PRATRÖR FÖR S:T OLOFSSKOLAN årg.13 nr

Transkript

1 PRATRÖR FÖR S:T OLOFSSKOLAN årg.13 nr

2 Olof 39 är som en fackla i höstmörkret. Då du har den i din hand lyser den upp din tillvaro och dessutom värmer den dig om hjärtat. Med andra ord finns det just ingenting bättre så här års nåja, någon av er väntar ännu mera på periodbetyget, som delas ut i morgon. Ser vi på innehållet i denna tidning, börjar vi ju lätt också tro att alla elever kommer hem med fantastiska betyg. Men tidningen korrelerar ändå inte fullt med betyget, som visas upp där hemma. Jag fick nämligen nyligen ta del av en sammanställning som beskrev utvärderingen av hur våra fjolårsnior klarade sig bland 30 andra skolor i Svenskfinland i modersmålet. Det var huvudsakligen glädjande läsning (oftast kom vi in som trea!) men på ett ställe var resultatet oroväckande, fastän bekant från tidigare: Pojkarnas prestationer var tydligt sämre än flickornas. Och ändå klarade våra pojkar sig bra i förhållande till pojkarna överlag i samplet. Nederst fäller jag in ett bestyrkande diagram. Vi brukar ju så här periodvis sortera lite bland allt vi gjort i samband med undervisningen och så presentera valda delar. Den här gången, liksom alltid tidigare, fanns det väldigt mycket att ta fasta vid. Låt oss därför börja direkt med att presentera hälften av utfärderna i åk 9, Kuhankuonobesöket för åk 8 och Ulappa för sjuorna. Alla dessa är mycket givande utskolverksamheter, där grupperna ytterligare svetsas samman. Tyskarnas redan traditionella besök i vår skola tangerar förstås ovanstående, då ett antal nior i vår åter kommer åka på svarsvisit. Så kan vi bjuda på en rejäl omgång kulturellt, i och med Sofia Janssons och Lisa Bjärbos besök i skolan. Intervjuerna klarlägger innehållet, som dessutom i viss mån varvas med recension. På bio går en sevärd film, Maze Runner, som bygger på en bok, som recensenterna också hunnit ta del av. Uppskattade Teater Taimine besökte oss igen för en tid sedan och några åttor har haft tillfället att studera jubilerande ÅST från insidan, då vi gått på rundvandring där. Några porträttpresentationer har vi också. Alisa är en baddare på modern dans om ni inte ännu har vetat det! Grattis till framgångarna, som antagligen bara är en början på karriären. Vi får också läsa om Sara, skolans andra hissalärare och så kan vi visa fram ett viktigt porträtt, då fadderbarnet låtit höra av sig! En del sjuor har dessutom blivit intervjuade; hur är det t.ex. att vara Salobo och komma i tid till skolan? Ytterligare plock har vi i vår ordinarie gallup, kommentar från animationsutställningen på Logomo, och sist men inte minst Örkki ja, du läste rätt! Jag brukar ju avsluta med lite ordlekar eller så. Denna gång blir det andra bullar, för ovan kom jag redan att utlova diagrammet som intygar vad jag inledningsvis sagt. (Märk vår flickstapel här långt till höger!) Kenneth

3 Adiam Sossen har länge hållit sig med ett fadderbarn. Som bäst har vi ett i Dessie i Etiopien. Hon heter Adiam och går på åttonde klassen. I år har vi fått ett brev från henne, där hon kort berättar om sin tillvaro. Dessie är en stad som ligger mitt inne i Etiopien. Det finns inga stora städer nära Dessie men staden själv har ändå flera invånare än Åbo, lite under invånare. Staden är en viktig marknadsplats och har även ett flygfält. Där finns också ett aktivitetscenter som har utvecklats i god fart och många har fått hjälp där, bl.a. Adiam. Nedan kan ni läsa den hälsning vi fått från Adiam, på hennes eget modersmål men också översatt och så finns här ett foto som borde vara ganska färskt. Ungefär i mitten på kartan kan man läsa Dese, samma ort som nämns i vår text. Kära Faddrar, Hur mår ni? Jag mår mycket bra, tack vare Gud! Jag får ert stöd via stödprogrammet och det känns som om jag hade mamman, pappan och syskonen med mig. Hjärtligt Tack! Jag är nu på åttonde klassen i skolan. Så, är jag redan en tonårig flicka. Jag älskar er och önskar er ett lyckligt nytt år! Mvh. Adiam H/ Mikael Eveliina och Sofia W

4 KUHANKUONO Åttornas utfärd till nationalparken Kuhankuono var mycket intressant. Vi startade direkt klockan 8.15 framför S:t Olofsskolan, där två bussar väntade på oss. Då vi steg in i bussen annonserade Yvonne att bussresan skulle ta ungefär 40 minuter. Det tog den och då vi kom fram till parkeringsplatsen var alla ivriga med att börja vandra längs stigen. Lärarna delade ut saft och bröd samt banan till eleverna. Man hade förstås fått lov att ha med sig lite annat hemifrån. Efter detta bildades en stor kö framför mynningen till den våta stigen. Vi blev delade i grupper på 2-3 personer och fick sedan papper, där vi skulle skriva svar på frågor som fanns på lappar i skogen. Frågorna behandlade biologin i naturen omkring oss. Vi vandrade bara en liten bit på stigen före vi hamnade gå på en spång, som hade bredden av två bräder. Ute på träsket såg man inte många träd, marken var täckt med mossa och ställvis var det helt vått. Då vi hade vandrat en kort stund kom vi fram till Kuhankuonos gränssten, där gränserna för 7 kommuner möts. Efter en stunds vandring var vi halvvägs. Vid halvvägspunkten kunde vi grilla korv och äta våra smörgåsar. Någon hade med sig en biff. Det fanns många som ville grilla samtidigt och därför var det trångt vid grillstället, som var stadigt och bra gjort. Vi stannade här för ungefär en timme före vi fortden studerandes vandring är lång satte vandringen längs stigen. Stigen omringade Savojärvi sjön. Det var blåsigt och vågorna smällde vid strandstenarna. En del bestämde sig att springa till parkeringsplatsen där bussarna väntade på oss men vi kunde ändå inte genast komma in. Bussen kom tillbaka till skolan kl Det var en bra och intressant utfärd till en av Finlands vackraste nationalparker. Atte och Rolf 8c Grillstugan blev snabbrt överfull

5 HOW TO TIE YOUR CAMEL teaterförevisning i SOS Vi har intervjuat teater Taimines två skådespelare CG Wentzel och Mikael Strömberg samt författaren, regissören Tove Appelgren. När alla elever satt sig på sina platser och blivit tysta började teatern och alla blev nyfikna över vad som skulle ske. Pjäsen började med två vuxna män som lekte bebisar. Detta väckte många olika åsikter i publiken, vissa bra andra dåliga. How to tie your camel är den avslutande delen i en trilogi av Tove Appelgren, de två andra pjäserna heter Piece of cake (1), True love sucks (2). Båda dessa pjäser har turnerat i Egentliga Finlands skolor. Den andra pjäsen, True love sucks, visades här i Sossen för två år sedan, dvs. alla i skolan har inte sett den, men detta gjorde ingenting, eftersom pjäserna handlar om så olika ämnen. Efter den lyckade teaterpjäsen stannade vi en stund kvar för att intervjua Tove och skådespelarna. När vi väntade på CG och Mikael passade vi på att intervjua Tove först. Tove intervjuas av fr.v. Sofia, Ida och Varifra n fick du idé érna till dén ha r pja sén? - Nå det är så att jag har barn själv i er ålder och äldre och ibland så tänker man som vuxen att man inte alltid är den bästa att prata med om just sex, porr och alkohol osv. Så det blir jobbigt för båda parterna, och det finns många frågor att få svar på just i den här åldern (14-16) som man inte vågar fråga sina föräldrar. Därför är Tove glad över att hon kommit in på författarbanan. Men förutom sin författarbegåvning är hon också regissör och skriver bilderböcker, det är hennes sätt att uttrycka sig själv. Vad har du ta nkt gö ra nu na r trilögin a r ö vér, ta nkér du gö ra fléra pja sér söm a r riktadé a t ungdömar? - Vi får se nu när det handlade löst om samma personer i alla tre. Men jag tänkte jag kanske skulle börja göra något för lågstadiet i ett senare skede. Tove har nyligen flyttat hit till Åbo med hela sin familj och börjat studera på Åbo Akademi för att bli psykolog och till det går all hennes tid just nu. Vad var dét viktigasté du villé fa fram i dénna pja s? - Om man kunde säga det viktigaste skulle man inte behöva göra skådespel av det. Utan man skulle kunna säga det rakt ut. Alla kan på det sättet få en egen tolkning av det de såg. Jag tycker att, eftersom det händer mycket mera i en människas huvud så är det man får ut på papper inte resultatet av hela arbetet. Därför är alla skådespelares och andra medverkares åsikter viktiga och själv tar jag gärna emot andras idéer. - På grund av att pjäsen är finsk och svensk har vi spelat pjäsen också i finska skolor. Hur har dé finska élévérna réagérat pa tva spra kighétén? Erin (bakom Tove) - Medierna har haft häftiga åsikter om svenskarna och det har säkert reflekterats på de finska elevernas åsikter. Men vi har aldrig blivit hotade eller något sådant. Oftast när pjäsen är slut verkar eleverna nöjda.

6 En av de viktigaste frågorna vi hade var: Hadé ni sjalva svarighétér méd déssa val nar ni var unga? CG: Själv gillade jag inte skolan då jag var liten. Jag bara råkade halka in på teatern då jag var 15 år. Så i själva verket valde teatern mig och inte jag teatern. Mikael: Själv har jag gått i gymnasium, sedan skolat mig i mediabranschen, efter det naturproducent- skap och först efter det teater. - Det är viktigt att föräldrarna tar ställning och säger vad de tycker, för annars måste nästa generation göra det svåra valet helt ensamma. Men såklart är det slutliga valet barnets eget, säger Tove. Skådespelarna och regissören tar farväl Vilkén pjas av trilögin tyckér ni var dén tacksammasté? - Den andra det vill säga True Love Sucks, eftersom den handlar om sex, alkohol och porr. Kanske därför att eleverna visade mest intresse för ämnet och det känns som om man talar för lite om de ämnena mellan barnen och föräldrarna. Ni har jöbbat ganska sa langé tillsammans öch gjört manga pjasér tillsammans. Hur har dét varit öch vill ni förtsatta détta sammarbété? - Det har ju varit riktigt trevligt och vi har inga planer på att sluta vårt samarbete! säger alla skrattandes. Av: Ida, Söfia, Erin. Åbo svenska teater Vi gick ner torget. När vi stod utanför teatern togs vi emot av vår guide, den här gången Ida Ridberg, eftersom Maria Olin råkade vara sjuk. Hon tog oss till stora salen där hon hade en kort föreläsning om teaterns historia. Hon berättade att teatern firar sitt 175 års jubileum i år. Vi fick också veta att teatern har brunnit många gånger men alltid blivit uppbyggd igen. Förritiden kom man till teatern nästan bara för att visa upp sig själv och hur mycket pengar man hade. De rikaste satt på framplatserna medan fattigt folk satt på piphyllor och liknande. De hade t.o.m. en egen ingång. Hon berättade också att teatern är Finlands äldsta. Vi fick veta att en del av salens dekorationer är förgyllda. Sedan gick vi med gruppen upp till den högsta läktaren. Där berättade hon om takmålningen som Carl Gustaf Wetterstrand målade. I taket har man målat fyra grekiska gudinnor varav en gav namnet till delen av hansakvarteret som heter Thalia. Efter det berättade hon om den stora takkronan. Kronan har en försäkring på en miljon mark. Kronan hissas ner vart annat år för att skötas och hållas i skick. Sedan förde hon oss till sådana delar av teatern som till exempel verkstaden, målarrummet, rekvisitarummet och smink- Maria presenterar skisser på dräkter rummet. Där såg man att det var mycket på gång, eftersom halvfärdig rekvisita fanns lite här och där. Efter att vi hade sett allting gick vi ner till jackorna, som vi hade hängt i foajén. Vi tackade och sedan fick vi avlägsna oss från teatern. Elliot och Ville 8c

7 Ulappa Torsdagen den 25.9 träffades vi klockan 8 vid skolan och hämtade mellanmål från köket så vi inte skulle bli hungriga i Ulappa. Mellanmålet var en ostsemla, frukt som kunde vara en banan eller en mandarin och jordgubbs Snadi. Sedan gick vi till torget där bussen väntade på oss. Bussresan tog ca. 30 minuter, och när vi var framme gick vi en halv kilometer till ett stort, vitt hus vid havet. Vi förde in väskorna och gick till stranden där vi såg Amorella. Efter det gick vi till en sandplan där vi lekte några lekar. Första leken var James Bond och efter det lekte vi en lek som kallas musleken. I James Bond leken står en i mitten av en ring och pekar på någon, och den personen som man pekat på ska posera som James Bond. I musleken skulle alla stå i en ring och emellanåt hoppa eller sparka, som om det skulle ha funnits en mus där. Sedan lekte vi stretch där alla stod i ring och försökte fälla varandra genom att flytta på fötterna i en viss ordning. Efter en stund delades vi in i två grupper. Den ena lekte blinkmördare och den andra tändsticksleken. Blinkmördaren går ut på att en är mördare och en annan är polis. Mördaren dödar med att blinka och polisen ska lista ut vem som är mördaren. Den andra leken gick ut på att man satte en tändsticka i munnen och flyttade på en nyckelring från sticka till sticka. Sedan bytte vi grupper så att alla fick leka båda lekarna. Den sista leken före maten var äggkastning. Vi delades i par och varje par fick ett ägg. Man skulle kasta ägget till varandra och varje gång man fick fast det skulle man ta ett steg bakåt, så långt tills ägget gick sönder. Efter det var det mat. Förutom skolans matsäck fick man ta med egen mat och de som ville fick grilla korv. Nästan alla pojkar åt ute och alla flickor åt inomhus. De som hade ätit snabbt gick runt och utforskade huset, som var stort och skrämmande. Några lekte också kurragömma och andra lyssnade på musik. När vi hade haft en stund fritid skulle alla samlas i det stora rummet, för att sedan leka flaggleken. Vi skulle delas in i två grupper och gömma en flagga. När båda grupper hade gömt flaggorna skulle man söka den andra gruppens flagga och hämta den tillbaka till det stora rummet. Efter flaggleken satte vi alla stolar i en ring med stolsryggarna mot varandra, för sedan lekte vi stolsleken. Där skulle alla gå runt stolarna och när musiken pausades skulle vi sätta oss, men det fanns inte tillräckligt med stolar åt alla, så det fanns alltid en som inte hade stol, och på det sättet gick man ut ur leken. Vi packade ihop våra saker och gick ut till sandplanen. Där lekte några kramleken där man skulle krama någon och viska vem den personen skulle krama till näst. Resten lekte kirkkis, som är ungefär som bollen i burken. När klockan blev 12:45 gick vi till busshållplatsen och väntade där ca 15 minuter tills bussen kom. Vi gick av bussen på torget och skoldagen var slut! Ulappadagen var alltså en annorlunda dag fylld av lekar och eftersom vädret ännu till var bra, var det nog en dag man gärna bytte bort en skoldag mot. Johanna, Erika och Linda i 7b 7f på innelekar (foto:lilli)

8 Sarah Vi intervjuade hissa-och samhällsläraläraren Sarah Hankalahti. Vi började med att fråga om hon har trivts i Sossen. Hon berättade att hon har trivts bra med så många trevliga kolleger och elever runt omkring sig. Sarah utbildade sig X och har jobbat i ett hög- och lågstadium i Pargas. I början var hon inte säker om hon ville bli historielärare eller skulle hon i stället studera vidare och jobba t ex. på ett museum. Hon testade i varje fall hurdant det är att jobba som lärare och tyckte om det väldigt mycket. Därför har hon fortsatt med arbetet. Till näst frågade vi hurdan en bra lärare är enligt henne. En som inspirerar och lyssnar på eleverna, svarade hon ivrigt. Själv tycker Sarah att hon är lite för snäll som lärare. Sarah är väldigt intresserad av Japans historia och tycker om att besöka olika utställningar och läsa böcker som har och göra med landets kultur. Hon tycker också om manga. Annars tillbringar hon en stor del av fritiden med att motionera, t ex. med att gå på gym och springa. Till näst frågade vi om hissa eller samhällslära var hennes favoritämnen redan när hon själv gick i skolan. Hon tyckte nog om båda ämnena, men hennes alldeles favorit var psykologi. Hennes mål som lärare är att få eleverna att bli intresserade och lära sig nya saker, också om man lär sig något vid sidan om ämnet tycker hon att det är bra och roligt. Till näst frågade vi vilket ämne hon själv tycker mer om att lära: hissa eller samhällslära och varför. Hon berättade att det är samhällslära, för att ämnet är roligt och lite svårt att försöka göra mer intressant. Fast en hissa-/ samhällsläralärare borde tycka mer om historia. Hon berättade också att på sjuan är eleverna oftast väldigt intresserade av hissa. Men det är ändå ganska svårt att säga vilket ämne eleverna är mer intresserade av, för de har inte båda ämnen hela högstadiet. Till sist ville vi veta vilka teman eleverna är mest intresserade av. Som svar fick vi att det beror på eleven, men oftast är det något som har och göra med deras egna liv som familjetyper, straff osv. Också många elever är intresserade av krig i historia. Tack Sarah, det var fantastiskt att få intervjua dig! Elsa och Nella 8c Sarah fotad i samband med Halloweenfirandet

9 Lisa Bjärbo på besök Lisa Bjärbo är 34 år och hon publicerade sin första bok år Förra veckan var vi över till Arbis och lyssnade på hennes föreläsning. Hon berättade om hurdant det är att vara författare och speciellt hur det är att skriva ungdomsböcker. Lisa har hela sitt liv läst mycket böcker och redan i vår ålder ville hon bli författare. Nuförtiden läser nog ungdomar mindre och hon tycker att det är tråkigt, för att läsandet var en viktig del av hennes barndom. När hon börjar skriva en ny bok får hon sina idéer från sitt eget liv och saker som är nära henne. Därför är hon inte så pigg på att skriva t.ex. fantasy, för det är inte nära henne och hon gillar inte heller att skriva om onaturliga saker. Ibland tar det planerade personantalet slut och hon måste lägga till en eller flera karaktärer till berättelsen. Att skriva färdigt en bok kan också ta flera år, berättar Lisa. Vissa dagar får man inte skrivet något alls och så vissa dagar väldigt mycket. Hon försöker att skriva mellan kl. 9 och kl.16 och det blir skrivet ca 5-6 sidor på en bra dag. Det viktigaste är inte språket, berättelsen är den viktigaste, säger hon till sist och med det slutade intervjun. Det var trevligt att ha en författare på besök. Lisa har skrivit några ungdomsromaner och av dem har skolan två. En del av oss har startat läsa Allt jag säger är sant men kan inte ännu kommentera boken. Av: Tilda, Kristel och Sofia 8c Intervju med Lisa i Arbisutrymmet

10 Riktning Särkänniemi! Den 15 augusti åkte klass 9B på klassresa till Tammerfors. Vi hade en hyrd buss som vi hade i eget bruk under hela resan. Halvvägs till Tammerfors stannade vi på en ABC för att äta lunch. Efter att vi hade ätit hade vi en liten stund på oss för att t.ex. köpa något i butiken innan bussen skulle starta mot Särkänniemi. Under den pausen blev en i klassen stucken av en bålgeting och måste få akutvård. Vy från Näsinneula-tornet på 168 m Resan kunde fortsätta och det bar iväg mot Särkänniemi, där vi spenderade större delen av dagen. När vi kom in på nöjesområdet gick alla åt olika håll och började åka attraktioner. Ja, så heter de alla hjul och karuseller; laitteet som ni vet! Till vår lilla otur började det regna och åska efter bara en liten stund, och då stängdes de flesta av parkens åkattraktioner. Som tur klarnade vädret upp snabbt igen och åkattraktionerna togs i bruk. En av de flitigast använda var Tornado, som är en berg- och dalbana. Från Särkänniemi åkte vi till campingområdet där vi skulle övernatta. Framme på campingen inkvarterades vi i några små stugor. Efter att alla kommit till ro hade vi fritid ända till maten. Under fritiden simmade många i sjön eller spelade bollspel. Senare på kvällen grillade vi mat vid stranden. Efter maten fanns det ännu möjlighet att bada bastu och förstås simma, vilket många gjorde. Alla hade jättetrevligt och när alla hade bastat klart så chillade vi tillsammans. När det mesta av godsakerna tagit slut begav sig större delen av klassen mot stan för att hitta en butik som var öppen, medan andra beställde kebab. Efter en lång tröttande dag somnade alla snabbt. Följande dag åt alla morgonmål på campingen tillsammans. Efter frukosten rullade bussen mot Ideapark, där vi hade fritid. De flesta shoppade medan de som inte ville kunde tillbringa tiden i en spel- park. Efter shoppingen åt alla mat på Rax tillsammans. Därefter rullade bussen åter tillbaka mot Åbo. Koncentrationsträning? Alla var nöjda och belåtna med klassresan. De flesta önskade att den inte skulle ha tagit slut så fort men så är det alltid med det roliga. Jenny Isaksson & Max Nurmi

11 Intervju med 7:or Det här året finns det ca 120 nya 7:or i Sossen. Vi ville intervjua några av dem, om hur deras skolgång har börjat här bland oss. Nedan de fyra frågorna och så foto med svar. Hur trivs du i Sossen? Vad är ditt favoritämne? Är högstadiet bättre än lågstadiet? Har du fått många nya vänner? Wilma Saarinen 7d 1 Bra 2 Gymnastik 3. joo 4. joo Alexandra Mäkelä 7d 1. Bra 2. Rella, hissa, musik 3. Högstadiet är bättre 4. Joo Julius Sjövall 7a 1.Jo, det är roligt här 2. Gymnastik 3. Jo 4. Jo Nicklas Teriö 7d 1. Bra 2. Hussa 3. Joo 4. Joo Manolis Gustavsson 7f 1. Bra 2. Hussa, slöjd 3. Högstadiet bättre 4. Joo Ines Brusila 7a 1. Bra 2. Gymnastik, musik, rella 3. Joo 4. Joo

12 Saloborna i vår skola I vår skola går det just nu 4 Salobor. Vi intervjuade dem om deras skolväg, och hur deras bussresa går till. Först frågade vi vilken tid de måste vakna på morgonen, och svaret blev 6-tiden förutom en som måste vakna redan 5:30. Två av eleverna tycker att det är tungt att vakna tidigt men de två andra tycker att det är lätt. Deras bussresa från Salo till Åbo räcker ca 55 minuter och under den tiden brukar de oftast spela på telefonen, sova eller lyssna på musik. En av Saloborna berättade, att hobbyn tar så mycket tid att han måste bo hos sin syster när han har träningar. Till sist frågade vi ännu varför de valde Sossen. De berättade att för den största delen av dem var det deras föräldrars val att eleverna skulle gå i Sossen. Från vänster Elis och Noah i 9e samt Henrik och Tobias i 7b Tyskutbytet Lotta och Wilhelmiina 8c S:t Olofskolan och den tyska skolan IGS-Wilhelmshaven har redan i många år samarbetat och ordnat utbyten för sina elever. Detta år deltog 32 tyska elever och 32 finländska. Detta var bara den första delen av utbytet för och i april kommer vi att resa till Tyskland. Som dagbok får ni ta del av vårt program här: Lärarna + Rikard Måndag kväll När vi träffades på kvällen i hamnen, var alla finländare spända och nervösa. Man hade stora förväntningar inför de kommande tio dagarna. När vi först såg tyskarna stelnade vi och kunde inte prata ordentligt. Efter en lång och pinsam stund hittade vi äntligen våra tyskar och hälsade dem välkomna. När de första kramarna var kramade, gick vi tillsammans och hämtade reseväskorna från deras hyresbuss. Sedan gick var och en tillsammans med sina familjer hem.

13 Dag 2, onsdag På onsdag började dagen med sightseeing för tyskarna. De åkte i buss runt omkring i Åbo och fick se olika sevärdheter, mest kyrkor av olika slag. Efter skolan gick alla tillsammans till Kuppis bowlinghall. Vi hade 1,5 h tid att bowla, men det var få som orkade bowla hela tiden. Efter bowlingen fanns det inget arrangerat program, så alla fick göra vad de ville. Dag 3, torsdag Torsdagen var en av de dagar då tyskarna var hela dagen med oss i skolan. Timmarna gick som normalt, och några lärare försökte använda sina rostiga tyska språkkunskaper. Sista blocket hade vi tyska som tillval. Timmen var ganska stökig men rolig, pga. att det fanns nästan dubbelt så många elever i klassrummet. I början av timmen spelade vi framför klassen upp våra minidialoger, som vi förberett förra tyskatimmen. Att hålla dessa dialoger var väldigt pinsamt, för trots allt har vi läst tyska bara i ett år och några månader! På kvällen träffades vi framför HK-arenan för att få våra ishockeybiljetter. Matchen vi skulle se var TPS-JYP. Några tyskar tyckte inte det var alltför intressant att se på ishockey, när några tyckte det var så spännande att de köpte TPS-halsdukar! Dag 4, fredag På fredagen var de tyska eleverna hela dagen i skolan med oss. Det var en relativt normal dag. Efter skolan gick vi alla tillsammans till Kultatalos Rax. Mera program hade vi inte den dagen. Dag 4 & 5, veckoslut För veckoslutet hade lärarna inte planerat något program, så det var fritt fram för familjerna att komma på något att göra. Allas program var olika, men en del umgicks med mor- och farföräldrar, plockade svamp i skogen eller tog med utbyteseleven till en match där man själv spelade. Största delen av de finlandssvenska eleverna ock deras tyskar gick på lördagen till Kuppis och spelade fotboll. Vi hade också med oss bobollsgrejer, så utbyteseleverna skulle få testa lite på vår nationalsport. När vi försökte spela, blev det mest skrik för alla förstod inte reglerna. Efter att vi hade "spelat" tillräckligt gick vi till Mimi. Hos henne satt vi mest och pratade. Mimis mamma var t.o.m. så snäll att hon gjorde pizza åt oss. Alla utbyteselever och en del lärare samlade

14 Dag 6, måndag Hela måndagen var reserverad för en utflykt till Helsingfors. Det fanns inte tillräckligt utrymme i bussen för alla tyskar och oss, så lärarna lottade ut några lyckliga elever som fick följa med till Helsingfors. Vi som kom med, träffades i Luostarinvuoren koulu, och rusade till bussen genast när den närmade sig skolan. Den första och enda sevärdheten vi såg i Helsingfors var Temppeliaukion kirkko. Efter ca en halv timme i kyrkan hade vi fritid. De flesta gick runt i butiker och shoppade. Det var ganska många gäster som tyckte att det skulle ha varit roligt att se lite mera av vår huvudstad, men många var också helt nöjda. När vi anlände hem igen, var det redan sen eftermiddag. De flesta var utmattande och gick genast hem för att sova. Dag 7, tisdag På tisdagen var programmet inte värst mångsidigt. Först skulle våra gäster gå till cirkusskolan, sedan komma tillbaka till skolan och vara med på våra timmar. Efter skolan hade vi fritid, för det var ju trots allt den sista kvällen. Vi bestämde oss för att igen vistas hos Mimi, efter att förstås frågat hennes föräldrar! Sista kvällen gick åt till att spela fotboll och sjunga Singstar. När vi senare på kvällen kom hem var vi igen utmattade efter den långa dagen. Dag 8, onsdag Onsdagen var den sista dagen tyskarna var hos oss. Man kunde redan på morgonen märka att de flesta var lite utmattade efter den långa tunga veckan. De första timmarna var de tyska eleverna med oss, men efter lunchen fick de gå till Åbo centrum för att shoppa. När skolan var slut för dagen gick vi till stan och träffade tyskarna. Några dagar tidigare hade vi reserverat en tur till Megazone. De flesta spelade och tyckte det var jätteroligt. Enligt några av tyskarna har de inte något liknande i Tyskland! Övre raden fr.v Pia, Marie, Laura, Antonia, Anna och Mimi På kvällen träffades vi i hamnen, och det var dags att säga adjö. Man kunde märka att många tyckte det var tråkigt att våra gäster måste fara hem. I Viking-terminalen dröjde vi längre än man hade tänkt sig. De som hade kameror med sig hann ta många foton, före det definitivt var dags för tyskarna att stiga på båten. Man hann krama sin gäst många gånger före avfärden, men när vi sedan till slut sa de sista "Goodbye", var det lite ledsamt. Efter att en hel vecka ha umgåtts med en och samma person hela tiden, kändes det lite konstigt i början att få vara ensam igen. Säkert saknar många av oss redan våra tyska vänner, och ser fram emot resan till Tyskland. Nu då det skrivs är det bara ca 150 dagar kvar! Alina, Lisa och Emilia 9c

15 Alisa är i topp inom Disco Dance Alisa Välimaa började dansa då hon var fyra år gammal men började med disco dance då hon var på årskurs tre. Hon har dansat disco i sex år, hon dansar nu i en förening som heter Studio Dance effekt. Alisa gör det här för att det är roligt och inte en så vanlig danssort. Jag har dansat många olika dansstilar men den som blev min favorit är just Disco dance. Disco Dance är en blandning av balett, aerobics och dans. Det är en mycket snabb och konditionskrävande sport. Alisa måste hålla sin kondis uppe genom att t.ex. gå på gym, gå ut och jogga och förstås alla träningar som hon går på sex gånger i veckan som vanligtvis tar ca 2 timmar, men någon gång 3-4 timmar. Hon tar också privatlektioner. Eftersom Alisa har så mycket träningar kan det bli stressigt med skolan. Jag brukar göra alla läxor och läsa till prov på söndagar men om jag har super mycket skolarbete kan det vara att jag måste skippa träningarna. Det gör jag ändå inte ofta. Många har slutat just p.g.a. att det har blivit för mycket press med skolan. Alisa in action Disco dance är inte en så värst vanlig sport i Finland, men det är en mycket stor sport i Danmark, Sverige, Norge och Ryssland. Alisas förening är en ny förening grundad av flickornas föräldrar efter att det hade blivit problem i den förra föreningen. Men fastän föreningen är ny har de klarat sig i både FM och VM. I FM klarade de sig så bra att de utsågs att representera Finland i VM i Turin i Italien. Där placerade de sig som 10:e av 36 lag i gruppnumren. Disco dance är inte bara en krävande sport. Här finns också risk för att skada sig. Det vanligaste problemet kommer i knäna och ryggen, vilket Alisa redan har varit med om. Själv har hon inte skadat sig desto allvarligare, men någon gång kan det komma en viss övertrötthet, vilket kan i värsta fall leda till att kroppen blir helt lam och talförmågan försvinner, vilket hon också har varit med om förra året. Det var helt hemskt, jag kunde inte tala eller röra mig. Jag låg bara i sängen och kräktes. Först senare kunde jag prata lite och äta. Hela känslan i kroppen kom först tillbaka under natten.

16 Laget med Alisa i mitten I tävlingar är utseendet lika viktigt som själva dansen. Inför en tävling tar det 2-3 timmar att sminka sig, laga håret och få kläderna i ordning. Det normala som alla i gruppen skall ha är: hårförlängningar, lösögonfransar, brunkräm (eftersom det är starka ljus mot scenen och man ser bättre ut om man är brun). Alisa klagar på att det är jättejobbigt att tvätta bort brunkrämen efter tävlingarna. Normal tid för ett program är ca 2 min som man övat in i ett år. Musiken på tävlingar får man inte välja, utan det finns antingen en dj eller en spellista med musik på platsen. Det betyder att man alltid dansar till en låt eller remix, som man inte redan tränat till. Men takten till en låt måste alltid vara 145 takt. Ibland kan takten i låten byta mitt under dansen och det kan någon gång vara svårt att fortsätta koreografin. Speciellt nybörjare brukar ha svårt med det här. Alisa har fått massa nya kompisar med den här hobbyn och är tacksam för det, och så är det ett super kiva sätt att spendera sin fritid på. Hon tror att hon kommer fortsätta dansa disco dance också i framtiden. Ida och Erin 8c

17 Örkki Med ett duns är jag på golvet, igen. Ett klingande ljud hörs genom hela klassen och jag går i två delar. Alla rosk sprids på golvet under min ägares pulpet. Jag gissade att det här kommer att hända, varför måste Sofia låna mig till Linnea igen? Hon tappar mig alltid på golvet. Konstigt nog har jag ännu inte spruckit eller gått sönder, det skulle inte vara bra. Jag skulle inte kunna ha roligt mera och jag borde kastas bort. Att vara en pennvässare är inte alltid så lätt, vet du. Jag har fallit, blivit tappad, tömd och fylld. Cirkeln tar aldrig slut. Men jag är redan van, jag har varit Sofias pennvässare i nästan tre år nu och både jag och hon hoppas att vi inte ännu skiljs åt. Jag lyfts upp från golvet och byggs upp igen. Jag blir nerkastad på bottnen av ryggsäcken i det vänstra hörnet. Det är mitt hem på sätt och vis. I det mörka hörnet spenderar jag för det mesta min tid. Jag tas ut bara för att vässa pennor i mig, i mina ögon. Ser du, pennvässarhålen i mig liknar ögon som faktiskt var början till hela mitt liv. Jag har nångång funderat om man tyckte att jag såg rolig ut på fabriken jag gjordes i. Såg arbetarna där likadant på mig som Sofia och alla andra som känner mig? Månne den personen som kom med idén att göra en trekantig pennvässare skrattade åt det konstiga föremålet hon eller han uppfunnit? Jag kommer ihåg dagen när Sofia köpte mig på Tiimari tillsammans med en penal, pennor, linjal och gummi. Det var för tre år sen, jag kan inte förstå att det är så länge sedan! Man tyckte att jag såg ut som en gullig varelse, så Sofia och hennes vänner gav mig namnet Örkki. Man uttalar namnet med ett franskt uttal så att 'r' grumlar i halsen. Jag tycker om mitt namn, det passar mig. Det räckte inte att bara ge ett namn till mig, det var ännu något som fattades. Man började rita ögonbryn och en mun på mig. Oftast är jag glad men nångång ser jag ledsen, flörtig eller till och med arg ut, beroende på hur roligt Sofia, Linnea eller Helene har det. Förr brukade jag också ha en tejpbit runt mig för att undvika situationen att jag skulle öppnas när jag faller på golvet. Tejpen brukade likna ett svettband man har runt huvudet, men jag har inte haft ett på länge. Tejpen finns i en annan penal, tyvärr. Under tiden jag levt med Sofia har jag varit med om allt möjligt och sett olika saker. Jag har blivit begravd under böcker och häften av olika slag. Inte gör det ont, jag har ju hårt skal men jag hamnar alltid underst. Jag har varit med i många skolväskor och väskor till olika ställen, där man möjligtvis behöver en pennvässare. Jag har sett och träffat nästan alla personer som Sofia är i kontakt med, vänner och familj. Några förstår inte idén med mig, de ser på mig som på en vanlig pennvässare. Några dyker rakt in i den roliga världen där jag har ett eget liv. Jag tycker att lektionerna är den roligaste delen på dagen, när jag får sitta på pulpeten eller bordet och följa med vad som händer. Allt ser så stort ut och människorna är så stora, när man tittar på dem från bordsytan, jag är ju så liten. Jag kan inte själv röra på mig eller prata, så när någon har tråkigt, sätter de mig att dansa genom att snurra på mig med fingrarna eller plocka upp mig och sätta mig att gå. Det är roligt. Sofias kompisar ger mig också oftast en röst. Om man tar upp det Örkki - glad och nöjd på bordet här med att falla på golvet, så ropar de 'nooo' när jag är där. Sofia tycker faktiskt synd om mig när jag falller, hon tror att det gör ont, fast det inte gör. Några skråmor har jag nog fått med tiden. Smutsig är jag också.

18 Jag skulle önska att jag fick vara mera utanför väskan i skolan och hemma. Jag älskar mitt jobb som pennvässare och skulle inte kunna tänka mig vara något annat, som t.ex. en penna eller ett gummi. Ett gummi blir mindre och mindre med varje skrivfel och till slut finns inget kvar, eller så är gummit för slitet för att göra sin uppgift. En penna blir kortare för varje gång ändan är för trubbig och måste vässas. Sen blir pennan för kort och kan inte längre användas. Det är mitt jobb att vässa pennorna så att de blir kortare, men det bryr de sig inte om, de förstår och accepterar sitt öde och sin framtid. Allt varar ju inte för evigt. Jag hoppas ändå att jag i evighet skulle få finnas här i Sofias väska och att jag alltid får vara hennes pennvässare. Sofia har sagt att jag är den bästa pennvässaren hon haft och det är den bästa känslan jag någonsin haft. Jag kommer att fortsätta mitt pennvässarliv på samma sätt i framtiden som hittills. Sofia Pettersen, 9E KLASSUTFÄRD MED 9A FÖRSTA DAGEN Vi hade i klassen under det senaste året på olika sätt samlat in pengar för att på 9an göra en klassutfärd. Det hade bland annat ordnats middag för vänner och bekanta, gjorts något talkoarbete och sålts teaterbiljetter och nu skulle då äntligen den mycket omdiskuterade resan bli av. Alla ryms med! Fredagen den 5. september kl.9.30 startade vi från skolan med siktet inställt på Nagu. Vi var 23 elever, klassföreståndaren Raimo och 3 klassföräldrar. Resan tog ungefär två timmar och framme i Kirjais hade vi möjlighet att i den lilla bykiosken handla lite snacks. Från Kirjais fortsatte färden sedan med två taxibåtar till en ö som heter Brännskär. De som vågade stanna ute på däck blev jätteblöta när vattnet slog in men i det sommarvarma vädret torkade kläderna snabbt, så det gjorde inte så mycket. Programmet på Brännskär var närmast att spela paintball. Vi delades in i två grupper av en ledare och de som inte var i tur att spela fick istället äta mellanmål och bekanta sig med området. En del gick för att bada och en del klappade fåren som fanns på ön. När alla hade fått spela åkte vi tillbaka till Kirjais med taxibåtarna (och blev blöta igen!) Tillbaka vid Kirjais bystrand fick vi äta hamburgare i en liten restaurang som fanns där. Efter maten hade vi fritid och några gick för att spela volleyboll på en plan som låg bredvid övernattningsstället. De allra modigaste vågade ta sig ännu ett dopp i det kalla vattnet, men det var fortfarande ganska varmt ute så det gjorde nog inget. På kvällen grillade vi korv och så blev det armbrytning mellan en kille och en tjej och när tjejen till sist vann så börja alla andra också att köra armbrytning. Ännu senare på kvällen var det också några som hade tänkt ta sig ner till byn men detta kunde förhindras av klassföräldrarna som var med på resan för att hålla ordning.

19 ANDRA DAGEN Efter frukosten var det dags att packa sakerna och bära ut dem. Sen var det bara att vänta på bussen som visade sig vara försenad. Vi fick alltså hitta på någonting att göra under tiden och en av klassföräldrarna fyllde en flaska med stenar och vi skulle gissa hur många stenar det var. De som vann fick dela på en påse marsmellows. Till slut kom bussen i alla fall och Paintballinstruktioner för en del av gänget vi blev smått chockade när vi upptäckte att det var en stadsbuss och inte en resebuss vi skulle åka med, men resan hem till Åbo gick bra och vi var alla en hel del erfarenheter rikare efter vår lilla klassresa. skrivet av: Annie Atterlöf, på uppdrag av klass 9a Maze Runner Thomas vaknar i en hiss. Han har ingen aning om hur han har hamnat där eller vem han är. Det enda han kommer ihåg är det egna namnet. Hissen stannar och ljuset tränger sig in när dörrarna öppnas. Utanför står en hop med pojkar i ungefär samma ålder som Thomas, som inte de heller kommer ihåg annat än sina egna namn. De hjälper honom upp från hissen. Han ser sig omkring i gläntan som befinner sig i mitten av en enorm labyrint. Problemet är att ingen vet hur de skall hitta vägen ut. Hissen kommer upp till labyrintens mitt en gång i månaden med mat och en ny pojke varje gång. Så har det hållit på i tre år. Allting förändrades när hissen kom upp ett par veckor för tidigt. I hissen fanns det då ingen mat, inga kläder, men en flicka. På något konstigt sätt verkar Thomas känna henne från förut. I flickans hand finns en lapp där det står: Hon är den sista NÅGONSIN Efter det förändras allt. Allt det här såg vi på bio ett veckoslut i oktober. Eftersom manuskriptet finns i bokform, ville Kenneth att vi skulle läsa boken Skribenterna på lässtund i bibban också och kanske kunna jämföra boken med filmen Boken heter på svenska Maze runner, i dödens labyrint och är skriven av James Dashner. Boken var på många sätt olik filmen som vi beskrivit här ovan men själva berättelsen var ändå ungefär samma. Det var bara en del detaljer som man gjort annorlunda i filmen. Filmens premiär i USA var 19 september, och den går som bäst på bio i Finland. I filmen spelas huvudpersonen Thomas av Dylan O Brien. Sofia G och Sofie i 8c

20 Lägerskola vid fjord och fjäll Internordisk lägerskola ordnas varje år i fyra olika länder. Länderna som deltar är Finland, Sverige, Norge och Danmark. S:t Olofsskolan har privilegiet att vartannat år delta i lägret i Bergen i Norge. Det här året var det vår klass, 9F, som tillsammans med Katariinan koulu, fick åka till Bergen för att spendera en vecka med andra elever från Norden. Alla visste att resan från Åbo till Bergen var lång. Det hindrade inte oss från att vara förväntningsfulla. Det var ju ändå en resa utan störande föräldrar, fastän Matto och Nina var med. När vi stod där på skolgården och vinkade farväl till våra föräldrar och väntade på bussen tror jag inte att någon var annat än glad. Hela resan räckte sammanlagt nio dagar, varav vi spenderade fem på lägerskolan. Båtresan var det första som överträffade våra förväntningar. Vi var nästan hela tiden tillsammans och hade roligt. Vi var till och med tillsammans med Nina och Saarukka en stund. I slutet av kvällen sjöng Saarukka All You Need Is Love på vår begäran, men klockan tolv, när vår tystnad redan töjts med en timme, tvingade lärarna oss att gå och sova. Resan till Kongsberg, vår första övernattning efter båtresan, var ingenting jämfört med vad som väntade, när vi närmade oss Bergen och lägerskolan. Vi körde upp och ner på små vägar på berg och i dalar. Utsikten var fantastisk hela vägen till Bergen. Vi körde förbi flera hundra meter höga vattenfall och många kilometer långa tunnlar. Fastän vi inte hade många kilometer att köra och utsikten var fantastisk, tog resan ändå länge och var ganska tung i och med att vägen var krokig och smal för en stor buss. Trots fjällens ofantliga skönhet fanns det också negativa sidor med höga, branta berg. I början verkade en bussresa genom Norge som en prima idé, men så började åksjukan göra sig påmind. Det som vi inte tog i beaktande var att till vackra, stora, branta fjäll hör också smala, slingriga vägar med branta kurvor. Till vår räddning hade vi en skicklig chaufför som hittade sin väg längs med bergens krångliga rutter. Lägergården i Hålandsdalen Eftersom detta var en internordisk lägerskola kom hit människor från Göteborg i Sverige, Århus i Danmark och såklart från Bergen i Norge. Vi var den sista nationen som anlände till Hålandsdalen, där vi skulle tillbringa vår tid i Norge. När vi kom fram, var det göteborgarna som först tagit över basketplanen. Danskarna var uppe i övrevåningen och spelade kort, medan norrmännen var nere vid pingisbordet och spelade pingis.

21 Anne, en kort och hurtig äldre kvinna är rektor för lägerskolan. Hon ordnade och styrde hela veckan och hjälpte till med allt möjligt oberoende av om du var dansk, svensk, finsk eller norsk. På lägret fanns alltså elever från alla de nordiska länderna, förutom Island. I varje rum fanns det två eller flera från alla deltagande länder, så långt det fungerade, eftersom alla rum inte hade lika många sängar. Varje land skulle bidra med ett programnummer om sitt eget land. Katariinan koulu visade en video, medan vi ville visa hur man dansar snuspolka. Med färggranna folkdräkter stod 9F i en parkö och väntade på att få uppträda i Finlands kvällsprogram. Då klassen tågade ut på gården framför de norska, svenska och danska eleverna med telefonerna färdigt framme för att filma vår ringdans, tänkte vi om det ändå kunde finnas något annat finländskt att visa, då resten av länderna endast hade berättat om sitt land och haft frågesporter. Pilgrimer på vandring Norges största attraktioner är förstås alla berg och fjordar. Bergen i Norge är vassa och färggranna och ser väldigt bra ut tillsammans med fjordarna. Fjordarna är hundratal meter djupa åar som ligger mellan berg. Ett paradis för en fotograf. På tisdagen delades vi upp i två olika grupper. Den ena gruppen fick Äkta pilgrimer? uppleva en trevlig kanottur, medan den andra måste vandra i ungefär sju kilometer i mycket dålig terräng. Utsikterna var dock ganska fina. Bussen tog oss till början av en dal, som endast var en 300 meters stigning. Lite före halvvägs kom vi till en stor brant som steg med ungefär 100m. Man kunde antingen ta den tråkiga vägen rakt upp, där vi fick klättra en stund, eller så kunde man ta den längre, lite mera intressanta rutten runt branten. När vi väl kommit upp på berget, där vi skulle äta lunch, så ändrade naturen från skog till myrmark. Det var också mycket vackert att se på vägen som vi gått till lunchplatsen. Där fanns det en liten sjö. Vattnet var drickbart och det var några som simmade där. När vi fortsatte att gå gick vi på en hal väg upp på ett fjäll, som såg helt ut som om det skulle vara från filmen Sagan om Ringen. Emilia tycker det var absolut något av det finaste hon sett under hela resan. Vår guide Inge berättade en hel del intressanta och mycket fakta om platsen. Dessutom hade han humor. När en av oss frågade honom på skoj om vi skulle springa ner för fjället, så utbrast han: Springa?! och sedan rände han iväg nerför bergsstigar i full fart, och några följde efter hack i häl. Faktiskt så kan vi vara stolta över oss själva efter att ha sprungit lika fort nerför berget, som den där bergsgeten till norrman. Denna händelse kan lugnt utnämnas till veckans höjdpunkt. Pausgymnastik

22 Resan hem Resan hem gick bra och det kändes som om resan bara hade tagit några timmar. Det var inte roligt att lämna alla man just hade blivit bra kompis med. Vi hade ganska roligt i bussen; alla pratade med varandra och bara hade det skönt. När vi kommit hem fortsatte vi att hålla kontakt med våra nya vänner. På skypen har vi fått höra om deras normala liv. Alla verkar roliga och vi tror att vi kommer att prata med dem mycket i framtiden också! Överlag var hela Norgeresan en fantastisk upplevelse och vi är väldigt tacksamma för att ha en så bra klass och klassanda. Resan var troligen den bästa upplevelsen vi någonsin haft och någonsin kommer att ha tillsammans. Klass 9f Animationsutställning i Logomo På fredagen gick vi med klass 7b till Logomo för att se på en animeutställning. Animationen i Finland firade 100 år. Alla sjuor hade i tur och ordning fått vara med om utställningen. Vi började med att se massvis med olika vaxdockor och tavlor från olika animationsfilmer. Animationsdockorna var väldigt bra gjorda och de såg mycket äkta ut. Där fanns också olika aktiviteter som t.ex. ansiktsspikar och kretskortsvärlden. Vid ansiktsspikarna skulle man sätta sitt ansikte i spikar, som trycktes in vid beröringen. På andra sidan fanns det en kamera som tog en bild av ansiktsformen och sedan sändes den till en tv som gjorde alla bilder till en film. I kretskortsvärlden fick man göra olika ljud med hjälp av elektricitet. Kretskortsvärlden ( här på fotot) var en miniatyr av Åbo. På en stor vägg visades även en film som handlade om en ensam gubbe som rökte hela tiden. Snart började det växa ut en vårta ur hans midja. Senare fick vårtan ögon och mun och de två började röka tillsammans. När vårtan fyllde ett år dog han. Vi fick senare uppgifter att göra, som till exempel att känna igen ett antal av tavlorna som var från animationsfilmer. Där fanns bland annat Mauri Kunnas, Mumin och Urpo & Turpo. Efter att vi hade varit på Logomo i ca 40 minuter fick vi sluta skoldagen där. Hela utställningen var riktigt intressant. Eleverna i 7b

23 Sofia Jansson i Sossen vid Tove Janssons 100-års jubileum: Tove talade om saker som är eviga. Då Tove Janssons brorsdotter, Sofia Jansson, besökte vår skola för att tala om Tove vid den hyllade finlandssvenska författarens hundraårs-jubileum, lyckades vi få en intervju med henne. Vi frågade om Tove, hennes släkts konstnärlighet och givetvis diskuterade vi även Mumin. Efter att ha fått vänta en liten stund på vår tur, sätter vi oss ner med den muntra Sofia Jansson. Stämningen är lätt och trevlig då intervjun kör igång med frågan om släktens konstnärlighet påverkat henne själv. Sofia menar att hon påverkas mycket, både negativt och positivt 24 timmar i dygnet. - Ja, det skulle man nog kunna säga, i allra högsta grad. Det är ju mitt jobb, och när jag kommer hem från jobbet är jag fortfarande Toves brorsdotter. Hon säger vidare att det enda sättet för henne att inte påverkas skulle vara att ta ett flygplan någonstans långt bort, där ingen någonsin har hört om Mumintrollet eller Tove Jansson. Trots detta understryker hon att uppmärksamheten mest är positiv. Att vi vill diskutera Mumin kommer knappast som någon överraskning, så då vi ställer våra frågor ger hon vana och utförliga svar. Läste dina föräldrar Muminberättelser för dig när du var liten? - Man läste mycket och högt för mig, ofta Muminböckerna men inte uteslutande dem. Jansson berättar att hon även fått uppläst Sommarboken, och att hon speciellt kommer ihåg den. - Jag måste säga att jag inte kommer ihåg Muminböckerna som böcker de speciellt skulle ha läst högt för mig. Det var jättevanligt förr att läsa högt, så man läste allt möjligt. Har du en favorit bland Muminfigurerna - vem och varför? - När man jobbar med dem är det svårt att välja, eftersom de alla har sina för- och nackdelar. Jag har ju Muminmuggar hemma, och vilken mugg det är som fastnar i handen är beroende på hur jag känner mig på morgonen. Trots att Sofia själv inte har någon egentlig favorit, berättar hon trots allt för oss att Lilla My är populärast i Finland. Även själv tycker hon om Lilla My och säger att figuren är ganska tuff. Sofia Jansson i skolbibban

24 Muminberättelserna är givetvis legendariska, och de går att läsa om och om igen i nästan vilken ålder som helst och Sofia låter oss förstå att hon i sitt jobb hela tiden läser om böckerna. Därför passade vi på att diskutera olika synpunkter på berättelsernas handling med henne: Har din uppfattning om Muminberättelsernas mening ändrat under åren? - Jo, det har de. När jag läste dem som yngre läste jag dem mer som berättelser, alltså mer på ett ytligt plan. Nu när jag läser dem på nytt, ser jag att Toves berättelser har också en djupare mening. Sofia Jansson anser att texterna har att göra med mänskliga problem, snarare än att de hör till någon fantasihistoria eller sagohistoria. Toves berättelser handlar överhuvudtaget om hur människor är tillsammans. - Hon talar om saker som är eviga, som t.ex. att känna sig ensam eller att känna samhörighet, äventyrslust eller om att vara inkluderad eller exkluderad. Alla möjliga teman som jag tycker berör var och en idag. Tycker du att Mumin har satt sin stämpel på dagens barnböcker? - Jag tror att många barnboksförfattare ser Tove som en slags förebild. Inte minst för att hon var en erkänd barnboksförfattare men sen också för att hon både illustrerade och skrev. Enligt Sofia Jansson har Toves böcker även öppnat dörrar för andra finska författare utomlands, och underlättat för dem att få sina verk översatta till främmande språk. - Faktum är att via Muminböckerna finns det andra barnboksförfattare som har en inkörsport till olika möjligheter. Så det är lätt att förklara hej, jag är en författare från samma land som Tove Jansson och jag skriver också barnböcker. Efter Muminböckerna var det dags att diskutera själva orsaken till att Sofia var här, nämligen Tove Jansson själv. Vi frågar Sofia ifall hon lärt sig något speciellt av Tove, något som format henne till den person hon är idag. Sofia berättar att hon lärt sig att vara så fördomsfri som möjligt. - Det är mycket roligare om man kan välkomna alla istället för att stänga dörren i ansiktet på andra, oavsett om man är liten, stor, svart, vit, lurvig eller slät. Det är viktigt att man ger folk en chans. Har du något speciellt barndomsminne med Tove? - Jo, det har jag nog. Sofia berättar skrattande att Tove var ganska barnslig, men att det var mycket roligt. Tove tyckte om att dansa, samtidigt som hon kunde skratta åt sig själv och göra roliga saker. Tove även var en utmärkt kompis. - Det jag kanske tyckte mest om var det att utan att vara tillgjord så var hon ens kaveri. Hon kunde vara med i grejer på ett sätt som var jättetilltalande. Då intervjun börjar glida mot sitt slut hinner vi ännu ställa frågan: Tycker du om att läsa och vilken är din favorit bok av Tove? - Jag tycker om att läsa. Dessvärre har jag inte hemskt mycket tid, jag är så trött på kvällarna att jag somnar med ansiktet rakt i boken. Jag tycker bra om Sommarboken, för att den är belägen på en ö ute i skärgården, en ö väldigt lik den jag själv vuxit upp på. Det känns jättenära och på något sätt kanske lite underligt, eftersom man nästan börjar tro att det som händer i boken är sant. Det verkar som om det inte skulle vara en bok, utan snarare verklighet, trots att det är fiktion. Emilia E, Sara, Emma och Frederika 9e Typiskt foto på Tove Jansson

25 Sommarboken av Tove Jansson Tove Jansson är ju mest känd för bokserien om Mumin, men som kanske inte alla känner till har hon också skrivit flera andra böcker. En av dem är just Sommarboken. Den utgåvan som vi har läst är en jubileumsutgåva, utgiven specifikt för Tove Janssons hundrade födelsedag. Mark Levengood har skrivit det tolvsidiga förordet, som handlar om hur han relaterar sin barndom till Tove Janssons berättelser. Sommarboken är egentligen en vuxenbok som utspelar sig på en liten ö i Finska viken. Huvudpersonerna är Sophia, hennes farmor och Sophias pappa. Trots att den klassas som en vuxenbok passar den för alla åldrar, unga som gamla. Egentligen så är boken en samling fristående historier. Den lilla flickan Sophia ger ett barnsligt drag åt boken. Med sin typiskt barnsliga nyfikenhet och upptäckarlust är hon en karaktär som alla barn kan känna igen sig i. Hon är ganska arrogant, på samma sätt som de flesta små barn är. Hon tycker om att spela tuff, men ibland skiner osäkerheten igenom. Farmodern är den som kommer med henne på äventyren och uppmuntrar hennes upptåg och hyss, men samtidigt håller hon alltid ett vakande öga på barnbarnet och fungerar som den som visar Sophia livets rikedomar och delar med sig av sin erfarenhet. Pappan spelar egentligen en mycket liten roll i historierna om Sophia och hennes farmor. Han är en ganska normal människa och det gör honom oemottaglig för öns hemligheter och dess magi. Pappan lever sitt liv utanför Sophias och farmoderns slutna cirkel. Han påverkar inte Sophia på samma sätt som hennes farmor, men fungerar som en gräns och som en trygghetsfaktor i hennes liv. Ur invånarnas synpunkt är ön det perfekta samhället och dess invånare har alla sin specifika roll och plats på ön. Det här gör att utomstående inte passar in i samhället på ön hur de än försöker. Detta syns tydligt i historien om när Sophia får en vän på besök till ön. Det slutar med att flickan känner sig utfryst av Sophia. Allmänt är viktiga teman i boken ålderdom och ungdom, vänskap, livet i ett slutet samhälle, livserfarenhet och människans plats i naturen. Naturen spelar en viktig roll i farmors och Sophias liv. Den är nästan som en magisk plats eller iallafall verkar den så för dem. I naturen leker de barnsligt med varandra, de fantiserar, bygger upp små städer och lever en stor del av sitt liv just där. Miljöerna beskrivs otroligt bra med mycket detaljer och ibland kan det kännas som om man själv är med farmor och Sophia i skogen eller på klipporna vid stranden. Boken utspelar sig förstås under sommaren, men tiden verkar inte spela så stor roll på ön. Dagarna kommer och går utan att man tänker desto mer på det. Datum, månad eller år nämns aldrig och det ökar känslan av att ön är en magisk plats. Detta är en ganska enkel och barnslig bok om man bara ser det som är skrivet, men ju mer man läser mellan raderna ser man de filosofiska undertonerna i berättelserna. Sommarboken är en av Tove Janssons mindre kända böcker, men man borde inte underskatta den för det. Om du tycker att den verkar intressant så läs den absolut! Som tidigare nämndes passar den för alla åldrar och vi rekommenderar den varmt. Anna Ahlbäck och Rikard Wikström 9a

26 Dagstidningsgallup De flesta tycker att dagstidningar är viktiga, så vi ville klargöra bl.a. vilka dagstidningar som kommer hem till elevernas familjer och hur eleverna läser. I gallupen deltog ca 180, dvs. ungefär hälften av skolans elever. Först frågade vi vilka dagstidningar som kommer till elevernas hem. Turun Sanomat och ÅU (som tvåa) prenumereras av de flesta. Det är ändå också en del som får hem någon Helsingforstidning. Det var överraskande nog dryga 20 hem som inte får någon tidning över huvudtaget. Tyvärr blev det inte klart vilka tidningar Annat står för. aldrig dagligen ofta Närmare 20% bland oss vill dagligen eller åtminstone ofta läsa tidningen. Knappt 10% är de som i princip inte alls bryr sig om den. Klart störst är den gruppen som sällan eller ibland ser i tidningen. Som vi ser är pappersformat på tidningen fortfarande det man mest gillar. Många bläddrar ändå gärna i båda formaten. sällan ibland Vi ställde också frågan vad man tror att en årsprenumeration av en dagstidning kostar. Det var inte lätt att gissa rätt men bland de här tidningarna blir medeltalet ungefär 300 euro. I gallupen framgick det också att ungdomar helst läser sport men världspolitik intresserar också. Vissa föredrar lokalt. papper Viktor, Sebastian och Emil i 8c