Lag och evangelium i lutherdom, karismatik och romersk-katolicism

Transkript

1 I stort sett detta I stort sett detta föredrag hölls i Norrköping, Sverige. Lag och evangelium i lutherdom, karismatik och romersk-katolicism Min uppgift är att föreläsa kring ämnet Lag och evangelium i lutherdom, karismatik och romersk-katolicism. Då detta tema behandlas måste man dock också ta sig an de olika andliga läroriktningarnas syn på synden och dopet. Hur djupt fördärvad är människan enligt lutherdomen, karismatiken och romersk-katolicismen? Vad anser de att dopets, lagens och evangeliets roll, väsen och inbördes förhållande är i ljuset av synden? Det är ju uppfattningen om synden som bestämmer behovet av dop, lag och evangelium. Vad romersk-katolicismen och särskilt lutherdomen anser i det aktuella temat går behändigt att få reda på och presentera. Såväl Katolska Kyrkans Katekes (KKK) som de lutherska bekännelseksrifterna (SKB) är ypperligt källmaterial för detta. Vad däremot karismatiken beträffar är den ingen enhetlig rörelse med fastslagen dogmatik inom två pärmar. En riktning inom rörelsen kan vara mera radikal än en annan. Därför har jag tvingats plocka material lite härifrån och därifrån och presentera deras inbördes varierande synpunkter. Jag kommer att inleda studien genom att framlägga de andliga läroriktningarnas hållning till synden och dopet. Därefter presenterar jag deras ståndpunkt i frågan om lag och evangelium. Synd och dop I KKK hävdas helt riktigt, att Syndens och i synnerhet ursyndens verklighet kan bara få sin förklaring i ljuset av Guds uppenbarelse. Utan den kunskap som den ger oss om Gud kan man inte klart urskilja synden, utan man är frestad att förklara den som en brist i mognad och utveckling, som en psykologisk svaghet, som ett misstag, som den nödvändiga följden av en bristfällig samhällsstruktur etc. ( 387) Katekesen kan påstå t.o.m. att Läran om arvsynden är så att säga baksidan på det glada budskapet att Jesus är en Frälsare för alla människor, som all behöver frälsning, och att frälsning tack vare Kristus erbjuds åt alla. Kyrkan som har Kristi sinne, vet mycket väl att man inte kan röra vid läran om arvsynden utan att också skada Kristi mysterium. ( 389) Denna sista sats hamnar dock i konstig och löjeväckande dager då den romersk-katolska kyrkan utvecklar och preciserar sin syn på arvsynden. Kristi mysterium och därigenom evangelium skadas ju av det romersk-katolska hävdandet att människan inte är totalt fördärvad av synden. Man går t.o.m. så långt att man framhåller att dopet helt utplånar arvsynden! I katekesens 405.e paragraf heter det nämligen: Även om arvsynden hör till varje människas utrustning har den dock inte hos någon av Adams efterkommande karaktären av personlig synd. Arvsynden innebär att människan är berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för synd (denna böjelse för synden kallas begär ). Dopet ger

2 Kristi nådeliv, utplånar därmed arvsynden och låter människan vända sig till Gud, men följderna för naturen, som är försvagad och hyser en böjelse för det onda, finns kvar i människan och manar henne till andlig kamp. Härvidlag måste den naturliga frågan ställas varför döpta katoliker syndar. Om arvsynden borttas ur människan borde hon, biblisktsystematiskt-teologiskt resonerat, även upphöra att synda. Till vad behövs då lag och evangelium, är en lika självklar följdfråga. I paragraf 407 fastslås, att Genom stamföräldrarnas synd har djävulen skaffat sig ett visst herravälde över människan, även om hon förblir fri. Dessa ord är uttalade om människan som sådan. Enligt romerskkatolicism måste alltså en odöpt människa anses till vissa delar vara opåverkad av djävulens och syndens fördärvande makt och gift. Den mänskliga naturen är bara skadad, men ändå, som det står, berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten. Denna förlust kallas för arvsynd. ( 417) Som sagt hävdas från romersk-katolskt håll att arvsynden borttas genom dopet, och då tvingas man ju utgå från att den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten återställs, vilket i praktiken måste betyda att den döpte blir syndfri till hela sin person. Vad som blir av bibelordet Om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern Jesus Kristus som är rättfärdig (1 Joh. 2:1) framgår inte. Läran om arvsynden avvisas av de radikalare karismatikerna, dit anabaptister, baptister, pingströrelsen och den sk trosrörelsen hör. Man definierar synd som verksynd, dvs. som medveten och avsiktlig handling mot Gud hos vuxna individer; något som menas bero på en skadad, ondskefull natur till följd av Adams syndafall. Denna skada innebär sjukdom, död och att människan inte alltid förmår göra det som enligt Gud är rätt. Däremot tillbakavisar man att ett nyfött barn har ärvt synd eller skuld och straff för synd, att spädbarnet som sådant är i ett tillstånd av synd, och att det därför behöver räddning undan Guds dom. (wikipedia: arvsynd). Av denna orsak praktiseras inte spädbarnsdop hos de nämnda karismatiska rörelserna. I sin bok Doktriner, utkommen år 1995, skriver Ulf Ekman, grundaren av församlingen Livets Ord, under rubriken Antropologi Läran om människan: Det är viktigt att konstatera att när människan föll i synd, så dog hon verkligen andligen. Hennes hjärta fylldes av mörker och Satan blev hennes herre Människan utan Gud är fördärvad av synd. Hon är icke god innerst inne, hon har ett hjärta av synd och är andligt död. Olika religioner, och även en del falska teologer som kallar sig kristna, säger att alla människor innerst inne har en gudagnista, ett ljus, en del av gudomen. Det faktum att människan är skapad till Guds avbild, har man felaktigt tolkat som att det fanns något i hennes inre, en gudagnista, som inte berördes av syndafallet. (s. 121, 122) Denna bekännelse är i sig biblisk. Senare förklarar Ekman att vägen in till församlingen går genom att lyssna till evangeliet, tro det och låta döpa sig, och påminner läsaren om vikten i denna ordning (s. 195). När man bläddrar fram till sidan där Ekman lär om dopet (och nattvarden), står det klart att han avvisar sakramenten som förmedlare av Guds frälsande nåd. Ekman skriver:

3 I vissa sammanhang har evangeliet förvanskats i det att man har fäst en frälsande betoning på dessa handlingar. Man har antagit att människor (ofta små barn) genom dopets vatten har fått Guds nåd och ande utgjuten över sig. (s. 207) Under rubriken Pneumatologi Läran om Anden framgår det att dopet i vatten, enligt Ekman, inte är ett skänkande av den Helige Ande och pånyttfödelse. Han skriver att Dopet i den helige Ande är inte detsamma som pånyttfödelsen. Det är en utgjutelse och uppfyllelse av den helige Andes kraft och förmåga, för att varje pånyttfödd troende skall kunna göra effektiv tjänst för Herren. Det är Andens introduktion till det äkta övernaturliga liv som Gud vill att den troende skall leva i och genom församlingen i den här världen. (s. 97) I stället framför Ekman att dopet är till för de troende, att det är en engångsföreteelse, att det innebär att man avtvår sig synden och begraver den gamla människan, att man i tro anropar Gud om ett gott samvete, att man identifierar sig med Jesu död och hans uppståndelse, att man proklamerar inför Gud Fadern, andevärlden, världen och inför församlingen sitt barnaskap hos Gud och nya liv med Jesus, och sitt avståndstagande från ondskans andemakter och från världen med dess begär. (s ) Trots detta trons bekännande menar Ekman att dopet ändå är mer än enbart en yttre symbol. Guds närvaro genom Sonen och Anden är klar och tydlig och Gud gör något, ger något och förmedlar något i dopets handling. (s. 211) Ekman säger inte exakt vad detta något är, annat än att dopet är en offentlig handling i vilken man bekänner sig till Kristus Jesus och där Gud genom sin Ande själv är närvarande med sin välsignelse, som den döpte tar emot i tro och går vidare från dopet och vandrar i ett nytt väsende i liv (Rom. 6:4) Genom Ekmans undervisning om dopet klargörs, att det väsentliga enligt honom är, att dopkandidaten är en omvänd, troende människa, som har upplevt pånyttfödelsens verklighet, frivilligt kommer till dopet och därigenom synliggör, att hennes hjärtas inre är omskuret och hon vill följa Jesus som Hans lärjunge. (s. 211) Gentemot dessa båda falska kristendomsuppfattningar om arvsynd och dopets sakrament, dvs. den romersk-katolska och den karismatiska, förkunnar Augsburgska bekännelsens andra och nionde artikel: Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande. De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud. Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd. De fördöma vederdöparna, som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet. (SKB, s. 57 och 59)

4 I Augsburgska bekännelsens apologi och dess andra artikel omtalas att papisterna klandrade Luther, eftersom han hade skrivit att arvsynden kvarblir efter dopet. Apologins författare vädjar till Hans Maj:t Kejsaren, för att denne må här upptäcka deras uppenbara falska beskyllning. Ty motståndarna veta väl, i vilken mening Luther velat säga detta, att arvsynden kvarbliver efter dopet. Han har alltid skrivit, att dopet borttager arvsyndens skuld (reatus), ehuru syndens materia, såsom de uttrycka sig, d.v.s. den onda begärelsen, bliver kvar. Beträffande denna syndens materia har han ti lagt, att den helige Ande, som gives genom dopet, börjar att döda den onda begärelsen och framskapar nya rörelser i människans hjärta. I samma riktning uttalar sig Augustinus, då han säger: Synden förlåtes i dopet, dock icke så, att den icke mera är till, utan så, att den icke mera tillräknas. Här erkänner han öppet, att synden finnes, d.v.s. kvarbliver, ehuru den icke tillräknas... Och i sin skrift Contra Julianum säger Augustinus: Den syndens lag, som är i våra lemmar, har förlåtits genom den andliga pånyttfödelsen, men kvarbliver i det dödliga köttet. Den har förlåtits, emedan skulden är borttagen genom sakramentet, varigenom de troende pånyttfödas, men den bliver kvar, emedan den uppväcker de begär, mot vilka de troende kämpa Medan de (motståndarna) vidare påstå, att den onda begärelsen är ett straff, men icke synd, förfäktar Luther den meningen, att den är synd. Såsom ovan framhållits, bestämmer Augustinus arvsynden såsom ond begärelse. De må tvista med honom, om denna uppfattning är oriktig. Dessutom säger Paulus: Jag hade icke vetat av begärelsen såsom synd, om icke lagen hade sagt: Du skall icke hava begärelse. Likaså: I mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i min håg och som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. Dessa vittnesbörd kunna icke förvändas genom något spegelfäkteri. Ty med klara ord kalla de begärelsen synd, vilken likväl icke tillräknas dem, som äro i Kristus, ehuru den i realiteten är värd döden, om den icke tillgives. (SKB, s ) Lag och evangelium KKK räknar med fem sorters lagar under huvudrubriken Den moraliska lagen. Dessa är: 1) Den naturliga moraliska lagen, 2) Den gamla lagen, 3) Den nya lagen eller evangeliets lag samt 4) De civila lagarna och 5) De kyrkliga lagarna. Dessa två sistnämnda lagar går KKK dock inte in på i sammanhanget. Följande undervisning ger KKK om de tre förstnämnda formerna för Den moraliska lagen: Den naturliga (moraliska) lagen som finns i varje människas hjärta och har stiftats av förnuftet har universell giltighet när det gäller dess bud, och dess auktoritet gäller för alla människor. Den uttrycker människans värdighet som person och bestämmer grunden för hennes grundläggande rättigheter och plikter. ( 1956) Den gamla lagen är första stadiet i den uppenbarade lagen. Dess moraliska föreskrifter sammanfattas i de tio budorden... ( 1962) Enligt den kristna traditionen är den heliga, andliga och goda lagen ändå ofullkomlig. Som en handledare visar den vad som skall göras, men den ger inte av sig själv kraften, Andens nåd, för att utföra det. På grund av synden, som den inte kan utplåna, förblir den en träldomens lag Enligt Paulus har den särskilt som uppgift att avslöja och uppenbara synden som bildar en begärets lag i människans hjärta. Men lagen förblir ett första avsnitt på vägen till Guds rike. Den bereder det utvalda folket och varje kristen människa till omvän-

5 delse och tro på Gud, Frälsaren. Den förser oss med en undervisning och en lära som i egenskap av Guds ord alltid består. ( 1963) Hittills har det gått bra att hänga med. Men om Den nya lagen eller evangeliets lag sägs det, att den är fulländningen här på jorden av den gudomliga lagen, den naturliga och den uppenbarade. Den är Kristi verk och uttrycks särskilt tydligt i Bergspredikan. Den är också den helige Andes verk och genom Anden blir den kärlekens inre lag: Jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och inrista dem i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk (Heb 8:8,10). ( 1965) Den nya lagen är den helige Andes gåva som ges åt de troende genom tron på Kristus. Den verkar genom kärleken, den använder sig av Herrens förkunnelse för att lära oss vad vi skall göra och av sakramenten för att ge oss del av den nåd som behövs för att vi skall kunna göra det ( 1966) Med denna nya lag eller evangeliets lag, verkar alltså avses den kristnes helgelse. Men samtidigt verkar lagen märkligt nog vara en aktiv kraft vid sidan av den Helige Ande (eftersom Han menas vara den som ger oss den nya lagen) medan lagen igen aktivt hävdas använda sig av Herrens förkunnelse för att lära oss vad vi skall göra och av sakramenten för att ge oss del av den nåd som behövs för att vi skall kunna göra det. Dessutom är Den nya lagen samma som Evangeliets lag. Exakt vad som läggs in i begreppet evangelium framgår inte av sammanhanget, men tydligen anses Jesu Bergspredikan vara en formulering på evangeliets lag. Men Bergspredikan går ju antingen ut på lagundervisning eller en beskrivning av vad synden och Guds nåd har för verkan här i världen. Något vittnesbörd om att Gud endast av nåd, i och genom Kristus förlåter syndare är denna predikan inte. Begreppet Evangeliets lag är en lika meningsfull helhet som eld och vatten sammanblandade: när de två elementen blandas med varandra går båda förlorade. Evangeliets lag påstås rikta sig till dem som är beredda att i tro ta emot [saligprisningarnas] nya hopp ( 1967) Att vara beredd att tro är något annat än att verkligen tro. Tydligen förväntas människan aktivera sig genom evangeliets lag, innan hon verkligen tror. Evangeliets lag drar fram dolda krafter ur [Herrens predikan] och låter nya krav framgå ur den: den uppenbarar hela dess gudomliga och mänskliga kraft. Den lägger inte till några nya yttre bud, utan den går ända till att förnya roten till handlingarna, hjärtat, där människan väljer mellan rent och orent, där tro, hopp och kärlek och därmed också de andra dygderna tar form. Evangeliet för så lagen till sin fulländning genom att mana till fullkomlighet, så som den himmelske Fadern är fullkomlig, genom att uppmana till att förlåta sina fiender och be för förföljarna, så som Gud själv handlar i sin frikostighet. ( 1968) Evangeliets lag innebär att man på ett avgörande sätt måste välja mellan två vägar. ( 1970) I den romersk-katolska läran påstås alltså evangeliet, uppfattat som Guds goda löftesord, vara ett uppmanande, befallande bud-

6 skap. Genom att mana människan till att fritt välja rätt väg (det rena framom det orena), förlåta och be, hävdas evangeliet fullkomna lagen. Hur väsensskilt i förhållande till den biblisk-lutherska lärotraditionen! Där förblir lagens egentliga uppgift att bestraffa synden och lära om goda gärningar Evangeliet åter är en sådan predikan, som icke visar och meddelar oss något annat än nåd och förlåtelse i Kristus Ty evangeliet och Kristus äro icke givna eller förordnade till att förskräcka eller fördöma, utan till att trösta och upprätta dem, som äro försagda eller förskräckta (SKB, s. 601, 600) Och genom förkunnelsen av Kristi fullkomliga rättfärdighet utanför oss, får vi efter Guds vilja, beslut och gärning förtröstan på att Hans nåd och förlåtelse också gäller oss, här och nu, utan vår medverkan. Då kan och ska tron inte vara utan att också synas i goda gärningar Under huvudrubriken Nåd och rättfärdiggörelse och underrubriken Rättfärdiggörelse heter det därmed följdriktigt: Under nådens inflytande vänder sig människan till Gud och bort från synden. Så tar hon emot förlåtelse och rättfärdighet från Gud. Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan. ( 1989) Rättfärdiggörelsen upprättar ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet. Från människans sida kommer den till uttryck i trons fria samtycke till Guds ord som kallar henne till omvändelse, och i kärlekens samarbete med inflytandet från den helige Ande, som i förväg kommer henne till hjälp och bevarar henne. ( 1993) I den romersk-katolska rättfärdiggörelsesynen menas Gud nog ligga bakom de kristnas rättfärdiggörelse, men den tycks handla om att människan deltar med sin av Gud frigjorda förmåga att fritt välja att säga sitt ja och på så sätt samverka med Guds nåd. KKK frestas även att tala om möjligheten att för oss själva och nästan förtjäna nådegåvor som är till nytta för nådens och kärlekens växt, liksom för att erhålla det eviga livet. ( 2010) Dagens karismatik har sina läromässiga rötter i Luthers egen tid, i bl.a. Thomas Münzer och anabaptisterna. Även hos dem var det nya, helgade livet i fokus, medan Ordets teologi, dvs. undervisningen om och förtröstan på att helige Gud av nåd, i kraft av sin lag och sitt evangelium dödar och gör levande, saknades. Svärmarna förnekade att Guds ord och sakrament var nådemedel. På detta sätt sammanblandades då och sammanblandas ännu idag lag och evangelium och båda två gick och går därmed förlorade. Ulf Ekman kan skriva att det är den Helige Ande som föder på nytt de människor som han har överbevisat i deras samveten. När de vänder om från sin synd och åkallar namnet Jesus kommer han in i deras liv och skapar i dem ett nytt hjärta. De blir då nya skapelser i Kristus Jesus och blir genom pånyttfödelsen Guds barn Den människa som i sitt hjärta ångrar sin synd, vänder om från sina vägar och åkallar Jesus för frälsning blir då född på nytt och får frid med Gud. Den helige Ande svarar med att nyskapa hennes hjärta, och hon blir en ny skapelse i Kristus Jesus (s. 97, 198).

7 Här kan vi alltså ana en rättfärdiggörelseprocess i olika steg, där dopet saknar sakramental relevans: pånyttfödelsen ger människan förmåga att av fri vilja välja att vända om och åkalla Jesu namn. Om hon väljer att göra detta kommer Gud till henne och omskapar hennes hjärta. Oklart blir varför människan kan omvända sig från sin synd, utan att vara pånyttfödd och ha ett nyskapat hjärta i Kristus. Mot denna Ekmanska irrlära bekänner Konkordieformeln, att människans vilja i omvändelsen förhåller sig pure passsive, d.v.s. att den där icke gör något alls, att Guds Ande genom Ordets hörande eller bruket av de heliga sakramenten griper människans vilja och verkar den nya födelsen och omvändelsen. Men sedan den helige Ande verkat och utfört detta och människans vilja förändrats och förnyats endast genom Andens gudomliga kraft och verkan, är människans nya vilja ett Guds, den helige Andes, instrument och verktyg, så att den icke blott mottager nåden, utan även medverkar i den helige Andes efterföljande verk. (SKB, s. 507) Även den frommaste kristne är trots allt en syndare, och Luther säger: Också vi som av nåd gjorts heliga och likväl lever i denna syndiga kropp, måste för de kvarvarande syndernas skull låta oss bli förmanade, skrämda och dödade av lagen till vi dör. Därför är det biblisk-lutherskt att också predika och undervisa i lagen, så att människor får tillförlitlig undervisning och bestraffning genom Guds Tio bud och tillsammans med det rena, bibliska evangeliet om syndernas förlåtelse enbart i och genom Kristi namn och blod även upprättelse och fostran i Guds rättfärdighet, för att den kristna människan ska bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning (2 Tim. 3:17). Alltså inte bara om evangelium, utan även om lagen gäller, att man inte kan påstå något med visshet om Guds vilja utan Guds eget ord (SKB s. 228), som Apologin bekänner. Den lag som angår de kristna finner vi klarast och tydligast i NT. NT:s lagförkunnelse handlar främst om den lag, som ger föreskrifter för vårt hjärtelag, d.v.s. dekalogen (SKB s. 123). Guds Tio bud är lagen i egentlig mening, eftersom den lagen är Guds egen ofelbara uppenbarelse av den naturliga lagen, som Han har planterat i vårt samvete. Visserligen ställer redan hedningarnas lagkännedom dem till svars inför Gud: Så är de då utan ursäkt (Rom.1:20). Men genom Jesu tillskärpande av lagen blir den något fullständigt orimligt och omöjligt för den fallna människan. Han låter Guds lag tränga igenom alla yttre skal och kräva sådant som vida övergår förnuftets förmåga, nämligen att rätt frukta, älska och åkalla Gud, att vara rätt förvissad om att Gud hör vår bön och förbida Guds hjälp i döden och i allehanda trångmål (SKB s. 104). Därför tar lagen sikte mot arvsynden. Luther säger om detta i Schmalkaldiska artiklarna: Denna arvsynd är ett så djupt fördärv i människans natur, att vi inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse (SKB s ). I biblisk-luthersk lära innebär evangelium dock ett Guds löfte om syndernas förlåtelse i och genom Kristus, som den i sig själv ogudaktige människan helt passivt mottar genom tron. Om trons rättfärdighet inför Gud tro, lära och bekänna vi enhälligt i enlighet med den förut framställda sammanfattningen av vår kristna tro och bekännelse, att vi fattiga syndiga människor rättfärdiggöras inför Gud, d.v.s. avlösas och frikännas från alla synder och från den välförtjänta fördömelsen samt upptagas till barn och arvingar till det eviga livet utan någon vår egen förtjänst eller värdighet och utan alla föregående, närvarande och efterföljande gärningar av idel nåd endast och allenast för

8 vår Herre Kristi hela förtjänsts skull och för hans fullkomliga lydnads, bittra lidandes, döds och uppståndelses skull, vilken lydnad tillräknas oss till rättfärdighet Detta goda tillbjudes oss i det heliga evangeliets löftesord genom den helige Ande, och tron allena är det enda medel, varigenom vi kunna gripa, mottaga och tillägna oss det. Denna tro är en Guds gåva, varigenom vi i evangeliets ord rätt lära känna vår Frälsare och förströsta på honom, att vi endast för hans lydnads skull av nåd hava syndernas förlåtelse, anses av Gud Fader såsom goda och rättfärdiga och bliva evigt saliga (SKB, s. 579) Som konstaterat: i kraft av detta evangelium föds rätta, goda gärningar, eftersom endast Kristi evangelium förmedlar verklig, hjärtlig, innerlig glädje, tack vare Kristus Jesus ensam och det som Han ensam har gjort för världen. Då uppfylls det apostoliska ordet: Vi tror, därför talar vi, och Vi kan inte annat än tala om det vi har sett och hört.