken Lennart Torstenson. Blixtattacken tog danskarna på sängen och de besegrades. Då fred slöts i Brömsebro 1645 avträdde Danmark Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen ovillkorligen och Halland på trettio år till Sverige. Svenskarna fick dessutom tullfrihet i Öresund. Sverige hade nu tagit över rollen som den dominerande makten i området runt Östersjön. Efter frederna 1645 och 1648 uppkom nya hotbilder. De angränsande tyska furstestaterna utgjorde ett potentiellt framtida hot, inte minst Brandenburg, som var intresserat av Pommern. Hertigdömet skulle egentligen ha tillfallit Brandenburg efter den siste hertigens död. Danmark var revanschlystet efter nederlaget och orienterade sig därför mot länder som kunde tänkas vara intresserade av att föra en antisvensk politik. Till dessa länder hörde nu Holland

17 20 Stormaktens sista krig som kände sig besvärat av den svenska dominansen i Öster sjöområdet. Under tiden hade situationen i Ryssland stabiliserat sig och de styrande kände sig redo att försöka återvinna det som förlorats till Sverige och Polen. Svenskarna, som fruktade en rysk framstöt, beslutade om nya rustningar och vände sig till Polen med ett allianserbjudande. Tanken var att Polen skulle ingå ett förbund med Sverige. Förhandlingar mellan de båda länderna inleddes i Lübeck 1651 och fortsatte ända fram till De kom emellertid att bli resultatlösa. Sverige fattade då beslut att anfalla Polen och krig bröt ut sommaren Svenskarna var framgångsrika, Warszawa och Kraków erövrades snabbt och den polske kungen tvingades fly. Karl X Gustav fortsatte fälttåget i Västpreussen där endast staden Danzig stod emot svenskarna. Kriget ledde till uppkomsten av en nationell motståndsrörelse i Polen. De svenska framgångarna avstannade och svenskarna fick inrikta sig på att hålla ställningarna vid Östersjön. Holländarna sände en flotta till Danzigs skydd och ingick ett förbund med Danmark. Svenskarna tvingades till reträtt. För att vinna tid slöt svenskarna ett avtal med holländarna i Elbing i september I denna brydsamma situation anföll Ryssland Sverige 1656 och slöt samtidigt ett stilleståndsavtal med Polen i Vilnius. Situationen gjorde att svenskarna tvingades avsätta stora truppstyrkor för att försvara de baltiska provinserna och Finland. I konflikten gav kejsaren Polen sitt stöd och Brandenburg, som tidigare varit i förbund med Sverige, bytte sida. Danmark såg nu sin chans att återerövra det som förlorats till Sverige 1645 och förklarade krig i juni Ur dansk synvinkel var läget synnerligen gynnsamt då svenskarna hade händerna fulla i såväl Baltikum som Polen. I denna situation valde Karl X Gustav att bryta upp med sin här från det polska området och tåga mot Danmark. Precis som 1643 anföll svenskarna söderifrån. Jylland

18 Prolog 21 erövrades, och tack vare den starka vinterkylan som gjorde att Stora och Lilla Bält frös till kunde den svenska armén tåga över isen och besegra de danska trupperna. I den fred som slöts i Roskilde 1658 fick Sverige Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Det svenska riket nådde därmed sin största territoriella utsträckning någonsin. Sedan stillestånd ingåtts med Ryssland beslutade den svenske kungen att danskarna skulle tvingas till total underkastelse en gång för alla. Ett nytt krig bröt ut i augusti Köpenhamn belägrades av svenskarna men en holländsk flotta kom till stadens undsättning. Den svenska blockaden bröts och fred slöts efter medling av västmakterna. I freden i Köpenhamn 1660 tvingades Sverige återlämna Bornholm och Trondheims län till Danmark. Samma år slöts freden i Oliva med Polen som definitivt avstod Livland till Sverige och avsade sig alla anspråk på den svenska kronan. Följande år ingicks ett fredsavtal med Ryssland i Kardis utan några landavträdelser talet präglades av en fredlig utrikespolitik från svensk sida. Det överskuggande målet var att skydda den nyvunna stormaktsställningen. Svenskarna behövde skaffa sig bundsförvanter. Sverige orienterade sig mot England och anledningarna till detta var flera. Den tidigare bundsförvanten Holland hade agerat antisvenskt under krigen på 1650-talet och dessutom hade holländarna erövrat kolonin Nya Sverige i Nordamerika 1655 liksom den svenska handelsstationen Cabo Corso i Västafrika. Under den senare delen av 1660-talet skedde ett närmande mellan England och Holland. Syftet med det ingångna förbundet var att stävja en fransk expansion på kontinenten. Till detta läger anslöt sig Sverige. Under 1670-talet sprack alliansen mellan England, Holland och Sverige då engelsmännen närmade sig Frankrike. Fransmännen försökte få till stånd ett förbund med Danmark. I denna skärpta utrikespolitiska situation såg sig Sverige tvunget att rusta och för

19 22 Stormaktens sista krig detta krävdes subsidier. Fransmännen förklarade sig vara villiga att hjälpa Sverige ekonomiskt mot att svenskarna lovade att ingripa militärt om någon tysk makt skulle angripa Frankrike. Fransmännen förband sig att göra detsamma i motsvarande situation. Ett förbund mellan Sverige och Frankrike ingicks Mellan åren 1673 och 1674 bildades en antifransk allians bestående av Holland, Österrike, Spanien, Brandenburg, Lüneburg och Danmark. De sistnämnda tre staterna hoppades kunna göra territoriella vinster på Sve riges bekostnad. Efter påtryckningar från Frankrike gick svenska trupper, stationerade i Pommern, in i Brandenburg Här tvingades de till reträtt efter att ha besegrats i slaget vid Fehrbellin Samtidigt gick danska trupper in i Holstein-Gottorp som sedan 1661 var i förbund med Sverige. Hertigen fängslades och tvingades överlämna sina fästningar. Samma år kom den danska krigsförklaringen mot Sverige. I krigets inledning led den svenska flottan ett förödande nederlag utanför Ölands södra udde. En dansk här landsteg i Skåne men efter den svenska arméns seger vid det blodiga slaget vid Lund i december 1676 inträffade en vändpunkt i kriget. Skåne återerövrades, och i och med att de svenska trupperna intog Kristianstad 1678 var kriget till ända. Jakten på snapphaneförband fortsatte emellertid under det följande året. Fred slöts i Fontainebleau 1679 där Sverige endast tvingades till marginella landavträdelser till Brandenburg och Lüneburg. Såväl svenskarna som danskarna ogillade att fransmännen mäklat fred över deras huvuden och ingick därför en egen fred i Lund den 26 september Fredsvillkoren var emellertid desamma. För att ytterligare befästa freden ingick den svenske kungen Karl XI äktenskap med den danska prinsessan Ulrika Eleonora i maj samma år. Bröllopet firades på Skottorps slott i Halland. Efter freden följde en drygt tjugoårig fredsperiod innan de rivaliserande staterna åter drabbade samman.

20 Prolog 23 Det svenska stormaktsväldet byggdes således upp under en hundraårsperiod genom en rad krig som ledde till territoriella vinster. Dessa ledde i sin tur till misstänksamhet och fientlighet mellan de länder som deltog i kampen om makt och inflytande kring Östersjön. Den fredsperiod som följde var en tid då rivalerna slickade sina sår och bidade sin tid. Sverige var mäktigt men i vassen lurade tre hämndlystna och revanschsugna stater: Danmark, Ryssland och Polen. I slutet av 1690-talet härjades Sverige av hungersnöd och sjukdomar, kungen var omyndig och ingen visste riktigt vad som skulle ske. Läget tedde sig gynnsamt för Sveriges fiender och de förberedde sig för krig. Kriget, som bröt ut tidigt på våren 1700, benämns det stora nordiska kriget.