Nationell läkemedelslista nu! En kvalitativ studie av läkarnas behov av en nationell läkemedelslista

Transkript

1 Nationell läkemedelslista nu! En kvalitativ studie av läkarnas behov av en nationell läkemedelslista UTREDNING Augusti 2016

2 Sveriges läkarförbund 2016 Emma Spak, ledamot i Sveriges läkarförbunds förbundsstyrelse och ordförande i Läkarförbundets råd för läkemedel, IT och medicinteknik Camilla Damell, utredare Kajsa Holmberg, utredare Sveriges läkarförbund Box 5610, Stockholm Telefon: E-post: info@slf.se 2

3 Innehållsförteckning Sammanfattning Inledning Syfte Metod Lägesbeskrivning Informationsbristens konsekvenser Minskad patientsäkerhet Ökad stress bland vårdpersonalen Ineffektivitet och resursslöseri i vården Svaga incitament för noggrann journalföring En nationell läkemedelslista behövs Vilken information behöver läkarna? Varför behöver läkarnas veta ordinationsorsak? Varför behöver läkarna se ordinationshistorik? Varför behöver information delas? Patientens integritet Integrering med journalsystemet Alla ordinationer måste finnas i läkemedelslistan Informationen i läkemedelslistan måste vara sann Hur vill läkarna arbeta med listan? Hur ska informationen presenteras? Ansvar för läkemedelslistan Avslutande kommentarer

4 Sammanfattning Läkarförbundet anser att en samlad nationell läkemedelslista är den enskilt viktigaste åtgärden för att nå målet om säker och ändamålsenlig läkemedelsbehandling för alla patienter. För att bidra till att en nationell läkemedelslista införs har Läkarförbundet genomfört en behovsanalys avseende läkemedelslistan ur ett läkarperspektiv. Syftet är att beskriva läkarnas behov av information om patientens läkemedelsbehandling. Vi tydliggör också läkarnas syn på vilka grundläggande förutsättningar som krävs för att listan ska bli användbar i praktiken. Läkarnas definition av en nationell läkemedelslista är en gemensam informationskälla för hela sjukvården där patientens alla aktuella och tidigare läkemedelsordinationer finns samlade. För att läkemedelslistan ska fungera måste den innehålla alla ordinationer, från öppen- och slutenvård och från privata såväl som offentliga vårdgivare. En nationell läkemedelslista måste också, för att vara användbar i praktiken, innehålla all väsentlig ordinationsinformation (substans, form, dos, styrka, administrering, behandlingstid, ordinationsorsak och ordinatör), uppmärksamhets- och varningsinformation, expedierings- och administreringsinformation samt receptinformation. Ordinationsorsak, det vill säga varför ett läkemedel har satts in, ändrats eller satts ut, är särskilt avgörande och krävs för att nya ordinatörer ska kunna värdera pågående behandlingar. Ordinationshistorik måste också finnas tillgänglig för att undvika tidigare kända biverkningar och överkänslighetsreaktioner. Av både funktionalitets- och integritetsskäl bör informationen tillgängliggöras efter behov. Att den nationella läkemedelslistan blir fullt integrerad i journalsystemen är ett absolut krav från läkarna. Ett nytt system vid sidan av journalsystemet som kräver dubbeldokumentation eller är reducerat till en hitta och titta -funktionalitet kommer inte att användas och saknar därför värde. För att läkarna ska kunna lita på att uppgifterna i en nationell läkemedelslista är korrekta måste listan även vara komplett och sann. Detta innebär att den information som förs in måste vara standardiserad och att alla ändrade ordinationer och avslutade behandlingar verkligen måste dokumenteras. Sist men inte minst måste informationsdelningen med kommunal vård, apotek och patienter också förbättras. Ordinatörer måste kunna makulera tidigare utfärdade recept, och ändrade eller utsatta ordinationer måste automatiskt uppdateras i receptregistret. Att patienten får tillgång till samlad, korrekt och fullständig information om sin egen läkemedelsbehandling är i sin tur en förutsättning för att hen ska kunna ta en aktiv roll i sin egen behandling. 4

5 1 Inledning Läkarförbundet har länge arbetat för införandet av en nationell läkemedelslista med information om patientens fullständiga läkemedelsbehandling, oberoende av hur och var läkemedlet når patienten. Målet är en säker och ändamålsenlig läkemedelsbehandling för patienten, och en god arbetsmiljö för de yrkesgrupper som är involverade i denna, såsom läkare, sjuksköterskor och farmaceuter. Denna målbild delas i grunden av alla de aktörer som är delaktiga i patientens läkemedelsbehandling från patienterna själva och deras företrädare, till läkare, sjuksköterskor, farmaceuter och deras arbetsgivare. Under hösten 2015 presenterade e-hälsokommittén ett förslag till ny lagstiftning som skulle göra detta möjligt. 1 I den efterföljande remissrundan motsatte sig dock ett par tunga remissinstanser förslaget, bland annat för att man ansåg att det saknades en tillräcklig beskrivning av behovet av en nationell läkemedelslista. Även Läkarförbundet efterlyste i sitt remissvar en behovsanalys utifrån vårdens och patienternas perspektiv. Läkarförbundet tog under hösten 2015 initiativ till ett rundabordssamtal där alla centrala aktörer samlades för att diskutera en framtida nationell läkemedelslista, som tillgodoser såväl patientsäkerheten som integritet. Under samtalet diskuterades avsaknaden av en konkret behovsanalys och vikten av att man analyserar informationsbehoven utifrån de olika användarnas perspektiv. Då samtliga aktörer direkt involverade i läkemedelsbehandling inom hälso- och sjukvården under lång tid varit överens om det grundläggande målet en nationell läkemedelslista hade behovet av att konkret och i detalj förklara varför en sådan lista verkligen behövs aldrig uppmärksammats. Aktörerna har heller aldrig diskuterat vad som egentligen avses med nationell läkemedelslista och om man egentligen avsåg samma sak. 1.1 Syfte För att komma vidare mot målet med en nationell läkemedelslista vill Läkarförbundet på ett konkret och utförligt sätt beskriva läkarnas behov av information om patientens läkemedelsbehandling. Vi vill också tydliggöra läkarnas syn på läkemedelslistan, samt vilka grundläggande förutsättningar läkarna anser krävs för att listan ska bli användbar i praktiken. Som ytterst medicinskt ansvariga för patienternas vård har läkarna fundamentala insikter i vilka problem dagens splittrade och ofullständiga läkemedelsinformation 2 skapar, och hur informationsbehovet egentligen ser ut. Dessa insikter vill vi förmedla till samtliga parter som kommer vara involverade i skapandet av en nationell läkemedelslista från lagstiftning till teknisk lösning, implementering och verksamhetsutveckling för en ändamålsenlig användning av listan. 1 Nästa fas i e-hälsoarbetet (SOU 2015:32) 2 Med läkemedelsinformation avses i den här rapporten information om patientens läkemedelsbehandling. 5

6 1.2 Metod För att uppfylla syftet genomfördes tre fokusgruppsdiskussioner med läkare. Grupperna rekryterades från, och genomfördes i, tre olika landsting och regioner: Västra Götaland, Kalmar och Stockholm. Dessa valdes för att uppnå största möjliga variation i de deltagande läkarnas befintliga tillgång till läkemedelsinformation, då detta kan antas påverka vilka informationsbehov som upplevs. I nuläget är en av de viktigaste bestämningsfaktorerna för läkarnas informationstillgång hur många olika journalsystem som används inom landstinget. I detta avseende har de tre landstingen och regionerna i fråga vitt skilda förutsättningar. Detta illustreras i diagram 1 nedan. Diagram 1. E-receptförskrivningens fördelning mellan journalsystem 2016 VG-regionen Stockholm Kalmar Källa: E-hälsomyndighetens e-receptstatistik Varje färg representerar ett journalsystem från vilket förskrivning av e-recept gjorts. De gröna fälten representerar dosrecept från ordinationsverktyget Pascal. För att ytterligare fånga upp olika perspektiv och kunna ge en så fullödig bild som möjligt av läkarnas behov konstruerades varje fokusgrupp med kliniskt verksamma läkare från olika medicinska specialiteter, mottagningstyper, driftsformer och arbetsplatser. Då upplevelsen av olika arbetssätt och journalsystem kan variera utifrån ålder och yrkeserfarenhet säkerställdes även en viss spridning av dessa faktorer bland läkarna i grupperna. De slutliga fokusgrupperna bestod av 6-8 läkare per grupp, totalt 21 stycken varav 11 kvinnor och 10 män. Läkarförbundet ansvarade själva för att rekrytera och bjuda in deltagarna. Varje fokusgruppdiskussion pågick i cirka 2 timmar och genomfördes av undersökningsföretaget Ipsos seniora konsulter Maria Hedengren och Eva Danielsson under april Ansvariga utredare från Läkarförbundet satt med och lyssnade på samtliga gruppdiskussioner. Som grund för diskussionerna användes en intervjuguide som togs fram av Ipsos utifrån frågor definierade av Läkarförbundet. Guiden fungerade som vägledning i samtalen, men det gavs även möjlighet att ta upp sådant som låg utanför guiden och ansågs väsentligt för undersökningens syfte. Samtliga läkare som deltagit behandlas anonymt i resultatredovisningen, vilket innebär att ingen specifik information eller specifika citat ska kunna härledas till enskilda personer. Som komplement till de tre gruppdiskussionerna med läkare genomfördes under augusti 2016 även en kortare, kompletterande fokusgruppsdiskussion med företrädare för andra nyckelaktörer i patienters läkemedelsbehandling. Deltagarna var Ann Johansson, vice ordförande i Vårdförbundet, Clary Holtendal, professionsutvecklare för Sveriges Farmaceuter, Birgitta Karpesjö, 6

7 kommunikationsansvarig för Apotekarsocieteten, Marie Stéen, ledamot i Handikappförbundens styrelse, samt Sofia Karlsson, ansvarig för jämlik hälso- och sjukvård vid Handikappförbunden. Diskussionen, som syftade till att relatera läkarnas informationsbehov till övriga aktörers, leddes av Emma Spak, ordförande i Läkarförbundets råd för IT, läkemedel och medicinteknik. 2 Lägesbeskrivning Idag finns ingen samlad, fullständig källa till information om patienters läkemedelsbehandling. Den information som finns är utspridd mellan ett stort antal källor av olika typ och tillgänglighet. Listan som läkarna idag kallar läkemedelslistan är den information som finns i det egna journalsystemets läkemedelsmodul. Vad denna lista faktiskt innehåller skiljer sig kraftigt mellan olika vårdgivare. Det här med läkemedelsinformation är lite av ett detektivarbete, nästan som släktforskning Läkare, Göteborg För vissa vårdgivare innehåller läkemedelslistan i journalen endast information om de läkemedel som ordinerats inom den egna enheten. Ibland är denna så liten som en specifik klinik eller mottagning, men oftast rör det sig om ett specifikt sjukhus eller vårdcentral. Detta gäller exempelvis majoriteten av alla privata vårdcentraler i Västra Götalandsregionen, S:t Görans sjukhus i Stockholm, och många små privatägda specialistmottagningar runt om i landet. För andra vårdgivare innehåller listan även information om de läkemedel som ordinerats på andra enheter i landstinget som använder samma journalsystem samt tillämpar sammanhållen journalföring. I landsting som domineras av ett enda journalsystem, vari sammanhållen journalföring tillämpas, innebär detta att läkarna har tillgång till ordinationsinformation från nästan samtliga landstingets vårdgivare. Ett sådant exempel är Kalmar läns landsting. Majoriteten av landets vårdgivare återfinns mellan de två extremtyperna ovan. Totalt används ett 20-tal olika journalsystem i Sverige, 3 med varierande möjlighet att dela information mellan användare. Även den minoritet av vårdgivare som har tillgång till information om nästan samtliga läkemedel som ordinerats inom det egna landstinget saknar i praktiken fullständig information om sina patienters läkemedelsbehandling. För det första saknas ordinationer från privata vårdgivare med andra journalsystem inom det egna landstinget, liksom ordinationer som utfärdats i andra landsting. Detta gäller både sådana läkemedel patienter från det egna landstinget har fått utfärdade på annan ort, och läkemedel patienter på genomresa fått utfärdade i sina hemlandsting. I takt med att patienter blir alltmer rörliga, och vården allt mer högspecialiserad, har det blivit vanligare att patienter har vårdkontakter i flera landsting. Patienter kan flytta, uppsöka vård även under semester eller släktbesök i andra landsting, eller välja att söka vård i landsting med kortare vårdköer än hemlandstinget. Just Kalmar är ett landsting där många svenskar semestrar, vilket gör problemen med ofullständig information om patienters läkemedelsbehandling betydande trots att nästan samtliga vårdgivare i det egna landstinget delar ordinationsinformation. 3 E-hälsomyndighetens e-receptstatistik

8 EXEMPEL FRÅN PRIMÄRVÅRDEN En nyinflyttad kvinna i 80-årsåldern kommer till vårdcentralen för receptförnyelse av sina blodtrycksmediciner. Patienten har också ett hjärtflimmer och har tidigare gått hos en kardiolog som skött all medicinering. Kardiologen patienten träffat på sjukhuset på den nya orten hänvisar dock till vårdcentralen för alla mediciner utan direkt koppling till hjärtflimret. I vårdcentralens journalsystem finns ingen information om patienten. Patienten besvarar frågan Vilka läkemedel står du på? med Det kan väl du se i datorn. Tillsammans lyckas patient och läkare med hjälp av läkemedelsförteckningen och patientens goda minne skapa en lista med aktuella blodtrycksmediciner, ett antidepressivt läkemedel och en sömntablett. Patientens nya kardiolog har dock skrivit ut ett nytt hjärtläkemedel som patienten inte hämtat ut och som därför saknas i läkemedelsförteckningen. Då sammanhållen journalföring inte tillämpas här krävs ett långt telefonsamtal till sjukhuset, en akut utskrift av kardiologens journalanteckning samt ett fax för att få en komplett lista till stånd. Ett samtal till apoteket klargör att det finns två uttag kvar på patientens gamla hjärtmedicin, som patientens nya kardiolog satt ut enligt den faxade journalanteckningen. För att patienten inte ska hämta ut denna av misstag måste receptet makuleras, vilket bara kan göras via apoteket. Att sammanställa en korrekt läkemedelslista är ett detektivarbete. Även en patient med gott minne kan ha svårt att hålla ordning på handelsnamn och doseringar. Ofta blir informationen En liten vit för humöret, en simva-nånting för blodfetterna och så bluefish (generikaföretagsnamnet) för blodtrycket. Patientens egna handskrivna lappar är alltjämt oftast den mest korrekta listan över vad patienten faktiskt använder för läkemedel. I bästa fall kan ytterligare information kring vissa av dessa patienters läkemedelsbehandling hittas i den Nationella Patientöversikten (NPÖ). NPÖ är ett system som gör det möjligt för vårdgivare att dela journalinformation över landstings- och journalsystemsgränser samt med kommunerna. Detta kräver dock dels att vårdgivarna i fråga är anslutna till NPÖ, dels att patienten ger sitt samtycke till att informationen delas. Idag är alla landsting formellt anslutna till NPÖ. Bland kommuner och privata vårdgivare är täckningsgraden lägre. Att en vårdgivare rent tekniskt har möjlighet att dela information genom NPÖ betyder inte nödvändigtvis att det görs i praktiken varierar arbetssätten från klinik till klinik. De deltagande läkarna menar därför att den information som faktiskt finns i NPÖ är pålitlig, men att man aldrig kan lita på att den är fullständig. Om information saknas helt för en patient kan det lika gärna betyda att patientens husläkare inte inhämtat patientens samtycke som att patienten inte gett sitt samtycke, eller helt enkelt inte ordinerats några läkemedel under överskådlig tid. NPÖ är också ett helt separat system från journalen och läkemedelsmodulen, vilket kräver separat inloggning. 8

9 För det andra finns en rad viktiga informationsmängder om patientens läkemedelsbehandling utanför journalens läkemedelsmodul. Det gäller exempelvis information om patientens innestående recept, som återfinns i receptregistret, samt information om vilka recept patienten faktiskt hämtat ut, vilket finns i läkemedelsförteckningen med 15 månaders historik. Både dessa register förvaltas av e-hälsomyndigheten. Läkemedelsförteckningen är tillgänglig för läkare med patientens samtycke. Receptregistret har läkarna inte tillgång till, med undantag för dosrecept. Receptregistret och vårdgivarnas läkemedelsinformation, t.ex. i journalsystemens läkemedelsmoduler, synkroniserar inte med varandra då lagen idag inte tillåter att information delas mellan receptregistret och journalen. Det betyder att läkarna aldrig kan veta fullt ut vilka innestående recept patienten faktiskt har, och om gamla recept på läkemedel som satts ut ligger kvar och riskerar att hämtas ut av misstag. Information om dosjusteringar och ändrade administrationsinstruktioner som inte ger upphov till ett nytt recept saknas också i receptregistret, och är därmed okända både för apotekspersonalen och för de patienter som vill använda informationen om sina sparade recept som minnesstöd. Medan läkare använder journalsystemets läkemedelsmodul för att utfärda e-recept på enskilda läkemedel används genomgående ett annat system, Pascal, för att utfärda dosrecept. Dosrecept utfärdas främst till patienter som står på ett stort antal läkemedel och av en eller annan anledning har svårt att hantera administrationen av sina läkemedel. Pascal och dosreceptet ersätter då alla de enskilda recepten. Totalt är det ungefär 10 procent av alla recept som förskrivs på just dos. Idag överförs generellt ingen information automatiskt mellan Pascal och journalens läkemedelsmodul. 4 För att information om dosordinationer ska återfinnas i läkemedelsmodulen krävs därför att läkaren för över informationen från Pascal manuellt. Då samtliga ovanstående system bygger på receptinformation saknas genomgående information som rör rekvisitionsläkemedel, det vill säga läkemedel som administreras till patienten från vårdgivaren och därför inte renderar några recept. Rekvisitionsläkemedel ordineras främst inom slutenvården men har blivit vanligare även i den specialiserade öppenvården. Rekvisitionsläkemedel ges ofta vid avgränsade tillfällen, men är ofta mycket potenta och kan ha stor inverkan på andra eventuella läkemedel och behandlingsval. Några exempel är cellgifter, läkemedel inom beroendevården eller smärtlindring som administreras av avancerad sjukvård i hemmet (ASIH). Sist men inte minst finns ingen garanti för att informationen i någon av dessa källor speglar vilka läkemedel patienten verkligen tar, vilket till syvende och sist är den absolut viktigaste biten i informationspusslet. Detta innebär att patienten själv i praktiken är läkarens bästa informationskälla. Många av läkarna som deltog i fokusgruppsdiskussionerna ansåg exempelvis att den enda information om patientens läkemedelsbehandling man verkligen kan lita på är de egna, handskrivna lappar patienter och/eller anhöriga ibland tar med sig till mötet med vården. 4 Det är redan idag juridiskt möjligt att dela information mellan journalen och Pascal, och det kan inte uteslutas att det finns vårdgivare som integrerat Pascal i journalsystemet. Inga av läkarna i våra fokusgrupper, eller några andra läkare vi varit i kontakt med, har dock i praktiken denna möjlighet idag då deras system fortsatt är separata och inte kommunicerar med varandra. 9

10 De flesta patienter har inga handskrivna lappar över sin läkemedelsbehandling. Genomsnittspatienten har snarare, enligt de läkare vi pratat med, ganska begränsad koll på vilka läkemedel de tar. Förväntan är istället att läkaren ska ha full information om detta. Utöver dessa helt vanliga patienter med fokus på annat än sin läkemedelsbehandling finns också ett betydande antal patienter som på grund av låg eller nedsatt kognitiv förmåga inte har möjlighet att själva komma ihåg alla detaljer i sin läkemedelsbehandling. Andra patienter, t.ex. med begränsade kunskaper i svenska, kan ha svårt att kommunicera den information de trots allt har, inte minst i akuta situationer där tolk saknas. Diagram 2. De olika källorna till läkemedelsinformation I vårdmötet Pascal Listan i journalen på vårdcentralen Patientens minne Patientens handskrivna lapp Vårdmöte Receptregistret Journalanteckningar hos privatläkaren Delningslista på vårdavdelning Nationell patientöversikt Läkemedelsförteckningen Listan i journalen på sjukhuset 10

11 3 Informationsbristens konsekvenser Att läkare idag endast har tillgång till osäker, ofullständig information om patienters läkemedelsbehandling, oavsett var och hur de arbetar, har flera allvarliga konsekvenser. 3.1 Minskad patientsäkerhet Idag tvingas läkare regelmässigt fatta beslut om patienters fortsatta läkemedelsbehandling utan fullständig information om den befintliga och historiska läkemedelsbehandlingen. Detta innebär att läkare riskerar att ordinera nya läkemedel som i kombination med patientens okända dito orsakar undvikbara biverkningar, skadliga interaktioner eller överdoser. Läkare riskerar även att ordinera läkemedel som patienten redan har innestående recept av, vilket kan utnyttjas av personer med eget missbruk eller personer som säljer receptbelagda läkemedel. Har jag tillgång till en uppdaterad, aktuell och korrekt lista har jag lättare att göra en riktig bedömning och det blir bättre kvalitet på förskrivningen. Läkare, Stockholm Att olika system och källor till läkemedelsinformation vare sig synkroniserar eller kommunicerar med varandra tvingar också läkare och annan vårdpersonal att dagligen överföra information mellan system manuellt. Detta innebär en ständig risk för att misstag begås och information tappas bort. Även den mest kompetenta läkare kan slinta med fingret på tangentbordet, eller glömma någon detalj när hen avbryts i arbetet av otaliga larm eller kollegor som frågor om råd. De intervjuade läkarna betonar att information om patientens läkemedelsbehandling i praktiken är ett viktigt verktyg även vid diagnostisering och handläggning, särskilt i akuta situationer. Om en medvetslös patient kommer till akuten kan information om att patienten har en pågående behandling med blodförtunnande eller krampförebyggande läkemedel vara direkt avgörande för att rätt beslut fattas under de efterföljande minuterna. Osäker och ofullständig läkemedelsinformation försvårar detta, med ökad risk för feldiagnostisering och felbehandling som följd. Flera läkare i våra fokusgrupper lyfter också att bristfällig information om patienters läkemedelsbehandling, så som saknad information om ordinationsorsak och generikautbyte, gör det mycket svårt att värdera behandlingen. Även detta utgör i förlängningen en allvarlig patientsäkerhetsrisk, då verkningslösa eller i värsta fall skadliga behandlingar kan löpa på utan att upptäckas och ersättas av potentiellt effektiv behandling. Sammanfattningsvis anser läkarna unisont att dagens bristfälliga information om patienters läkemedelsbehandling är en allvarlig patientsäkerhetsrisk. De stora skillnaderna i tillgång till läkemedelsinformation mellan landsting, arbetsplatser och vårdenheter är också en orsak till att patienter idag får ojämlik vård. Trots att man gräver i olika journalsystem får man inte hela bilden. Läkare, Stockholm 11

12 EXEMPEL FRÅN BARNSJUKHUSET Patienten, en 7-årig pojke, står på listan för transplantation. Han kommer till barnsjukhuset från annat landsting för inskrivning på högspecialiserad vårdavdelning under jourtid inför operation. En papperslista med aktuella läkemedel ingår i bifogad dokumentation. Det sker en manuell överföring av informationen på patientens papperslista med läkemedel till barnsjukhusets elektroniska läkemedelsmodul. Under inskrivningen får inskrivande läkare tre sökningar och blir avbruten flera gånger med frågor från personal på avdelningen. Efter operationen behöver patienten vård på barnintensivvårdsavdelning och flyttas därför till annat barnsjukhus, med annat journalsystem. Automatisk överföring av patientens läkemedelsinformation är inte möjlig utan det sker åter en manuell överföring. Det upptäcks att patienten fått flera doser av en fyra gånger för hög dos av protonpumpshämmare, och att felet begicks vid första inskrivningen. En bidragande orsak till felet var att ordination i ena systemet skrivs i antal administreringstillfällen per dygn och i det andra system enligt tidsintervall. Avvikelsen Lex Maria-anmäls. Efter intensivvård flyttas patienten åter till inskrivande avdelning och åter sker en manuell överföring av läkemedel, då de elektroniska systemen inte kommunicerar. Under transporterna registreras eventuella läkemedel i ytterligare ett separat elektroniskt system. Vid utskrivning till hemlandstinget får patienten och föräldrarna en papperskopia av befintlig läkemedelslista. Under vårdtiden är patienten föremål för fyra vårdövergångar, fyra manuella överföringar av läkemedelsinformation, två elektroniska läkemedelsjournaler och ett allvarligt fel. Med en gemensam läkemedelslista som även inkluderar ordinationer i slutenvård skulle manuella inskrivningar med risk för fel kunna minimeras. 3.2 Ökad stress bland vårdpersonalen Att dagligen vara tvungen att fatta beslut med avgörande betydelse för människors hälsa på basis av osäker, ofullständig information skapar stor stress för läkare och annan vårdpersonal. För att minimera riskerna för patienten, och veta att man som läkare åtminstone har gjort allt man kunnat för att fatta korrekt beslut, tvingas läkarna lägga mycket tid på att agera läkemedelsdetektiver. All den tid som går åt till att söka igenom otaliga digitala system, ringa, faxa, tyda lappar och journalanteckningar innebär i sin tur ytterligare stress, då det hela tiden finns ett berg av andra mycket viktiga arbetsuppgifter med stor betydelse för patienternas hälsa. Stressens påverkar följaktligen inte bara vårdpersonalens arbetsmiljö negativt, utan riskerar även att leda till försämrad vårdkvalitet. Läkarna är fångade i en rävsax orsakad av bristen på korrekt, fullständig läkemedelsinformation. 12

13 3.3 Ineffektivitet och resursslöseri i vården All tid läkare idag måste lägga på att leta efter läkemedelsinformation hade, med en samlad pålitlig Som det är nu har jag 20 minuter källa till läkemedelsinformation, istället kunnat läggas på att faktiskt diskutera och optimera patientens på mig vid patientbesöket. Efter 15 minuter vet jag fortfarande inte vad läkemedelsbehandling. Osäker och ofullständig information om patienters läkemedelsbehandling får mina gamla tanter har för läkemedel. Hade jag vetat från början hade också i praktiken konsekvenser för patienters vård jag kunnat utnyttja tiden bättre och och behandling även utanför läkemedelsområdet. Flera läkare poängterar att de ofta väljer att överutreda patienter med misstänkt ofullständig läkeme- göra ett bättre jobb för patienten. delsinformation, eller vårda patienter inneliggande Läkare, Stockholm enbart för att kunna observera att inga oförutsedda läkemedelsinteraktioner eller biverkningar uppstår. Utöver att överutredning och undvikbara inskrivningar kan vara till skada för patienten är det också ett stort slöseri med vårdens begränsade resurser. Detsamma gäller de läkemedel som dubbelförskrivs och, ofta till hög kostnad för både individen och samhället, hämtas ut i onödan, för att vare sig läkare eller patient har tillgång till korrekt information om patientens övriga läkemedelsbehandling. 3.4 Svaga incitament för noggrann journalföring Idag kan läkare aldrig lita på att någon källa till läkemedelsinformation verkligen är fullständig och korrekt. Detta gör att läkarna har svaga incitament att själva vara noggranna i sin läkemedelsdokumentation, särskilt eftersom de arbetar i en miljö med ständig tidsbrist och andra, ännu mer pressande arbetsuppgifter. Den undermåliga informationen skapar således en ond cirkel, där även ny information som förs in i olika journalsystem och register är bristfällig. Det finns en uppgivenhet och en känsla av att det inte spelar någon roll hur noggrann man är för det går ändå inte att lita på systemet Läkare, Stockholm Enligt de intervjuade läkarna är problemen särskilt stora vad gäller dosjustering, där information ofta endast ges muntligt, samt utsättning av läkemedel, där läkemedlet ifråga ofta endast upphör att administreras eller förskrivas utan att information om behandlingsavslut förs in i läkemedelsmodulen. Detta leder till att aktuell, relevant information om patientens faktiska pågående läkemedelsbehandlingar drunknar i daterad, irrelevant information om avslutade dito. En distriksläkare i vår undersökning berättade exempelvis att han flera gånger besökts på vårdcentralen av patienter som enligt journalens läkemedelslista stod på tre olika dropp information om utsättning har inte förts in i journalen när patienten skrivits ut från sjukhus. 13

14 4 En nationell läkemedelslista behövs Behovet av en nationell läkemedelslista diskuteras ofta bland läkarna och deras kollegor. Det finns en förväntan på att en nationell läkemedelslista ska införas och att den kommer att vara lösningen på många av de brister som råder idag. Med hjälp av en nationell läkemedelslista skulle de informationsglapp och brister vid överföring mellan olika vårdinstanser som förekommer idag kunna överbryggas. För patientsäkerheten skulle det enligt läkarna öka sannolikheten att rätt läkemedelsbehandling ges till rätt patient, vid rätt tillfälle och på rätt sätt. En nationellt samordnad läkemedelslista skulle innebära en förbättring även för andra yrkesgrupper så som sjuksköterskor inom hemsjukvård och äldreomsorg samt farmaceuter på apotek. 4.1 Vilken information behöver läkarna? Varje läkemedelsbehandling kräver värdering av risker och nytta. Den som gör en ordination ska inte bara ta ställning till det enskilda läkemedlet utan även beakta en mängd olika faktorer, som patientens hälsotillstånd, ålder, känd överkänslighet, andra pågående behandlingar. Det är viktigt att ha med sig att en ordination inte enbart handlar om att påbörja en läkemedelsbehandling. Även förnyanden, ändringar och utsättning av en läkemedelsbehandling är ordinationer. De flesta längtar efter ett fungerande system med en lista man kan lita på. En enkel och lättillgänglig lista som innehåller rätt information och gör att man kan använda tiden med patienten mer effektivt Läkare, Göteborg Det pratas mycket om problemen och om vikten av att det är enhetligt, inte bara här i Kalmar utan även över regiongränser och mellan olika typer av verksamheter och vårdenheter. En patient, en lista bör vara vägledande. Läkare, Kalmar Måsten är information om när läkemedlet sattes in, av vem och på vilken indikation, samt vad det är för preparat, namn, substans, dosering, behandlingstid osv. Läkare, Stockholm För att läkaren ska kunna ta ställning till om ett läkemedel ska sättas in, ändras eller sättas ut behöver läkaren ha tillgång till information om patientens pågående läkemedelsbehandlingar. Vilka informationsmängder som behövs för att läkarna ska ha ett användbart beslutsunderlag framgår av diagram 3 nedan. De uppgifter som är kopplade till själva ordinationen benämner vi ordinationsinformation. Har patienten exempelvis någon känd allergi mot något läkemedel ska systemet uppmärksamma läkaren på detta vid ordinationstillfället. Dessa uppgifter benämner vi varnings- och uppmärksamhetsinformation. Nästa steg är att patienten ska hämta ut ordinerat läkemedel på apotek alternativt få det administrerat inom vården. Eftersom vi idag saknar system för generisk ordination sker ett generiskt utbyte på apotek och i vården. Detta innebär ofta att patienten får ett läkemedel med annat produktnamn än det som ordinerats. Därför är det viktigt att läkaren vid nästa ordination kan se vilket läkemedel patienten faktiskt fått. Denna information benämner vi expedierings- och administreringsinformation. Slutligen har läkarna i många fall behov av att se receptinformation, det vill säga uppgifter kopplade till själva receptsystemet. 14

15 Diagram 3. Vilken information behöver läkarna? Ordinationsinformation Ordinerat läkemedel Substans, produktnamn, form, dosering, styrka, administrering och behandlingstid Ordinationsorsak In- och utsättningsorsak, övriga ändringar Ordinatör Namn, funktion/titel, klinik/enhet, ort Varnings- / uppmärksamhetsinformation Allergier Interaktioner Biverkningar Dubbelordinationer Eventuella spärrar av information Behov av läkemedelsgenomgång Expedierings- / administreringsinformation Vilken läkemedelsprodukt patienten de facto fått Receptinformation Uthämtade recept Kvarvarande recept Dosrecept i förekommande fall Ändamålsenlig information om patientens läkemedelsbehandling 15

16 4.2 Varför behöver läkarnas veta ordinationsorsak? Att dela information om ordinationsorsak kan vara mycket känsligt för en del patienter. Det finns därför anledning att särskilt belysa varför läkarna behöver information om ordinationsorsak. Eftersom termer och begrepp inte alltid används entydigt vill vi inledningsvis tydliggöra definitionerna av ordinationsorsak, indikation och behandlingsändamål. Enligt Socialstyrelsens termbank är ordinationsorsak den indikation som ordinatören anger som skäl till en viss ordination. Indikation beskrivs i termbanken som den omständighet som utgör skäl för att vidta en viss åtgärd. Det kan utgöras av diagnoser, symtom, tillstånd eller eventuell risk för framtida tillstånd. Ordinationsorsak kan, men behöver inte vara, detsamma som diagnos. I läkemedelssammanhang är ordinationsorsak en omständighet som utgör skäl för behandling med ett visst läkemedel eller en viss aktiv substans. Ordinationsorsak och indikation kan alltså användas synonymt. Behandlingsändamål är skälet till behandlingen (ordinationsorsak), men uttryckt på ett sådant sätt att det enkelt kan förstås av patienten. Eftersom beskrivningen av behandlingsändamålet riktar sig direkt till patienten formuleras det ofta annorlunda än ordinationsorsaken. Enkelt uttryckt kan man säga att information om ordinationsorsak syftar till kommunikation mellan ordinatörerna medan information om behandlingsändamål utgör kommunikation mellan ordinatören och patienten. Ordinationsorsak = Skäl till att ett läkemedel har satts in, ändrats eller satts ut. EXEMPEL PÅ LÄKEMEDEL MED DUBBLA INDIKATIONER Gabapentin är ett läkemedel som i regel används för behandling av epilepsi. Indikationen är då långvarig, möjligen livslång. Utsättning måste ske mycket försiktigt. För epileptiker som ordinerats Gabapentin är läkemedlet livsviktigt och att plötsligt avbryta behandlingen innebär en stor patientsäkerhetsrisk. Gabapentin kan dock även ordineras för neurologisk smärta. I dessa fall är läkemedlet inte livsviktigt och det kan sättas in och ut utan att patienten utsätts för risk. För att kunna värdera vikten av Gabapentinbehandlingen vid biverkningar eller potentiella interaktioner, och för att kunna hantera läkemedlet rätt vid terapibyte, måste ordinerande läkare därför känna till ordinationsorsaken. Ett annat exempel är SSRI-preparat, t.ex. Sertralin, som vanligen används för behandling av depression och nedstämdhet. Även patienter som lider av premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS) får dock god effekt av behandling med SSRI. Vid depression är det mycket viktigt att läkemedlet tas kontinuerligt för god effekt och minsta möjliga biverkningar. Patienter med PMDS tar däremot oftast endast läkemedlet under två veckor till ett par dagar före menstruationen. Om förskrivande läkare inte känner till ordinationsorsaken finns därför risk att ordinationen blir felaktig och patienten får en för omfattande eller för liten behandling. Vid avslut av behandlingen spelar ordinationsorsaken och behandlingssättet stor roll för eventuellt behov av uttrappning. 16

17 Det är idag omöjligt att göra vettiga läkemedelsgenomgångar eftersom man saknar information. Läkare, Göteborg För läkarna är information om varför ett läkemedel satts in, ändrats eller satts ut en mycket viktig del i beslutsunderlaget för att kunna ge patienten en god och säker vård. Ett och samma läkemedel kan användas av olika skäl. För en patient kan läkemedlet vara livsviktigt, för en annan inte. Informationen behövs därför för att kunna värdera risk mot nytta vid ändringar i ordinationen eller insättande av annan behandling. Vid läkemedelsgenomgångar är information om ordinationsorsak helt nödvändig, för att undvika att livsnödvändiga läkemedel sätts ut av misstag, eller att onödiga läkemedel står kvar enbart för att läkaren inte vet varför läkemedlet satts in. Utsättningsorsak kan också vara väldigt viktigt att känna till för en patientsäker läkemedelsbehandling, inte minst om ett läkemedel har satts ut på grund av allvarliga biverkningar eller utebliven effekt. Avsaknad av information medför därför risker för patienter eftersom det ökar sannolikheten för att samma läkemedel kan komma att ordineras ännu en gång. Eftersom ordinationsorsak är en central uppgift för att patienten ska få en god och säker vård ska informationen enligt Socialstyrelsens föreskrifter alltid dokumenteras i patientjournalen. Ofta saknas dock uppgifterna i patientens läkemedelslista, vilket innebär att informationen inte finns tillgänglig för nästa ordinatör som behöver fatta rätt beslut om patientens fortsatta behandling. För ett fullständigt beslutsunderlag måste ordinationsorsak därför ingå obligatoriskt i en nationell läkemedelslista. 4.3 Varför behöver läkarna se ordinationshistorik? En gemensam läkemedelslista med en lång behandlingshistorik skapar trygghet kring behandlingsvalen framför allt för patienter med kroniska sjukdomar, men också för patienter med återkommande dito. Patienterna minns sällan vilka läkemedel de tidigare haft och huruvida de blev bättre eller sämre av läkemedelsbehandlingen. Det är svårt för patienten att över tid komma ihåg vilket läkemedel som gett biverkningar eller varför en dos ändrats. För att kunna ge patienten rätt behandling behöver därför läkarna i vissa situationer kunna gå tillbaka och se ordinationshistoriken. Med utgångspunkt från den ursprungliga ordinationsorsaken behöver läkarna kunna följa vilka förändringar som gjorts över tid, exempelvis dosjusteringar eller in- och utsättningar av olika läkemedel. Förutom ordinationshistoriken behöver varningsinformation finnas tillgänglig över lång tid. En överkänslighet mot ett visst läkemedel är vanligtvis livslång. Detta kan till exempel gälla vilka antibiotika som fungerat vid tidigare infektioner eller vilka antibiotika som gett svåra biverkningar. Man behöver kunna se vad som ordinerats långt tillbaka, om man till exempel var överkänslig som barn eller är allergisk mot antibiotika. Det är inte alltid patienten själv kan redogöra för detta, och dessutom förändras läkemedlen. Vissa finns inte ens kvar längre. Läkare, Stockholm 17

18 EXEMPEL FRÅN PSYKIATRIN En patient fick återfall i sin depression. Patienten visste att han tidigare provat flera sorters antidepressiva preparat och att ett av dessa hade fungerat klart bättre än de övriga. Tack vare tillgång till historik över de läkemedel han fått under senaste femton åren kunde detta läkemedel snabbt identifieras. Läkemedlet visade sig dessutom vara ångestdämpande vilket varit nödvändigt för honom på grund av de biverkningar han drabbades av under uppstarten av behandlingen. Han kunde därför med större tillförsikt påbörja behandlingen, väl medveten om att han hade en medicin som han kunde lita på. Tryggheten i detta gjorde att han valde bort sjukskrivning. Hade denna äldre information om patientens läkemedelsbehandling inte funnits tillgänglig hade insättandet av behandlingen gett patienten samma osäkerhet som första gången han drabbades, med den adderade nackdelen att han blivit besviken på vården. Osäkerheten runt behandlingsvalen hade sannolikt lett till flera vändor i vården innan patienten hade fått optimal behandling, och sjukskrivning under de veckor till månader detta skulle ta. En gemensam läkemedelslista med lång historik skulle skapa trygghet kring behandlingsvalen vid återkommande sjukdom och som i detta fall både kunna få patienten välmående snabbbare och minimera behovet av sjukskrivning. 4.4 Varför behöver information delas? Hela idén med en nationell läkemedelslista är att ha en samlad och delad informationskälla om patientens läkemedelsbehandlingar. Men vilka informationsmängder ska delas och till vem? De som ska använda läkemedelslistan är inte en homogen grupp med identiska behov. Läkaren behöver en viss information för att kunna fatta ett korrekt beslut kring en patients behandling. Patienten behöver kanske ha samma information men utformad på ett annat mer lättillgängligt sätt, för att kunna ta rätt medicin i rätt dos på rätt sätt. Vidare behöver farmaceuter och sjuksköterskor information som är anpassad efter sina arbetsuppgifter och ansvarsområden för att kunna utföra sina arbeten på ett bra sätt. Vår studie är en behovsanalys som utgått från vårdens och läkarnas perspektiv. I det fortsatta arbetet med läkemedelslistan vore det värdefullt med ytterligare behovsanalyser utifrån patienternas och andra yrkesgruppers perspektiv. Även om läkarna inte specifikt talat om vilka informationsmängder som andra kan behöva lyfte ändå läkarna i våra fokusgrupper fram att en nationell läkemedelslista skulle innebära förbättringar, inte bara för patienten och läkarna, utan även för andra yrkeskategorier och verksamheter, inte minst för sjuksköterskor inom hemsjukvård och äldreomsorg samt farmaceuter på apotek. Att det finns ett stort behov av att dela läkemedelsinformation mellan vård och kommun och mellan vård och apotek bekräftas av de representanter från Vårdförbundet och Sveriges farmaceuter som vi samtalat med. Om läkaren och patienten genom den nationella läkemedelslistan skulle ha tillgång till samma läkemedelsinformation skulle kommunikationen med patienten bli enklare. Sannolikt kommer 18

19 patientens delaktighet i och följsamheten till läkemedelsbehandlingen öka om patienten enkelt kan se vilka läkemedel hen ska ta och varför. Flertalet läkare ser ett värde i att patienten kan vara delaktig, inte bara genom att kunna ta del av informationen i läkemedelslistan, utan även genom att kunna komplettera med viss information Patientens integritet När man idag tvingas till detektivarbete tar man del av betydligt mer information än vad man gör om man bara har listan Läkare, Stockholm Det är viktigt att värna om patienternas integritet när man skapar ett gemensamt system för att samla och dela känslig information. Patientintegriteten lyftes upp som en farhåga bland läkarna i fokusgrupperna. För det stora flertalet patienter tror läkarna inte att det skulle vara några problem med att läkaren har tillgång till patientens samlade läkemedelslista. De flesta patienter förutsätter redan idag att läkaren har tillgång till all information om deras sjukdom och behandling. Läkarna anser vidare att värnandet av patienternas integritet inte står i konflikt till skapandet av en nationell läkemedelslista. Tvärtom anser många av de deltagande läkarna att en nationell lista skulle stärka patientens ställning i vården genom att öka möjligheten till insyn och delaktighet i den egna behandlingen För de patienter som av olika skäl skulle vilja dölja viss information diskuterade läkarna huruvida möjligheten att spärra information kan vara en väg framåt. Här går åsikterna bland läkarna isär. Några menade att det borde gå att göra medan andra menade att listan i så fall skulle förlora en del av sin funktion. Läkarnas reservationer handlade framförallt om förskrivning av beroendeframkallande läkemedel, där en nationell läkemedelslista skulle kunna bidra till att minska överförskrivningen. En möjlig lösning som nämndes var att förskrivning av dessa läkemedel förutsätter att ordinatören får tillgång även till de spärrade uppgifterna. Ett minimum är enligt läkarna att man som ordinatör måste kunna se att det finns spärrad eller dold information, för att få möjlighet att ta upp frågan med patienten. Denna måste i sin tur ha möjlighet att häva spärren under pågående vårdmöte. 4.5 Integrering med journalsystemet Jag är rädd att det blir som Pascal, inte användarvänligt, långsamt och svåröverskådligt. Dessutom har man alla dessa inloggningar med kort och kod och det går inte att öppna i Explorer för då kraschar det. Läkare, Göteborg De intervjuade läkarna uppger samstämmigt att integreringen med journalsystemet är en grundförutsättning för att få en fungerande läkemedelslista. Om man tvingas skriva in uppgifterna i två olika system anser läkarna att man lika gärna kan strunta i att ta fram en nationell läkemedelslista. Problemen med läkemedelsinformation om dospatienter togs upp i samtliga fokusgrupper som ett avskräckande exempel på hur dåligt det fungerar om integrationen saknas. Ordinationer som görs i Pascal uppdateras inte automatiskt i journalsystemens läkemedelslistor, eftersom det saknas en fullödig integrering. I dagens läkemedelslistor saknas information om dospatienternas läkemedelsordinationer såvida uppgifterna inte manuellt förs in i läkemedelslistan. Att ha två olika system som inte är integrerade är inte patientsäkert. Dessutom tvingas läkarna lägga ned onödig 19

20 tid på att registrera samma uppgifter flera gånger. Varje manuell överföring av information medför en risk för att fel uppstår och måste därför undvikas. 4.6 Alla ordinationer måste finnas i läkemedelslistan Syftet med en nationell läkemedelslista är att den ska ge vården och patienten tillgång till en fullständig och korrekt bild av patientens läkemedelsbehandlingar. Det förutsätter att läkemedelslistan innehåller patientens samtliga läkemedelsordinationer, oavsett vem som ordinerat eller om patienten hämtar ut läkemedlet på apotek eller får det av sjukvårdspersonal i hemmet eller i vården. Det är just i vårdens övergångar, mellan olika huvudmän, vårdgivare, vårdnivåer eller mellan olika avdelningar inom ett sjukhus, som informationsöverföringen om patientens läkemedelsbehandlingar brister och det är i dessa situationer som en nationell läkemedelslista fyller sin funktion. Det kan inte vara valfritt att dokumentera ordinationer i listan. Alla måste jobba mot listan. Läkare, Kalmar Även sjukhusläkemedel t.ex. cancerläkemedel måste synas i listan. Läkare, Göteborg 4.7 Informationen i läkemedelslistan måste vara sann Att ha tillgång till en fullständig samlad läkemedelslista är viktigt. Men lika viktigt är enligt läkarna att uppgifterna i läkemedelslistan är sanna, det vill säga att listan stämmer med verkligheten. För att läkarna ska kunna ha nytta av den nationella läkemedelslistan måste de kunna lita på att uppgifterna i listan är korrekta. Ändrade ordinationer, utsatta läkemedel, avslutade behandlingar och liknande måste finnas med. Läkarna anser att det är viktigt att ordinatören anger behandlingstid när man ordinerar ett läkemedel som är tänkt för en viss tids behandling. Då sätts läkemedlet ut automatiskt när behandlingen avslutas. För patienter som vårdats inom slutenvården är det i sin tur viktigt att läkemedel som använts under vårdtiden på sjukhus verkligen sätts ut när patienten skrivs ut. När patienten skrivs ut bör alla läkemedel sättas ut automatiskt. Läkare, Göteborg De läkare som idag arbetar mot en regional läkemedelslista uppger att de är nöjda med att listan är mer fullständig än den var tidigare. Det saknas sällan uppgifter om insatta läkemedel. Däremot finns fortfarande problem med att uppgifter om ändrade ordinationer inte finns med eller att utsatta läkemedel fortfarande står kvar. Denna bild bekräftas också av en tidigare gjord studie där läkare intervjuades om hur de upplevde övergången från en lokal till en regional läkemedelslista. Läkarna i den studien upplevde att den regionala läkemedelslistan var mer fullständig men också innehöll fler inaktuella uppgifter. 5 Detta problem kommer sannolikt även finnas med i en nationell läkemedelslista om man inte säkerställer att alla jobbar på samma sätt mot listan, 5 Hammar, T. (2013). Förändring i informationsrisker vid övergång från lokal till gemensam läkemedelslista. E-Hälsoinstitutet, Linnéuniversitetet. 20

21 exempelvis genom att vissa moment och uppgifter är tvingande. Införande av en gemensam nationell läkemedelslista kräver nya och gemensamma arbetssätt. Detta är en förutsättning för att listan ska vara aktuell och korrekt. 5 Hur vill läkarna arbeta med listan? Helt klart är att läkarna vill ha läkemedelslistan som den primära informationskällan om en patients läkemedelsbehandlingar inför beslut om behandlingsalternativ. Att ha tillgång till ett fullständigt och korrekt beslutsunderlag är en förutsättning för att kunna ge patienten en säker och god vård. Men läkarna vill inte bara ha möjlighet att läsa innehållet i listan utan vill också kunna göra ändringar direkt, göra nya ordinationer, justera ordinationer genom att sätta ut ett läkemedel eller ändra en dosering. Det uppfattas som en viktig förutsättning för att komma till rätta med dagens problem att många av uppgifterna i journalens läkemedelista är inaktuella. Ett annat problem som läkarna tog upp var att kopplingen till receptregistret saknades. Ändrade eller utsatta ordinationer innebär inte att receptet automatiskt ändras eller tas bort. Att läkarens ordinationer inte stämmer överens med patientens sparade recept skapar osäkerhet och förvirring hos patienten. Om inaktuella recept ligger kvar finns risk att patienten ändå följer den gamla ordinationen. Läkarna vill att en ändrad ordination i den nationella läkemedelslistan automatiskt ska uppdateras i receptregistret. Flera av de deltagande läkarna lyfte också behovet av att komma bort från systemet med recept överhuvudtaget och istället enbart arbeta med ordinationer som underlag för expediering. 5.1 Hur ska informationen presenteras? Man måste kunna ändra en annan läkares ordination. Läkare, Kalmar I fokusgruppsdiskussionerna framgick att läkarna har olika behov av information kring patientens läkemedelsbehandling, bland annat utifrån medicinsk specialitet och vårdsituation. Ibland behöver man endast övergripande information för att skapa sig en helhetsbild av patientens aktuella läkemedelsbehandlingar, ibland kan man behöva en mer detaljerad information om exempelvis tidigare behandlingar. Läkarna vill därför kunna välja att se information på olika sätt efter behov. Läkarna vill gärna kunna se aktuella ordinationer i ett första översiktligt lager. I de situationer de behöver fördjupad information för att fatta ett korrekt beslut vill de kunna välja till exempelvis historisk information eller information från nyligen avslutad slutenvård. Läkarna efterfrågar också möjlighet att kunna sortera ordinationsinformationen utifrån behov, exempelvis ordinationsorsak, produktnamn eller generisk substans. Ett annat starkt önskemål är möjligheten att följa ordinationer över tid i form av en grafisk tidslinje med utgångspunkt från ordinationsorsak för att få en bra överblick över gjorda förändringar. Då skulle det bli lättare att följa dosändringar, in- och utsätt- Listan ska likna som det ser ut när patienten ligger inne. Ett flöde, inte bara en lista med läkemedel. Läkare, Göteborg 21